måndag 21 februari 2011

PS om rean.

En av de böcker, som finns med på min rea (för ytterligare information, klicka på reabilden i högerfältet), Stormar och vilopunkter, recenseras utförligt på danska Sappho.

Vill du veta mer om boken kan du läsa här. Adlibris tar 112:- för den - här i bloggrean får du den för 30:-!

Katastrofen (frihetens port?) i Libyen.

På mindre än en vecka har Libyen närmat sig den nationella och politiska avgrunden. Istället för att möta demonstranternas protester med ödmjukhet och kompromissvilja har despoten Kaddafi och hans klan tagit fram de tunga vapnen, och dessutom importerat legosoldater från Tchad och Sudan.

Idag talar Kaddafis äldste son om att man förbereder sig för inbördeskrig. Landet kan komma att delas, eftersom den östra delen, med Benghazi i centrum, tycks ha tagits över av de klaner som sedan fyrtio år motsatt sig Kaddafis "folkrepublik" - Libyan Arab Jamahiriya- och istället vill ansluta till de andra arabiska upproren, som formulerat drömmar om fria val, yttrande- och tryckfrihet. Inte heller får man glömma att politisk islam fiskar i dessa vatten, och att Muslimska Brödraskapet också i Libyen finns i kaoset. Kaddafi försökte blidka folket genom att släppa en rad nyckelfigurer ur dessa kretsar. Till ingen nytta. Blodbadet fortsätter. Följ Guardians flöde, som uppdateras varje minut här. Och Haaretz för en icke-arabisk röst i regionen.

I Gröna boken - ett patetiskt försök att likna Maos lilla röda - skrev Kaddafi mycket om "demokrati" och "folkstyre". Det arabiska begreppet Jamahiriya anspelar just på folkstyre. Gröna boken är ett sammelsurium om allt från politiska system till Kaddafis egna spekulationer om hur den libyska kvinnan bör klä och sminka sig. Men det viktigaste är förstås att han där gång på gång hävdar att demokratin är den verkliga diktaturen. Han själv har ingen makt, han ser sig enligt Gröna boken bara som "en rådgivare" åt det libyska folket. Vi ser nu innebörden av hans ord.

Uppdatering 12.30. Som det ser ut nu verkar allt gå mycket snabbt. När regeringsbyggnaden brinner, demonstranterna tagit över statliga tv-huset och armé-enheterna byter sida, då kan allt rasa ner i totalt kaos. Vad som följer av det kan vi förstås inte veta. Libyen saknar normala myndigheter. Kaddafis system bygger på angiveri-kommittéer och lojala tjänstemän. Om hans klan försvinner uppstår ett stor vakuum.

Uppdatering 15.00. Enligt BBC:s källor har Kaddafi flytt från Tripoli med den närmaste lojala kretsen till sin tältbas i Libyens södra öken. Därifrån ska han ha givit landets flygvapen i uppdrag att bomba alla vapendepåer och militära baser i landet. Runt om i världen lämnar nu personalen på Libyens "folkkontor" (landet har inga ambassader, säger man) - senast i eftermiddag lämnade personalen i Stockholm. Ur brevet från personalen: "Vi, undertecknad personal vid libyska ambassaden i Stockholm, fördömer det folkmord som äger rum i Libyen på civila. . . Vi finner situationen outhärdlig för oss: vi vill inte vara passiva när vi ser blod utgjutas och människor reser sig trots uppenbara risker. Därför säger vi upp oss i protest och uppmanar andra att göra likadant."

Har Kaddafi ens några dagar kvar vid makten?

Levande - arbetande - död.

När jag blir alltför besvärad av att jag inte arbetar, säger jag mig att jag lika gärna hade kunnat vara död och att jag i så fall skulle arbeta ännu mindre... skriver E.M. Cioran i Om olägenheten i att vara född.

Jag har nu i mer än ett halvt år avstått från att lönearbeta och jag funderar mycket på vari skillnaden mellan arbete och icke-arbete består. För mig är det helt klart att begreppet arbete hela tiden innebär att man underkastar sig någon annan för en lön, medan icke-arbetet är allt det man gör, med händerna eller med intellektet, som inte belönas med några summor på bankkontot.

Det senare är den fria människans arbete, ej värderat och ej uppskattat, men nödvändigt för att livet också ska kunna värderas rätt, utanför den ekonomiska ordningens kalkyler. Arbete - fattigdom - frihet.

Bilderna är tagna i Billnäs, Finland av Ulrika W. nu i februari 2011. Vintern har ett fast grepp om Västra Nyland, med temperaturer under 20 minusgrader.

söndag 20 februari 2011

Oppmannasjön och Ivösjön. Isvinter, söndagen den 20 februari 2011.

Efter en mycket kall natt i vår del av Skåne, kom solen tidigt fram och lyste upp landskapet. För första gången i år tog vi oss norrut mot Vånga och Ivösjöns norra strand (där en äldre man idag gick genom isen på sin skridskofärd, men lyckligtvis räddades). Gräset är hårt och stelt också där snön försvunnit.

Att människor vågar ge sig ut på isen utan någon som helst utrustning är ett mirakel (eller en dumdristighet), från att vara decimetertjock i den södra delen, är den först sedan i natt frusen i norr.

Utsikt från höjden ner mot Oppmannasjön, som knakar och brummar högt idag.

Ivösjön vid Vånga. Sommarens landskap fixerat i en enda rörelse.


De tre sista bilderna är tagna vid badplatsen i Vånga. Här brukar jag sitta och läsa många sommartimmar. Idag blev det att dricka det medhavda kaffet stående. Det var stilla, men den svaga vinden drev kylan in under kläderna.

Alla bilderna är tagna av Astrid Nydahl.

Massakrerna i Libyen

Benghazi från hamnsidan. Foto: Thomas Nydahl, 1983.

De senaste rapporterna från Libyen gör gällande att Kaddafi-klanen flyger in legosoldater vars enda uppgift är att döda demonstranter. Det skulle inte förvåna mig det minsta. Kaddafi har t.ex. under många år varit en häxdoktor i länder som Tchad (där Libyen gick in som stridande part på olika grupperingars sida) och Sudan.

Hans oljemiljarder har använts till mycket vapen för att olika länder skulle kunna föra krig mot sina egna folk. I Sudan ser det ut att leda till en ny stat i söder, fri från den muslimska halvans terror. Kaddafi har fortfarande en välfylld guldkista. Om han nu använder den till att köpa sig bödlar kommer det ytterligare att förvärra hans plats i Libyens historia, en envåldshärskare som inte på minsta sätt kan tänka sig att ge efter för protester. Kaddafi är ingen vanlig kuppgeneral, han är en ökenkrigare med storhetsvansinne. Om ingen i Tripoli-kretsen dödar honom kommer hans blodbad att fortsätta tills tystnaden åter härskar i landet. Tystnaden, rädslan och lojaliteten.

Uppdatering. Nu på eftermiddagen bekräftar Guardian det jag misstänkte:

Amiel: En drömmares dagbok

"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)

Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen sådana frågor som upptar mig.

lördag 19 februari 2011

För att alls orka...

John Daniel

För att alls orka med att varje dag orientera sig om världen som katastrof måste jag med täta mellanrum lämna den för något helt annat. Min vän och kollega Per Helge kan mycket om samtida amerikansk poesi och kultur i stort. För en veckas tid sedan tipsade han mig om John Daniel, poeten som vistades helt ensam i Oregons vildmark en hel vinter.

Igår fick jag hans dagbok, och när jag nu börjar läsa den försöker jag också lämna det blodbad som pågår i Libyen. Jag håller mig hela tiden uppdaterad, men äcklas av vad Kaddafi och hans regim av lojala maktmän förmår mot sitt eget folk. I nyhetsrapporteringen är det dock en viktig sak som hela tiden fattas: den klan Kaddafi tillhör har ett starkt grepp om huvudstaden, medan andra klaner traditionellt haft stort inflytande i landets andra stad, Benghazi, där upproret nu också är starkast.

Nå, till Oregons skogar, berg och floder, tillsammans med John Daniel (och jag kommer självklart tillbaka med en längre text när jag läst ut hans dagbok).

Mikael Jalving och jag i Absolut Sverige.

Idag ska jag tala lite om mig själv och Mikael Jalving. Hans bok Absolut Sverige utkommer på torsdag. Det blir stor recension här i bloggen redan på onsdag, och idag vill jag bjuda på ett smakprov. Det är den ursprungliga intervjun med mig, som ingår i boken. Den har förändrats under resans gång och i boken är den både längre och annorlunda. Men jag publicerar den i originalskick här. Jalving har skrivit en mycket fascinerande bok om vårt arma land. Jag återkommer alltså till den på onsdag.

*

En af dem, der lider af utanförskap, hedder Thomas Nydahl og er forfatter til flere end 40 bøger, essays og reportageudgivelser. Han føler sig som en fremmed fugl i Sverige og skilter endda åbent med det på sin blog, hvor Sverige og de svenske medier får på puklen. Januar 2010 sagde han farvel til mere end 30 års journalistisk samarbejde med forskellige svenske dagblade, fordi han opfatter dem som en del af underholdningsindustrien og ganske underlagt kunsten at være sød.

Thomas Nydahl virker nu ellers ganske flink og svarer samme dag, samme time, ja, inden for få minutter pr. mail. Men tag ikke fejl. Han føler sig som en fremmed, ikke blot abstrakt i forhold til den svenske mainstreamkultur, men helt konkret i forhold til sin egen by, ja, i sit eget hjem.

Forfatteren er født i Malmø og bosat i Kristianstad i et hus tapetseret med bøger. Thomas Nydahl går med hat, er plejefar til en chilensk pige, i dag en voksen kvinde, hvis ældste barn han er gudfar til; arbejder om natten og skriver korte, lavmælte, men prægnante indlæg på sin egen blog Occident. F.eks. dette stykke:

”Klokken nærmer sig halvtolv. Byens midte fyldes med mennesker, som kommer med etteren og toeren fra forstæderne. De kommer gående ind mod centrum. Jeg er en ensom mand i bussen (…) Jeg forstår hverken somalisk, arabisk eller sharia-loven, som tillige gælder i eksil. Det er mig, der er den fremmede. Kvinderne omkring ser ud til at være hjemme i deres nye by. De lever med en stor følelse af at blive taget hånd om og hele islams vækkelse (…) De nordafrikanske ørkenklæder bliver en del af den nordskånske kollektive trafik (…) Det er januar på kloden, den isnende vind i mit ansigt forsikrer mig: Jovist, dette er Skåne, dette er Europa. Alt andet modsiger mig: sproget, stemmerne, teltene, slørene, bybilledet (…) Jeg er den fremmede i dag og den fremmede alle dage. Jeg tænker på Ekelöfs digt (om at alle mennesker deler de samme vilkår, mj) og indser, at intet af det, som min forældregeneration skrev længere er gyldigt.”

Det sidste er en grov anklage. Intet. Intet af det, forældrene talte om, kan bruges i dag. Direkte adspurgt, hvad det er, den ældre generation ikke fatter et klap af i Sverige i dag, svarer han, at forgængerne levede i det overfladiske. Eftersom de lå – og stadig – ligger under for et dybt rodfæstet tabu om aldrig at kritisere noget, som har med indvandrere at gøre, formår de heller ikke at diskutere et eneste aspekt, som har med islam at gøre.

Islam. Så blev ordet nævnt. Der er sågar dem, der mener, at ordet skaber, hvad det nævner, men her på dette sted nævner vi det, fordi det har det med at glide ud af det svenske sprog, og Nydahl peger på, at der findes mere realisme i Kosovo, hvor majoriteten er muslimer, end i Sverige, hvor muslimer endnu er en minoritet. I Kosovo har man forbudt slør i skolerne, fordi lovgiverne forstår slørets symbolske betydning og ønsker at mindske spændingerne mellem muslimer, ortodoks kristne og katolikker. I Sverige, derimod, taler de fleste forfattere og intellektuelle om, at man må gå klædt som man vil, uden at forstå slørets symbolik.

Thomas Nydahl blev født i Malmø i 1952 og forlod byen 30 år senere. Hans første kontakt med islam fandt sted i hans unge år, men uden at det dengang var noget problem. I Malmø blev han venner med såvel kosovo-albanere som grækere, da han arbejdede på den lokale farvefabrik:
”Ingen af disse indvandrere udgjorde noget som helst problem for mig. Jeg mente omvendt, at de berigede mit liv. Tidligt blev jeg stærkt interesseret af Balkans forskellige kulturer, litteraturen, musikken og historien. Mine venner kom fra disse lande, og i 1972 rejste jeg for første gang til Tirana.”

Det blev til flere rejser i perioden 1974 til 1979. Thomas Nydahl var nysgerrig, åben, fascineret. Flere af hans venner var dengang politisk aktive et sted på venstrefløjen og sekulariserede, men de blev stadig mere utilfredse med situationen i Albanien og vrede over konflikten mellem Israel og Palæstina. Skuffede vendte de sig mod islam, heriblandt initiativtagerne til det Islamic Center, som siden blev til Stora Moskéen i Malmø. En nær ven var Daniar Osmani, født muslim, som senere skiftede sit fornavn til det endnu mere muslimsk klingende Ramadan. En anden var Bejzat Becirov. De kom begge fra det daværende Jugoslavien, var etniske albanere, som havde satset alt på socialismen under Enver Hoxha, men nu skiftede loyaliteten ud med islam.

I 1983 var Thomas Nydahl med førnævnte Ramadan Osmani på besøg i Tripoli, Libyen. Her skulle de rejse finansiering til moskeen i Malmø gennem World Islamic Call Society, oprettet i 1970, som blev styret og stadig styres af den libyske diktator Muhammmar Gadhafi. Nydahl tog et foto af diktatoren i hvid Jesuskjortel og omgivet af livvagter i Benghazi-parken. Han viser det til mig.

”Ramadan var på tiggerrejse, jeg var med som freelancejournalist”, siger Nydahl. ”Vi besøgte det libyske religionsministerium, hvorfra der rundhåndet blev givet en støtte svarende til omkring 30 pct. af moskeens udgifter. Resten kom fra Saudi-Arabien.”

I december 2009 oplyste avisen Sydsvenskan, at moskeen er solgt til en libysk organisation. Det skete for at redde moskeen, fortalte Bejzat Becirov, en af grundlæggerne af Islamic Center. Den organisation, der har købt moskeen for en oplyst pris på 5 mio. kr., er netop World Islamic Call Center.

Thomas Nydahl flyttede fra Malmø i 1982 og mistede kontakten til sine daværende albanske venner, men kender og korresponderer i dag mennesker fra såvel Albanien som Indien, Portugal, Bosnien, Kosova, Ungarn, Israel, Chile, Hviderusland, Rumænien, Polen, Finland og Danmark. Samtidig støder Malmø ham fra sig som en magnetisk modpol, særligt ”det arabiske Malmø, vandpibernes og den sorte økonomis Malmø, slørets, Hamas’ og om-Gud-vil-Malmø”. I hans øjne fremstår byen i dag som en ”atomiseret, sønderslået boligmasse, hvor individerne er fremmede for hinanden.” Ja, Malmø findes sådan set slet ikke. ”Den by som hedder Malmø er nu en global by, præget af det ’ideal’, at mennesker kan bygge et liv på socialbidrag.”

Tilbage i sit hus ved Kristianstad – efter et besøg i Malmø – er forfatteren, den solitære iagttager med hang til portugisisk fadomusik og litterært arbejde ”hjemme i hjemløsheden, hjemme i mig selv”, som han siger:

”Jeg låser døren, sætter Charlie Parker på, kyllingen ind i ovnen og frem med den nyeste roman af Vénus Khoury-Ghata; den handler om stening af kvinder, der lever ’umoralsk’. Til trods for Birds saxofon findes ørkenen i mine stuer; der er ingen steder, jeg kan gemme mig længere. Jeg har aldrig betragtet mig som nationalist, men har stadigt mere forstået, at vi må forsvare den arv og tradition, som er vores, og her tænker jeg ikke mindst på ytrings- og trykkefriheden og den sekulære stat.”

Thomas Nydahl beretter, hvordan følelsen af fremmedhed hjemsøger ham, som da han i 2005 fik nys om indbruddet og det voldelige overfald i den lokale kioskejers hjem – begået af seks unge mænd, to etniske svenskere i kompagniskab med fire indvandrerdrenge, alle kendt af politiet. Gerningsmændene brød ind, bandt og mishandlede parret og truede manden med at myrde ham, hvis han ikke gav dem penge, og fik, da de blev fanget og sat for en domstol, mellem ét og to års fængsel.

Da Nydahl efterfølgende skrev et essay om mishandlingen og offentliggjorde det i Kristanstadsbladet, fik bladet en sag på nakken hos pressens ombudsmand. Tre af gerningsmændene samt deres forældre gjorde i deres sagsanlæg gældende, at de var blevet gjort til ”ofre for ytringsfriheden”.

Nydahl havde bl.a. skrevet:

”Koster det ikke mere at ødelægge andres liv? Slipper man så billigt, at straffen snarere kan betragtes som en slags rekreation – en velfortjent pause for mennesker, som virkelig slider i det for at gøre andre menneskers liv surt?”

Anklagerne tabte sagen, Thomas Nydahl og avisen kunne ånde lettede op, men forfatteren noterer i dag, at anklagernes ordvalg om at være offer for ytringsfriheden er eksemplarisk. Sverige er blevet et land, hvor voldsmændene – sim-sala-bim – forvandles til ofre: keine Hexerei, nur Behändigkeit. Resultatet er, at volden og den dertil knyttede offerkultur breder i alle led af det svenske samfund. Logikken er slående simpel: Mindretal er ofre, flertal er undertrykkere. Derfor kan mindretal ikke tage fejl, mens flertal ustandselig tager fejl og gør sig skyldig i ”racisme” og ”fremmedhad”. Det Sverige, Thmas Nydahl kritiserer, er éndimensionalt. Ytrer man skepsis over for endeløs tolerance, drager man Sverige i tvivl og står udenfor. Dermed diskvalificerer man sig selv. Og derfor er svensk politik blevet et manikæisk spørgsmål om at være for eller imod. Den svenske elite er for. De umoralske uden almen dannelse eller med de forkerte meninger er imod. De skal inkluderes, og gør de det ikke frivilligt, så skal de tvinges.

Jeg spørger Thomas Nydahl, hvad det er, der er ske i Sverige de seneste 15-20 år?

”Det spørgsmål er dumt, undskyld jeg siger det. Svaret er indlysende. For det første har Sverige ikke længere en tilvirkningsindustri. Vi bygger hverken både eller syr tøj længere. Sko laves andre steder, og det er til trods for de seneste forsøg på at bremse udviklingen et spørgsmål om tid, før også produktionen af biler flytter til Kina, hvor arbejderne er tilpas kuede og underbetalte, så fortjenesten bliver større. Hvad sker der så med mennesker, som kommer til Sverige fra den tredje verden? Arbejdspladserne skriger ikke ligefrem efter dem. Hvis man bor i Rosengård eller lignende områder behøver man slet ikke kunne tale svensk for at klare hverdagen. Åbenlyse resultater er ghettodannelse og polarisering. Samtidig opmuntrer islamismen som politisk idelogi denne udvikling. Dens teorier, dybt forankrede i Koranens lære, er som en stor lysende pegefinger om, hvad der er på vej. Vil vi andre følge med? Nej, det tror jeg ikke, og stadig flere svenskere vil ligesom stadig flere franskmænd, hollændere, danskere, italienere, spaniere og andre europæiske folkeslag vende sig mod denne udvikling. Ingen vil gå fri for denne konflikt. Selv hvor man forsøger at tier problemerne ihjel, vil de snart vise sig. At lægge låg på er som at bygge et sandslot og tro på, at det kan være beboeligt for mennesker. Bølgerne visker vores illusioner bort.”

Da jeg taler med Thomas Nydahl i oktober, efter riksdagsvalget, og i anledning af, at en ukendt gerningsmand tilsyneladende gik rundt i Malmø og skød efter personer med muslimsk eller arabisk udseende, svarede han straks, at det kun var blevet værre i Sverige efter valget:

”Nu vågner politikerne, helt inde i regeringskontorerne. Hvorfor først nu? Jo, fordi politiet i Malmø har sagt, at de tror, en ny Lasermand går rundt og skyder muslimer i byen i stil med ham i Stockholm i begyndelsen af 1990’erne. Hvad der oprører mig er de svenske mediers totalt manglende evne til at to parallelle spor, som måske ikke engang har nogen forbindelse. Der er en, som går rundt og skyder efter folk – pt. 15 eller 16 episoder. På den anden side er der alle de banderelaterede skududvekslinger – godt 30 indtil videre i år – i kampen om narkotikaen, kroerne, magten.”

Jamen, hvad er forbindelsen?

”At bandernes daglige skydderier tiltrækker sig ringe eller ingen medieomtale, mens denne nye og gale ’Lasermand’ straks kommer på den politiske dagsorden. Den ene galning optager politikerne, mens banderne, og de er mange, accepteres som en del af den nye orden. Lad mig minde om, at Malmø for længst blevet Skandinaviens mest arabiserede og islamiserede by, ikke kun i forstæder som Rosengård og Lindängen. Også de klassiske arbejderkvarterer som Möllevången, Sofielund og Kirseberg udmærker sig i dag ved arbejdsløshed og bistandsafhængighed. Jeg tror faktisk, at de ansvarlige politikere i byen instinktivt ved, at de har mistet kontrollen over Malmø. Ved mørkets frembrud er det de kriminelle bander, som præger både forstæderne og byens centrum.

Foto, Tosteberga i höstdräkt, A. Nydahl.

fredag 18 februari 2011

Massan, makten och ensamheten.

Foto: Snaphanen. Klicka för helskärm.

När jag för många år sedan läste Elias Canettis Massa och makt tänkte jag: varje gång jag ingår i en massa (oavsett om det är en demonstration eller en fotbollspublik) förvandlas jag från att vara en rädd och maktlös liten individ, till att bli en massmänniska med makt. Massans makt är det centrala. Och vi får det förevisat varje dag sedan en månad tillbaka: massan som revolterar mot fattigdom och despoti. Trots att den stundtals dränks i blod reser sig massan igen. Först när den återgår till individstadiet, i vardagen, förlorar massan sin makt, den kommer snart nog åter att identifiera sig med det hopplösa/maktlösa tillståndet.

Varför valde jag maktlösheten? Jag valde den för att slippa vara en del av massan. Ensamheten är för mig det tydligaste sättet att markera min motvilja. Att ställa sig långt bredvid/utanför är att säga nej till massamhället.

Är friheten från despoten endast möjlig i massan? Förmodligen är det så. Tyrannmördaren kan möjligen på egen hand leda sitt land i en annan riktning. Men vad hade hänt om någon ensam hade mördat Mubarak? Hade det frigjort helt andra krafter? Den som mördat Hitler hade gjort Europa en välgärning. Den som mördat Stalin, Mao eller Pol Pot hade kanske befriat sina respektive samhällen från en stor ondska. Men säkra kan vi inte vara. Sådana tyrannmord kunde lika gärna ha utlöst något annat lika ont. I Libyen försöker idag massan ännu en gång. Kommer den att dränkas i blod så bekräftar det bara Kaddafi-klanens makt.

torsdag 17 februari 2011

Nils Dacke: Islam under slöjan

Nils Dacke har med sin bok Islam under slöjan (Books on Demand) velat skapa en ”ganska fullständig men ändå kortfattad beskrivning av islam”. Han går tillbaka till tiden för Muhammeds liv, följer hans uppväxt och verksamhet. Utifrån detta följer en genomgång av Koranen, dess praktik (sunnah), tolkningar och seder (hadith) med mera.

Dacke vill med sin bakgrundsbeskrivning nå fram till en kritisk blick på den samtida muslimska och islamistiska närvaron i Europa och Sverige. I några avslutande kapitel visar han bland annat på en europeisk tradition som menar att islam är en totalitär lära som står i motsats till demokrati. Jag tror att det är särskilt viktigt idag att visa detta, eftersom man ofta möter uppfattningen att det är en ny analys som har att göra med 11 september och utvecklingen därefter. Dacke går till källorna, citerar, visar hur det totalitära och politiska hänger samman med det religiösa och kulturella.

En brist är avsaknaden av ordlista för de grundläggande begrepp som används i framställningen. Korrekturläsningen har också brister.

Som kortfattad, kritisk introduktion är den föredömligt enkel, nyanserad och saklig. Inte sällan tycker jag att jag är rådvill när jag vill visa på litteratur i ämnet. Att ha en kortfattad introduktion som den här förändrar saken. Om man inte tidigare har någon kunskap om islam och islamismen kan denna lilla bok tjäna som en första introduktion som kanske kan sporra till mer utförlig litteratur i ämnet.

Läs också detta.

Bahrain mellan hopp och förtvivlan.

Regimerna har dragit slutsatsen efter Mubaraks avgång att det bara finns ett sätt att möta människors längtan efter frihet: med våld. Militärledningen i Bahrain säger att man är redo att ta till alla medel för att stoppa demonstrationerna. Idag publicerades ett anonymt pressmeddelande, som kallar till fredliga protester, men som också påminner regimen om att varje våldshandling kommer att memoreras inför framtiden. Det är ett antal människor som redan dödats, flera av dem i nattens räd då demonstranter sköts i huvudet medan de sov i sina tält.

Al Jazeera
meddelar:

"Al Jazeera's correspondent in Bahrain reports that the hospitals are full of injured people after last night’s police raid on the protesters. Some of them are severely injured with gunshots. Patients include doctors and emergency personnel who were overrun by the police while trying to attend to the wounded."

Jag vill ta tillfället i akt att säga att Al Jazeera engelskspråkiga sida har visat sig vara den bäst informerade under de veckor av folklig protest som sveper fram över arabvärlden. Före krisen hade jag inte trott det, men det är ett faktum. Om man vill komplettera vill jag främst rekommendera Guardian, som också har en ständig uppdatering från regionen.

Klicka på pressmeddelandet för läsbart format.

Med anledning av protesterna i Libyen och regimens brutala svar.

Med anledning av protesterna i Libyen som riskerar att bli en blodig affär publicerar jag här en äldre text som skildrar min högst subjektiva känsla av att befinna mig i landet 1983, då förtrycket var oerhört mycket hårdare än idag. Det var en tid då östeuropeisk statssocialism kombinerades med ökenreligionens dogmer, allt nedsmält i Kaddafis så kallade "tredje universella teori". Vad som händer dagarna framöver vet vi inte, men jag fruktar att regimen på Kaddafis order kommer att få brutalt fram.

Min text är avsiktligt skriven i ett enda andetag. Så såg hela den svit på tre böcker ut, vilken började med Politisk geografi, fortsatte med Ökenvandring och avslutades med Kön, klass och kultur. Textflödet har skrivits med inspiration från Imre Kertész. Har du svårt att läsa den i detta flöde i bloggen rekommenderar jag att den kopieras till ett worddokument och delas upp i lagom portioner.

"The Blacks will prevail in the world" Moammar Kaddafi

Ser du huset därborta? frågar min guide, det var där vi brukade köpa brännvin svart, men nu kan man inte ens göra det, sedan de nya alkohollagarna trädde i kraft vågar inte ens västambassaderna servera alkohol, för de blir utvisade om de upptäcks, det enda som står att uppbringa i landet nu är Seven Up och en billig, blaskig apelsinlemonad, om man inte hellre dricker de alltid framställda och upphällda kopparna kaffe eller thé, att komma som gäst till Libyen är som att stiga ner i helvetet, redan stämpeln i passet gör mig till ett säkerhetstjänsternas studieobjekt, och ändå löser jag med glädje ut helvetesbiljetten och sätter mig på planet till Rom, där avlösaren ska ta oss vidare in i den arabiska terrorismens vagga, det är på Leonardo da Vinci-flygplatsen jag blir varse vad den innebär, i varje skrymsle och vid varje cafébord patrullerar där k-pistbeväpnad polis, vi sitter ner vid just de bänkar där massakern utfördes några år tidigare i frihetens allt mer nedsolkade namn, och när planet från Libyan Arab Airlines kommer går vi in i en annan värld och sätter oss till rätta för den korta resan förbi Tibern, ut över Medelhavet och ner på den sandiga sidan, där den arabiska världen brer ut sig i norra Afrika och vi stiger av planet andäktiga, fulla av förväntan (är allt bara fördomar eller kommer mina inre bilder att bekräftas?), vi slussas in i vänthallen där vi serveras kalla drycker, allt fler ansluter sig via sina flyg från hela världen och allt fler svarta amerikaner kommer in i hallen, vi sitter där timme efter timme, då och då kikar en libysk tjänsteman in och säger att snart får vi veta, men timmarna tickar vidare och förväntan övergår i irritation, trötthet och hunger, när vi slutligen får gå ombord på ännu ett plan, som ska föra oss till Benghazi i landets östra del, alldeles nära gränsen till Egypten, där vi ska bo och leva, utan att ens ha visst om det, och väl där ankommer många av oss utan bagage, därför att vi fyllt i våra bagagelappar med Tripoli som slutlig destination och för att de inte ens varit med samma plan som vi, när vi lägger oss i den sena svarta arabiska natten kan vi varken byta underkläder eller borsta tänderna och vi vaknar med en redan unken doft ur våra kroppsöppningar, en del tar det med ro, andra, som jag själv, alltmer irriterade och besvärade, stående vi disken på det båthotell där vi bor, och libyerna där med sin ständiga besvärjelse Inshallah, de alltid ringande telefonerna, alla samtalen till och från Tripoli som tycks leda till absolut ingenting och den mörka blicken som säger:

Du får ingen väska bara för att du skriker, vi går allt längre in i denna väntan, denna till synes meningslösa intighet som den arabiska miljön indränker oss i, allt är inshallah och människorna tycks inte ens försöka påverka dess innebörd, om gud vill får vi naturligtvis vårt bagage och vill han inte, so what, vi kan inget annat göra än handtvätta de enda kläder vi går och står i, lägga oss i förhoppningen att de ska torka till morgonen därpå, vilket de sällan gör i den heta vårluften, vi stiger upp och sätter oss varje dag i bussarna som för oss in till Benghazis centrum och universitet, där den stora internationella konferensen om Kaddafis "tredje universella teori" ska hållas, och vi är alltifrån frilansande svenska journalister och tyska husockupanter till amerikanska svarta muslimer, afrikanska presidenter och andra potentater som anländer i nypustade silvergrå Mercedesbilar, vi sätter oss i konferenssalen, vi bär alla de arabiska ID-brickorna på våra bröst och de öppnar alla dörrar för oss, jag känner igen mig själv på bilden men har ingen aning om vad den arabiska texten säger, jag går in i salen och sätter mig, hamnar mellan Benins president och Per Garthon som tycks vara något slags hedersgäst här, snett bakom oss sitter en finländsk man av arabiskt ursprung, han behandlas som om han vore Kaddafis bror, servilt och med alert uppvaktning, vi sitter där i stolarna och applåderar artigt när den nicaraguanske militären avslutat sitt tal, och en ny talare, är han möjligen denna gång från palestinska PFLP, går upp i talarstolen, och så där håller det på dag efter dag, timme efter timme i två veckor, talen är självbespeglande och uppblåsta, men lika snabbt som de hållits lika snabbt är de bortglömda, meningslösa deklarationer för att hålla Kaddafi på gott humör, och längst bak i salen, där uppe på det som kunde ha varit de billigaste platserna i en konsertsal, sitter Kaddafi själv, gömd bakom solglasögonen och med sin ungflicksvakt vid sin sida, jag går därifrån och ut till bokborden i foajén, jag hittar en ung man med

varm, vänlig blick och frågar honom om någon libysk författare finns där på bordet, någon som är representativ för den nya arabiska prosan och poesin, men hans vänliga leende vänds till ett fånigt, ett leende som avslöjar att han inte ens förstått frågan, ty på detta bokbord finns ingenting annat än plakatpropaganda och Ledarens egna visdomsord, de ord han samlar i sina gröna böcker, nu tryckta på ännu flera språk, i tron att de, liksom en gång Maos små röda böcker, ska influera en hel värld att gå i hans fotspår, nej på dessa bokbord finns ingen litteratur och jag vet inte ens var jag ska leta för att finna den, efter en kort stund kommer Garthon ut och jag räcker honom två dagstidningar, en italiensk och en arabisk och frågar om han möjligen kan snappa upp någon nyhet av vikt, men det kan han inte och jag fortsätter ut på universitetets baksida, där jag fotograferar hus och människor och tänker på ryktet som säger att tre unga män hängdes där inne i universitetsbyggnaden veckan innan vi kom, de hängdes därför att de var upprorsmän, och i denna folkliga diktatur är det så man gör med de människor som inte stämmer in i körens hyllningar av systemet och dess ledare, jag funderar på det och förstår att de hunnit städa upp inför vår ankomst, men tittar ändå djupt i varje students ögon för att se om möjligen en spegelbild av själva avrättningen där ska synas, men jag ser ingenting och ingen vill tala med mig därför att man i en diktatur aldrig samtalar med en främling, det lärde jag mig redan som ung, då jag i en gränd i Durrës i Albanien försökte tala med ett gäng ungar, när en man kom och slog bort dem, bokstavligt talat slog, därför att han fann det olämpligt, och just denna stämning märker jag överallt i Libyen, som när Daniar och jag går upp i Tripolis villakvarter för att fotografera blomsterprakten och

en bil med sladdande bakhjul tvärstannar framför oss på trottoaren, tre män rusar ut och försöker slita åt sig kamerorna, det var först i och med att de läste våra arabiska ID-brickor som de lät oss gå, med kamera och allt, deras misstanke var grundmurad, något skumt måste det ju vara med två utlänningar som promenerar i överklasskvarteren och gång på gång riktar sina kameror mot buskar, blommor och träd, kanske är det just denna misstänksamhet som är diktaturens främsta kännetecken, och just i varje diktatur jag rest har jag sett den i sin vardagliga uppenbarelse, än som nedslagna blickar, än som undanmanövrer, än som civilklädda unga män som frågar What do you think about my country? och än som uniformerade och beväpnade män och kvinnor, poliser, miliser eller något okänt tredje som ska upprätthålla ordningen, och just i Libyen blev inslaget av nedslagna blickar och snokande civilister så stort att det rentav blev besvärande, och jag försökte, med erfarenheten från Albanien, istället iaktta så mycket som möjligt och samtala så mycket som möjligt med dem som lät sig inledas i ett samtal, för att slippa konfronteras med människor som inte ville, det var denna strategi som också fick mig att sitta ner i lemonadbarerna runt om i landet och tala sociala och politiska system med alla gästerna, som kommit av samma skäl som jag; afrikaner, araber, européer, amerikaner, kineser, vietnameser, jag samtalade med dem och utvann ur dessa samtal råmaterial till tankar om diktaturens och socialismens många ansikten, som alla påstod sig vara mänskliga, men som just i sina konkreta uppenbarelser visade sig vara raka motsatsen, och det kunde aldrig vara något att ta fel på, eftersom varje människa i sitt beteende avslöjar om hon är fri eller fånge, och i Libyen var det just de fängslade människornas beteende som kunde ses överallt, också inne i storstadsgränderna, bland hantverkare och butiksägare, de som alltid lät blicken svepa över närmiljön, som om de alltid behövde vara på sin vakt, också när de skulle sälja ett köksredskap eller en skjorta, därför att säkerhetstjänsten inte tillät vilken intimitet som helst med den tilltänkta kunden, men det var ändå där, inne i gränderna, de smala passagerna, med skonsam skugga bakom pelarna, som jag trivdes allra bäst, det var där jag åt de starkt kryddade lammköttsbitarna medan araberna stod i kö för att glo på mig,

där inne i skuggan kunde jag reda mig ett bo undan ökenhettan och stadsbullret, och köpa de arabiska souvenirer jag ville ha med mig hem; kopparfatet med kameler, de lövtunna, handsnidade salladsbesticken, tygerna och det jag visste att någon därhemma skulle förstå att uppskatta, och det var på håret att vi inte ens fått se allt detta, därför att vardagsstaden undanhölls oss och vi slussades runt från det ena praktobjektet till det andra, uppe i Gröna bergen där vi fick se tomatodlingar och statliga mönsterjordbruk, som om vi varken sett grönsaker eller traktorer förut, men för att inte glida ner i cynism drar vi oss till minnes att detta faktiskt var konstbevattnad före detta öken, och deras stolthet över att ha omvandlat detta till jordbruksmark trots allt var befogad, Marsha från Washington och jag gick från den ena attraktionen till den andra, strax före oss gick Daniar från Malmö och Temba från Johannesburg, vi gick ända upp till det gamla kungliga palatset, där lökkupolen lyste med sitt guld i solen och avgaserna från alla de gamla italienska bilarna lade sordin på stadens alla ljud, som en matta över människorna och grönskan, också i den stora rondellen där vi stod väntande så länge innan vi kunde korsa gatan och gå in på den religiösa myndigheten där Daniar skulle tigga pengar till moskébygget i Malmö och de förnedrade honom så, att jag själv tvingades gå ut på gatan och han ensam fick föra kampen om dinarerna och dollarsedlarna, moskén i Malmö stod ännu halvfärdig och byggfirman vägrade fortsätta innan de fått mer betalning för utfört arbete, och i Malmöpressen skvallrades det redan om att ledningen för Islamic Center lagt beslag på pengar från den saudiska kungafamiljen, dessa islams välgörare och gynnare som köper sig missionärer överallt i Europa, och när vi sedan stod vid stranden och drack kaffe med nigerianerna förstod vi nästan ingenting av det de sa, därför att engelskan de talade hade annan gröt i munnen än den engelska vi själv förstod, och inne i foajén satt libyerna och tittade på en dubbad version av Dallas och vi undrade vad alla dessa, till synes sysslolösa män, klädda i finaste europeiska modekostymer, gjorde hela dagarna förutom att titta på amerikanska tv-såpor, när den canadensiske skogsexperten förklarade för oss, att libyerna numera var så oljerika, att de helst inte utförde något kroppsarbete själv utan valde att köpa det av gästarbetare -

alltifrån de asiatiska uppassarna och servitörerna på hotellen och restaurangerna, till medicinsk, teknisk och annan expertis som byggde landets sjukhus, motorvägar, jordbruk och mediavärld, det var i den senare jag lärde känna maltekarna som kommit för att skapa och utveckla såväl tv som radio i Kaddafis propagandabehövande ökenrike, där Ledarens röst skulle höras överallt, i städernas myller och i ökentältens solitära tillvaro och hans gester och leenden skulle ses i varje tv-apparat och själv fick jag tesen bekräftad de dagar jag låg magsjuk på hotellbåten, när Kaddafi stod i tv-skärmens blå ljus hela dagarna och tycktes tala utan såväl pauser som avbrott, han talade och talade och ingen tycktes ta någon notis om alla tv-skärmarna han talade genom, båtens vardagsliv levdes långt bortom denna propaganda, denna ihärdiga och enerverande, hela tidens mässande röst som mekaniskt förmedlade ett budskap, om vad vet jag inte, ett budskap som varje libyer förväntades göra till sitt, på samma sätt som varje medborgare i de forna östeuropeiska socialistiska länderna förväntades vara regimernas röst, var de än rörde sig, vem de än talade med, men i Libyen liksom i dessa länder misstar sig härskarna, när de tror att diktaten i varje avseende åtlyds, och därför blir också deras chock så stor den dagen de störtas, därför att de trott sig leva i den tryggaste av världar, undantaget är kanske just en sådan härskare som Kaddafi, som suttit vid makten i hela sitt vuxna liv och som överlevt många kuppförsök och till och med undkommit de amerikanska bomber som istället dödade en av hans döttrar, Kaddafi som tycks överleva både exilgruppernas ljusskygga verksamhet och supermakters militära angrepp eller som

i fallet Ryssland dess tillbakadragna hjälp, kanske är han inte den galning många vill göra honom till utan snarare en mycket klok och strategiskt begåvad ledare som vet vilka strängar han ska spela på, i den balansgång han hela tiden gått, någonstans mitt emellan militant islam och sekulariserad och av socialismen inspirerad, modern statsbyggarkonst, där han fått framför allt de unga männen och kvinnorna med sig, och där han fördelat oljemiljarderna på ett sådant sätt att de religiösa agitatorerna inte lyckats övertyga folket om att Kaddafi skulle ha varit en nackdel för dem i vardagens strävsamma liv, snarare tvärtom har de ansett att hans regim givit dem grundläggande behov, också dem som går bortom brödet och kläderna, till exempel därför att hans regim slagits så för den arabiska kvinnans rättigheter och rentav gjort henne till soldat i den revolutionära arméns tjänst och uppmuntrat hennes bildning och frigörelse, så att hon inte i något avseende liknar de kvinnor i arabvärlden som gömmer både kroppar och talanger under meterlånga, svarta slöjor, utan istället med frimodigt lugn syns i gatuvimlet, deltar i landets uppbyggnad, tar över från männen i universitetsvärlden och på sikt kommer att omvandla hela denna nation till något mycket modernare än både diktaturerna vid dess sida och de så kallade demokratierna, därför att Kaddafi möjligen är egocentrisk och märklig, men för att han framför allt drivs av en passion att förverkliga sina drömmar om ett Libyen fjärran de utländska herrarnas inflytande, detta pyttelilla ökenland som varit lekplats för koloniala makter och som därför också underkuvats så som många andra arabiska nationer gjort det, och för att hans allt mer provocerande slagord producerats just i avsikt att markera att en ny tid har kommit (men som också i sina mest extrema former bara är nya varianter av Black Power och Black is beautiful-paroller som vi så gärna anslöt oss till under revoltens år), och om de svarta ska segra i denna nya värld, är det bara ett symboliskt uttryck för att de så länge underkuvade nationerna i Afrika nu rest sig och kämpar för att bygga en egen framtid, helt utan inflytande från den vite mannens maktcentra, och i kanske just sådana mantra, uppenbart rasistiska och obehagliga att läsa, också när de sitter uppspikade i libyska lokaler, det ligger en sanning som är smärtsam just för att den säger mig, den vite betraktaren och besökaren, att min egen tid av privilegier och makt kanske går mot sitt slut, och att dessa väldiga massor, bosatta mellan ökenvidderna och södra Afrikas djupa och mycket fuktiga skogar, nu kommer ut i ett ljus vi inte tidigare har sett dem stå i, och att varje slagord som Kaddafi formulerat mer eller mindre står i samklang med denna historiska förändring, större än att vi ens förmår förstå den, större och mer djupgående än någon västerländsk människa i sitt liv kommer att godta, därför att varje förskjutning av makten mellan dessa olika världar också innebär konkreta förändringar i våra sätt att leva, det är en insikt som ingen Grön bok i världen behöver förtydliga, därför att den materiella standard ett samhälle lever med är alltings ram och plattform, i de provocerande parollerna, The Blacks will prevail in the world, ligger därför också en utmaning mot allt det vi håller heligt, och just därför kom Kaddafi att utpekas som världens farligaste terrorist och hans land som en bas för all terror riktad mot västvärlden, rätt eller ej fick i alla fall våra underrättelsetjänster ett styvt jobb att hålla efter allt det som planlagts i Kaddafis tält, och när ett plan sprängdes över Lockerbie kom också en ny epok att inträda, den då västerlandet slog tillbaka mot Libyen och markerade att detta var gränsen, landet utsattes för en mäktig internationell bojkott, dess gränser stängdes och ingen flygtrafik till eller ifrån Libyen tilläts, så pressades Kaddafi sakta men säkert mot ett erkännande av sin roll i terrorismen och det helvete jag nedstigit i under min resa i landet förbyttes sakta till något som liknade normalitet, turister började resa dit och journalister skriva entusiastiska reportage om de undersköna historiska skatterna, Kaddafi återgick till sitt livs stora projekt, att skapa en afrikansk union, och lyckades delvis komma in i värmen igen, allt detta skedde medan de libyska agenter som hölls ansvariga för Lockerbie fängslades och ställdes inför rätta och ännu en gång kunde spindeln i nätet överleva och restaurera det som förstörts av honom själv, och Gröna torget i Tripoli kunde möjligen bli en plats att komma till, också för dem som inte var revolutionsturister och panarabiska romantiker, detta pyttelilla land som mest beboddes i en smal remsa i norr mot Medelhavet, medan resten av det egentligen bara var mil efter mil av het ökensand, detta lilla land som gång på gång skulle förbrylla omgivningen med sina politiska svängningar, och när Kaddafi nu skulle bli en statsman undrade jag om skyltarna fick hänga kvar på offentliga platser och om den rasistiska retoriken skulle döljas på samma sätt som alla terrorismens aktiviteter.

Ur min bok Ökenvandring, 2003.

onsdag 16 februari 2011

Nu också i terrorns hjärta.

De arabiska upproren har nu kommit till den allra hårdaste diktaturen, Libyen. Idag på morgonen började demonstrationerna i landets andra stad Benghazi, i öster nära gränsen till Egypten. Säkerhetsstyrkor slog förstås ner demonstrationerna med brutalt våld. Den libyske författaren Idris Al-Mesmari berättar för Al Jazeera att civilklädd polis agerade med batonger, tårgas och hett vatten. Läs mer här.

Nyheten har nu också nått svensk press. Här till exempel, liksom här. DN rapporterar. Guardians senaste rapport efter lunch finns här.

När jag var i Libyen 1983 fick vi träffa Kaddafi i just Benghazi. Då surrade ryktena om att studenter hade avrättats vid stadens universitet. Kaddafi hade alltid sitt breda leende klistrat i ansiktet. Undrar om det inte stelnat en del på senare år. Men att säkerhetstjänsten stenhårt slår ner på varje protest är en av förklaringarna till att Kaddafi kunnat sitta så länge vid makten. Minsta viskning tystas.

Onsdagen ylar, jag nattläser.

Man går förstås in på ett café som också är ett antikvariat, man vet att boken man läser inte får röjas, men så gör man det ändå...

och boken är skriven av Mikael Jalving och handlar om vårt arma land, Svea rike, det land som bestämde sig redan 1945, för att aldrig tala om det som var konfliktfylld eller komplicerat.

Ja, jag sitter där, i bokcaféet och läser. Om en veckas tid ska jag berätta för er om Jalvings bok, den som handlar om tystnadens rike, Sverige.

Det är natt nu. De släcker och stänger. Går till sängs medan onsdagen redan ylar utanför fönstret, det är en svinkall vinternatt och allt jag kan göra är att läsa.

Bild: Ulrika W, Hangö, februari 2011.

tisdag 15 februari 2011

Civilisationsförgiftningen. Ekelund.

Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."

Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innnebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"

Hur länge behöver en människa leva i ett kollektiv för att förstå att han eller hon i sin ensamhet, lidande av en "inre felaktighet", istället är fri att gå? Misstanken kan spira tidigt. När jag i vredesmod lämnade min sista arbetsplats, Bühler & Miag i Malmö där jag var kontorsvaktmästare, bestämde jag mig för att aldrig mer ta en anställning. Oavsett svårigheterna ville jag leva i frihet. Att i den meningen vara underklass stämde så väl överens med mina tidiga barndomsår och den bakgrund jag hade, i familjen, i de sociala sammanhangen. Någon förställning ville jag inte ägna mig åt. Jag var knappt 24 år när jag fattade det beslutet. Jag började frilansa och vid 26 års ålder läste jag in gymnasiekompetensen. De andra i klassen på Komvux gick vidare den akademiska vägen, jag började frilansa och försörjde oss som familj ganska snart på min penna. Det ena gav det andra, och så höll jag på fram till för ett år sedan. Nu är jag i alla avseenden en missanpassad människa, asocial i både tankar och beteende. När jag om natten nu läser mig igenom hela Carl-Göran Ekerwalds författarskap gör jag det för att lära mig något om ensamvargarna i kulturen. Eller som han skriver själv i Ekelundtexten:

"Han hade ett mycket väl utvecklat sinne för vad som passade sig - inte i förhållande till omgivningen, samhället, tidsandan eller publiken, utan i förhållande till den egna smaken. Eftersom denna smak förbjöd honom anpassning och kryperi måste han söka sig en egen existensform. Därmed blev han utstött. Den som tar glädjen på allvar - dvs. kämpar och lider för att följa 'sin naturs plan' - kan vara säker på att bli utstött av alla som 'vet precis hur man ska vara och hur man ska tänka'. Han sade rent ut att 'naturens plan' eller det mänskligt uppriktiga, det gick på kontrakurs mot 'hela vårt härliga framåtskridande... hela civilisationsförgiftningen.'"

Således konsekvent: "Jag söker det som frigör mig, flyr det som förslafvar mig."

Lär av fredens och kärlekens religion.




Detta är bara första avsnittet i en dokumentär som finns på Youtube. Där kan du se de övriga tre delarna. Så här går det alltså till i en muslimsk friskola i dagens England. Är någon förvånad över att fred blir våld och kärlek blir hat i en sådan miljö? Klicka på bilden för helskärm och gå in här för att se de tre resterande delarna. Så här ser mångkulturens vardag ut bakom de vackra ridåerna. Att filmen väckt upprörda känslor i England är väl naturligt, frågan är om vi andra tycker att det finns något att lära av den.

Kvinnan bakom avslöjandena heter Tazeen Ahmad. Hon talar om de brittiska religiösa friskolorna som intoleranta och ytterst asociala institutioner. Just den här skolan, Darul Uloom, ligger i Birmingham, landets mest islamiserade stad. Här finner du Daily Mails berättelse.

Hantverkare och isblommor.

Den isande vinden tjuter för fullt. Skåne sänktes åter ner i den mycket kalla grytan av vind. Under måndagen hade jag besök från verkligheten med en rörmokare som bytte kranar och packningar här i huset. Det finns många saker jag känner mig handikappad av, och praktiska husbestyr är de som gör det allra starkast. Laga mat kan jag. Städa, hålla rent och snyggt omkring mig kan jag. Läsa och skriva. Umgås med barn och barnbarn, vara mitt i den stora cirkeln av närmast anhöriga. Putsa fönster kan jag också. Men be mig inte byta en kranpackning eller göra något annat liknande. Då ger jag upp och ringer efter hjälp. Byta proppar kan jag göra, om jag hittar den som är trasig, det gör jag inte alltid eftersom vi bor i ett hyrt hus som varit kontor och därför har ett virrvarr av proppskåp.

Ska man inte istället känna en djup tacksamhet över att det i vårt arma land fortfarande finns hantverkare? Jag gör det. Liksom rörmokaren och elektrikern, är också cykelreparatören livsviktig för mig. Utan honom hade jag inte kunnat ha en hel och bra cykel året runt. Sist men inte minst faller mig ortopedteknikern i tankarna. Han är både ortoped och skomakare. Sedan många år gör han alla mina skor, där nere i källaren under centralsjukhuset. Sandaler, stövlar, vinterskor, finskor... allt gör han direkt efter min diabetesskadade fot. Enhetspris på 700:- oavsett vad det är för skor. En hantverkare värd att hylla. Jag sjunger alltså hantverkarnas lov idag. Det får gärna fortsätta tjuta utanför huset. Läsningen blir så mycket behagligare i stugvärmen.

Bild från Hangö i februari: Ulrika W. i Finland, som dessutom gratuleras på födelsedagen (nog har isblomman sin självklara plats i buketten?).

måndag 14 februari 2011

Måndag. Motljus.

"Han drack lite väl mycket. Blev därför tillrådd att aldrig dricka före solnedgången.
- Och om jag är på resa?
- Låt regeln gälla. Aldrig före solnedgången.
- Och om jag på sommaren hamnar norr om polcirkeln?"

Så skriver Carl-Göran Ekerwald i Motljus från 1999. Bokens underrubrik är Marginalanteckningar. Ekerwald har i sina dagböcker gjort sådana anteckningar. Han hade velat ge dem Ehrenswärds titel "Sammelsurium" därför att det finns en sammanhangslöshet i boken. Det vore väl också en värdig titel?

Här ännu en sådan anteckning: "När Samuel Becket var 26 arbetade han under ett år som lärare. Det var 1932. Han avbröt sin bana. Han sade: 'Jag kan inte stå ut med det absurda att lära andra vad jag själv inte bryr mig om.' Av lärare krävs alldeles speciella egenskaper."

Och: "Man säger att Goethe när han dog skulle ha sagt: 'Mera ljus.' Dvs dra upp gardinen. Släpp in vårljuset. Det är mars, den tjugoandra. När Thomas Bernhard i Gmunden - åtta mil sydväst om Linz - avled den 12 februari 1989, sade han: 'Mehr nicht ... inte mera."

Vidare: "Adorno berättar i 'Philosophie der Musik' attt han hörde sin pianolärare spela Schuberts Impromptu på. 90 och därvid frågade varför denna musik var mer fylld av sorg än Beethovens allra svartaste stycken. Pianoläraren Edouard Steuermann svarade: 'Därför att Beethovens musik vägrar att ge ensamhet och isolering en negativ innebörd.'"

Och avslutningsvis: "Kvinnor har ett särskilt utvecklat sinne för vad som är viktigt. Yoko Ono om John Lennon: ' In our fourteen years together he never stopped trying to improve himself, from within.' Rahel von Varnhagen den 16 augusti 1832 då hon förlorat sin bror: 'Man muss besser werden, gut sein, das ist die Aufgabe... Man måste bli bättre, vara hygglig, det är uppgiften."

Jag går in i den nya veckan med de orden ringande. Man måste bli bättre, vara hygglig, det är uppgiften.

Foto: Ulrika W. Hangö, Finland, februari 2011.

söndag 13 februari 2011

Kungligt besök på Rasmusgatan i Malmö.

Kungen besöker Sevedsplan i Malmö på fredag. Ibland undrar man vad som pågår i det svenska samhället. Jag föddes och levde mina första sex barndomsår där, på Rasmusgatan. Den gatan, och hela kvarteret har nått ryktbarhet tack vare den extremt höga brottsligheten. Det är stället man ska promenera genom om man vill riskera en kula i magen, ett knogjärn i ansiktet eller någon annan oskön behandling från de kriminella gängen. Vad ska kungen göra där? Läs den lilla blänkaren jag länkar till ovan. Svaret är lika förbluffande som självklart: i det gettoiserade Sverige hjälteförklarar man varje ung människa som försöker leva ett hederligt och anständigt liv. Som om det inte var det allt egentligen gått ut på. Men när omgivningen är grovt kriminell blir de avvikande - det vill säga hederliga och vanliga - människorna föremål för ett slags upphöjdhet vars absurditet bara kan mätas med vår tids mått. För femtio år sedan hade det varit rakt tvärtom på Rasmusgatan. Men det förstod vi inte då.

På bilden promenerar min mamma med mig och min yngre bror på Rasmusgatan. 1955 eller 1956. Garanterat pistolfritt och tryggt. Bara i sandlådan förekom en och annan tvist mellan barnen.

Att skriva ut falska intyg, en påminnelse.

"Jag känner en präst i en liten bergsby här i landet. Han är ursprungligen tysk och satt tidigt i Hitlers fängelser. Han släpptes ut och tog sig hit, fick medborgarskap och valdes till präst i en alpby. När tyskarna hade marscherat in i Holland fick han ett brev från en holländsk jude:

'Herr kyrkoherde, sänd mig omedelbart en dopattest som bevisar att jag är född i er by av ariska föräldrar.'

Prästen skickade omedelbart intyget och satte församlingens stämpel under. Holländaren räddades och bor nu i Schweiz.

I byn säger man inte: Det var en upprörande förfalskning, ett missbruk av vår stämpel!!!

Man säger: Var det inte bra gjort av vår präst!"

Eyvind Johnson: Dagbok från Schweiz (Bonniers 1949)