Det finns en hel del att säga om Per Odenstens bok Nio sätt att beskriva regnet (Norstedts) som utkommer idag. Man kunde börja med omslaget som måste vara något av det fulaste som gjorts. Trodde först att det var ett feltryck. Man kunde också invända emot hur boken är komponerad. Jag är inte övertygad om att mixen av litterära texter och debattartiklar är helt lyckad. Den får mig mer att känna att man skrapat ihop vad som funnits för att det skulle bli en bok. Odensten är en sparsmakad författare, han har utgivit ytterst få böcker, och de har å andra sidan varit magiskt egensinniga. Sådana som En lampa som gör mörker glömmer man inte. Men denna nya samling kunde man skaffa bara för titelberättelsen. Den avslutar boken, är nästan 50 sidor lång, och ett prosans mästarprov. En kvinna som står mitt i livets blomning drabbas plötsligt av en hjärnblödning, hela det centra som styr synen får svåra skador. Språket slås sönder, hon kan varken tala eller formulera orden inne i sig. Hon hittas på sitt köksgolv. Berättelsen är sedan en resa genom glömska, frånvaro och ett gradvis återerövrande av språkets minsta beståndsdelar. Blickar i en spegel som bara återger halva hennes kropp. Främlingskapet inför de allra närmaste. En kuslig text som blir fysiskt närvarande i mig. Sjukhussjukdomen gestaltad som nollpunkt för ett mänskligt liv, återfött, stapplande, bräckligt.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 7 februari 2011
Nio sätt att beskriva regnet.
Det finns en hel del att säga om Per Odenstens bok Nio sätt att beskriva regnet (Norstedts) som utkommer idag. Man kunde börja med omslaget som måste vara något av det fulaste som gjorts. Trodde först att det var ett feltryck. Man kunde också invända emot hur boken är komponerad. Jag är inte övertygad om att mixen av litterära texter och debattartiklar är helt lyckad. Den får mig mer att känna att man skrapat ihop vad som funnits för att det skulle bli en bok. Odensten är en sparsmakad författare, han har utgivit ytterst få böcker, och de har å andra sidan varit magiskt egensinniga. Sådana som En lampa som gör mörker glömmer man inte. Men denna nya samling kunde man skaffa bara för titelberättelsen. Den avslutar boken, är nästan 50 sidor lång, och ett prosans mästarprov. En kvinna som står mitt i livets blomning drabbas plötsligt av en hjärnblödning, hela det centra som styr synen får svåra skador. Språket slås sönder, hon kan varken tala eller formulera orden inne i sig. Hon hittas på sitt köksgolv. Berättelsen är sedan en resa genom glömska, frånvaro och ett gradvis återerövrande av språkets minsta beståndsdelar. Blickar i en spegel som bara återger halva hennes kropp. Främlingskapet inför de allra närmaste. En kuslig text som blir fysiskt närvarande i mig. Sjukhussjukdomen gestaltad som nollpunkt för ett mänskligt liv, återfött, stapplande, bräckligt.
söndag 6 februari 2011
Dags för Fågeln Fenix att lyfta?
Medan stridsvagnarna ännu finns kvar, medan människor ännu demonstrerar för frihet, händer det märkvärdiga saker på Tahrir-torget i Kairo. Nu går man dit för att gifta sig. Myten om Fågeln Fenix är förvisso egyptisk. Fenix lyfter alltid från askan, Fenix lovar nytt liv. Kan man inte säga att ett bröllop på det torg där så många människor nu misshandlats, förnedrats och dödats, är något av det vackraste man kan komma till? Ändå vet vi absolut ingenting om den fortsatta utvecklingen. Ingenting.
Världen, det mödosamma och lidandet

Världen är alltid sik självo lik,
hon är alltid bullersam och mödosam att vara uti.
Den i världene vara skall,
han måste vänja sik vid att lida mera ont än gott,
mera örlig och annor bedrövelse än frid.
Olavus Petri
hon är alltid bullersam och mödosam att vara uti.
Den i världene vara skall,
han måste vänja sik vid att lida mera ont än gott,
mera örlig och annor bedrövelse än frid.
Olavus Petri
lördag 5 februari 2011
Boken på besök i Lisboa.
fredag 4 februari 2011
Yx-jihadisten har fått sin dom.
29-årige Muhudiin Mohamed Geele bröt sig in i konstnären Kurt Westergaards hem för att döda honom med yxa. Igår fastslog domstolen att han skulle dömas utifrån terrorlagstiftningen och idag kom domen: nio års fängelse och utvisning till Somalia. Det innebär att han slapp lindrigt undan eftersom terrorlagstiftningen gör det möjligt att döma till livstids fängelse.
I domen ingår också hans våldsamma angrepp på en av de poliser som var med och grep honom. Geele har hävdat att han "bara ville skrämmas". Varför då alla dessa ursinniga hugg med yxan, varför alla skriken om att Westergaard skulle dö? Och främst av allt: varför hade han rakat hela kroppen och smort in sig med olja, som det sägs att man ska göra för att nå paradiset? Kurt Westergaard själv säger att han nu ska lägga saken bakom sig och försöka få lite lugn och ro.
Ny hetskampanj i Ungern.
Nu går drevet i Ungern. Regimen har inlett en förundersökning mot filosofen Ágnes Heller. Det är den danske journalisten Peter Wivel som berättar att man anklagar henne för att ha ”missbrukat EU-medel”. Den ungarske filosofen Laszlo Tengelyi betecknar det hela som en del av en kampanj riktad mot judiska intellektuella och universitetsanställda, där det styrande partiet går i spetsen. Dessa intellektuella kallas ”vänsterliberala”, en beteckning som ska uttydas ”judiska”.Heller lämnade Ungern på 1970-talet men är nu tillbaka i Budapest. Hon är en av den nya regimens skarpaste kritiker. Polisutredningen mot henne har föregåtts av en hetskampanj i medierna. Vid sidan av Heller anklagas också professor Sándor Radnóti, en av kritikerna mot att Fidesz-regeringen sätter sitt eget folk på alla nyckelposter i universitetsvärlden.
torsdag 3 februari 2011
Historiens lagbundenhet?
En av villfarelserna som inympades i mitt unga liv runt 1970 var den om historiens lagbundenhet. Karl Marx må alltjämt vara intressant, men en del av hans teorier, som sedan vulgariserades och banaliserades av Lenin, höll inte för en kritisk granskning. Historien är knappast lagbunden. Den präglas snarare av ett slags kaos där oförutsedda skeenden växer fram och söker sig nya vägar. Dessa kan lika gärna leda bakåt som framåt. Vi ser inte ens alla de krafter som är i rörelse, eftersom vissa föredrar att dra i trådarna bakom kulisserna. Vilken väg en revolution går kan man inte säga förrän efteråt. Vilken väg ett folkligt uppror leder in på är helt beroende av hur maktens mekanismer ser ut. I Kina kunde ett mäktigt kommunistparti beordra eld för att utsläcka de protester som världen lärde känna genom bilderna från Tiananmen-torget 1989.
Kinas elit hade inte minsta tanke på frihet för folket. Tvärtom, den kommande hårda ekonomiska politiken i kombination med repression skulle leda landet in i en ny era av superkapitalism, låga löner och järnhård social disciplin. En marknadsekonomi i kombination med ett totalitärt styre har säkrat Kinas plats i världen.
Kinas elit hade inte minsta tanke på frihet för folket. Tvärtom, den kommande hårda ekonomiska politiken i kombination med repression skulle leda landet in i en ny era av superkapitalism, låga löner och järnhård social disciplin. En marknadsekonomi i kombination med ett totalitärt styre har säkrat Kinas plats i världen.
Teheran 1978, offer för Shahens polis.När iranierna genomförde sin revolution 1979 kunde det se ut som om friheten hade kommit. Varje sådan tanke dränktes av mullornas tyranniska och religiösa maktutövning. Alla de socialister och kommunister som lierat sig med Khomeini hamnade antingen i tortyrkammaren eller galgen. De hade bara fungerar som brickor i ett maktspel. Jag minns hur våra iranska grannar i Malmö firade en hel natt efter att de frågat oss om det var ok. Vi skålade med dem och önskade dem lycka till. Någon vecka senare återvände de till Iran och vi tänkte ofta på vilka öden de gått till mötes.
Den våg av protester som sköljer över de nordafrikanska länderna och som de senaste dagarna också spritt sig till länder som Jemen behöver inte heller leda fram till frihet. De kan göra det, men det vet vi ingenting om just nu. De våldsamma scener som utspelades i Kairo under onsdagen och natten till torsdagen kan ha varit bara en första varning från regimen. Till vilket pris Mubarak och hans gäng vill klamra sig fast vid makten kan vi inte förutsäga. De kanske försvinner ut bakvägen redan nu, eller så prövar de först att krossa revolten så som de kinesiska kommunisterna gjorde. Kommande generationer får på sin höjd en skönmålad version av vad som hände. Friheten är kanske lika långt borta som tidigare. Eller så lyfter den som en fjäril med lätta vingslag.
Om Egypten har jag skrivit här, här och här.
Att sitta vid skärmen, att vara mitt i skeendet och samtidigt minnas.
Jag har inte en enda gång sedan det första Kuwaitkriget suttit vid tv:n en hel dag. Under skeenden i Kosova och Albanien har jag ansträngt mig på annat sätt, för att korrekt kunna skriva om det, vilket jag gjorde för Aktuella frågor i Sydsvenskan i många år. Men jag har inte en enda gång sedan jag själv bevakade den första intifadan på plats i östra Jerusalem, ägnat så mycket tid år Mellanöstern en och samma dag (det jag gjorde då ledde fram till min bok Intifada - rapport från ett palestinskt uppror, som Interculture i Stockholm utgav 1988).Men igår, onsdagen den 2 februari 2011, hände det. Jag växlade mellan CNN och BBC i tv:n, och mellan The Guardian, Haaretz och Al Jazeera, särskilt då Dan Nolans direktrapporter, i datorn. Det är som om det verkligen gav den bästa bevakningen: Washington, London, Jerusalem och Qatar. Jag vet att det vore rimligt att också se mer från den arabiska världen, men det jag sökte var en direkt kontakt med skeendet och det fick jag genom dessa kanaler. Språket måste man förstå, men det räcker inte. Man måste också förstå, och ibland genomskåda, det som sägs.
Många timmar under eftermiddagen talade man om "pro-Mubarak"- demonstranter. Trots att varje intervjuad människa sa att de kamel- och hästridande männen med piskor var poliser klädda som civila. Det tar tid att bryta igenom lögnens vallar. Men när jag såg närbilder på några av de minst 500 misshandlade människorna som fördes bort till den moské som gjorts till fältsjukhus tänkte jag: dessa slag, dessa stenar, piskor och brandbomber var inga spontana angrepp på Frihetstorgets massor. De var väl planerade men illa genomförda attacker från en regim som in i det sista hoppas på att överleva. När jag lägger ut dessa ord i bloggen vet jag inte ens om de sitter kvar, eller om oppositionens krav på militärt ingripande har hörsammats.
Vad vet vi? Vad vet vi egentligen - bortom det vi tror oss veta? När jag bandade det tidiga skeendet av den första intifadan, för att ha ljudillustrationer till de radioinslag jag planerade att göra för OBS-redaktionen, var det en israelisk militär som såg hatiskt på mig och skrek. Vi stod vid bussarna utanför butikerna på den gata som ledde fram till en av gamla stadens portar. En liten pojke svimmade i mina och en annan journalists armar sedan han sett sin far föras bort. Jag tyckte att militärens ingripande var brutalt i överkant. Men det var så lite jag visste och förstod. Idag inser jag att de närmast hade silkesvantarna på. Det avlossades inga skott. Ingen dog. Ingen behövde förmodligen ens sjukvård. Men jag blev upprörd och det märktes runtom mig.
Först senare, samma kväll, hos vännerna Dov och Yolanda i Tel Aviv, fick jag veta. Den militäre befälhavaren hade skrikit mot mig: "Om du säger ett enda ord till tar jag med dig till arresten". Så nära var jag att hamna i Russian Compound i Jerusalem, nådens år 1987. Där fanns den ökända polisstationen dit man förde människor som försökt göra uppror. Men eftersom jag inte förstod vad han skrek fortsatte jag att banda och att stillsamt kommentera misshandeln av de palestinska affärsmän som inlett sin protest. Jag sa bara något om "ett fritt land" och "fria människor". Jag undrar så vad som sägs i Kairo dessa dagar.
*
I måndags skrev jag detta.
onsdag 2 februari 2011
Att bli rörd men behålla förmågan att analysera och förstå.
Nej, det är inte svårt att bli rörd. Det som nu händer i den muslimska världens länder i norra Afrika är verkligen djupt rörande. Jag ser bilderna hela dagarna, från BBC, från CNN, från andra bolag och ibland till och med en tafatt svensk nyhetsglimt. Jag läser internationell press, och inte minst försöker jag förstå presskommentarer i länderna det berör, inklusive de palestinska områdena och Israel.Men jag ser också saker jag helst hade sluppit: i eftermiddagens hard-talk på BBC med en representant från Muslimska brödraskapet, full av lögn som danskarna säger, full av frihetsfraser och undanglidande svar när det gällde fundamentala fri- och rättigheter. Och så ser jag bilderna från gatorna i Kairo, där Davidsstjärnan stämplats i diktatorns panna. Är det judarna som är problemet - nu igen? Är det freden med Israel som är Egyptens största problem? Nå, jag fortsätter läsa. Min lättrörda själ ska inte få sista ordet. Det är rätt att göra uppror, det har jag insett i hela mitt liv, men om upproret leder till teokratin, som i Iran och Sudan, då lägger jag mig osynlig ner i historiens träsk.
Uppdatering: eftersom de stora medieföretagen idag tycks ha förskansat sig på hotellbalkonger får man hämta relevant information här istället. Det är ju så att Dan Nolan befinner sig på plats, där nu anhängare till Mubarak försöker tränga sig fram till en ny position i det egyptiska landskapet av protester och uppror. The Guardian har också en ständigt uppdaterad rapportering med olika skribenter.
tisdag 1 februari 2011
Stenar, träd och ord. Foto och poesi.
Ola Hansson om ensamheten och minnena.
"Jag stängde dörren och rullade ned gardinen, ty jag kände det så högtidligt och fullt i min själ, att jag ville vara för mig själv och helt ensam, och det fanns intet därute bland de andra som kunde hålla ton med min egen stämning. Jag satte mig framför brasan, och medan den verklighet som var närvarande och omkring mig rann undan i fjärran likt ett sus i töcken, fann jag mig själv plötsligt mitt i en ny värld av minnen, som stodo upp från de döda och fingo liv på nytt."Ola Hansson, Sensitiva Amorosa (ur Svenska klassiker, utgivna av Svenska Akademien)
måndag 31 januari 2011
Erri de Luca: Montedidio (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Viveca Melander).
När bokens berättande pojke är tretton sätter fadern honom i arbete i snickarverkstaden. Mäster Errico påstår att ”dagen är en munsbit” och upprepar gärna sitt mantra. Fadern själv är stuveriarbetare och analfabet. Det är 1950-tal i det fattiga Montedidio-kvarteter i Neapel. Här talar man en säregen dialekt men skriver och läser på italienska. Och det är precis vad pojken gör, han skriver ner sina tankar om det som hänt under dagen.
Av fadern får pojken en bumerang i födelsedagspresent. Den ska komma att spela en viktig roll i berättelsen, både som konkret föremål och som symbol för en längtan ut och bort.
I snickeriet har man don Rafaniello som inhysing, en skomakare med puckel på ryggen (och i den finns vingarna). Han lagar skor åt de fattiga men tar inte betalt.
Det finns ett problem i hennes liv: hyresvärden som vill bli smekt av Maria för att skriva av skulderna. Han försöker köpa henne, men sedan hon mött pojken bestämmer hon sig för att det måste få ett slut, om så familjen ska få möblerna beslagstagna eller de blir vräkta från bostaden. Hennes kropp tillhör bara pojken, hennes bröst är hans nu. Av det smutsiga och påtvingade med hyresvärden har allt istället blivit vackert och oskuldsfullt med pojken: ”Ikväll ville jag röra vid en ren kropp, titta på ett ansikte som tittar tillbaka på mig, som respekterar mig. Nu är du min fästman…”
Man skulle kunna sammanfatta denna vackra och gripande roman så här: Den spirande kärleken i första tonåren bildar ram runt fattigdomen, nöden och drömmen hos en fattig skomakare om att kunna flyga till Jerusalem på egna vingar. Med beröringen av varandras kroppar lär de två unga människorna sig något om det kommande livet. Deras drömmar förenas med andra människors drömmar, tillsammans tycks de kunna lyfta från de fattiga omständigheter de är födda in i.
"Förhoppningar som torkat ihop till vårtor"
Jag får börja den nya veckan med att återvända till Elias Canetti. Han skrev en gång om "förhoppningar som torkat ihop till vårtor". Det kan man kalla en desillusionerad mans sätt att uttrycka saken. Jag kan inte låta bli att undra över hur många goda européer som kommer att dra liknande slutsatser när det arabiska dramat är över.
Plötsligt är det som om normalbegåvade människor trodde att den härskande eliten i Egypten frivilligt skulle avstå från sina privilegier, och som om dess väpnade styrkor av något slags snällhet låter bli att verkställa blodbadet. Vad som sker är väl snarare ett spel bakom ridån som vi hittills inte vet ett dugg om.
Spåmännen i direktsändning från CNN, BBC eller al Jazeera vet inte heller, de spår, gissar och grymtar i tv-rutorna. Allt står och väger mellan kaos och krig. Inte en enda konkret yttring av frihet finns att skåda. Snart är livsmedlen slut, plundringarna tilltar och från de uppbrutna fängelseportarna strömmar vanliga kriminella, men också tusentals islamister. Vem tror på allvar att Muslimska Brödraskapet står bredvid och låtsas ointresserade?
Jag är inte likgiltig för människors dröm om frihet. Inte heller för deras sätt att uttrycka denna dröm, så länge de bärs av en glädjens och den illusoriska frihetens vindar. Vi har sett det i Tunisien, vi har sett det i Egypten. Men vi vet sannerligen inte ett dugg om resultatet. Vi har förhoppningar. Vi låter oss luras av dessa förhoppningar. I Libanon kommer nu Gudspartiet, Hizbollah, att bilda regering.
I de palestinska områdena faller allt samman i grus och aska, och den "myndighet" som sägs bestämma på Västbanken är snart reducerad till några digra bankkonton i Europa och USA. Gazas instängda befolkning hoppas att ryktena om öppen gräns till Egypten ska vara sanna, då kan tyrannerna i Hamas förenas med sitt brödraskap och tro sig ha kommit kalifatet ett steg närmare.
Och alla vi andra, vi som mest ser frihetsdrömmen direktsändas i tv? Vi bär på förhoppningar, och hoppas naturligtvis att varje illusionsfri tanke är felaktig. Måtte jag ha helt fel.
Canettis ord är hämtade från Urets hemliga hjärta. Anteckningar 1973-1985 i översättning av Hans Levander.
söndag 30 januari 2011
Massa och makt.
"Ofta talas det om massans förstörelselusta, den är det första man lägger märke till hos massan, och det är ostridigt att den förekommer överallt, i de mest skiftande länder och kulturer. Företeelsens konstateras och ogillas visserligen, men får aldrig någon verklig förklaring. Vad massan helst förstör är hus och föremål (...) Att förstöra bilder som föreställer något är att förstöra den hierarki man inte längre erkänner.""Man vill vara den större massan av levande. På motståndarsidan vill man däremot se den största högen av döda."
"Det mest verkningsfulla av alla förstörelsemedel är elden. Den syns på långt håll och drar till sig folk. Den förstör oåterkalleligt (...) Den massa som härjar med eld anser sig oemotståndlig. Alla kommer att ansluta sig till den medan elden griper om sig. Eldsvådan är, som senare kommer att framgå, den mest kraftfulla symbol som finns för massan. Efter all sin förödelse måste såväl elden som massan dö ut."(Elias Canetti: Massa och makt, svensk översättning Paul Frisch, 1985).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



