måndag 6 december 2010

Frågan om litterär kvalitet saknar relevans.

Aldrig ser man massans beteende så tydligt som veckorna före jul. Varje erbjudande från konsumismen lockar den ut på stan. I blicken har de flesta något slags galenskap, ett ha-begär och en lystenhet som i styrka bara kan jämföras med de urtida överlevnadsinstinkterna, som om ett nytt strykjärn skulle rädda dem från hotande undergång. Denna blick har skapats av en inre tomhet, ett vakuum som uppstår varje månad. Denna känsla av brist, inre och yttre, kan bara stillas med ny konsumtion. Allt tycks eskalera i december. Som om det gällde själva överlevnaden blir konsumtionen både nödvändig och trösterik.

Theodor W. Adorno skrev i Minima Moralia: "På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något."

Detta gäller också på mitt eget område: litteraturens. I dessa dagar kan man läsa hur annars normalbegåvade personer uttrycker tanken att det översätts för lite litteratur till svenska. Har de tittat i en förlagskatalog? Problemet är det motsatta: det ges ut alltför många böcker, vi översvämmas av titlar som omöjligen hinns med. I fredags fick jag Svensk Bokhandels vårkatalog. Mitt första intryck är just detta: så oerhört mycket smörja det ges ut. Inte minst sådant som översatts. Några få, kanske en handfull, förläggare förstår att gå en annan väg. Men redan i katalogen riskerar de att dränkas av floden som för det undermåliga in i våra liv.

Adorno igen: "Varje program måste sittas av tills det är slut, varje bestseller läsas; varje film beskådas på premiärbiografen första veckan den visas. Därmed växer volymen av utskillningslös kulturkonsumtion på ett sätt som gör den omöjlig att överblicka, och liksom man i varuhusträngseln förtvivlat ser sig om efter en guide, så väntar den mellan anbuden klämda befolkningen blott på sin ledare".

I ett tv-program på söndagseftermiddagen ställdes frågan om litterär kvalitet. En av de medverkande runt bordet sa: "Frågan är meningslös eftersom den är helt subjektiv". Så kan man idag försvinna ner i den civilisatoriska kvicksanden och aldrig mer komma upp. Varje relativisering slutar i påståendet att inget är mer värt än något annat. Vi är där nu. Det finns inte en kulturredaktör som låter bli att frossa i Stieg-berättelsen, som om den - konstnärligt och moraliskt - för all framtid förändrat den svenska nationen. Man kunde naturligtvis säga att kulturredaktörerna borde ägna sig åt viktigare ting. Vad skulle det tjäna till? Gjorde man det, hade man själv fastnat i illusionen om att vi ens kan diskutera litteratur med varandra. Det kan vi inte.

*

Bilden är ett uppslag ur Svensk bokhandel, där en lekledare från TV4 sägs ha skrivit "en roman i Paulo Coelhos anda". Är det möjligt att det går att sälja med sådana argument? Ja, bevisligen är det möjligt, och det illustreras av varje stapel i storköpets avdelning för trycksaker.

söndag 5 december 2010

Imamen Saeed Azam erbjuder sig att dansa för Malmös judar.


Annika Ström Melin uppmärksammar i DN det första av två BBC-reportage som handlade om attacker på europeiska judar. Självklart tar programmet också upp situationen i Malmö.

Journalisten Wendy Robbins (hör programmet här) tar tjuren vid hornen och intervjuar en av de tongivande personerna i den "dialoggrupp" som skapats i Malmö, för att försöka lägga lite sordin på konflikterna och de brottsliga övergreppen mot enskilda individer, han heter Saeed Azam och är imam.

Han är bekymrad över att judar av rädsla lämnar Malmö, och så säger han, att han ska göra allt för att de ska stanna i stan, "till och med dansa för dem". Ty om dessa malmöjudar flyttar till Israel "kommer de att döda palestinier". Så ser alltså förutsättningarna för "dialogen" ut.

Vem skulle för ett ögonblick lita på att män som Azam menar allvar? Dialog är det ord han använder för att fritt kunna verka med de allra märkligaste målsättningar. Det tragiska är att några går på bluffen. Och när Ilmar Reepalu står i dörröppningen och hejar på dem, anar man också att det är något lurt. Varför skulle man lita på människor som vägrar tala klarspråk om var judehatet frodas i dagens Malmö. Reepalu ställer sina krav på judenheten och imamen erbjuder sig att stå för underhållningen.

Jenny Diski – resenären som sjunker in i vitheten.

Kan en självmordsbenägen tonårsflicka som växer upp i en djupt dysfunktionell familj ha en framtid? Kan hon resa sig och gå ut ur sitt största mörker och skapa ett liv som innehåller någon form av konstruktiv verksamhet? Brittiskan Jenny Diski är ett levande bevis på att det går. Att jag inleder med dessa frågor beror inte på indiskretion från min sida, utan på att Diskis författarskap i hög grad är självbiografiskt och handlar om just detta.

Vitheten. Tomheten. Tystnaden. Ensamheten. Befrielsen från andras röster och blickar. Diski citerar Melvilles Moby Dick om vithet som frånvaro och motsats: ”Är det därför att den genom sin ändlöshet ger en inblick i universums hjärtlösa tomhet och omättlighet och sålunda med tanken på förintelsen ger oss en dolkstöt i ryggen, när vi skåda Vintergatans vita djup? Eller är det för att vitheten till sitt väsen inte så mycket är en färg som den synliga frånvaron av färg och på samma gång föreningen av alla färger?”.

Vitheten återkommer överallt i Diskis gestaltning. I det vita sovrummet. I viljan att befria blicken från färgintryck. I längtan till snön. I längtan till isen. I förbindelsen bakåt till skridskobanan. I resan till de nordligaste delarna av Sverige i Den motvilliga resenären. (On trying to keep still, Alfabeta, översättning av Cecilia Franklin). I resan till Antarktis. Vitheten som förening av manligt och kvinnligt: bröstmjölken och sperman, att föda text som fransyskan Hélène Cixous brukar säga. Att skriva sitt eget liv, är att medvetet gå in i den osynliga skrift som bara jag kan skriva och tyda. Men när jag skrivit den, lärt mig tyda och nedteckna den, är den fri att läsa för vem som helst. Varje gång jag trycker ner en tangent, vet jag att jag närmar mig det förbjudna. Att rota i det förflutna är förbjudet. Att ställa sig framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så länge skriften pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore omöjligt. Jag går in i denna spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita vätskor och kommer allt närmare den punkt där jag själv blivit till och fötts och vuxit mig in i en värld länge fram än barndomen, och jag simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna liv måste bli en rannsakan och ett nedtecknande. Det är nu det måste ske. Det är nu jag måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper som förvandlas till läsbar berättelse.

Är det så Jenny Diski använder sitt liv i det vita, som en skrift mot en mörk fond? Jag tror det förhåller sig så, och när jag läser På tunn is. En resa till Antarktis. (Skating to Antarctis, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) och dess självbiografiska minnestexter, de som går ner i barndomen och sträcker sig fram över vistelserna på psykiatrisk klinik ser jag att det är där drömmen om det vita föds. Men det är inte bara en vit skrift. Det är vithet som oskuld, det är vithet som oförstört liv, ett försök att rekonstruera den barndom som aldrig blev. Här kan man bokstavligt talat säga att det handlar om att rota i det förflutna. Diski är där hela tiden, oavsett vad hon gör. Barndomen, såren och en längtan efter det vita tränger sig på i varje berättelse. Vidgar den, förminskar den, förstorar den, förvandlar den. Är det båtfärden från Patagonien ner till isens land jag kommer att minnas mest av? Nej, det är barndomen. Trots de inträngande samtalen, trots de ställvis bitska porträtten av medresenärerna, och iakttagelserna av livet ombord på ett fartyg, är det inte resan jag minns. Det är uppenbart att det för Diski också är så att barndomen hela tiden tränger sig på. Den tränger undan nuet och det alldeles nyss upplevda. Hemma från Antarktis, fjättrad vid skriften, är det alltid barndomen det tycks handla om för henne. Jag tror det kan förklaras med att barndomen, oavsett resten av livet, alltid är själva grundvillkoret.

Hélène Cixous skriver i sin essä Le Rire de la Méduse (Medusans skratt) från 1975: ”Om du censurerar kroppen censurerar du samtidigt din andning och ditt tal. Skriv dig själv. Låt din kropp komma till tals”. Jag skulle vilja påstå att det är just detta Diski gör. Hennes kropp kommer till tals, både som bärare av fysiska minnen och som resande subjekt. I Antartkisboken finns ett mycket obehagligt avsnitt där hon berättar att både mamman och pappan ville smeka hennes sköte när hon var barn. Det är en urbild av det incestuösa. Det är denna kropp, som mer eller mindre våldtagits då den var späd, som nu i skrift återhämtar sin andning och sitt tal, ja sin skrift.

Så här berättar Diski: ”Det fanns en lek båda mina föräldrar brukade ägna sig åt när jag var liten vid de tillfällen då de var överens, Vanligtvis var det när jag hade tagit mitt kvällsbad. Jag torkade mig i vardagsrummet och sprang sedan naken mellan dem, de befann sig i varsin ände av rummet, medan de försökte ta mig på vagina och kittla mig. När de fick tag i mig och lade handen på min blygd skrek jag och försökte komma loss…”. Och senare när hon är tonåring: ”Det var inte förrän senare, när jag var fjorton och hade fått en känsla för att könet var något privat som jag reagerade på ett sätt som nu skulle anses lämpligt. Jag hade rymt från min pappa och Pam i Banbury och åkt till min mamma som bodde i ett hyresrum i Hove. Första kvällen låg jag hopkrupen med ansiktet vänt från henne när hon lyfte på täcket och klev ned i den smala säng vi var tvungna att dela. Hon stack handen runt mitt bäcken och ned mellan benen och började smeka mig. Jag blev störtförbannad.”

Det var inte första gången det hände, men första gången Diski reagerade med vrede. Den kvällen tog hon en överdos Nembutal och blev intagen på psykiatrisk klinik. Där kommer vändpunkten. Den handen och där. Överdosen och inläggningen. Nu kunde det vita börja framträda. Ett nytt liv skulle skrivas och skapas.

Hur hanterade hon som vuxen kunskapen om sina föräldrar och minnena av detta svåra barndomsliv? Det blir märkligt nog hennes egen dotter Chloe som tar tag i saken. Chloe gräver fram allt det viktiga om såväl Diskis mor som far. Fadern var son till Sam och Golda Zimmerman som kommit till England som polsk-judiska flyktingar. James Simmond, deras son och Diskis far, hade dött av en hjärtattack redan 1966. Den andra dödsattesten som Chloe funnit ”intygade att Rachel Simmonds (…) avlidit 28 mars 1988 på Royal Sussex Hopspital i Brighton.”. Diski slås av insikten, att det gått tjugo år sedan hon såg sin mor sista gången: ”Dödsattesten bekräftade på ett oerhört direkt och skakande sätt, inte hennes död, utan hennes existens ända fram till 1988.”

När Diski skriver om sig själv som det trasiga barnet heter hon Jennifer. Det är som om namnbytet har en stark symbolisk laddning. Den rumänske filosofen E.M. Cioran skrev att vi efter varje omvälvande händelse borde byta namn, man är inte längre samma person. Att byta namn är att förpassa den tidigare identiteten till intigheten, till icke-varandet. Den existerar bara i våra minnen. Därmed blir det möjligt att betrakta detta förflutna med ett slags objektivitet och kylig närvaro. Intigheten finns beskriven också i Främling på tåg. (Stranger on a Train, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) då Diski drar sig till minnes en tanke från nioårsåldern. Hon hade räknat ut att hon skulle fylla femtio år 1997. Men det var ”ett absurt konstaterande”, lika obegripligt som då hon till sig själv sa: ”En dag kommer jag att vara död.” I detta föds en revolt, eftersom Diski som barn finner det upprörande att världen funnits före hennes födelse, och att den kommer att fortsätta existera sedan hon dött. Vid minnet av nioåriga Jennifers tanke, slår det henne å ena sidan att ”det finns ett spår bakåt åt mig” men å andra sidan att ”nioåringen undflyr mig”, ” Jag äger ögonblicket, men personen jag förbinder det med är någon vars framtid jag känner till. Jag känner över huvud taget inte nioåringen som hon var då.” Så måste det vara. Jennifer måste till intigheten, in i det vita, för att Jenny ska kunna se henne. Jennifer kan bara fungera som barndomsminne.

I bokens två långresor med tåg, runt stora delar av USA, är det uppenbart att Jenny Diski söker anonymiteten. Bara som en främling, långt hemifrån, kan hon ensam sitta på ett café eller i en rökkupé på tåget och slappna av, hon behöver inte vara rädd att någon som känner henne ska storma in. I det avseendet kan man säga att anonymiteten har mycket gemensamt med vitheten och intigheten. Till USA kommer hon resande med ett kroatiskt fraktfartyg. Förutom besättningen finns här bara två par ombord, och hon gör allt för att undvika dem. Trots att såväl båt- som tågresan skildrar många konkreta och fysiskt påtagliga skeenden, är det ändå hennes inre som är bokens epicentrum. Det är Jenny Diskis liv som resenär och som minnesbank vi bevittnar. Var hon än befinner sig så återkommer hon till barndomens plågor, till sökandet efter de fridsamma punkterna i tillvaron, den produktiva solitära tillvaron. Hon lyssnar, hon registrerar. Allt som sägs och görs runtom henne finns med i berättelsen. Men det är barndomen som hela tiden präglar rösten.

Det har den här boken gemensamt med de två andra. Snön och isen är konkreta naturtillstånd. Men de är i ännu högre grad metaforer för ensamheten. På samma sätt är den framrusande tågvagnen det. Inget kan tydligare påminna oss om det framrusande och förgängliga livet. Som tågpassagerare kan man bara passivt se hur det sker. Man sitter vid fönstret utan att kunna påverka någonting.

Förgänglighet. Intighet. Vithet - det blanka tillstånd då allt är möjligt: tillbakablicken och framåtblicken liksom det intensivt närvarande nuet. Eller som hon sammanfattar det själv: “Oföretagsamhet har alltid varit min främsta egenskap.”

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum).

lördag 4 december 2010

Mario Vargas Llosa i ett ovanligt spännande porträtt i dagens DN.

Till frukosten läste jag idag en text så intressant att jag också till elvakaffet läste den igen: Björn Wimans stora artikel om och intervju med nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Den finns i sin helhet också i DN på nätet, följ bara länken ovan. Den öppnar för läsningar som mycket av vad som redan sagts i svensk press snarare förhindrat. Han talar mycket om sitt ansvar som intellektuell. Samtidigt betonar han fiktionens värld i egen rätt, också när en romankaraktär med samma namn som författare dyker upp i texten:

"– Jo, men den karaktären är inte Mario Vargas Llosa av kött och blod, den ”Mario Vargas Llosa” är gjord av ord och deras existens börjar och upphör inom den bok där han uppträder. Jag tror visst att man kan använda sitt namn för att ge större trovärdighet åt en berättelse, men för den sakens skull upphör den inte att vara en påhittad historia. Allt som uppträder inom fiktionens ramar blir till fiktion, även om det hänvisar till en yttre verklighet."

Att förstå människor - individer, karaktärer - också när de är "gjorda av ord" är väl en alldeles rimlig utgångspunkt för skönlitterär läsning. De människor som törstar efter goda, välmenande, fina, rara och snygga människor att identifiera sig med i den litterära texten tycks ha missförstått något fundamentalt. Och jag tror att en helt vanlig spegel fungerar bättre än en roman för den läsare som vägrar bekanta sig med det onda, elaka, ofina, vulgära och fula - eller något annat man finner motbjudande.

Intervjun/artikeln bör man inte missa, när Mario Vargas Llosa nu anländer till Sverige. Att Wiman är en passionerad läsare gör inte saken mindre intressant - det öppnar rentav för ett mycket personligt samtal. Jag ska läsa Mario Vargas Llosas böcker igen, det är det ingen tvekan om.

Foto: A. Nydahl, södra Öland i november.

Fotografen Arnaud De Grave.

Minns ni den vackra gränden? Nu har jag fått fram uppgifterna om fotografen. Han heter Arnaud De Grave. Hans bilder kan man se här. Gör det, de är mycket fina. Bilden här är tagen i Japan, och fotografen berättar om den:

"She was trouble. Trouble was written all over her. The light pouring from the top of the building of course made it possible for everybody to see that she was. A full swarm of youngsters kept on gravitating upon her. As the last bit of ash fell from the tip of her neglected cigarette, all hell broke lose and quickly people were joining the ash on the floor. How I didn't go down with the rest I still don't know. But when the silence came, heavy with the noise of broken glass and metal cooling down, I could hear her finishing the conversation casually. She barely glanced at me when, lighting up another cigarette, she passed me by. Yet she whispered my name and it chilled me to my bones."

Bilden ingår i sviten Every street has a story to tell...

fredag 3 december 2010

Saudade, salta vindar, fado.

Det finns, säger en romangestalt skapad av den portugisiske poeten Vasco Graça Moura, i själva verket sju olika slags tillstånd av saudade. Jag hade lärt mig begreppet i mitt första möte med fadomusiken. Jag visste att det inte självklart hade en motsvarighet i svenska språket och fick därför alltid laborera med ungefärliga värden. Saudade kunde således översättas med såväl längtan som saknad, sorg som olika utslag av melankoli.

Jag skulle, ju mer jag undersökte fado-kulturen, förstå att det inte var så enkelt. Ty saudade hade motsvarigheter både i vårt eget och i andra språk. Det var Moura som fick mig att inse det. Utifrån hans essä har jag skrivit denna bok (texten här ingår i boken Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006), som kan sägas vara en uppföljare till, och en fördjupning av min bok Kärlek och längtan, en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken (2004). Men denna bok är i lika hög grad en bok om just saudade-begreppet, dess påverkan på och uttryck i fadosångerna och hos artisterna själva, men också i stort, som ett kulturellt och socialt uttryck, ett slags nationell identifikation hos portugiserna.

Mitt ärende kan beskrivas med ord som fördjupning, förståelse och förhoppning. Fördjupning därför att jag, sedan jag under 2003 började arbeta med Kärlek och längtan och under arbetets gång förstod hur mycket jag hade upptäckt på vägen och hur mycket mer jag ville tränga in i mitt ämne. Förståelse därför att umgänget med fadon, liksom allt umgänge med en stark kulturell identitet kräver mer än bara njutning och lyssning, det kräver också ett försök att förstå såväl rötter som samtid. Förhoppning därför att jag den här gången inbillar mig att det är möjligt att nå fram till den läsekrets som inte betraktar världen som sitt nöjesfält, som inte hetsar från den ena flygplatsen till den andra på jakt efter ”upplevelser”, utan faktiskt vill försöka tränga in i kulturens allra hemligaste vrår. Den hamnstadskultur som fadon är står i motsättning redan till den moderne turistens klagan. Liksom New Orleans och jazzen, Buenos Aires och tangon, Piraeus och rembetikon, Liverpool och gitarrpopen som ledde fram till The Beatles, Alger/Oran och raïmusiken, Göteborg och sjömansvisan är Lissabons musikaliska arv mer en fråga om livserfarenhet och de stilla dagarna som kommer och går, än om en senkapitalistisk vision om den snabbt konsumerade kulturen. Fadon, liksom andra kulturer, tar tid att lära känna. Å andra sidan har den mycket av generositet och värme till övers för sina gäster, om de förstår att man inte kan komma rusande med kamera och kreditkort.

Vad är fado? Jag vet att frågan kan få många olikartade svar. Jag försökte ge mitt svar med Kärlek och längtan. Det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse när jag för några år sedan satte mig för att sammanfatta vad jag erfarit och lärt sedan jag 1983 kom till Lissabon för första gången.

Men frågor får inte vara meningslösa. Den kulturella värderelativism vi lever i får inte avgöra vilka svar jag vill ge på sådana frågor. Jag har tidigare sagt att jag vet när jag hör en fado, eftersom jag känner igen en fado på musiken, sången, intonationen, ja också själva tonen och attityden. Men eftersom jag varken läser noter eller komponerar musik själv, kan jag inte ge svar som skulle tillfredställa en musiker eller kompositör. Det jag kan göra är att ställa frågor. Ställa frågor om och om igen, till de människor som är fadons utövare och kännare. Jag gör inte anspråk på att den här boken skulle ge svar. Vad den gör är att fördjupa frågorna, omformulera dem, ställa dem på nytt, gå till nya människor, ställa samma frågor till dem och sist men inte minst, lyssna, lyssna, lyssna på allt det som fadon erbjuder.

Carlos do Carmo i filmen Fado.

Fado är fatum är öde. Fado är musik är mänskligt öde är livsstil. Fado är spröd klang från ett tolvsträngat instrument är röst är klang. Fado är den tillspillogivna människans röst. Fado är huvudet bakåt, fado är drama är berättelse är liv. Fado är också den stolta människans röst. Kanske den glada, kanske den kampvillige. Fado är allt detta, ingenting av detta och så mycket mer än detta. I fadon fann jag själv klangbotten för ett liv bortom den dunkande rockmusiken, bortom nöjesfälten, stadsfestivalerna, låtlistor, idolhysteri. I fadon fann jag en människa jag länge sökt. Han var jag och ändå en alldeles ny människa. I fadon hittade jag hem utan att förstå var det var jag hade hamnat. Var stod vaggan för detta nya hem, vem hade skapat denna vagga, och inte minst: fanns den fortfarande kvar, eller var allt det jag sett och hört i Lissabon bara flyktiga reminiscenser av en sedan länge död kultur?

David Ferreira, en av de män som med rätta kan uttala sig i frågan, säger att fadon just nu genomgår en formlig renässans. Det betyder inte endast att människor lyssnar till fado, att musiken är en del av portugisiskt vardagsliv, på nytt eller mer än förr. Det betyder också, och kanske framför allt, att fadon nu levs och utövas. Artisterna kommer och går, men de nya är lika vanliga som maskrosor i en svensk försommargräsmatta. Det är unga män och kvinnor – mest kvinnor – som känner sig kallade, som tidigt i sina liv förstår att de fötts att bli fadosångare. De har, liksom den pånyttfödde kristne uttryckt det, funnit sitt kall. Men de har inte blivit frälsta, de är sällan eller aldrig fanatiska i sin inställning. De är sakligt lyckliga över att ha funnit sin miljö, sin musik, sina liv. Det sakliga kan därför också vara en grund för oss som kommer utifrån för att lyssna. Saklig kan man närma sig detta mysterium, men väl där kan ingenting hejda passionen. Den får inte förväxlas med fanatism. En kritiker skrev om mig att jag var ”fadofanatiker”. Fasansfullt påstående, eftersom det förutsätter att man kan vara hemma i en kulturkrets bara om man är fanatisk. Kan man vara yttrandefrihetsfanatiker också? Kan man vara demokratifanatiker? Utifrån ett sådant synsätt är varje självklar värdegrund suspekt, och därmed är också tillhörighet – identitet – det. Men fadoartisterna som trätt fram i de senaste tio årens renässans skulle knappast ha godtagit resonemanget. De har i de allra flesta fall vuxit upp med fadon, en förälder eller en äldre släkting har gnolat, intonerat denna sång, eller LP-skivorna i föräldrahemmet har skapat förutsättningarna för ett senare närmande.

Fado är uppväxt, fado är barndom i vuxenliv, fado är Lissabon är storstad är kulturkrets. Fado är vuxenblivande i barndomsdröm, fado är mörk gränd och vinyl som blir cd-skiva, fado är klubb, scen och stereoanläggning, fado är en raspig skiva i bilradion, fado är fest med vänner är ensammusik och grubbeltoner. Mísia brukar säga att det är obotliga romantiker som bara förknippar fadon med Lissabon. Vad svarar man på det, när man vet att både vaggan, yrkeslivet och ålderdomshemmet finns där? Vad svarar man när man vet att det för vissa artister har blivit en nödvändighet att distansera sig från den del av mytologin som bygger på hårda fakta? Jag stötte på samma fenomen hos Cristina Branco som på sin danska konsert, sommaren 2004, föste bort fadon med båda händerna för att röja väg för sina egna nordamerikanska ballader, och som ända in på nyåret till 2005 upprepade: ni får kalla mig vad ni vill, själv kallar jag mig bara Cristina. En helt annan inställning möter man hos de artister som så medvetet står kvar i vaggans mylla, inte för att växa fast utan för att suga näring ur den. Det är inte utan att tankarna går till Simone Weil som sa att det är träd, inte människor, som har rötter. Och ändå tror jag att just rotsystemet är så viktigt för näringsintaget. Varken fadon eller någon annan stor musikkultur har ju fallit från himlen, tvärtom har den i sina miljöer vuxit på samma sätt som växter brukar växa. Utan att vilja trassla in mig i metaforer vågar jag hävda att fadons rötter finns i hamnstaden Lissabon, i dess vildvuxna blandning av folkslag och kontinenter, vilka i områden som Mouraria, Bairro Alto, Alfama och andra förvandlades till just den musik vi idag känner som fado. Det är ju också där artisterna som finns med i denna bok har hämtat huvuddelen av sin inspiration, också en så medveten artist som Mísia, som utforskar andra musikkulturer – tangon och boleron på nya skivan – för att på så sätt föra in nya impulser i det lissabonska. Det är något helt annat än att bli en mainstream-artist som Branco, där nya skivan Ulisses markerar ett helt nytt vägval, bort från ödeskulturen, in i ett mondänt och globalt system av mode- och modernitetsmarkörer. Fadon skulle inte överleva många dagar i detta slags krets. Och det finns otaliga exempel på att den inte gör det. Det finns artister vars besök i fadokulturen slutat med att de återvänt till sina pop- eller schlagerkretsar. De har inte vuxit upp med fadon. De har varit schlagerartister som Dulce Pontes eller jazzsångerskor som Cristina Branco. De har varit en vända inne i fadon och sedan glömt bort den lika snabbt. En dag kommer kanske också publiken att glömma att de ens varit i närheten av fadon? Det finns många namn att nämna. Jag nöjer mig med att påminna om Branco och Dulce Pontes som gick tillbaka in i sitt skvaluttryck, med en ovanligt obehagligt inställsam skiva tillsammans med italienske filmmusikskaparen Ennio Morricone: Focus. Det enda som var fado på den var väl omslagsbilden. Och Branco hamnar i ett slags modernitet där hon uttrycker förakt för traditionen: "Vill man höra riktigt traditionell fado skall man söka sig till turistkvarteren i gamla stan i Lissabon. Där har inte mycket förändrats på hundra år. Men jag har större ambitioner, jag vill att min musik skall nå ut över världen. Nu lever vi faktiskt på 2000-talet och det måste höras i musiken" sa hon till Lollo Asplund på Östgötacorren i mars 2005.Man kunde ha nämnt andra artister som talar föraktfullt om "purister". Men jag nöjer mig med dessa två, och väljer att ta fasta på allt det vackra, allt det som innebär den verkliga renässansen.

Vi närmar oss då själva begreppet saudade. Det måste man göra, för att inte hamna i en tröstlös diskussion om vad fado är, hur den ”bör låta”, eller hur man skulle skilja på äkta och falskt. Sådana diskussioner hamnade jag i, gång på gång, i samband med Brancos uttåg. Jag tror ibland att min ståndpunkt uppfattades som att det var något fel på Joni Mitchell, som oförtjänst hamnade i stormcentrum. Hennes sång, A case of you, är det ju inget fel på. Men skulle jag som introduktör på fullt allvar kunna säga till en förväntansfull publik att detta var fado?

Självbedrägeri är en sak, men att bedra andra människor något alldeles för starkt för min smak. Eller som en kritiker skrev efter Brancos senaste svenska konsert: ” Nog för att Branco är känd för att vara förnyare av fadon, med sitt sätt att blanda det traditionella med personliga favoriter bland folkmusiken, men på vägen tappar hon bort det som fascinerar åtminstone mig: det sensuella och det sorgsna. Men tyvärr, hon kommer inte upp i samma klass som Mariza och hon saknar dennas utstrålning. Och när hon som extranummer sjöng Joni Mitchell på engelska blev jag besviken. Det hör definitivt inte hemma i en portugisisk afton.” Här har kritikern hamnat i en situation där hon inte längre får ekvationen att gå ihop. Hon närmar sig också svaret på varför det blivit så, sedan hon efterlyst ”det sensuella och det sorgsna”. Saudade alltså! Där har vi kärnan. Saudade, vad är det? För att närma sig ett svar på frågan skrev Vasco Graça Moura en essä. Det är i hans tankar jag tar min utgångspunkt:

” Saudade inbegriper bilden av en situation i det förflutna och en längtan efter att denna skall upprepas.” Man skulle kunna säga att detta måste vara centrum i hela resonemanget. Vad händer oss när vi minns något vackert eller värdefullt i det förflutna? Vilka känslor rör minnet av en förlorad kärlek upp? Den fiktiva bild vi bär med oss är måhända romantiserad – den förlorade kärleken har man ju en tendens att minnas som om den var alldeles problemfri – men ändå är det just bilden, föreställningen, vi lever med i nuet. På samma gång då och nu, på samma gång en upprepning och inte! Vi upprepar ju inte den förlorade kärleken.

Vi tror oss göra det, men den sublimering som ägt rum under åren sedan den gick förlorad har också förvanskat minnet av den. Kärleken är, sjöng en schlagerartist på 1990-talet. Ja, kärleken är, men den har också varit och den kommer att bli. Där finns ett av fadons centrala teman. Fadon förlorar sig aldrig i det som varit, den lever bokstavligt talat där, som om det vore ett nu. Saudade föds i samma ögonblick jag sluter mina ögon och ser det förflutna just så som jag vill minnas det. När jag blundar är jag i det förflutna och i det jag är uppstår saudade. Bara dagsljusets obarmhärtighet kan återföra mig till den grymma punkt i livet då jag förlorar det förflutna - bilden av det, ljudet och smaken av det, förnimmelsen av ett nu som uppfyllde mig, kanske inte med lycka och fullbordan men med en intensiv känsla av att just den kärleken, just den synen, just den stunden var den rätta på jorden. Så visst kan man tala om nostalgi eller sentimentalitet i samma andetag som man talar om saudade.

Vasco Graça Moura visar det mycket klart i sin essä. I massturismens tid har det uppstått ett fenomen som borde ha hört de verkliga resenärernas epok till. Men sökandet efter det exotiska, det exklusiva, försvann inte med dem. Före telefonen, före radion, före internet och andra snabba kommunikationstekniker, och framför allt före flygfarten, fanns det skäl att säga att ett folk långt hemifrån hade egenskaper vi inte kände igen, deras livsstil, klädedräkt, begreppsapparat, skilde sig så mycket från det vi var vana vid, att det blev en självklarhet att beskriva världen som om den bestod av fritt flytande flak av jord och människor som i allt väsentligt saknade kontakter med varandra. Men i vår egen epok, särskilt sedan de fascistiska diktaturerna fallit i det sydöstra hörnet av Europa och alla tänkbara kontakter varit möjliga i flera årtionden, blir kanske vurmen för det exotiska bara lite löjlig? Ja, kanske det. Löjets skimmer vilar alltid över det som inte är mer främmande att det kan finnas i våra egna vardagsrum. Vi tar ju med oss det vi vill ha, är vi inte uppkopplade så är vi på väg att ladda ner! Men utesluter det att det finns olika slags identiteter, att människans kulturkrets kan variera i uttryck även om vi tycks aldrig så nära varandra.

Som skåning med danska rötter på fädernet slår det mig ofta hur svårt svensken har att förstå det danska, hur han i ett slags tuppaktig självhävdelse stämplar företeelser han inte förstår utifrån sina egna ramar och referenser. När den danska bondekulturen lever kvar också i storstäderna, i form av högst levande psalmister som Grundtvig, ses det av svensken som inskränkt, när inte slängiga och slarvigt använda modeord för dagen – rasist eller något annat i den stilen - används, som om det vore de enda riktiga och tillämpliga fraserna för något man ogillar. Nå, låt oss då anta att främlingsskapet växer med avståndet i geografin och ändå fråga oss: kan det möjligen vara så att det finns inslag i den portugisiska kulturen som vi inte alldeles självklart kan förstå utan att anstränga oss? Kan det rentav vara så, att saudadekulturen i fado-musiken, trots sin etymologiska släktskap med begrepp vi själv känner, är bärare av andra värden och andra referenser än dem vi är vana vid? Jag skulle vilja utgå ifrån det. Själv landkrabba, bortom allt vad arméer på väg till främmande kontinenter och imperiala anspråk heter, försöker jag ibland fantisera över vilket slags känslor som uppstått under de långa och farliga seglatserna. Vad har till exempel en 18-årig lissabongrabb tänkt när han var på väg till Afrika för att tjäna fosterlandet och diktaturen? Jag tror att hans känslor haft fler gemensamma faktorer med dem som föddes på handelsflottans däck, än med känslor hos oss landkrabbor, oavsett var i världen vi lever. Långt ute till havs föds en hemlängtan som är så djupt förankrad i just saudade. De svenska fattigbönder som lämnade landet för en oviss seglats mot det stora landet i väster kunde ha förstått den känslan. Frågan är om vi, hur uppkopplade vi än är, kan göra det idag? Har vi då något att lära? Vi kan börja med att fundera på vad som skiljer oss efterkrigsbarn från de småländska fattigbönder som gav sig ut på en farlig och högst oviss resa till Amerika. Har inte de mer gemensamt med dagens utövare av fado, eftersom de rimligen måste ha fått erfara ungefär samma slags känslor - övergivenheten i stormen, äcklet inför varet i tandköttet, smaken av salt fisk, vanmakten inför de döende och den outsägliga hemlängtan som ankomsten till den nya, okända kontinenten måste ha inneburit?

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven. En berättelse om den portugisiska fadomusiken och saudadebegreppet.

torsdag 2 december 2010

Ervin Lázár: Koltrasten och pojken (Brända böcker förlag)

Mina äldsta barn är födda på 1970-talet, mina yngsta på 1980-talet. Det svåraste som fanns åren 1973-1979 var att finna nya barnböcker. Det stod mig upp i halsen att se böcker som hette ”Jag har två mammor” eller ”Min mamma är fabriksarbetare”.

Den vänsterpolitiska infallsvinkeln kvävde glädjen och fantasin. Allt skulle vara lärorikt och utvecklande. Begrep man det inte förr, så skulle man som femåring förstå vad bög och lesbisk var, dessutom gärna ha insikter om vad fabriksarbetare gjorde (överkursen var väl Sven Wernströms bok om Jesus som proletär agitator).

Tack och lov fanns klassikerna. Vi har läst sönder de flesta, kväll efter kväll, med alla de sex barnen. Och i arv går de nu till alla barnbarnen. Vid sidan av klassikerna fanns Astrid Lindgren. Hon finns - tack och lov - alltjämt hos oss i hyllorna.

Om man vill ha en ny barnbok att läsa för barnen eller barnbarnen vill jag rekommendera en alldeles nyöversatt: den är skriven av den ungerska författaren Ervin Lázár och översatt till svenska av Krisztina Widengård och Ove Berglund. Den heter Koltrasten och pojken (Brända böcker förlag) och Widengård har på ett ytterst förtjänstfullt sätt illustrerat den med mustigt färgrika bilder.

Vem var då denna Ervin Lázár? Barnboksförfattare alltså, levde åren 1936-2006. Han har utgivit ett antal böcker för vuxna, men är alltså mest känd för sina många barnböcker.

Koltrasten och pojken kan sägas vara en klassisk berättelse om vad som sker när man tar för stor hänsyn till det yttre. Koltrasten vill nämligen inte vara svart. Han förstår inte att svart kan vara så många och så olika, vackra färger. Det han gör får honom – nästan – att mista en potentiell vän. Men man finner på råd.

Jag skulle inte tveka att högläsa denna lilla pärla för mina barnbarn som är i åldrarna 3 – 6 år. Det är nog en bra åldersgrupp. Mina lite äldre barnbarn skulle säga: ”Det fattar vi väl morfar” och fnysa lite lillgammalt. Men som sagt: de yngre skulle älska den. Jag ska prova i jul, tro mig.

Sedan tidigare finns 19 sagor översatta till svenska av Ervin Lázár i boken "Ljugmusen", 1987. Översättningen gjordes av Inger Edelfeldt och André Takács med granskning av Gábor Harrer. Inger Edelfeldt har illustrerat boken. Ervin Lázár var nominerad till Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2007. Så här presenteras han på en ungersk litteratursida:

Ervin Lázár (b. 1936) is a writer best known for his wonderful children’s books - popular among children and adults alike -, even though he is the author of several ’adult’ works as well, among them Csillagmajor (A Little Town of Miracles), a "haunting example of folk surrealism and the Central European counterpart of magical realism" according to translator Judith Sollosy. A whole generation of Hungarian children have been raised on Lázár's unforgettable characters, his idiosyncratic style, deep humanity and loving humour.

Lázár's works have been translated into several languages. Most recently, French parents have had the chance to enchant their children and themselves with his Four-Squared Round Forest, published in French by the Swiss publisher Joie de lire in 2005 under the title Dom do dom, translated by Joelle Dufeuilly. This is not the first book by Lázár in French: a selection of his works had previously been published by Harmattan (Le mulot menteur, 2001), and the Swiss publisher is planning to publish all of his works.

Att inte vänja sig vid döden.

"Livets största ansträngning är att inte vänja sig vid döden" skriver Elias Canetti. Trots att vi alla känner vår dödlighet, några tydligare, några mera vagt, försöker vi anstränga oss just så. I min egen ålder är det alldeles "normalt" att ha tagit farväl av föräldrar, släktingar, vänner. Några av dem var alldeles för unga, flera dog för egen hand, andra av missbruk och felaktiga val. Men när ett barn dör för oss, hur mycket måste vi inte då anstränga oss?

Foto: A.N.

onsdag 1 december 2010

Recension i Västra Nyland, Ekenäs, Finland.

Klicka på bilden för läsbart format.

Om den mörka och farliga gränden.

Varför hör trånga gränder och rädsla ihop? Är det verkligen så att den ålderdomliga, kullerstenslagda och sparsamt belysta gränden - som man hittar på allt färre ställen - utgör den farligaste platsen av alla? Jag tror inte det, och då har jag befunnit mig i sådana gränder åtskilliga gånger, inte minst i Lissabons äldre stadsdelar. En enda gång har jag råkat illa ut i Lissabon, det hände på paradgatan Avenida da Liberdades övre del, utanför bilföretaget Citroëns huvudkontor. I Bairro Altos och Alfamas mörka gränder har jag känt en trygghet, kanske bedräglig men ändå, därför att jag där framför allt förknippat det mänskliga med fadokulturens kvaliteter. Ändå har jag hela tiden varit medveten om stadens narkotikaproblem, vilka i sig driver människor till rån, våld och misär. Det är bara det att jag aldrig mött våldet och knarket i gränden. Det finns på helt andra platser. Likadant har det varit med gatuprostitutionen som fram till 1994, då Lissabon var europeisk kulturhuvudstad, alltid fanns på båda sidorna av Avenida da Liberdade. Myndigheterna lät flytta på kvinnorna och var de finns efter det vet jag inte.

Gränden på bilden lär vara fransk. Skulle jag vara mer rädd där? Jag har vandrat i parisiska gränder, jag har en ensam vecka i Nice 1995 vandrat i gamla stans gränder, mitt i vintern, liksom i Cannes, då det verkligen ekade kusligt om mina ensamma fötter. Jag har gått i arabiska gränder, i Tripoli, Benghazi, Jerusalem... men har aldrig varit rädd. Det närmaste jag kom livsfara var när jag med min äldste son pustade ut i Östra Jerusalem och på tv-nyheterna samma kväll fick se att en bomb smällt på precis den plats där vi suttit. I Benghazi vandrade jag timme efter timme i de gamla kvarteren och bara njöt av mat- och kryddofterna. I Albanien har jag vandrat i de flesta av landets gränder, från Shkodër i norr till Sarandë i söder, i Durrës och Tirana, i Gjirokastër och Korca, men aldrig varit rädd.

Det som skrämmer mig mest är svenska krogkvarter, upplysta och överbefolkade köpcentra och biltrafikens muller och hot. På sådana platser, där supandet, konsumerande och den individualistiska biltrafiken pågår, är också faran som störst mot varje människa. Jag har befunnit mig på sådana platser i brittiska städer, där faran har varit fysiskt påtaglig. I Birmingham har jag vid ett flertal tillfällen, på gågator, i bussar, känt mig rejält rädd.

Jag är inte dum. Jag utsätter mig inte för fara. Den kan finnas var som helst, och jag är mer än väl medveten om vad den "nya" gatukriminaliteten innebär, oavsett var i världen vi befinner oss. Men jag aktar mig noga för att påstå att den trånga gränden skulle vara en särskilt farlig plats. Så är det inte. Å andra sidan kan man konstatera att mörkerrädsla är särskilt läskig i en tät skog. Och ändå tror jag inte att den läskigaste skog i världen är farligare än Sergels torg, eller Lilla Torg i Kristianstad. Hoten, våldet, skadorna... allt det som hör samman med postmodernismen. Att man kan få på flabben i en gränd säger sig själv. Men det är inte den faran som omedelbart kommer för mig, när jag står i grändens mynning och betraktar det rum den erbjuder mig.

Fotograf okänd, bilden utgör omslag på en i Danmark nyutgiven roman. Jag har försökt få fotografens namn därifrån men ännu ej fått svar.

tisdag 30 november 2010

Idag kom den. Mariza sjunger traditionell fado och kompas av tre gitarrister.

Så var det dags. Mariza söker sig bakåt, till fadons rötter. Med Ângelo Freire på portugisisk gitarr, Diogo Clemente på spansk och José Marino de Freitas på basgitarr blir det så bra det någonsin kan bli.

Prova själv med Promete jura. Ljudkvaliteten på skivan är förstås mycket bättre än i detta tv-klipp. Och här berättar hon om skivan och fadons hemort: krogen, tavernan.

Konstens moder?

"Vid leda upplever man ögonblicket som tidens tomma gång. Det som sker till det yttre är utan betydelse och också sig själv upplever man som betydelselös." Så skriver Rüdiger Safranski i sin bok "Nietzsche - tankarnas biografi" (Natur och kultur 2003, översättning av Peter Handberg).

Han fortsätter: "Livsbestyren förlorar sin inre spänning, de faller samman i sig själva, likt en sufflé som man tagit för tidigt ur ugnen. Rutiner och vanor, som annars ger stadga, framstår plötsligt som det som de är: hjälpkonstruktioner. Också ledans spöklika sceneri uppenbarar för ett ögonblick den sanna känslan."

När han ytterligare en bit beskrivit ledan kommer han in på motkraften, det som kan häva oss upp ur ledan: konsten. Han citerar Nietzsche som skrivit att "Flykten från ledan är konstens moder", och säger att "Över denna intets underjord utför konsten sitt självstimuleringsverk (...) Konsten är en hjälp att leva, därför att livet annars inte visste någon råd inför tillströmningen av känslor av meningslöshet."

Det kan sägas på många olika sätt, men Safranskis formuleringar är ovanligt skarpa. De höjer min beredskap inför det som kan utgöra en flykt, som spårar ur, en flykt som leder in i destruktiva beteenden, som har en och samma efterverkan: tomhet igen, känslan av misslyckande. Bara i konsten kan flykten från ledan förverkligas: i skriften söker jag min plats, i litteraturens outsinliga källa av erfarenheter och berättelser. Jag tar sats varje dag. Rutinen misslyckas, leda uppstår och flykten måste, med Nietzsches ord, förvandlas till konstens moder.

måndag 29 november 2010

Ny vecka. Samma flyktmekanism.

Bilder från södra Öland i november, A. Nydahl

I samma ögonblick som svanarna lyfter från det grunda vattnet i Alvarets kant slår det mig: livets kraft och mening finns förborgad i möjligheten till flykt.

Där människan trängs in i ett hörn drömmer hon om vingar. Hon kommer aldrig att få några men vårdar drömmen ett helt liv. Hörnet kan vara ett ekonomiskt haveri, en oförmåga att hålla jämna steg med månadsräkningarna. Hörnet kan vara fysisk eller psykisk sjukdom som inte tycks möjlig att lindra eller bota.

I hörnet står hon, människan, den ensamma, darrande och lilla, i hörnet står hon och drömmer medan svanarna lyfter, obekymrade som bara svanar kan vara. Hon eller jag som står kvar, betraktande, räknar hjärtats oroliga slag.

söndag 28 november 2010

Söndagens tillstånd.

Söndagen brukar inledas med sovmorgon, läsning och minst två dubbla espresso. Idag blev allt annorlunda. Uppstigen medan det fortfarande var mörkt, ingen frukost, inget kaffe, inte ens ett glas vatten. Klockan åtta på morgonen var jag på plats hos Capio Citykliniken, hade redan fått bedövningen i strupen, blivit lagd på britsen och läkaren steg in i rummet. Gastroskopi av allt som går att se på det sättet, från övre magmunnen och ner mot tolvfingertarmen. Idag hade jag förväntat mig ett entydigt besked om vad som orsakar mina bröstsmärtor sedan flera månader tillbaka. Resultat: övre magmunnens bråck var visserligen sämre, men inget alarmerande tillstånd. Svampinfektion i matstrupen, som är vanligt för diabetiker, kan behandlas medicinskt. Provtagning visade att magsåret var läkt och att helicobacter pylori, den elaka bakterien jag hade, nu var förintad.

Nu väntar fortsatt utredning: lungröntgen och arbets-ekg på Centralsjukhuset. Det är söndag och ingenting förändras av det. Av den omskrutna och omskrivna snöstormen som skulle dra fram över Skåne bidde det också en tumme: fyra eller fem flingor singlade ner ovanpå det redan vita snötäcket. Jag bidar min tid och inväntar nästa steg. Det är söndag. Allt är som det är. Mycket är som det inte borde vara.

Notera också att väsentliga aspekter av den svenska yttrande- och tryckfriheten från och med idag upphör att gälla. Gummiparagrafer hade vi redan förut, men nu lär det bli ännu mer av den varan. Det ska bli intressant att se om det blir en bloggare, en journalist eller en författare som först dras inför rätta för sina texters skull. Läs mer här.

Foto, Öland i november: Astrid Nydahl

Czeslaw Milosz: Själar i fångenskap.

Czeslaw Milosz: Själar i fångenskap (Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980). Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det är som om den skrevs alldeles i närheten av själva skeendet, och det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Milosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Milosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.

Själar i fångenskap består av en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Milosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en samlad erfarenhet? Oavsett vilket ter de sig märkvärdigt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) med hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.

I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:

"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap. Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."

Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman. Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czeslaw Milosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna

Foton från Öland i november 2010: A. Nydahl.

lördag 27 november 2010

Stråkkvartetten en isande vinterdag.

Emerson-kvartetten som hörs här.

Stråkkvartettens tid på nytt. Jag var där ofta på 1990-talet. Vilade i de fyra stråkarnas samtal, det växelspel som sammantaget skapade ett rum av musik. Gömmer mig därinne nu. Gömmer mig för dagarnas obönhörliga snöljus. När jag tryckte ner tangenterna för att forma ordet ljus bröt solen igenom, den lyser nu starkt mot mina tunna, vita linnegardiner. Jag hör den djupa bordunstämman. Jag härmar den inom mig. Växer den eller förminskas den? Den tonar bort. Den dör i detta nu.

fredag 26 november 2010

Shlomo Sand frågar: finns det ett judiskt folk? Han letar bland khazarerna.

”Folk? Religion? Nation? Alla dessa begrepp kan appliceras på judarna, inget är tillfredställande” ur Le Juif imaginaire av Alain Finkielkraut.

”Fanns inte juden skulle antisemiten vara tvungen att uppfinna honom” ur ”Réflexions sur la Question juive” av Jean-Paul Sartre.

”Vem som är jude bestämmer jag” uttalade Hermann Göring.

"Säg mig, är herrn jude? Ja, svarar mannen, jag är jude. Den frågande replikerar: Märkligt, ni ser inte ett dugg judisk ut." Vits uppsnappad i Israel.

Nå, varför samla dessa uttalanden på det här sättet? Jag gör det av ett enda skäl. Det är nämligen så att jag läst Shlomo Sands bok Skapandet av det judiska folket (Voltaire Publishing, översatt från engelska av Ulf Gyllenhak). Originalet publicerades på hebreiska 2008. Boken lär ha vållat ordentlig debatt i Israel. Författaren är professor och föreläsare i historia vid Tel Avivs universitet. Han föddes 1946 i ett österrikiskt flyktingläger, av sovjettrogna, polsk-judiska föräldrar. Familjen kom till den nybildade staten Israel, och författaren växte upp där.

Ville man vara elak, kunde man till citaten från Finkielkraut, Sartre och Göring foga ett likadant av Sand: "Det finns inget judiskt folk." Så skulle man nämligen kunna sammanfatta hans bok, som är allt annat än lättillgänglig.

Den historia han skriver går konsekvent på tvärs mot all vedertagen sådan. Men man får vara mycket väl inläst på såväl biblisk som jordisk historia, kunna den egyptiska forskningen och därtill vara insatt i de historikerstrider som uppenbarligen rasar i den judiska världen. Sand använder minst två metoder: källkritisk läsning av historieskrivningar samt belysningar av genetisk antropologi. Men boken sönderfaller genast i två: den första, och mest omfattande, är den som går tillbaka på judisk historia och snabbt kommer in på det khazariska spåret. Den andra är ett slags samtida polemik som omfattar allt ett samhälle kan sägas vara: identitet, etnicitet, religion, nationalitetsfrågor och annat.

I det avseendet står de två identiteterna "israel" och "jude" i skarp motsättning. Hur, ja det får man veta om man läser bokens sista hundra sidor (den är totalt dryga 400 sidor tjock). Jag har inte för avsikt att gå närmare in på bokens teser. Det saknar jag kunskap till. Men jag finner det bestickande att de ofta sammanfaller med samtida antijudiska ställningstaganden så som de formuleras av islamister och nationellt sinnade rörelser. Det är ingen tillfällighet att både Ahmed Ramis Radio Islam och nätportalen Nordisk.nu talar för khazarspåret.

Herta Müller om Oskar Pastior och ryktena kring hans liv i enpartistaten Rumänien.

Foto av Sofie Amalie Klougart i dagens Information.

Vill man tränga en bit djupare in i Herta Müllers bekymmer, ska man läsa dagens stora intervju med henne i danska Information. Saken gäller förstås Oskar Pastior. Om man tror att världen är lätt att leva i, för den som andas, sover, arbetar och uthärdar i en totalitär diktatur, då blir det också lätt att döma. Men vem av oss bekväma, lata och illa informerade västerlänningar har rätt att döma Müller eller Pastior?

"Han inderliggjorde tavsheden så stærkt. Det kommer af hans lejrerfaringer og den skjulte homoseksualitet. Men at det plagede ham hver eneste dag, er jeg ikke i tvivl om" säger Müller. Och lite längre fram i artikeln: "Hvis beviserne kommer, er jeg jo nødt til at tro på det. Hvis han ikke var død, ville mit forhold til ham afhænge af, hvad han ville sige. Hvis han havde villet forsvare sig, så ville vores forhold være slut. Men hvis han ville forholde sig korrekt, tale om tingene og ikke skåne sig selv, ville vi stadig være venner, for jeg ved, hvordan tiderne var. Og jeg kan ikke forbyde mig selv at holde af ham."

Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen...

”Litteraturkritiken” äcklar mig. I BTJ-häftet fann jag ännu ett lågvattenmärke: ”Jag tror att boken kan läsas av många”. Inför en sådan plattityd ställer man sig frågan: Hur många? Och vilka? Och varför?

Det steg man nu påstår sig diskutera är poängsystemets inträde i litteraturkritiken. Hur så? Jo, man ge en eller flera stjärnor, plustecken eller något tredje som betyg för en bok. Kan ni se det framför er: glömska så kallade kritiker som ger fyra stjärnor åt en ny svensk roman, samtidigt som den aldrig ens kunnat mäta sig med de första två sidorna i någon av den verkliga litteraturens verk. Vad kan en skrivskoleutbildad "författare" komma med vid en jämförelse? Ingenting. Poängsystemet är litteraturkritikens frivilla reträtt. Den hamnar där den hör hemma: i nöjesjournalistiken, i de massproducerade, gapskrattande och förfäade festivalkulturen. Samtidigt frågar jag mig: är det någon kvalitativ skillnad på poängsystem och usel litteraturkritik, så som den skrivs av fäsörerna.

Hos Witold Gombrowicz finns en passage man hade velat förpacka med surströmming och sända alla dessa halvbildade:

”Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen; de är djupt förtrogna med de intellektuella värdena, estetiskt medvetna, uppbackade av idéer och begrepp (…) Åh! de vet att man måste vara självständig, enkel och djup och därför är de självständiga, enkla och djupa och fulla av den mest rumsrena anpasslighet."

Tulpanerna (fotograferade av A. Nydahl) skickar jag till de åldrade eller redan döda, männen och kvinnorna som redigerade de litterära tidskrifterna, de som skapade våra stora diktverk, romanerna, novellerna, poesin och essäistiken, de som förstod och tillämpade insikten att litteratur är något annat, större och viktigare än veckopressens skvaller och den nya pressetiska regeln om ständiga skratt och oavbruten förlustelse.

torsdag 25 november 2010

Greta Garbo kunde äta vindruvor


Greta Garbo kunde äta vindruvor på filmduken så att första bästa amerikanska porrfilmsproducent hade fått slänga sig i väggen. Tala om sensualism. Tala om safter och munnar och doft av åtrå! Jag ser de berömda scenerna och suckar av glädje. När hon kysser, gör hon det med hela munnen, glupskt. När hon går runt i rummet och älskar med väggar och bjälkar gör hon det med hela kroppen.

Det är ju hennes ärende: att med hela kroppen minnas sin älskade i detta rum. 1933 spelades dessa scener in. Vad är den moderna pornografin annat än ett hån mot dem som kunde få kött och ande att bli ett på duken och få filmpubliken att njuta så.

I den här scenen äter hon vindruvorna.

Det är ju inte så konstigt att Greta Gustavsson blev Garbo med hela världen. Och hon får förlåta mig den plumpa jämförelsen med industripornografin. Det var bara det att kvällens mästerverk fick mig att tänka på hur mycket smörja som vräks över oss, i alla former av media, som ett avgrundsvrål från konsumismens offer.