söndag 19 december 2010

Ur Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész.

Det visade sig att jag inte skriver för att finna lycka, det visade sig, tvärtom, att jag med mitt skrivande söker smärtan, den mest genomträngande, den närapå outhärdliga smärtan..

Översättning av Ervin Rosenberg, bild av A. Nydahl.

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).

Ismaïl Kadaré hukade ett långt liv. Född 1936 var han inte ens tio år gammal när kommunistpartiet grep makten i Albanien. Han skyddades av två saker: sitt eget skarpa intellekt och Enver Hoxhas goda öga. Trots att han aldrig skrev en enda öppet kritisk bok under diktaturen smög han in den i historiska allegorier, som inte sällan utspelade sig då det ottomanska väldet lagt allt albanskt territorium under sig. Han försökte, alldeles före regimens fall, få Enver Hoxhas efterträdare Ramiz Alia att lyssna. Reformer skulle förändra allt. Men det var som att vädja till en man som visste att hans tid var förbi. När ungdomar klättrade över murarna till utländska ambassader i Tirana var det bara en fråga om dagar eller veckor.

Under Albanska Arbetets Partis tid vid makten var det få människor som var välkomna till Albanien. Fram till tiden för den stora polemiken mellan Sovjetunionen och Kina var Albanien lierat med Moskva, men satte sig hela tiden på tvären mot varje försök från sovjetisk sida att kolonisera landet. Efter polemiken och brytningen med Sovjet blev Albanien en nära lierad med Kinas kommunistiska parti. Även om Enver Hoxha skrev dagböcker om de märkliga kineserna och deras allt märkliga steg höll man fasaden fram till 1978. När de sista kinesiska rådgivarna i industrin lämnat Rinas flygplats stod albanerna i princip ensamma. De hade några desperata förbindelser med cubanerna och vietnameserna, men ingen av dessa kunde förstås bistå landets ekonomiska huvudnäringar. Krisen var inte synlig men det skulle bara ta några år innan industrin började hosta och dö. Kollektivjordbruken kom efter och femårsplanen såg alltmer ut som ett skämt. Kadaré fortsatte att ge ut sina böcker. Kanske kunde man så här efteråt säga att

Drömmarnas palats var den perfekta svanesången i litteraturens spegelbild av en regim på fall. I romanen, också den mot en fond av ottomanskt styre, finns det ett ställe där medborgarnas drömmar registreras och analyseras. Sultanen skulle inte låta någon slippa undan. Jag tror inte att någon missförstod Kadaré; vad han berättade om var naturligtvis den albanska nationen under kommunistpartiets diktatur, och drömmarnas palats var ingenting annat än säkerhetstjänstens hus vid Skanderbeg-torget i Tirana. Sigurimi var inte sämre än rumänska Securitate på att förfölja, tortera och mörda. Kadaré kunde med sina historiska allegorier placera sig mitt i samtiden. Boken kom ut i Frankrike 1990, nitton år efter det albanska originalet. Den svenska översättningen hann inte ut förrän regimen fallit, 1992 såg den dagens ljus som ännu en länk i den långa kedja av svenska översättningar av hans verk som börjat med Den döda arméns general 1974.

Enver Hoxhas goda öga hade befästs av Den hårda vintern, romanen om lilleputt-nationen Albaniens kamp för att gå oskadd ur Sovjetunionens försök till underkuvande. En av huvudpersonerna i romanen är just partiledaren och statschefen Hoxha. Kadaré tolkar minsta blick och ansiktsdrag av honom. Han lär ha fått revidera den flera gånger innan den kunde publiceras, men det är ingen tvekan om att romanen skrev in Kadaré i ett sammanhang där varken Partiet eller dess koryféer behövde oroa sig, Kadaré var för övrigt själv en av elitens medlemmar. Att han kunde resa fritt i Europa var svårt att förklara, eftersom ingen annan fick det. Men hans ena fot i Paris skulle vid tiden för regimens fall bli ett permanent boende, som så småningom, när inbördeskrig, klanstrider och ekonomiskt haveri lagts till historien och Albanien återfått något slags grundläggande stabilitet, kunde leda till halvårsvis boende i födelselandet.

Kadaré föddes för övrigt i samma stad som diktatorn, Gjirokastër i södra Albanien.

När en ung, entusiastisk läsare från Sverige söker upp honom i Paris för att göra en intervju till Dagens Nyheter blir hon besviken. Kadaré kan inte förstå hennes entusiasm:

” Nu är han allergisk mot politik, säger han. Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn.
- Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av...
- Vad tror ni på nu då, frågar jag.- Ingenting.
Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva.
- Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt.
Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ”det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.”
Jag säger att jag är beviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv.
- Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.”

Intervjun i DN får mig att minnas resorna till Albanien mellan 1972 och 1979. Vi fick träffa nästan vem vi önskade. Det var bara en som alltid tackade nej till regimbeundrande européer på besök: Ismaïl Kadaré.

För att förstå Kadarés situation under diktaturen och i förhållande till diktatorn bör man läsa hans uppgörelse, både med Enver Hoxha personligen och med det kommunistiska partiet, Pasardhësi från 2003, självklart inte översatt till svenska. Den efterträdare som boktiteln syftar på var Mehmet Shehu som "självmördades" av Hoxha. Den finns däremot i en engelsk översättning, The Successor, utgiven 2005. Därtill bör man läsa den bok han skrev redan 1991 och som först kom ut på franska, Printemps Albanais. Inte heller den finns på svenska. På engelska heter den Albanian Spring. The Atonomy of Tyranny (1995).

lördag 18 december 2010

Ur Galärdagbok av Imre Kertész.

Djupare sett intresserar sig människan inte för sin nästa. Egentligen är det bara verket som låter sig förmedlas.

*

Kloka kan vi bara vara inom vår begränsnings skrankor.

*

Allting är en högst tvivelaktig lek med ord!

*

Existensen är odräglig för människorna och de tar inte sitt liv det minsta på allvar.

*

Alltsedan upplysningstiden är tänkarna dummare - kanske beslutsammare, men dummare.

*

Översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl

György Konrád: Antipolitik

György Konrád: Antipolitik ( 1984, Alba 1985 i översättning av Maria Ortman och Staffan Holmgren)
György Konrád: Från Europas navel ( 1990, Alba 1990 i översättning av Gabi Gleichmann)

"Jag har ryssarna att tacka för mitt liv; av all världens litteratur är det den ryska som har gjort starkast intryck på mig, och det är ryssarnas roll i Europa jag ser som det största frågetecknet för världsfreden. Det vore idiotiskt om vi försökte tänka på oss själva utan att tänka på dem. Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."

Så skrev György Konrád i Antipolitik 1984. Det hade gått 28 år sedan upproret i Ungern. Landet kallades "den gladaste baracken" bland öststataterna. Men ingen kunde på allvar bortse ifrån att Ungern alltjämt var ockuperat av Röda armén och att alla beslut - avgörande och viktiga - fattades i Moskva och inte i Budapest. I det läget skriver Konrád att han har ryssarna att tacka för sitt liv. Han är dissidenten som anstränger sig att vara sann, både mot sig själv och mot sina läsare. Året är 1984, det sägenomspunna som blev en myt tack vare Orwell och hans roman. Men de tillstånd vi ser i romanen 1984 hade under efterkrigstiden präglat alla de sovjetockuperade länderna, de som först kallades "folkdemokratier" och sedan "socialistiska folkrepubliker".

Konrád var realist. Han ville inte bidra till att skapa illusioner. Hans dröm var "ett fritt idéutbyte". Han kunde inte föreställa sig en värld utan sovjetiska tanks i sin egen livstid, så han skrev:

"Det förefaller som om Sovjetväldet trots alla sina inre svårigheter är vid god vigör och inte alls på väg mot ett sammanbrott, av inre eller yttre skäl. Vi kan alltså inte hoppas på radikala strukturförändringar."

Det skulle bara ta några år till så bröt allt samman, Sovjetunionen, dess imperium, dess armé och allt som förknippades med "östblocket". Konrád hade en annan idé som han framför allt pläderade för i uppföljaren Från Europas navel: den del av Europa där han verkade skulle kallas Mellan-Europa. Fick han som han ville? Jag är osäker på den punkten, men det tar emot varje gång jag använder begreppet "östeuropa". Vill man förstå stämningarna och strömningarna i Ungern på 1980-talet ska man i alla fall läsa dessa två verk av György Konrád.

fredag 17 december 2010

Ur "En annan" av Imre Kertész

Författarpladder i sällskapsrummet: ensamma rovdjur kretsar runt de tomma faten.

Vaga intryck av kalla beröringar från mina yrkesbröder. Jag tycker mig höra reptiler glida förbi bakom min rygg, men så snart jag vänder mig om försvinner de eller förvrider snabbt sina krokodilmunnar till ett leende. De sticker en recension i handen på mig, och jag kan inte avgöra om det rör sig om elakhet eller ren och skär välvilja.

Översättning av Ervin Rosenberg, foto av A. Nydahl.

Alexander Zinovjev: Homo Sovieticus (1981, Coeckelberghs förlag 1984 i översättning av Hans Björkegren).

Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det.

Inte en by, inte ett hushåll var utan elkraft. Och landets elverk var så mäktiga och framgångsrika att man sade sig exportera el till både Jugoslavien och Grekland. I Lenins ord, och den albanska tillämpningen låg inte bara förmågan att tända lampor inomhus, utan dessutom och särskilt, att man med sovjetmakt och elektrifiering var på väg att skapa den nya människan. Hon, den socialistiska människan, skulle övervinna allt som stod i hennes väg: fattigdom, egoism, lättja, dumhet och ojämlikhet. Trodde man.

Alexander Zinovjej skrev en märkvärdig bok på detta tema, Homo Sovieticus från 1981. Författaren föddes 1922 och gjorde en spikrak karriär in i filosofin och vetenskapen. Men när han 1976 utgav romanen Gapande höjder var det slut med det spikraka. Han uteslöts ur kommunistpartiet – första steget bort från sovjetlivet – och fråntogs sitt medborgarskap två år senare. Han bosatte sig i dåvarande Västtyskland där han bland annat skrev Homo Sovieticus. Hur ska man karaktärisera den boken? Ska man kalla den för komedi? Jovars, det kan man göra. Men det är också ett mycket tragiskt verk, bakgrunden och ämnet bäddar för de seriösa infallsvinklarna. Kanske är det Alexander Zinovjevs humor som ändå gör den till en skrattretande samling texter.

Den nya människan som också är titel på boken förkortades av författaren till homososen. Denna figur var samtidigt älskad och avskydd av sin författare, han högaktade och föraktade henne och han skrämdes av henne: ”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

Det som är mest iögonfallande med boken är hur Zinovjej lyckas visa på sprickan mellan offentlig lögn och verklighet, mellan det påstådda idealet och den verkliga skröpligheten. Det fanns, allra minst i Sovjetunionen, någon ”ny människa”. Hon var samma gamla man eller kvinna, hon kämpade mot smuts, fattigdom, förnedring, alkoholism och eländiga bostäder. Hon kunde utåt sett beskrivas som stark och sund men var innerst inne svag och undflyende. Bästa sättet att slippa maktens blickar var att sno sig runt hörnet, att aldrig utmärka sig, att alltid försöka försvinna i massan. Och tro inte att det alltid hjälpte. Också den mest undflyende kunde hamna i KGB:s klor.

”Homososen tänker i tankeblock och känner i känsloblock (…) På grund av detta är homososen plastisk, smidig och anpassningsbar. En handling, som i och för sig är ond, upplevs inte som ond av homososen eftersom han inte upplever den i och för sig utan enbart som ett element ingående i en mera sammansatt helhet (ett block) vilken inte är något ont som helhet. En giftdroppe i ett sammansatt, räddande läkemedel fungerar inte som ett gift.”

Var det detta sätt att tänka som gjorde det möjligt för homo sovieticus att så snabbt och så lätt glida in i det post-sovjetiska tillstånd som med Tsar Putins hjälp förvandlades till ett annat slags totalitärt samhälle med tydliga fascistiska drag? Jag ställer bara frågan.

torsdag 16 december 2010

Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag 1985 i översättning av Adolf Dahl).

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

onsdag 15 december 2010

Sandra Kalniete: Med högklackade skor i Sibiriens snö (Atlantis 2005, översättning av Juris Kronbergs)

I Sverige var det alltför länge sed att betrakta de baltiska folken som ett slags spöke, som outsagt "förtjänat" sitt lidande. Under 1970- och 1980-talen kallades balterna av den svenska vänstern för "fascister". Propagandan från Kreml hade i alla avseenden lyckats i sitt uppsåt: de ockuperade och förtryckta folken framställdes inte som offer utan som ett slags "problem".

Nå, Sandra Kalniete, född 1952, har sedan landets Lettlands befrielse varit politiker, och under 2004 också EU-kommissionär. Hon var aktiv i Folkfronten som ledde letterna fram till befrielsen från Moskvas järngrepp. Idag sitter hon i det lettiska parlamentet.

Men, och detta är viktigt, hon är inte född i Lettland. Hennes föräldrar delade öde med tiotusentals landsmän som förvisades till Sibirien av Stalin-regimen. Hon är således född därborta, långt långt från sitt hemland, närmare bestämt i byn Togur i Sibirien. Föräldrarna möttes där.

I de urin- och avföringsstinkande godsvagnarna fraktades de veckovis per tåg från Lettland till Sibirien, där hårt arbete, extrem kyla och svält väntade dem.

När jag om nätterna läste Med högklackade skor i Sibiriens snö kunde jag känna hur strupen snörptes åt och tårarna ville komma.

Det är en i ordets verkliga mening gripande bok. Jag tänker att jag själv är sex månader yngre än Sandra Kalniete. Hon föddes i förvisningen, utblottad, hungrande och utstött. Jag föddes i folkhemmet Sverige. Och ändå ligger våra två nationer så nära varandra. Skillnaden är den att Sverige aldrig ockuperades av Sovjetunionen. Vill vi verkligen förstå innebörden av det? Ja, då kan vi börja med att läsa Sandra Kalnietes bok.

"Efter att ha blivit berövade sin ögodelar föstes fångarna till träbaracker. Där möttes de olyckliga av nakna träbritsar i vars springor fanns löss, stela av svält också de."

"Hungern förändrade allt. Hungern blev så outhärdlig att den tog över tankar och samtal. Tidigare artighets- och moralvärderingar bröt samman. Allt var tillåtet som tidigare hade varit förbjudet - för födans skull var det tillåtet att stjäla och ljuda. Precis som andra gav sig min mormor på nätterna ut på potatisstöldexpeditioner till kolchosens potatisland."

"Finland och Lettland var vid inledningen av kriget likvärdiga länder, och vad gäller välfärd låg Lettland till och med före. När Lettland 1991 återvände till Europa hade Finland passerat oss med exakt de femtio år som vår genomlevda ockupation varat."

Foto: A. Nydahl (liksom övriga foton från Öland i bloggen, 2006-2010).

Avraham Burg: Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan (Daidalos, översättning av Tommy Andersson).

Avraham Burg föddes i Jerusalem 1955. Hans far var född i Tyskland och modern i Hebron (en av de överlevande från pogromen 1929). Under åren 1999 – 2003 var Burg talman i det israeliska parlamentet Knesset och en av aktivisterna i Fred Nu-rörelsen.

Hans bok väckte uppståndelse då den utkom i Israel 2007. I centrum står frågan om den israeliska statsbildningens karaktär samt den plågsamma skugga som förintelsen kastar över allt judiskt liv.

Burg menar, vilket titeln väl illustrerar, att världens judar, men framför allt staten Israels medborgare, måste befria sig från hela den dödsmystik som häftar vid minnet av förintelsen och istället skapa en framtid där judendomens rika humanistiska tradition blir vägledande. Burg ser föreställningen om att ”hela världen är emot oss” som det primära hotet mot Israels framtid. Han återkommer till judendomens historiska arv och menar att det som idag är huvudfåran i sionismen går på tvärs mot det som var humanism och bildning. Det är ett slags krigspolitiker som har makten i Israel, en elit som lever av konflikterna och krigen. En verklig fred finns inte ens i deras föreställningsvärld. Burg återvänder till några av Israels tidiga teologer och filosofer, sådana som varnade för att Israel skulle underkuva ett annat folk och fortsätta leva i en gränslös stat där ockupationen blev en del av vardagen. Vad har det inneburit för judenheten globalt? Burg svarar att Israel blivit den farligaste platsen att vistas på för en jude. Det som skulle vara en nationell gemenskap och en fristad för judar blev själva kärnpunkten för en evigt pågående, blodig konflikt. Burg menar att statsledningen i Israel medvetet förhindrar en utveckling bort från det förintelsekomplex som betraktar palestiniern som en arvtagare till nazismen och som ser varje krig som en strid mot en postum Hitler.

Man kan läsa Burg med öppet sinne eller med den förutfattade meningen att han är ute efter sensation. När jag läser hans bok blir jag förstås skakad, samtidigt som jag märker att jag tidigare stött på många av de uppgifter han lämnar. Skillnaden är att han sätter in dem i ett personligt perspektiv. Den man som talar är född i landet, har tillhört dess översta elit men dragit helt andra slutsatser än den. Han inger respekt och borde fungera som utgångspunkt för en seriös, smärtsam men nödvändig diskussion om framtiden. För det är väl ändå ingen som tror att den sittande israeliska regeringen på minsta sätt kan bidra till annat än en katastrof? Varje samhälle behöver sina opponenter. Varje mänskligt kollektiv behöver motröster. Frågan är om Burg blir hörd, och om hans historieskrivning har en chans att analyseras och diskuteras i en konflikt där själva vardagen kommit att handla om liv eller död.

Tomas Venclova: Former av hopp.

Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czeslaw Milosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001, översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och Rikard Wennerholm).

I denna dubbelvolym för vi återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czeslaw Milosz: hans samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den totalitära utmaningen.”

Tomas Venclova föddes 1937 i Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985 filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och litteratur.

Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.

I Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):

”Hur som helst var Litauen under sina bästa epoket ett land där judarna upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…) Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk, alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band med oss.”

Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Veclova igen:

”Vår synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”

Och på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land, inte tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina underavdelningar. Litauen var en av dem.

Hade detta något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.

Låt oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck. Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller gröna.

tisdag 14 december 2010

Kazimierz Brandys: I Polen, dvs ingenstans.

Om man bor "ingenstans", då bor man i Polen. Om man ska tro Kazimierz Brandys förhåller det sig så. Det första jag läste av honom var de två volymerna Månaderna. Dagbok 1980-81 och 1982-84. Här gick det att göra en djupdykning i det Polen som skälvde av uppror, organisering och statlig repression. Inte sedan jag läste Ludvik Vaculiks Tjeckisk drömbok hade jag tyckt mig komma så nära vardagen i detta slags diktatur. Jag ville ha mer. Och det fick jag med I Polen, dvs ingenstans (1977, Panter/Norstedts 1979 i översättning av Mira Teeman) hittad på antikvariat den 7 mars 1986, samma år som Tjernobyl exploderade och mitt sjätte barn föddes. Det var ett märkligt år som för alltid skulle ristas in i mitt medvetande. Den offentliga lögnens mest perversa sidor manifesterades med Tjernobyl, men skulle också visa sig bli en vändpunkt, där Gorbatjov kunde tvinga fram en helt ny syn på sovjetstaten.

I Polen, dvs ingenstans handlar om en polsk teaterman som på besök i Västeuropa får ett frågeformulär att besvara. Han läser in svaren på band. Hela boken är hans monolog, eftertänksam, klurig, svarthumoristisk, vass och genomskådande. I ett skede konfronteras han med sin egen ovilja att revoltera mot diktaturen och han frågar sig hur han kunnat tiga. Svaret är förkrossande: "Därför att jag kom till övertygelsen att Historien har rätt. Det som jag dittills tänkt och gjort började förlora sin vikt. Som om jag höll på att försvinna i den väldiga, växande skuggan av den osynliga koloss som kallades förändringens dialektik(...) Detta att allting är förklarat blockerar möjlighet till utveckling, tankesystemet förstenas i egna svar, en sorts självmord genom trygghet. I en förklarad värld, med ett förklarat jag, tystnar människan mitt i den förklarade sanningen."

Återigen ställs jag inför frågan hur det är möjligt för en skapande och tänkande människa att leva i en diktatur där alla svaren redan är givna. Hur? "Man populariserade kulturen och iklädde den en korsett av styv doktrin, gjuten i ett stycke. Jag såg ingen anledning att begråta exproprierade industrimän och jordägare, men samtidigt nåddes jag av meddelanden om brutal behandling av de bönder vilka motsatte sig bildandet av jordbrukskooperativen. Ett sådant tillstånd av mental klyvning framkallar symptom som liknar klinisk depression". Så alltså: man lever i sin klyvnad, i en tystnad som blir en inre övertygelse. Brandys frågar sig själv hur en intelligent människa kan utöva sitt yrke i "folkdemokratin" Polen. Det blir nästan omöjligt, eftersom han alltid stöter på "en politiskt-administrativ struktur. Är han till exempel historielärare måste han hålla sig till den officiella tolkningen av händelserna och förtiga fakta om landets nyare historia." Det är ju inte fakta eller sanning han ska presentera. Det vore ett brott mot yrkeshedern. Han lever i ett samhälle där Partiet fastställer vad som är fakta och sanning. Hör och häpna: "Att tala osanning är en helig princip". Här upphöjdes Orwells ord till lag: svart är vitt, mörker är ljus... etc. Man lever upp till halsen i "pseudoinformationer som bara tjänade till att förtiga verkliga fakta”.

Nej, inte jag och inte i mitt namn.

Jag har lusläst bloggar och hemsidor, i Sverige och i andra länder, efter att Lutonbombaren i lördags fick ett litet antal människor att diskutera allvaret i situationen. Men ju mer jag läser av vad människor skriver, desto mer drabbas jag av en stark vilja att göra mig helt oanträffbar. Det finns ett hat, en vulgaritet och ett språk i dessa nätkulturens små källare som skrämmer mig lika mycket som islamisterna. Ibland känns det som om pannan skulle spricka och ögonen ramla ur sin hålor. Att så mycket dumhet kan alstras! Att så mycket obildning kan skryta med sig själv. Det spelar egentligen ingen roll var jag läser. Det är dumhetens och pöbelmekanismens seger över förnuftet och rationaliteten. Jag är nämligen av den uppfattningen att man kan föra också en hård politisk diskussion utan att börja gorma om förrädare (gärna skrivet med versaler och fem utropstecken som i dessa dagar).

Nej, jag säger nej som många andra gjort före mig, jag säger nej till att delta i rättshaveristernas, nationalisternas, rännstensagitatorernas aktiviteter. Jag kommer att vara mer restriktiv med kommentarer här i min egen blogg, eftersom jag inte kan yttra mig i detta ämne utan att det utlöser en våg av stridande på ömse sidor om islamismen. Jag läser hellre de stora författarna och filosoferna än bidrar till en försumpning av offentligheten (den är förvisso outhärdlig, men kan bli mycket, mycket värre, vilket vi lärt både av historien och av samtiden i länder som Ungern). Och nej, jag tror inte heller att den situation Europa frivilligt försatt sig i kommer att förändras till det bättre. Jag tror inte heller på Jultomten eller Tandtrollen.

Tillräckligt länge har jag levt för att kunna skilja demagoger och populister från rationella och bildade människor. Det är väldigt mycket populism just nu. Det är dock inte detsamma som att jag skulle tiga om islamismens brott. Aldrig! Men jag vill inte bidra till flodvågen av stupida nationalisters aktiviteter på nätet. Jag känner bara alltför väl igen dem, och när jag just läst deras texter blir jag illamående. Och jag hade naturligtvis kunnat ge er exempel på vad jag menar, men avstår för att inte ringarna ska spridas längre ut. Det går inte att kommentera detta inlägg. Bara så ni vet.

Foto: A. Nydahl, Ölands södra udde.

... ty vi saknar såväl gud som folk.

Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord.

De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan kvoten. Den slagordstatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom rännstenen.

Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.

Foto: A. Nydahl, Ölands södra udde.

måndag 13 december 2010

En helt vanlig måndag?

Man skulle önska att det så vore. Men i själva verket vaknar vi till en vecka som utan tvekan kommer att präglas av terrordådet i Stockholm. Vi får bara inte glömma bort att vi lever i den upp-och-ned-vända världen. Från bloggare till ministrar lyder varning nummer ett: hetsa inte mot m-ordet. Är inte problemet ett helt annat? Är m-ordet så omöjligt att uttala att vi aldrig kommer till insikt om vad som är hönan och vad som är ägget? Den dödliga islamismen finns mitt i vårt samhälle, och den är spridd över hela världen. Om vi tror att det är någon skillnad på Tranås och Tripoli i det avseendet tror vi fel. Islamisterna lever och verkar överallt. Och nu har vi också lärt oss hur förbindelsen mellan Luton och Tranås ser ut. Vi vet att det var ett massmord som planerades.

Foto: A. Nydahl