måndag 14 februari 2011

Måndag. Motljus.

"Han drack lite väl mycket. Blev därför tillrådd att aldrig dricka före solnedgången.
- Och om jag är på resa?
- Låt regeln gälla. Aldrig före solnedgången.
- Och om jag på sommaren hamnar norr om polcirkeln?"

Så skriver Carl-Göran Ekerwald i Motljus från 1999. Bokens underrubrik är Marginalanteckningar. Ekerwald har i sina dagböcker gjort sådana anteckningar. Han hade velat ge dem Ehrenswärds titel "Sammelsurium" därför att det finns en sammanhangslöshet i boken. Det vore väl också en värdig titel?

Här ännu en sådan anteckning: "När Samuel Becket var 26 arbetade han under ett år som lärare. Det var 1932. Han avbröt sin bana. Han sade: 'Jag kan inte stå ut med det absurda att lära andra vad jag själv inte bryr mig om.' Av lärare krävs alldeles speciella egenskaper."

Och: "Man säger att Goethe när han dog skulle ha sagt: 'Mera ljus.' Dvs dra upp gardinen. Släpp in vårljuset. Det är mars, den tjugoandra. När Thomas Bernhard i Gmunden - åtta mil sydväst om Linz - avled den 12 februari 1989, sade han: 'Mehr nicht ... inte mera."

Vidare: "Adorno berättar i 'Philosophie der Musik' attt han hörde sin pianolärare spela Schuberts Impromptu på. 90 och därvid frågade varför denna musik var mer fylld av sorg än Beethovens allra svartaste stycken. Pianoläraren Edouard Steuermann svarade: 'Därför att Beethovens musik vägrar att ge ensamhet och isolering en negativ innebörd.'"

Och avslutningsvis: "Kvinnor har ett särskilt utvecklat sinne för vad som är viktigt. Yoko Ono om John Lennon: ' In our fourteen years together he never stopped trying to improve himself, from within.' Rahel von Varnhagen den 16 augusti 1832 då hon förlorat sin bror: 'Man muss besser werden, gut sein, das ist die Aufgabe... Man måste bli bättre, vara hygglig, det är uppgiften."

Jag går in i den nya veckan med de orden ringande. Man måste bli bättre, vara hygglig, det är uppgiften.

Foto: Ulrika W. Hangö, Finland, februari 2011.

söndag 13 februari 2011

Kungligt besök på Rasmusgatan i Malmö.

Kungen besöker Sevedsplan i Malmö på fredag. Ibland undrar man vad som pågår i det svenska samhället. Jag föddes och levde mina första sex barndomsår där, på Rasmusgatan. Den gatan, och hela kvarteret har nått ryktbarhet tack vare den extremt höga brottsligheten. Det är stället man ska promenera genom om man vill riskera en kula i magen, ett knogjärn i ansiktet eller någon annan oskön behandling från de kriminella gängen. Vad ska kungen göra där? Läs den lilla blänkaren jag länkar till ovan. Svaret är lika förbluffande som självklart: i det gettoiserade Sverige hjälteförklarar man varje ung människa som försöker leva ett hederligt och anständigt liv. Som om det inte var det allt egentligen gått ut på. Men när omgivningen är grovt kriminell blir de avvikande - det vill säga hederliga och vanliga - människorna föremål för ett slags upphöjdhet vars absurditet bara kan mätas med vår tids mått. För femtio år sedan hade det varit rakt tvärtom på Rasmusgatan. Men det förstod vi inte då.

På bilden promenerar min mamma med mig och min yngre bror på Rasmusgatan. 1955 eller 1956. Garanterat pistolfritt och tryggt. Bara i sandlådan förekom en och annan tvist mellan barnen.

Att skriva ut falska intyg, en påminnelse.

"Jag känner en präst i en liten bergsby här i landet. Han är ursprungligen tysk och satt tidigt i Hitlers fängelser. Han släpptes ut och tog sig hit, fick medborgarskap och valdes till präst i en alpby. När tyskarna hade marscherat in i Holland fick han ett brev från en holländsk jude:

'Herr kyrkoherde, sänd mig omedelbart en dopattest som bevisar att jag är född i er by av ariska föräldrar.'

Prästen skickade omedelbart intyget och satte församlingens stämpel under. Holländaren räddades och bor nu i Schweiz.

I byn säger man inte: Det var en upprörande förfalskning, ett missbruk av vår stämpel!!!

Man säger: Var det inte bra gjort av vår präst!"

Eyvind Johnson: Dagbok från Schweiz (Bonniers 1949)

Canetti: Människans provins.

Den som man såg sova, den kan man aldrig mer hata.

*

Vinden, det enda fria fenomenet i civilisationen.

*

Jag kan inte längre betrakta en karta. Städernas namn stinker förbränt kött.

*

Allt odrägligare blir för mig det tillfälliga i de flesta övertygelser.

*

Profeterna förutsäger jämrande det gamla.

*

Om varje människa anade, av hur många hon genomskådas.


Elias Canetti: Människans provins (Forum, översättning av Johannes Edfelt).

lördag 12 februari 2011

Dag 19 i en pågående process.

Nej, det är inte dagen efter. Möjligen kunde man säga att det är dag 19 i en utveckling som pågår. Redan idag möter civila demonstranter maktens utsända i Alger. På måndag ska de göra det i Teheran. Mubarak sitter i ett emirat och putsar sina diamanter. Syriens och Gazas ledare gratulerar egyptierna men är nog mest oroliga för den egna framtiden. Syriens styrande tar fram det gamla vanliga jude-argumentet, medan Hamas ser en framtid i harmoni med Muslimska brödraskapet som regenter i Kairo. Det dras alltså många, mycket långtgående slutsatser alldeles för tidigt. Det enda som kan avgöra saken i Egypten är fria val. Nu är det "Mubaraks pudel" Mohammed Hussein Tantawi som med uniformen på ska styra landet. Om han och de andra militärerna gör det fram tills det första fria valet är över, så är allt i sin ordning. Om de med hänvisning till stabiliteten väljer att sitta kvar står allt skrivet i stjärnorna. Det gör det kanske under alla omständigheter?

fredag 11 februari 2011

Förlösningens minut.

Så kom då minuten alla väntat på. Med en enda mening tillkännagavs att Mubarak avgått. Glädjen vi nu ser i sändningarna från BBC är inte att ta fel på. Den är ett stort och genomgripande rus. Så länge det varar, låt det berusade folket sjunga, dansa och jubla. Det finns ingen anledning att tala om huvudvärken som ska komma efteråt. Nu närmast väntar den militära ledningens uttalanden och sedan får vi se. Att egyptierna själva dansar och känner sig som ett fritt folk är huvudsaken, precis som i alla folkliga resningar där despoten tvingas iväg från sitt palats - oavsett om det varit i Lissabon, Bukarest eller Kairo. Vi dansar med dem i förlösningens minut.

(Vill man ta del av ett av Mubaraks sista telefonsamtal som president ska man läsa vad Haaretz skriver, det är mycket intressant och läsvärt. Det är irakfödde, f.d. israeliske försvarsministern Benjamin Ben-Eliezer som tar emot samtalet från honom.)

Dominique Dyens: Smitning

Dominique Dyens: Smitning (Sekwa förlag, översättning av Cecilia Franklin).

Jag misstror all litteratur som innehåller meningar som "Det går för dem samtidigt". Men när jag så läst mig förbi sidan 15 och in i romanen så ser jag att Dominique Dyens leker med de flesta litterära klichéer man kan tänka sig. Hennes roman är en hejdlöst rolig, spännande och osannolik historia. I centrum står reklamkvinnan Anne Duval som i sin ensamhet och tomhet bestämmer sig för att lämna vardagen bakom sig och planlöst ge sig ut på biltur. Ganska snart förstår man att en psykiatriker skriver journal om henne. Hon har längre fram i berättelsen havererat och blivit inlagd. Anne Duval fantiserar ihop en man och en fosterdotter, hennes liv blir i fantasin den perfekta familjelyckan. Om nu allt ändå vore så enkelt. Då hade man suttit där med en ganska konventionell historia om ensamhet, karriär och livsval. Men det är det verkligen inte. Plötsligt skruvar Dominique Dyens till det rejält. Men det kan man inte orda om utan att förstöra hela romanen. Så jag tiger om det och säger istället: vill man ha en riktigt fin liten berättelse om livets vägar och irrvägar ska man inte tveka om Dominique Dyens roman Smitning. Det är som om förlaget Sekwa har landets bästa spårsinne när det gäller samtida fransk litteratur.

Boken utkommer 17 februari, men jag kunde inte vänta.

Mannen som vägrar förstå.

Så har Mubarak talat till nationen. Ett sårat rovdjur som vädjar om nåd. Ett koketterande byggt på arabisk retorik. En härskare som vill spela förolämpad (av sitt eget folk!). Många ord men ingen substans. Det enda han sa var egentligen: jag ska inte lyssna till er dröm om frihet, det är ni som ska lyssna på mig. Mubarak ska dö i det land han styrt så länge.

Inte ens en "militärkupp" av det slag som 1974 räddade Portugal från undergången kunde han tänka sig. Den första frågan man ställer sig, efter att ha hört president Obamas små vackra fraser ikväll är om Mubaraks plan också godkänts av Vita huset. Den planen går ut på att han ska förbli president till septembervalen. I så fall upphör varje ord om att "bli vittne till en historisk omvälvning" att äga giltighet.

Den frihet och det bröd egyptierna vädjat om i veckor av kyla, regn, våld och förnedring förnekas dem alltjämt. Därmed ökar också risken för ytterligare våld. Den gångna veckan har Frihetstorget skapat ringar över hela det egyptiska riket. Arbetsplatser har legat öde. Demonstrationerna har blivit alltfler, och solidaritetsaktioner som den idag då hundratals läkare och sjuksköterskor marscherade från sjukhusen till Frihetstorget har blivit alltmer gripande bevis på den omfattande sociala rörelse som finns i landet.

Mubarak vägrar lyssna. Kanske är han oförmögen till det. Åren i palatset med rikedomen har skilt honom från varje förståelse av det egna folket.

En sista fråga jag ställer mig ikväll är om denna vägran mött förståelse inom militärapparaten och om den i så fall blir sista ordet innan vi får bevittna något som kanske blir en nationell och politisk katastrof. Då kommer också all oro för att Muslimska brödraskapet ska bli den verkliga maktfaktorn att få betydelse. Och Egyptens väg kan då också ödelägga alla de ansträngningar som gjort för att skapa fred och samförstånd i Mellanöstern. Det är lätt att förstå den oro som israelerna känner inför en så skakig utveckling. Och lika lätt är det att förstå den bloggare i Gaza som skrev, att "all förändring är inte av godo, se på oss, vi fick Hamas."

*

The Guardian's Brian Whitaker analyserar Mubaraks tal: "It was a seriously bad speech. Mubarak seems to have totally misjudged the situation. His start, saying he was speaking as a father to his children, was shockingly patronising. The crowd in Tahrir became increasingly angry as they realised he was offering nothing more than minor concessions. He also come out with the bizarre assertion that "the current situation" is not about his personality. Everyone else can see that it is about him."

torsdag 10 februari 2011

Slaskmat i diktaturens tjänst.

Skulle vi överleva utan den amerikanska snabbmatsindustrin? Frågan är berättigad. Varje dag kan man här i staden se mammorna med sina små barn i stadens tre hamburgerrestauranger (en maskerad som biograf). Jag ser bilkön som slingrar sig fram till den groteska drive-inluckan där man kan få sin slaskmat direkt in i bilen. Lördagsnöjet tycks vara dessa frityroljans palats.

Fotografen Rania Helmy har fått mig att inse att Egyptens poliser, säkerhetsmän och militärer är lika beroende. Den här bilden sprids världen över - jag fann den hos Al Jazeera. Hur var det, är det inte så att en bild säger mer än tusen ord? Kentucky Fried Chicken - ditt vapen i kampen mot friheten, för den bestående tortyrordningen.

onsdag 9 februari 2011

Här talas det klarspråk.

Är det demokrati som står på Egyptens dagordning? Nej, inte om man får tro de brittiska islamister som demonstrerat utanför landets London-ambassad. Här sägs det rent ut: Islam är lösningen, demokrati leder till förtryck! Bilden är hämtad ur en artikel i Daily Mail.

Bättre då att se Korrespondenterna från ikväll, onsdagen den 9 februari, ty där ges en helt annan och mycket hoppfullare bild från Tunisien, Jordanien och Egypten. Det finns sekulariserade människor som tror att frihet är bättre än förtryck, också i den arabiska världen, deras röster blir allt mer avgörande. Vill jag gärna tro och hoppas.

Nabokov om läsandet.

Ska det vara svårt eller lätt att läsa? I en essä i senaste numret av TLS resonerar man utifrån Nabokov. Bland annat detta:

"Like many of the Modernists, Nabokov was of two minds as to whether reading should be easy or difficult. "I work hard, I work long on a body of words", he wrote, "until it grants me complete possession and pleasure. If the reader has to work in his turn - so much the better. Art is difficult. Easy art is what you see at modern exhibitions of things and doodles."

Om...

Om kärleken inte fanns
skulle jag kunna låta rensa mig
och fylla mig med ris och torkade plommon
för att få en mening med livet.
Men kärleken finns.

Lars Huldén

(foto: A.N.)

tisdag 8 februari 2011

En dag som försvann ut i rymden, men kom tillbaka alldeles nyss.

Stormen kom in över Skåne natten till tisdagen. Det blev en rejäl och omtumlande storm. Inte nog med att den tog med sig soptunnor och annat som fanns utomhus, den kapade också vårt lokala bredbandsbolag från alla förbindelser. När jag steg upp och som vanligt skulle läsa mina morgonsidor - bloggar och tidningar - blev det bara blankt i rutan. Och så fortsatte det under dagen. Vid lunchtid tjöt fortfarande stormen och nätuppkopplingen gav inget som helst resultat.

Vad kan man göra en sådan dag? Jag började skära upp det lammkött jag igår tog fram från frysen. Stekte det i olivolja, kryddade och lät det puttra där en timmes tid innan jag tillsatte röd och vit paprika, samt morötter och rikligt med purjolök. Kaffe och läsning medan det pågick. Sedan tvätt i maskinen. En liten koll på text-tv som meddelar att före detta Sydkraft - numera Eon - i vanlig ordning har stora problem i skogarna där träden lagt sig över ledningarna. Tusentals människor saknar el. Det gör vi aldrig här, eftersom det ut till Viby finns markledningar från Kristianstad. Vi saknar inte el eller telefon, men nätet lyser med sin frånvaro.

Tills det kommer tillbaka återvänder jag till Montaigne. Det han har att säga är alltid så mycket intressantare än det mesta.

*

Uppdatering: sedan en halv timme är nätet tillbaka. Så mycket som hänt sedan dess! Min son har meddelat tid för nästa operation. Jag har hittat en bild (ovan) som tagits tidigare. Sydnytt har sänt katastrofnyheter om stormen. Middagen är avslutad. Musiken frånvarande. En film kommer att visas. Åter imorgon, om gud vill och det är medvind.

Reidar Ekner: Förintelsens tema (CKM)

Reidar Ekner, född 1929, är författare och översättare, numera bosatt i Norge. Han har en omfattande utgivning bakom sig. Senaste diktsamlingen Kalenderdikter kom 2006, senaste prosaverk Ett fönster i Karthago kom 2009.

Den nu aktuella boken är en sammanställning av texter och dikter kring den nazistiska förintelsen av judarna. De sträcker sig över en lång tidsrymd och ger ett perspektiv på frågan från slutet av 1950-talet och framåt.

Texterna handlar mycket om efterkrigstidens sätt att hantera skuldfrågan. Den diktsvit som ingår i boken är hämtad ur Ekners samling från 1987, Under trädkronorna. Ett nyskrivet efterord resonerar om bakgrunden till Hitlers handlingar och tänkande.

Denna lilla bok kan fungera som aptitretare inte minst för unga människor som vill lära sig grundläggande fakta om nazismen och förintelsen. Språket är lättillgängligt och sakligt.

Foto: A. Nydahl.