fredag 17 december 2010

Alexander Zinovjev: Homo Sovieticus (1981, Coeckelberghs förlag 1984 i översättning av Hans Björkegren).

Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det.

Inte en by, inte ett hushåll var utan elkraft. Och landets elverk var så mäktiga och framgångsrika att man sade sig exportera el till både Jugoslavien och Grekland. I Lenins ord, och den albanska tillämpningen låg inte bara förmågan att tända lampor inomhus, utan dessutom och särskilt, att man med sovjetmakt och elektrifiering var på väg att skapa den nya människan. Hon, den socialistiska människan, skulle övervinna allt som stod i hennes väg: fattigdom, egoism, lättja, dumhet och ojämlikhet. Trodde man.

Alexander Zinovjej skrev en märkvärdig bok på detta tema, Homo Sovieticus från 1981. Författaren föddes 1922 och gjorde en spikrak karriär in i filosofin och vetenskapen. Men när han 1976 utgav romanen Gapande höjder var det slut med det spikraka. Han uteslöts ur kommunistpartiet – första steget bort från sovjetlivet – och fråntogs sitt medborgarskap två år senare. Han bosatte sig i dåvarande Västtyskland där han bland annat skrev Homo Sovieticus. Hur ska man karaktärisera den boken? Ska man kalla den för komedi? Jovars, det kan man göra. Men det är också ett mycket tragiskt verk, bakgrunden och ämnet bäddar för de seriösa infallsvinklarna. Kanske är det Alexander Zinovjevs humor som ändå gör den till en skrattretande samling texter.

Den nya människan som också är titel på boken förkortades av författaren till homososen. Denna figur var samtidigt älskad och avskydd av sin författare, han högaktade och föraktade henne och han skrämdes av henne: ”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

Det som är mest iögonfallande med boken är hur Zinovjej lyckas visa på sprickan mellan offentlig lögn och verklighet, mellan det påstådda idealet och den verkliga skröpligheten. Det fanns, allra minst i Sovjetunionen, någon ”ny människa”. Hon var samma gamla man eller kvinna, hon kämpade mot smuts, fattigdom, förnedring, alkoholism och eländiga bostäder. Hon kunde utåt sett beskrivas som stark och sund men var innerst inne svag och undflyende. Bästa sättet att slippa maktens blickar var att sno sig runt hörnet, att aldrig utmärka sig, att alltid försöka försvinna i massan. Och tro inte att det alltid hjälpte. Också den mest undflyende kunde hamna i KGB:s klor.

”Homososen tänker i tankeblock och känner i känsloblock (…) På grund av detta är homososen plastisk, smidig och anpassningsbar. En handling, som i och för sig är ond, upplevs inte som ond av homososen eftersom han inte upplever den i och för sig utan enbart som ett element ingående i en mera sammansatt helhet (ett block) vilken inte är något ont som helhet. En giftdroppe i ett sammansatt, räddande läkemedel fungerar inte som ett gift.”

Var det detta sätt att tänka som gjorde det möjligt för homo sovieticus att så snabbt och så lätt glida in i det post-sovjetiska tillstånd som med Tsar Putins hjälp förvandlades till ett annat slags totalitärt samhälle med tydliga fascistiska drag? Jag ställer bara frågan.

torsdag 16 december 2010

Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag 1985 i översättning av Adolf Dahl).

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

onsdag 15 december 2010

Sandra Kalniete: Med högklackade skor i Sibiriens snö (Atlantis 2005, översättning av Juris Kronbergs)

I Sverige var det alltför länge sed att betrakta de baltiska folken som ett slags spöke, som outsagt "förtjänat" sitt lidande. Under 1970- och 1980-talen kallades balterna av den svenska vänstern för "fascister". Propagandan från Kreml hade i alla avseenden lyckats i sitt uppsåt: de ockuperade och förtryckta folken framställdes inte som offer utan som ett slags "problem".

Nå, Sandra Kalniete, född 1952, har sedan landets Lettlands befrielse varit politiker, och under 2004 också EU-kommissionär. Hon var aktiv i Folkfronten som ledde letterna fram till befrielsen från Moskvas järngrepp. Idag sitter hon i det lettiska parlamentet.

Men, och detta är viktigt, hon är inte född i Lettland. Hennes föräldrar delade öde med tiotusentals landsmän som förvisades till Sibirien av Stalin-regimen. Hon är således född därborta, långt långt från sitt hemland, närmare bestämt i byn Togur i Sibirien. Föräldrarna möttes där.

I de urin- och avföringsstinkande godsvagnarna fraktades de veckovis per tåg från Lettland till Sibirien, där hårt arbete, extrem kyla och svält väntade dem.

När jag om nätterna läste Med högklackade skor i Sibiriens snö kunde jag känna hur strupen snörptes åt och tårarna ville komma.

Det är en i ordets verkliga mening gripande bok. Jag tänker att jag själv är sex månader yngre än Sandra Kalniete. Hon föddes i förvisningen, utblottad, hungrande och utstött. Jag föddes i folkhemmet Sverige. Och ändå ligger våra två nationer så nära varandra. Skillnaden är den att Sverige aldrig ockuperades av Sovjetunionen. Vill vi verkligen förstå innebörden av det? Ja, då kan vi börja med att läsa Sandra Kalnietes bok.

"Efter att ha blivit berövade sin ögodelar föstes fångarna till träbaracker. Där möttes de olyckliga av nakna träbritsar i vars springor fanns löss, stela av svält också de."

"Hungern förändrade allt. Hungern blev så outhärdlig att den tog över tankar och samtal. Tidigare artighets- och moralvärderingar bröt samman. Allt var tillåtet som tidigare hade varit förbjudet - för födans skull var det tillåtet att stjäla och ljuda. Precis som andra gav sig min mormor på nätterna ut på potatisstöldexpeditioner till kolchosens potatisland."

"Finland och Lettland var vid inledningen av kriget likvärdiga länder, och vad gäller välfärd låg Lettland till och med före. När Lettland 1991 återvände till Europa hade Finland passerat oss med exakt de femtio år som vår genomlevda ockupation varat."

Foto: A. Nydahl (liksom övriga foton från Öland i bloggen, 2006-2010).

Avraham Burg: Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan (Daidalos, översättning av Tommy Andersson).

Avraham Burg föddes i Jerusalem 1955. Hans far var född i Tyskland och modern i Hebron (en av de överlevande från pogromen 1929). Under åren 1999 – 2003 var Burg talman i det israeliska parlamentet Knesset och en av aktivisterna i Fred Nu-rörelsen.

Hans bok väckte uppståndelse då den utkom i Israel 2007. I centrum står frågan om den israeliska statsbildningens karaktär samt den plågsamma skugga som förintelsen kastar över allt judiskt liv.

Burg menar, vilket titeln väl illustrerar, att världens judar, men framför allt staten Israels medborgare, måste befria sig från hela den dödsmystik som häftar vid minnet av förintelsen och istället skapa en framtid där judendomens rika humanistiska tradition blir vägledande. Burg ser föreställningen om att ”hela världen är emot oss” som det primära hotet mot Israels framtid. Han återkommer till judendomens historiska arv och menar att det som idag är huvudfåran i sionismen går på tvärs mot det som var humanism och bildning. Det är ett slags krigspolitiker som har makten i Israel, en elit som lever av konflikterna och krigen. En verklig fred finns inte ens i deras föreställningsvärld. Burg återvänder till några av Israels tidiga teologer och filosofer, sådana som varnade för att Israel skulle underkuva ett annat folk och fortsätta leva i en gränslös stat där ockupationen blev en del av vardagen. Vad har det inneburit för judenheten globalt? Burg svarar att Israel blivit den farligaste platsen att vistas på för en jude. Det som skulle vara en nationell gemenskap och en fristad för judar blev själva kärnpunkten för en evigt pågående, blodig konflikt. Burg menar att statsledningen i Israel medvetet förhindrar en utveckling bort från det förintelsekomplex som betraktar palestiniern som en arvtagare till nazismen och som ser varje krig som en strid mot en postum Hitler.

Man kan läsa Burg med öppet sinne eller med den förutfattade meningen att han är ute efter sensation. När jag läser hans bok blir jag förstås skakad, samtidigt som jag märker att jag tidigare stött på många av de uppgifter han lämnar. Skillnaden är att han sätter in dem i ett personligt perspektiv. Den man som talar är född i landet, har tillhört dess översta elit men dragit helt andra slutsatser än den. Han inger respekt och borde fungera som utgångspunkt för en seriös, smärtsam men nödvändig diskussion om framtiden. För det är väl ändå ingen som tror att den sittande israeliska regeringen på minsta sätt kan bidra till annat än en katastrof? Varje samhälle behöver sina opponenter. Varje mänskligt kollektiv behöver motröster. Frågan är om Burg blir hörd, och om hans historieskrivning har en chans att analyseras och diskuteras i en konflikt där själva vardagen kommit att handla om liv eller död.

Tomas Venclova: Former av hopp.

Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czeslaw Milosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001, översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och Rikard Wennerholm).

I denna dubbelvolym för vi återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czeslaw Milosz: hans samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den totalitära utmaningen.”

Tomas Venclova föddes 1937 i Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985 filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och litteratur.

Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.

I Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):

”Hur som helst var Litauen under sina bästa epoket ett land där judarna upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…) Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk, alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band med oss.”

Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Veclova igen:

”Vår synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”

Och på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land, inte tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina underavdelningar. Litauen var en av dem.

Hade detta något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.

Låt oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck. Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller gröna.

tisdag 14 december 2010

Kazimierz Brandys: I Polen, dvs ingenstans.

Om man bor "ingenstans", då bor man i Polen. Om man ska tro Kazimierz Brandys förhåller det sig så. Det första jag läste av honom var de två volymerna Månaderna. Dagbok 1980-81 och 1982-84. Här gick det att göra en djupdykning i det Polen som skälvde av uppror, organisering och statlig repression. Inte sedan jag läste Ludvik Vaculiks Tjeckisk drömbok hade jag tyckt mig komma så nära vardagen i detta slags diktatur. Jag ville ha mer. Och det fick jag med I Polen, dvs ingenstans (1977, Panter/Norstedts 1979 i översättning av Mira Teeman) hittad på antikvariat den 7 mars 1986, samma år som Tjernobyl exploderade och mitt sjätte barn föddes. Det var ett märkligt år som för alltid skulle ristas in i mitt medvetande. Den offentliga lögnens mest perversa sidor manifesterades med Tjernobyl, men skulle också visa sig bli en vändpunkt, där Gorbatjov kunde tvinga fram en helt ny syn på sovjetstaten.

I Polen, dvs ingenstans handlar om en polsk teaterman som på besök i Västeuropa får ett frågeformulär att besvara. Han läser in svaren på band. Hela boken är hans monolog, eftertänksam, klurig, svarthumoristisk, vass och genomskådande. I ett skede konfronteras han med sin egen ovilja att revoltera mot diktaturen och han frågar sig hur han kunnat tiga. Svaret är förkrossande: "Därför att jag kom till övertygelsen att Historien har rätt. Det som jag dittills tänkt och gjort började förlora sin vikt. Som om jag höll på att försvinna i den väldiga, växande skuggan av den osynliga koloss som kallades förändringens dialektik(...) Detta att allting är förklarat blockerar möjlighet till utveckling, tankesystemet förstenas i egna svar, en sorts självmord genom trygghet. I en förklarad värld, med ett förklarat jag, tystnar människan mitt i den förklarade sanningen."

Återigen ställs jag inför frågan hur det är möjligt för en skapande och tänkande människa att leva i en diktatur där alla svaren redan är givna. Hur? "Man populariserade kulturen och iklädde den en korsett av styv doktrin, gjuten i ett stycke. Jag såg ingen anledning att begråta exproprierade industrimän och jordägare, men samtidigt nåddes jag av meddelanden om brutal behandling av de bönder vilka motsatte sig bildandet av jordbrukskooperativen. Ett sådant tillstånd av mental klyvning framkallar symptom som liknar klinisk depression". Så alltså: man lever i sin klyvnad, i en tystnad som blir en inre övertygelse. Brandys frågar sig själv hur en intelligent människa kan utöva sitt yrke i "folkdemokratin" Polen. Det blir nästan omöjligt, eftersom han alltid stöter på "en politiskt-administrativ struktur. Är han till exempel historielärare måste han hålla sig till den officiella tolkningen av händelserna och förtiga fakta om landets nyare historia." Det är ju inte fakta eller sanning han ska presentera. Det vore ett brott mot yrkeshedern. Han lever i ett samhälle där Partiet fastställer vad som är fakta och sanning. Hör och häpna: "Att tala osanning är en helig princip". Här upphöjdes Orwells ord till lag: svart är vitt, mörker är ljus... etc. Man lever upp till halsen i "pseudoinformationer som bara tjänade till att förtiga verkliga fakta”.

Nej, inte jag och inte i mitt namn.

Jag har lusläst bloggar och hemsidor, i Sverige och i andra länder, efter att Lutonbombaren i lördags fick ett litet antal människor att diskutera allvaret i situationen. Men ju mer jag läser av vad människor skriver, desto mer drabbas jag av en stark vilja att göra mig helt oanträffbar. Det finns ett hat, en vulgaritet och ett språk i dessa nätkulturens små källare som skrämmer mig lika mycket som islamisterna. Ibland känns det som om pannan skulle spricka och ögonen ramla ur sin hålor. Att så mycket dumhet kan alstras! Att så mycket obildning kan skryta med sig själv. Det spelar egentligen ingen roll var jag läser. Det är dumhetens och pöbelmekanismens seger över förnuftet och rationaliteten. Jag är nämligen av den uppfattningen att man kan föra också en hård politisk diskussion utan att börja gorma om förrädare (gärna skrivet med versaler och fem utropstecken som i dessa dagar).

Nej, jag säger nej som många andra gjort före mig, jag säger nej till att delta i rättshaveristernas, nationalisternas, rännstensagitatorernas aktiviteter. Jag kommer att vara mer restriktiv med kommentarer här i min egen blogg, eftersom jag inte kan yttra mig i detta ämne utan att det utlöser en våg av stridande på ömse sidor om islamismen. Jag läser hellre de stora författarna och filosoferna än bidrar till en försumpning av offentligheten (den är förvisso outhärdlig, men kan bli mycket, mycket värre, vilket vi lärt både av historien och av samtiden i länder som Ungern). Och nej, jag tror inte heller att den situation Europa frivilligt försatt sig i kommer att förändras till det bättre. Jag tror inte heller på Jultomten eller Tandtrollen.

Tillräckligt länge har jag levt för att kunna skilja demagoger och populister från rationella och bildade människor. Det är väldigt mycket populism just nu. Det är dock inte detsamma som att jag skulle tiga om islamismens brott. Aldrig! Men jag vill inte bidra till flodvågen av stupida nationalisters aktiviteter på nätet. Jag känner bara alltför väl igen dem, och när jag just läst deras texter blir jag illamående. Och jag hade naturligtvis kunnat ge er exempel på vad jag menar, men avstår för att inte ringarna ska spridas längre ut. Det går inte att kommentera detta inlägg. Bara så ni vet.

Foto: A. Nydahl, Ölands södra udde.

... ty vi saknar såväl gud som folk.

Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord.

De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan kvoten. Den slagordstatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom rännstenen.

Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.

Foto: A. Nydahl, Ölands södra udde.

måndag 13 december 2010

En helt vanlig måndag?

Man skulle önska att det så vore. Men i själva verket vaknar vi till en vecka som utan tvekan kommer att präglas av terrordådet i Stockholm. Vi får bara inte glömma bort att vi lever i den upp-och-ned-vända världen. Från bloggare till ministrar lyder varning nummer ett: hetsa inte mot m-ordet. Är inte problemet ett helt annat? Är m-ordet så omöjligt att uttala att vi aldrig kommer till insikt om vad som är hönan och vad som är ägget? Den dödliga islamismen finns mitt i vårt samhälle, och den är spridd över hela världen. Om vi tror att det är någon skillnad på Tranås och Tripoli i det avseendet tror vi fel. Islamisterna lever och verkar överallt. Och nu har vi också lärt oss hur förbindelsen mellan Luton och Tranås ser ut. Vi vet att det var ett massmord som planerades.

Foto: A. Nydahl

söndag 12 december 2010

Statsminister eller handpåläggare?

Har vi en statsminister som kan ge något slags ledning i en farlig situation? Nej, vi har en handpåläggare, en kvasireligiös flumliberal som säger:

"Människor ska kunna tro på olika gudar eller ingen alls. Man ska kunna leva sida vid sida. Därför får vi inte heller tvinga fram förhastade slutsatser. Detta eftersom spekulationer knappast är av godo. De i sin tur kan leda till slutsatser som sätter bilder som sedan är svåra att ändra. Vi måste ha tålamod med demokratin."

Ja, det är Reinfeldts ord. Föreställer er ett mord, ett väpnat rån eller en våldtäkt där den lokala polisen hade bett oss "ha tålamod med demokratin".

Handpåläggarens uppgift är att trösta, lugna och stilla. Men är det statsministerns uppgift?

Sverige har nu fått sin förste islamistiske självmordsbombare (nej, han är varken "den förste" eller "svensk", men han är den förste arabiske islamist som sprängt sig själv i en svensk stad).
Han kommer naturligtvis inte att bli den sista. Ska vi ta hans ord på allvar eller ska vi vifta bort dem?

Så här skrev han: "Nu ska era barn, döttrar och systrar dö."

Jag önskar ibland att jag levde i en nation där man tog en sådan krigsförklaring på allvar. Det är ju inte den första krigsförklaringen från Jihad-trupperna.

Är det bara i Sverige som statsministern uppträder som liberal predikant, eller är den "nya moderaten" Reinfeldt representativ? Svaren må vara olika, men de förskräcker. Ingen av oss går säker med en sådan regering, ett sådant parlament och så fäaktiga intellektuella. Nå, många kommer att tala om "det enstaka fallet" och "den ensamme bombmannen". Få kommer ens att försöka sätta in hans rörbomber i ett sammanhang. Reinfeldt kommer att möta förståelse, där man minst anar det. Låt mig avsluta med några ord från Gottfried Benn (med tack till Peter H):

"Västerlandet går inte under pga SS-förbrytelser eller Molotovcocktails, utan pga de intellektuellas hundaktiga krypande för de politiska begreppen."

Söndagens tillstånd.

"Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi märkte, att detta land var helt annorledes än de andre Sveriges provincier" skrev Linné. Själv har jag ankommit till ön med ojämna men täta mellanrum i många år. Under 25 år har det handlat om ett hyrt hus söder om Södra Möckleby. Platsen har varit ett av Sveriges alunbruk och ägs idag av Cementa (som i sin tur ägs av ett tyskt cementföretag), men huset vi bor i är en friköpt gammal disponentvilla, alldeles vid havet. Jag har kommit till Öland för tystnadens och stillhetens skull. Tillsammans med A. har jag bott i huset i piskande höststorm, vinande vintersnö, spirande vårgrönska och fågelsträck över mig, och sommarveckor till och från. I år lärde jag mig läxan: den ständigt irrande karavanen av husbilar, husvagnar och andra bärbara hem och fordon som genomkorsar den europeiska kontinenten i semestertider har också hittat södra Öland. Inte en by utan spektakel, inte en kväll utan fylla vid vinboxarna, inte en dag utan kommers, pop och "sevärdheter". Varje gång jag försökte sjunka in i berättelsen jag läste började hundarna yla och motorgräsklipparna morra. Och ändå fanns det utrymme för gömslet: vandringarna över Alvarsmarkerna, de tysta nattimmarna vid vattnet - soluppgång och solnedgång - liksom läsandets nätter. Platsen bär jag alltid med mig men förstår numera att det inte är sommaren där som är min årstid. I ett slags kombination av misströstan och förhoppning tänker jag mig en ny vecka av isande vit fåk, med snön i ansiktet och stillheten i hjärtat.

PS: När jag lade ut den här texten vid midnatt gav jag den titeln Söndagens tillstånd. Då visste jag inte vad som hänt i Stockholm. Det finns alltså ingen dold betydelse i de två orden, men nog ekar de av något annat idag. Självmordsbombare i Stockholm. Läs kommentaren från Lars Vilks.

Foto: A. Nydahl, södra Öland.

lördag 11 december 2010

Vinter och inomhusdagar.

Vinterkylan finns kvar i mig, trots att det denna lördag vänt till plusgrader för ett dygn. En vinter som denna och mycket är räddat. Friden inomhus, de korta timmarna av ishavsvindar mot ansiktet, de stela fingrarna och de frusna tårna. Mörka nätter av läsning, just nu Thomas Bernhard igen, Gamla mästare, en bok jag kanske om en dag eller två blivit ett med, hittat in i, lärt mig andas på Bernhard-vis, eftersom jag vet att jag då, i den andningen, också finner mig själv, bit för bit.

Jag tänker på Bernhards ord: "Huvudet måste vara ett sökande huvud, måste vara ett efter felen, efter de mänskliga felen sökande huvud. Det mänskliga huvudet är verkligen bara ett mänskligt huvud då det söker efter fel hos mänskligheten. Det mänskliga huvudet är inte något mänskligt huvud om det inte ger sig ut på spaning efter felen hos mänskligheten, sade Reger. Ett bra huvud är ett efter de mänskliga felen sökande huvud, och ett utomordentligt huvud är ett huvud som finner felen hos mänskligheten, och ett genialt huvud är ett huvud som pekar på dessa funna fel efter att det funnit dem och med alla till buds stående medel påvisar dessa fel."

Foto: A. Nydahl

fredag 10 december 2010

Att skriva är ett sätt att leva

Idag får han ta emot sitt litterära nobelpris, Mario Vargas Llosa. Så varför inte smaka på ännu en passage ur hans lysande nobelföreläsning:

"Fast det kostar mig mycket slit och kräver svett och tårar, och fastän jag som alla författare ibland känner förlamningen hota och fantasin förtorka, har ingenting skänkt mig en sådan glädje i livet som att tillbringa månader och år med att konstruera en berättelse, alltifrån dess ovissa ursprung i en bild som minnet har lagrat av någon upplevelse, som har blivit till en oro, en entusiasm, en fantasi och sedan vuxit till ett projekt och ett beslut att försöka förvandla denna dimmiga spökvärld till en berättelse. ”Att skriva är ett sätt att leva,” sade Flaubert. Ja, mycket riktigt, ett sätt att leva med illusioner och glädje och en gnistrande eld i sitt huvud, kämpa med de bångstyriga orden tills man har tämjt dem, utforska den stora vida världen likt en upptäcktsresande på jakt efter något spännande byte som kan ge näring åt den gryende fiktionen och mätta den glupska aptiten hos en berättelse som växer och vill sluka alla berättelser. Att få känna svindeln inför en roman som är på väg att födas, när den tar form och tycks börja leva sitt eget liv med personer som rör sig, handlar, tänker, känner och kräver respekt och omtanke, som man inte längre efter behag kan förmå att handla på ett visst sätt eller beröva deras fria vilja utan att döda dem, utan att berättelsen mister sin förmåga att övertyga, det är en erfarenhet som fortfarande förhäxar mig precis som första gången, lika fullkomlig och svindlande som att älska sin kvinna i dagar, veckor och månader, oupphörligt."

Bild: T.N.

Konsensuskulturens tystade mun.

Det är vår vän i Köpenhamn som fotograferat målningen (klicka för helskärm). Snaphanen har både kulturen och politiken under sitt förstoringsglas (och för varje rättrådig svensk måste en varning utfärdas, Snaphanen kan skada er hjärtrytm), och den här gången handlar det om konstnären Wilhelm Freddie och hans målning “Sensibelt portræt" från 1940. Det finns tillfällen när en bild säger mer än tusen ord. Jag tycker nog att Freddies 40-talsmålning säger ännu mycket mer nu, 70 år efteråt. Statens Museum for Kunst i den danska huvudstaden kan berätta mer. Bland annat skriver de: "I 1944 flygtede han til Sverige – det var blevet for farligt for ham i det besatte Danmark." När jag tänker på alla danskar (och danska judar förstås) som fick skydd i Sverige under den tyska ockupationen, så kan jag inte låta bli att fråga mig själv om det hade varit möjligt idag. Har inte den danmarkshatande eliten i vårt land gjort varje dansk till en fiendebild?

torsdag 9 december 2010

Ännu en hattext mot Mario Vargas Llosa

I DN Kultur skriver idag America Vera-Zavala ännu en hattext mot Mario Vargas Llosa.

Först flirtar hon med läsarna. Flera spalter handlar om hur hon som ung njutit av hans böcker, och att han rentav är en "avlägsen släkting".

Sedan kommer det: "I stora delar av Latinamerika har världen vänts rätt och majoriteten har äntligen fått röst. Samtidigt fortsätter Vargas Llosa propagera för de nykoloniala kandidater som fortfarande slår vakt om de vita eliternas makt."

Jag hade kunnat citera mer, men detta säger mycket om Vera-Zavalas sätt att tänka. Samtidigt som det osar svavel om anklagelserna är de rutinmässiga klichéer som saknar varje form av exempel eller konkretion. Istället talar hon om att han ville bli president i Peru "för de vita familjerna" och att han sedan blivit så bitter att han valt "den gamla världen" och lämnat "den nya". När man försöker gestalta en annan människas känslor ska man vara försiktig. Det är inte Vera-Zavala, hon tror sig veta vad som rör sig i hjärna och hjärta hos Vargas Llosa. Han är en vit man, det räcker länge för att man ska kunna avsky honom.

Efter Vargas Llosas nobelföreläsning frågar jag mig själv och er andra: var i hans texter finner man "det nykoloniala". Jag skulle vilja påstå att man däremot lätt hittar motsatsen. Detta sa han t.ex. i sin nobelföreläsning:

"Alla tider har sina fasor, och vår egen har fanatiker och självmordsterrorister, ett gammalt släkte som är övertygade om att de kommer till paradiset genom att döda, och att oskyldiga människors blod tvättar bort kollektiva oförrätter, avskaffar orättvisor och får sanningen att segra över falska föreställningar. Otaliga offer krävs varje dag på olika platser i världen av folk som tror sig äga absoluta sanningar. Vi trodde att med de totalitära imperiernas sammanbrott skulle samlevnad, fred, pluralism och mänskliga rättigheter råda, och världen skulle lämna förintelser, folkmord, invasioner och utrotningskrig bakom sig. Inget av detta har inträffat. Nya former av barbari sprider sig, eldade av fanatism, och inför spridningen av massförstörelsevapen kan man inte utesluta att vilken liten skara av galna världsfrälsare som helst en dag framkallar en nukleär katastrof. Det gäller att stå emot dem, bekämpa dem och besegra dem. De är inte många, fastän dånet av deras brott genljuder över världen och fastän vi fasar inför de mardrömmar som de inger oss. Vi får inte låta skrämma oss av dem som vill beröva oss den frihet som vi har tillkämpat oss under civilisationens långsamma framsteg. Låt oss försvara den liberala demokrati som med alla sina begränsningar fortfarande innebär politisk pluralism, samlevnad, tolerans, mänskliga rättigheter, respekt för kritik, rättssamhälle, fria val, maktombyte, allt det som har lyft oss ur en grym urtillvaro och fört oss närmare – fast vi aldrig kommer att nå dit – det sköna, fullkomliga liv som litteraturen fingerar, det där som vi inte kan åstadkomma annat än genom att hitta på det, skriva det och läsa det. Genom att stå emot de mordiska fanatikerna försvarar vi vår rätt att drömma och förverkliga våra drömmar."

Nykolonialt?

Foto: U.W.

onsdag 8 december 2010

De fiiinas privilegium och frikort.

Göran Rosenberg är arg i dagens DN. Hans text är av just det slag som kan få mig att gå direkt till soptunnan med tidningen. Han skriver:

"Möjligheten för vem som helst att anonymt skriva vad som helst under exempelvis den här kolumnen på Dagens Nyheters webbsida kan möjligen ses som ett framsteg för yttrandefriheten, men för debattkulturen tror jag det är förödande. En debattkultur värd namnet förutsätter att den som yttrar sig tar ansvar för sitt yttrande. När vad som helst kan yttras offentligt utan ansvar är det snart inte mycket kultur kvar i debatten och inte heller så mycket bett kvar i yttrandefriheten."

Vem som helst ska inte få yttra sig. Det viktiga är att Rosenberg får göra det, mot betalning.

Det är inte ofta man ser den fiiina kretsen uttrycka ett sådant förakt för andra åsikter/hållningar och meningar än deras egna.

Motsättningen tycks för Rosenberg gå mellan "yttrandefrihet" och "debattkultur". Om vem som helst tar yttrandefriheten för given och säger sitt hjärtas mening skadas dock debattkulturen. Man skulle kunna beskriva den sortens resonemang som en förväntan om att bara vissa människors yttranden, ord och hållningar kan publiceras. Rosenberg säger att han med sin text vänder sig emot "de enkla" svaren och lösningarna. Ändå menar jag att just han gör det väldigt lätt för sig. Formeln lyder: Diskutera aldrig sakfrågor, diskutera istället "debattkulturen".

Eftersom han nämner Danmark - det gör de flesta när de vill vara riktigt fiiina - vill jag också göra det. Där har samtliga de fiiina, från Rifbjerg till Brøgger, från Jensen till Juul, vänt sig emot det de kallar "tonen". De har blivit upprörda över hur människor uttrycker sig. Men själva har de frikort. Ingen uttrycker sig väl så grovt, vulgärt och oförskämt som Rifbjerg. Jag antar att det är denna form av frikort som Göran Rosenberg vill ge sig själv. Varken i det danska eller svenska fallet handlar det om "debattkultur", om hur man säger saker. Det handlar om att människor som ger uttryck för en vilja att bryta tabun och att säga sådant som inte anses korrekt att säga, ska kritiseras på en formell grund, som till en början kan te sig harmlös, men som egentligen är skadlig för all den frimodighet som ett demokratiskt samhälle borde utmärkas av.

De sociala och politiska spänningarna i Sverige är idag större och svårare än de varit någon gång under efterkrigstiden. Vem skulle gagnas av att man förhöll sig tyst inför den utvecklingen? Tystnadskulturen är kanske det värsta ett samhälle kan drabbas av. Sopa det under mattan som måste diskuteras, så kan man leva i tron att det inte finns. Länge nog har vi gjort det. Hur mycket Rosenberg och hans danska kollegor än önskar det kommer ett sådant klimat inte tillbaka bara för att han knäpper med fingrarna.

Vad har det med yttrandefrihetens gränser att göra? Ingenting, bara det gamla vanliga överhetsprivilegiet formulerat för vår tid och vår tids motsättningar. Ingenting, som sagt, inte ens det som Rosenberg vill avkräva oss: "ansvar". Det heter så ibland, när man vill ha rättning i leden. Det han kallar ansvar kan lika gärna kallas lydnad och/eller tystnad, det vill säga precis den sortens konsensuskultur Sverige odlat i många år.

Foto: U.W.

Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning

Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning måste betraktas som en av de intressantaste på många år. Den hade både litterära och politiska kvaliteter och det språkliga höjde sig många våningar över det vi är vana vid i vårt arma land. Den mannen skulle aldrig drista sig att påstå att frågan om litterär kvalitet är subjektiv och därför ovidkommande. Hela föreläsningen är en uppvisning i språklig och litterär kvalitet. Man kunde plocka ut massor av avsnitt att citera, men jag väljer bara ett, därför att det säger något väsentligt om vad litteratur kan göra med oss människor.

"Läsningen förvandlade drömmen till liv och livet till dröm, och den gjorde litteraturens universum åtkomligt för den lilla människa som var jag. Min mor berättade att det första jag skrev var fortsättningar på berättelser som jag läste, för att jag var ledsen över att de tog slut eller ville ändra på slutet. Och kanske är det detta som jag har ägnat mig åt i hela mitt liv utan att veta om det: att medan jag själv växte, mognade och åldrades, i tiden förlänga de berättelser som fyllde min barndom med hänförelse och äventyr."

Uppdatering. Tror ändå att jag måste citera en passage som ter sig synnerligen aktuell i vårt land, där han diskuterar nationalism kontra patriotism (här det sista avsnittet):

"Man ska inte förväxla den lomhörda nationalismen och dess motvilja mot ”den andre”, som alltid har varit ett frö till våld, med patriotismen som är en sund och generös tillgivenhet för det land där man såg dagens ljus, där ens förfäder levde och ens första drömmar tog form, ett välbekant landskap av platser, anhöriga och händelser som blir till hållpunkter för minnet och sköldar mot ensamheten. Fosterlandet är inte flaggorna eller nationalsångerna, inte hyllningstalen för de utvalda hjältarna, utan en handfull miljöer och människor som befolkar våra minnen och färgar dem med melankoli och en varm känsla av att var vi än är, finns det ändå ett hem dit vi kan återvända."

Hela föreläsningen finns naturligtvis här.

Mark Twains anmärkning.

Neil Irvin Painters bok The history of white people recenseras i TLS. Avslutningen i denna bör man inte behålla för sig själv. Läs:

We might do better instead to remember the ironic response of Mark Twain in 1898 to the rise of race-based anti-Semitism that he encountered in Austria: "I have no race prejudices, and I think I have no color prejudices nor caste prejudices nor creed prejudices", wrote Twain. "All that I care to know is that a man is a human being - that is enough for me; he can't be any worse."

tisdag 7 december 2010

"Endast i diktaturer är litteraturen en viktig faktor, säger han."

Jo, jag skrev ju under måndagen om hur irrelevant kvalitetsfrågan är för diskussionen om samtidslitteraturen. Varför inte plocka fram den man som kanske illustrerat det förhållandet allra bäst, i många texter. Just de här fragmenten tycker jag allra mest om:

"Han utvecklar sitt credo som författare: litteratur är inget viktigt. Han ler koketterande. Hans röst är lågmäld, hans argumentering förkrossande. Endast i diktaturer är litteraturen en viktig faktor, säger han. Nu, när vi är på väg mot ett normalt samhälle, kommer litteraturen också att inta sin normala, det vill säga inte alls viktiga roll. Jag lyssnar bestört på honom. Jag vågar inte ens föreställa mig fullt ut den konsekvens som är ett självklart utflöde av hans ord. När allt kommer omkring är litteratur inte något likgiltigt för mig, anch´io sono pittore: men i så fall borde jag önska att leva inte i ett normalt samhälle utan i en diktatur, ty då, som jag hörde honom säga, kommer litteraturen åter att bli något viktigt (...)

Ja, litteratur, liksom all konst, är människans livsnödvändiga aktivitet. Förutsatt att hon bedriver den med livsnödvändig aktivitet. Om inte, då är den förstås oviktig (...)

I den ljumma kvällen är trottoarserveringarna ännu öppna utanför de wienska kaféerna och barerna; jag sätter mig på en av dem, beställer en öl för att skölja ner mina farhågor, och Gugelhupfen, förstås. Gode Gud, är det inte just en pornografisk films grälla affisch som hånler mot mig? Föreställningen måste ha slutat alldeles nyss, ty man håller just på att slå upp dörrarna; en brunhyllt ung man är på väg ut med händerna i fickan. Jag väntar på den utströmmande publiken: den kommer inte. Allt tyder på att den var han, den brunhyllte unge mannen. Hurså? Är inte ens porrfilmen viktig längre här? frågar jag mig bestört."

Ur Imre Kertész: "Det landsförvisade språket" (översättning av Ervin Rosenberg)

måndag 6 december 2010

Finsk födelsedag med sötlimpa.

Idag firar det självständiga Finland sin 93-årsdag. Om inte annat ger det mig ett svepskäl för att påminna om Pentti Saarikoski. I diktsviten Spela upp till dans (i svensk översättning av Mia Berner och författaren själv, 1982) kan man läsa:

Lägg du först din hand i min
kom med mig i ringen
för att hoppa och dansa
som en sötlimpa