Foto: A. Nydahl
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 1 januari 2011
Ett papperssamband.
Foto: A. Nydahl
... och mörkret föll som alltid
När jag ser Ulrika W:s fina bild här ovan (tagen i Finland alldeles nyss) så tänker jag också på vilken enastående vinter vi begåvats med i år, en vinter som väckte barndomsminnen till livs, en vinter som fick elmätaren att snurra fortare men som varje dag bjöd oss till det vita och vidunderliga. Först idag kom plusgraderna, men medan mörkret faller knäpper det åter av köld.
Kohlström skriver med ett slags självklar enkelhet. Boken är förvisso inte särskilt lik bloggen, men det finns i analyserna av Woolfs romaner en förtrogenhet som gränsar till det familjära. Jag vet inte ännu vad jag ska säga om boken, det väntar jag med tills den är utläst och genomtänkt.
Ikväll blir det, som alltid i det vita, en långläsning som väntar, kanske också en film. Jag ska i alla fall helt och hållet lägga världens angelägenheter på hyllan. Jag ska inte ens skriva om kvinnan "med svenskt pass" som gripits i Uganda idag, det får någon annan göra.
Första dagen.
Budskapet kan inte missförstås. Varje läskunnig människa bör i alla fall försöka förstå och se sambanden.
Själv förundras jag över hur det nya året stormar in, träden vajar, snön droppar och den stränga kylan tycks bara ha försvunnit ut över havet.
På Malmö Central har ett X2000-tåg kraschat rakt in i stationen och man har utrymt byggnaden, så förvänta er ingen fungerande järnväg (idag heller). Tiden är utmätt. Vi ser det ske men är förlamade och oförmögna till handling (eller så rusar vi runt i ett ekorrhjul där de partipolitiska valen framstår som rätt svar på fel fråga).
Foto: U.W. Billnäs, Finland.
fredag 31 december 2010
Årets sista försök.
*
Det går sakta. Det är som Bach mot tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen. Det är så våra år läggs bakom oss. Det är så våra liv ser ut: droppar, minuter, dagar. Också de dagar vi minns särskilt väl, är som droppens klang i oss. Minnet är en melodi vi hört förut, som Bach och pianot.
*
Det rullar en hemlandston under ögonlocken. Den som saknar fosterland får lita till tonerna i mörkret.
*
Varje ideologi träder in på scenen som en frisk nyhet men lämnar den som ett härsket åsiktspaket.
Foto: Hideo Matsumoto.
torsdag 30 december 2010
Det blir bara så mycket värre.
Jo, det var ju det jag menade när jag sa att vi inte ska inbilla oss att det blir bättre under 2011: de attentat som nu förhindrats i Danmark är en sista skälvande indikation för det här året.Tillståndet kommer att förvärras. Islamismen är till sin natur en krigsförklaring. Så länge svensk trupp deltar i stödet till den korrumperade, stormrika och bedrägliga makten i Afghanistan kommer islamisterna i alla fall att ha ett sakskäl för sina mordiska planer. Den regim som tillsattes i Kabul låter inte ens det internationella biståndet sippra ner till folket. Den göder de sina, rikligt och konsekvent.
Och man frestas säga att tre av de gripna naturligtvis är svenska medborgare. I det sovande landet i norr har islamismen organiserat sig metodiskt och med framgång. De celler som sprängs visar sig ha varit bevakade av svenska Säpo och danska PET under lång tid. De gripna herrarna Sahbi Ben Mohamed Zalouti og Munir Awad tillhör den krets som ordföranden i Sveriges muslimska råd, Helena Benaouda, i vanlig ordning beskriver som fredlig och "moderat" (att det blir en total felsyn kanske beror på att Awad är Benaoudas svärson - trots det får hon uppträda som neutral kännare av islamismen i svensk tv). Att några av herrarna varit i både Somalia och Pakistan är inte att förvånas över. Inte heller att attentaten mot Politiken och Jyllandsposten skulle vara kopior av barbariet i Mumbai. Någonstans måste man utbildas. Och någonstans måste man hämta inspirationen ifrån. Så: det kommer inte att bli bättre. 2011 lär bli ett år i islamismens skugga och börja just så som de sista månaderna av 2010.
Karin Olsson skriver idag mycket tänkvärt om vad faran innebär.
onsdag 29 december 2010
Årets sista bokkrönika för Astra Nova.
Julkrönika 2010 för tidskriften Astra Nova, Helsingfors.
Ayaan Hirsi Ali: Nomad. En personlig resa genom civilisationerna. (Bonniers, översättning av Manne Svensson).
Lubna Ahman Al-Hussein: 40 piskrapp för ett par byxor (Sekwa, översättning av Camilla Nilsson).
Siri Hustvedt: Den skakande kvinnan (Norstedts, översättning av Ulla Roseen).
Erica Jong: Rädd att flyga (Norstedts, översättning av Annika Preis).
Erica Jong: Förföra en demon. Att skriva för livet (Norstedts, översättning av Annika Preis).
Lars Kleberg: Tjechov och friheten. En litterär biografi (Natur & Kultur).
Käbi Laretei: Toner och passioner (Bonniers).
Joyce Carol Oates: Lilla himlafågel (Bonniers, översättning av Ulla Danielsson)
Alexander Solsjenitsyn: Den första kretsen (Brombergs förlag och Svenska Akademien, översättning av Hans Björkegren).
Cajsa Stina Åkerström: Du och jag, farsan (Norstedts).
Inte minst inför årets slut finns det anledning att titta på några av höstens modiga kvinnor och böckerna de skrivit. Jag vill att årets sista krönika ska präglas av dem, men också innehålla sidoblickar på några viktiga manliga författarskap. Den kvinna som jag beundrar allra mest föddes i Somalia, i en grym stamkultur där flickor får sina underliv sönderskurna och de kvinnor som inte är lydiga kan råka ut för det ultimata maktmedlet, att bli dödade. Hon heter Ayaan Hirsi Ali och är idag känd över stora delar av västvärlden, kanske mest av allt för sina år i Holland, där hon både satt i parlamentet och samarbetade med filmaren Theo van Gogh (som blev mördad för deras gemensamma film Underkastelse). Hennes nya bok handlar om livet som nomad. En modern och upplyst nomad som av omständigheterna tvingas till ständiga uppbrott och förflyttningar. Hennes berättelse är särskilt stark som skildring av vår egen kultur, därför att hon menar att den sällan eller aldrig uppmuntrar de kvinnor som vill bryta med det gamla och skapa sig en tillvaro som fri kvinna i väst.
Man kan säga att Lubna Ahman Al-Husseins berättelse spinner på samma tema, fast den uppehåller sig i hennes hemland Sudan. Kanske är hennes berättelse om vad som drabbar en kvinna i ett av islam underkuvat land särskilt viktig, eftersom hon visar att minsta avvikelse från normen straffas hårt. I hennes fall kom straffet för att hon haft byxor på sig!
”Femton kvinnor som nu står uppställda mot en vägg och utsätts för offentlig vanära. Såvida det inte handlar om en inspelning för Dolda kameran? (…) Tiotals kvinnor har samlats på ordningspolisens station där vi lämpats av mitt i natten, mina olyckssystrar och jag. Vi utgör skörden denna sommarkväll i den sudanesiska huvudstaden.”
Förlaget uppger att 43.000 sudanesiska kvinnor grips årligen ”för kränkning av den offentliga moralen” i Sudan. Hennes bok inger mig känslan att vi genom läsningen också kan bilda oss själva i grundläggande frihetsfrågor.
Pendeln mellan frihet och ofrihet kan också sägas vara ett bärande tema genom hela Joyce Carol Oates författarskap. Ofriheten gestaltas ofta som fattigdom, drogmissbruk och ensamhet. Hon är en mästerlig skildrare av sådana omständigheter. Höstens roman Lilla himlafågel är sannerligen inget undantag. I centrum står två unga människor som drabbas av att den ene, pojken Aarons mamma blir mördad – och det är den andra, flickan Kristas pappa som misstänks vara mördaren. Allt detta utspelas i den fiktiva staden Sparta, där livsvillkoren ställs på sin spets. Oates är fenomenal på att skildra samhällen som detta.
Det sägs ofta numera att Erica Jongs Rädd att flyga hade en avgörande betydelse för den radikala feminismen. Nu återutges den på svenska. Det må vara som man säger, men nog blir jag skeptisk när jag läser hennes nya bok Förföra en demon som utges samtidigt. Erica Jong sägs i den skriva om hur författarskapet är en livsnödvändighet. Men hennes betraktelser kring kvinnliga författarskap är mest ytliga, egocentriska och på ett för USA typiskt chauvinistiskt sätt. Jag tycker uppriktigt sagt inte att det är särskilt intressant att veta hur hon gav en förläggare oralsex för att komma över ett viktigt bokverk. Tvärtom förstärker den bilden av hur berömmelse och rikedom kan korrumpera också den som har det allra bästa ryktet. Hos Jong blir det personliga förvandlat till det privata och det hon försöker göra allmängiltigt ter sig istället som bekännelser från en extremt privilegierad tillvaro, som få författare, kvinnor eller män, ens skulle våga drömma om.
Käbi Laretei har vid sidan av ett liv som konsertpianist också skrivit i hela sitt liv. Senast utgav hon boken med brev och dagböcker kring sitt liv med Ingmar Bergman. Nu tar hon sig an en märklig relation som började på 1960-talet, med den amerikanske förläggaren Clay Coss och hans kinesiskfödda hustru.”Vänner försvinner (…) Allt som försvinner. Åren. Träd. Vänner.”
Det är i en sådan melankolisk insikt hon skriver sina minnen.Jag kan ibland bli irriterad över ställvisa banaliteter men när boken är utläst vet man att man ändå lärt sig något om konstens – i det här fallet den klassiska pianomusiken – villkor och problematik.
Också i Cajsa Stina Åkerströms bok är det musiken som står i centrum, närmare bestämt hennes pappa Fred som var en av Sveriges främsta trubadurer och uttolkare av Bellman. Dottern Cajsa Stina är också musiker, en omtyckt sådan, och när hon berättat om all tragik i pappans liv gör hon det med naken uppriktighet:
”Att komma upp till lägenheten dagen efter din dödförklaring var fasansfullt. Spåren efter din sista existentiella smärta fanns överallt. Badrumsskåpet var proppfullt av tiotal sorters psykofarmaka, sömntabletter och lugnande medel (…) Jag orkade bara stanna i lägenheten en liten stund åt gången.”
För oss som saknar Åkerström lika mycket som vi saknar de andra stora trubadurerna är detta en bok som måste läsas. Som i Lareteis fall lär vi oss något viktigt.
I den första kretsen är den roman av Alexander Solsjenitsyn som väl betytt allra mest. Men de flesta av oss har förstås läst de översättningar som funnits tillgängliga av 1970 års utgåva, som förvanskats 1964. Nu vet vi att det var författaren själv som hade stympat den ganska rejält, i ett försök att blidka den sovjetiska censuren. Det var den versionen som smugglades ut och översattes till svenska. Nu har Brombergs förlag i samarbete med Svenska Akademien utgivit den kompletta versionen i sin serie Nobelklassiker. Det är en välgärning som få språkområden är förunnade. Med Hans Björkegrens gedigna och viktiga översättningsarbete nås vi för första gången av den roman som Solsjenitsyn ville bjuda oss. Och det är sannerligen en oumbärlig roman som vittnar om den särskilda sorts läger som kallades sjaraskan, dit man sände intellektuella och vetenskapsmän för att de under fångenskapen skulle kunna tjäna sovjetstaten med sina specialkunskaper. 96 kapitel lång är denna, ibland groteska, ibland komiska och hela tiden tragiska berättelse om vad den sovjetiska staten utsatte sina medborgare för. Idag kan den tjäna som en viktig påminnelse.För den som vill fortsätta på det ryska spåret är Lars Klebergs nya bok, Tjechov och friheten en riktig pärla. Här får vi möta författaren av de stora berömda verken som Måsen och Körsbärsträdgården, men också av alla de litterära verken.
Avslutningsvis vill jag nämna Siri Hustvedts nya bok Den skakande kvinnan Hustvedts författarskap stod väl länge i skuggan av maken Paul Austers och det fanns kritiker som menade att hennes böcker alltför mycket liknade hans. Men sedan hon inte minst tagit fasta på sitt eget norska ursprung tycker jag att de verkligt spännande trådarna blivit fler. Den nya boken är sannerligen ingen undantag. Den kan närmast betraktas som en självbiografisk och saklig bok om hur kropp och själ hänger samman. Författarinnan drabbades 2006 av en mycket märklig sjukdom, som fortsatt att plåga henne. Men hon kämpar sig fram för att finna svar på sina frågor. Det är både spännande och bildande att följa med henne.
Hon skriver: ”Förändringen i min egen smärta är psykobiologisk. Mina tankar har varit av avgörande betydelse för att reducera min smärta (…) Det som vi alltid har betraktat som mentalt kan inverka på det som vi alltid har betraktat som fysiskt.”
Utifrån dessa relativt torra ord vill jag säga, att det Hustvedt lär oss kan vara till nytta för varje läsande människa. Och är det inte nu, under den mörka årstiden som vi läser allra bäst?
tisdag 28 december 2010
Att välja det bästa.
Lilla Hugo föddes med Alströms syndrom. Han dömdes redan i befruktningsögonblicket. Syndromet är extremt ovanligt, det innebär blind- och dövhet, diabetes, kraftig övervikt, hjärtproblem och tidig död.
När Hugo ville vila idag satte han sig i biblioteket med James Joyce. Han intygade för omgivningen att han verkligen tyckte om Joyce, men lade också några goda ord för Eyvind Johnson. Han må vara nästan blind, men han väljer bra böcker för att slippa åka hem igen.
Barnbarnens betyg.
Spridda röster vid matbordet. Inför åsynen av traditionell julmat utbrister Alma: "Va, är det jul fortfarande, då ska jag inte äta något". Vera lilla packar upp sin julklapp från oss, tre pedagogiska förskoleböcker med pennor. Hennes reaktion: "Babygrejor alltså, bara babygrejor". När minsta flickan Lykke ska öppna sitt säger Vera "Det är säkert bara babygrejor till dig också". Så småningom upplöses spänningen och de finner sig tillrätta med A:s barnbarn som är äldre och till slut hamnar i soffan med böckerna, läsande. Vera vill bara höra mer och mer. När hon åker hem lovprisar hon den fina julklappen. Allt prat om babygrejor är glömt.Idag går allt i repris. Söner, döttrar, barnbarn. Julbord, var sin julklapp, glass och kaffe efteråt, samtal och ett brinnande ljus i snödrivan.
Imorgon ska jag försöka hitta vardagen igen. Den lunkande, rutinpräglade, enkla och tysta.
måndag 27 december 2010
Snart måste vi lära oss skriva 2011. Bara vi inte tror att det blir bättre.
Med julen upp i halsen går vi in i de två vardagar som här blir de verkliga festdagarna. Våra barnbarn kommer i två omgångar för att få sin beskärda del av morfar/farfar och mormor. Det är en stor glädje att ta emot dem, sedan deras föräldrar försökt hitta små rutor till sina bilar nere i Arafats hörna där traktorverkstaden plogat undan idag. Vårt eget hem är inbäddat i vita drivor. De senaste kvällarna har stearinljusen brunnit ända fram till morgonen i sina lyktor. Det är mycket vackert, det är vilsamt och stilla. För att påminna mest mig själv om det som finns utanför går jag tillbaka och läser ur Galärdagbok av Imre Kértesz. Så här skrev han:Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.
När du är död, njut av tystnaden.
... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...
Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.
Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.
(översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl
lördag 25 december 2010
Praça do Comércio. En annan tid.
Idag är det juldagen. Vilan fortsätter. Läsningen och den vackra musiken av Manuel de Tavares från 1600-talet. På återhörande.
tisdag 21 december 2010
GOD JUL ÖNSKAR JAG ALLA MINA LÄSARE.
2010 går mot sitt slut. Det har varit ett turbulent år, både i privatlivet och i det som omger mig. Politiskt sett vet alla vad som hänt. Det som förundrat mig mest är att de verkliga problemen (sociala, kulturell och politiska) ofta betraktas som underordnade de symptom som uppvisas. Inte ens en självmordsbombare i Stockholms centrum kan riktigt övertyga landets intellektuella om vad problemet består av. De flesta kommentarer och artiklar som skrevs betraktade den militanta och väpnade islamismen som ett psykologiskt problem.Året började för mig med att jag för all framtid lämnade svensk press. Därmed satte jag punkt för det som varit min försörjning i 35 år. Jag lämnade också de tidskrifter som jag skrivit i under senare år. Min nya bok, Långsamhetens nej, utkom den 1 november. Livet började sakta, sakta söka sig nya vägar framåt. Hälsoproblemen fortsatte och efter månader av undersökningar, tester och behandlingar kom jag in i december relativt frisk och välmående.
Någon vecka före valet i september stängde jag min blogg. Det gjorde jag därför att de politiska propagandisterna förvandlade bloggen till ett slagfält. Istället för att driva egna bloggar eller hemsidor levde de sina liv hos mig. När jag öppnade den på nytt den 20 september hade jag bestämt att nationalismen aldrig mer skulle få visa sig. Men det gjorde den, förstås. Och det har plågat mig att det ska vara så svårt att förstå att jag är anti-totalitär i alla avseenden.
Under 2011 kommer jag att fortsätta hålla kommentarfunktionen öppen, men varje försök att propagera för sd och den nationella rörelsen kommer jag att ta bort. Diskutera gärna sakfrågorna, alldeles oavsett vilka de är, men använd inte sociala, politiska och kulturella problem som ett skäl för partipropaganda.
Inför det nya året vill jag understryka att jag är en otrogen hund (har ni hört det förut?) som varken godtar nationalism, islamism, fascism, nazism eller kommunism. En fri människa är rädd om sin frihet. Jag är det. Varje dag av yttrande- och tryckfrihet är för mig en god dag. Jag håller den friheten högt också när den praktiseras av människor vars åsikter jag avskyr. Men i min egen blogg vill jag gärna agera som om det vore mitt vardagsrum, och därför avgöra vad som kan betraktas som självklart i kommentarfältet. Jag är inte en människa som ropar på censur av åsikter. Men jag avstår från varje form av samröre med nationalismen, som prövats många gånger under 1900-talet och alltid visat sig ha hat- och mordmaskinen i sitt släptåg.
Så här ser det ut vid infarten till min by, 23 december klockan 13.00.Bilden kommer från Kristianstadsbladets artikel om snöläget.
AVSLUTNINGSVIS VILL JAG ÖNSKA ER ALLA ETT GOTT 2011.
Ur Den engelska flaggan av Imre Kertész.
Översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl
Adam Zagajewski om solidaritet och ensamhet.
Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver för att vittna kan kanske ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats.Hans dikter finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Men det är hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:
"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."
Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:
"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."
I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:
"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."
Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.
(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).
Foto: Rossella Ianonne.
måndag 20 december 2010
20 december 2010.
Det är måndag, förstås. Och det är en intensiv vecka som börjar. Mitt barnbarn Rakel blir tonåring idag. Hon är mitt första barnbarn, äldst i skaran om tio.
Imorgon tar min dotter Catarina sin undersköterskeexamen.
På brevlådan hade jag i morse hängt årets julhälsning till brevbäraren, efter det tog jag en promenad till grannen med julblommor. En mjukstart på den fina och vilsamma julhelgen (nåja, från och med eftermiddagen den 27:e blir det full rulle i två dygn i huset).
Om fjorton dagar är vi inne på det nya året, då några av vännerna fyller sjuttio. En av dem blir 60, själv släpar jag efter och går bara in på det 59:e. I min krets finns det mest 65-åringar. En fyllde dock åttio i år och en annan blir sjuttio 2011. Man påminns ofta om förgängligheten, inte minst när man står vid barnbarnsgraven i Tollarp.
Denna måndag ska jag glädja mig åt tonåringen! Och imorgon ska jag glädja mig åt sköterskan (som utifrån sin egen erfarenhet kommer att göra ett bra jobb i vården, hon som så länge och väl vårdade cancersjuke Alfons, ända fram till slutet).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
