Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 11 januari 2011
måndag 10 januari 2011
Jean Giono: Kullen ( Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)
Giono var okänd för mig fram till 2006. Året därpå fick jag i present också den tjocka volymen Joy of Man´s Desiring.
I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen av Pan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.
Det märkliga med Gionos berättelse är att själva språket fascinerar. Ibland glömmer jag rentav bort skeendet för sättet att beskriva det:
”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”
Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.
Förlaget presenterar Kullen så här: "I ett av de fyra övervuxna husen i den ödsliga provensalska byn på kullens sluttning ligger gubben Janet på sitt yttersta. I sin krafts dagar besatt han en trollkraft som fick byn att blomstra. Nu yrar han hemlighetsfulla oroande ord. Snart följer olyckor slag i slag, en förbannelse tycks vila över byn. Kullen (1928) är den första av tre romaner i trilogin Pan, där Giono hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet och människans nära samspel med naturen."
Långsamheten nu också på polska.
Barbara Honigmann: Roman om ett barn
Det finns en berättelse som griper mig mer än de andra, den heter Dubbelgrav och handlar om Gerschom Scholem. Författarinnan berättar om mötet med honom och hustrun Fania, som kommit från Jerusalem för att besöka det Berlin de lämnat redan 1923. Scholem tycks ha glömt hur kallt det är i november, för både han och hustrun har kläder som inte alls lämpar sig för årstiden. De besöker sina förfäders gravar, han berättar om fadern, modern, om sina två bröder Werner som sköts i Buchenwald och Erich som emigrerade till Australien.
Scholem vill köpa en svinläderportfölj i Berlin, en sådan han hade i unga år men som är omöjlig att uppbringa i Jerusalem. De har svårt att hantera moderniteten i varuhuset, blir tillrättadevisade av expediterna. Fania Scholem talar tyska trots att hon aldrig lärt sig det, ”hon har på något sätt insupit det i samlivet med mig” säger maken.
Sedan besöker paret Scholem författarinnan och hennes familj. Han är ett levande uppslagsverk och kan både sin judiska och sin tyska historia. Det blir till en exposé över förbrytelserna nazisterna begick då de mördade judarna och stal alla deras tillhörigheter. Scholem skulle i många år arbeta för att de stulna judiska biblioteken ska föras till det judiska samlingsarkivet i Merseburg, DDR. Författaren konstaterar att en del av böckerna rentav återförts till synagogan på Oranienburger Staress. Där fanns också allt Scholem hade skrivit.
När paret Scholem återvänt till Jerusalem går det bara några veckor innan dödsbudet kommer. Gerschom Scholem som blev 84 år begravdes i Jerusalem den 21 februari 1982. Men han har också en grav på den judiska begravningsplatsen i Weissensee, där föräldrarna och bröderna vilar. Honingmann slutar: ”De flesta människor har bara en grav. Gerschom Scholem har två, en i Jerusalem och en i Berlin. Under hela sitt liv hade han väl levt i båda städerna. Därför har han en dubbelgrav. Ett sådant liv var det.”
Eine Liebe aus nichts utkom 1991. I dansk översättning av Anneli Høier kom den 1992, Kærlighed af ingenting. Därmed fanns det två verk tillgängliga att läsa i översättning. Denna är ännu tunnare, bara 78 sidor, och i en förtätad prosa är den en självbiografisk serie texter som tar sin utgångspunkt i begravningen av författarens pappa på den judiska begravningsplatsen i Weimar.
Så har jag påmints om en av dessa ”öst”-författare som jag velat läsa mycket mer av, men som tycks utstött ur det europeiska översättningslandskapet. Var finns hennes övriga verk? Enligt Wikipedia är de minst tretton till antalet, med Das überirdische Licht: Rückkehr nach New York från 2008 som senast publicerade verk.
söndag 9 januari 2011
Christoph Hein: Den främmande vännen
Heins bok är mycket svår att skriva om. Den saknar varje form av sensation. Den saknar rentav något som helst som avviker från den vardagliga livet. Hans förmåga att lyfta det livet så att det får ett slags poetisk skönhet är kanske det märkvärdigaste av allt. Romanens huvudperson är en kvinna i 40-årsåldern, läkare till yrket. Två personer är ständigt närvarande i hennes liv, sjuksköterskan Karla och en man som heter Henry. Han är en vän och älskare, men gift och bosatt på annan ort.
Hein skriver fram bilden av ett liv som varken är lyckligt eller tragisk. Man skulle kunna kalla läkarens liv för en jämn ström av vardagar med rutiner, utan höjdpunkter eller dramatik. Dramatiken i romanen består av att vi redan från början vet att Henry har avlidit. Först mot slutet får vi veta hur och varför.
Det är något märkvärdigt trolskt med den här boken. Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag kan konstatera att jag trivs väldigt bra i Heins och hans karaktärers sällskap. Bara vid ett enda tillfälle visar sig DDR-diktaturen i politiska termer. Allt övrigt är subtilt, finstilt, och man får lov att vara uppmärksam på de små koder som styr deras liv, både på sjukhuset där de arbetar och i privatlivet (läkaren bor i en hyreslägenhet, dit det inte är ovanligt att andra hyresgäster kommer för att få någon åtråvärd medicin eller annan hjälp av läkaren).
Så som Hein berättar föreställer jag mig att våra liv ser ut. De lunkar på. De har sina höjdpunkter och sina sorgeämnen. Och plötsligt en dag är de slut.
Bägaren full av orenlighet.
Reflektioner kring Christine Falkenlands kvinnoporträtt.Vad är det som händer med henne, flickan eller kvinnan i Christine Falkenlands böcker? Jag följer hennes spår i böcker som Skärvor av en sönderslagen spegel, Själens begär, Öde och Min skugga. Jag fördjupar mig i Rakels, Coras, Siris och de andras livsdramer. Jag funderar på betydelsen av de erotiska intrigerna, det sexuella våldet, övergreppen i tidiga år, präglingen som förändrar de unga kvinnornas liv. Och när jag nu möter Ylva i Trasdockan är det som om svaren på allt jag funderat över närmar sig, jag börjar se mönster och ana mig till varför vissa beteenden ser ut som de gör. Trasdockan är avgjort Falkenlands starkaste roman. Den är sammanhållen som fiktion, den övertygar från de allra första sidornas dramatik. Men man kan också säga att det är en roman som tvinnar samman lösa trådar från hela författarskapet, en roman som pekar på urproblematiken: kvinnans lidande som sexuellt utnyttjad, kränkt, kvinnan som en människa uppfylld av självförakt och destruktivitet. Det låter kanske banalt, men det finns bara ord som dessa för att beskriva Ylvas tillkortakommanden. Och däri ligger också Falkenlands stora, övergripande tema.
”Jag har skurit mig många gånger med min fars rakkniv. Allt för att känna närhet till livet.” säger berättaren i Skärvor av en sönderslagen spegel.
”Min kropp bär minnen av barndomens dumdristigheter”. Det är andra meningen i Min skugga.
”Jag måste fylla munnen med kött, huvudet med tankar, minnena med låtsas mening” säger Siri i Öde.
”Jag är inte rädd för Ernst länge. Hur skall jag kunna frukta någon som bara kan döda kroppen men sedan inte förmår göra mer” frågar sig Cora inför sin egen död i Själens begär.
Romanen Trasdockan inleds med själva dödsscenen. Ylva hänger i ett rep. ”Ett evigt nu. Stolen liksom undansparkad.” Man tror sig bevittna resultatet av ett självmord. När Ylva läggs i liksäcken är man övertygad om det, ”Jo, Ylva pratade ofta om självmord som en möjlig utväg”.
Men vad är det sedan som händer och varför är hon nu död. Falkenland skruvar tillbaka tiden och berättar.
Ylva kommer, som så många kvinnor i Falkenlands värd, till ett stor gods för att hyra bostad. Hon återkommer då till det förflutna. Godset där hon bott. Det är ett slags urscen: slottet, godset, den gamla kråkslottsvillan. Och Ön, den karga där ensamheten ropar ur varje sten. Men Ylva är, så vitt jag kan erinra mig, den första kvinna hos Falkenland som är författare. Poeten som söker sina rötter. Poeten som återvänder hem. Som en gestalt ur en Almodóvarfilm kommer hon resande för att reda ut saker och ting, kanske finna något slags ro, skriva. Men som alltid i denna värld hinner det förflutna ikapp henne, och det är sannerligen inte ett vackert förflutet. Det är laddat av förnedring och kränkningar. Eros har här dödsängelns mask.
Hur kan vi nu övertygas om detta när Ylva är död? Falkenland löser det på ett gammalt klassiskt sätt: det är i själva verket den dagbok som Ylva efterlämnat som vi läser. Hon var gravid när hon dog. Tragedin är mer än väl synlig, men Falkenland intresserar sig mindre för gärningsmannen och vem som bär skulden till Ylvas död, och mer för hennes egen trasiga vandring genom livet. Ylva, trasdockan som om sig själv säger: ”Min fitta en sårskorpa att pilla på. Ett oläkt, kliande ärr” . Männen har fått henne att känna sig som ”en nersmetad galjonsfigur”, hon kan inte föreställa sig att ett litet barn som ligga vid hennes bröst för att få mjölk, ”de där brösten, uttjänta av alla smekningar och låga begär”. Hennes självförakt är fysiskt, hon äcklas av sig själv till den grad att hon måste ”jaga bort flugorna från skötet”, hon räds åldrandet, att inte längre vara attraktiv, och hon avverkar dessa män som vill tränga in i henne, ”Nu börjar det om. Näste man”, hon drömmer om att vara en annan, en mjuk och rar kvinna, ”följsam, mildögd och anspråkslös” men hon vet ju att det inte är möjligt. Om inte annat skriker hela hennes gestalt det åt henne, oupphörligen.
Hon sitter i sin hyrda bostad, försöker skriva poesi, lyssna till Sibelius.
På denna gård lär hon känna Gustav, son till godsägaren Carl. Ylva hamnar i en destruktiv relation med Carl och bestämmer sig – kanske just därför – för att förföra den unge sonen, onanisten, den nyfikne. Han tycker själv att han ser barnslig ut men Ylva tycks ingjuta ett slags mod i honom. Han bor i det rum som en gång varit Ylvas. Hon ber att få återse det. Hennes besök där väcker alla minnena till liv. De sexuellt laddade minnen. Debuten. Killarna som tömt sig i henne. Hon tycks bli både upphetsad och äcklad vid minnena: ”Han slaskade till min fitta…”, hon minns också den stora ledsnaden, efteråt, i tomheten efteråt. Första gången godsägaren kommer in på hennes rum och tar henne tänker hon: ”Jag äcklas inte av honom, att han är äldre. Jag är inte så finkänslig. Om man sluter ögonen går det knappt att särskilja smekningarna. ” Och det är just där hennes trauma ligger: hon sluter ögonen och låter det ske, hon framkallar ett slags könets banalitet. Den enda avsmak hon känner är inför sig själv, ”bägaren full av orenlighet”.
Denna avsmak har en förbindelse med Ylvas diktning. Hon söker de dikter som ”inte fastnar i halsen” när hon ska göra ett framträdande på ett bibliotek, dikter som ”går att uttala”. Gustav kommer till uppläsningen, hon läser som om hon bara läste för honom, ”famlande”. På hemvägen blir de båda upphunna av en man som förnedrar dem, kallar Ylva för klichépoet. Då vänder sig Ylva mot Gustav och säger ”kom”. Då händer det ”som skulle förändra allt”. De inleder en vänskap som snabbt blir erotiskt laddad, ”han visste redan för mycket, nu var allt förlorat”, hon blottar sina bröst för honom och drar honom intill sig. Första gången, hans rädsla. Hans ovilja, ”det går aldrig” som sedan går över i en lättnad, en glädje, och när det är över kan hon lugnt konstatera ”Sedan var han bunden till mig. En betingning, snarare än kärlek”.
Här uppstår nu spänningen mellan far och son, den kastar en skugga över berättelsen. Och Ylva har blivit gravid. Spelet börjar präglas av tårar och smärta. Vem som leker med vem är oklart. Unge Gustav har uppenbarligen förälskat sig, så som unga män gör efter sin debut. Han berättar att han läst Mästaren och Margarita och citerar för henne: ”Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.”
Berättelsen går mot sitt klimax. Vi vet hur det ska sluta. Det har vi vetat sedan berättelsen började. Christine Falkenland har blottat några människor djupa sår för oss. Och hon har gjort det på ett sätt som gör att de nu finns inne i oss, medvetet eller undermedvetet finns de där som röster ur ett fjärran minne, en händelse som kanske kastat en skugga över våra egna liv.
Ur min bok Alla de andra som också skrev, Tusculum 2009.
lördag 8 januari 2011
ILLA FAR LANDET.
Tony Judt: Minneshärbärget (Karneval, översättning av Elisabeth Helms)
(Båda dessa böcker utkommer den 13 januari).
Ur Oliver Goldsmiths dikt The Deserted Village (1770) har Tony Judt hämtat titeln till sin bok Ill fares the land som nu finns översatt till svenska, Illa far landet. Poängen med diktcitatet är att det slutar med orden ”Till penningens fromma och människans fördärv”och därmed visar vad det är boken kretsar kring. Den 1900-talshistoria Judt skriver tecknar bilden av ett Europa där välfärdsstaten bytts ut mot ett slags armbågarnas snabbekonomi, som alstrar stora vinster till ett litet fåtal och samtidigt försämrar, avstår att underhålla eller helt enkelt skrotar väsentliga delar av välfärdsstaten. Här börjar också hans resonemang: ”Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål. Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda.”
Man skulle kunna säga att Judt sammanfattar en samhällssyn som många före honom varit inne och analyserat, inte minst då det ytliga förtingligande som konsumismens genombrott inneburit. Flera av Judts tankar kunde också ha varit hämtade direkt från Pier Paolo Pasolini (i avsnittet om den rika medelklassens studenter som utför sin misshandel av de italienska poliser som rekryterats från de fattigaste skikten). Judt är således en författare som ser samhällets klasskillnader rakt i ögonen. Han citerar Orwells ord: ”Det krävs en ständig kamp för att se vad man har mitt framför näsan.”
Därför kan jag inte heller låta bli att se sambandet mellan det som finns mitt framför näsan och det svenska riksdagsvalet 2010, där det socialdemokratiska partiet fick litet stöd, ett stöd som därtill ständigt minskat efter valet. En partiledare som avgår utan att det finns en efterträdare, i ett parti så vilset att det inte ens vet om det ska gå framåt eller bakåt. Judt sätter in de socialdemokratiska partiernas historia i sitt sammanhang, och han menar att den nyvunna insikten om välfärdsstatens viktiga beskattningspolitik havererar när gemene man inser att inte alla betalar skatt, att det kollektiva ansvaret därmed försvinner och att det finns individer och grupper som förskingrat eller slösat bort skattemedlen. Judt menar att vi glömmer bort att definiera vem ”vi” är, och vem vi kan lita på. Som den engelske konservative filosofen Michael Oakeshott skrev, så måste samhället vara ”en gemenskap byggd på förtroende”. Om vi vet vad ordet ”vi” står för är det, säger Judt, självklart att invånarna i Nebraska inte skulle godta att deras skattepengar användes för att bygga motorvägar i Kuala Lumpur.
Som symbol är exemplet väl valt. Det utbredda missnöjet i välfärdsstaterna har liknande orsaker. När man ser hur skattefinansierade grundelement i välfärden, sjukvård, skola, åldringsvård och annat förfalla, och ser offentliga angelägenheter som vägar, gatubelysning, snöplogning och annat hamna långt ner på prioriteringslistorna samtidigt som staten ger sig in i militära äventyr i Afghanistan och bygger hem med större personaltäthet än på svenska dag- eller ålderdomshem, för att unga män från Somalia och Afghanistan ska omplanteras i Sverige, då har man också börjat se det som finns mitt framför näsan.
I det man ser ingår också det faktum att privata företag i skapandet av dessa ”hem” gör mångmiljonvinster på en maffiastyrd migrationsindustri. De så kallade ”vårdföretagen” vill inte att denna hantering ska stoppas, de vill se en fortsättning eftersom den berikar dem. Där ser vi också ett exempel på en politik som är ”till penningens fromma”. Någonstans ska pengarna tas. När de tas uppstår också de rejäla underskott som utarmar välfärdssystemet. Det land som tog initiativet borde också betala för det. USA borde ge alla dessa flyende människor en fristad. Så sker inte. Istället läxar Obama upp vårt land och kräver mer av oss. I det ligger en annan av de orimligheter som nöter ner förtroenden och skapar nya, djupa klyftor i den forna välfärden.
Man får inte heller glömma den girighet som de forna välfärdsstaternas politikerklass visat. Miljoner har smusslats undan i kostnadsersättningar, arvoden, traktamenten och löner. Vid sidan av de politiska parlamenten i respektive land, och i EU-parlamentet, har också en annan girigare klass visat sig: den som består av företags- och bankledare över hela västvärlden. De har inte sett någon bortre gräns för sina löner och bonusar. När folket via skattsedeln fått betala havererade bankers underskott för att garantera deras fortsatta drift, har naturligtvis gränsen för den mest elementära formen av anständighet passerats många gånger om.
Judt exemplifierar med amerikansk bilindustri där man i tidiga år kritiserades för att man som till exemepl Generals Motors vd tjänade sextiosex gånger mer än arbetarna. Idag kan man konstatera att Walmarts ägarfamilj har en förmögenhet som uppgår till nittio miljarder dollar, vilket är samma summa som för de fyrtio procent av USA:s befolkning som har det sämst, det vill säga hundratjugo miljoner människor. Denna girighet kan jämföras med det faktum att unga människor idag sällan kan få en fast anställning. De erbjuds istället otrygga korttidsanställningar som förvisso kan förlängas periodvis. Behöver man fråga sig vilka villkoren är för en förlängning?
Verkligheten är inte okomplicerad, men just de kritiska frågorna kan få samband att framträda. Judt: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” Den slutsats han drar tycks bara alltför väl sammanfalla med verkligheten i de skandinaviska välfärdsstaterna: ”Om vi inte litar på varandra kommer våra städer att se förfärliga ut och vara mycket obehagliga att leva i. ” Han tillägger att det är näst intill omöjligt att bygga upp ett förtroende som en gång skadats eller gått om intet.
Jag frågar mig om inte förtroendet raserats bland annat därför att vårt land frivilligt anslutit sig till en krigsapparat som håller en korrumperad överklass under armarna i Afghanistan, och som med entusiasm givit sitt stöd till krigföringen i Irak (den som idag fått hälften av landets kristna befolkning att fly – det handlar om minst en halv miljon människor). På vilket sätt har de USA-ledda krigen i dessa två länder gjort tillvaron bättre för dess medborgare? På vilket sätt har krigen minskat terrorhoten?
Det är en gripande text av en samtida intellektuell som vägrar erkänna sig besegrad, som in i det sista ville arbeta, utifrån de allt svårare villkoren. Sedan går han in i minnena, han ser tillbaka på de tidiga barndomsåren. Särskilt fäster jag mig vid hur doft- och färgrika dessa minnen är. Som om man satt bredvid Judt och han bläddrade i fotoalbum. Jag kommer länge att minnas avsnittet där han berättar om sig själv som tonårig agitator på en israelisk kibbutz. Mot slutet av minneshärbärgets bilder, röster och situationer återkommer han till det som avhandlats i Illa far landet. Jag vill avsluta med att citera det och påminna om att vi med dessa två böcker berikats i en politisk diskussion som i det närmare avstannat:
”Att vara ’dansk’ eller ’italienare’, ’amerikan’ eller ’europé’ kommer inte bara att vara en identitet, det blir ett avfärdande av och en förebråelse mot dem det utesluter. Staten kommer inte att försvinna utan är kanske på väg att få en ny roll. Privilegier som medborgarskap och uppehållstillstånd kommer att användas som politiska trumfkort (…) I detta sköna nya århundrade kommer vi att sakna de toleranta, de marginella: gränsfolket. Mitt folk.”
Efter att djupgående ha studerat de sociala och kulturella rörelserna i 2000-talets värld, och efter att pregnant ha beskrivit välfärdsstaternas förfall och de socialdemokratiska rörelsernas förvirring och kräftgång, kommer Judt till en slutsats som i flera betydelser är märklig. Skulle det vara intolerant att säga vilken identitet man har? Skulle det vara oviktigt att betrakta medborgarskap och uppehållstillstånd som något annat än just privilegier?
Judts ord får mig att vilja invända. Jag tror nämligen att det frikostiga utdelandet av sådana saker gjort Europas nya, huvudsakligen muslimska, snabbt växande minoritetsbefolkningar allt annat än tacksamma. De uppvisar inga tecken på att ha fått ett privilegium: nämligen ett uppehållstillstånd i ett land dit de kommit utan att vara inbjudna, och där de betraktat det som en självklarhet att från dag ett ha fått ta emot fri bostad, medel till uppehället och en gräddfil till utbildningar och anställningar i ett Europa där segregationen gjort förturssystemet sådant att det numera blir en del av den självbild som de olika nationaliteterna betraktar som sin olycka. Vad var det han skrev i Illa far landet? Jo: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” I ett gettoiserat och segregerat Europa kommer känslan av förtroende alltmer att minska och kanske helt försvinna. Så ser vår framtid ut och Tony Judt är inte först att påpeka det, redan Konfucius konstaterade att utan förtroende kan en stat inte styra eller fungera.
Här recensioner i Svenska Dagbladet, Expressen, lokalbladet, Sydsvenskan
fredag 7 januari 2011
Jörn Donner: Diktonius. Ett liv. (Alfabeta)
Den första fråga som Jörn Donners biografi över Elmer Diktonius väcker hos mig blir också den fråga som kvarstår när jag läst ut boken. Den är lite lustig, inte minst för att den är så sällsynt. I brist på bättre ord formulerar jag den så här: kan man skriva en biografi utan att en enda gång ramla ner i den akademiska apparatens krav på noter, sidhänvisningar och fikonspråk? Och mitt svar växte fram under läsningen. Man inte bara kan, man kanske borde – oftare och mera medvetet. Ty utan denna säck av viktigheter och akademiska påfågelsfjädrar som börda, blir läsningen både lättare, mera mänsklig och inte minst roande. Det var länge sedan jag läste en biografi över en författare som så till den grad lockade mig till skratt och ett slags insikt i både föremålet för biografin och dess författare. Jörn Donner är ju en frände till Diktonius. Han är en fri ande också i den betydelsen att han vägrar inlemma det tidigare skrivna. Han berättar utifrån sitt eget minne av mannen och utifrån sin läsning av honom. Donner själv säger att han skrivit så, därför att han inte kan skriva på något annat sätt, och för att det gällde att leva med Diktonius, som om han levde. Och om fotnoterna och litteraturförteckningarna säger han avslutningsvis i sin egen bok: ”Sådana böcker får andra skriva.”
Donner skriver annars en klassisk Life and Letters-biografi. Det levda är lika viktigt som det skrivna. Utifrån Diktonius flödande korrespondens hämtar boken också ordagranna citat, ger berättelsen autenticitet. Donner vill, som det så vackert heter, ”motverka en glömska som fäller sin skugga över orden”.
Nå, Diktonius alltså: född 1896 i Helsingfors, död 1961 i Sibbo. Gift två gånger, far till dottern Silja. Tvåspråkig. Skrev huvudsakligen på svenska men i vissa skeden också på finska: ”Jag valde inte svenskan, ty den motsvarade mina naturligaste uttryck, var min egen tunga. Det finska inom mig är en betydande parentes, men riktigt lös och ledig är jag blott på svenskt håll inom mig.” Han var en av den finlandssvenska, modernistiska litteraturens förgrundsgestalter, vid sidan av sådana som Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling. Hans verkförteckning omfattar dryga tjugotalet böcker, med debuten Min dikt 1921. Bland hans mer kända verk finns den enda romanen Janne Kubik från 1932. Han försökte tidigt i livet sig på en musikkarriär. Kompositionerna väckte aldrig någon entusiasm och han lämnade därför musiken för dikten.Under Diktonius liv kommer de två stora totalitära systemen kommunism och nationalsocialism att prägla Europa. Som tidig vän med Otto Wille Kuusinen, Finlands kommunistiske publicist, och småningom en femtekolonnare i Stalins tjänst, påverkades han säkert både i riktning mot det socialistiska lägret, men också mot en allmän radikalitet i socialt såväl som kulturellt avseende. Donner understryker att Diktonius dock pendlade mellan olika politiska tendenser men att hans grundläggande kritik av Hitler-Tyskland var tidig och genomtänkt: ”Den svarta mässan kan börja!” skrev han 1933 efter utrensningarna i akademier och konstinstitutioner där man med dragna revolvrar tvingade professorer att lämna sina föreläsningssalar. Hans syn på Sovjetunionen och den kommunistiska diktaturen var, skriver Donner, ”mångtydig”. Diktonius ska ha varit väl medveten om förtrycket, men ändå valt att ha en försonlig inställning och t.o.m. vid ett tillfälle talat om att flytta till Sovjetunionen. Hade han gjort det, hade han förmodligen gått samma öde till mötes som många aningslösa kommunister, både från Sverige och Finland, vilka valde Stalins stabila diktatur framför de bräckliga demokratier de fötts i. Paradiset blev ju, som Donner påpekar, en mardröm. Efter kriget närmade sig Diktonius den politiska vänstern, då en allmän uppgörelse med tyskorienteringen ägde rum. Diktonius närmade sig de femtio och ville firas ”på ett värdigt sätt” trots sjukdomar och elände.
Donner säger att Diktonius var mindre läst än omtalad. Alldeles bortsett från de politiska aspekterna av hans modernism, måste man ställa frågan vilken betydelse han haft för svenskspråkig dikt under denna epok, och på vilket sätt den kan sägas ha påverkat också en senare utveckling. Det är det ena. Det andra är individen Elmer Diktonius, hans liv som diktare, pendeln mellan försöken att vara redig familjefar å ena sidan och fågelfri författare å den andra. Den ekvationen är det få som lyckats lösa. Ivar Lo-Johansson skrev att det enda äktenskap en författare kan tillåta sig är det med skrivandet.
Betydelsen av hans modernistiska poesi är väl föga omtvistad. Men stod den i en klass för sig? Hagar Olssons bedömning av hans debutbok Min dikt kunde ses som ett varmt välkomnande av något som lät annorlunda än Edith Södergran. Den senare hade han sett en gång men sedan aldrig mer, och hennes dikter skänkte honom både tröst och inspiration. Donner påpekar att många kritiker om de första fyra böckerna uttryckte sig hånfullt, de kallades pekoral och sades innehålla ”pornografiska sexualfantasier” I det avseendet kan man kanske stanna till och undra över om det trots allt inte fanns något radikalt annorlunda hos Diktonius, en mentalitet och en ton som kunde anses modern också för en läsvan publik. Kritiken tycks ovillig att följa Diktonius när han bullrar och larmar. Den tycktes, för att tala med Jarl Hemmers ord, hellre se ”manlig ödmjukhet än bärsärkalynne”. Men Eyvind Johnson skrev i Arbetet att vi har att göra med ”ett av de få namn som kommer att leva kvar i svensk lyrik”. Oavsett den samtida diskussionen om författarskapet är det en självklarhet att Diktonius skrivit in sig i litteraturhistorien som en modernistisk pionjär.
”Han ville vara ensam i ett rum när han skrev. Han ville inte höra barnskrik. ”. Många diktare kan säkert känna igen sig i Donners beskrivning. Det är en sak att hylla barnet i en dikt, en helt annan att skriva till dess skrik. Det bränsle han var i stort behov av började tryta. Kretsen var liten, hans rent fysiska försvagning spelade roll och livet i Grankulla präglades av ekonomisk misär. Resandet var över. Bara blicken inåt återstod.
Diktonius bränsle fanns inte ens sparad i ladorna. För Donner själv kunde ett samlande av bränsle bestå i ett ”fucking party” tillsammans med Artur Lundkvist i Bangkok, en pornografisk tillställning som enligt uppgift Svenska ambassaden medverkat till att arrangera. Donner samlade bränsle av det han såg och drack. Diktonius blev kvar i Grankulla och sjönk. När hans sista bok Novembervår utkom 1951 skrev Artur Lundkvist att ”man förnimmer människolivets och diktandets tysta tragedi”. 1955 skriver han sina sista brev och hustrun Leena uttrycker en förtvivlan över hans ”trasiga nerver” och förlorade talförmåga.
Ett diktarliv var till ända och Jörn Donner berättar om det på ett både gripande och djupt personligt sätt.
Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).
torsdag 6 januari 2011
Danmarks kulturminister om det totalitära.
Per Stig Møller är dansk kulturminister. Vid sidan av sitt politiska arbete har han ett omfattande författarskap bakom sig. Bland hans senare verk har kanske de två titlarna om Kaj Munk blivit mest omtalade.I en större tidningsintervju (Kristeligt Dagblad den 29 december 2010) gör han det som väl aldrig skulle göras i Sverige, han uppmanar sitt lands intellektuella att ta islamismen på allvar:
"I dag kan vi ikke komme uden om, at religionen har fået den politiske hovedrolle i store dele af verden i stedet for at have en førpolitisk rolle - og det sker på sin vis også nu i Europa. Dette kan blive den store fare i det 21. århundrede, for det er farligt, når det religiøse overtager det politiske, sådan som det for eksempel sker i kampen om, for og imod ytringsfriheden og retten til at kritisere religion."
Vi lever alltså i en tid då religionen åter blir den stora frågan. Politikens roll minskar i samma takt som religionerna, och framför allt islam, blir värdenorm för stora folkgrupper i både de västerländska samhällena och i ett globalt perspektiv. Just därför är det så viktigt att omfatta en principiell syn på yttrande- och tryckfriheten. Rätten att häda har väl betraktats som en självklarhet under andra halvan av 1900-talet. Om vi förlorar den rätten är vi illa ute.
"Her synes jeg på en måde, at de intellektuelle har svigtet ved at fokusere så entydigt på en europæisk højredrejning som den største trussel mod de europæiske værdier. Hvis vi overser den islamistiske konfrontation, ikke tager den alvorligt og bare lader stå til, bidrager vi kun til at forstærke højredrejningen blandt europæerne og dermed risikoen for den konfrontation, islamisterne ønsker, men som vi skal 'snyde' dem for ved at afsløre radikaliseringens onder og have dialog og fællesskab med det store flertal af moderate muslimer både her og i den muslimske verden. Men det overser mange intellektuelle, fordi de undervurderer, hvad der ligger bag de symptomer, de beskæftiger sig med. Nemlig ønsket om den store konfrontation."
Han förtydligar också sin syn på fundamentalismen och varför det är nödvändigt för oss att stå emot den:
"Det er nemlig ikke islam eller verdens muslimer, der er vores fjender, men den islamistiske fundamentalisme, og det er misforstået at tro, at man i næstekærlighedens navn skal træde varsomt, når det gælder fundamentalister, hvad enten disse er kommunister, nazister eller islamister. Det må og skal vi kunne debattere sagligt, uden at det ender i mudderkastning og en nærmest naiv afvisning af den kamp mellem oplysning og fundamentalisme, der pågår i verden."
Upplysning eller religiös-politisk fundamentalism, så ser vägvalet ut.
Han förtydligar också sin syn på fundamentalismen och varför det är nödvändigt för oss att stå emot den:
"Det er nemlig ikke islam eller verdens muslimer, der er vores fjender, men den islamistiske fundamentalisme, og det er misforstået at tro, at man i næstekærlighedens navn skal træde varsomt, når det gælder fundamentalister, hvad enten disse er kommunister, nazister eller islamister. Det må og skal vi kunne debattere sagligt, uden at det ender i mudderkastning og en nærmest naiv afvisning af den kamp mellem oplysning og fundamentalisme, der pågår i verden."
Upplysning eller religiös-politisk fundamentalism, så ser vägvalet ut.
onsdag 5 januari 2011
Ungersk press protesterar.
Nu protesterar ungersk press mot den nya lagen. Idag skriver Daily Mail om hur man tryckt förstasidor och löpsedlar med texten: Pressfriheten i Ungern har upphört. Texten är tryckt på 23 språk så att ingen ska kunna missförstå budskapet.*
En helt annan sak - och ändå inte - som jag tänkte på idag. Om en man sa jag att han saknar intellektuell substans. Så insåg jag hur fel jag hade. När jag sa det utgick jag ifrån att han hade ett intellekt. Det var sannerligen en överskattning.
Gerry Rafferty har slutit sina ögon.
Nu är cirkeln sluten. En hel sommar, 1978, reste jag i Albanien, från nord (Skhodër) till syd (Gjirokastër), från väst (Durrës) till öst (Pogradec), med Gerry Rafferty och Bob Dylan. Igår avled Gerry Rafferty. Det året hade han släppt albumet med Baker Street och en vän på Bellevuegården i Malmö, också han en Gerry men från Liverpool, gav mig det på kassett. När jag hör honom sjunga Baker Street så är det snarare Skanderbeg-torget i Tirana jag minns. Som om inte det vore nog blev jag igår kontaktad av en man jag umgicks med i Albanien 1975. Vi har inte haft något kontakt sedan dess, det är 35 år sedan! Det är rysligt när det förflutna plötsligt stiger in i mitt hem. Som om allt hade utspelat sig igår.
Ur Galärdagbok av Imre Kertész.
Halvbildning kan inte förvärvas: Halvbildning är medfödd. Halvbildning är, kan man säga, en fråga om intelligens - om bristande intelligens.Att leva och skriva samma roman.
Att välja romanen är lika med att välja aggression och botgörelse på en och samma gång. K:s existentiella väg.
En uppriktig människa är uppriktig även när hon ljuger: hon ljuger uppriktigt.
Originalitet: Det är inte början utan vägen. Originalitet måste man nå fram till.
Översättning: Ervin Rosenberg, foto Astrid Nydahl
tisdag 4 januari 2011
Livet.
måndag 3 januari 2011
Alla tiders Leninpris till ännu en myrdalian.
"Lenin var en lika god strateg som han var medelmåttig filosof, och han ställde problemet om maktövertagandet främst. Låt oss först konstatera, att det är alldeles felaktigt att som man brukar tala om Lenins jakobinism. Lenin tror bara på revolutionen och på effektivitetens dygd."Det skriver Albert Camus i Människans revolt. Det är i denne tyranns namn som filmaren Maj Wechselmann tagit emot det av Jan Myrdal instiftade Leninpriset. Tyrannen, diktatorn, instiftaren av det mångåriga sovjetryska terrorväldet, massmördaren, bedragaren Lenin, en man för vår tids myrdalslickare att se upp till. Nu är de tre: Gardell, Andersson och Wechselmann. Vem blir den fjärde i kvartetten? Jan Guillou? Åsa Linderborg?
När Roy Andersson i något slags flummig rättviseidé finner Lenin värd att stödja är det i sig uppseendeväckande. Att Wechselmann med rak rygg tar emot priset är inte det minsta märkvärdigt. Pikant är däremot det faktum att hon kommer ur det parti - VPK som blev Vänsterpartiet - som Myrdal ägnade 25 år av sitt liv att bekämpa. Nu samlas de kring den flagga som idag bara är en vimpel: statsrevolutionärerna i Göteborg (Myrdals egna ord), vänsterpartisterna och gamla Folket i Bild/ Nordkoreanerna. De är idag så övertygade om sin egen förträfflighet, att de klamrar sig fast vid varandra, de som en gång utropade varandra till värsta fiender. Är vimpeln bara röd så spelar lössen i vecken inte längre någon roll.
För att förstå bakgrunden till Leninpriset bör man, förutom att fundera över Myrdals egen drift att göra sig odödlig, läsa till exempel Albert Camus.
David Bezmozgis: Natasha.
Det är befriande att få skratta medan man läser. Jag har skrattat ganska mycket åt David Bezmozgis Natasha (Salamonski, översättning av Kerstin Gustafsson) en samling berättelser, sju till antalet och miljö-, familje-, och ödesförknippade med varandra på olika sätt. Om jag sa att detta är en "typisk emigrantbok" eller en "bok full av judisk humor" eller kanske rentav en "postsovjetisk fullträff" skulle det förvisso vara alldeles sant, men det skulle också reducera boken till att vara ett slags genrebestämd, genrebegränsad knapptryckartext. Och det är den verkligen inte.Låt mig bara berätta om två av texterna, som råkar ligga ungefär mitt i boken. Den första jag tänker på heter Ett odjur till åminnelse och handlar om vad som händer med en familj som bestämmer sig för att lämna Riga för det land där man skulle slippa kallas "judejävel" men desto oftare "ryssjävel". Men man stiger aldrig ombord på El Al-planet utan bosätter sig i Kanada, där sonen Mark Berman sätts i hebreiska skolan och alla hans kompisar är judar. Barnen tilltalar varandra med efternamn och skriker okvädningsord efter varandra. Berman försvarar sig. Berman slåss. Och han bestraffas av rabbi Gurvich. Ödesstunden kommer då man ska högtidlighålla minnet av förintelsen, kort kallad förintelsedagen. Sedan eleverna gjort sin utställning i skolans källare, dit människor lånat ut sina judestjärnor och annat från tiden då det begav sig, hamnar Berman åter i slagsmål. Måttet är rågat och rabbi Gurvich straffar honom. Hans avslutande replik lyder: "Nu Berman, nu kanske du förstår vad det innebär att vara jude?". Denna svarta, men mycket humoristiska text, försöker brottas med identitets- och minnesfrågor, den bökar och bråkar med israelfrågan och vad tiden efter förintelsen innebär för det judiska folket. Jag fann den djupt gripande.
Den andra texten, som också råkar vara bokens titeltext, heter alltså Natasha. Den inleds med ett citat från Herakleitos: "Det som är motsatsen är bra för oss". Den utspelar sig i en förort till Toronto och vid sidan av berättaren, den 16 år unge pojken Mark Berman får vi lära denna den brådmogna Natasha, en fullvuxen kvinna i ett barns kropp. Marks möte med Natasha blir avgörande för båda familjerna. Natasha är bara fjorton men har som sagt redan sett och upplevt det mesta av livet. Att spela med i porrfilmer finner hon helt naturligt, alla vet väl hur en flicka ser ut naken och får man dessuom 25 dollar för besväret så... Mark drabbas av henne när hon flyttar in i hans familj. Det är morbrodern som anses vara far till henne, men hans katastrof till sambo, Zima, gör allt det dåliga sämre. Våld och bråk hör till vardagen. Familjen Berman tar hand om Natasha som man fruktar ska gå under. Zima återvänder till Moskva, morbrodern Fima våldtar den unga flickan (själv ser hon det på ett helt annat sätt). Hon bestämmer sig för att resa till Florida, där sol, frihet och rikedom väntar. Dit kommer hon förstås inte alls. Hennes plats blir en annan, och oväntad.Om man bara en enda gång ska försöka ta till sig en modern migranthistoria, präglad av de postsovjetiska och skingrade folken, så rekommenderar jag varmt David Bezmozgis bok. Den utkom i svensk översättning 2008, men är fräschare och "nyare" än det mesta du kommer att finna på ICA:s lastpallar med så kallade böcker.
Förlagets presentation:
David Bezmozgis föddes i Riga, Lettland, dåvarande Sovjetunionen, men flyttade 1980 med sin familj till Toronto i Kanada. Han är i sitt esse när han beskriver de kulturkrockar som liknar dem hans egen familj har genomlevt. I Kanada och USA blev han tidigt hyllad för sina noveller, som publicerats ibland annat The New Yorker, Harper s Magazine, Zoetrope och The Best American Short Stories 2005. Natasha är Bezmozgis bokdebut och har blivit en succé hos både kritiker och publik, inte minst för hans förmåga att med humor sätta fingret på ett så laddat begrepp som identitet.
EU:s nya ordförandeland.
Jag vill säga några ord om Ungern, som från och med 1 januari är ordförandeland för EU. Jag utgår ifrån Ervin Rosenbergs artikel i dagens DN, En tyst minut för Ungerns medier, som ännu inte finns på nätet.I Ungern tillämpar man sedan den 20 december en ny medielag. Det är väl bra att yttrande- och tryckfriheten regleras i lag. Regeringen säger rent av att lagen avser att komma åt skandalmedier och extremistiska nätsidor. Ja, det låter mycket bra. Men om man som Rosenberg synar den 174 sidor långa texten ser man något annat.
Fidesz-regeringen vill med myndigheten för medier och kommunikation skapa en anda i landet som mer påminner om den långa, mörka kommunisttiden, än om modern demokrati. Myndigheten får rätt att vaka över att medierna iakttar "kravet på mångsidighet, saklighet och balans, respekterar människors värdighet, inte hindrar minderåriga personers sunda utveckling." Man vill att medierna sprider "korrekt information". Rosenberg: "Som kronan på verket utnämns ett medieombud, även han underordnad ledaren för Nationella myndigheten för medier och kommunikation, som får obegränsad rätt att granska handlingar, kontrollera datorer, vända ut och in på en redaktion..."
Ja, lagen har redan tillämpats. En programledare i den ungerska motsvarigheten till Sveriges Radio P1 höll en tyst minut dagen efter att lagen gått igenom. Både programledaren och redaktören straffades omedelbart och får inte fortsätta leda programmet.
Räcker det med en tyst minut för Ungern? Ska övriga EU-länder tiga de sex månader Ungern är ordförandeland. Vem är intresserad av debatt? Kommer EU-parlamentet att säga något om huruvida den ungerska lagen står i överensstämmelse med rättspraxis för medlemsländerna?
Läs Nick Cohens analys i Guardian.
Foto: A.N.
Vecka ett. Fråga ett.
Varför skulle jag avstå? Det är den första frågan. Men den kan snabbt följas av fler: varför skulle detta vinterparadis, inom räckhåll och i tystnad försänkt, missunnas mig? Det gör det inte. Jag tillbringade söndagen där. Det är mitt hjärtas hamn. Och hur det kunnat bli så vet jag inte.
Tosteberga hade förvandlats till finputsad is, alltsammans var is. Vattenbrynet, bryggorna, gräsmattan, den asfalterade planen där husbilarna står om sommaren, allt var is.
Ur havet höjde sig en kraft som fick mig att tänka på havstulpaner. Nu som vidunder av is, som en egen kraft från vattenytan och uppåt. Jag behöver inga förklaringar. Jag ser.söndag 2 januari 2011
Björn Kohlström: Virginia Woolf, en författarbiografi (h:ström)
När bloggaren Bernur meddelade att han skulle utkomma med en bok om Virginia Woolf kände jag inte till sammanhanget. När jag nu läst den vet jag att den inleder en serie ”litterära profiler” på förlaget h:ström, där bland annat också biografier över Italo Calvino, Albert Camus, Franz Kafka och Joseph Roth ska ingå.Det första jag vill säga är att en kritisk randanmärkning är nödvändig. Björn Kohlström är som bloggare en språkligt medveten person, en språkvårdare rent av. Därför förvånar det mig att vid flera tillfällen i boken stöta på meningar som borde ha skrikit i korrekturet. Två citat:
”… exemplifierat av exempelvis…” (sidan 47)
”Och det är helt självklart, och behandlas av Woolf med en självklarhet som…” (sidan 77)
Nå, ibland skrivs böcker för fort. Eller så går korrekturrundan för fort. Det är synd på en annars användbar och inspirerad närläsning av Virginia Woolfs romaner och essäer.
Vi som läser bloggaren Bernur vet att han närmast äter litteratur. Hans lästakt är lika hög som hans blick för texten är klar. Och det är inte utan betydelse att han blandar litteraturen med en musikalisk populärkultur som är signifikativ för hans generation. Bland de ständigt återkommande – som om de sjöng i bakgrunden – finns Morrissey och Patti Smith. Hans läsningar går hela vägen från klassikerna till samtidens mer eller mindre läsvärda romaner och diktsamlingar. Han har mycket att säga om bildning och utbildning. Ibland fräser han till ordentligt. För det mesta skriver han återhållsamt, analytiskt. De kvalitetsmässiga preferenserna tvivlar man inte på.
I boken tecknar han Virginia Woolfs biografi med den lätta hand som en kännare kan tillåta sig. Redan inledningsvis placerar han henne i en sfär där ytan och marknadsföringen avvisas: ”Att som författare utsätta sig för att signera böcker jämförde hon med att bli mjölkad av vilken idiot som helst.”
Han konstaterar också att Woolf befinner sig vid sammanbrottets rand efter varje avslutad bok. I det illustrerar hon E.M. Ciorans påstående om att varje bok är ett uppskjutet självmord. Kohlström säger att hon inte kunde unna sig att vara sjuk så länge hon skrev.
Stilmässigt placerar han Woolf någonstans mellan traditionen och det moderna. Så hade Woolf själv formulerat ”en omöjlig ekvation”. Den tycks gå mot sin lösning först efter flera romaner. Kohlström: ”Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det.”
När hon tar sitt liv kan kanske också de omöjliga ekvationerna framträda i klarare ljus. Det var psykisk sjukdom och inte de anhörigas eller miljöns fel att det slutade så. Istället för att skuldbelägga någon annan kan vi förstå varför hon gjorde det. Kohlström citerar ur hennes gripande avskedsbrev till maken, det som slutar med orden ”Jag tror inte att två människor kunde ha varit lyckligare än vi har varit”. Med skriften försökte hon skjuta döden framför sig. Hon skrev frenetiskt och efterlämnade tusentals brev, dagböcker och manuskript till romaner och essäer, liksom litteraturkritik. Mot denna skrivandets vardag stod sysslolösheten som ”skulle utgöra en fertil mark för orons onda blommor” konstaterar Kohlström och tillägger ”Skrivandet kan också ha fungerat som en broms för självmordstankarna.”
Kohlströms kommentar till den mytologi som vuxit fram runt henne är särskilt intressant: ”Att genistämpla en författare är likväl ett sätt att avväpna denne, i en förminskningsstrategi.” Jag ser här ett samband mellan Woolfs och Sylvia Plaths öde, inte minst för att de båda genom sina självmord placerats i ett särskilt fack för döda genier. Myten, ikoniseringen, skymmer verket. Att läsa romanerna måste låta sig göras utan ett ständigt sneglande på dödsannonsen.
De läsningar som sedan följer är fria vandringar ut och in i berättelser, sammanhang och egna reflektioner. Kohlströms text är långt ifrån vetenskaplig – tack och lov – och dess minimala notapparat är inte avsedd för avhandlingar. Tvärtom är det fråga om en personlig skildring av ett författarskap. Han lyfter fram romankaraktärerna och förklarar för oss vem de är, vad de kan tänkas symbolisera och i vilket sammanhang man ska se texten. Lägg bara märke till en sådan sak som att ”fåglarna i träden talade grekiska” – en vanföreställning som uppträdde både i Woolfs liv och i hennes text.
Kohlström vidrör anklagelserna om att Woolf i sina verk skulle ha givit uttryck för antisemitism. Här blir jag osäker. En fiktiv karaktär kan mycket väl vara judehatare utan att författaren själv är det. Och Kohlström går försiktigt fram, som om han inte själv var säker på hur det förhåller sig. Han talar om ”de mest flagranta exemplen på eventuell antisemitism”. Och efter ett citat ur Åren skriver han: ”Här förstärks denna möjliga antisemitism”. Vi vet från dagböckerna att Woolf skålade för Hitler. Men jag vet inte om ”eventuell antisemitism” låter sig beskrivas som ”flagrant.” Först måste den fastställas. Eller avvisas.
Självklart behandlar Kohlström också Woolfs klassiska bok Ett eget rum, hennes ryktbarhet som feminist och suffragett. Men hur var det egentligen med den saken? Hon skriver själv om ordet feminist att det är ett ”ord utan mening (…) ett dött ord, ett korrupt ord”.
Tidigt i boken säger han att Woolf gärna använder sig av stereotyper: ”Kvinnorna är uttråkade – männen bara tråkiga”. Ett eget rum betraktar han i lika hög grad som en poetik, där hon också handgripligen ger råd till blivande författare. Mot detta slags stereotyper kan man ändå konstatera att hon drömde om en framtid där män och kvinnor strävar mot samma mål.
Det första jag tänkte när jag slog ihop boken var att jag skulle återvända till Woolf, hennes böcker har alltför länge tigit i bokhyllan.
Här finner du en annan och tidigare rec. av Kohlströms bok (den fann jag idag i en länk hos Bernur).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



