lördag 22 januari 2011

Lissabon, fadons stad.

Fado-musiken är nattens kultur. På samma sätt kan man säga att kvällen och natten får Lissabon att komma mest till sin rätt. Natten är inte skrämmande, natten är ett skyddande mörker mot solljusets obarmhärtigt avslöjande strålar. I kvällsmörkret sätter man sig utomhus för att äta. Det finns en samvaro som bara är möjlig kvällstid, då alla civila skyddsmurar lagts åt sidan, en samvaro som bygger på att man tillsammans intar sin middag, dricker sitt vin eller mineralvatten, samtalar. Man gör allting tillsammans: samtal, samvaro och samspel. Det är den kod som öppnar våra hjärtan, får oss att närma oss varandra, skingra blygseln och inåtvändheten. Man strövar omkring, före och efter måltiden, släntrar runt, utan angivet mål eller syfte, och njuter av det tidlösa tillstånd som uppstår just i strövandet. Lissabon är en stad som gjord för det. Torgen, avenyerna, gränderna – oavsett var man befinner sig tycks fötterna säga ja till det de sätts ner på; strövandet tar till i samma stund man bestämmer sig för det, planlöst går våra fötter med oss i den sena kvällstimmens gula, gröna och röda stadsljus, det som kommer från neon och skyltfönster, det som föds i stadskulturens tvingande omständigheter. Kanske är det sådant som skiljer Lissabon från forna öststaters stadslandskap; släckt, öde, utan caféer, utan strilande ljus, utan färgskalorna? För en människa som vuxit upp i planekonomins mörka Bukarest måste mötet med Lissabon vara en sanndröm, en miniatyr av paradisdalen där intet fattades människan. Nej, jag säger inte att Lissabon är ett paradis. Tvärtom, Lissabon är en kärv stad. Men jag säger att den är som gjord för kvällens och nattens strosande. Det räcker långt. Bara att få släntra förbi de rökiga stånden som grumlar blicken och gör allting lite suddigt; stånden där kastanjerna blir varma och goda, man släntrar förbi, växlar några ord och köper sig strut. Och så går man vidare. Man går och går, man samtalar, man finns i detta nu utan sidoblickar som rör sig bakåt, framåt eller åt sidan. Nattens stad. Fadons stad.

Foto: Ulf Bergqvist


PS: min äldsta dotter avrundar idag bloggen om Hugo och Alströms syndrom.

fredag 21 januari 2011

Kafka för en fredag.

"Intellektuellt arbete rycker loss människorna ur den mänskliga gemenskapen."

"I verkligheten är diktaren alltid mycket mindre och svagare än genomsnittsmänniskan. Han upplever därför det svåra i jordetillvaron mycket intensivare och starkare än andra."

Franz Kafka till Gustav Janouch (ur Samtal med Kafka, Bakhåll, översättning av Rut Hedborg).

torsdag 20 januari 2011

Danske yxmannen inför rätten.

Kurt Westergaard när han mottog Sappho-prisen 2008.
Foto: Snaphanen, Köpenhamn.

Nu står yxmannen, den 29-årige somaliern Muhudiin M. Geele, inför rätta i Danmark. Han åtalas för mordförsök på konstnären Kurt Westergaard. Åklagaren vill ha honom utvisad på livstid.

Själv säger han att han "bara ville skrämmas". Westergaard svarar "med at forklare, at øksemanden råbte, at Kurt Westergaard skulle dø og havne i helvede. Han fortæller, at han opfattede somalieren som en vanvittig, der gik ind i huset som en kriger, der ville slå en vantro ihjel. "Og så er det skuffende, at se han sidder her i dag, som en lille løgnhals. Han ville jo ikke bare skræmme mig."

Danska Politiken som jag länkar till ovan har en rad artiklar om rättegången som idag är inne på andra dagen och beräknas pågå ännu en vecka.

Geeles skrämseltaktik användes också på den polisman som sköt honom i benet för att få stopp på honom. Geele säger: "Du skyder skide dårligt, du er en idiot. Allahu Akbar."

Hade Westergaard inte haft en säkerhetsdörr till sitt badrum, och hade inte polisen kommit, hade han med all säkerhet varit död idag. Islamismen ska prövas i rätten. Det är enda framkomliga vägen. Varje mordhot, varje våldshandling i guds namn ska också dömas hårt. Det är bara att hoppas att åklagaren får som han vill.

Fakta: Den 29-årige somalier er ved et nævningeting Retten i Aarhus tiltalt for både forsøg på terror, drabsforsøg og overfald på politimand samt overtrædelse af våbenloven. Efter straffelovens paragraf 114 er det bl.a. terror, når en gerningsmand med sin handling har »forsæt til at skræmme en befolkning i alvorlig grad«. Det mener anklagemyndigheden er tilfældet, fordi den tiltalte forsøgte at dræbe Kurt Westergaard , der har tegnet en af muhammedtegningerne i tilknytning til Jyllands-Postens artikel ' Muhammeds ansigt'. Straframmen for overtrædelse af terrorparagraffen er fængsel på livstid.

Teckningen från Politiken.

Nationalism mot istappar.

Nationalismen går från klarhet till klarhet. I Malmö har nu Sverigedemokraterna motionerat om att kommunen borde införa en istappstelefon. Nej, det är inte istappar som man kan ringa ifrån. Jag föreställer mig att varningar för istappar ska leda nationalismen ett steg framåt. Så här resonerar man:

"Fördelen med detta system är att faror kan undanröjas innan situationen förvärras och orsakar skada på liv eller egendom. Det skapar också en större allmän trygghet som kan gynna butiker och restauranger när folk inte behöver ge sig ut på gatorna med risk för liv och hälsa."

Utan SD i fullmäktige hade ingen förstått problemets allvar.

Bild av obekämpad istapp: Astrid Nydahl.

Elvaårslandet - tjugoåtta år senare.

1982 hade jag just flyttat till Tollarpstrakten med min familj. Malmö var för alltid bortvald som stad och identitet.

Ett av mina första uppdrag fick jag av en gymnasielärare i Sölvesborg och en mellanstadielärare i Ängelholm. De sammanförde mig med klass So2 på Furulundsskolan i Sölvesborg där Mats Holmén var lärare, och med klass 5b på Rebbelberga skola i Ängelholm, där Margareta Linnér var lärare.

Vårt samarbete skulle vara ett helt läsår: Elvaårslandet. Det är nog det enda riktigt bra jag varit med och skapat i svensk skolmiljö. Projektet tog fasta på elvaåringarnas liv. De kunde ha gymnasieeleverna och mig som samtalspartners. Vi skrev för brinnande livet. Elvaåringarna och gymnasieeleverna lärde känna varandra, skrev till varandra. Jag utlöste nya skred av känslor, minnen och erfarenheter med mina texter. En av texterna jag skrev handlade om Cubakrisen som ju ägde rum just när jag själv var elva år. Den födde många resonemang om krig och rädsla hos ett litet barn. Deras texter och dikter är alltjämt gripande att läsa.

När vi var färdiga hade vi 500 sidor text. Min son Mikael som då var 10 år hjälpte mig att göra texturvalet till den bok som föreningen Liv i Sverige tillsammans med Arbetslivscentrum utgav 1985: Elvaårslandet. Barn och ungdomar skriver om sina erfarenheter. Han gjorde också omslag och illustrationerna inne i boken.

Under arbetets gång kom Helsingborgs Dagblad och gjorde reportage. En av bilderna har jag kvar. Den är tagen på Rebbelbergaskolans gård. Vid sidan av mig sitter stjärnan i femteklassen, hon skrev fantastiskt bra. Jag undrar ibland vad det blev av henne och så tänker jag på att hon i år rimligen fyller 39. Vid sidan av henne står en av gymnasisterna. De må förlåta mig att jag inte minns deras namn helt säkert, men jag tror att flickan hette Majken och gymnasisten Cecilia. Hon i sin tur bör vara 46! Så kan alldeles skimrande vackra minnen väckas till liv av en bild och en bok i arkivet.

onsdag 19 januari 2011

"Ingenting" eller "Vi har inga sådana problem i Albanien"


Allra längst ner på Albaniens sydspets, högt beläget i bergen. Här stannade vi, en mycket het julidag 1978. Jag och överrocken Afezolli, tandlös och brännvinsdoftande, och vår chaufför där bakom. Afezolli var glad att komma ut från städer och byar, här i den varma vinden från havet kände han sig som en friare människa, vågade skratta åt de skämt vi levererade från den väsentligt mer demokratiska världen. Han öppnade sig också då i det privata, berättade om familjen och sitt eget liv. När han fått sina lunchsnapsar hade han också lättare att nå sin inre frihet.

När vi var i Tirana eller Durrës blev han en sluten mussla som bara hasplade ur sig partipropaganda. Det var noga taget hans uppgift. En överrock skulle propagera och övervaka. Men han gjorde inte särskilt mycket åt det när han såg oss smita iväg ut på stan. Han suckade och lät det ske. Å andra sidan fick han min kassettbandspelare med Bob Dylan-banden att ge till sin dotter då hon kort därefter gifte sig. Antagligen kunde de sedan inte få tag i några batterier till den.

Afezolli minns jag också för korkskruvens skull. Jag hade kommit över en flaska av ett gott albanskt rödvin och ville dela flaskan med L. en kväll. Omöjligt att finna en korkskruv. De få butikerna hade mest tomma hyllor att visa oss. Afezolli lovade att det skulle ordna sig dagen därpå, då vi skulle ner till Gjirokastër. "Där tillverkas de" sa han trosvisst. Vi kom till Gjirokastër med den oöppnade flaskan. Inte en korkskruv i sikte. Vi fick be hotellpersonalen öppna flaskan. Sedan skämtade vi om det resten av resan.

Gjirokastër 1978. Foto: Thomas Nydahl

Eller som när vi passerade en fabrik i Durrës, den var helt utbränd och fönstren gapade tomma. Jag frågade vad som hänt. "Ingenting" svarade Afezolli, och lyckades hålla masken. Att vi skrattade och bad honom skärpa sig hjälpte inte.

Svaret var alltid "Ingenting" eller "Vi har inga sådana problem i Albanien" och det kunde gälla allt från magsår till trafikolyckor. Den totalitära staten höll masken, ända till det bittra slutet 1991. Då förbyttes ett "Ingenting" i ett "Allting".

Kafka i regnet.

"19 juli 1912. Regnvädersdag. Man ligger i sängen och regnet smattrar mot stugans tak som om det föll direkt på bröstet. Längs underkanten på det utskjutande taket visar sig den ena droppen efter den andra, lika mekaniskt som en rad lyktor tänds längs en gata. Sedan faller de. Likt ett vilddjur jagar plötsligt en äldre man fram över ängen och tar ett regnbad. Regndropparnas smattrande under natten. Man sitter som i en fiollåda."

(ur Franz Kafka: Dagböcker, december 1911-1913, Bakhålls utgåva av samlade skrifter i översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren)

En bild och minnena den väcker.

Bilden är nu 35 år gammal. Den togs på en bakgård till ett hus i Stockholm där hela SKP:s verksamhet fanns inrymd: partiexpedition, Gnistan-redaktionen och Oktoberförlaget. SKP var den svenska maoismens största organisation. Centralen där Jan Myrdal-gänget styrde och ställde bakom kulisserna i Folket i Bild och minst hundra andra organisationer.

Jo, det är jag på bilden, 24 år gammal. Det är Robert Aschberg som tagit den. Jag skulle prosadebutera på Oktoberförlaget med en bok som hette Fabrik, ett taffligt försök att skriva så att det passade "revolutionära syften" utifrån min erfarenhet som fabriksarbetare på Nordsjö färg i Malmö. Där lärde jag känna de andra på förlaget: Kalle Hägglund (som gav ut Stalin på den tiden och sedan fortsatte med Hitler av bara farten), Kicki Askelin, Anders Johansson (som var en fin musikproducent, med bland annat Peps Perssons Fyra tunnland bedor om dan) och Aschberg. Både skönlitteraturen (från Kadaré till Fogelbäck, från Ivar Lo till Tor Obrestad) och populärmusiken utgavs som ett slags blomster i den rabatt som annars bara bestod av politiskt ogräs: Mao, Enver Hoxha, Kim il-Sung, Pol Pot, Stalin, Lenin och "den stora polemiken" kring brytningen mellan det sovjetiska och det kinesiska kommunistpartiet. Här fanns också allt det som importerats från norska AKP(m-l) med flaggskeppen Solstad och Haavardsholm.

Vad tänker jag när jag ser den bilden? Jag tänker: ung var jag men redan tvåbarnsfar. Ung och mycket naiv. Det skulle dröja fyra år till innan jag med högt huvud lämnade den sekten. Jag var förvisso bara medlem några månader (fanns med i kretsen som "sympatisör" - vilket var det högtidliga ord som var i bruk - sedan 1975-76), men invald som medlem från våren 1978 till sensommaren, då maoismen (både som statsbärande ideologi och partiapparat) brutit med albanerna och jag tagit parti för de senare (eftersom jag vid tidpunkten befann mig i Tirana och det hade varit synnerligen oklokt att göra något annat före hemresan - dock behöll jag ståndpunkten att det var den lilla nationen på Balkan, liten som Småland, som blev offret i den striden).

Då blev jag utesluten ur SKP:s Malmöavdelning. Men att jag gav ut boken Fabrik får jag fortsätta leva med. Hade man stigit in i litteraturen från ett annat håll - mindre styrt av politiska klichéer - hade naturligtvis saken sett helt annorlunda ut. Men det förflutna kan man inte ändra på. Man kan bara lära av det, en livslång läxa.

Det var 35 år sedan. Fortfarande lever jag med den bilden på näthinnan: klädd i skinnjacka och med mörk blick mot en sliten bakgårdsmur på Östermalm i Stockholm. Den tiden kommer aldrig tillbaka och tur är det.

tisdag 18 januari 2011

2010, ett av de värsta åren i fredstid för danska judar.

De danska judarna utsätts för allt fler så kallade hatbrott.

Idag rapporterar en dansk dagstidning om hur det ser ut: "Det Mosaiske Troessamfund får flere og flere henvendelser fra danske jøder, som udsættes for overfald og ydmygelser. En ung jødisk mand bliver omringet af en gruppe fremmede i Fælledparken i København. De spørger ham, om han er jøde, men inden han når at svare, overfalder de ham med spark og slag i hovedet.

Sådan lyder et eksempel på de hadforbrydelser, som jøder i Danmark sidste år var udsat for. Ifølge Det Mosaiske Troessamfund var 2010 det værste år i nyere tid for danske jøder, hvad angår hadforbrydelser. Troessamfundet registrerede mindst 30 tilfælde af vold, trusler og forfølgelser, men det reelle tal er højere, og omfanget tager til, vurderer samfundet.

"Der er ikke noget nyt i, at jøder overfaldes, men tilfældene er blevet grovere og er vokset i antal. Heldigvis har vi et fremragende samarbejde med politiet, og vi er vant til at tænke os om i forhold til vores sikkerhed," siger Finn Schwarz, formand i Det Mosaiske Troessamfund."

Jaroslav Rudis: Himmel under Berlin (Aspekt, översättning av Lova Meister)

I dialog med Wim Wenders klassiska film Himmel över Berlin skrev unge tjeckiske författaren Jaroslav Rudis sin roman Himmel under Berlin. Rudis, född 1972 debuterade 2002 med denna roman och han har dessutom skrivit en rad pjäser och en seriebokstrilogi om stinsen Alois Nebel. Att allt som färdas på räls fascinerar denna författare är uppenbart, han har en familjehistoria som möjligen kan förklara saken, då hans farfar och farbror båda var anställda vid järnvägen. Det är som ett slags tribut till dem han skapat sin seriefigur som bär samma namn som farfadern, vilken under kriget tjänstgjorde vid en tjeckisk-tysk gränsstation. Romanen Himmel under Berlin utspelar sig i den tyska huvudstadens U- och S-bahnsystem och är samtidigt en pigg och rolig hyllning till en ungdomlig och revolterande musikform som med fördel framförs på perronger och nedlagda stationer. Huvudpersonen Petr Bém kommer till Berlin med sin gitarr i hopp om ett nytt liv. Det finner han under jord, och ingen ska tvivla på att det också där finns en himmel.

Samtidigt som Bém tar oss med också till nedlagda och icke-befintliga platser i det underjordiska systemet så blir han en guide till det förflutna. Det var längesedan jag läste en så okomplicerad och rak skildring av vad innebörden av det delade Tyskland egentligen var. Hans skoningslösa och ibland kyliga skildring av hur Muren och DDR-systemet åt sig ner i rälsen blir en kuslig illustration av det som numera är historia. Romanen ingår i det nya förlaget Aspekts utgivning. Förlaget satsar på samtida tjeckisk litteratur, och Himmel under Berlin ingår i en trio nya böcker. Man kan bara buga och tacka.

För mer läsning om författaren, klicka här och du kommer till Bodil Zalesky!

måndag 17 januari 2011

Adam Zagajewski: Antenner i regn (Norstedts, urval och översättning av Anders Bodegård).

Behöver diktsamlingar förord? Ja, om förordet vill förklara kontexten, bakgrund och sammanhang, ja, om förordet leder en ny läsare in i ett författarskap. Men Marie Lundqvists text skymmer den diktsamling jag ska läsa. I väntan på Zagajewskis dikter är det ren artighet som gör att jag läser förordet.

Att Anders Bodegård är Zagajewskis svenske introduktör och översättare är en kvalitetsgaranti. Jag ska därför inte orda om de tidigare diktsamlingarna och de två samlingarna essäistik, det finns information om dem att hämta, utan istället koncentrera mig på denna nya volym som innehåller dikter ur Adam Zagajewskis tre senaste diktsamlingar: Powrót (Återkomst), Anteny (Antennerna) och Niewidzialna reka (En osynlig hand).

Man behöver bara läsa urvalets första dikt för att veta var man befinner sig. Den heter Sekelslut, och börjar så här:

”Men vad betyder det – att vara död?
Det är decemberkväll, snart inträder sekelslutet,
mörkt och stilla,
makligt läser jag dikter, beskådar bokryggarna
på hyllan, fotografierna.”

Tonen är inte att ta fel på, här finns Zagajewskis vemod omgivet av ett slags urmänsklig drift att sammanfatta, att blicka bakåt och framåt i samma stund. Och boken hinner knappt börja förrän han bekräftar den läsningen:

”Han klädde sig i svart,
som en försäkringstjänsteman,
specialist på hopplösa frågor.
(…)
Jag tänkte på honom, nästan nedlåtande,
som en som ännu själv ingenting har åstadkommit
och fördömer det ofullgångna i tingen som existerar.

(ur Tadeusz Kantor).


Kantor
, konstnär och teaterman, avled 1990 och kan sägas vara en polsk avantgardist. Det är hans pjäs från 1980, Den döda klassen, som Zagajewski skriver om, och som får honom att bli ”mållös av fasas och förtjusning” därför att den uppenbarligen fick honom att se sin egen och sin generations död, ”hur tiden arbetar i oss”.

Så slår Zagajewski ofta en bro mellan födelse och död, och det är denna bro som tycks fungera i hela hans författarskap, också när den byggs mellan ofrihet och frihet, mellan hunger och mättnad, mellan kärlek och likgiltighet. Länge läste jag Zagajewski som en av de friaste rösterna i det forna ”öst”, alltså det Europa som förslavades och styrdes från Kreml. Idag läser jag honom alltjämt som en av de friaste rösterna, men den rösten sträcker sig långt bortom varje form av politiskt, religiöst eller civilisatoriskt system. I titeldikten heter det:

”Nyheten har nått oss: Bach har vaknat upp och sjunger.
Tiden har hållit sitt löfte (det gör den alltid).
Läser Milosz vid öppet fönster. Plötsligt visslar svalorna.

(…)

På Holocaustmuseet i Washington – min barndom,
mina järnvägsvagnar, min rost.

(…)

Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig. Men under
förtvivlan finns återigen glädjen.
Man måste tala inifrån.”

Från sjukbädden, om Orwell och Tunisien.

Tänker på det gamla ordstävet: ”Att falla är ingen skam, men att bli liggande.” När jag faller blir min första tanke att snarast resa mig igen. Febervärk och infektionens andra påtagliga tecken tvingade mig i säng. Från fredagsnatten mot lördag, trettiosex oavbrutna timmars sömn. Vatten och sömn. Sedan ett långsamt återvändande till verkligheten. George Orwells böcker Vägen till Wigan Pier och Nere för räkning i Paris och London. Nya numret av TLS. En modern tjeckisk roman om livet i Berlins U- och S-Bahn. Till vattnet kommer thé och skorpor, blåbärssoppa, en smörgås. Magen skriker och ber mig låta den vila ett tag till.

Upproret i Tunisien får mig också sängliggande att le men jag hyser inga illusioner. (Man kan här påminna om Kafkas ord vid åsynen av en demonstration i Prag: "Folket är så självmedvetet, självsäkert och på så gott humör. De behärskar gatan och tror därför att de behärskar världen. Men de misstar sig. Bakom dem står redan sekreterarna, ämbetsmännen, yrkespolitikerna, alla de moderna sultanerna som de hjälper till makten..."). Att Kaddafi fann sig tvingad att tala till folket säger något om situationens allvar. Hur många diktatorer kikar åt Tunisiens håll just nu, och undrar vad som ska hända dem? Syriens regimtidning al-Watan säger att Tunisien är en ”läxa som inga arabiska regimer bör ignorera”. Planet som skulle ta den störtade presidenten Ben Ali ut ur landet kunde inte lyfta, piloten vägrade flyga med ex-diktatorn ombord. I stunder av klarhet visar människor sina bästa sidor. Och det som hittills gjort störst intryck är att islamisterna tycks sakna varje form av inflytande över revolten, vilket väl också syns tydligt i gatubilden: de slöjklädda kvinnorna - unga och gamla - är betydligt färre än de är i Kristianstad. Moderna unga män och kvinnor som tycks beslutsamma: friheten finns redan i deras tankar.

lördag 15 januari 2011

Paus

Det blir några dagars paus här, jag har insjuknat i influensa,

fredag 14 januari 2011

Vad är det han minns av barndomen och tonåren, nobelpristagaren José Saramago?


José Saramago: Små minnen (W&W, översättning av Hans Berggren).


Min första resa till Lissabon: kall och regnig april 1983, i sällskap med Carlos (Malmövän född i Lissabon) och Per. Vi skulle, efter middag hos Carlos föräldrar, åka till platsen där vi fått låna en lägenhet. Den ägdes av en kvinna som var advokat i Macau. Adressen var Rua Sabino de Sousa. Högt beläget med utsikt över floden Tejo. Läckande tak som släppte in regnvattnet. Tung gasbehållare som fick bäras upp från butiken till lägenheten. Nu vet jag att en av Portugals mer kända söner haft denna adress, Nobelpristagaren José Saramago, som i barndomen bodde där med sina föräldrar.

Jag läser detta i Saramagos lilla anspråkslösa memoar, Små minnen, som helt koncentreras kring barndom och tonår. Det blir därför både en skildring av de tidiga åren i lantarbetarfamiljen och av uppväxtåren i olika stadsdelar i Lissabon. Saramago säger att man i huvudstaden flyttade tio gånger på tio år.

Saramago berättar här på ett mycket enkelt och vardagligt sätt. Livet i en fattig portugisisk familj var på 1920-talet och framåt inte lätt. Fadern blir så småningom poliskonstapel i Lissabon. Han är noga med att påpeka att han var patrullerande polis och inte inblandad i statens smutsiga hantverk gentemot oppositionella. Familjen bodde då i Mouraria, där Saramago minns hur artilleriskotten avlossades från Castelo de São Jorge mot de upprorsmän som 1927 från sin ställningar i Edvard VII:s park försökte erövra staden. Kvarteret minns han också för biografen Loppans skull.

En liten lustig detalj återkommer han till rörande sitt efternamn, Åkerrättika. Det var familjens smeknamn hemma i byn. Kontoristen som skulle skriva in sonens födelse skrev på eget bevåg – pga fylleri eller bara för att jävlas – in namnet Saramago efter José de Sousa.

Också i närheten av Rua do Capelão levde familjen, gatan som fick ”en fatal och ofrånkomlig närvaro i fadotexter och hågkomster av Maria Severa och Marguês de Marialva.”

Det är en stor fröjd att läsa dessa tidiga minnen av Saramago. Han avled så sent som sommaren 2010. Om han hade fler memoarvolymer färdiga vet jag inte, men jag hoppas att han också skrivit om åren efter 1974, inte minst för att han som kommunist blev avskedad 1975 under den turbulens som kunde ha krossat den spröda demokratin (då kommunisterna försökte sig på en statskupp med några av kaptensrörelsens centralgestalter), och om tiden efter publiceringen 1991 av Evangeliet enligt Jesus Kristus då han gick i exil. Han flyttade till Kanarieöarna där han också avled. Evangeliet fick både portugiserna och läsare runtom i världen att splittras för eller emot både boken och författaren.

Jag har många gånger tröttnat på den vulgära retorik som Saramago använde sig av. 1969 gick han med i det doktrinära kommunistpartiet (ett av de få riktigt sovjetrogna ända till slutet) och han gav aldrig upp sin stalinistiska övertygelse och anslöt sig därför till allt bisarrare ståndpunkter, sådana som idag ingår i standardrekvisitan i islamistiska och/eller extrema vänsterrörelser. Kritikern Harold Bloom menade att Saramagos jämförelse mellan Västbanken och Auschwitz var ”en oförlåtlig brist på fantasi”. Bloom har hållit honom för att vara världens andra största romanförfattare efter Philip Roth, men han upprördes av hur ”människan är oförmögen att bli politiskt vuxen. Om man är en portugisisk stalinist 2007 så betyder det att man faktiskt inte lever i den verkliga världen.”

Nå. Många stora diktare har visat sig vara politiska krymplingar. Det må José Saramago ha varit, av olika skäl, och visat extrema prov på mot slutet av sitt liv. Men hans författarskap står där i en alldeles egen division, och särskilt hans lilla memoarbok kommer jag att hålla för en av hans bästa.

Boken utkommer om en vecka, den 20 januari.

torsdag 13 januari 2011

En normal muslim?

I Dagens Nyheter skriver idag Erik Ullenhag om hur viktigt det är att man inte kollektivt skuldbelägger "svenska muslimer". En ödets ironi har gjort att man samma dag publicerar en intervju med en f.d. och en nuvarande hustru till den terrorgripne Sahbi Zaloutis som idag omhäktas "på sannolika skäl misstänkt för förberedelse till terroristbrott".

"Han är en normal muslim, säger Sahbi Zaloutis fru" heter det i artikeln, "Han gillar skogen och att träna. Han plockar kantareller och lagar mat."

Eftersom Ullenhag är så mån om att vi ska skilja på "normala" och "terrormisstänkta" uppstår det här ett slags religiös och politisk rundgång. Är det normalt att sitta häktad, misstänkt för terroristbrott? Är det normalt att finnas i en krets av våldsfixerade islamister med konkreta attentatsplaner?

Många har sagt det förut, bland annat Pernilla Ouis, så jag upprepar det bara: grundproblemet finns i religionen, i Koranen och dess budskap.

Nyttan av dagböcker enligt Kafka.

Den 15 oktober 1914 skrev Kafka: "Bläddrat lite i dagboken. Fått en vag uppfattning om hur ett sådant liv kan organiseras."

onsdag 12 januari 2011

Upplysning eller hatbrott? Lars Hedegaard inför rätta.


Den 24 januari ska ordföranden för danska Trykkefrihedsselskabet, Lars Hedegaard upp i rätten. Han är anklagad för hatbrott. Varför? Jag ger ordet till Katrine Winkel Holm som i sitt arbete kommer nära Hedegaard och som dessutom är väl insatt i själva sakfrågan. Hon är redaktör för sällskapets nättidskrift Sappho. Hennes krönika publiceras idag i dagstidningen Berlingske.

For et år siden skabte det overskrifter, da Lars Hedegaard, forfatter og formand for Trykkefrihedsselskabet, i et interview med internetsitet Snaphanen kom med nogle kontroversielle udtalelser om et af vor tids tabuer: familieovergreb på muslimske piger. Det blev hurtigt en stor historie i medierne. Netavisen 180grader og kommentatoren Niels Krause-Kjær piskede nemlig sagen op ved at tilføje sensationelle selvopfundne anklager om, at Hedegaard »opfordrede til en slags lynchninger«, hvad der senere viste sig at være løgn.

På den baggrund tog den ene efter den anden højlydt afstand fra Hedegaard. Jeg, der til daglig arbejder tæt sammen med Hedegaard i Trykkefrihedsselskabet, tænkte dengang: På et eller andet tidspunkt bliver de vel færdige med deres hektiske afstandtagen, så de kan begynde at forholde sig til sagen selv: den eventuelle forbindelse mellem voldtægter af muslimske piger og den lave status, hunkønsvæsner har i islam.

Her et år efter kan jeg konstatere, at vi aldrig nåede frem til denne sag. Og spørgsmålet er, om vi nogensinde gør det. For i mellemtiden er Lars Hedegaard blevet sigtet af statsadvokaten for sine udtalelser og Jesper Langballe dømt for beslægtede udsagn. Signalet fra den danske stat er til at tage og føle på: Vil du have sikkerhed for en pletfri straffeattest, skal du ikke udtale dig om overgreb på muslimske piger. Det risikerer at være krænkende, og krænkende udtalelser kan være strafbare. Så ti hellere stille for en sikkerheds skyld.

Da Langballe i december blev dømt skyldig, skrev en bekendt til mig: »Jeg forstår det slet ikke. Langballes udtalelser var jo ikke generaliserende. Han skrev, at der er muslimske fædre, der voldtager deres døtre – og det er der jo. Det er et faktum«. – Min bekendt var naiv.

Overtrædelse af §266b har intet med generaliseringer eller ikke-generaliseringer at gøre. Og hvad værre er: Det har intet med sandheden at gøre. Det afgørende er, at om det, du siger, kan fortolkes som forhånende eller nedværdigende af nogen, som vælger at blive så krænkede, at de slæber dig i retten. Krænkede følelser overtrumfer fakta. Resultatet er vilkårlighed.

Uanset hvad man mener om de to herrer, bør denne retstilstand få det til at løbe koldt ned ad ryggen på enhver, der sætter pris på at få væsentlige, også tabubelagte, emner drøftet i offentligheden. På enhver, der sætter pris på det frie ord. Der er blevet sagt meget om sagen. De klogeste kommentarer kommer fra tre internationale iagttagere, men før jeg citerer dem først lidt om de formuleringer, Hedegaard er anklaget for.

Hvad var det egentlig han sagde? De færreste har hørt interviewet i sammenhæng, og erindrer vel kun de to sætninger: »De voldtager deres døtre, det hører man hele tiden«. Upræcist, groft? En utidig omgang med et af gode grunde følsomt emne? Måske og uden tvivl i den udlægning, kuglestøbere på 180grader serverede for offentligheden: Lars Hedegaard mener, at »alle muslimske onkler, fædre eller fætre voldtager pigebørnene i familierne«.

Sagen er bare, at det ikke var, hvad han sagde. I det meget lange interview gentager Hede­gaard flere gange, at det er islam i sin grundform, han forsøger at beskrive. Altså hvad de islamiske helligskrifter og trosvogtere sanktionerer eller forlanger af muslimer – ikke hvad hver eneste muslim i verden foretager sig. Det gør Hede­gaard i forbindelse med omtalen af forpligtelsen til jihad (hellig krig), taqiya (retten eller pligten til at skjule sine sande hensigter) og islams forbud mod at muslimer integrerer sig i og bidrager til at opretholde den vantro orden. I disse tre tilfælde gør han udtrykkeligt opmærksom på, at det naturligvis ikke er alle muslimer, der efterkommer ideologiens formaninger og påbud. Et enkelt sted – nemlig når det gælder islams accept af det, som vi i Danmark ville kalde voldtægter – glemmer han at gøre det.

Og det er så det eneste sted, 180grader og Niels Krause-Kjær slog ned på og blæste stort op.

Oven i købet præciserede Hedegaard meget hurtigt – http://www.sappho.dk/udsigt-fra-sumpen.htm – at han netop ikke mener »alle« eller »de fleste«, og kom med en række henvisninger til rapporter, der dokumenterer, at der finder hårrejsende ting sted. En af dem blev i 2008 udsendt af det engelske Centre for Social Cohesion. I konklusionen hedder det:

»Dette studie viser, at æresdrab, vold i hjemmet, tvangsægteskaber og kønslemlæstelse af kvinder ikke er isolerede fænomener, men snarere led i et selv-reproducerende socialt system bygget på ideer om ære og kulturel, etnisk og religiøs overlegenhed. Som resultat af disse ideer bliver kvinder rundt om i Storbritannien hver dag truet med fysisk vold, voldtægt, død, lemlæstelse, bortførelse, bedøvelse med stoffer, fængsling på opdigtet grundlag, tvangsægteskab samt forbud mod at tage en uddannelse – af deres egne familier. Dette er ikke et engangsproblem, der kan forklares med, at førstegenerations-indvandrere medbringer hjemlandets skikke til Storbritannien. Snarere er den æresrelaterede vold stort set et hjemmegroet og selv-reproducerende fænomen, som udøves af tredje- og fjerdegenerations-indvandrere, der er vokset op og har fået deres uddannelse i Storbritannien«.

Overgrebene er altså udtalte. Hedegaards brøde bestod så i at kæde overgrebene direkte sammen med islams kvindesyn og et enkelt sted glemme at være præcis i sin formulering. Det bringer ham nu i byretten.

Set fra Norge så sagen sådan ud: »Der er unægtelig ironi med en tragisk klangbund over Lars Hedegaard-sagen. Danmark, som efter årtusindskiftet har ført an i vor tids nye frihedskamp, har valgt at sætte en af dem, der er gået forrest i denne kamp, på anklagebænken for racisme«.

Ordene er Hege Storhaugs fra tænketanken Human Rights Service. Hun har hele tiden opfattet Lars Hedegaards udtalelser til Snaphanen som grovkornede og unuancerede, men hun, der i mange år har beskæftiget sig indgående med muslimske kvinders forhold, understreger samtidig, at Hedegaard med sine udtalelser satte fingeren på et ømt punkt: omfanget af seksuelle overgreb i det muslimske miljø. »Vi tager debatten, når der afdækkes børnemisbrug i den katolske kirke – heldigvis. Men den samme nødvendige debat blev som bekendt ikke resultatet af Hedegaards udtalelse. Man gik efter budbringeren, til trods for at Hedegaard med det samme rykkede ud og dæmpede de bastante udtalelser, han var kommet med«.

En amerikansk iagttager, den højt respekterede jurist Ann Snyder fra tænketanken The Middle East Forum, er ligeledes rystet, både over sagen med Hedegaard og dommen over Langballe, der som bekendt erklærede sig skyldig i at krænke og tilstod. Under overskriften Jeg tilstår også skriver Snyder: »Selv om jeg kan forstå Langballes begrundelse for at tilstå, får jeg kuldegysninger ved tanken om, at han i et vestligt samfund overhovedet retsforfølges. Især er jeg skuffet over, at danskerne tillod denne proces, selv nogle danske politikere i august havde udtalt, at de ville afskaffe denne hate speech-paragraf«.

Også den engelske forfatter og kommentator Melanie Phillips har udtrykt skuffelse: »En nedslående udvikling i Danmark illustrerer, hvordan »hate speech-love, vedtaget af vildførte vestlige venstreorienterede, bruges til at kvæle og kriminalisere legitime holdninger og debatter af afgørende betydning – forudsætningen for et liberalt samfund«. Hun betegner det som uundgåeligt, at netop Lars Hedegaard, der som formand for Trykkefrihedsselskabet, der forsvarer ytringsfriheden, især mod truslen fra radikal islam, selv er blevet anklaget for racisme for udtalelser om islam. Uundgåeligt, fordi det er en islamisk strategi at lukke munden på enhver, der kritiserer islam og dermed ikke behandler Muhammed underdanigt. Phillips kalder det »ordets jihad« og ser retssagerne mod Hedegaard og Langballe som forpostfægtninger i denne hellige krig mod det frie ord, hvor hate speech-love og venstreorienterede og anstændige borgerlige blot er nyttige redskaber.

Tankevækkende er det da også, at muslimen Mohammad Rafiq i sommer erklærede retssagen mod Hedegaard for »en sejr for integrationen«. Integration i hvad? Danmarks integration i islamisk indskrænkning af ytringsfriheden? Et foreløbigt punktum i denne sag, der stiller Danmark i et tvivlsomt lys blandt internationale ytringsfrihedsforkæmpere, sættes 24. januar, hvor Hedegaard skal møde i Frederiksberg Ret. Her skal det vise sig, hvilken straf den danske stat vil idømme budbringeren.

Läs också Guardians Nick Cohen om blasfemilagar.

Att återvända till Paul Celan. Att på vägen också finna Yehuda Amichai.

Det är både en gripande biografi och en lysande lyrikanalys som John Felstiner skapat med Paul Celan. Poet, Survivor, Jew. Jag läser den om nätterna och tänker på allt som kunnat bli men aldrig blev, jag tänker på hans brevväxling och möten med Nelly Sachs och på lockelsen i flodens vatten. Och jag tänker på en dikt som heter Det fjärrans lov, där han skriver:

Här kastar jag,
ett hjärta som vistas bland människor,
kläderna bort och glansen från en ed:

Svartare i svart är jag naknare.
Avfällig först är jag trogen.
Jag är du, när jag är jag.

Mot slutet av boken skildras Celans första möte med Israel i oktober 1969. Hans samvaro med Yehuda Amichai. Och jag drar mig till minnes eftermiddagen jag fick tillsammans med Ofra hemma hos Amichai den där heta sommardagen på 1980-talet. När dessa tankar sammanförs svindlar det för mig. Där, i Jerusalem, förenades som alltid myt och realitet. Jag fick i alla fall Amichais diktsamling Amen med mig hem, vackert signerad. Sidorna gulnar nu, limbindningen torkar och faller sönder, men boken är en av de viktiga jag bär med mig.

Paul Celan, all denna lyriska rikedom. Paul Celan, all denna jordiska tragedi, denna dödens skugga som kastades över honom och de andra. Yehuda Amichai, all denna lyriska rikedom.

*

Tack till Anders Wikström.

(diktcitatet ur en översättningsvolym av Lars-Inge Nilsson, ellerströms förlag 1985)

tisdag 11 januari 2011

Partikansliet flyttar till Kristianstad...

... så nu får Dressman köpa in större kostymlager. Vad flytten innebär för övrigt får vi väl se framöver. I just Kristianstad finns det redan en mängd politiska dårar, från avgrundsnationalismen till afa-stenkastarna, så det lär säkert hända saker.

Sverigedemokraternas beslut att lägga partikansliet här får mig att fundera mycket på vad politiska och geografiska strategier utgår ifrån. Nära till Dressman får de under alla omständigheter.

Bilden hämtad ur klädkedjans egen reklam.

Bokens värsta fiender?

"Ända sedan medeltiden har bibliofiler slagit fast att boken har fyra dödsfiender: eld, vatten, bokmaskar och bibliotekarier." Det skriver Jesper Huor i dagens DN med anledning av att SvT imorgon inleder sin dramaserie om "Bibliotekstjuven", den högt uppsatte tjänstemannen på Kungliga Biblioteket som stal samlingarnas verkliga dyrgripar och som mot slutet av sin bana sprängde sig själv i luften.

Jag funderar på saken, är bibliotekarien en dödsfiende till boken och litteraturen? I min barndom framstår hon som själva porten till litteraturen. Utan Britt-Louise i Lorensborgsskolans bibliotek hade jag kanske aldrig börjat läsa, eller så hade jag stannat i det triviala. Utan henne hade vägen mot den riktiga litteraturen kanske inte blivit synlig.

Men jag tänker framför allt på dagens situation. Vi vet vad de svenska biblioteken köper in. Vi vet vad de avstår ifrån (Bibliotekstjänst har statistiken). Vi vet också att de i allt högre grad strävar efter att höja "besökssiffran" vilket är något helt annat än hur många som lånar och läser böcker. Besökssiffran höjer man lätt med café, datorer, underhållning och myspys.

Kanske är utsagan ändå riktig? Alltför många flyter med strömmen, följer "tidsandan" och gör biblioteken till massproduktionens filialer, där deckardrottningar och poliskungar ostört kan bidra till den kollektiva fördumningen. Förändringen kan i Sverige inte komma förrän utbildningen av bibliotekarier åter fokuserar på litteraturen, kunskap om den, istället för att som nu utexaminera experter på datorprogram.