måndag 7 mars 2011

Avkoda regionspärr i dvd-spelare.

Nu skriver jag något ytterst ovanligt. Skälet till att jag gör det, är att jag idag fått lära mig att det är de stora amerikanska filmbolagen som tvingat tillverkarna av DVD-spelare att regionspärra dem. Regionkod 2 gäller för Europa, vilket gör att varken amerikanska, kanadensiska eller de flesta asiatiska filmer går att se i en DVD-spelare köpt i Sverige.

Min DVD-spelare är viktig. I den ser jag mycket film, också konsertfilmer. När den havererade för några veckor sedan köpte jag en ny, billig för bara dryga 400:-. Den gick inte att avkoda.

I fredags köpte jag en lite dyrare Samsung-spelare (c550). Jag hittade en metod på nätet, men den krävde en fjärrkontroll med siffror, vilket jag inte hade. En alternativ hackningsmetod gick ut på att man använder en serie knapptryckningar för att avkoda den.

Metoden är följande:

Sätt på DVD-spelaren utan skiva i.
Vänta tills texten "No disc" kommer upp.
Tryck på knappen Repeat (tredje uppifrån på vänster sida av fjärrkontrollen).
Tryck sedan in följande sekvens på fjärrkontrollen, om din spelare tillhör region 2: FF, FR, FF, Up, Down. På ren svenska betyder det att man en gång helt lätt ska trycka på följande knappar:

1/ snabbspolning framåt
2/ snabbspolning bakåt
3/ snabbspolning framåt
4/ uppknapp och
5/ nedknapp

Om du gjort detta korrekt kommer siffran 0 upp i tv-rutan. Stäng av apparaten och sätt igång den igen.

Du har härmed en regionfri DVD-spelare som ingen miljonär i världen kan hindra dig att ha. Gör det med gott humör och tänk på att det är storindustrin och ingen annan som vill hindra dig att se vilka filmer du vill (jag syftar nu på legalt inhandlade eller hyrda filmer, ingenting annat.)

Lycka till!

(Observera att den metod jag här rekommenderar endast gäller denna typ av spelare. Om du följer länken kan du däremot hitta sidor där man diskuterar hackning av de flesta fabriksmärken).

Den gångna helgen.



Bilder: A. Nydahl. Klicka för helskärm.

Både i lördags och igår söndag luktade det vår här i byn. Det var en så påtaglig doft att den påverkade hela kroppen. Men när jag stod ute vid bryggan i Tosteberga hamn och skådade ut över Östersjön var den bokstavligt talat bortblåst. Vinden åt sig rakt igenom kläderna. Tre äldre människor stod trots det ute på den öppna, vindpinade platsen och grillade korv. Vid kaffestugan halvlåg ett ungt par i lä och lapade i sig av solen. Jag lyssnade till fåglarna som kom i stora sträck ovan mig och jag såg också hamninloppets vanliga svanar.

Här ute finner jag friden. Och i ett program i Kunskapskanalen berättade man om varför människan finner frid vid havet: havets rörelse lär ska motsvara hjärtslagen. Där vi finner samma rytm som den vi bär inom oss uppstår friden. Det slår aldrig fel. Oavsett stress, ångest eller bekymmer försvinner allt vid Östersjön, året runt.

De frusna fåglarna fanns i Ivösjön.

Ny vecka, gammalt författarskap.

Jag läste boken för två veckor sedan, tog upp den igen i helgen och läste om några stycken. Allt för att skriva om den här på torsdag. Det är då han skulle ha fyllt 100 år, Olof Lagercrantz. Men när jag nu ser allt som skrivs om honom, på kultursidor och i bloggar, blir jag förskräckt och tänker att jag inte på villkors vis vill ha något med saken att göra.

Men så här är det: Richard Lagercrantz och Stina Otterberg har sammanställt volymen Vid sidan av (W&W förlag), och den innehåller brottstycken ur Olof L:s dagböcker. Styckena handlar avsnittsvis om några av vår litteraturs största namn. Här avhandlas i tur och ordning Lars Ahlin, Werner Aspenström, Tage Aurell, Karin Boye, Johannes Edfelt, Lars Forssell, Hjalmar Gullberg, Lars Gyllensten, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist, Ulf Linde, Erik Lindegren, Artur Lundkvist och Maria Wine, Bertil Malmberg, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Evert Taube. Horace Engdahl har skrivit en mycket fint förord. De två redaktörerna har skrivit var sitt efterord. Här är det Richard Lagercrantz som skriver intressantast, eftersom han berättar om de märkliga resterna av dagboken, som väl egentligen också skulle ha utplånats i den stora brand där det mesta av Olof L:s efterlämnade papper blev lågornas rov. Några av dagböckerna och arkivkorten han skrev på, avbildas på pärmarnas insidor, och de är så bruna och brända i kanterna att man kan förnimma branden 2008.

Nu nöjer jag mig med att säga detta lilla:

Olof L:s anteckningar övertygar mig om att ingenting av det jag föraktar allra mest i den svenska litteraturvärlden – högfärden, kotteribildningen, förtalet, upphöjandet av medelmåttan – var ett dugg annorlunda i mina föräldrars generation. Här står de stora diktarna fram som alkoholiserade skrävlare och inställsamma karriärister. Och man får till och med en inblick i de andar som skulle bli stora, hur de slickade uppåt för att få goda ord på DN:s kultursida. Mycket obehagligt är det. Som sanningen brukar vara.

En sak gör mig däremot glad, och det är att läsa om Johannes Edfelt. Jag hade nämligen förmånen att under några års tid, mot slutet av hans levnad, få samarbeta med honom. Som redaktör och senare också som utgivare av tidskriften Studiekamraten hade jag privilegiet att få ta emot nya texter och översättningar från Edfelt till de flesta nummer jag redigerade. Han var dessutom tidskriftens ålderman och hade medverkat i nästan sextio år! Mot slutet översatte han bland annat poesi av Joyce Carol Oates, vilket gjorde att jag fick brev från henne också. Ja, det var en rolig tid. Den kommer aldrig tillbaka.

söndag 6 mars 2011

Birgitta Boucht: Tusenblad, en kvinna som snubblar (Schildts, Helsingfors).

Hennes mamma är namne med filmstjärnan. Greta Gustafssons dotter är huvudperson i Birgitta Bouchts nya roman, hon heter Tusenblad och har just ramlat i badkaret och blivit liggande med bruten lårbenshals. Det är fyra dagar kvar till hemtjänsten ska komma in i hennes lägenhet. Romanens öppning ger en kuslig, klaustrofobisk känsla som blir rent fysisk. Den är också skriven så att man direkt känner igen Bouchts sätt att berätta om våra tillkortakommanden, drömmar och idéer. Tusenblad har ett helt liv bakom sig, naken och frusen i badkaret, oförmögen att ta sig upp, berättar hon sitt liv för oss. Den geniala lösningen är alltså badkaret. Det blir både talarstol och minnespalats för Tusenblad. Hennes berättelse ledsagas av Simone Weils ord: ”I djupet av varje människas hjärta bor en okuvlig förväntan om att gott, inte ont, skall vederfaras henne.”

Två centrala gestalter följer Tusenblad. Den ena är Evert Taubes Karl Stranne från Smögen, han som blir surrad till rors på briggen Blue Bird of Hull. Den andre är Christian Salgado som kommit hela vägen från Brasilien in i hennes liv.

I badkaret tänker hon att själva ålderdomen är en avgrund fylld av minnen. De sträcker sig från barndomens och framåt. Hon lyckas på något förunderligt sätt komma till försoning med sig själv, och trots den olycksbådande situationen kommer ett stort lugn in över henne. Kanske är den väntande döden trots allt bara en djupare och tryggare sömn?

Söndag: Hugo och Camus.

Hugo, som föddes med Alströms syndrom.
Här läser han James Joyce – på eget initiativ!

Söndag. Fortsatt stillhet mitt i det tumult som kallas livet. Min äldsta dotter berättar om sin yngste son Hugo som lider av Alströms syndrom.

Till hösten börjar han på hörselförskolan Syrsan för att sedan under 2012 gå hundra meter till Silviaskolan som specialiserat sig på sådana barn. Båda institutionerna ligger i Hässleholm, en bra bit ifrån deras bostad. Men för grabben blir det bästa lösningen.

Jag begrundar sådant denna helg. Mina egna sjukdomar har blommat oroväckande mycket och jag måste förmodligen in i en ny tremånaders behandling med cellgifter för att hejda och möjligen trycka tillbaka både psoriasisen och artriten som hör samman med dem. Men jag är ju inte ung. Att åldrandet är synonymt med sjukdomar var ju ingen överraskning. Har man fyra kroniska sjukdomar glömmer man oftast bort dem. Men så skriker de högt för att man inte ska glömma. Ändå är det de små jag tänker på, deras späda liv och deras sjukdomar.

Kan inte låta bli att tänka på vad Camus skrev i sin anteckningsbok i februari 1944:

”Det absurda. Återupprätta moralen genom Duet. Jag tror inte det finns en annan värld där vi har att ’avlägga räkenskap’. Men vi har redan vår räkning att göra upp med den här världen – inför alla dem vi älskar.”

Så är det.

lördag 5 mars 2011

Libyen - uppror eller inbördeskrig?

När revolten var som intensivast i Egypten ställde jag mig själv frågan om det var ett folkligt uppror eller en statskupp som visades i direktsändning. Vi vet hur det gick, men vi vet inte ett dugg om hur det slutar. Störtandet av Mubarak är ju, för att använda Maos terminologi, en tebjudning jämfört med framtiden. Vad ska komma, vem ska regera, hur ska parlamentsvalen genomföras, vilken roll spelar de olika politiska och/eller religiösa krafterna?

I Libyen trodde vi alla att scenariot från Egypten skulle upprepas. Många, också jag själv, inbillade sig att Kaddafis dagar var räknade. Hans fall skulle komma samma dag som vi talade om honom. Så blev det inte. Istället förvandlade han revolten till något som alltmer liknar ett inbördeskrig. I svenska medier har islamologer som Jan Hjärpe orerat om den moderna, unga människan i Libyen. Hjärpe gick så långt att han avfärdade klanernas betydelse. Det kommer han att få ångra. Ingenting har varit tydligare i Libyen än klanernas makt. De klaner som dominerar i östra Libyen, med storstaden Benghazi som centrum, har i många år motsatt sig Kaddafis styre. När jag besökte staden 1983 talades det mycket om en studentrevolt som slagits ner, och att man statuerat exempel genom att hänga studenter inne på universitetsområdet. Idag organiserar sig östra Libyens klaner, tillsammans med människor som flytt Tripoli-området, för att militärt krossa Kaddafi. Det finns ingenting som säger att de kommer att lyckas. En palatskupp som också innebar att han mördas, skulle ha större framgång. Massflykten ut ur landet innebär också att Libyens oljeindustri, servicenäringar och andra samhälleliga funktioner förlamas. Få länder har varit så beroende av moderna slavar som Libyen. Vid sidan av västerländsk expertis har asiatiska och afrikanska folk bidragit med just det som kallas "billig arbetskraft". Vi vet som sagt inte hur det går. Men ett vet vi: det kommer att flyta mycket blod och det ultimata hotet är att landet delas och/eller präglas av en mångårig militär maktkamp som får Libyen att likna den somaliska sörjan.

*

Det finns en ovanligt bra Wikipedia-sida om Libyen.

En människas verk.

Lars Vilks. Foto: Snaphanen.

Att stiga upp och läsa nyheterna en lördagsmorgon blir alltid ett möte med det destruktiva. I natt, som så många andra nätter, misshandlades en människa svårt i stadens centrum.

Motsatsen är de män och kvinnor som skapar sig ett livsverk. Lars Vilks är en sådan människa. År efter år lägger han nya pusselbitar i sitt livsverk. Vägarna har varit krokiga och svåra, men han har fortsatt. Han gör det också nu trots alla hot och försök att skada eller döda honom.

En människas verk. Koncentrerar nu blicken på det, istället för på de destruktiva krafterna och ideologierna. Att vilja liv istället för död.

fredag 4 mars 2011

Sveriges väg från folkhem och optimism till polarisering och demontering. Malmöminnen

När jag var ung på 1950-talet hade Sverige just blivit ett land dit man sökte sig för att få sin försörjning. Från Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom de allra flesta som blev sömmerskor i Borås, varvsarbetare i Malmö och Göteborg, fabriksarbetare i stora och små samhällen och bilbyggare och hundra andra yrken. Många som jag kom att arbeta tillsammans med, främst på Nordsjö Färgfabrik,

var unga män uppvuxna på landsbygden, de visste ytterst litet om stadskulturer när de omplanterades i Sverige. Många av dem hade dessutom värvats av lokalkontor för stora företag som Volvo. Kort sagt: de behövdes för den expanderande industrin i ett ännu optimistiskt och framtidsinriktat samhälle. De unga finska och sydeuropeiska kvinnor som inkvarterats i Borås frågade hur de skulle hitta till konfektionsfabriken och fick svaret: "När ni vaknar imorgon bitti ska ni bara titta ut genom fönstret, så ser ni vilken väg människor går, och det är bara för er att följa efter..."

I Malmö blev jag vän både med greker som arbetade på färgfabriken och med albaner som kommit från Kosova. De få som inte arbetade i industrin var hemspråkslärare, som D. från Kosova och B. från Makedonien. Den enda konflikt jag blev vittne till handlade om en svårt torterad grekisk litteraturprofessor, S. som var städare på Nordsjö färg, som av en tillfällighet en gång stod öga mot öga med en av sina torterare på Skolgatan i Malmö. Det krävdes många starka armar för att förhindra den misshandeln. Annat som låg lite i bakgrunden men blossade upp med jämna mellanrum var de politiska spioner som skickats från Belgradregimen och som ibland bara visade upp sig i den albanska kulturföreningen för att markera att de visste och såg allt. Om man tvivlade kunde man alltid fästa blicken på deras illa dolda vapen i byxlinningen.

Men hur det nu var, så uppfattades dessa arbetare aldrig som ett hot. Jag tyckte tvärtom att de berikade mitt liv. Tidigt blev jag starkt intresserad av Balkans olika kulturer, av litteraturen, musiken och historien. Mina vänner kom från dessa länder, och 1972 gjorde jag min första resa till Tirana.

På gården där jag växte upp från sex års ålder till sjutton, i förorten Lorensborg som 1958 var alldeles nybyggd, fanns det två kategorier som vi betraktade som exotiska: några danska familjer och så de judiska familjer som kommit med vita bussarna. Pappa undervisade oss om dem, så när jag fick tre judiska klasskamrater var jag väl införstådd med deras bakgrund. Vi kom kanske aldrig så nära varandra, men det fanns ytterst lite spänningar och jag kan egentligen inte minnas några konflikter hemma eller i skolan. De kom senare, när man högre upp i tonåren blev vänsteraktivist och såg palestinafrågan som en del av den globala problematiken.

Några av de sydeuropeiska invandrarna skulle förbli mina vänner. Idag har jag både fysisk gemenskap och/eller brevvänskap med människor från Indien, Portugal, Bosnien, Albanien, Kosova, Ungern, Israel, Chile, Vitryssland, Rumänien, Polen, Finland och Danmark. Några få (albaner) är muslimer, men de är inte islamister och därför kan vi umgås och bevara både respekt och vänskap.

När jag på 1980-talet tog mig an en flicka från Chile, och i praktiken blev hennes fosterförälder, hon var då knappt tolv år gammal, fanns väl samma mekanism kvar i mig. Hon behövde oss och vi öppnade vårt hem för henne. Idag är hon 39 år gammal, tvåbarnsmamma och språklärare. Hennes äldsta barn är mitt gudbarn. Någon klyfta mellan hennes chilenska barndom och skånska liv finns inte. Hon är vad man i ordets bästa mening kallar för "integrerad" (även om jag personligen aldrig använder ett sådant ord). Hon och hennes barn talar flytande svenska - är i alla avseenden genuint tvåspråkiga - och lever liv som inte skulle kunna kallas för avvikande, hotfulla eller ens exotiska.

Vad är det som hänt i Sverige de senaste femton-tjugo åren? Den frågan ter sig ibland så onödig för mig. Vad som hänt är ju uppenbart! För det första har Sverige inte mycket kvar av tillverkningsindustri. Vi bygger varken båtar eller syr kostymer längre. Skor tillverkas på andra platser och det är väl, trots allt som hänt de senaste åren, också en tidsfråga innan det mesta av vår biltillverkning flyttat till Kina, där arbetarna är tillräckligt kuvade och underbetalda för att vinsterna ska kunna öka. Vad händer då med de människor som kommer hit? Några arbetsplatser ropar inte efter dem. Om man bor på Rosengård eller i liknande områden behöver man inte ens kunna svenska för att klara vardagen: gettot och polariseringen är självklara resultat. Islamismen som politisk ideologi uppmuntrar denna utveckling. Dess teorier, djupt förankrade i Koranens lära, om Krigets hus och Islams hus är som ett stort lysande pekfinger om vart vi är på väg. Vill vi följa med dit? Nej, jag tror inte det. Och jag tror mig veta att alltfler människor i hela Europa vänder sig emot denna utveckling. Det finns inget europeiskt land som kan hantera vare sig islamismen eller gettoiseringen. Inte ens när man försöker dölja missförhållandena eller blundar och tiger om dem, låter de sig hanteras. Det är som att bygga sandslott och hoppas att de ska vara beboeliga. Vågorna sköljer bort illusionen.

Är detta den åldrande mannens klagosång? Det hade varit alltför enkelt att avfärda mig med sådana argument. Jag tror att den livserfarenhet som spänner från 1950-talet till 2010-talet på något förunderligt sätt också sammanfattar något som kunde kallas välfärdens eller folkhemmets uppgång och fall. Den förändringen har ingen bett om. Men den har ägt rum i hela Europa, mer i vissa länder och mindre i andra. Sverige utmärker sig, jag höll på att säga som vanligt, med en förändring som i många avseenden är extrem. Kanske är det bara britterna som gått ett steg längre än vi. Frågan är om vi hinner lära av deras misstag. Jag tror inte det själv.