fredag 7 januari 2011

Jörn Donner: Diktonius. Ett liv. (Alfabeta)

Rabbe Enckell, Olof Enckell och Elmer Diktonius.

Den första fråga som Jörn Donners biografi över Elmer Diktonius väcker hos mig blir också den fråga som kvarstår när jag läst ut boken. Den är lite lustig, inte minst för att den är så sällsynt. I brist på bättre ord formulerar jag den så här: kan man skriva en biografi utan att en enda gång ramla ner i den akademiska apparatens krav på noter, sidhänvisningar och fikonspråk? Och mitt svar växte fram under läsningen. Man inte bara kan, man kanske borde – oftare och mera medvetet. Ty utan denna säck av viktigheter och akademiska påfågelsfjädrar som börda, blir läsningen både lättare, mera mänsklig och inte minst roande. Det var länge sedan jag läste en biografi över en författare som så till den grad lockade mig till skratt och ett slags insikt i både föremålet för biografin och dess författare. Jörn Donner är ju en frände till Diktonius. Han är en fri ande också i den betydelsen att han vägrar inlemma det tidigare skrivna. Han berättar utifrån sitt eget minne av mannen och utifrån sin läsning av honom. Donner själv säger att han skrivit så, därför att han inte kan skriva på något annat sätt, och för att det gällde att leva med Diktonius, som om han levde. Och om fotnoterna och litteraturförteckningarna säger han avslutningsvis i sin egen bok: ”Sådana böcker får andra skriva.”

Donner skriver annars en klassisk Life and Letters-biografi. Det levda är lika viktigt som det skrivna. Utifrån Diktonius flödande korrespondens hämtar boken också ordagranna citat, ger berättelsen autenticitet. Donner vill, som det så vackert heter, ”motverka en glömska som fäller sin skugga över orden”.

Nå, Diktonius alltså: född 1896 i Helsingfors, död 1961 i Sibbo. Gift två gånger, far till dottern Silja. Tvåspråkig. Skrev huvudsakligen på svenska men i vissa skeden också på finska: ”Jag valde inte svenskan, ty den motsvarade mina naturligaste uttryck, var min egen tunga. Det finska inom mig är en betydande parentes, men riktigt lös och ledig är jag blott på svenskt håll inom mig.” Han var en av den finlandssvenska, modernistiska litteraturens förgrundsgestalter, vid sidan av sådana som Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling. Hans verkförteckning omfattar dryga tjugotalet böcker, med debuten Min dikt 1921. Bland hans mer kända verk finns den enda romanen Janne Kubik från 1932. Han försökte tidigt i livet sig på en musikkarriär. Kompositionerna väckte aldrig någon entusiasm och han lämnade därför musiken för dikten.

Under Diktonius liv kommer de två stora totalitära systemen kommunism och nationalsocialism att prägla Europa. Som tidig vän med Otto Wille Kuusinen, Finlands kommunistiske publicist, och småningom en femtekolonnare i Stalins tjänst, påverkades han säkert både i riktning mot det socialistiska lägret, men också mot en allmän radikalitet i socialt såväl som kulturellt avseende. Donner understryker att Diktonius dock pendlade mellan olika politiska tendenser men att hans grundläggande kritik av Hitler-Tyskland var tidig och genomtänkt: ”Den svarta mässan kan börja!” skrev han 1933 efter utrensningarna i akademier och konstinstitutioner där man med dragna revolvrar tvingade professorer att lämna sina föreläsningssalar. Hans syn på Sovjetunionen och den kommunistiska diktaturen var, skriver Donner, ”mångtydig”. Diktonius ska ha varit väl medveten om förtrycket, men ändå valt att ha en försonlig inställning och t.o.m. vid ett tillfälle talat om att flytta till Sovjetunionen. Hade han gjort det, hade han förmodligen gått samma öde till mötes som många aningslösa kommunister, både från Sverige och Finland, vilka valde Stalins stabila diktatur framför de bräckliga demokratier de fötts i. Paradiset blev ju, som Donner påpekar, en mardröm. Efter kriget närmade sig Diktonius den politiska vänstern, då en allmän uppgörelse med tyskorienteringen ägde rum. Diktonius närmade sig de femtio och ville firas ”på ett värdigt sätt” trots sjukdomar och elände.

Donner säger att Diktonius var mindre läst än omtalad. Alldeles bortsett från de politiska aspekterna av hans modernism, måste man ställa frågan vilken betydelse han haft för svenskspråkig dikt under denna epok, och på vilket sätt den kan sägas ha påverkat också en senare utveckling. Det är det ena. Det andra är individen Elmer Diktonius, hans liv som diktare, pendeln mellan försöken att vara redig familjefar å ena sidan och fågelfri författare å den andra. Den ekvationen är det få som lyckats lösa. Ivar Lo-Johansson skrev att det enda äktenskap en författare kan tillåta sig är det med skrivandet.

Betydelsen av hans modernistiska poesi är väl föga omtvistad. Men stod den i en klass för sig? Hagar Olssons bedömning av hans debutbok Min dikt kunde ses som ett varmt välkomnande av något som lät annorlunda än Edith Södergran. Den senare hade han sett en gång men sedan aldrig mer, och hennes dikter skänkte honom både tröst och inspiration. Donner påpekar att många kritiker om de första fyra böckerna uttryckte sig hånfullt, de kallades pekoral och sades innehålla ”pornografiska sexualfantasier” I det avseendet kan man kanske stanna till och undra över om det trots allt inte fanns något radikalt annorlunda hos Diktonius, en mentalitet och en ton som kunde anses modern också för en läsvan publik. Kritiken tycks ovillig att följa Diktonius när han bullrar och larmar. Den tycktes, för att tala med Jarl Hemmers ord, hellre se ”manlig ödmjukhet än bärsärkalynne”. Men Eyvind Johnson skrev i Arbetet att vi har att göra med ”ett av de få namn som kommer att leva kvar i svensk lyrik”. Oavsett den samtida diskussionen om författarskapet är det en självklarhet att Diktonius skrivit in sig i litteraturhistorien som en modernistisk pionjär.

”Han ville vara ensam i ett rum när han skrev. Han ville inte höra barnskrik. ”. Många diktare kan säkert känna igen sig i Donners beskrivning. Det är en sak att hylla barnet i en dikt, en helt annan att skriva till dess skrik. Det bränsle han var i stort behov av började tryta. Kretsen var liten, hans rent fysiska försvagning spelade roll och livet i Grankulla präglades av ekonomisk misär. Resandet var över. Bara blicken inåt återstod.

Diktonius bränsle fanns inte ens sparad i ladorna. För Donner själv kunde ett samlande av bränsle bestå i ett ”fucking party” tillsammans med Artur Lundkvist i Bangkok, en pornografisk tillställning som enligt uppgift Svenska ambassaden medverkat till att arrangera. Donner samlade bränsle av det han såg och drack. Diktonius blev kvar i Grankulla och sjönk. När hans sista bok Novembervår utkom 1951 skrev Artur Lundkvist att ”man förnimmer människolivets och diktandets tysta tragedi”. 1955 skriver han sina sista brev och hustrun Leena uttrycker en förtvivlan över hans ”trasiga nerver” och förlorade talförmåga.

Ett diktarliv var till ända och Jörn Donner berättar om det på ett både gripande och djupt personligt sätt.

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).

torsdag 6 januari 2011

Danmarks kulturminister om det totalitära.

Per Stig Møller är dansk kulturminister. Vid sidan av sitt politiska arbete har han ett omfattande författarskap bakom sig. Bland hans senare verk har kanske de två titlarna om Kaj Munk blivit mest omtalade.

I en större tidningsintervju (Kristeligt Dagblad den 29 december 2010) gör han det som väl aldrig skulle göras i Sverige, han uppmanar sitt lands intellektuella att ta islamismen på allvar:

"I dag kan vi ikke komme uden om, at religionen har fået den politiske hovedrolle i store dele af verden i stedet for at have en førpolitisk rolle - og det sker på sin vis også nu i Europa. Dette kan blive den store fare i det 21. århundrede, for det er farligt, når det religiøse overtager det politiske, sådan som det for eksempel sker i kampen om, for og imod ytringsfriheden og retten til at kritisere religion."

Vi lever alltså i en tid då religionen åter blir den stora frågan. Politikens roll minskar i samma takt som religionerna, och framför allt islam, blir värdenorm för stora folkgrupper i både de västerländska samhällena och i ett globalt perspektiv. Just därför är det så viktigt att omfatta en principiell syn på yttrande- och tryckfriheten. Rätten att häda har väl betraktats som en självklarhet under andra halvan av 1900-talet. Om vi förlorar den rätten är vi illa ute.

"Her synes jeg på en måde, at de intellektuelle har svigtet ved at fokusere så entydigt på en europæisk højredrejning som den største trussel mod de europæiske værdier. Hvis vi overser den islamistiske konfrontation, ikke tager den alvorligt og bare lader stå til, bidrager vi kun til at forstærke højredrejningen blandt europæerne og dermed risikoen for den konfrontation, islamisterne ønsker, men som vi skal 'snyde' dem for ved at afsløre radikaliseringens onder og have dialog og fællesskab med det store flertal af moderate muslimer både her og i den muslimske verden. Men det overser mange intellektuelle, fordi de undervurderer, hvad der ligger bag de symptomer, de beskæftiger sig med. Nemlig ønsket om den store konfrontation."

Han förtydligar också sin syn på fundamentalismen och varför det är nödvändigt för oss att stå emot den:

"Det er nemlig ikke islam eller verdens muslimer, der er vores fjender, men den islamistiske fundamentalisme, og det er misforstået at tro, at man i næstekærlighedens navn skal træde varsomt, når det gælder fundamentalister, hvad enten disse er kommunister, nazister eller islamister. Det må og skal vi kunne debattere sagligt, uden at det ender i mudderkastning og en nærmest naiv afvisning af den kamp mellem oplysning og fundamentalisme, der pågår i verden."

Upplysning eller religiös-politisk fundamentalism, så ser vägvalet ut.

onsdag 5 januari 2011

Ungersk press protesterar.

Nu protesterar ungersk press mot den nya lagen. Idag skriver Daily Mail om hur man tryckt förstasidor och löpsedlar med texten: Pressfriheten i Ungern har upphört. Texten är tryckt på 23 språk så att ingen ska kunna missförstå budskapet.

*

En helt annan sak - och ändå inte - som jag tänkte på idag. Om en man sa jag att han saknar intellektuell substans. Så insåg jag hur fel jag hade. När jag sa det utgick jag ifrån att han hade ett intellekt. Det var sannerligen en överskattning.

Gerry Rafferty har slutit sina ögon.

Nu är cirkeln sluten. En hel sommar, 1978, reste jag i Albanien, från nord (Skhodër) till syd (Gjirokastër), från väst (Durrës) till öst (Pogradec), med Gerry Rafferty och Bob Dylan. Igår avled Gerry Rafferty. Det året hade han släppt albumet med Baker Street och en vän på Bellevuegården i Malmö, också han en Gerry men från Liverpool, gav mig det på kassett. När jag hör honom sjunga Baker Street så är det snarare Skanderbeg-torget i Tirana jag minns. Som om inte det vore nog blev jag igår kontaktad av en man jag umgicks med i Albanien 1975. Vi har inte haft något kontakt sedan dess, det är 35 år sedan! Det är rysligt när det förflutna plötsligt stiger in i mitt hem. Som om allt hade utspelat sig igår.

Ur Galärdagbok av Imre Kertész.

Halvbildning kan inte förvärvas: Halvbildning är medfödd. Halvbildning är, kan man säga, en fråga om intelligens - om bristande intelligens.

Att leva och skriva samma roman.

Att välja romanen är lika med att välja aggression och botgörelse på en och samma gång. K:s existentiella väg.

En uppriktig människa är uppriktig även när hon ljuger: hon ljuger uppriktigt.

Originalitet: Det är inte början utan vägen. Originalitet måste man nå fram till.

Översättning: Ervin Rosenberg, foto Astrid Nydahl

tisdag 4 januari 2011

Vilse i samtidens pannkaka.


Livet.

Posten faller som avklippta vingar till golvet.
Du skriver upp i almanackan klockslag och dagar.
Ditt liv blir långsamt viktigare än du själv.

(Gösta Ågren, dikten Stress ur samlingen En dal i våldet)

måndag 3 januari 2011

Alla tiders Leninpris till ännu en myrdalian.

"Lenin var en lika god strateg som han var medelmåttig filosof, och han ställde problemet om maktövertagandet främst. Låt oss först konstatera, att det är alldeles felaktigt att som man brukar tala om Lenins jakobinism. Lenin tror bara på revolutionen och på effektivitetens dygd."

Det skriver Albert Camus i Människans revolt. Det är i denne tyranns namn som filmaren Maj Wechselmann tagit emot det av Jan Myrdal instiftade Leninpriset. Tyrannen, diktatorn, instiftaren av det mångåriga sovjetryska terrorväldet, massmördaren, bedragaren Lenin, en man för vår tids myrdalslickare att se upp till. Nu är de tre: Gardell, Andersson och Wechselmann. Vem blir den fjärde i kvartetten? Jan Guillou? Åsa Linderborg?

När Roy Andersson i något slags flummig rättviseidé finner Lenin värd att stödja är det i sig uppseendeväckande. Att Wechselmann med rak rygg tar emot priset är inte det minsta märkvärdigt. Pikant är däremot det faktum att hon kommer ur det parti - VPK som blev Vänsterpartiet - som Myrdal ägnade 25 år av sitt liv att bekämpa. Nu samlas de kring den flagga som idag bara är en vimpel: statsrevolutionärerna i Göteborg (Myrdals egna ord), vänsterpartisterna och gamla Folket i Bild/ Nordkoreanerna. De är idag så övertygade om sin egen förträfflighet, att de klamrar sig fast vid varandra, de som en gång utropade varandra till värsta fiender. Är vimpeln bara röd så spelar lössen i vecken inte längre någon roll.

För att förstå bakgrunden till Leninpriset bör man, förutom att fundera över Myrdals egen drift att göra sig odödlig, läsa till exempel Albert Camus.

David Bezmozgis: Natasha.

Det är befriande att få skratta medan man läser. Jag har skrattat ganska mycket åt David Bezmozgis Natasha (Salamonski, översättning av Kerstin Gustafsson) en samling berättelser, sju till antalet och miljö-, familje-, och ödesförknippade med varandra på olika sätt. Om jag sa att detta är en "typisk emigrantbok" eller en "bok full av judisk humor" eller kanske rentav en "postsovjetisk fullträff" skulle det förvisso vara alldeles sant, men det skulle också reducera boken till att vara ett slags genrebestämd, genrebegränsad knapptryckartext. Och det är den verkligen inte.

Låt mig bara berätta om två av texterna, som råkar ligga ungefär mitt i boken. Den första jag tänker på heter Ett odjur till åminnelse och handlar om vad som händer med en familj som bestämmer sig för att lämna Riga för det land där man skulle slippa kallas "judejävel" men desto oftare "ryssjävel". Men man stiger aldrig ombord på El Al-planet utan bosätter sig i Kanada, där sonen Mark Berman sätts i hebreiska skolan och alla hans kompisar är judar. Barnen tilltalar varandra med efternamn och skriker okvädningsord efter varandra. Berman försvarar sig. Berman slåss. Och han bestraffas av rabbi Gurvich. Ödesstunden kommer då man ska högtidlighålla minnet av förintelsen, kort kallad förintelsedagen. Sedan eleverna gjort sin utställning i skolans källare, dit människor lånat ut sina judestjärnor och annat från tiden då det begav sig, hamnar Berman åter i slagsmål. Måttet är rågat och rabbi Gurvich straffar honom. Hans avslutande replik lyder: "Nu Berman, nu kanske du förstår vad det innebär att vara jude?". Denna svarta, men mycket humoristiska text, försöker brottas med identitets- och minnesfrågor, den bökar och bråkar med israelfrågan och vad tiden efter förintelsen innebär för det judiska folket. Jag fann den djupt gripande.

Den andra texten, som också råkar vara bokens titeltext, heter alltså Natasha. Den inleds med ett citat från Herakleitos: "Det som är motsatsen är bra för oss". Den utspelar sig i en förort till Toronto och vid sidan av berättaren, den 16 år unge pojken Mark Berman får vi lära denna den brådmogna Natasha, en fullvuxen kvinna i ett barns kropp. Marks möte med Natasha blir avgörande för båda familjerna. Natasha är bara fjorton men har som sagt redan sett och upplevt det mesta av livet. Att spela med i porrfilmer finner hon helt naturligt, alla vet väl hur en flicka ser ut naken och får man dessuom 25 dollar för besväret så... Mark drabbas av henne när hon flyttar in i hans familj. Det är morbrodern som anses vara far till henne, men hans katastrof till sambo, Zima, gör allt det dåliga sämre. Våld och bråk hör till vardagen. Familjen Berman tar hand om Natasha som man fruktar ska gå under. Zima återvänder till Moskva, morbrodern Fima våldtar den unga flickan (själv ser hon det på ett helt annat sätt). Hon bestämmer sig för att resa till Florida, där sol, frihet och rikedom väntar. Dit kommer hon förstås inte alls. Hennes plats blir en annan, och oväntad.

Om man bara en enda gång ska försöka ta till sig en modern migranthistoria, präglad av de postsovjetiska och skingrade folken, så rekommenderar jag varmt David Bezmozgis bok. Den utkom i svensk översättning 2008, men är fräschare och "nyare" än det mesta du kommer att finna på ICA:s lastpallar med så kallade böcker.

Förlagets presentation:

David Bezmozgis föddes i Riga, Lettland, dåvarande Sovjetunionen, men flyttade 1980 med sin familj till Toronto i Kanada. Han är i sitt esse när han beskriver de kulturkrockar som liknar dem hans egen familj har genomlevt. I Kanada och USA blev han tidigt hyllad för sina noveller, som publicerats ibland annat The New Yorker, Harper s Magazine, Zoetrope och The Best American Short Stories 2005. Natasha är Bezmozgis bokdebut och har blivit en succé hos både kritiker och publik, inte minst för hans förmåga att med humor sätta fingret på ett så laddat begrepp som identitet.

EU:s nya ordförandeland.

Jag vill säga några ord om Ungern, som från och med 1 januari är ordförandeland för EU. Jag utgår ifrån Ervin Rosenbergs artikel i dagens DN, En tyst minut för Ungerns medier, som ännu inte finns på nätet.

I Ungern tillämpar man sedan den 20 december en ny medielag. Det är väl bra att yttrande- och tryckfriheten regleras i lag. Regeringen säger rent av att lagen avser att komma åt skandalmedier och extremistiska nätsidor. Ja, det låter mycket bra. Men om man som Rosenberg synar den 174 sidor långa texten ser man något annat.

Fidesz-regeringen vill med myndigheten för medier och kommunikation skapa en anda i landet som mer påminner om den långa, mörka kommunisttiden, än om modern demokrati. Myndigheten får rätt att vaka över att medierna iakttar "kravet på mångsidighet, saklighet och balans, respekterar människors värdighet, inte hindrar minderåriga personers sunda utveckling." Man vill att medierna sprider "korrekt information". Rosenberg: "Som kronan på verket utnämns ett medieombud, även han underordnad ledaren för Nationella myndigheten för medier och kommunikation, som får obegränsad rätt att granska handlingar, kontrollera datorer, vända ut och in på en redaktion..."

Ja, lagen har redan tillämpats. En programledare i den ungerska motsvarigheten till Sveriges Radio P1 höll en tyst minut dagen efter att lagen gått igenom. Både programledaren och redaktören straffades omedelbart och får inte fortsätta leda programmet.

Räcker det med en tyst minut för Ungern? Ska övriga EU-länder tiga de sex månader Ungern är ordförandeland. Vem är intresserad av debatt? Kommer EU-parlamentet att säga något om huruvida den ungerska lagen står i överensstämmelse med rättspraxis för medlemsländerna?

Läs Nick Cohens analys i Guardian.

Foto: A.N.

Vecka ett. Fråga ett.

Varför skulle jag avstå? Det är den första frågan. Men den kan snabbt följas av fler: varför skulle detta vinterparadis, inom räckhåll och i tystnad försänkt, missunnas mig? Det gör det inte. Jag tillbringade söndagen där. Det är mitt hjärtas hamn. Och hur det kunnat bli så vet jag inte.

Tosteberga hade förvandlats till finputsad is, alltsammans var is. Vattenbrynet, bryggorna, gräsmattan, den asfalterade planen där husbilarna står om sommaren, allt var is.

Ur havet höjde sig en kraft som fick mig att tänka på havstulpaner. Nu som vidunder av is, som en egen kraft från vattenytan och uppåt. Jag behöver inga förklaringar. Jag ser.

Foto: A. Nydahl, Tosteberga hamn den 2 januari 2010.

söndag 2 januari 2011

Björn Kohlström: Virginia Woolf, en författarbiografi (h:ström)

När bloggaren Bernur meddelade att han skulle utkomma med en bok om Virginia Woolf kände jag inte till sammanhanget. När jag nu läst den vet jag att den inleder en serie ”litterära profiler” på förlaget h:ström, där bland annat också biografier över Italo Calvino, Albert Camus, Franz Kafka och Joseph Roth ska ingå.

Det första jag vill säga är att en kritisk randanmärkning är nödvändig. Björn Kohlström är som bloggare en språkligt medveten person, en språkvårdare rent av. Därför förvånar det mig att vid flera tillfällen i boken stöta på meningar som borde ha skrikit i korrekturet. Två citat:

”… exemplifierat av exempelvis…” (sidan 47)
”Och det är helt självklart, och behandlas av Woolf med en självklarhet som…” (sidan 77)

Nå, ibland skrivs böcker för fort. Eller så går korrekturrundan för fort. Det är synd på en annars användbar och inspirerad närläsning av Virginia Woolfs romaner och essäer.

Vi som läser bloggaren Bernur vet att han närmast äter litteratur. Hans lästakt är lika hög som hans blick för texten är klar. Och det är inte utan betydelse att han blandar litteraturen med en musikalisk populärkultur som är signifikativ för hans generation. Bland de ständigt återkommande – som om de sjöng i bakgrunden – finns Morrissey och Patti Smith. Hans läsningar går hela vägen från klassikerna till samtidens mer eller mindre läsvärda romaner och diktsamlingar. Han har mycket att säga om bildning och utbildning. Ibland fräser han till ordentligt. För det mesta skriver han återhållsamt, analytiskt. De kvalitetsmässiga preferenserna tvivlar man inte på.

I boken tecknar han Virginia Woolfs biografi med den lätta hand som en kännare kan tillåta sig. Redan inledningsvis placerar han henne i en sfär där ytan och marknadsföringen avvisas: ”Att som författare utsätta sig för att signera böcker jämförde hon med att bli mjölkad av vilken idiot som helst.”

Han konstaterar också att Woolf befinner sig vid sammanbrottets rand efter varje avslutad bok. I det illustrerar hon E.M. Ciorans påstående om att varje bok är ett uppskjutet självmord. Kohlström säger att hon inte kunde unna sig att vara sjuk så länge hon skrev.

Stilmässigt placerar han Woolf någonstans mellan traditionen och det moderna. Så hade Woolf själv formulerat ”en omöjlig ekvation”. Den tycks gå mot sin lösning först efter flera romaner. Kohlström: ”Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det.”

När hon tar sitt liv kan kanske också de omöjliga ekvationerna framträda i klarare ljus. Det var psykisk sjukdom och inte de anhörigas eller miljöns fel att det slutade så. Istället för att skuldbelägga någon annan kan vi förstå varför hon gjorde det. Kohlström citerar ur hennes gripande avskedsbrev till maken, det som slutar med orden ”Jag tror inte att två människor kunde ha varit lyckligare än vi har varit”. Med skriften försökte hon skjuta döden framför sig. Hon skrev frenetiskt och efterlämnade tusentals brev, dagböcker och manuskript till romaner och essäer, liksom litteraturkritik. Mot denna skrivandets vardag stod sysslolösheten som ”skulle utgöra en fertil mark för orons onda blommor” konstaterar Kohlström och tillägger ”Skrivandet kan också ha fungerat som en broms för självmordstankarna.”

Kohlströms kommentar till den mytologi som vuxit fram runt henne är särskilt intressant: ”Att genistämpla en författare är likväl ett sätt att avväpna denne, i en förminskningsstrategi.” Jag ser här ett samband mellan Woolfs och Sylvia Plaths öde, inte minst för att de båda genom sina självmord placerats i ett särskilt fack för döda genier. Myten, ikoniseringen, skymmer verket. Att läsa romanerna måste låta sig göras utan ett ständigt sneglande på dödsannonsen.

De läsningar som sedan följer är fria vandringar ut och in i berättelser, sammanhang och egna reflektioner. Kohlströms text är långt ifrån vetenskaplig – tack och lov – och dess minimala notapparat är inte avsedd för avhandlingar. Tvärtom är det fråga om en personlig skildring av ett författarskap. Han lyfter fram romankaraktärerna och förklarar för oss vem de är, vad de kan tänkas symbolisera och i vilket sammanhang man ska se texten. Lägg bara märke till en sådan sak som att ”fåglarna i träden talade grekiska” – en vanföreställning som uppträdde både i Woolfs liv och i hennes text.

Kohlström vidrör anklagelserna om att Woolf i sina verk skulle ha givit uttryck för antisemitism. Här blir jag osäker. En fiktiv karaktär kan mycket väl vara judehatare utan att författaren själv är det. Och Kohlström går försiktigt fram, som om han inte själv var säker på hur det förhåller sig. Han talar om ”de mest flagranta exemplen på eventuell antisemitism”. Och efter ett citat ur Åren skriver han: ”Här förstärks denna möjliga antisemitism”. Vi vet från dagböckerna att Woolf skålade för Hitler. Men jag vet inte om ”eventuell antisemitism” låter sig beskrivas som ”flagrant.” Först måste den fastställas. Eller avvisas.

Självklart behandlar Kohlström också Woolfs klassiska bok Ett eget rum, hennes ryktbarhet som feminist och suffragett. Men hur var det egentligen med den saken? Hon skriver själv om ordet feminist att det är ett ”ord utan mening (…) ett dött ord, ett korrupt ord”.

Tidigt i boken säger han att Woolf gärna använder sig av stereotyper: ”Kvinnorna är uttråkade – männen bara tråkiga”. Ett eget rum betraktar han i lika hög grad som en poetik, där hon också handgripligen ger råd till blivande författare. Mot detta slags stereotyper kan man ändå konstatera att hon drömde om en framtid där män och kvinnor strävar mot samma mål.

Det första jag tänkte när jag slog ihop boken var att jag skulle återvända till Woolf, hennes böcker har alltför länge tigit i bokhyllan.

Här finner du en annan och tidigare rec. av Kohlströms bok (den fann jag idag i en länk hos Bernur).

Söndag i Viby. Thomas Bernhards tyska översättare och andra absurditeter.

Med söndagen kom kylan tillbaka: de av värme nedsjunkna snödrivorna tycktes få nytt liv. Idag lyser de vita mot den klarblå himlen.

I natt läste jag mig ända in i sömnen med Tony Judts Minneshärbärget. De sista kapitlen i Björn Kohlströms bok om Virginia Woolf likaså. Nu kommer dagarna av sammanfattning. Vad är det viktiga, vilket bör man alls nämna? Sedan jag slutade skriva dagskritik har min förmåga att fånga en bok minskat radikalt. Jag vill helst bara försjunka i böcker och slippa säga något om dem. (Fenomenet illustreras alltför väl i dagens DN där Maria Schottenius visar att hennes ord och tankar är slut. I en recension av Gabriela Melinescus senaste bok lyckas hon få in en hel serie tomma schabloner i texten. Melinescu sägs "ha en egen röst", och "en stark inre glöd". Slutklämmen kan bli en klassiker. "Det är värdefullt" konstaterar hon. Vad säger det om boken? Vad säger det om Schottenius och dagstidningskritiken?).

I natt drömde jag en serie märkliga drömmar. I en av dem mötte jag Thomas Bernhard-översättare från hela världen. En yngre kvinna presenterade sig som Bernhards tyska översättare. Jag frågade henne om inte just tyska var det språk han skrev på. Med viktig min svarade hon: "Nej, han skrev på österrikiska".

I en annan dröm stod en före detta dansk vän gråtande, klädd i tjock stickad, vinröd tröja. Hon sa: "Du hälsar ju inte ens längre". Där möttes drömmen och verkligheten.

Finns det en vardag bortom denna årets första söndag så ska jag gripa tag i den.

Foto: T.N. Förra vinterns snöstorm här i byn.