fredag 4 mars 2011

I skarven mellan vinter och vår.

Just där allt vänder och själva luften luktar annorlunda föds en fysisk längtan. Psoriasis i hårbotten, på armar och ben, sprider och fördjupar sig alltmer för varje kall, grå och instängd dag.

Imorgon kväll sjunger Mariza fado i Helsingfors. Det borde vara ett tecken, ändå ligger snön - se på bilden - rätt så tjock i Finland.

När jag hämtade ut mina nya mediciner idag hamnade jag på 1.715:- och inser att jag är 85:- ifrån ett frikort. Det får jag veta samma dag som regeringen - av ekonomiska skäl - har aviserat förändringar i det systemet. När man skickar ut Hägglund anar man åt vilket håller det blåser. Samtidigt signalerar Reinfeldt i maskopi med miljöpartisterna att Sveriges regler för anhöriginvandring - som ju inte alls är en invandring utan ett slags "flyktingpolitik" - ska förändras så radikalt att Sverige skiljer sig från varje annan europeisk nation. Har vi inte tillräckligt djupa klyftor redan? "Snällism" kallar Svenskan det. Ja, en attityd som tycks utgå ifrån att de problem som finns idag inte är till för att lösas förrän de blivit ännu större.
Till vilken nytta ska skyttegravarna fördjupas? Jag förstår det inte.

Foto: Ulrika W, Finland.

"De gåtfulla svenskarna"

Teckning av mitt barnbarn Joel, 6 år.

Det kommer många danska reaktioner på Mikael Jalvings bok Absolut Sverige. Den här är kanske lite roligare än andra:

"Falder man en aften tilfældigt ind i Sveriges Televisions programmer, er der på det ene altid et Jeopardy-agtigt gætteprogram – et af den slags, hvor folk skal trykke på knapperne i en fart og så svare på, om kong Gustaf III regerede før eller efter Gustaf IV – og på det andet altid en højbrynet forfattersamtale i læderklapstol."

Läs hela recensionen här.

torsdag 3 mars 2011

Att försöka leva som människa.

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.

Foto: Astrid Nydahl

onsdag 2 mars 2011

Hur blir man en människa bland andra människor?

Två dagar i rad har jag funderat på saken. Igår steg en släkting till storfamiljen Arafat på bussen. De kommer från Gaza, bor sedan drygt ett år här i byn, och hon den unga på bussen hade anlänt hit för två månader sedan. Jag fann ingen anledning att diskutera Hamas och islamismen med henne utan önskade henne istället lycka till. Hennes leende var beviset för att det gjorde henne gott. Hade jag inte vetat att hon kommit från Gaza via Egypten hade jag tagit henne för vilken modern ung kvinna som helst, med rödmålade läppar och en stickad basker i samma färg.

Idag var det min vän Beqim som körde bussen från centrum till byn. Han kom som 18-åring från våldets Kosova till Sverige, fick hjälp av vår gemensamma vän Ullmar som både talar och skriver albanska. Idag är Beqim familjefar med tre barn och han arbetar sedan många år i lokaltrafiken här i stan. Hur många gånger har inte han och jag talat om vrångbilden av albaner. Och varje gång har han sagt att han skäms när albanska ungdomar begår brott. "Det drabbas oss alla" säger han. Och Beqim är på sitt sätt representativ. I vår lilla stad vet jag minst ett dussin chaufförer som kommer från Kosova. Flera av dem känner jag. Också bildläraren på C4-gymnasiet är alban, en mycket fin skulptör.

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att den gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.

Foto: Hideo Matsumoto (som är född i Japan men lever i Stockholm).

Alfons. This Boy.

Idag är det fyra år sedan Alfons tog sitt sista andetag. Han hade en lång kamp mot cancern bakom sig. Inga fler operationer väntade honom. Inte mer smärta i sjukhusmiljö. Han fick komma hem, och han levde sin allra sista tid hemma hos sin familj, med kusiner och nära människor. Han behövde inte längre vara rädd. Trots att han utsattes för det mest absurda ett barn kunde utsättas för: dödssjukdomen.

Beatles hämtar jag upp ur min egen barndom och låter dem sjunga för Alfons: This Boy. Jag grät när jag hörde den första gången på min pappas ateljé, Lugnet i Malmö. Det var, som så många gånger senare John Lennon som framkallade den känslan i det lilla barnet Thomas. Jag vill dela dessa tårar med mitt barnbarn nu, så många år senare. Här i en tv-konsert 1963. Jag var inte elva fyllda när jag hörde den. Och alldeles självklart är det också att ge Alfons denna, Nowhere Man.

Jag läser i Søren Ulrik Thomsens nya diktsamling Rystet spejl och översätter några korta strofer till minne av Alfons.

"nu när syrenerna blommar
och jag underligt nog är äldre
än min morfar fick bli
så klädd i hans kostym
går jag en tur i den moderna världen
vars obegriplighet är banal
jämfört med att korsa gränsen
från att självklart finnas
till det märkliga att inte vara död."

*

"Som ung tedde sig barndomen för mig
lika avlägsen och overklig som döden"

*

"Mellan alla dessa dikter
om döden och minnet
finns det här plats för 11 rader
om maskrosorna
vars ljus jag också i år hade glömt
på en och samma gång tänds som ett tivoli
och om att falla i var sin sömn
i samma säng
och vakna när natten är djupast
och stillheten störst
men en hand så lätt på sin axel."

tisdag 1 mars 2011

Saul Friedländer: Tredje riket och judarna.

Saul Friedländer: Tredje riket och judarna (Natur och Kultur). Del 1: Förföljelsens år, 1933-1939 (översättning av Hans Dahlberg). Del 2: Utrotningens år, 1939-1945 (översättning av Nille Lindgren).

”Förintelsen är en bluff.” ”Förintelsen är vår tids nya religion.” Den som läser extremistiska sidor på nätet har sett dessa ord förut. Man finner dem hos nationalister och hos islamister. Det som tycks förena svenska islamister och den nationalistiska rörelsen är just detta förakt för det judiska folkets största tragedi i modern tid. Till sin hjälp har de historierevisonister från såväl Skandinavien som Frankrike och England. På den väpnade sidan finns rörelser som Hamas och Hizbollah. Sitt starkaste ideologiska stöd har de ifrån den teokratiska regimen i Iran.

Ingen kan säga emot dessa tidens strömningar bättre än Saul Friedländer. Han föddes i Prag 1932, växte upp i Frankrike och är idag historieprofessor i Los Angeles och dessutom verksam vid universitetet i Tel Aviv. Hans namn förknippas med seriös forskning om tiden för den tyska nationalsocialismens barbari. Inte för inte fick han de tyska bokhandlarnas fredspris 2007.
Hans stora standardverk, vars första del utgavs i svensk översättning redan på 1990-talet, är nu komplett då det andra, nästan 900-sidiga bandet översatts.

Att läsa sig in i denna skildring av hur judehatet träder in i maktens boningar är framför allt en kuslig erfarenhet av hur små, små steg växer sig större för att sedan explodera i en orgie av våld och förintelse. Med tungt lastade sidor om 1933 förstår man hur den utvecklingen såg ut. Friedländer går ner i detaljerna. Berättar om varje enskild ny stadga som gör livet för judarna svårare och svårare för att slutligen helt avsluta det. Med konkreta personnamn, ortsnamn och datum får hans redovisning neonskyltens tydlighet. Här kan man inte värja sig med några ”å andra sidan…” eller några ”men…”. Allt är nämligen så entydigt att man blir överväldigad. Efter Hitlers maktövertagande ser man hur ett helt samhälle, inklusive kulturliv och kyrka, sluter upp och finner ariseringen nödvändig. Den tyska "renässansen" blir en del av vardagens självklarhet och forna vänner står plötsligt mitt emot varandra vid en avgrund. Det ”lämpar” sig inte att umgås med judar, oavsett om man är ett barn eller en fullvuxen person.

Ur denna nazistiska plattform växer sedan resten fram. Hitlers längtan efter ”livsrum” blir till ett europeiskt storkrig, och snart finner härskaren nya folkgrupper att förklara underlägsna och därmed bestämda för döden. Den tyska krigsmaskinen väller fram över ny mark. Länder ockuperas, kulturer läggs i spillror. Man kunde säga att det är en brist hos Friedländer att han inte berättar om romernas öde, eller om andra folkgrupper som blev offer för den ariska maktdrömmen. Men det är meningslöst att kritisera en bok för vad den inte är. Friedländers uppdrag är tydligt utsagt: han granskar Tredje riket och judarna.

Verkets första del slutar där åttio miljoner tyskar hyllar Hitler på hans 50-årsdag, den 20 april 1939. Judarna hade redan fått sin dom. Inte alla förstod vad den bestod i.

Del två skildrar ”utrotningens år 1939-45”. Jag märker att jag har rent fysiskt svårt att skriva ner den titeln. Ordet ”utrotningen” är så avhumaniserat och grymt att det blir frånstötande. Men ändå inser jag att Friedländer med det (i original ”extermination”) vill visa hur man från nazistiskt håll såg på det judiska folket. De utgjorde ett slags ”ohyra” som man var tvingad att utrota. Uppdraget var möjligen motbjudande, men det var nödvändigt.

Boken är indelad i tre avsnitt, som i tur och ordning berättar om terrorn hösten 1939-sommaren 1941, massmorden sommaren 1941- sommaren 1942 samt Shoa (det vill säga förintelsen) sommaren 1942 – våren 1945.

Jag inser rätt snart att man kan använda Friedländers arbete som ett rent uppslagsverk. Det rymmer nämligen det mest grundläggande man behöver veta om nazismens år vid makten. Han drar upp de stora linjerna samtidigt som han är ohyggligt noggrann med detaljerna. Han leder oss bokstavligt talat in i de judiska familjernas vardagsrum, för att vi ska förstå hur processen såg ut. Andra bandet har dock en större tyngdpunkt lagd vid de centrala makternas huvudfigurer, deras politik och militära överväganden. Därför blir här Stalin en lika viktig aktör som Hitler. Det pågick ett smutsigt spel mellan de tyska och sovjetiska regeringarna, vilket skildras ingående. Hitler spelade skickligt på den antijudiska stämningarna, och Friedländer konstaterar: ”Om judarna var den osynliga länken som förenade kapitalismen och bolsjevismen så kunde en stormflod av i all oändlighet upprepade anti-judiska angrepp som framställde kriget som ett judiskt krig, ett krig som judarna startat för att bevaka sina egna intressen, påverka den utländska opinionen och underblåsa antagonismen mellan å ena sidan Storbritannien och USA, och Sovjetunionen å den andra (…) Den förnyade hätskheten i den anti-judiska kampanjen efter Stalingrad hade sin egen inneboende logik.”

Vi vet hur det slutade. Vi vet i stora drag varför det slutade så. Saul Friedländers verk ger oss all den grundläggande kunskapen.

Låt mig avsluta med ett kort citat. Det kommer från Hermann Göring som den 12 november 1938 sa: ”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland.” Det säger väl allt?

Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl

Søren Ulrik Thomsen, foto: Snaphanen.

Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl (Gyldendals forlag). Utkommer idag, den 1 mars 2011.

Jag träder in i Søren Ulrik Thomsens nya diktsamling när det är fyra år sedan mitt barnbarn Alfons dog i cancer, och det första jag ser och förstår är att döden kastar en mörk skugga över hans ord. Thomsens bok är hans första diktsamling på nio år och jag är djupt tacksam som får privilegiet att läsa den. Få danska diktare kan som han förena vardagslivets strävanden med den poetiska glöden.

Boken inleds med ett motto av Werner Aspenström som i Thomsens översättning lyder:

”Nylig blive til.
Snart forbi.
Vi?
En strøm
af langsomme lyn
på gaden.”

I dessa inledande ord finns temat sammanfattat: den korta tid vi lever på jorden, den korta tid som vi inte är döda. Ty så får Thomsen döden att bli det dominerande i våra liv, i andetagen och i dikten. Många diktare har skrivit på temat. Vi befinner oss mellan två mörker, det som fanns före och det som kommer efter oss. Thomsen står vid en grav där den döde inte finns, men där det ändå ges störst mening att befinna sig, vid stenen, ordlöst.

Han säger att hans eget liv ”blev et halvt århundrede kortere/ da du døde og efterlod mig/ foran supermarkedet ved frakørsel 17.” Och på nästa sidan konstaterar han att ”Også småbørn drømmer om deres fortid/som er stor og dunkel/og fuld af dufte og utydelige skikkelser”

Så ser de ut, liven.

Vi möter det i skuggan från våra döda förfäder. Vi möter det i barnen och i vår egen spegel. Själv står jag vid mitt barnbarns grav och är ödmjuk inför det som Thomsens samling påminner mig om: jag har privilegiet att just i detta nu få leva.

Det finns gott om poesi som får ämnena livet, kärlek och döden att svämma över av metaforer som tycks leva ett eget liv. Stora ämnen lockar fram stora känslor. En verklig poet förmår hantera dem, göra dem till skenbart enkelt vardagsspråk, slipa dem som man slipar fram en diamant. Det är en sådan poet vi har i Søren Ulrik Thomsen. Man behöver bara öppna den nya boken för att känna igen honom. Han tycks flanera genom språk och liv. Det som ter sig nedkastat i en anteckningsbok är i själva verket frukten av långvarigt arbete. Poeten väljer sitt tema för att sedan vrida och vända på det. Dikten förankras i en konkret verklighet. Hos Thomsen är det Köpenhamn med namngivna gator och kvarter. Men också när han i dikten placerar sig utomlands känner vi igen honom. Han är en besökare som bär med sig inte bara ett bagage utan också en identitet.

En sida ur boken. Klicka för helskärm.

Han är den danske poeten Søren Ulrik Thomsen som sitter till bords i en lantlig polsk restaurang, njuter anonymiteten och den melankoliska musiken. Han är samme man i ett dubbelrum på The Waldorf-Astoria eller reser med tåget mellan Berlin och Moskva. Det är på rösten och melodin man känner igen honom. Om man dessutom sett Jørgen Leths film om honom kan man höra hans röst vid läsningen, man kan se hans arm som liksom dirigerar dikten.

”Til hver erindring hører en glemsel” säger Thomsen. Jag kan inte sammanfatta det bättre. Det är dessa minnen – och denna glömska – som röjer det stora i hans diktning.

Se Thomsen här, och här på Copenhagen Jazz Festival.

*

Inför utgivningen har Thomsen intervjuats, och jag plockar några små citat ur tre tidningar:

Helt banalt er dødsfald noget, man oplever, når man kommer lidt op i årene. Det er en realitet, der fylder mere, end når man er 20 år, men der er ikke et eneste af digtene, som kun handler om, at vi skal dø, og hvor er det sørgeligt. De skriver sig alle frem til en tanke, som handler om noget i livet. Døden er et sort hul, der sætter nogle andre tanker i gang. (Jyllands-Posten)

I digtene kan der være noget, som vi ellers ikke kan være i hele tiden, og det skal vi heller ikke. Det kan være der, så længe digtet varer, inden for papirets firkant. Så længe det tager at læse det digt, måske et kvart minut. That's it. Så kan vi ikke holde det ud mere.(Weekendavisen)

Der er ting, vi kan forklare rationelt. Det er for eksempel klart, at vi låser vores cykler inde om natten, for ellers bliver de stjålet. Det er ikke en handling, som har særlig stor betydning for os, den har bare en god forklaring. Men hvorfor gør de, som de gør i digtet? Det giver jo ingen mening. Afdøde havde fødselsdag på en tilfældig dato, så hvorfor kommer de efterladte på netop denne dag? Hvorfor overhovedet rejse tværs over landet for at møde op ved graven? Vedkommende er der jo slet ikke. Ud fra en rationel betragtning er det en meningsløs handling. Så når de alligevel gør det, må det jo altså være, fordi det er en handling af stor betydning.(Information)

*

Förlaget presenterar honom så här:

Søren Ulrik Thomsen, f. 1956, dansk forfatter. I en vekslen mellem poesi og poetik digter og reflekterer han over grænser, modsætninger og paradokser med både humor, patos og en musikalsk rytmik, der aldrig mister et slag. Poesi er et på én gang sprogligt og kropsligt nærvær, der i sig samtidig rummer fravær, ophør, død, siger han i sin første poetik, Mit lys brænder (1985).

Krop og identitet er hovedtema i digte om storby og fremmedhed i City Slang (1981, fortolket musikalsk 1984 af Lars H.U.G.) og om enhed og ekstase i Ukendt under den samme måne (1982). I Nye digte (1987) søger jeget en "uhørlig musik", overvejer det fælles mere end det individuelle og kredser om rummet, tiden, sjælen, det ukendte "andet" i tilværelsen. Således vinder en traditionsbevidst moderne eksistensdigtning og refleksion over grundvilkår frem i forfatterskabet, formuleret med melankoli og skønhed i Hjemfalden (1991), hvis paradoksfigurer og labyrintisk slyngede syntaks udtrykker en kompleks livsforståelse.

"Arabesker" kalder Søren Ulrik Thomsen denne form i essayene En dans på gloser (1996), og sådan genrebestemmer han de følgende digte i Det skabtes vaklen (1996), der i forlængelse af Hjemfalden udtrykker en tilsvarende modsætningsrig og formsikker spørgen til det uvisse og gådefulde midt i en hverdagslig tilforladelighed. Fuld af konkrete hverdagsdetaljer og med tegninger af Ib Spang Olsen bevæger de 21 digte i Det værste og det bedste (2002) sig frem og tilbage mellem tilværelsens stjernestunder og sorte øjeblikke, fra det største til det mindste og fra det alvorlige til det komiske. I essaybogen Kritik af den negative opbyggelighed (2005), som er skrevet sammen med Frederik Stjernfelt, analyseres den negationstænkning og offerideologi, der har bredt sig i samfundet, mens fotobogen København Con Amore (2006), som Thomsen har lavet sammen med Jokum Rohde, med sine mere end 300 fotos viser et vildtvoksende, rørende og ramponeret hverdagskøbenhavn, der inkarnerer den ægte storbys mangfoldighed.

Repremiere i mit indre mørke (2009), der samler Thomsens bedste essays fra aviser og tidsskrifter, reflekterer via personligt erindringsstof over den fælles historie gennem de seneste halvtreds år.

I marts 2011 udkommer Søren Ulrik Thomsens første digtsamling i ni år, Rystet spejl. Udgivelsen markerer hans 30 års forfatterjubilæum.

Søren Ulrik Thomsen blev medlem af Det Danske Akademi 1995 og blev s.å. tildelt Statens Kunstfonds livsvarige ydelse. Han har desuden modtaget bl.a. Aarestrupmedaljen 1991.

måndag 28 februari 2011

Kaddafi och moskén i Malmö. Frågor och brist på svar.

Sista bönen?

Juli 2010 hade jag en större text i min förra blogg, Occident, om hur det gick till när Libyens diktator Kaddafi tog över moskén i Malmö.

Jag skrev bland annat:

"Nu finns han i Fastighetsregistret på Lantmäteriet: Libyens diktator Kaddafi. Enligt årsredovisningen ägde Islamic Center år 2007 byggnader och mark för 26 miljoner svenska kronor."

och

"Islamic Center har hela tiden haft problem att finansiera den allt större moskén i Malmö. Jag var med en av männen från Islamic Center i Libyen 1983 och såg honom förnedras och krypa för potentaterna på World Islamic Call Society i Tripoli, då beläget i en f.d. italiensk myndighetsbyggnad i närheten av Gröna torget i den libyska huvudstaden, en organisation som styrs av den libyske diktatorn och hans närmaste krets, och vars syfte är att kontrollera moskéer runtom i världen och därmed de muslimer som är bosatta i dess område. Kaddafi har med köpet av Malmömoskén skaffat sig ett ovärderligt inflytande över svenska muslimer.

Sydsvenskan uppgav i december 2009 att byggnader och mark köpts av Libyen för 5 miljoner. Det är antingen en bluffsiffra eller ett missförstånd rörande valuta och tidpunkt. Den verkliga köpeskillingen är 37 622 625, vilket motsvarar dryga fem miljoner US-dollar, vid tidpunkten för köpet som ägde rum redan den 8 juni 2008. Alla dessa uppgifter är offentliga i Fastighetsregistret på Lantmäteriet. Islamic Center använde pengarna att lösa lån på sammanlagt 27 miljoner svenska kronor. Det man måste fråga sig är, var de resterande 10 miljonerna finns. I vems fickor hamnade de? Vem behövde smörjas för att Kaddafi skulle bli fastighetsägare på Rosengård i Malmö?"

Så långt den gamla artikeln. Idag ser jag hur den svenska pressen meddelar att moskén inte kommer att påverkas av sanktionerna.

Så här resoneras det: " Sedan 2008 ägs moskén Islamic Center i Malmö av en libysk organisation grundad av Muammar Gaddafi. FN har utfärdat sanktioner mot den libyske ledaren och folk i hans närhet. Men moskéns vd Bejzat Becirov räknar med att detta inte ska påverka verksamheten i Malmö och säger att församlingen inte varit utsatt för någon form av påtryckningar från Libyen.
– Organisationen är fristående från regeringen i Tripoli, säger han. På organisationen World Islamic Call Societys hemsida finns dock många bilder av "ledaren Gaddafi" (se bland annat bilden här nedan, TN:s anmärkning).
FN-sanktionerna mot libyska tillgångar utomlands gäller bara fysiska personer. Överst på listan återfinns Muammar Gaddafi. Sedan följer medlemmar av regimen som fortfarande är lojala mot honom. Det betyder, enligt Kent Öberg vid UD:s presstjänst, att ägandet av moskén i Malmö inte faller inom sanktionerna.
– Om någon polisanmäler det som sanktionsbrott så får det polisutredas i vanlig ordning, säger han."
Om nu svenska UD:s arbete präglas av samma naivitet som moskéledningens hamnar vi i ett dilemma. Vem tror på allvar att Islamic Call och Kaddafi är oberoende av varandra? Jag gör det inte. Förr eller senare måste ju sanktionerna omfatta de ekonomiska tillgångarna hos familjen Kaddafi. Att marken och fastigheterna i Malmö ägs av Kaddafi kan det väl inte råda någon tvekan om?
den här sidan från 14 februari kan vi se Kaddafi själv i bön hos organisationen. Som självklart är både fristående och oberoende. Här en lysande kommentar från Per Gudmundson på Svenskans ledarsida.

Dagarna med och utan musik.

Går det att lyssna till musik idag? Den enda metod som fungerar i mitt liv är den musik jag själv mycket kräset väljer. Jag har en samling med musik på dvd, som jag ser från och till. Samlingen rymmer allt från Leonard Cohen och Bob Dylan till Mariza, Katia Guerreiro, Camané, Carlos do Carmo, Amália och andra fadoartister, liksom en rad jazzlegender och klassiska interpreter som Glenn Gould och några av de stora barockmästarna, tolkade av artister som Cecilia Bartoli.

Jag har en stor skivsamling. Separat har jag samlat fado i många år, och under arbetet med mina två böcker i ämnet fick jag en mängd inspelningar från artister, producenter och skivbolag sända till mig. Men samlingen rymmer i övrigt framför allt mycket 1950- och 1960-talsjazz. Bland favoriterna jag återkommer till finns Chet Baker, Sonny Rollins, John Coltrane och Stan Getz. Och så det klassiska förstås - från Bach till Wagner, varje bokstav i alfabetet fylld till det omöjligas kant med ljuvlig musik skapad under många århundraden. Det som präglade mitt liv i ungdomsåren är med i samlingen (trots att jag gjorde mig av med LP-skivorna för länge sedan).

Varför det blivit så vet jag inte, men det är ett faktum, musiken på skiva kommer fram mycket sällan. Sedan nyåret har jag mest lyssnat till lite fin jazz, komponerad och framförd av saxofonisten Stefan Isaksson (se bilden ovan, från en konsert han gav för bara dryga veckan sedan), Keith Jarrett både i egna improvisationer och i framförandet av Händels musik samt en del cellokompositioner. När jag samlade ihop till min yngste son passade jag också på att njuta av Van Morrison som alltid betytt något särskilt för mig.

Men när jag ser den samtida musikscenen och inte minst det som kallas "schlager" blir jag skräckslagen. Den är verkligen sandslott av sämsta slag. Den kommer förhoppningsvis att spolas bort. Liksom mycket av den pubertala pop- och rockscenen som bäst tycks fungera inför en publik berusad på starköl vid någon stadsfestival.

Precis som sandslotten spolas ut i havet, sker något med is- och snöslotten i töväder - de smälts ner till vatten och försvinner ner i marken. Mycket av det som idag dominerar media är förgängligt på ett extremt påtagligt sätt. Det håller inte ens ett årtionde, än mindre en generation.

Det finns anledning att öppna Adornos Minima Moralia också idag: "Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för den att fortsätta expandera..."

*

Uppdatering: en av de jazzmusiker som jag tyckt allra mest om och som jag sett spela på Copenhagen Jazzhouse är Jens Winther. Han hade en ton som låg mycket nära Chet Bakers. Idag fick jag chockbeskedet att han dött i en hjärnblödning bara 50 år ung. Klicka på länken till Dagbladet Information som skrev om det den 25 februari.

Bilder från Billnäs i Finland av Ulrika W.
Bild på Stefan Isaksson ur Orkesterjournalen.

söndag 27 februari 2011

Pladdermonarkin.

Vi lever i en pladdermonarki. Varje mänsklig ansamling ägnar sig åt pladdret. Där inte tystnad råder hörs den strida strömmen av plattheter som oftast refererar det senaste dygnets väderlek, resultatet av någon infantil tv-tävling eller obegåvade kommentarer och ryggmärgsreflexer kring världens pågående katastrof.

Varje gång jag varit inne i centrum för att hämta mediciner eller göra mig något ärende har jag flytt hem igen med nästa buss. Det är en fysisk omöjlighet att befinna sig i den massa som varje dag präglar stadens centrum. Jag förstår alltmer vad Adorno menade med att "det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden". Detta småprat möter man överallt och alltid. Pladdret över kaffet, pladdret över ingenting.

Inte ens radio går det längre att lyssna till, varje program tycks ockuperat av pladdret - och däremellan av jinglar som leder tankarna till något pubertalt diskotek. Radion är avstängd. Musiken rör mig inte längre. Vid något sällsynt tillfälle spelar jag en fado-skiva, något av Bach, Händel eller Purcell. Annars föredrar jag numera tystnaden. Pladdermonarkin smittar oss med dumhet. Vi blir fän redan då vi står i matbutikens kassakö och stirrar på veckotidningarnas allt mer fördummande rubriker om celibriteternas liv.

Adorno hade mycket att säga om det: "Redan det tillfälliga samspråket med en medresenär på tåget, som man undviker att säga emot fast man vet att hans påbörjade utläggningar logiskt utmynnar i mord, är ett slags förräderi. Ingen tanke är immun mot sitt meddelsesätt, och den behöver bara uttalas på fel ställe och i ett falskt samförstånd för att dess sanning skall urholkas. Från varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick in."

Theodor W. Adorno (1903-1969).

Hade Adorno levt idag hade han häpnat över hur hans prognoser alltmer besannats. Vem går frivilligt på bio idag, och sitter bredvid ungdomar som ägnar sig åt allt annat än filmen? Vem utstår mobiltelefonernas ständiga plingande i salongen, eller ens ljuden från de gigantiska godispåsarna? Vem försöker samtala på ett tåg eller i en buss utan att hamna i just pladdret?

Adornos slutsats gör jag till min egen: "För den intellektuelle är obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa något av solidaritet. Allt medspeleri, all mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omänskliga. Solidarisk bör man vara bara med människors lidande..."

PS: Om tystnaden blir alltför kompakt kan Cecilia Bartoli vara ett stilla alternativ (klicka på filmen för helskärm):



Foto: Astrid Nydahl.

Leva i konflikt med sin tid.

"Det är ett privilegium att leva i konflikt med sin tid. I varje ögonblick är man medveten om att man inte tänker som andra" skriver E.M. Cioran.

I konflikt med sin tid - det är något helt annat än att hysa andra åsikter än de för dagen populäraste i pressen eller partiväsendet. I konflikt med sin tid - att stiga ut ur den, mentalt, och söka sig en omväg, en väg som leder någon annanstans än in i den ena eller andra åsikten som kan paketeras snyggt och prydligt, för att kanske konserveras i ett partiprogram eller i en debattartikel i dagspressen.

Jag menar att man måste söka medvetandet om detta för att ens komma vidare. Hade jag inte gjort det, hade jag förmodligen suttit fast i något som liknat en ungdomsårens leninistiska tankeskola av 1917 års modell, eller i en tillhörighet och tradition som kunde ropa Halleluja inför årsdagen för mordet på Olof Palme (himla med ögonen och tillägga: "han var en visionär, sådana har vi inte längre"). Det förutsägbara är ingenting annat än just förutsägbart. Oanvändbart som metod för tänkandet och självstudierna.

Det duger således inte. Att vara "vänster" är lika meningslöst som att vara "höger". Att vara "radikal" är lika meningslöst som att vara "konservativ". Observera nu att jag använder begreppen så som de används i offentligheten: ideologiskt förankrade tankeskolor. Jag vägrar göra det. Jag ser det som ett privilegium att leva i konflikt med min tid. Den tid jag har är de dagar, månader och år jag lever. När jag dör har allt förlorat sin mening, för mig. Att spela dissident är att spela på maktens villkor. Att leva i konflikt med sin tid är att säga nej också till det. Stå utanför. Stå bortom.

E.M. Cioran (1911-1995)

De ideologiska skenfäktningarna lär fortsätta i press, television och riksdag. Och när massan ska koppla av kommer den att söka sig till dansbanorna, shoppinggalleriorna och rockarenorna. Då är det inte svårt att instämma i dessa ord: "Jag känner en lättnad inte olik orgasmen vid tanken på att jag aldrig mer kommer att ansluta mig till en sak." Ja, det är Cioran det också.

Foto: Ulrika W. i Finland.

lördag 26 februari 2011

Åsikter. Brist på frihet.

Måste jag ha en åsikt om allting? Räcker det inte att jag äcklas av sakernas tillstånd? Jag förstår numera inte vad en åsikt gör för skillnad.

Bara i de konkreta handlingarna och sammanhangen finns det en smula fog att öppna munnen, kanske inte ens då. Det tumult som pågår kanske inte ens leder till något bättre.

På nätet såg jag idag en matta föreställande Kaddafi, den skändades av demonstranterna. På hans skjortkrage hade en Davidsstjärna tecknats. Vilka framsteg kommer ur den handlingen?

*

Att avstå från åsikterna och stilla betrakta skeendet. Att se dem för vad de är. Att inte skriva ut några frihetsgarantier.

*

Eller som E.M. Cioran skriver i Om olägenheten i att vara född:

"Fri är den som har insett det fåfängliga i alla ståndpunkter, befriad är den som har dragit konsekvenserna av det."

och:

"Jag avskaffade ord efter ord ur min vokabulär. När massakern var slut, överlevde ett enda ord: ensamhet. Jag vaknade överlycklig."

Foto: Ulrika W, Finland i februari.

"Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp..."

"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp - det är inte blott och bart ett brott mot 'tryckfriheten', det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten - och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden."

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

"Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (...) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (...) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att "jag har post med mig från Moskva". Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (...) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet "Gulagarkipelagen" och gjorde det känt. Han skrev bl a att "där blev det mitt öde att överleva medan andra - kanske med större begåvning och styrka än jag - gick under".

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Det pågår över hela jorden. I Kina rasar striden mellan två väsentligt skilda vägar, i Indien, i hela västvärlden.

Vad de arabiska upproren innebär vet vi förstås inte ett dugg om. Men i själva störtandet av tyrannerna sker något oerhört. Redan en vecka in i den libyska revolten utges idag en av Kaddafi-regimen oberoende dagstidning. Vilken litteratur skrivs? Vilken kommer att skrivas?

Solsjenitsyn säger bland annat att "landsmän upphör att förstå landsmän". Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred. Kommer vi att förstå varandra i Europa när islamismen befäster sina ställningar, antingen på grund av demografiska förändringar eller för att opinionen vägrar se betydelsen av detta och fortsätter att mumla om godhet och tolerans. Landsmän upphör att förstå landsmän i samma utsträckning som litteraturen fjärmar sig från varje betydande social och politisk motsättning och realitet. Den svenska litteraturen befinner sig idag närmare statliga stödordningar och huvudstadens krogar än en verkligt läsande befolkning.

Den kriminallitteratur som ockuperar sinnena och förslappar själva förmågan att tänka i Europa kommer att bidra till en försämrad möjlighet till politisk klarhet, analys och att skapar istället en pseudo-bokmarknad som saknar varje ambition att vara nationens minne. Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter.

En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur, texter som är hala och anpassliga.

fredag 25 februari 2011

Att uthärda sig själv.

På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv." (Om olägenheten i att vara född). Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen?

E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra!

Bild av Ulrika W. i Finland.

torsdag 24 februari 2011

Jordbävningar, cancer och tyranner.

Från Christchurch, Nya Zeeland, skickar man korta meddelanden: "I´m OK" till familj och vänner. Vi fick läsa ett sådant meddelande i natt från vännerna Allison och David, vars dotter bor just i den jordbävningsdrabbade staden. Själv bor de på annan ort på denna ö. Dottern i staden med jordbävningen, de själva med cancerterapin.

Denna natt ser vi BBC:s sändningar om Libyen. Allt blir mer och mer ofattbart. När jag själv stod öga mot öga med Kaddafi för 27 år sedan - i den magnifika stadsparken i Benghazi - funderade jag mycket på frågan som malde i mitt huvud, "Är detta en galning eller bara en despot?". Hade jag vetat då vad jag vet idag hade jag förmodligen inte vågat åka dit. Samtidigt som jag och min vän från Malmö befann sig ett gäng husockupanter från Berlin i Libyen. Kaddafi lät helt enkelt kidnappa dem för att underlätta något slags affär med dåvarande Västtyskland. Vi skrattade då åt det som hände. Vi borde ha försatts i djup vämjelse.

Även om det är alldeles för sent gör jag det nu. Kaddafi är en osannolikt vidrig figur. Han ingår i samma kedja av uppburna tyranner som Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, Kim Il-Sung och Chavez. Ingen vet var den kedjan slutar. Inte heller var den började.

Foto av Ulrika W. Finland.

Ja, det finns dagar som den här.



Och så den här förstås, och sedan talar vi inte mer om saken (bara det att du ska dubbelklicka på filmerna, så får du upp hela härligheten i fullskärm).

onsdag 23 februari 2011

Mikael Jalving: Absolut Sverige. Jyllandspostens forlag, 2011.

Rosengård, Malmö.

Man behöver inte ha gjort några djupdykningar i litteraturen för att veta att vi i Sverige sedan ansenlig tid ägnar oss åt att framställa grannlandet Danmark som en i det närmaste diktaturliknande stat där myndigheter, politiska partier, massmedier och folk på gatan ägnar sig åt att jaga invandrare och på fritiden ägna sig åt det självbedrägeri som kallas hygge. Jag hör förnuftiga människor på fullt allvar fråga: ”Finns det några invandrare kvar i Danmark?” Den förljugna bilden av en hel nation är så inpyrd av fördomar och stereotyper att det är ett under att den tas på allvar. De senaste två åren har den rentav fått spridandet av dessa fördomar och stereotyper att inbringa litterära och journalistiska priser och utmärkelser här i Sverige. Det har varit pinsamt att se hur en hel kår av kulturredaktörer knäböjt för denna populism (som är en spegelbild av vad den själv säger sig angripa i dansk politik, men den egna populismen, blinkningen åt rännstenens opinion, känner man uppenbarligen inte igen).

Det är därför angeläget att redan inledningsvis slå fast att Mikael Jalvings bok om Sverige inte i något avseende liknar dessa nationella och kulturella vrångbilder. Jalving ägnar sig inte åt att befästa stereotyper, han tillåter sig inte en pöbelaktig jargong präglad av mångårig misstro mellan danskar och svenskar. Tvärtom tar han tag i stereotyperna, vrider och vänder på dem, resonerar utifrån egna erfarenheter och kunskaper, samt inte minst samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid.

Jag har inget behov av att redovisa min egen erfarenhet av Danmark. Låt mig bara säga att den är långvarig, intensiv och alltjämt pågående. Det finns så många aspekter på det umgänget att det skulle kräva en egen text. Däremot tycker jag det är intressant att Jalving inleder sin bok med sådana personliga reflektioner. Sverige är inte ett okänt land för honom, han vet var han ska leta, vem han ska fråga och vad han ska undersöka.

Bland de intervjuade och/eller citerade personerna i Jalvings bok finns många av den svenska debattens viktiga människor, som journalisten Susanne Popova som bl.a. skrivit om den svenska överklassen, s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, fp-riksdagskvinnan Camilla Lindberg, författaren och historikern Göran Hägg, Dilsa Demirbag-Sten, Aje Carlbom, Lars Vilks, flera framträdande sd-politiker, imamen Ayob Chibli i den libyenägda malmömoskén, Peter Sköld och Ingrid Inga i Sameland och många, många fler.

Boken är upplagd som en resa. Vi får sitta med Jalving i hans hyrbilar när han susar fram från söder till norr. Hans nyfikenhet är stor, han samtalar med så många människor han kan, läser, betraktar och lär. Sådana resor har många gjort i det förflutna. Jag kommer direkt att tänka på Selma Lagerlöfs svenska sagoresa med Nils Holgersson och Lubbe Nordströms sätt att skildra Lort-Sverige. Vi är däremot fattigare på sådana resor i nutid och under läsningen slår det mig att en svensk översättning av Jalvings bok vore välkommen.

Historikern Jalving framträder tydligt i bokens skildringar av det förflutna i Sverige, från försvenskningen av Skåne till försöken till särartspolitik i Sameland, det första en framgång för centralmakten i Stockholm, det andra en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare). I bilden av det samtida Sverige tar han med självklarhet med skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska. Det blir ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna. Bredare blir skildringen i det avsnitt som heter Den nye overklasse. Den kapitalistiska välfärdsstaten står i centrum för det avsnitt där Andreas Bergh skildrar vårt lands efterkrigshistoria. Alldeles osökt leder det Jalving in på ett avsnitt om svensk maffia.

Viktigast är kanske ändå den sista delen av boken som handlar om Sverige som ”tystnadens rike” och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?

Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige. De få journalister och författare som skriver om frågorna kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ”det är oönskat.”

Helt stilenligt avslutar Jalving sin bok med ett kapitel om stormakten, imperiet Sverige och vad som återstår av det. I bilden av Sverige måste man inkludera både De vita bussarna och Baltutlämningen, både goda handlingar och kryperi för en totalitär makt i öster. Det gör bilden komplex men tjänar som utgångspunkt för samtal om vad som gått fel i det svenska folkhemsbygget. Tro inte att Jalving skrivit en bok som försöker knipa poäng på en eller två politiska frågor. Rakt tvärtom är den en mycket bred beskrivning av Sverige, historiskt och samtida. Den som inte känner sitt eget land särskilt väl ska absolut läsa den. Det mest befriande är att den inte har till syfte att locka fram raljanta kommentarer, varken bland danska eller svenska läsare. Den står på en stabil saklig grund och förhoppningsvis kommer den att recenseras och diskuteras just utifrån den.

Jalvings bok utkommer i Danmark imorgon. Vi återvänder då till reaktionerna på den.

Intervju med Jalving i Politiken.

tisdag 22 februari 2011

REA I BLOGGEN

REA - FRÅN ONSDAGEN 23 FEBRUARI TILL OCH MED 15 MARS.

Du kan läsa om böckerna i bloggens högerspalt.

Böcker i danskt band 40:-, följande titlar:

Stormar och vilopunkter. Essäer och artiklar.
Kärlek och längtan. En bok om portugisisk fadokultur.
Ökenvandring. Essäer och prosatexter.
Kön, klass och kultur. Essäer och prosatexter.

Storformat, inbundna, tryckta på exklusivt papper, 80:- styck, följande titlar:

Lissabon – en promenadbok. En subjektiv promenad tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto.
Lissabon – Miljöer, människor, musik. En annorlunda guide till storstaden, tryckt i fyrfärg.
Skrivandets portar. Samtal med Anne-Marie Berglund, Birgitta Boucht, Gabriela Melinescu, Suzanne Brøgger, Pia Tafdrup, Janne Teller, Ida Jessen, Agneta Pleijel, Agneta Klingspor och Nina Malinovski om liv och litteratur. Rikt illustrerad.
Musiken som föddes bortom haven. Ny exklusiv bok om fado, cd med 24 sånger ingår.

Övriga, mjukband, 30:- styck, följande titlar:

Förensligandet. Essä om det solitära livet.
Den tysta zonen. Uppföljare på Förensligandet.
Inre frihet. Ännu en bok på samma tema som de två föregående.
Öland en vinterresa. Svart-vita foton av en öländsk vinter av Astrid Nydahl med mina texter.

Till detta pris, 30:- styck, kan man också köpa två böcker jag utgivit:

Markku Paasonen: Sånger om sjunkna städer (finsk prosalyrik i översättning av Henrika Ringbom).
Vasco Graça Moura: En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira (portugisisk roman i översättning av Örjan Sjögren).

Tre nya titlar, utgivna 2010, kan du också köpa till lägre pris.

Alla de andra som också skrev för 95:- (essäer och dagböcker).
En centraleuropeisk afton för 85:- (brevväxling med diplomaten och författaren Alvar Alsterdal under det kalla krigets sista år).
Långsamhetens nej, min nya bok för 95:-

Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Nya kunder: förskottsbetalning enligt uppgift vid bekräftelse av beställningen. Jag är inte glad över att göra så, men mina två senaste rea-perioder har lärt mig att jag måste. De som lurat mig har bokstavligt talat gått upp i rök sedan de fått sina böcker. Det har jag inte råd med. Marginalen är ytterst liten.

Gamla kunder: betalningstyp meddelas vid bekräftelse av beställningen.

På samtliga beställningar tillkommer porto. Jag tillämpar postens portotabell för a-post, vilket gör att du snabbt får böckerna hem till dig.

Libyen. Minnen av det totalitära i ljuset av det senaste dygnets blodbad.

Gröna torget i Tripoli. Foto: Thomas Nydahl.

"Man bör vid varje tillfälle ställa sig på de förtrycktas sida, också när de har fel, och ändå bör man inte förlora ur sikte att de är av samma skrot och korn som sina förtryckare."

E.M. Cioran, ur Om olägenheten i att vara född (översättning av Lasse Söderberg).

***

Två hårda diktaturer har jag rest i och skrivit ifrån på 1970- respektive 1980-talet. Båda dessa diktaturer har jag också återkommit till i böcker, artiklar och bloggar. Ni som läser min blogg regelbundet vet att det handlar om två små folk: albanerna och libyerna. Skillnaden är att Albanien också är en ministat, storlek ungefär som Småland, medan Libyen med sin öken är mycket stort.

Den albanska diktaturen under Albanska Arbetets Parti och despoten Enver Hoxha föll när han dog, de sista åren blev bara en skakig övergångsperiod som slutade i ett slags inbördeskrig och med Hoxhas livläkare som ny president. Han heter Sali Berisha och leder ånyo Albanien idag, ständigt utsatt för våldsamma protester på grund den omfattande korruptionen och fattigdomen. I detta land var jag 1974, 1977 och 1978 (då jag bodde i Tirana respektive Durrës en hel månad). Det jag skrev 1978 och 1979 gjorde att jag uteslöts ur Svensk-Albanska föreningen samt utestängdes från fortsatt resande dit. När regimen föll fick jag dock indikationer på att jag åter var välkommen. Men vem ville resa till ett land där det rasade väpnade strider och man kunde bli rånad i Tiranas centrum för mindre än en svensk femma? Jag ville det inte.

Nu ser vi sedan en vecka tillbaka hur en stenhård arabisk diktatur krackelerar. Despoten Kaddafi har varit obestridd ledare i Libyen sedan 1969, överlevt många attentatsförsök och till och med en amerikansk flygbombning (då ett av hans barn dog). Kaddafi är en av arabvärldens mer bisarra ledare, kanske bara jämförbar med sådana som Nordkoreas frälsare Kim Jong-Il eller Zimbabwes hitlermustasch-prydde Mugabe. Kaddafi kanske redan är störtad när du läser denna text i bloggen. Kanske är han "försvunnen". Under eftermiddagen sade man att det natten till idag hade hörts skottlossning inifrån Kaddafis bas i Tripoli. Senare på dagen meddelade BBC att han förmodligen tagit sig till sin ökenbas allra längst ner i söder. Att landet snart skakat av sig klanen Kaddafi är väl inte vild gissning. Frågan är bara hur vägen därifrån kommer att se ut. Blir det bara segerrusiga leenden som från Benghazi, eller blir det inbördes strider?

Stadspark, Tripoli i Libyen. Foto: Thomas Nydahl.

De två bilderna tog jag i Tripoli i april 1983. De är tagna på Gröna torget (där en stor massaker ska ha ägt rum i söndags) och i en park i andra ändan av centrum, upp mot det gamla kungapalatset. Bilderna får mig att minnas de två veckor då jag befann mig i landet. En absurd tillvaro, med ständiga besök av säkerhetspoliser som undrade över ditt och datt, skuggor som följde oss, men också en samvaro på hotellbåten där jag lärde känna människor från USA, Sydafrika och arabvärlden. Musiken är ett starkt minne. Evighetslånga, slingrande sånger. Lammköttet i bullen. Och de ständigt serverade läskedryckerna. Helst skulle man också borsta tänderna i Seven Up (och så minns jag flyget hem, då vi i planet från Swiss Air serverades starköl, den var förlösande!). Efter min libyska resa var jag tvingad att skaffa nytt pass. Två resor stod på mitt schema, först till Lissabon och sedan för en månadslång vistelse i Israel. Jag tror inte att jag kommit igenom passkontrollen på Ben Gurion-flygplatsen med det pass där libyerna stämplat på tre hela sidor. Men ett kuriosum är det att ha kvar det passet.

Jag bryr mig inte det minsta vad som händer klanen Kaddafi. Vid sidan av den ter sig de flesta depostiska härskare som liberaler. Efter allt den ställt till i Libyen förtjänar den att brinna i helvetet. Kanske kommer den - eller gör den redan - det. Ingen arabledare är väl idag benägen att ta emot dessa skurkar. Kanske kan Tchad ta emot dem? Eller möjligen Venezuela? Men han förtjänar, liksom Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak, att ställas inför rätta. Det finns en domstol i Haag. Den är som klippt och skuren för dessa män.

***

Tidigare texter om Libyen här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här och här.

måndag 21 februari 2011

Ny uppdaterad post om dagens snabba och dramatiska utveckling i Libyen.

Längre ner i bloggen finns originalposten. Men jag lägger till denna här, eftersom utvecklingen går rasande snabbt. Jag kommer att komplettera med nyheter längst ner efterhand som de kommer.

****************

På mindre än en vecka har Libyen närmat sig den nationella och politiska avgrunden. Istället för att möta demonstranternas protester med ödmjukhet och kompromissvilja har despoten Kaddafi och hans klan tagit fram de tunga vapnen, och dessutom importerat legosoldater från Tchad och Sudan.

Idag talar Kaddafis äldste son om att man förbereder sig för inbördeskrig. Landet kan komma att delas, eftersom den östra delen, med Benghazi i centrum, tycks ha tagits över av de klaner som sedan fyrtio år motsatt sig Kaddafis "folkrepublik" - Libyan Arab Jamahiriya- och istället vill ansluta till de andra arabiska upproren, som formulerat drömmar om fria val, yttrande- och tryckfrihet. Inte heller får man glömma att politisk islam fiskar i dessa vatten, och att Muslimska Brödraskapet också i Libyen finns i kaoset. Kaddafi försökte blidka folket genom att släppa en rad nyckelfigurer ur dessa kretsar. Till ingen nytta. Blodbadet fortsätter. Följ Guardians flöde, som uppdateras varje minut här. Och Haaretz för en icke-arabisk röst i regionen.

I Gröna boken - ett patetiskt försök att likna Maos lilla röda - skrev Kaddafi mycket om "demokrati" och "folkstyre". Det arabiska begreppet Jamahiriya anspelar just på folkstyre. Gröna boken är ett sammelsurium om allt från politiska system till Kaddafis egna spekulationer om hur den libyska kvinnan bör klä och sminka sig. Men det viktigaste är förstås att han där gång på gång hävdar att demokratin är den verkliga diktaturen. Han själv har ingen makt, han ser sig enligt Gröna boken bara som "en rådgivare" åt det libyska folket. Vi ser nu innebörden av hans ord.

Uppdatering 12.30. Som det ser ut nu verkar allt gå mycket snabbt. När regeringsbyggnaden brinner, demonstranterna tagit över statliga tv-huset och armé-enheterna byter sida, då kan allt rasa ner i totalt kaos. Vad som följer av det kan vi förstås inte veta. Libyen saknar normala myndigheter. Kaddafis system bygger på angiveri-kommittéer och lojala tjänstemän. Om hans klan försvinner uppstår ett stor vakuum.

Uppdatering 15.00. Enligt BBC:s källor har Kaddafi flytt från Tripoli med den närmaste lojala kretsen till sin tältbas i Libyens södra öken. Därifrån ska han ha givit landets flygvapen i uppdrag att bomba alla vapendepåer och militära baser i landet. Runt om i världen lämnar nu personalen på Libyens "folkkontor"/ambassader, senast nu i eftermiddag lämnade personalen i Stockholm. Ur brevet från personalen: "Vi, undertecknad personal vid libyska ambassaden i Stockholm, fördömer det folkmord som äger rum i Libyen på civila. . . Vi finner situationen outhärdlig för oss: vi vill inte vara passiva när vi ser blod utgjutas och människor reser sig trots uppenbara risker. Därför säger vi upp oss i protest och uppmanar andra att göra likadant."

Har Kaddafi ens några dagar kvar vid makten?

Uppdatering 15:30. Jag har själv inte tänkt på det, men nu är det plötsligt uppenbart: alla som demonstrerar mot Kaddafi, i Libyen och runtom i världen viftar med landets gamla flagga. Den flagga som Kaddafi-klanen införde är helt grön, islams och Kaddafis färg. Det finns alltså en rejäl signal redan i valet av flagga. Som när demonstranterna i DDR och Rumänien klippte bort de förhatliga symbolerna på sina respektive flaggor.

Uppdatering 18.00. BBC meddelar att stridsflyg angriper demonstranter, och att två sådana plan uppenbarligen flytt. De landade på Malta för kanske en timme sedan. Samtidigt kommer uppgifter om att Venezuela ska ta emot Kaddafi och ge honom en reträttplats. Libyens London-ambassadör har hoppat av. Det har ambassadören i Indonesien också.