söndag 13 februari 2011

Canetti: Människans provins.

Den som man såg sova, den kan man aldrig mer hata.

*

Vinden, det enda fria fenomenet i civilisationen.

*

Jag kan inte längre betrakta en karta. Städernas namn stinker förbränt kött.

*

Allt odrägligare blir för mig det tillfälliga i de flesta övertygelser.

*

Profeterna förutsäger jämrande det gamla.

*

Om varje människa anade, av hur många hon genomskådas.


Elias Canetti: Människans provins (Forum, översättning av Johannes Edfelt).

lördag 12 februari 2011

Dag 19 i en pågående process.

Nej, det är inte dagen efter. Möjligen kunde man säga att det är dag 19 i en utveckling som pågår. Redan idag möter civila demonstranter maktens utsända i Alger. På måndag ska de göra det i Teheran. Mubarak sitter i ett emirat och putsar sina diamanter. Syriens och Gazas ledare gratulerar egyptierna men är nog mest oroliga för den egna framtiden. Syriens styrande tar fram det gamla vanliga jude-argumentet, medan Hamas ser en framtid i harmoni med Muslimska brödraskapet som regenter i Kairo. Det dras alltså många, mycket långtgående slutsatser alldeles för tidigt. Det enda som kan avgöra saken i Egypten är fria val. Nu är det "Mubaraks pudel" Mohammed Hussein Tantawi som med uniformen på ska styra landet. Om han och de andra militärerna gör det fram tills det första fria valet är över, så är allt i sin ordning. Om de med hänvisning till stabiliteten väljer att sitta kvar står allt skrivet i stjärnorna. Det gör det kanske under alla omständigheter?

fredag 11 februari 2011

Förlösningens minut.

Så kom då minuten alla väntat på. Med en enda mening tillkännagavs att Mubarak avgått. Glädjen vi nu ser i sändningarna från BBC är inte att ta fel på. Den är ett stort och genomgripande rus. Så länge det varar, låt det berusade folket sjunga, dansa och jubla. Det finns ingen anledning att tala om huvudvärken som ska komma efteråt. Nu närmast väntar den militära ledningens uttalanden och sedan får vi se. Att egyptierna själva dansar och känner sig som ett fritt folk är huvudsaken, precis som i alla folkliga resningar där despoten tvingas iväg från sitt palats - oavsett om det varit i Lissabon, Bukarest eller Kairo. Vi dansar med dem i förlösningens minut.

(Vill man ta del av ett av Mubaraks sista telefonsamtal som president ska man läsa vad Haaretz skriver, det är mycket intressant och läsvärt. Det är irakfödde, f.d. israeliske försvarsministern Benjamin Ben-Eliezer som tar emot samtalet från honom.)

Dominique Dyens: Smitning

Dominique Dyens: Smitning (Sekwa förlag, översättning av Cecilia Franklin).

Jag misstror all litteratur som innehåller meningar som "Det går för dem samtidigt". Men när jag så läst mig förbi sidan 15 och in i romanen så ser jag att Dominique Dyens leker med de flesta litterära klichéer man kan tänka sig. Hennes roman är en hejdlöst rolig, spännande och osannolik historia. I centrum står reklamkvinnan Anne Duval som i sin ensamhet och tomhet bestämmer sig för att lämna vardagen bakom sig och planlöst ge sig ut på biltur. Ganska snart förstår man att en psykiatriker skriver journal om henne. Hon har längre fram i berättelsen havererat och blivit inlagd. Anne Duval fantiserar ihop en man och en fosterdotter, hennes liv blir i fantasin den perfekta familjelyckan. Om nu allt ändå vore så enkelt. Då hade man suttit där med en ganska konventionell historia om ensamhet, karriär och livsval. Men det är det verkligen inte. Plötsligt skruvar Dominique Dyens till det rejält. Men det kan man inte orda om utan att förstöra hela romanen. Så jag tiger om det och säger istället: vill man ha en riktigt fin liten berättelse om livets vägar och irrvägar ska man inte tveka om Dominique Dyens roman Smitning. Det är som om förlaget Sekwa har landets bästa spårsinne när det gäller samtida fransk litteratur.

Boken utkommer 17 februari, men jag kunde inte vänta.

Mannen som vägrar förstå.

Så har Mubarak talat till nationen. Ett sårat rovdjur som vädjar om nåd. Ett koketterande byggt på arabisk retorik. En härskare som vill spela förolämpad (av sitt eget folk!). Många ord men ingen substans. Det enda han sa var egentligen: jag ska inte lyssna till er dröm om frihet, det är ni som ska lyssna på mig. Mubarak ska dö i det land han styrt så länge.

Inte ens en "militärkupp" av det slag som 1974 räddade Portugal från undergången kunde han tänka sig. Den första frågan man ställer sig, efter att ha hört president Obamas små vackra fraser ikväll är om Mubaraks plan också godkänts av Vita huset. Den planen går ut på att han ska förbli president till septembervalen. I så fall upphör varje ord om att "bli vittne till en historisk omvälvning" att äga giltighet.

Den frihet och det bröd egyptierna vädjat om i veckor av kyla, regn, våld och förnedring förnekas dem alltjämt. Därmed ökar också risken för ytterligare våld. Den gångna veckan har Frihetstorget skapat ringar över hela det egyptiska riket. Arbetsplatser har legat öde. Demonstrationerna har blivit alltfler, och solidaritetsaktioner som den idag då hundratals läkare och sjuksköterskor marscherade från sjukhusen till Frihetstorget har blivit alltmer gripande bevis på den omfattande sociala rörelse som finns i landet.

Mubarak vägrar lyssna. Kanske är han oförmögen till det. Åren i palatset med rikedomen har skilt honom från varje förståelse av det egna folket.

En sista fråga jag ställer mig ikväll är om denna vägran mött förståelse inom militärapparaten och om den i så fall blir sista ordet innan vi får bevittna något som kanske blir en nationell och politisk katastrof. Då kommer också all oro för att Muslimska brödraskapet ska bli den verkliga maktfaktorn att få betydelse. Och Egyptens väg kan då också ödelägga alla de ansträngningar som gjort för att skapa fred och samförstånd i Mellanöstern. Det är lätt att förstå den oro som israelerna känner inför en så skakig utveckling. Och lika lätt är det att förstå den bloggare i Gaza som skrev, att "all förändring är inte av godo, se på oss, vi fick Hamas."

*

The Guardian's Brian Whitaker analyserar Mubaraks tal: "It was a seriously bad speech. Mubarak seems to have totally misjudged the situation. His start, saying he was speaking as a father to his children, was shockingly patronising. The crowd in Tahrir became increasingly angry as they realised he was offering nothing more than minor concessions. He also come out with the bizarre assertion that "the current situation" is not about his personality. Everyone else can see that it is about him."

torsdag 10 februari 2011

Slaskmat i diktaturens tjänst.

Skulle vi överleva utan den amerikanska snabbmatsindustrin? Frågan är berättigad. Varje dag kan man här i staden se mammorna med sina små barn i stadens tre hamburgerrestauranger (en maskerad som biograf). Jag ser bilkön som slingrar sig fram till den groteska drive-inluckan där man kan få sin slaskmat direkt in i bilen. Lördagsnöjet tycks vara dessa frityroljans palats.

Fotografen Rania Helmy har fått mig att inse att Egyptens poliser, säkerhetsmän och militärer är lika beroende. Den här bilden sprids världen över - jag fann den hos Al Jazeera. Hur var det, är det inte så att en bild säger mer än tusen ord? Kentucky Fried Chicken - ditt vapen i kampen mot friheten, för den bestående tortyrordningen.

onsdag 9 februari 2011

Här talas det klarspråk.

Är det demokrati som står på Egyptens dagordning? Nej, inte om man får tro de brittiska islamister som demonstrerat utanför landets London-ambassad. Här sägs det rent ut: Islam är lösningen, demokrati leder till förtryck! Bilden är hämtad ur en artikel i Daily Mail.

Bättre då att se Korrespondenterna från ikväll, onsdagen den 9 februari, ty där ges en helt annan och mycket hoppfullare bild från Tunisien, Jordanien och Egypten. Det finns sekulariserade människor som tror att frihet är bättre än förtryck, också i den arabiska världen, deras röster blir allt mer avgörande. Vill jag gärna tro och hoppas.

Nabokov om läsandet.

Ska det vara svårt eller lätt att läsa? I en essä i senaste numret av TLS resonerar man utifrån Nabokov. Bland annat detta:

"Like many of the Modernists, Nabokov was of two minds as to whether reading should be easy or difficult. "I work hard, I work long on a body of words", he wrote, "until it grants me complete possession and pleasure. If the reader has to work in his turn - so much the better. Art is difficult. Easy art is what you see at modern exhibitions of things and doodles."

Om...

Om kärleken inte fanns
skulle jag kunna låta rensa mig
och fylla mig med ris och torkade plommon
för att få en mening med livet.
Men kärleken finns.

Lars Huldén

(foto: A.N.)

tisdag 8 februari 2011

En dag som försvann ut i rymden, men kom tillbaka alldeles nyss.

Stormen kom in över Skåne natten till tisdagen. Det blev en rejäl och omtumlande storm. Inte nog med att den tog med sig soptunnor och annat som fanns utomhus, den kapade också vårt lokala bredbandsbolag från alla förbindelser. När jag steg upp och som vanligt skulle läsa mina morgonsidor - bloggar och tidningar - blev det bara blankt i rutan. Och så fortsatte det under dagen. Vid lunchtid tjöt fortfarande stormen och nätuppkopplingen gav inget som helst resultat.

Vad kan man göra en sådan dag? Jag började skära upp det lammkött jag igår tog fram från frysen. Stekte det i olivolja, kryddade och lät det puttra där en timmes tid innan jag tillsatte röd och vit paprika, samt morötter och rikligt med purjolök. Kaffe och läsning medan det pågick. Sedan tvätt i maskinen. En liten koll på text-tv som meddelar att före detta Sydkraft - numera Eon - i vanlig ordning har stora problem i skogarna där träden lagt sig över ledningarna. Tusentals människor saknar el. Det gör vi aldrig här, eftersom det ut till Viby finns markledningar från Kristianstad. Vi saknar inte el eller telefon, men nätet lyser med sin frånvaro.

Tills det kommer tillbaka återvänder jag till Montaigne. Det han har att säga är alltid så mycket intressantare än det mesta.

*

Uppdatering: sedan en halv timme är nätet tillbaka. Så mycket som hänt sedan dess! Min son har meddelat tid för nästa operation. Jag har hittat en bild (ovan) som tagits tidigare. Sydnytt har sänt katastrofnyheter om stormen. Middagen är avslutad. Musiken frånvarande. En film kommer att visas. Åter imorgon, om gud vill och det är medvind.

Reidar Ekner: Förintelsens tema (CKM)

Reidar Ekner, född 1929, är författare och översättare, numera bosatt i Norge. Han har en omfattande utgivning bakom sig. Senaste diktsamlingen Kalenderdikter kom 2006, senaste prosaverk Ett fönster i Karthago kom 2009.

Den nu aktuella boken är en sammanställning av texter och dikter kring den nazistiska förintelsen av judarna. De sträcker sig över en lång tidsrymd och ger ett perspektiv på frågan från slutet av 1950-talet och framåt.

Texterna handlar mycket om efterkrigstidens sätt att hantera skuldfrågan. Den diktsvit som ingår i boken är hämtad ur Ekners samling från 1987, Under trädkronorna. Ett nyskrivet efterord resonerar om bakgrunden till Hitlers handlingar och tänkande.

Denna lilla bok kan fungera som aptitretare inte minst för unga människor som vill lära sig grundläggande fakta om nazismen och förintelsen. Språket är lättillgängligt och sakligt.

Foto: A. Nydahl.

måndag 7 februari 2011

Nio sätt att beskriva regnet.

Det finns en hel del att säga om Per Odenstens bok Nio sätt att beskriva regnet (Norstedts) som utkommer idag. Man kunde börja med omslaget som måste vara något av det fulaste som gjorts. Trodde först att det var ett feltryck. Man kunde också invända emot hur boken är komponerad. Jag är inte övertygad om att mixen av litterära texter och debattartiklar är helt lyckad. Den får mig mer att känna att man skrapat ihop vad som funnits för att det skulle bli en bok. Odensten är en sparsmakad författare, han har utgivit ytterst få böcker, och de har å andra sidan varit magiskt egensinniga. Sådana som En lampa som gör mörker glömmer man inte. Men denna nya samling kunde man skaffa bara för titelberättelsen. Den avslutar boken, är nästan 50 sidor lång, och ett prosans mästarprov. En kvinna som står mitt i livets blomning drabbas plötsligt av en hjärnblödning, hela det centra som styr synen får svåra skador. Språket slås sönder, hon kan varken tala eller formulera orden inne i sig. Hon hittas på sitt köksgolv. Berättelsen är sedan en resa genom glömska, frånvaro och ett gradvis återerövrande av språkets minsta beståndsdelar. Blickar i en spegel som bara återger halva hennes kropp. Främlingskapet inför de allra närmaste. En kuslig text som blir fysiskt närvarande i mig. Sjukhussjukdomen gestaltad som nollpunkt för ett mänskligt liv, återfött, stapplande, bräckligt.

söndag 6 februari 2011

Dags för Fågeln Fenix att lyfta?

Medan stridsvagnarna ännu finns kvar, medan människor ännu demonstrerar för frihet, händer det märkvärdiga saker på Tahrir-torget i Kairo. Nu går man dit för att gifta sig. Myten om Fågeln Fenix är förvisso egyptisk. Fenix lyfter alltid från askan, Fenix lovar nytt liv. Kan man inte säga att ett bröllop på det torg där så många människor nu misshandlats, förnedrats och dödats, är något av det vackraste man kan komma till? Ändå vet vi absolut ingenting om den fortsatta utvecklingen. Ingenting.

Världen, det mödosamma och lidandet


Världen är alltid sik självo lik,
hon är alltid bullersam och mödosam att vara uti.
Den i världene vara skall,
han måste vänja sik vid att lida mera ont än gott,
mera örlig och annor bedrövelse än frid.

Olavus Petri

lördag 5 februari 2011

Boken på besök i Lisboa.

Min nya bok har nu kommit till en plats där den kanske kan trivas. Krister Renard övervintrar i Lisboa. Igår fick boken den stora äran att följa med på café med utsikt över staden och floden Tejo.

Själv drar jag mig tillbaka för helgen, med barn och barnbarn på besök.

fredag 4 februari 2011

Yx-jihadisten har fått sin dom.

Kurt Westergaard som skulle mördas av jihadisten.

29-årige Muhudiin Mohamed Geele bröt sig in i konstnären Kurt Westergaards hem för att döda honom med yxa. Igår fastslog domstolen att han skulle dömas utifrån terrorlagstiftningen och idag kom domen: nio års fängelse och utvisning till Somalia. Det innebär att han slapp lindrigt undan eftersom terrorlagstiftningen gör det möjligt att döma till livstids fängelse.

I domen ingår också hans våldsamma angrepp på en av de poliser som var med och grep honom. Geele har hävdat att han "bara ville skrämmas". Varför då alla dessa ursinniga hugg med yxan, varför alla skriken om att Westergaard skulle dö? Och främst av allt: varför hade han rakat hela kroppen och smort in sig med olja, som det sägs att man ska göra för att nå paradiset? Kurt Westergaard själv säger att han nu ska lägga saken bakom sig och försöka få lite lugn och ro.

Ny hetskampanj i Ungern.

Nu går drevet i Ungern. Regimen har inlett en förundersökning mot filosofen Ágnes Heller. Det är den danske journalisten Peter Wivel som berättar att man anklagar henne för att ha ”missbrukat EU-medel”. Den ungarske filosofen Laszlo Tengelyi betecknar det hela som en del av en kampanj riktad mot judiska intellektuella och universitetsanställda, där det styrande partiet går i spetsen. Dessa intellektuella kallas ”vänsterliberala”, en beteckning som ska uttydas ”judiska”.

Heller lämnade Ungern på 1970-talet men är nu tillbaka i Budapest. Hon är en av den nya regimens skarpaste kritiker. Polisutredningen mot henne har föregåtts av en hetskampanj i medierna. Vid sidan av Heller anklagas också professor Sándor Radnóti, en av kritikerna mot att Fidesz-regeringen sätter sitt eget folk på alla nyckelposter i universitetsvärlden.

torsdag 3 februari 2011

Historiens lagbundenhet?

En krossad frihetsdröm, Peking 1989.

En av villfarelserna som inympades i mitt unga liv runt 1970 var den om historiens lagbundenhet. Karl Marx må alltjämt vara intressant, men en del av hans teorier, som sedan vulgariserades och banaliserades av Lenin, höll inte för en kritisk granskning. Historien är knappast lagbunden. Den präglas snarare av ett slags kaos där oförutsedda skeenden växer fram och söker sig nya vägar. Dessa kan lika gärna leda bakåt som framåt. Vi ser inte ens alla de krafter som är i rörelse, eftersom vissa föredrar att dra i trådarna bakom kulisserna. Vilken väg en revolution går kan man inte säga förrän efteråt. Vilken väg ett folkligt uppror leder in på är helt beroende av hur maktens mekanismer ser ut. I Kina kunde ett mäktigt kommunistparti beordra eld för att utsläcka de protester som världen lärde känna genom bilderna från Tiananmen-torget 1989.

Kinas elit hade inte minsta tanke på frihet för folket. Tvärtom, den kommande hårda ekonomiska politiken i kombination med repression skulle leda landet in i en ny era av superkapitalism, låga löner och järnhård social disciplin. En marknadsekonomi i kombination med ett totalitärt styre har säkrat Kinas plats i världen.

Teheran 1978, offer för Shahens polis.

När iranierna genomförde sin revolution 1979 kunde det se ut som om friheten hade kommit. Varje sådan tanke dränktes av mullornas tyranniska och religiösa maktutövning. Alla de socialister och kommunister som lierat sig med Khomeini hamnade antingen i tortyrkammaren eller galgen. De hade bara fungerar som brickor i ett maktspel. Jag minns hur våra iranska grannar i Malmö firade en hel natt efter att de frågat oss om det var ok. Vi skålade med dem och önskade dem lycka till. Någon vecka senare återvände de till Iran och vi tänkte ofta på vilka öden de gått till mötes.

Den våg av protester som sköljer över de nordafrikanska länderna och som de senaste dagarna också spritt sig till länder som Jemen behöver inte heller leda fram till frihet. De kan göra det, men det vet vi ingenting om just nu. De våldsamma scener som utspelades i Kairo under onsdagen och natten till torsdagen kan ha varit bara en första varning från regimen. Till vilket pris Mubarak och hans gäng vill klamra sig fast vid makten kan vi inte förutsäga. De kanske försvinner ut bakvägen redan nu, eller så prövar de först att krossa revolten så som de kinesiska kommunisterna gjorde. Kommande generationer får på sin höjd en skönmålad version av vad som hände. Friheten är kanske lika långt borta som tidigare. Eller så lyfter den som en fjäril med lätta vingslag.

Om Egypten har jag skrivit här, här och här.

Att sitta vid skärmen, att vara mitt i skeendet och samtidigt minnas.

Jag har inte en enda gång sedan det första Kuwaitkriget suttit vid tv:n en hel dag. Under skeenden i Kosova och Albanien har jag ansträngt mig på annat sätt, för att korrekt kunna skriva om det, vilket jag gjorde för Aktuella frågor i Sydsvenskan i många år. Men jag har inte en enda gång sedan jag själv bevakade den första intifadan på plats i östra Jerusalem, ägnat så mycket tid år Mellanöstern en och samma dag (det jag gjorde då ledde fram till min bok Intifada - rapport från ett palestinskt uppror, som Interculture i Stockholm utgav 1988).

Men igår, onsdagen den 2 februari 2011, hände det. Jag växlade mellan CNN och BBC i tv:n, och mellan The Guardian, Haaretz och Al Jazeera, särskilt då Dan Nolans direktrapporter, i datorn. Det är som om det verkligen gav den bästa bevakningen: Washington, London, Jerusalem och Qatar. Jag vet att det vore rimligt att också se mer från den arabiska världen, men det jag sökte var en direkt kontakt med skeendet och det fick jag genom dessa kanaler. Språket måste man förstå, men det räcker inte. Man måste också förstå, och ibland genomskåda, det som sägs.

Många timmar under eftermiddagen talade man om "pro-Mubarak"- demonstranter. Trots att varje intervjuad människa sa att de kamel- och hästridande männen med piskor var poliser klädda som civila. Det tar tid att bryta igenom lögnens vallar. Men när jag såg närbilder på några av de minst 500 misshandlade människorna som fördes bort till den moské som gjorts till fältsjukhus tänkte jag: dessa slag, dessa stenar, piskor och brandbomber var inga spontana angrepp på Frihetstorgets massor. De var väl planerade men illa genomförda attacker från en regim som in i det sista hoppas på att överleva. När jag lägger ut dessa ord i bloggen vet jag inte ens om de sitter kvar, eller om oppositionens krav på militärt ingripande har hörsammats.

Vad vet vi? Vad vet vi egentligen - bortom det vi tror oss veta? När jag bandade det tidiga skeendet av den första intifadan, för att ha ljudillustrationer till de radioinslag jag planerade att göra för OBS-redaktionen, var det en israelisk militär som såg hatiskt på mig och skrek. Vi stod vid bussarna utanför butikerna på den gata som ledde fram till en av gamla stadens portar. En liten pojke svimmade i mina och en annan journalists armar sedan han sett sin far föras bort. Jag tyckte att militärens ingripande var brutalt i överkant. Men det var så lite jag visste och förstod. Idag inser jag att de närmast hade silkesvantarna på. Det avlossades inga skott. Ingen dog. Ingen behövde förmodligen ens sjukvård. Men jag blev upprörd och det märktes runtom mig.

Först senare, samma kväll, hos vännerna Dov och Yolanda i Tel Aviv, fick jag veta. Den militäre befälhavaren hade skrikit mot mig: "Om du säger ett enda ord till tar jag med dig till arresten". Så nära var jag att hamna i Russian Compound i Jerusalem, nådens år 1987. Där fanns den ökända polisstationen dit man förde människor som försökt göra uppror. Men eftersom jag inte förstod vad han skrek fortsatte jag att banda och att stillsamt kommentera misshandeln av de palestinska affärsmän som inlett sin protest. Jag sa bara något om "ett fritt land" och "fria människor". Jag undrar så vad som sägs i Kairo dessa dagar.

*

I måndags skrev jag detta.

onsdag 2 februari 2011

Att bli rörd men behålla förmågan att analysera och förstå.

Nej, det är inte svårt att bli rörd. Det som nu händer i den muslimska världens länder i norra Afrika är verkligen djupt rörande. Jag ser bilderna hela dagarna, från BBC, från CNN, från andra bolag och ibland till och med en tafatt svensk nyhetsglimt. Jag läser internationell press, och inte minst försöker jag förstå presskommentarer i länderna det berör, inklusive de palestinska områdena och Israel.

Men jag ser också saker jag helst hade sluppit: i eftermiddagens hard-talk på BBC med en representant från Muslimska brödraskapet, full av lögn som danskarna säger, full av frihetsfraser och undanglidande svar när det gällde fundamentala fri- och rättigheter. Och så ser jag bilderna från gatorna i Kairo, där Davidsstjärnan stämplats i diktatorns panna. Är det judarna som är problemet - nu igen? Är det freden med Israel som är Egyptens största problem? Nå, jag fortsätter läsa. Min lättrörda själ ska inte få sista ordet. Det är rätt att göra uppror, det har jag insett i hela mitt liv, men om upproret leder till teokratin, som i Iran och Sudan, då lägger jag mig osynlig ner i historiens träsk.

Uppdatering: eftersom de stora medieföretagen idag tycks ha förskansat sig på hotellbalkonger får man hämta relevant information här istället. Det är ju så att Dan Nolan befinner sig på plats, där nu anhängare till Mubarak försöker tränga sig fram till en ny position i det egyptiska landskapet av protester och uppror. The Guardian har också en ständigt uppdaterad rapportering med olika skribenter.