söndag 12 december 2010

Statsminister eller handpåläggare?

Har vi en statsminister som kan ge något slags ledning i en farlig situation? Nej, vi har en handpåläggare, en kvasireligiös flumliberal som säger:

"Människor ska kunna tro på olika gudar eller ingen alls. Man ska kunna leva sida vid sida. Därför får vi inte heller tvinga fram förhastade slutsatser. Detta eftersom spekulationer knappast är av godo. De i sin tur kan leda till slutsatser som sätter bilder som sedan är svåra att ändra. Vi måste ha tålamod med demokratin."

Ja, det är Reinfeldts ord. Föreställer er ett mord, ett väpnat rån eller en våldtäkt där den lokala polisen hade bett oss "ha tålamod med demokratin".

Handpåläggarens uppgift är att trösta, lugna och stilla. Men är det statsministerns uppgift?

Sverige har nu fått sin förste islamistiske självmordsbombare (nej, han är varken "den förste" eller "svensk", men han är den förste arabiske islamist som sprängt sig själv i en svensk stad).
Han kommer naturligtvis inte att bli den sista. Ska vi ta hans ord på allvar eller ska vi vifta bort dem?

Så här skrev han: "Nu ska era barn, döttrar och systrar dö."

Jag önskar ibland att jag levde i en nation där man tog en sådan krigsförklaring på allvar. Det är ju inte den första krigsförklaringen från Jihad-trupperna.

Är det bara i Sverige som statsministern uppträder som liberal predikant, eller är den "nya moderaten" Reinfeldt representativ? Svaren må vara olika, men de förskräcker. Ingen av oss går säker med en sådan regering, ett sådant parlament och så fäaktiga intellektuella. Nå, många kommer att tala om "det enstaka fallet" och "den ensamme bombmannen". Få kommer ens att försöka sätta in hans rörbomber i ett sammanhang. Reinfeldt kommer att möta förståelse, där man minst anar det. Låt mig avsluta med några ord från Gottfried Benn (med tack till Peter H):

"Västerlandet går inte under pga SS-förbrytelser eller Molotovcocktails, utan pga de intellektuellas hundaktiga krypande för de politiska begreppen."

Söndagens tillstånd.

"Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi märkte, att detta land var helt annorledes än de andre Sveriges provincier" skrev Linné. Själv har jag ankommit till ön med ojämna men täta mellanrum i många år. Under 25 år har det handlat om ett hyrt hus söder om Södra Möckleby. Platsen har varit ett av Sveriges alunbruk och ägs idag av Cementa (som i sin tur ägs av ett tyskt cementföretag), men huset vi bor i är en friköpt gammal disponentvilla, alldeles vid havet. Jag har kommit till Öland för tystnadens och stillhetens skull. Tillsammans med A. har jag bott i huset i piskande höststorm, vinande vintersnö, spirande vårgrönska och fågelsträck över mig, och sommarveckor till och från. I år lärde jag mig läxan: den ständigt irrande karavanen av husbilar, husvagnar och andra bärbara hem och fordon som genomkorsar den europeiska kontinenten i semestertider har också hittat södra Öland. Inte en by utan spektakel, inte en kväll utan fylla vid vinboxarna, inte en dag utan kommers, pop och "sevärdheter". Varje gång jag försökte sjunka in i berättelsen jag läste började hundarna yla och motorgräsklipparna morra. Och ändå fanns det utrymme för gömslet: vandringarna över Alvarsmarkerna, de tysta nattimmarna vid vattnet - soluppgång och solnedgång - liksom läsandets nätter. Platsen bär jag alltid med mig men förstår numera att det inte är sommaren där som är min årstid. I ett slags kombination av misströstan och förhoppning tänker jag mig en ny vecka av isande vit fåk, med snön i ansiktet och stillheten i hjärtat.

PS: När jag lade ut den här texten vid midnatt gav jag den titeln Söndagens tillstånd. Då visste jag inte vad som hänt i Stockholm. Det finns alltså ingen dold betydelse i de två orden, men nog ekar de av något annat idag. Självmordsbombare i Stockholm. Läs kommentaren från Lars Vilks.

Foto: A. Nydahl, södra Öland.

lördag 11 december 2010

Vinter och inomhusdagar.

Vinterkylan finns kvar i mig, trots att det denna lördag vänt till plusgrader för ett dygn. En vinter som denna och mycket är räddat. Friden inomhus, de korta timmarna av ishavsvindar mot ansiktet, de stela fingrarna och de frusna tårna. Mörka nätter av läsning, just nu Thomas Bernhard igen, Gamla mästare, en bok jag kanske om en dag eller två blivit ett med, hittat in i, lärt mig andas på Bernhard-vis, eftersom jag vet att jag då, i den andningen, också finner mig själv, bit för bit.

Jag tänker på Bernhards ord: "Huvudet måste vara ett sökande huvud, måste vara ett efter felen, efter de mänskliga felen sökande huvud. Det mänskliga huvudet är verkligen bara ett mänskligt huvud då det söker efter fel hos mänskligheten. Det mänskliga huvudet är inte något mänskligt huvud om det inte ger sig ut på spaning efter felen hos mänskligheten, sade Reger. Ett bra huvud är ett efter de mänskliga felen sökande huvud, och ett utomordentligt huvud är ett huvud som finner felen hos mänskligheten, och ett genialt huvud är ett huvud som pekar på dessa funna fel efter att det funnit dem och med alla till buds stående medel påvisar dessa fel."

Foto: A. Nydahl

fredag 10 december 2010

Att skriva är ett sätt att leva

Idag får han ta emot sitt litterära nobelpris, Mario Vargas Llosa. Så varför inte smaka på ännu en passage ur hans lysande nobelföreläsning:

"Fast det kostar mig mycket slit och kräver svett och tårar, och fastän jag som alla författare ibland känner förlamningen hota och fantasin förtorka, har ingenting skänkt mig en sådan glädje i livet som att tillbringa månader och år med att konstruera en berättelse, alltifrån dess ovissa ursprung i en bild som minnet har lagrat av någon upplevelse, som har blivit till en oro, en entusiasm, en fantasi och sedan vuxit till ett projekt och ett beslut att försöka förvandla denna dimmiga spökvärld till en berättelse. ”Att skriva är ett sätt att leva,” sade Flaubert. Ja, mycket riktigt, ett sätt att leva med illusioner och glädje och en gnistrande eld i sitt huvud, kämpa med de bångstyriga orden tills man har tämjt dem, utforska den stora vida världen likt en upptäcktsresande på jakt efter något spännande byte som kan ge näring åt den gryende fiktionen och mätta den glupska aptiten hos en berättelse som växer och vill sluka alla berättelser. Att få känna svindeln inför en roman som är på väg att födas, när den tar form och tycks börja leva sitt eget liv med personer som rör sig, handlar, tänker, känner och kräver respekt och omtanke, som man inte längre efter behag kan förmå att handla på ett visst sätt eller beröva deras fria vilja utan att döda dem, utan att berättelsen mister sin förmåga att övertyga, det är en erfarenhet som fortfarande förhäxar mig precis som första gången, lika fullkomlig och svindlande som att älska sin kvinna i dagar, veckor och månader, oupphörligt."

Bild: T.N.

Konsensuskulturens tystade mun.

Det är vår vän i Köpenhamn som fotograferat målningen (klicka för helskärm). Snaphanen har både kulturen och politiken under sitt förstoringsglas (och för varje rättrådig svensk måste en varning utfärdas, Snaphanen kan skada er hjärtrytm), och den här gången handlar det om konstnären Wilhelm Freddie och hans målning “Sensibelt portræt" från 1940. Det finns tillfällen när en bild säger mer än tusen ord. Jag tycker nog att Freddies 40-talsmålning säger ännu mycket mer nu, 70 år efteråt. Statens Museum for Kunst i den danska huvudstaden kan berätta mer. Bland annat skriver de: "I 1944 flygtede han til Sverige – det var blevet for farligt for ham i det besatte Danmark." När jag tänker på alla danskar (och danska judar förstås) som fick skydd i Sverige under den tyska ockupationen, så kan jag inte låta bli att fråga mig själv om det hade varit möjligt idag. Har inte den danmarkshatande eliten i vårt land gjort varje dansk till en fiendebild?

torsdag 9 december 2010

Ännu en hattext mot Mario Vargas Llosa

I DN Kultur skriver idag America Vera-Zavala ännu en hattext mot Mario Vargas Llosa.

Först flirtar hon med läsarna. Flera spalter handlar om hur hon som ung njutit av hans böcker, och att han rentav är en "avlägsen släkting".

Sedan kommer det: "I stora delar av Latinamerika har världen vänts rätt och majoriteten har äntligen fått röst. Samtidigt fortsätter Vargas Llosa propagera för de nykoloniala kandidater som fortfarande slår vakt om de vita eliternas makt."

Jag hade kunnat citera mer, men detta säger mycket om Vera-Zavalas sätt att tänka. Samtidigt som det osar svavel om anklagelserna är de rutinmässiga klichéer som saknar varje form av exempel eller konkretion. Istället talar hon om att han ville bli president i Peru "för de vita familjerna" och att han sedan blivit så bitter att han valt "den gamla världen" och lämnat "den nya". När man försöker gestalta en annan människas känslor ska man vara försiktig. Det är inte Vera-Zavala, hon tror sig veta vad som rör sig i hjärna och hjärta hos Vargas Llosa. Han är en vit man, det räcker länge för att man ska kunna avsky honom.

Efter Vargas Llosas nobelföreläsning frågar jag mig själv och er andra: var i hans texter finner man "det nykoloniala". Jag skulle vilja påstå att man däremot lätt hittar motsatsen. Detta sa han t.ex. i sin nobelföreläsning:

"Alla tider har sina fasor, och vår egen har fanatiker och självmordsterrorister, ett gammalt släkte som är övertygade om att de kommer till paradiset genom att döda, och att oskyldiga människors blod tvättar bort kollektiva oförrätter, avskaffar orättvisor och får sanningen att segra över falska föreställningar. Otaliga offer krävs varje dag på olika platser i världen av folk som tror sig äga absoluta sanningar. Vi trodde att med de totalitära imperiernas sammanbrott skulle samlevnad, fred, pluralism och mänskliga rättigheter råda, och världen skulle lämna förintelser, folkmord, invasioner och utrotningskrig bakom sig. Inget av detta har inträffat. Nya former av barbari sprider sig, eldade av fanatism, och inför spridningen av massförstörelsevapen kan man inte utesluta att vilken liten skara av galna världsfrälsare som helst en dag framkallar en nukleär katastrof. Det gäller att stå emot dem, bekämpa dem och besegra dem. De är inte många, fastän dånet av deras brott genljuder över världen och fastän vi fasar inför de mardrömmar som de inger oss. Vi får inte låta skrämma oss av dem som vill beröva oss den frihet som vi har tillkämpat oss under civilisationens långsamma framsteg. Låt oss försvara den liberala demokrati som med alla sina begränsningar fortfarande innebär politisk pluralism, samlevnad, tolerans, mänskliga rättigheter, respekt för kritik, rättssamhälle, fria val, maktombyte, allt det som har lyft oss ur en grym urtillvaro och fört oss närmare – fast vi aldrig kommer att nå dit – det sköna, fullkomliga liv som litteraturen fingerar, det där som vi inte kan åstadkomma annat än genom att hitta på det, skriva det och läsa det. Genom att stå emot de mordiska fanatikerna försvarar vi vår rätt att drömma och förverkliga våra drömmar."

Nykolonialt?

Foto: U.W.

onsdag 8 december 2010

De fiiinas privilegium och frikort.

Göran Rosenberg är arg i dagens DN. Hans text är av just det slag som kan få mig att gå direkt till soptunnan med tidningen. Han skriver:

"Möjligheten för vem som helst att anonymt skriva vad som helst under exempelvis den här kolumnen på Dagens Nyheters webbsida kan möjligen ses som ett framsteg för yttrandefriheten, men för debattkulturen tror jag det är förödande. En debattkultur värd namnet förutsätter att den som yttrar sig tar ansvar för sitt yttrande. När vad som helst kan yttras offentligt utan ansvar är det snart inte mycket kultur kvar i debatten och inte heller så mycket bett kvar i yttrandefriheten."

Vem som helst ska inte få yttra sig. Det viktiga är att Rosenberg får göra det, mot betalning.

Det är inte ofta man ser den fiiina kretsen uttrycka ett sådant förakt för andra åsikter/hållningar och meningar än deras egna.

Motsättningen tycks för Rosenberg gå mellan "yttrandefrihet" och "debattkultur". Om vem som helst tar yttrandefriheten för given och säger sitt hjärtas mening skadas dock debattkulturen. Man skulle kunna beskriva den sortens resonemang som en förväntan om att bara vissa människors yttranden, ord och hållningar kan publiceras. Rosenberg säger att han med sin text vänder sig emot "de enkla" svaren och lösningarna. Ändå menar jag att just han gör det väldigt lätt för sig. Formeln lyder: Diskutera aldrig sakfrågor, diskutera istället "debattkulturen".

Eftersom han nämner Danmark - det gör de flesta när de vill vara riktigt fiiina - vill jag också göra det. Där har samtliga de fiiina, från Rifbjerg till Brøgger, från Jensen till Juul, vänt sig emot det de kallar "tonen". De har blivit upprörda över hur människor uttrycker sig. Men själva har de frikort. Ingen uttrycker sig väl så grovt, vulgärt och oförskämt som Rifbjerg. Jag antar att det är denna form av frikort som Göran Rosenberg vill ge sig själv. Varken i det danska eller svenska fallet handlar det om "debattkultur", om hur man säger saker. Det handlar om att människor som ger uttryck för en vilja att bryta tabun och att säga sådant som inte anses korrekt att säga, ska kritiseras på en formell grund, som till en början kan te sig harmlös, men som egentligen är skadlig för all den frimodighet som ett demokratiskt samhälle borde utmärkas av.

De sociala och politiska spänningarna i Sverige är idag större och svårare än de varit någon gång under efterkrigstiden. Vem skulle gagnas av att man förhöll sig tyst inför den utvecklingen? Tystnadskulturen är kanske det värsta ett samhälle kan drabbas av. Sopa det under mattan som måste diskuteras, så kan man leva i tron att det inte finns. Länge nog har vi gjort det. Hur mycket Rosenberg och hans danska kollegor än önskar det kommer ett sådant klimat inte tillbaka bara för att han knäpper med fingrarna.

Vad har det med yttrandefrihetens gränser att göra? Ingenting, bara det gamla vanliga överhetsprivilegiet formulerat för vår tid och vår tids motsättningar. Ingenting, som sagt, inte ens det som Rosenberg vill avkräva oss: "ansvar". Det heter så ibland, när man vill ha rättning i leden. Det han kallar ansvar kan lika gärna kallas lydnad och/eller tystnad, det vill säga precis den sortens konsensuskultur Sverige odlat i många år.

Foto: U.W.

Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning

Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning måste betraktas som en av de intressantaste på många år. Den hade både litterära och politiska kvaliteter och det språkliga höjde sig många våningar över det vi är vana vid i vårt arma land. Den mannen skulle aldrig drista sig att påstå att frågan om litterär kvalitet är subjektiv och därför ovidkommande. Hela föreläsningen är en uppvisning i språklig och litterär kvalitet. Man kunde plocka ut massor av avsnitt att citera, men jag väljer bara ett, därför att det säger något väsentligt om vad litteratur kan göra med oss människor.

"Läsningen förvandlade drömmen till liv och livet till dröm, och den gjorde litteraturens universum åtkomligt för den lilla människa som var jag. Min mor berättade att det första jag skrev var fortsättningar på berättelser som jag läste, för att jag var ledsen över att de tog slut eller ville ändra på slutet. Och kanske är det detta som jag har ägnat mig åt i hela mitt liv utan att veta om det: att medan jag själv växte, mognade och åldrades, i tiden förlänga de berättelser som fyllde min barndom med hänförelse och äventyr."

Uppdatering. Tror ändå att jag måste citera en passage som ter sig synnerligen aktuell i vårt land, där han diskuterar nationalism kontra patriotism (här det sista avsnittet):

"Man ska inte förväxla den lomhörda nationalismen och dess motvilja mot ”den andre”, som alltid har varit ett frö till våld, med patriotismen som är en sund och generös tillgivenhet för det land där man såg dagens ljus, där ens förfäder levde och ens första drömmar tog form, ett välbekant landskap av platser, anhöriga och händelser som blir till hållpunkter för minnet och sköldar mot ensamheten. Fosterlandet är inte flaggorna eller nationalsångerna, inte hyllningstalen för de utvalda hjältarna, utan en handfull miljöer och människor som befolkar våra minnen och färgar dem med melankoli och en varm känsla av att var vi än är, finns det ändå ett hem dit vi kan återvända."

Hela föreläsningen finns naturligtvis här.

Mark Twains anmärkning.

Neil Irvin Painters bok The history of white people recenseras i TLS. Avslutningen i denna bör man inte behålla för sig själv. Läs:

We might do better instead to remember the ironic response of Mark Twain in 1898 to the rise of race-based anti-Semitism that he encountered in Austria: "I have no race prejudices, and I think I have no color prejudices nor caste prejudices nor creed prejudices", wrote Twain. "All that I care to know is that a man is a human being - that is enough for me; he can't be any worse."

tisdag 7 december 2010

"Endast i diktaturer är litteraturen en viktig faktor, säger han."

Jo, jag skrev ju under måndagen om hur irrelevant kvalitetsfrågan är för diskussionen om samtidslitteraturen. Varför inte plocka fram den man som kanske illustrerat det förhållandet allra bäst, i många texter. Just de här fragmenten tycker jag allra mest om:

"Han utvecklar sitt credo som författare: litteratur är inget viktigt. Han ler koketterande. Hans röst är lågmäld, hans argumentering förkrossande. Endast i diktaturer är litteraturen en viktig faktor, säger han. Nu, när vi är på väg mot ett normalt samhälle, kommer litteraturen också att inta sin normala, det vill säga inte alls viktiga roll. Jag lyssnar bestört på honom. Jag vågar inte ens föreställa mig fullt ut den konsekvens som är ett självklart utflöde av hans ord. När allt kommer omkring är litteratur inte något likgiltigt för mig, anch´io sono pittore: men i så fall borde jag önska att leva inte i ett normalt samhälle utan i en diktatur, ty då, som jag hörde honom säga, kommer litteraturen åter att bli något viktigt (...)

Ja, litteratur, liksom all konst, är människans livsnödvändiga aktivitet. Förutsatt att hon bedriver den med livsnödvändig aktivitet. Om inte, då är den förstås oviktig (...)

I den ljumma kvällen är trottoarserveringarna ännu öppna utanför de wienska kaféerna och barerna; jag sätter mig på en av dem, beställer en öl för att skölja ner mina farhågor, och Gugelhupfen, förstås. Gode Gud, är det inte just en pornografisk films grälla affisch som hånler mot mig? Föreställningen måste ha slutat alldeles nyss, ty man håller just på att slå upp dörrarna; en brunhyllt ung man är på väg ut med händerna i fickan. Jag väntar på den utströmmande publiken: den kommer inte. Allt tyder på att den var han, den brunhyllte unge mannen. Hurså? Är inte ens porrfilmen viktig längre här? frågar jag mig bestört."

Ur Imre Kertész: "Det landsförvisade språket" (översättning av Ervin Rosenberg)

måndag 6 december 2010

Finsk födelsedag med sötlimpa.

Idag firar det självständiga Finland sin 93-årsdag. Om inte annat ger det mig ett svepskäl för att påminna om Pentti Saarikoski. I diktsviten Spela upp till dans (i svensk översättning av Mia Berner och författaren själv, 1982) kan man läsa:

Lägg du först din hand i min
kom med mig i ringen
för att hoppa och dansa
som en sötlimpa

Frågan om litterär kvalitet saknar relevans.

Aldrig ser man massans beteende så tydligt som veckorna före jul. Varje erbjudande från konsumismen lockar den ut på stan. I blicken har de flesta något slags galenskap, ett ha-begär och en lystenhet som i styrka bara kan jämföras med de urtida överlevnadsinstinkterna, som om ett nytt strykjärn skulle rädda dem från hotande undergång. Denna blick har skapats av en inre tomhet, ett vakuum som uppstår varje månad. Denna känsla av brist, inre och yttre, kan bara stillas med ny konsumtion. Allt tycks eskalera i december. Som om det gällde själva överlevnaden blir konsumtionen både nödvändig och trösterik.

Theodor W. Adorno skrev i Minima Moralia: "På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något."

Detta gäller också på mitt eget område: litteraturens. I dessa dagar kan man läsa hur annars normalbegåvade personer uttrycker tanken att det översätts för lite litteratur till svenska. Har de tittat i en förlagskatalog? Problemet är det motsatta: det ges ut alltför många böcker, vi översvämmas av titlar som omöjligen hinns med. I fredags fick jag Svensk Bokhandels vårkatalog. Mitt första intryck är just detta: så oerhört mycket smörja det ges ut. Inte minst sådant som översatts. Några få, kanske en handfull, förläggare förstår att gå en annan väg. Men redan i katalogen riskerar de att dränkas av floden som för det undermåliga in i våra liv.

Adorno igen: "Varje program måste sittas av tills det är slut, varje bestseller läsas; varje film beskådas på premiärbiografen första veckan den visas. Därmed växer volymen av utskillningslös kulturkonsumtion på ett sätt som gör den omöjlig att överblicka, och liksom man i varuhusträngseln förtvivlat ser sig om efter en guide, så väntar den mellan anbuden klämda befolkningen blott på sin ledare".

I ett tv-program på söndagseftermiddagen ställdes frågan om litterär kvalitet. En av de medverkande runt bordet sa: "Frågan är meningslös eftersom den är helt subjektiv". Så kan man idag försvinna ner i den civilisatoriska kvicksanden och aldrig mer komma upp. Varje relativisering slutar i påståendet att inget är mer värt än något annat. Vi är där nu. Det finns inte en kulturredaktör som låter bli att frossa i Stieg-berättelsen, som om den - konstnärligt och moraliskt - för all framtid förändrat den svenska nationen. Man kunde naturligtvis säga att kulturredaktörerna borde ägna sig åt viktigare ting. Vad skulle det tjäna till? Gjorde man det, hade man själv fastnat i illusionen om att vi ens kan diskutera litteratur med varandra. Det kan vi inte.

*

Bilden är ett uppslag ur Svensk bokhandel, där en lekledare från TV4 sägs ha skrivit "en roman i Paulo Coelhos anda". Är det möjligt att det går att sälja med sådana argument? Ja, bevisligen är det möjligt, och det illustreras av varje stapel i storköpets avdelning för trycksaker.

söndag 5 december 2010

Imamen Saeed Azam erbjuder sig att dansa för Malmös judar.


Annika Ström Melin uppmärksammar i DN det första av två BBC-reportage som handlade om attacker på europeiska judar. Självklart tar programmet också upp situationen i Malmö.

Journalisten Wendy Robbins (hör programmet här) tar tjuren vid hornen och intervjuar en av de tongivande personerna i den "dialoggrupp" som skapats i Malmö, för att försöka lägga lite sordin på konflikterna och de brottsliga övergreppen mot enskilda individer, han heter Saeed Azam och är imam.

Han är bekymrad över att judar av rädsla lämnar Malmö, och så säger han, att han ska göra allt för att de ska stanna i stan, "till och med dansa för dem". Ty om dessa malmöjudar flyttar till Israel "kommer de att döda palestinier". Så ser alltså förutsättningarna för "dialogen" ut.

Vem skulle för ett ögonblick lita på att män som Azam menar allvar? Dialog är det ord han använder för att fritt kunna verka med de allra märkligaste målsättningar. Det tragiska är att några går på bluffen. Och när Ilmar Reepalu står i dörröppningen och hejar på dem, anar man också att det är något lurt. Varför skulle man lita på människor som vägrar tala klarspråk om var judehatet frodas i dagens Malmö. Reepalu ställer sina krav på judenheten och imamen erbjuder sig att stå för underhållningen.

Jenny Diski – resenären som sjunker in i vitheten.

Kan en självmordsbenägen tonårsflicka som växer upp i en djupt dysfunktionell familj ha en framtid? Kan hon resa sig och gå ut ur sitt största mörker och skapa ett liv som innehåller någon form av konstruktiv verksamhet? Brittiskan Jenny Diski är ett levande bevis på att det går. Att jag inleder med dessa frågor beror inte på indiskretion från min sida, utan på att Diskis författarskap i hög grad är självbiografiskt och handlar om just detta.

Vitheten. Tomheten. Tystnaden. Ensamheten. Befrielsen från andras röster och blickar. Diski citerar Melvilles Moby Dick om vithet som frånvaro och motsats: ”Är det därför att den genom sin ändlöshet ger en inblick i universums hjärtlösa tomhet och omättlighet och sålunda med tanken på förintelsen ger oss en dolkstöt i ryggen, när vi skåda Vintergatans vita djup? Eller är det för att vitheten till sitt väsen inte så mycket är en färg som den synliga frånvaron av färg och på samma gång föreningen av alla färger?”.

Vitheten återkommer överallt i Diskis gestaltning. I det vita sovrummet. I viljan att befria blicken från färgintryck. I längtan till snön. I längtan till isen. I förbindelsen bakåt till skridskobanan. I resan till de nordligaste delarna av Sverige i Den motvilliga resenären. (On trying to keep still, Alfabeta, översättning av Cecilia Franklin). I resan till Antarktis. Vitheten som förening av manligt och kvinnligt: bröstmjölken och sperman, att föda text som fransyskan Hélène Cixous brukar säga. Att skriva sitt eget liv, är att medvetet gå in i den osynliga skrift som bara jag kan skriva och tyda. Men när jag skrivit den, lärt mig tyda och nedteckna den, är den fri att läsa för vem som helst. Varje gång jag trycker ner en tangent, vet jag att jag närmar mig det förbjudna. Att rota i det förflutna är förbjudet. Att ställa sig framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så länge skriften pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore omöjligt. Jag går in i denna spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita vätskor och kommer allt närmare den punkt där jag själv blivit till och fötts och vuxit mig in i en värld länge fram än barndomen, och jag simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna liv måste bli en rannsakan och ett nedtecknande. Det är nu det måste ske. Det är nu jag måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper som förvandlas till läsbar berättelse.

Är det så Jenny Diski använder sitt liv i det vita, som en skrift mot en mörk fond? Jag tror det förhåller sig så, och när jag läser På tunn is. En resa till Antarktis. (Skating to Antarctis, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) och dess självbiografiska minnestexter, de som går ner i barndomen och sträcker sig fram över vistelserna på psykiatrisk klinik ser jag att det är där drömmen om det vita föds. Men det är inte bara en vit skrift. Det är vithet som oskuld, det är vithet som oförstört liv, ett försök att rekonstruera den barndom som aldrig blev. Här kan man bokstavligt talat säga att det handlar om att rota i det förflutna. Diski är där hela tiden, oavsett vad hon gör. Barndomen, såren och en längtan efter det vita tränger sig på i varje berättelse. Vidgar den, förminskar den, förstorar den, förvandlar den. Är det båtfärden från Patagonien ner till isens land jag kommer att minnas mest av? Nej, det är barndomen. Trots de inträngande samtalen, trots de ställvis bitska porträtten av medresenärerna, och iakttagelserna av livet ombord på ett fartyg, är det inte resan jag minns. Det är uppenbart att det för Diski också är så att barndomen hela tiden tränger sig på. Den tränger undan nuet och det alldeles nyss upplevda. Hemma från Antarktis, fjättrad vid skriften, är det alltid barndomen det tycks handla om för henne. Jag tror det kan förklaras med att barndomen, oavsett resten av livet, alltid är själva grundvillkoret.

Hélène Cixous skriver i sin essä Le Rire de la Méduse (Medusans skratt) från 1975: ”Om du censurerar kroppen censurerar du samtidigt din andning och ditt tal. Skriv dig själv. Låt din kropp komma till tals”. Jag skulle vilja påstå att det är just detta Diski gör. Hennes kropp kommer till tals, både som bärare av fysiska minnen och som resande subjekt. I Antartkisboken finns ett mycket obehagligt avsnitt där hon berättar att både mamman och pappan ville smeka hennes sköte när hon var barn. Det är en urbild av det incestuösa. Det är denna kropp, som mer eller mindre våldtagits då den var späd, som nu i skrift återhämtar sin andning och sitt tal, ja sin skrift.

Så här berättar Diski: ”Det fanns en lek båda mina föräldrar brukade ägna sig åt när jag var liten vid de tillfällen då de var överens, Vanligtvis var det när jag hade tagit mitt kvällsbad. Jag torkade mig i vardagsrummet och sprang sedan naken mellan dem, de befann sig i varsin ände av rummet, medan de försökte ta mig på vagina och kittla mig. När de fick tag i mig och lade handen på min blygd skrek jag och försökte komma loss…”. Och senare när hon är tonåring: ”Det var inte förrän senare, när jag var fjorton och hade fått en känsla för att könet var något privat som jag reagerade på ett sätt som nu skulle anses lämpligt. Jag hade rymt från min pappa och Pam i Banbury och åkt till min mamma som bodde i ett hyresrum i Hove. Första kvällen låg jag hopkrupen med ansiktet vänt från henne när hon lyfte på täcket och klev ned i den smala säng vi var tvungna att dela. Hon stack handen runt mitt bäcken och ned mellan benen och började smeka mig. Jag blev störtförbannad.”

Det var inte första gången det hände, men första gången Diski reagerade med vrede. Den kvällen tog hon en överdos Nembutal och blev intagen på psykiatrisk klinik. Där kommer vändpunkten. Den handen och där. Överdosen och inläggningen. Nu kunde det vita börja framträda. Ett nytt liv skulle skrivas och skapas.

Hur hanterade hon som vuxen kunskapen om sina föräldrar och minnena av detta svåra barndomsliv? Det blir märkligt nog hennes egen dotter Chloe som tar tag i saken. Chloe gräver fram allt det viktiga om såväl Diskis mor som far. Fadern var son till Sam och Golda Zimmerman som kommit till England som polsk-judiska flyktingar. James Simmond, deras son och Diskis far, hade dött av en hjärtattack redan 1966. Den andra dödsattesten som Chloe funnit ”intygade att Rachel Simmonds (…) avlidit 28 mars 1988 på Royal Sussex Hopspital i Brighton.”. Diski slås av insikten, att det gått tjugo år sedan hon såg sin mor sista gången: ”Dödsattesten bekräftade på ett oerhört direkt och skakande sätt, inte hennes död, utan hennes existens ända fram till 1988.”

När Diski skriver om sig själv som det trasiga barnet heter hon Jennifer. Det är som om namnbytet har en stark symbolisk laddning. Den rumänske filosofen E.M. Cioran skrev att vi efter varje omvälvande händelse borde byta namn, man är inte längre samma person. Att byta namn är att förpassa den tidigare identiteten till intigheten, till icke-varandet. Den existerar bara i våra minnen. Därmed blir det möjligt att betrakta detta förflutna med ett slags objektivitet och kylig närvaro. Intigheten finns beskriven också i Främling på tåg. (Stranger on a Train, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) då Diski drar sig till minnes en tanke från nioårsåldern. Hon hade räknat ut att hon skulle fylla femtio år 1997. Men det var ”ett absurt konstaterande”, lika obegripligt som då hon till sig själv sa: ”En dag kommer jag att vara död.” I detta föds en revolt, eftersom Diski som barn finner det upprörande att världen funnits före hennes födelse, och att den kommer att fortsätta existera sedan hon dött. Vid minnet av nioåriga Jennifers tanke, slår det henne å ena sidan att ”det finns ett spår bakåt åt mig” men å andra sidan att ”nioåringen undflyr mig”, ” Jag äger ögonblicket, men personen jag förbinder det med är någon vars framtid jag känner till. Jag känner över huvud taget inte nioåringen som hon var då.” Så måste det vara. Jennifer måste till intigheten, in i det vita, för att Jenny ska kunna se henne. Jennifer kan bara fungera som barndomsminne.

I bokens två långresor med tåg, runt stora delar av USA, är det uppenbart att Jenny Diski söker anonymiteten. Bara som en främling, långt hemifrån, kan hon ensam sitta på ett café eller i en rökkupé på tåget och slappna av, hon behöver inte vara rädd att någon som känner henne ska storma in. I det avseendet kan man säga att anonymiteten har mycket gemensamt med vitheten och intigheten. Till USA kommer hon resande med ett kroatiskt fraktfartyg. Förutom besättningen finns här bara två par ombord, och hon gör allt för att undvika dem. Trots att såväl båt- som tågresan skildrar många konkreta och fysiskt påtagliga skeenden, är det ändå hennes inre som är bokens epicentrum. Det är Jenny Diskis liv som resenär och som minnesbank vi bevittnar. Var hon än befinner sig så återkommer hon till barndomens plågor, till sökandet efter de fridsamma punkterna i tillvaron, den produktiva solitära tillvaron. Hon lyssnar, hon registrerar. Allt som sägs och görs runtom henne finns med i berättelsen. Men det är barndomen som hela tiden präglar rösten.

Det har den här boken gemensamt med de två andra. Snön och isen är konkreta naturtillstånd. Men de är i ännu högre grad metaforer för ensamheten. På samma sätt är den framrusande tågvagnen det. Inget kan tydligare påminna oss om det framrusande och förgängliga livet. Som tågpassagerare kan man bara passivt se hur det sker. Man sitter vid fönstret utan att kunna påverka någonting.

Förgänglighet. Intighet. Vithet - det blanka tillstånd då allt är möjligt: tillbakablicken och framåtblicken liksom det intensivt närvarande nuet. Eller som hon sammanfattar det själv: “Oföretagsamhet har alltid varit min främsta egenskap.”

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum).