Det visade sig att jag inte skriver för att finna lycka, det visade sig, tvärtom, att jag med mitt skrivande söker smärtan, den mest genomträngande, den närapå outhärdliga smärtan..Översättning av Ervin Rosenberg, bild av A. Nydahl.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).
Djupare sett intresserar sig människan inte för sin nästa. Egentligen är det bara verket som låter sig förmedlas.
György Konrád: Antipolitik ( 1984, Alba 1985 i översättning av Maria Ortman och Staffan Holmgren)
Författarpladder i sällskapsrummet: ensamma rovdjur kretsar runt de tomma faten.
Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det.
Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003
I Sverige var det alltför länge sed att betrakta de baltiska folken som ett slags spöke, som outsagt "förtjänat" sitt lidande. Under 1970- och 1980-talen kallades balterna av den svenska vänstern för "fascister". Propagandan från Kreml hade i alla avseenden lyckats i sitt uppsåt: de ockuperade och förtryckta folken framställdes inte som offer utan som ett slags "problem".
Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czeslaw Milosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001, översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och Rikard Wennerholm).
Om man bor "ingenstans", då bor man i Polen. Om man ska tro Kazimierz Brandys förhåller det sig så. Det första jag läste av honom var de två volymerna Månaderna. Dagbok 1980-81 och 1982-84. Här gick det att göra en djupdykning i det Polen som skälvde av uppror, organisering och statlig repression. Inte sedan jag läste Ludvik Vaculiks Tjeckisk drömbok hade jag tyckt mig komma så nära vardagen i detta slags diktatur. Jag ville ha mer. Och det fick jag med I Polen, dvs ingenstans (1977, Panter/Norstedts 1979 i översättning av Mira Teeman) hittad på antikvariat den 7 mars 1986, samma år som Tjernobyl exploderade och mitt sjätte barn föddes. Det var ett märkligt år som för alltid skulle ristas in i mitt medvetande. Den offentliga lögnens mest perversa sidor manifesterades med Tjernobyl, men skulle också visa sig bli en vändpunkt, där Gorbatjov kunde tvinga fram en helt ny syn på sovjetstaten.
Jag har lusläst bloggar och hemsidor, i Sverige och i andra länder, efter att Lutonbombaren i lördags fick ett litet antal människor att diskutera allvaret i situationen. Men ju mer jag läser av vad människor skriver, desto mer drabbas jag av en stark vilja att göra mig helt oanträffbar. Det finns ett hat, en vulgaritet och ett språk i dessa nätkulturens små källare som skrämmer mig lika mycket som islamisterna. Ibland känns det som om pannan skulle spricka och ögonen ramla ur sin hålor. Att så mycket dumhet kan alstras! Att så mycket obildning kan skryta med sig själv. Det spelar egentligen ingen roll var jag läser. Det är dumhetens och pöbelmekanismens seger över förnuftet och rationaliteten. Jag är nämligen av den uppfattningen att man kan föra också en hård politisk diskussion utan att börja gorma om förrädare (gärna skrivet med versaler och fem utropstecken som i dessa dagar).
Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord.
Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.
Man skulle önska att det så vore. Men i själva verket vaknar vi till en vecka som utan tvekan kommer att präglas av terrordådet i Stockholm. Vi får bara inte glömma bort att vi lever i den upp-och-ned-vända världen. Från bloggare till ministrar lyder varning nummer ett: hetsa inte mot m-ordet. Är inte problemet ett helt annat? Är m-ordet så omöjligt att uttala att vi aldrig kommer till insikt om vad som är hönan och vad som är ägget? Den dödliga islamismen finns mitt i vårt samhälle, och den är spridd över hela världen. Om vi tror att det är någon skillnad på Tranås och Tripoli i det avseendet tror vi fel. Islamisterna lever och verkar överallt. Och nu har vi också lärt oss hur förbindelsen mellan Luton och Tranås ser ut. Vi vet att det var ett massmord som planerades.