onsdag 9 mars 2011

Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest)

Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds nya bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.


När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.


John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation. Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål.


”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

Trädet står där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

Också detta träd har Ulrika W. fotograferat.

Béla Hamvas: The Philosophy of Wine

Béla Hamvas märkliga, filosofiskt anlagda bok om vinet och livet. Druvan, drycken, eros och livskraften. 1897 – 1968 levde den märkliga man som skrivit boken. På 1940-talet svartlistades han av den kommunistiska regimen och arbetade i jordbruk och på fabriker resten av sitt liv. Men parallellt med det skrev han. Boken om vin blev färdig redan 1945, skriven ”i ett andetag” som Antal Dúl säger i efterskriften till The Philosophy of Wine. Boken är en både ett slags stridsskrift och en sensibel hyllning till vinet som rusdryck. Den säger sig vara ”en bönbok för ateister” eftersom Hamvas känner sympati för ”de lidande” som tror att böner endast kan läsas i kyrkan och i prästers sällskap. Ateisterna, säger Hamvas, är fattiga i anden, ”de mest behövande barnen i vår tid”. Hur ska man kunna be med dem? Hamvas har en strategi klar, han säger att det måste ske så att ateisten inte ens märker det, med en kombination av cynism och oskuld. Vinet är alltså både en spirituell och en fysisk angelägenhet. Enligt grekisk tradition ser han vinets gud Dionysos som en befriare. Han säger att vinet inte har en musa, men att den som är bäst ägnad att dricka det är den som inspirerats av musan, ”den som alltid läser poeterna, och, om inte en aktiv musiker, en som lyssnar till musik och beundrar målerier”. Det är den här sortens människa, säger Hamvas, som vet ”vilken tidpunkt som är bäst för arbete, promenader, sömn, samtal och läsning; endast han vet att kärlek och vin… var som helst, när som helst, hur som helst.” Och så tillägger han: ”Den som tycker om vin och kvinnor är en bohem”, som om det vore en självklarhet att det är en manlig läsare han tilltalar. Men till kvinnan har han också råd att ge: gå ut i solen, naken, gärna inför ”en manlig spegel”, tio minuter varje dag och du erhåller skönheten. ”Du måste befria dig själv. Du kan inte tillåta dig ett liv utan ljus. Solen behövs! Solen!” Lyder hon det rådet kommer hennes hud att bli som havet, ja som vinet. Och väl där, i denna skönhet, har hon, liksom mannen, nått till det stadium då hon kan dricka vinet var som helst: ”Säg alltid: Nu dricker jag vin. Förneka det aldrig för dig själv, inget illa kommer att ske dig. ” Och avslutningsorden lyder: ”Om du lever på detta sätt, så kan du sitta vid vägrenen, ta fram din flaska och dricka, och du beter dig rätt. På vintern kan du dricka intill brasan, i köket, utomhus i snön, på krogen eller intill skrivbordet. Du kan också dricka i ett gathörn, ta en slurk från flaskan, av hjärtat som de säger. Du kan också dricka i ensamhetens rum, du kan dricka i sängen och i badkaret.”.

Béla Hamvas skrift är ingenting för en nykter alkoholist. Hans romantik drabbar hårt. Hans ord är förförelse av högsta klass och hans bok borde ha en varningstext på omslaget. Det kommer den säkert att få om den ges ut på svenska.

Den fina vinterbilden är tagen av Ulrika W i Helsingfors.

tisdag 8 mars 2011

Vid tanken på det förflutna.

Ylva Nydahl (f. Wahlund), 1930-1994

Letade på egen hand, i mörkret, när du dansade
lätt plumsande, i långsam gråt,
likt någon som söker efter en drunknande
i mörkt vatten,
och lyssnar efter dem - skräckslagen att förlora
dessa lysande sekunder av ditt sökande
och så din dans allt vildare i mörkret.

(ur Ted Hughes: Brev på födelsedagen,
översättning av Ole Hessler)


Av en händelse hittar jag idag bilden av min mamma. Det är så jag minns henne. Den ena bilden. Den andra bilden finns alltid för mitt inre öga, även om jag försöker sudda ut den. Mamma som anorektiker och drabbad av herr Alzheimers mörka skugga. Ordlösheten, sjunkandet, den alltför tidiga döden. Vad drev henne? Hur tog hon sig dit? Vardagen fanns kvar. Och medan hon dammsugade lägenheten - varje morgon - spelade hon alltid en och samme sångare. Jag tyckte redan som ung att det var på gränsen till outhärdligt, men det var en del av familjen (och den stavades antingen Missionsförbundet eller Frälsningsarmén, mamma och pappa hade sina rötter i var sin rörelse). Det fanns en handfull sånger som spelades, en var denna:

Vénus Khoury-Ghata. En novell för Internationella kvinnodagen.

Med anledning av dagens datum utger Elisabeth Grates bokförlag en läcker liten bok. Det är Vénus Khoury-Ghatas novell Hafia, i översättning av Maria Björkman.

Tanken präglar den lilla boken: en deflorerad flicka är som en sprucken kruka som inte längre håller tätt. Bara att kasta bort.

Det är också det mycket konkreta hot som hänger över Hafia, sedan hon våldtagits av tre män.

Miljön är en libanesisk fattigby, mycket nära gränsen till Israel.

Författarinnan får ta hand om den unga, utmärglade flickan som bara äter torrt bröd och oliver. Klädd i en dyster klänning och slöja blir hon som en lekkamrat till Khoury-Ghatas betydligt yngre barn. Författarinnan vill skänka henne en vacker röd klänning. Det blir Hafias undergång.

Boken är så liten att den säkert får plats i en rejäl plånbok, ungefär 30 sidor innehåller den, och ingår i den nya serien Rondo. Att man kan drabbas så hårt av en liten novell är i sig märkvärdigt. Jag ser den där flickan framför mig, vet att hon fött en liten pojke och att såväl mamman som bröderna strött sina domar över henne. Men det märkligaste av allt är att hon frivilligt följer med hem, när en av hennes unga bröder kommer för att hämta henne. I luften hänger fortfarande tanken att hon, liksom den spruckna krukan, ska komma att kastas bort.

Vénus Khoury-Ghata har skrivit förr om den ytterst groteska kultur där flickan och kvinnan alltid är en andra klassens medborgare. De misshandlas, våldtas, stenas och mördas. Allt i en högre menings namn. En kort novell får mig åter att tänka på hur orimliga dessa samhällsordningar är. Rangordningen tycks vara pojke-man-iman-Allah, och kvinnan syns inte ens till i den. Hon måste underordna sig sharia-lagen och är därmed rättslös. Till och med hennes yngre bröder härskar över henne, i sharias och Allahs namn.

Arabiska kvinnor står idag i främsta ledet mot de jordiska despoterna. Här libyska kvinnor som inte längre finner sig i förtrycket. Man drömmer om dagen då också de "himmelska" despoterna blir emotsagda.

*

Tidigare i bloggen har jag skrivit om hennes roman Sju stenar till den otrogna hustrun. Den får ni i repris här:

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon men lever sedan lång tid tillbaka i Paris. Elisabeth Grate Bokförlag har tidigare utgivit romanerna La Maestra (2003) och Ett hus på randen till tårar (2006) av henne. Av den nya romanen, Sju stenar till den otrogna hustrun, blir jag både gripen och imponerad. Måste man inte själv leva i en liten muslimsk by för att förstå vad en fatwa om stening till döds innebär? Måste man inte i sitt eget hjärta bära erfarenheten av sharia-lagstiftningens djupt inhumana beståndsdelar? Hur är det möjligt för en utomstående att i så hög grad identifiera sig med offren för en sådan kultur? Svaren på sådana frågor står naturligtvis att finna just i skönlitteraturen och dess möjlighet att med fiktionens hjälp stiga rakt ner i den fysiska verkligheten.

Frågan om vem som ska dö präglar och driver fram hela berättelsen i Sju stenar till den otrogna hustrun. Det är ju inte alldeles självklart att den dömda kvinnan måste dö. Ingenting är självklart i denna ökenvärld av slumpmässighet, förutfattade meningar och grymhet. Kvinnan heter Noor, hon är mamma till tre barn när hon åter blir gravid. Det sägs att hon våldtagits av en västerlänning. Det spelar ingen roll. Enligt imamen, som lutar sig mot sharia, den islamiska kulturens lagtext baserad på Koranen, har hon varit "otrogen". En våldtagen kvinna är själv skuld till sin situation. Hon betraktas inte som ett brottsoffer och hon behandlas inte annorlunda än någon annan "brottsling": hon stöts ut, fördrivs från den sociala gemenskapen i byn, föraktas och bespottas, och döms slutligen till döden. Man börjar samla stenar till verkställigheten. Högen vittnar om vad som beslutats, och Noor själv bejakar sitt dödsstraff enligt något slags nedärvd defaitism: det är som det är och så måste det vara. Det ges inga möjligheter att komma undan en sådan fatwa.

In i hennes liv kommer den kvinnliga biståndsarbetaren som lovar att försöka hindra avrättningen. Men hon har inte bara att argumentera och övertyga de män som har Noors öde i sina händer, utan också att slåss mot urgamla seder som kanske utgör ett ännu större hinder för mänskliga handlingar. Fransyskan lyckas utverka en frist för Noor, hon ska inte stenas förrän barnet är fött. Och barnet får födas.

I det drama som följer är det inte så mycket berättelsens kronologiska handling som fängslar, utan ännu mer det poetiska, sagobetonade skimmer som texten har. Den är full av dofter, värme, stekande solsken, torka, plågor, nattliga ljud, månsken, lidande. Och när den går mot sin upplösning tar den en sista vändning som både överraskar och chockerar. Vénus Khoury-Ghata skriver oerhört vackert, men språkets skönhet blir aldrig ett självändamål. Hon använder det som ett verktyg i gestaltandet av en värld som är alldeles påtagligt verklig och obehaglig att få blicka in i.

måndag 7 mars 2011

Avkoda regionspärr i dvd-spelare.

Nu skriver jag något ytterst ovanligt. Skälet till att jag gör det, är att jag idag fått lära mig att det är de stora amerikanska filmbolagen som tvingat tillverkarna av DVD-spelare att regionspärra dem. Regionkod 2 gäller för Europa, vilket gör att varken amerikanska, kanadensiska eller de flesta asiatiska filmer går att se i en DVD-spelare köpt i Sverige.

Min DVD-spelare är viktig. I den ser jag mycket film, också konsertfilmer. När den havererade för några veckor sedan köpte jag en ny, billig för bara dryga 400:-. Den gick inte att avkoda.

I fredags köpte jag en lite dyrare Samsung-spelare (c550). Jag hittade en metod på nätet, men den krävde en fjärrkontroll med siffror, vilket jag inte hade. En alternativ hackningsmetod gick ut på att man använder en serie knapptryckningar för att avkoda den.

Metoden är följande:

Sätt på DVD-spelaren utan skiva i.
Vänta tills texten "No disc" kommer upp.
Tryck på knappen Repeat (tredje uppifrån på vänster sida av fjärrkontrollen).
Tryck sedan in följande sekvens på fjärrkontrollen, om din spelare tillhör region 2: FF, FR, FF, Up, Down. På ren svenska betyder det att man en gång helt lätt ska trycka på följande knappar:

1/ snabbspolning framåt
2/ snabbspolning bakåt
3/ snabbspolning framåt
4/ uppknapp och
5/ nedknapp

Om du gjort detta korrekt kommer siffran 0 upp i tv-rutan. Stäng av apparaten och sätt igång den igen.

Du har härmed en regionfri DVD-spelare som ingen miljonär i världen kan hindra dig att ha. Gör det med gott humör och tänk på att det är storindustrin och ingen annan som vill hindra dig att se vilka filmer du vill (jag syftar nu på legalt inhandlade eller hyrda filmer, ingenting annat.)

Lycka till!

(Observera att den metod jag här rekommenderar endast gäller denna typ av spelare. Om du följer länken kan du däremot hitta sidor där man diskuterar hackning av de flesta fabriksmärken).

Den gångna helgen.



Bilder: A. Nydahl. Klicka för helskärm.

Både i lördags och igår söndag luktade det vår här i byn. Det var en så påtaglig doft att den påverkade hela kroppen. Men när jag stod ute vid bryggan i Tosteberga hamn och skådade ut över Östersjön var den bokstavligt talat bortblåst. Vinden åt sig rakt igenom kläderna. Tre äldre människor stod trots det ute på den öppna, vindpinade platsen och grillade korv. Vid kaffestugan halvlåg ett ungt par i lä och lapade i sig av solen. Jag lyssnade till fåglarna som kom i stora sträck ovan mig och jag såg också hamninloppets vanliga svanar.

Här ute finner jag friden. Och i ett program i Kunskapskanalen berättade man om varför människan finner frid vid havet: havets rörelse lär ska motsvara hjärtslagen. Där vi finner samma rytm som den vi bär inom oss uppstår friden. Det slår aldrig fel. Oavsett stress, ångest eller bekymmer försvinner allt vid Östersjön, året runt.

De frusna fåglarna fanns i Ivösjön.

Ny vecka, gammalt författarskap.

Jag läste boken för två veckor sedan, tog upp den igen i helgen och läste om några stycken. Allt för att skriva om den här på torsdag. Det är då han skulle ha fyllt 100 år, Olof Lagercrantz. Men när jag nu ser allt som skrivs om honom, på kultursidor och i bloggar, blir jag förskräckt och tänker att jag inte på villkors vis vill ha något med saken att göra.

Men så här är det: Richard Lagercrantz och Stina Otterberg har sammanställt volymen Vid sidan av (W&W förlag), och den innehåller brottstycken ur Olof L:s dagböcker. Styckena handlar avsnittsvis om några av vår litteraturs största namn. Här avhandlas i tur och ordning Lars Ahlin, Werner Aspenström, Tage Aurell, Karin Boye, Johannes Edfelt, Lars Forssell, Hjalmar Gullberg, Lars Gyllensten, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist, Ulf Linde, Erik Lindegren, Artur Lundkvist och Maria Wine, Bertil Malmberg, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Evert Taube. Horace Engdahl har skrivit en mycket fint förord. De två redaktörerna har skrivit var sitt efterord. Här är det Richard Lagercrantz som skriver intressantast, eftersom han berättar om de märkliga resterna av dagboken, som väl egentligen också skulle ha utplånats i den stora brand där det mesta av Olof L:s efterlämnade papper blev lågornas rov. Några av dagböckerna och arkivkorten han skrev på, avbildas på pärmarnas insidor, och de är så bruna och brända i kanterna att man kan förnimma branden 2008.

Nu nöjer jag mig med att säga detta lilla:

Olof L:s anteckningar övertygar mig om att ingenting av det jag föraktar allra mest i den svenska litteraturvärlden – högfärden, kotteribildningen, förtalet, upphöjandet av medelmåttan – var ett dugg annorlunda i mina föräldrars generation. Här står de stora diktarna fram som alkoholiserade skrävlare och inställsamma karriärister. Och man får till och med en inblick i de andar som skulle bli stora, hur de slickade uppåt för att få goda ord på DN:s kultursida. Mycket obehagligt är det. Som sanningen brukar vara.

En sak gör mig däremot glad, och det är att läsa om Johannes Edfelt. Jag hade nämligen förmånen att under några års tid, mot slutet av hans levnad, få samarbeta med honom. Som redaktör och senare också som utgivare av tidskriften Studiekamraten hade jag privilegiet att få ta emot nya texter och översättningar från Edfelt till de flesta nummer jag redigerade. Han var dessutom tidskriftens ålderman och hade medverkat i nästan sextio år! Mot slutet översatte han bland annat poesi av Joyce Carol Oates, vilket gjorde att jag fick brev från henne också. Ja, det var en rolig tid. Den kommer aldrig tillbaka.

söndag 6 mars 2011

Birgitta Boucht: Tusenblad, en kvinna som snubblar (Schildts, Helsingfors).

Hennes mamma är namne med filmstjärnan. Greta Gustafssons dotter är huvudperson i Birgitta Bouchts nya roman, hon heter Tusenblad och har just ramlat i badkaret och blivit liggande med bruten lårbenshals. Det är fyra dagar kvar till hemtjänsten ska komma in i hennes lägenhet. Romanens öppning ger en kuslig, klaustrofobisk känsla som blir rent fysisk. Den är också skriven så att man direkt känner igen Bouchts sätt att berätta om våra tillkortakommanden, drömmar och idéer. Tusenblad har ett helt liv bakom sig, naken och frusen i badkaret, oförmögen att ta sig upp, berättar hon sitt liv för oss. Den geniala lösningen är alltså badkaret. Det blir både talarstol och minnespalats för Tusenblad. Hennes berättelse ledsagas av Simone Weils ord: ”I djupet av varje människas hjärta bor en okuvlig förväntan om att gott, inte ont, skall vederfaras henne.”

Två centrala gestalter följer Tusenblad. Den ena är Evert Taubes Karl Stranne från Smögen, han som blir surrad till rors på briggen Blue Bird of Hull. Den andre är Christian Salgado som kommit hela vägen från Brasilien in i hennes liv.

I badkaret tänker hon att själva ålderdomen är en avgrund fylld av minnen. De sträcker sig från barndomens och framåt. Hon lyckas på något förunderligt sätt komma till försoning med sig själv, och trots den olycksbådande situationen kommer ett stort lugn in över henne. Kanske är den väntande döden trots allt bara en djupare och tryggare sömn?