fredag 26 november 2010

Herta Müller om Oskar Pastior och ryktena kring hans liv i enpartistaten Rumänien.

Foto av Sofie Amalie Klougart i dagens Information.

Vill man tränga en bit djupare in i Herta Müllers bekymmer, ska man läsa dagens stora intervju med henne i danska Information. Saken gäller förstås Oskar Pastior. Om man tror att världen är lätt att leva i, för den som andas, sover, arbetar och uthärdar i en totalitär diktatur, då blir det också lätt att döma. Men vem av oss bekväma, lata och illa informerade västerlänningar har rätt att döma Müller eller Pastior?

"Han inderliggjorde tavsheden så stærkt. Det kommer af hans lejrerfaringer og den skjulte homoseksualitet. Men at det plagede ham hver eneste dag, er jeg ikke i tvivl om" säger Müller. Och lite längre fram i artikeln: "Hvis beviserne kommer, er jeg jo nødt til at tro på det. Hvis han ikke var død, ville mit forhold til ham afhænge af, hvad han ville sige. Hvis han havde villet forsvare sig, så ville vores forhold være slut. Men hvis han ville forholde sig korrekt, tale om tingene og ikke skåne sig selv, ville vi stadig være venner, for jeg ved, hvordan tiderne var. Og jeg kan ikke forbyde mig selv at holde af ham."

Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen...

”Litteraturkritiken” äcklar mig. I BTJ-häftet fann jag ännu ett lågvattenmärke: ”Jag tror att boken kan läsas av många”. Inför en sådan plattityd ställer man sig frågan: Hur många? Och vilka? Och varför?

Det steg man nu påstår sig diskutera är poängsystemets inträde i litteraturkritiken. Hur så? Jo, man ge en eller flera stjärnor, plustecken eller något tredje som betyg för en bok. Kan ni se det framför er: glömska så kallade kritiker som ger fyra stjärnor åt en ny svensk roman, samtidigt som den aldrig ens kunnat mäta sig med de första två sidorna i någon av den verkliga litteraturens verk. Vad kan en skrivskoleutbildad "författare" komma med vid en jämförelse? Ingenting. Poängsystemet är litteraturkritikens frivilla reträtt. Den hamnar där den hör hemma: i nöjesjournalistiken, i de massproducerade, gapskrattande och förfäade festivalkulturen. Samtidigt frågar jag mig: är det någon kvalitativ skillnad på poängsystem och usel litteraturkritik, så som den skrivs av fäsörerna.

Hos Witold Gombrowicz finns en passage man hade velat förpacka med surströmming och sända alla dessa halvbildade:

”Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen; de är djupt förtrogna med de intellektuella värdena, estetiskt medvetna, uppbackade av idéer och begrepp (…) Åh! de vet att man måste vara självständig, enkel och djup och därför är de självständiga, enkla och djupa och fulla av den mest rumsrena anpasslighet."

Tulpanerna (fotograferade av A. Nydahl) skickar jag till de åldrade eller redan döda, männen och kvinnorna som redigerade de litterära tidskrifterna, de som skapade våra stora diktverk, romanerna, novellerna, poesin och essäistiken, de som förstod och tillämpade insikten att litteratur är något annat, större och viktigare än veckopressens skvaller och den nya pressetiska regeln om ständiga skratt och oavbruten förlustelse.

torsdag 25 november 2010

Greta Garbo kunde äta vindruvor


Greta Garbo kunde äta vindruvor på filmduken så att första bästa amerikanska porrfilmsproducent hade fått slänga sig i väggen. Tala om sensualism. Tala om safter och munnar och doft av åtrå! Jag ser de berömda scenerna och suckar av glädje. När hon kysser, gör hon det med hela munnen, glupskt. När hon går runt i rummet och älskar med väggar och bjälkar gör hon det med hela kroppen.

Det är ju hennes ärende: att med hela kroppen minnas sin älskade i detta rum. 1933 spelades dessa scener in. Vad är den moderna pornografin annat än ett hån mot dem som kunde få kött och ande att bli ett på duken och få filmpubliken att njuta så.

I den här scenen äter hon vindruvorna.

Det är ju inte så konstigt att Greta Gustavsson blev Garbo med hela världen. Och hon får förlåta mig den plumpa jämförelsen med industripornografin. Det var bara det att kvällens mästerverk fick mig att tänka på hur mycket smörja som vräks över oss, i alla former av media, som ett avgrundsvrål från konsumismens offer.

Tystnaden, lydnaden.

De lydiga är de farligaste. I varje samhälle, oavsett om det är öppet, demokratisk eller slutet, totalitärt, är lydnaden i sig det största problemet. När människor inte ens säger ifrån om de ser förtryck i den närmaste kretsen eller på sin arbetsplats har tystnadens broder segrat: lydnaden.

Att opponera sig, säga emot, ge uttryck för tvivel är inte ett självändamål. Det är den demokratiskt sinnade människans sätt att utvecklas - i dialog eller konfrontation. Demokratiskt sinnade människor förändras i varje stund av olydnad. Människor som fötts i totalitär politiska eller religiösa system saknar denna impuls. De är vana att lyda, därför att olydnaden har ett högt pris. Vad riskerar människor i ett öppet samhälle, när de säger sin mening? I grund och botten ingenting.

Det finns bilder av tyska präster som höjer sina armar i lydnad inför Führern. De ger uttryck för den totala och katastrofala lydnaden. Den ledde till miljontals människors död. Den lade grunden för folkmord.

Foto: A. Nydahl

Lyckans land - ny grundlag och goda poeter.

Ny grundlag antagen i riksdagen (har du läst den?) och en "antirasistisk poesifestival"( var du med och uttryckte din godhet?).

Vad gnäller ni för? Sverige är lyckans land. Den som är emot räcker upp handen.

Bägge bilderna tagna vid Oppmannasjön i Skåne, sommaren 2010.

onsdag 24 november 2010

Aurelio Feitor. En äldre herre i fadons värld.

Aurelio Feitor, född och uppvuxen i Vila Franca de Xira, var fram till igår helt okänd för mig. Men så fick jag ett mail av hans sonson Angelo Feitor, boende i Sverige. Hans farfar är ännu i livet och har sina bopålar både i Portugal och London. Man behöver inte alls vara besatt av fatum (ödet), det som skapat begreppet fado, för att fascineras av hur man, år efter år, lär sig nytt och får höra av människor med djupa rötter i denna musiktradition.

Mina fyra böcker om Lissabon och/eller fado ger mig ständigt sådana påminnelser och kontakter, här i Sverige, i Portugal eller i andra länder. Om Aurelio Feitor finner jag inte mycket att läsa, så om någon i läsekretsen vet mer tar jag tacksamt emot tips. Stort tack till Angelo för tipset!

Förnyat erbjudande. Årets julbokpaket – två alternativ.

Kan beställas från och med 14 november, till och med den 20 december.

Observera att dessa extremt låga priser endast gäller denna tidsperiod. Du kan beställa i kommentarfunktionen här i bloggen eller med att uppge namn och adress i ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Glöm inte ange om du vill ha paket 1 eller 2, eller båda. Priserna gäller endast beställningar i Sverige. För utlandsbeställningar tillkommer postens portoavgift.

Paket 1, fyra titlar, pris inklusive porto 150:-

Den tysta zonen, prosabetraktelse om tystnad, ensamhet och frihet, 136 sidor, mjukband.

Förensligandet, en prosabok om hur barndom, ungdom och erfarenhet formar våra vuxna liv, 126 sidor, mjukband. Min tredje bok på detta ämne och en uppföljare till Äntligen ensam och Melankolin.

Ökenvandring, en samling stads- och miljöskildringar kombinerade med politiska betraktelser från Libyen i söder, via bland andra städer Amsterdam och London till Polen och Sverige, 160 sidor, danskt band. Utgör andra bandet i min trilogi Politisk geografi men kan läsas helt oberoende av de två andra. Förutom geografierna finns här också en handfull samtalsessäer med nordiska författare.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.


Paket 2, fyra titlar, pris inklusive porto 250:-

Lissabon – en promenadbok. Min första Lissabonbok i samarbete med den japanske fotografen Hideo Matsumoto, stort format, tryckt på exklusivt papper, 120 sidor. Boken är rikt illustrerad med sepiabilder. Matsumoto är en fotograf som kan skapa en känsla av närvaro, oavsett om han befinner sig i den trånga gränden eller i stadens kustmiljöer.

Lissabon – Miljöer, människor, musik. Ulf Bergqvists och min Lissabonbok, en guide i ord och bild till stadens olika kvarter, stort format, fyrfärg, rikt illustrerad med en handfull kännare och resenärer som gästskribenter, hårda pärmar, 144 sidor. Innehåller texter om stadens historia, miljöer, människor och musik. Flanörens bidrag och ett alternativ till vanliga turistguider, skapad av människor som kan sitt Lissabon.

Inre frihet, prosabetraktelser om den inre friheten i läsandet och skrivandet, 200 sidor, mjukband. Texterna bygger på Occident-bloggen 2007-2008.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.

Ett omslag att spara.

Tidskriften Författaren, som jag fått i brevlådan i drygt 35 år, har sällan fått mig att höja på ögonbrynen. Förvisso är den organ för Sveriges Författarförbund och det matnyttiga är väl mest sådant som har med skrivandets vedermödor att göra. Men numret som låg i brevlådan igår fick mig att haja till. Vilket fint foto på omslaget! - tänkte jag. Men ju mer jag tittade på den där bilden desto märkligare blev den. Tills jag insåg att det i själva verket är en akvarell av Lars Lerin. Den mannen överträffar sig själv, gång på gång. Dessvärre syns här bara halva akvarellen, den fortsätter på baksidan nämligen. Klicka på bilden för att se Lerins enastående arbete. Och här nedan en av de två Lerin-akvareller som pryder mitt hem. Den gjordes under en tvådagarsräd till Österlen efter kollegan L.N:s utställning i Köpenhamn. Lerin satt vid ett bord och målade akvareller på löpande band, vi andra tre fyllde i dem med mer eller mindre meningslösa rader.

För övrigt anser jag att varje läsare av denna blogg ska kika in på norska Document, som idag presenteras med ny lay-out, men med välbekant innehåll kring tidens brännande frågor kring politik, filosofi, religion, moral och kultur, så som de kan diskuteras utanför den ängsliga och räddhågsna mediavärlden.

Min vän Per Helge skriver i dagens understreckare om essäisten och romanförfattaren Wallace Stegner. Den är mycket läsvärd.

tisdag 23 november 2010

Elias Canettis Massa och makt.

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

Bilder från Forsakar, Skåne, av A. Nydahl

måndag 22 november 2010

Det finns två sätt att möta en ny vecka.

Det finns två sätt att möta en ny vecka:

Jag kan välja den enkla vägen och konstatera att jag trots en hård veckolång medicinering inte blivit frisk, utan att smärtorna i bröstet är tillbaka med full kraft. När jag konstaterat det kan jag sätta mig vid frukostbordet och svära eller gnälla, och efter det börja slå sönder porslin. När det är klart skriver jag till landstinget och beklagar mig över sjukvårdens förfall. Jag bryr mig inte om att det finns andra människor som har det värre, jag är helt upptagen av mitt ego och handlar som om jag var den enda människan angripen av en fysisk sjukdom.

Eller:

Jag kan också välja den svåra vägen, den som är styrd av förnuftet. Då ringer jag kliniken och försöker skynda på gastroskopi-undersökningen. När jag gjort det tar jag en dubbel dos medicin, brer mig en macka av det danska rågbrödet med leverpastej, tar fram det nyanlända numret av Times Literary Supplement som från London vanligtvis anländer med måndagsposten, ser ut i den nya dagen och tänker att hoppet är en liten fågel som bor i samma bröstkorg som smärtan. I läspauserna konstaterar jag att det är lätt att få tag i sin läkare och att lindring finns alldeles runt hörnet.

Så väljer jag att möta den nya veckan. På det andra sättet. Med hopp och förtröstan.

Foto: Hideo Matsumoto

söndag 21 november 2010

Söndagen den 21 november; regn, grånad, cykeltur, skyddad av inget.

Novembergrånaden som en nedfälld persienn framför mig när jag cyklar på byvägen. Allt är vått, kinderna stelnar i en smärtsam grimas. På vägen mellan by och by utmed nakna, svartkladdiga åkrar förbannar jag varje bil som kör förbi och lyfter vägbanans pölar till kaskader som slår in över mig.

Det är snart slut för den här gången. Året har följt mig som en lydig hund, men alltid bakom. Inte en dag har ens försökt dra mig med. Jag har passivt stått stilla och när jag flyttat mig ett steg eller två har dagen följt med. Året blev inte de inställda upprorens men väl de inställda uppdragens. Jag har inte saknat de dagliga maningarna till rättning i ledet. Svensk offentlighet är en tvättinrättning där både kemikalier och vatten tagit slut. Allt är smutsigt, allt är indränkt i årtiondenas lögner och halvsanningar.

På onsdag beslutar sig riksdagen för att anta en ny grundlag. Det finns ingen fridfull oas runt hörnet och den som letar efter nyckeln till folkhemmet får fortsätta leva på illusioner. Det som redan skakat Grekland skakar nu Irland. Om (eller när?) den monetära unionen rasar samman kommer någon att viska: lille man, sök din räddning snabbt. Jag fortsätter cykla in i den våta novembergrånaden. Där inne, skyddad av inget och angripen av ingen, bidar jag min tid.

Bilder av A. Nydahl

Joseph Brodsky om att lämna sammanhang.

Joseph Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan:

”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra.Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.” Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”.

Jag tänker på hur Brodsky hanterar ”den plats man råkar inneha” och kopplar till mina få, men livsuppehållande ”platser” som kulturjournalist och kritiker. Allteftersom jag utvecklats och förändrats har dessa platser tyckts mig otillräckliga, ja ibland rentav förnedrande. Min omgivning har manat mig att stanna kvar, argumentera för förändring. Brodsky igen: ”Hur anspråkslös den plats man råkar inneha än är, kan man, om den är någorlunda anständig, vara säker på att någon en vacker dag klampar in och kräver den åt sig själv eller, än värre, föreslår att man skall dela den. Då måste man antingen slåss för den där platsen eller lämna den. Jag råkade föredra det senare.”

Om en plats, en organisation eller en förening också lockar till sig andra som kräver att få dela den med mig, på de givna villkoren, utan förändring, måste jag genast lämna den. Att stanna kvar vore att förnedra mig själv. Istället för att ängsligt be om nya uppdrag som betalas med pengar drar jag mig undan, hoppar av, flyr.

lördag 20 november 2010

Jag klär mig varmt. Jag läser.

Jag klär mig varmt och vandrar ut i kylan. För varje steg jag tar ökar värken. Varje dag är ett åldrande och en tilltagande brist. Det som föds färdigt att använda blir med åren alltmer oanvändbart. Men i samma stund jag bestämde mig - det kan väl vara fem eller sex år sedan nu - för att aldrig beklaga mig över världsliga ting som värk och låga inkomster, förvandlades också något av det inre tillståndet. De verkligt angelägna sakerna kom i förgrunden: barnens och barnbarnens hälsa, sättet vi lever, både i det privata och i det kollektiva, samhälleliga.

Alldeles i min närhet finns det hela tiden en flock av glädjedödare: de befolkar inte minst mediavärlden, de är på sin höjd halvbildade, de vet inte hur man skriver svenska och de saknar varje form av ambition bortom det som roar eller möter en lust och längtan. Just för att de hela tiden har ambitionen att roa sig blir de glädjedödare. Den verkliga glädjen måste födas i allvaret, den måste födas där för att omständigheterna är sådana att de gynnar glädjen. Jag klär mig varmt. Jag läser. Men det räcker inte alltid för att hålla undan medvetenheten om de halvbildades diktatur.

Foto: A. Nydahl

Tripoli/Benghazi. Kaddafi-land.

Kaddafi med livvakter. Foto: T. Nydahl, Benghazi 1983.

"The Blacks will prevail in the world" Moammar Kaddafi.

Ser du huset därborta? frågar min guide, det var där vi brukade köpa brännvin svart, men nu kan man inte ens göra det, sedan de nya alkohollagarna trädde i kraft vågar inte ens västambassaderna servera alkohol, för de blir utvisade om de upptäcks, det enda som står att uppbringa i landet nu är Seven Up och en billig, blaskig apelsinlemonad, om man inte hellre dricker de alltid framställda och upphällda kopparna kaffe eller thé, att komma som gäst till Libyen är som att stiga ner i helvetet, redan stämpeln i passet gör mig till ett säkerhetstjänsternas studieobjekt, och ändå löser jag med glädje ut helvetesbiljetten och sätter mig på planet till Rom, där avlösaren ska ta oss vidare in i den arabiska terrorismens vagga, det är på Leonardo da Vinci-flygplatsen jag blir varse vad den innebär, i varje skrymsle och vid varje cafébord patrullerar där k-pistbeväpnad polis, vi sitter ner vid just de bänkar där massakern utfördes några år tidigare i frihetens allt mer nedsolkade namn, och när planet från Libyan Arab Airlines kommer går vi in i en annan värld och sätter oss till rätta för den korta resan förbi Tibern, ut över Medelhavet och ner på den sandiga sidan, där den arabiska världen brer ut sig i norra Afrika och vi stiger av planet andäktiga, fulla av förväntan (är allt bara fördomar eller kommer mina inre bilder att bekräftas?), vi slussas in i vänthallen där vi serveras kalla drycker, allt fler ansluter sig via sina flyg från hela världen och allt fler svarta amerikaner kommer in i hallen, vi sitter där timme efter timme, då och då kikar en libysk tjänsteman in och säger att snart får vi veta, men timmarna tickar vidare och förväntan övergår i irritation, trötthet och hunger, när vi slutligen får gå ombord på ännu ett plan, som ska föra oss till Benghazi i landets östra del, alldeles nära gränsen till Egypten, där vi ska bo och leva, utan att ens ha visst om det, och väl där ankommer många av oss utan bagage, därför att vi fyllt i våra bagagelappar med Tripoli som slutlig destination och för att de inte ens varit med samma plan som vi, när vi lägger oss i den sena svarta arabiska natten kan vi varken byta underkläder eller borsta tänderna och vi vaknar med en redan unken doft ur våra kroppsöppningar, en del tar det med ro, andra, som jag själv, alltmer irriterade och besvärade, stående vi disken på det båthotell där vi bor, och libyerna där med sin ständiga besvärjelse Inshallah, de alltid ringande telefonerna, alla samtalen till och från Tripoli som tycks leda till absolut ingenting och den mörka blicken som säger: Du får ingen väska bara för att du skriker, vi går allt längre in i denna väntan, denna till synes meningslösa intighet som den arabiska miljön indränker oss i, allt är inshallah och människorna tycks inte ens försöka påverka dess innebörd, om gud vill får vi naturligtvis vårt bagage och vill han inte, so what, vi kan inget annat göra än handtvätta de enda kläder vi går och står i, lägga oss i förhoppningen att de ska torka till morgonen därpå, vilket de sällan gör i den heta vårluften, vi stiger upp och sätter oss varje dag i bussarna som för oss in till Benghazis centrum och universitet, där den stora internationella konferensen om Kaddafis "tredje universella teori" ska hållas, och vi är alltifrån frilansande svenska journalister och tyska husockupanter till amerikanska svarta muslimer, afrikanska presidenter och andra potentater som anländer i nypustade silvergrå Mercedesbilar, vi sätter oss i konferenssalen, vi bär alla de arabiska ID-brickorna på våra bröst och de öppnar alla dörrar för oss, jag känner igen mig själv på bilden men har ingen aning om vad den arabiska texten säger, jag går in i salen och sätter mig, hamnar mellan Benins president och Per Garthon som tycks vara något slags hedersgäst här, snett bakom oss sitter en finländsk man av arabiskt ursprung, han behandlas som om han vore Kaddafis bror, servilt och med alert uppvaktning, vi sitter där i stolarna och applåderar artigt när den nicaraguanske militären avslutat sitt tal, och en ny talare, är han möjligen denna gång från palestinska PFLP, går upp i talarstolen, och så där håller det på dag efter dag, timme efter timme i två veckor, talen är självbespeglande och uppblåsta, men lika snabbt som de hållits lika snabbt är de bortglömda, meningslösa deklarationer för att hålla Kaddafi på gott humör, och längst bak i salen, där uppe på det som kunde ha varit de billigaste platserna i en konsertsal, sitter Kaddafi själv, gömd bakom solglasögonen och med sin ungflicksvakt vid sin sida, jag går därifrån och ut till bokborden i foajén, jag hittar en ung man med varm, vänlig blick och frågar honom om någon libysk författare finns där på bordet, någon som är representativ för den nya arabiska prosan och poesin, men hans vänliga leende vänds till ett fånigt, ett leende som avslöjar att han inte ens förstått frågan, ty på detta bokbord finns ingenting annat än plakatpropaganda och Ledarens egna visdomsord, de ord han samlar i sina gröna böcker, nu tryckta på ännu flera språk, i tron att de, liksom en gång Maos små röda böcker, ska influera en hel värld att gå i hans fotspår, nej på dessa bokbord finns ingen litteratur och jag vet inte ens var jag ska leta för att finna den, efter en kort stund kommer Garthon ut och jag räcker honom två dagstidningar, en italiensk och en arabisk och frågar om han möjligen kan snappa upp någon nyhet av vikt, men det kan han inte och jag fortsätter ut på universitetets baksida, där jag fotograferar hus och människor och tänker på ryktet som säger att tre unga män hängdes där inne i universitetsbyggnaden veckan innan vi kom, de hängdes därför att de var upprorsmän, och i denna folkliga diktatur är det så man gör med de människor som inte stämmer in i körens hyllningar av systemet och dess ledare, jag funderar på det och förstår att de hunnit städa upp inför vår ankomst, men tittar ändå djupt i varje students ögon för att se om möjligen en spegelbild av själva avrättningen där ska synas, men jag ser ingenting och ingen vill tala med mig därför att man i en diktatur aldrig samtalar med en främling, det lärde jag mig redan som ung, då jag i en gränd i Durrës i Albanien försökte tala med ett gäng ungar, när en man kom och slog bort dem, bokstavligt talat slog, därför att han fann det olämpligt, och just denna stämning märker jag överallt i Libyen, som när Daniar och jag går upp i Tripolis villakvarter för att fotografera blomsterprakten och en bil med sladdande bakhjul tvärstannar framför oss på trottoaren, tre män rusar ut och försöker slita åt sig kamerorna, det var först i och med att de läste våra arabiska ID-brickor som de lät oss gå, med kamera och allt, deras misstanke var grundmurad, något skumt måste det ju vara med två utlänningar som promenerar i överklasskvarteren och gång på gång riktar sina kameror mot buskar, blommor och träd, kanske är det just denna misstänksamhet som är diktaturens främsta kännetecken, och just i varje diktatur jag rest har jag sett den i sin vardagliga uppenbarelse, än som nedslagna blickar, än som undanmanövrer, än som civilklädda unga män som frågar What do you think about my country? och än som uniformerade och beväpnade män och kvinnor, poliser, miliser eller något okänt tredje som ska upprätthålla ordningen, och just i Libyen blev inslaget av nedslagna blickar och snokande civilister så stort att det rentav blev besvärande, och jag försökte, med erfarenheten från Albanien, istället iaktta så mycket som möjligt och samtala så mycket som möjligt med dem som lät sig inledas i ett samtal, för att slippa konfronteras med människor som inte ville, det var denna strategi som också fick mig att sitta ner i lemonadbarerna runt om i landet och tala sociala och politiska system med alla gästerna, som kommit av samma skäl som jag; afrikaner, araber, européer, amerikaner, kineser, vietnameser, jag samtalade med dem och utvann ur dessa samtal råmaterial till tankar om diktaturens och socialismens många ansikten, som alla påstod sig vara mänskliga, men som just i sina konkreta uppenbarelser visade sig vara raka motsatsen, och det kunde aldrig vara något att ta fel på, eftersom varje människa i sitt beteende avslöjar om hon är fri eller fånge, och i Libyen var det just de fängslade människornas beteende som kunde ses överallt, också inne i storstadsgränderna, bland hantverkare och butiksägare, de som alltid lät blicken svepa över närmiljön, som om de alltid behövde vara på sin vakt, också när de skulle sälja ett köksredskap eller en skjorta, därför att säkerhetstjänsten inte tillät vilken intimitet som helst med den tilltänkta kunden, men det var ändå där, inne i gränderna, de smala passagerna, med skonsam skugga bakom pelarna, som jag trivdes allra bäst, det var där jag åt de starkt kryddade lammköttsbitarna medan araberna stod i kö för att glo på mig, där inne i skuggan kunde jag reda mig ett bo undan ökenhettan och stadsbullret, och köpa de arabiska souvenirer jag ville ha med mig hem; kopparfatet med kameler, de lövtunna, handsnidade salladsbesticken, tygerna och det jag visste att någon därhemma skulle förstå att uppskatta, och det var på håret att vi inte ens fått se allt detta, därför att vardagsstaden undanhölls oss och vi slussades runt från det ena praktobjektet till det andra, uppe i Gröna bergen där vi fick se tomatodlingar och statliga mönsterjordbruk, som om vi varken sett grönsaker eller traktorer förut, men för att inte glida ner i cynism drar vi oss till minnes att detta faktiskt var konstbevattnad före detta öken, och deras stolthet över att ha omvandlat detta till jordbruksmark trots allt var befogad, Marsha från Washington och jag gick från den ena attraktionen till den andra, strax före oss gick Daniar från Malmö och Temba från Johannesburg, vi gick ända upp till det gamla kungliga palatset, där lökkupolen lyste med sitt guld i solen och avgaserna från alla de gamla italienska bilarna lade sordin på stadens alla ljud, som en matta över människorna och grönskan, också i den stora rondellen där vi stod väntande så länge innan vi kunde korsa gatan och gå in på den religiösa myndigheten där Daniar skulle tigga pengar till moskébygget i Malmö och de förnedrade honom så, att jag själv tvingades gå ut på gatan och han ensam fick föra kampen om dinarerna och dollarsedlarna, moskén i Malmö stod ännu halvfärdig och byggfirman vägrade fortsätta innan de fått mer betalning för utfört arbete, och i Malmöpressen skvallrades det redan om att ledningen för Islamic Center lagt beslag på pengar från den saudiska kungafamiljen, dessa islams välgörare och gynnare som köper sig missionärer överallt i Europa, och när vi sedan stod vid stranden och drack kaffe med nigerianerna förstod vi nästan ingenting av det de sa, därför att engelskan de talade hade annan gröt i munnen än den engelska vi själv förstod, och inne i foajén satt libyerna och tittade på en dubbad version av Dallas och vi undrade vad alla dessa, till synes sysslolösa män, klädda i finaste europeiska modekostymer, gjorde hela dagarna förutom att titta på amerikanska tv-såpor, när den canadensiske skogsexperten förklarade för oss, att libyerna numera var så oljerika, att de helst inte utförde något kroppsarbete själv utan valde att köpa det av gästarbetare - alltifrån de asiatiska uppassarna och servitörerna på hotellen och restaurangerna, till medicinsk, teknisk och annan expertis som byggde landets sjukhus, motorvägar, jordbruk och mediavärld, det var i den senare jag lärde känna maltekarna som kommit för att skapa och utveckla såväl tv som radio i Kaddafis propagandabehövande ökenrike, där Ledarens röst skulle höras överallt, i städernas myller och i ökentältens solitära tillvaro och hans gester och leenden skulle ses i varje tv-apparat och själv fick jag tesen bekräftad de dagar jag låg magsjuk på hotellbåten, när Kaddafi stod i tv-skärmens blå ljus hela dagarna och tycktes tala utan såväl pauser som avbrott, han talade och talade och ingen tycktes ta någon notis om alla tv-skärmarna han talade genom, båtens vardagsliv levdes långt bortom denna propaganda, denna ihärdiga och enerverande, hela tidens mässande röst som mekaniskt förmedlade ett budskap, om vad vet jag inte, ett budskap som varje libyer förväntades göra till sitt, på samma sätt som varje medborgare i de forna östeuropeiska socialistiska länderna förväntades vara regimernas röst, var de än rörde sig, vem de än talade med, men i Libyen liksom i dessa länder misstar sig härskarna, när de tror att diktaten i varje avseende åtlyds, och därför blir också deras chock så stor den dagen de störtas, därför att de trott sig leva i den tryggaste av världar, undantaget är kanske just en sådan härskare som Kaddafi, som suttit vid makten i hela sitt vuxna liv och som överlevt många kuppförsök och till och med undkommit de amerikanska bomber som istället dödade en av hans döttrar, Kaddafi som tycks överleva både exilgruppernas ljusskygga verksamhet och supermakters militära angrepp eller som i fallet Ryssland dess tillbakadragna hjälp, kanske är han inte den galning många vill göra honom till utan snarare en mycket klok och strategiskt begåvad ledare som vet vilka strängar han ska spela på, i den balansgång han hela tiden gått, någonstans mitt emellan militant islam och sekulariserad och av socialismen inspirerad, modern statsbyggarkonst, där han fått framför allt de unga männen och kvinnorna med sig, och där han fördelat oljemiljarderna på ett sådant sätt att de religiösa agitatorerna inte lyckats övertyga folket om att Kaddafi skulle ha varit en nackdel för dem i vardagens strävsamma liv, snarare tvärtom har de ansett att hans regim givit dem grundläggande behov, också dem som går bortom brödet och kläderna, till exempel därför att hans regim slagits så för den arabiska kvinnans rättigheter och rentav gjort henne till soldat i den revolutionära arméns tjänst och uppmuntrat hennes bildning och frigörelse, så att hon inte i något avseende liknar de kvinnor i arabvärlden som gömmer både kroppar och talanger under meterlånga, svarta slöjor, utan istället med frimodigt lugn syns i gatuvimlet, deltar i landets uppbyggnad, tar över från männen i universitetsvärlden och på sikt kommer att omvandla hela denna nation till något mycket modernare än både diktaturerna vid dess sida och de så kallade demokratierna, därför att Kaddafi möjligen är egocentrisk och märklig, men för att han framför allt drivs av en passion att förverkliga sina drömmar om ett Libyen fjärran de utländska herrarnas inflytande, detta pyttelilla ökenland som varit lekplats för koloniala makter och som därför också underkuvats så som många andra arabiska nationer gjort det, och för att hans allt mer provocerande slagord producerats just i avsikt att markera att en ny tid har kommit (men som också i sina mest extrema former bara är nya varianter av Black Power och Black is beautiful-paroller som vi så gärna anslöt oss till under revoltens år), och om de svarta ska segra i denna nya värld, är det bara ett symboliskt uttryck för att de så länge underkuvade nationerna i Afrika nu rest sig och kämpar för att bygga en egen framtid, helt utan inflytande från den vite mannens maktcentra, och i kanske just sådana mantra, uppenbart rasistiska och obehagliga att läsa, också när de sitter uppspikade i libyska lokaler, det ligger en sanning som är smärtsam just för att den säger mig, den vite betraktaren och besökaren, att min egen tid av privilegier och makt kanske går mot sitt slut, och att dessa väldiga massor, bosatta mellan ökenvidderna och södra Afrikas djupa och mycket fuktiga skogar, nu kommer ut i ett ljus vi inte tidigare har sett dem stå i, och att varje slagord som Kaddafi formulerat mer eller mindre står i samklang med denna historiska förändring, större än att vi ens förmår förstå den, större och mer djupgående än någon västerländsk människa i sitt liv kommer att godta, därför att varje förskjutning av makten mellan dessa olika världar också innebär konkreta förändringar i våra sätt att leva, det är en insikt som ingen Grön bok i världen behöver förtydliga, därför att den materiella standard ett samhälle lever med är alltings ram och plattform, i de provocerande parollerna, The Blacks will prevail in the world, ligger därför också en utmaning mot allt det vi håller heligt, och just därför kom Kaddafi att utpekas som världens farligaste terrorist och hans land som en bas för all terror riktad mot västvärlden, rätt eller ej fick i alla fall våra underrättelsetjänster ett styvt jobb att hålla efter allt det som planlagts i Kaddafis tält, och när ett plan sprängdes över Lockerbie kom också en ny epok att inträda, den då västerlandet slog tillbaka mot Libyen och markerade att detta var gränsen, landet utsattes för en mäktig internationell bojkott, dess gränser stängdes och ingen flygtrafik till eller ifrån Libyen tilläts, så pressades Kaddafi sakta men säkert mot ett erkännande av sin roll i terrorismen och det helvete jag nedstigit i under min resa i landet förbyttes sakta till något som liknade normalitet, turister började resa dit och journalister skriva entusiastiska reportage om de undersköna historiska skatterna, Kaddafi återgick till sitt livs stora projekt, att skapa en afrikansk union, och lyckades delvis komma in i värmen igen, allt detta skedde medan de libyska agenter som hölls ansvariga för Lockerbie fängslades och ställdes inför rätta och ännu en gång kunde spindeln i nätet överleva och restaurera det som förstörts av honom själv, och Gröna torget i Tripoli kunde möjligen bli en plats att komma till, också för dem som inte var revolutionsturister och panarabiska romantiker, detta pyttelilla land som mest beboddes i en smal remsa i norr mot Medelhavet, medan resten av det egentligen bara var mil efter mil av het ökensand, detta lilla land som gång på gång skulle förbrylla omgivningen med sina politiska svängningar, och när Kaddafi nu skulle bli en statsman undrade jag om skyltarna fick hänga kvar på offentliga platser och om den rasistiska retoriken skulle döljas på samma sätt som alla terrorismens aktiviteter.

Ur min bok Ökenvandring, 2003. Boken ingår i julbokspaket nummer ett.