fredag 19 november 2010

En dansk ottoman. Henrik Nordbrandt mellan Ankara och Köpenhamn.

Foto: Snaphanen, 1994 på Kastrupgård. Henrik Nordbrandt
(t.h.) tillsammans med konstnären Svend Wiig Hansen.



”Noget af det bedste jeg ved, er at forlade et sted, likgyldigt hvilket (…) Når man kommer til et nyt sted, genfinder man de samme problemer, man troede, man havde sluppet, selv om man ville sværge på at de ikke var med på rejsen.”

Ur Breve fra en ottoman

Finns det någon som bättre symboliserar hemvisten i det nordiska, och flykten bort från det, än den danske poeten Henrik Nordbrandt? Under sina många år i Turkiet och Spanien har han uttryckt en sådan ilska mot sitt gamla Danmark och en sådan motvilja mot ljuset och höststormarna i Köpenhamn att det gränsat till förakt. Och så plötsligt: en stor försoning, en mildare ton, ett slags hemkänsla. Just så ser också hela hans författarskap ut: från lovsånger till en kvinna i den danska miljön, till en kokbok om turkiska maträtter (Damelår og andre specialiteter).

Ett slags sammanfattning av exilåren sker i Dumhedens løvefødder, en mycket engagerad uppgörelse med religion i största allmänhet och med det han sett av den i Turkiet i synnerhet. Också här ser man sambandet: det var när de religiösa fundamentalisterna på nytt började marschera i Turkiet som Nordbrandt lämnade landet. Det kunde han varken förlika sig med eller leva i som vardag. Hellre huka i snålblåsten med uppfälld trenchcoat-krage mellan Nyhavn och Hovedbanegården än sitta på café i Ankara och höra hur ännu en författare ställts inför rätta eller ännu en islamistisk politiker tagit över i kommun eller stat.

Ungefär så har Nordbrandt tänkt, och kommit tillbaka till sin nordiska födelseort, Frederiksberg, där han såg dagens ljus den 21 mars 1945, vilken han för övrigt så fint har beskrivit i självbiografiska boken Døden i Lübeck (ett smeknamn han fick i ungdomen då han p.g.a. sjukdom vägde knappt fyrtio kilo), en bok som med sin svarta humor kastar ett ljus över poeten som kan vara till glädje vid läsningen av honom:

”Hvordan kan det være, at man har to forældre, fire bedsteforældre, otte oldeforældre, seksten tipoldeforældre o.s.v., när det stadig bliver flere mennesker i verden? Hvis jeg brugte en weekend til at sætte mig ned og tænke over det, ville jeg muligvis nok kunne fortså det. Men så meget tid synes jeg ikke jeg har. Og børn skal nok heller ikke vide alt.”

För att förstå hur förbindelsen – och senare konflikten – mellan Köpenhamn och Ankara såg ut, bör man läsa en bok som heter Ruzname. Den har sin titel från det ord av persiskt ursprung som fanns i det ottomanska väldet, och som betyder dagordning eller dagbok (men som i modern tid ersatts av andra ord). I denna bok kan man se hur Nordbrandts kärlek till Turkiet sakta övergår i en mycket stark pessimism. Boken skildrar tiden 4 mars 1995 till 4 mars 1996. Dag för dag kan man här följa hur Nordbrandts liv påverkas av det politiska och sociala händelseförloppet i Turkiet, och hur hans ljuva exil alltmer liknar en tvångströja.

Samtidigt är dagboken ett slags skrivövning eftersom författaren parallellt med skrivandet lär sig hantera den dator den skrivs på. När Turkiet nalkas en ny tid, som i alla avseenden också är en gammal svunnen tid, kämpar författaren med den nya teknik som ska förmedla hans tankar. ”Det har været en helvedes ’litterær’ måned. Af samma grund har jeg heller intet fåed skrevet” antecknar han den 30 september och fortsätter: ”Nu regner det, og der står nogen og glor. Nogen. Glor. Det varer hele dagen, så den varer et år. Man ved, hvad det er, man dør af, og har egentlig ikke noget imod det.”

I december erinrar han sig barndomens segelturer på Öresund, och säger: ”Hvor Norden dog er grim, bleg og modbydelig.” Turkiet glider mot en osäker framtid och Nordbrandts bokbestånd ruttnar och möglar i den fuktiga värmen.

Idag (detta skrevs 2006) är det en mycket svartsynt Nordbrandt som skildrar Turkiet, och det är i den nya boken han gör det:

”Nogle af mine bedste venner er muslimer, og jeg tager skarpt afstand fra fremmedhadet i Danmark (og alle andre steder).Men det betyder ikke at jeg kan acceptere islam. Jeg betragter den som en historisk ulykke.” skriver han. Och det är med ett citat ur Koranen han utvecklar sitt resonemang, ett citat som säger att Abu Lahab måtte försvinna och hans händer vissna, han ska brinna i en flammande eld tillsammans med sin hustru. Så säger Nordbrandt, att dessa verser är ”nogle af de mest hadefulde i Koranen, men langtfra de eneste”.

Det är denna typ av våldsamma utsagor i en helig skrift som får Nordbrandt att beteckna religonen som sådan som en historisk olycka. Men vad får honom att dra denna radikala slutsats? Vid närmare eftertanke är också kristendomens heliga skrifter fulla av detta slags hämnande Gud. Kan man nöja sig med att hämta verser ur Koranen eller Gamla testamentet för att förstå Nordbrandts slutsats. Nej, jag tror inte det räcker. Man får nog söka sig till hans barndom för att se hur han mycket tidigt präglades av inställningen att all religionsutövning är dumhet. Han formulerar det själv på annan plats i boken:

”Så længe de, der styrer verden, henviser til magter, som ingen kan bevise eksisterer, og hvis formodede natur modsiges af den videnskab, som menneskeheden har indrettet sit liv efter, vil der nok ikke være nogen ende på de trojanske krige”.

Det är alltså inte en särskild religion som orsakar Nordbrandts starka misstro. Det är bokstavligt talat allt prat om makter utanför människans kontroll, oavsett vad de kallas eller kallar sig själv.

När islamismen vann sina övertygande segrar i Turkiet var det dags att återvända hem till Danmark. Och väl hemma finner han en kultur där folkkyrkans representanter ”af Dronningen modtager folkekirkens præster de samme ordener som militærets folk, og alligevel taler præsterne uden blusel om ’moral’ og ’kristne værdier’. Er kombinationen Gud, konge of fædreland en kristen værdi? Er titlen general en kristen værdi? Historien kunne godt give det indtryk, men mon Jesus vile have skrevet under på det?”

Så resonerar en modern dansk poet som vägrar inlemma sin diktning i någon högre statlig eller religiös institutions tjänst. Och det är denne poet som också utgivit diktsamlingen Guds hus: ”Som et modent granatæble/ for den tørstende/ var vores kærlighed i Guds Hus:/En hård, blank skal./ Fuld af sød, rød saft/ umulig at drikke/ uden at komme til at knuse/ de bitre kerner i den.”

Lyssnar man på tonfallet förstår man att det inte är en hatisk man som talar. I dansk press har jag sett insändare som betecknat Henrik Nordbrandt som hatisk, för att han i essäer, artiklar och intervjuer förklarat varför han tycker så illa om religioner och de politiska rörelser som föds ur dem. Jag tror att dessa reaktioner har mer att göra med de tabun som idag finns i Europa när det gäller islam. Ty Nordbrandts kritik av islam skiljer sig inte nämnvärt från den kritik som alltsedan 1950-talet riktats mot kristendomen.

Man ska inte läsa honom som om han vore hatisk eftersom hans kritik ingår i en lång västerländsk tradition. Man ska läsa honom som den upplysningsman han är. Henrik Nordbrandt är i den meningen också en nordisk mystiker, full av respekt för livets alla outgrundligheter. Även om hela hans livssyn tycks rotad i upplysningstraditionen, hindrar det inte honom att ständigt umgås med det heliga, vilket tycks vara en av poesins hörnstenar. En poet som bara litar till förnuftet skulle inte ha varit en poet.

Nordbrandts idévärld sträcker sig från den materiella världen och dess lagbundenhet, till den lyriska mystik som ofta gestaltas i samlingen Guds hus: ”Matematik er for datamater./ Guds hus er for vand, /figentræer, slanger og æsler/ og folk som har fået evnen/ til at le ad det indlysende.”

Ur min bok Stormar och vilopunkter från 2006. Om någon vill läsa hela boken så går det bra att beställa den direkt från mig. Jag har en restupplaga kvar.

torsdag 18 november 2010

Yttrandefriheten, islam och islamismen.

Ayaan Hirsi Ali, en av islams främsta kritiker.

Låt mig börja med ett citat. Orden är skriven av en svensk intellektuell som tidigt i livet konverterade till islam:

"För drygt fem år sedan började jag ifrågasätta min tro på Gud. Det var en smärtsam, men nödvändig process. En drivande faktor i denna process har varit mina erfarenheter av islamiskt kvinnoförtryck. Som muslim hävdade jag att det inte var islam det var fel på, utan muslimerna (...) Efter min "avislamisering" har jag insett att det förhåller sig precis tvärtom: det är inte muslimerna det är fel på, det är islam. Jag menar att många troende muslimer blir låsta av islam till vissa åsikter och praktiker. Att hävda att det inte finns objektiva kriterier för förtryck klingar falskt."(Pernilla Ouis i tidskriften Humanisten, november 2009).

Det som här följer är några reflektioner kring islamisk väckelse och krav på inskränkningar av yttrandefriheten. Texten ingick i min bok Stormar och vilopunkter som utkom 2006.

Helle Merete Brix:/Farshad Kholghi/Peter Legård Nielsen: Fri tale. Danske kunstnere om ytringsfriheden (Gyldendal, 2005).
Ayaan Hirsi Ali: Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld (Bonnier Fakta, översättning av Joakim Sundström, 2005)
Botho Strauss: Kopistens misstag (Norstedts, översättning av Lars W. Freij, 2000)
Jósef Tischner: Solidaritetens etik (Åsak, översättning av Anders Bodegård, 1984).

”Högmodet och inbilskheten att vilja härska bortom graven är det mest löjeväckande och oförskämda av allt tyranni. Människa äger icke människa, ej heller äger något släktled del av kommande släkten.” Så skrev Thomas Paine för mer än tvåhundra år sedan i Människans rättigheter, ett våldsamt angrepp på den engelska kungamaktens ärftliga tyranni. Thomas Paine hade idémässigt anslutit sig till franska revolutionen och därmed också till upplysningen. Mot denna fria människa satte tyranniet in allt vad den hade av kraft och möjlighet. Hur har tiden sedan dess visat att makten kunnat förhålla sig neutral till upplysningsidéerna och dess uttolkare? Tyranniet har förvisso fortlevt, om än inte i de länder där Thomas Paine drabbades av det.

Man skulle kunna säga att Salman Rushdie är den moderne, i det demokratiska Europa verksamme författare som först fått känna på vad tyranniet innebär i praktiken, eftersom den dödsdom som utsändes av ayatolla Khomeini, fortfarande efter dennes död är giltig. Det är bokstavligen tal om ett tyranni som ärvs, och det är därför inte heller konstigt att den danska antologin Fri tale utgår ifrån just denna fatwa i många av bidragen. Man skulle också kunna säga att 1989 års fatwa, vilken alltså kom samma år som Berlinmuren föll och man började skönja en större frihet i Europa, är något av en vattendelare sedan dess. Är det rimligt att religiösa vanföreställningar styr det fria ordets öde i vår del av världen? Vattendelaren har senare förstärkts, i och med att fatworna inte bara kommit från en annan världsdel, utan de facto flyttat in i de europeiska samhällena. Det rituella mordet på filmskaparen Theo van Gogh i Amsterdam blev i det avseendet nästa upptrappning och nästa vattendelare. Det kom i en tid som helt präglas av 11-septemberdåden och de därpå följande terrorattackerna mot Madrid, London och en rad andra städer, både i och utanför Europa.

Är yttrandefriheten i Europa hotad? Den människa som i ett eller annat avseende betraktar den som given begår ett stort misstag. Att för dagen inte ha ett behov av att yttra sig, betyder inte att den finns, trots min egen tystnad. I samma stund jag tar till orda ser jag om det jag sagt låter sig sägas. Att kritisera religion har i alla fall i min egen kulturkrets betraktats som en självklarhet. Någon gång mot slutet av 1960-talet upphörde väl intresset för det ”hädiska”, och den kritik som i ett eller annat avseende riktats mot den kristna kyrkan, både som religion och som institution har efterhand tyckts mer och mer ointressant. De debatter som trots allt förts, som kvinnoprästfrågan eller homosexfrågan, har för den icke troende tett sig som å ena sidan inomkyrklig problematik och å den andra sidan som mellanmänskliga och rent allmänt giltiga för samhällslivet och kollektivet i stort. Med islams starka grepp om Europa har denna situation radikalt förändrats. Plötsligt har 1950-talets hädelser blivit som nya. Att kritisera islam har blivit synonymt med främlingsfientlighet. Att angripa religionens urkunder – vilket t.ex. den franske författaren Michel Houellebecq (islam är "världens knäppaste religion", Svenska Dagbladet 23/8-2005) och den italienska journalisten Oriana Fallaci (" Om vår kultur har samma värde som en som kräver burqa, varför tillbringar ni då er semester i Toscana och inte i Saudi Arabien?” The Wall Street Journal, Opinion Journal 13/3-2003 ) gjort i sina angrepp, vilka varit både starka och principiellt djupgående – har inneburit en risk att hamna inför rätta, anklagad för att begå ett ”hatbrott” eller att ”kränka en världsreligion och dess utövare”.

För konstnärer som på 1950- och 60-talen angrep katolska kyrkan på samma sätt – som t.ex. Fernando Arrabal – skulle dagens situation ha framstått som mycket osannolik, därför att deras eget agerande bidrog till att göra ”hädelsen” alltmer ointressant och marginaliserad. Arrabals angrepp var inget självändamål. Lika lite som tidigare angrepp på kristendomen har varit det. De syftade till förändring, till upplysning där vanföreställningar och myter härskade. När Ingemar Hedenius utgav sin bok Tro och vetande 1949 blev det något av sista spiken i kistan för dem som fortfarande tyckte att man skulle dra människor inför rätta för att ha hädat. Hedenius skrädde inte orden och konstaterade: ”Vi står inför valet att antingen förkasta den kristna tron i alla dess former eller just i den viktigaste livsåskådningsfrågan vända oss bort från förnuftet, det enda instrument vi har för att få hållfast klarhet om verklighet och vår situation i den.” (s. 131). Hedenius kunde inte ha föreställt sig att ett land som Sverige återigen skulle göra avkall på vunna framsteg och ställa sig i vanföreställningarnas tjänst, genom att misstänkliggöra och tabuisera kritiken mot en religion. Hädelsen skulle på nytt bli både intressant och central. Botho Strauss, som själv tycks vara bekännande kristen, skriver i Kopistens misstag: ”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! (Och jag senast på nytt i Canettis Masse und Macht). Och så uppstår religionernas makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”(s. 47)

I vår tid är religionen alltså lika fräsch som en nyutsprungen ros, och framstår kanske som en av de stora stridsfrågorna för dagen. Återigen kan vi ”häda” och angripas för att vi gjort det. Vi kan inte bara angripas med ord av troende människor. Vi kan råka betydligt värre ut en så om vi formulerar ett tvivel eller en ateistisk tanke. Det är nämligen stor skillnad på gudstro och religiöst formulerat hat. Skillnaden mellan fredsfursten Jesus i den kristna traditionen och krigsherren Muhammed inom islam kan inte bli tydligare än den är just nu. När människor mördas eller drivs till tystnad av islams förespråkare kan man inte karaktärisera situationen på annat sätt. Hur har då sekulariserade europeiska samhällen kunnat drivas hit? Vilka krafter har styrt utvecklingen, och i hur hög grad är vi själva skyldiga till att den ledde hit? Jag skulle vilja börja besvara dessa frågor med att hävda, att tiden efter Förintelsen bestämt vår egen räddhågsna, nästan undanglidande, relation till folk och kulturer utanför den kristna och/eller sekulära. Varje nytt inslag i våra länder, som nått oss antingen med invandringen eller med den globala sammansmältningsprocessen, har gjort oss osäkra och försiktiga.

I och med att de officiella ståndpunkterna präglats av erfarenheterna från Förintelsen har också varje kritik mot invandringens karaktär eller omfattning stämplats som ”rasistisk” eller ”främlingsfientlig”. Ingen, bokstavligt talat ingen, har i det offentliga samtalet tagit risken att förknippas med nynazistiska eller andra extrema rörelser och har då hellre tigit, också inför de uppenbara missförhållandena. I ett land som Sverige, där det blivit ett brott att hissa den svenska flaggan och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen har varje meningsyttring om nation, identitet, språk och kulturtradition stötts ut ur offentligheten till förmån för en offer-kultur där alla resonemang utgår ifrån abstraktioner som ”etnisk rättvisa” och ”etnisk representation”. Med begrepp som ”andra-generationens invandrare” har vi skapat en mytologi som dels baseras på att en ättling till invandrare för alltid själv kategoriseras som en sådan, dels på en rad tabu-belagda ämnen. Till exempel har det betraktats som ”främlingsfientligt” att diskutera islam, om en invandrare varit muslim, eftersom denna då kunnat känna sig ”kränkt”. Det lustiga med den uppkomna situationen är att den så radikalt skiljer sig från efterkrigstidens kristendomskritik: den har kunnat framföras utan minsta hänsyn till om en kristen människa skulle ha känt sig personligen angripen. Och just denna kritiska hållning till ideologiska och filosofiska system måste vara en av demokratins och yttrandefrihetens grundpelare, eftersom den till sin karaktär aldrig riktar in sig på en enskild människa som omfattar dess idéer utan på idébygget som sådant.

Författaren Anders Johansson, poeten som vid sidan av sina diktsamlingar är mest känd för sina vackra bild- och textskildringar av öländsk natur och djurliv, fick känna på vad ett engagemang i dessa frågor kan innebära. Vårvintern 2003 startade han en debatt i Ölandsbladet om invandringen och de islamistiskt präglade svenska gettona. Han ställde en rad kritiska frågor och undrade bl.a. över hur nationsbegreppet angrips i en tid av våldsamma etno-sociala konflikter. Han påpekade också, på tal om den stora muslimska gruppen bland invandrarna, att ”hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt förankrade kvinnoförtryck är förbjudna enligt svensk lag.” (s. 66) Om man deltar i debatten med sådana synpunkter blir man snabbt stigmatiserad.

Anders Johansson blev utkastad från Carlssons förlag där han i många år utgivit sina naturböcker. Detta fick inte sägas! Och sades det ändå fick man räkna med repressalier eller utstötning. Anders Johansson fick just detta, men understryker själv idag att han högt värderar den frihet det inneburit. Det spelar ingen roll hur man ser på företeelser som omskärelse eller hedersmord – om man anser dem kulturellt eller religiöst betingade – poängen är att de inte får diskuteras. Det är själva motsatsen till den frimodighet som bör utmärka en demokrati, där själva livsluften är det fria ordet.

Själv skrev jag sommaren 2005 ett stort reportage om brottsligheten i min egen hemstad. Den ledde till mängder av sympatiyttringar från läsarna. Men brottslingarnas familjer anmälde Kristianstadsbladet för Pressens Opinionsnämnd, och skrev bl.a. i sin anmälan att de ”kände sig som offer för yttrandefriheten”. Jag tror att detta är ett klassiskt exempel på hur tystnaden lett fram till fatala missförstånd. Man kan rimligen inte vara ett offer för en grundlagsstadgad frihet så länge man själv orsakat en publicistiska uppmärksamheten.

Det finns en rad exempel från svensk offentlighet. De få människor som vågat sätta ord på sammanhangen och visat på sambandet mellan islamisering, getto och brottslighet har på ett eller annat sätt marginaliserats, avskedats eller tystats. Man kan i sammanhanget påminna sig vad Kåre Bluitgen skriver i den danska antologin Fri tale, danske kunstnere om ytringsfriheden: ”Der er idag så mange i det offentlige rum og i den offentlige debatt, der føler sig krænkede, at man kan fordre svin med dem. Der er tale om mennesker, hvis ytringer tillægges stor værdi af mediefolk og politikere; det er nærmest blevet et argument i debatten at føle sig krænket.” (s.105) Men Bluitgen visar att det finns ett historiskt samband för denna känsla av kränkning: ”På et område stammer traditionen med att gengælde verbal krænkelse med vold fra Muhammed selv. Digtere, der krænkede hans ære, beordrede han dræbt. Det gjaldt bl.a. den gamle jødiske digter Abu Afak og den kvindelige digter Asma bint Marwan.” (s. 108)

Mot hela den räddhågsna kultur, vilken inte tar strid mot farliga tendenser i det egna samhället, skulle jag vilja ställa en helt annan. När den polska kommunismen äntligen bjöds motstånd av en stor folkligt rörelse, djupt förankrad i den katolska tron, Solidaritet, skrev en av kyrkans män, Jósef Tischner en uppfordrande bok, Solidaritetens etik, i vilken vi kunde läsa om ett helt annat slags människor: ”Människorna kastar av sig sina masker, går ut ur sina gömställen, visar sina verkliga ansikten… Saken gäller människans värdighet, vilket i sin tur har sin grund i hennes samvete. Den djupaste solidariteten är samvetenas solidaritet.”

Just i detta historiska ögonblick ser det ut som en stark religiös tradition möter upplysningstraditionen och ger människor mod och ansikten. Därmed blir också deras röster – och samveten! – synliga inte bara kollektivt utan också, och kanske framför allt som ett tydligt budskap till tyrannerna: er tid är förbi, våra samveten tillåter inte längre att ni härskar över oss. Det som hände i Polen i början av 1980-talet tycks idag som bortblåst. I Europa råder ett slags spänd tystnad, som väntade folken på något, en förlösning, en avgörande vändning, en förändring. Hukande under EU-diktaten och den kulturella nivelleringen låser vi våra dörrar med dubbla lås och hoppas att ingen ska kunna läsa våra innersta tankar.

Mot den bakgrunden är det befriande att läsa Ayaan Hirsi Alis bok Kräv er rätt! Själv född in i en muslimsk kultur har hon trätt ut i ljuset, deltagit i debatten, engagerat sig politiskt och på andra sätt argumenterat emot en religion som kräver av sina anhängare ”ett skräckfyllt förhållande till Gud” och ”fullständig underkastelse” (s. 8). Hon gör allt annat än tiger. Hon samtycker inte. Hon ansluter sig till den tradition där samvetet och övertygelse formar orden. Men låt mig för ett ögonblick återvända till Botho Strauss. Om man läste resten av det stycke jag tidigare citerade av honom skulle man finna något ytterst bestickande. Han skriver nämligen: ”Den nya sfäruppdelningen är verkställd sedan länge. Den ena sidan utkämpar trosstriden, den andra kämpar för en djupare förståelse av den som har en annan trosuppfattning. Det skulle ju också kunna tänkas att man i en sådan konflikt återupptäckte eller stärkte sin egen sakramentala identitet.”(s.48) Det är något helt annat Strauss är ute efter. Frågan är om hans tanke är realistisk i en tid då kriget redan proklamerats och alla tankar på samtal och lärdom om den andre skrotats? Kan upptäckten av den andre stärka en kristen tradition?

Hirsi Ali skulle förmodligen inte hålla med Strauss, eftersom hon in på bara huden fått känna av motsatsen. Ytterst är det den egna erfarenheten som avgör ställningstagandet, hur ”fördomsfria” vi än vill framställa oss själv, inför spegeln eller andra människor. Vad är det då Hirsi Ali fått vara med om? Vad är det som lagt grunden för hennes frihetliga tänkande?
Låt mig först bara påpeka, att hennes bok i både Sverige och Danmark mötts av arrogant kritik. Det är hon som kallas ”provokatören” – därför att hon kritiserar en rörelse och en ideologi som har mord på sitt program. I liberala Information kunde man t.ex. läsa om utgångspunkten för hennes kritik, att den har en ”mildest talt diskutabelt præmis” – och man frågar sig varför. Jo, för att Hirsi Ali talar klarspråk och kallar den islamistiska rörelsen ociviliserad och medeltida. Den upplyste liberalen vill helst ha en diskussion som utesluter klarspråket, av rädsla för att såra någons känslor eller kränka någons identitet. Just samma hädelse-politik jag tidigare belyst.

Hirsi Ali har inte haft annan anledning att omvärdera sin muslimska uppväxt än en erfarenhet och dess fysiska tyngd: ”Jag förebrås för att jag inte gör någon skillnad mellan religion och kultur. Kvinnlig omskärelse skulle inte ha något med islam att göra, eftersom den här grymma ritualen inte förekommer i alla islamiska samhällen. Men islam kräver att kvinnan är oskuld när hon ingår äktenskap (…) Genom islam har sådana lokala sedvänjor spritts, förstärkts och blivit heliga.” (s.25) Hennes nya liv, som sekulär medborgare i ett demokratiskt land, präglas av upplysningens ideal. Hon är i själen en syster till Thomas Paine, och det hennes kritiker kallar för ”provokationer” är just beståndsdelar av denna upplysning.

När hon gjorde filmen Submission, Part 1, tillsammans med Theo van Gogh var det uttalade syftet att med citat ur Koranen visa hur religionen som sådan föreskriver underkuvandet av kvinnan, både i familjen och i samhället. Hennes kritik bygger på att belysa faktiska förhållanden, inte att skenfäktas. De krigiska verserna ur Koranen står därför skrivna på den pryglade, blödande och nakna kvinnans kropp. Filmens titel är densamma som betydelsen av ordet islam: underkastelse! Och det är bokstavligt talat denna nakna kropp som man kräver underkastelse av: ”Oh, Allah, när jag ligger här sårad och nedbruten hör jag inom mig domarens röst när han förklarar mig skyldig. Straffet jag dömdes till finns i dina ord: ’Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera; Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion om I tron på Gud och den yttersta dagen’”. Den straffade kvinnan heter Ashia. I filmen ligger hon i fosterställning. Hennes kropp är full av sår och ärr, och ur Koranen läser man den text som heter Ljuset (24:2). Kan det bli tydligare än så? Är inte bilden av den sönderslagna kvinnan just den illustration som texten kräver?

När jag ställt dessa frågor knyter jag gärna an till det Jósef Tischner skrev. Motsatsen till den underkuvade människa, vars kropp är fullskriven av aggression – texter vars banalitet heligförklarats i den muslimska traditionen – återfinns just hos honom: det öppna ansiktet, den orädda blicken, viljan att låta samvetet tala och därigenom säga emot all ärftlig tyranni. I den meningen står han mitt i upplysningens bästa avsikter, som en fri människa, redo att fatta sina beslut, välja sin framtid och göra det i gemenskap grundad på den tradition och det arv han eller hon tilldelats.

Första snön har fallit, men inte här.

Den första snön har fallit - i Västra Nyland, Finland. Eftersom det bara är grått och kallt här i Skåne vill jag dela med mig av de två underbara bilder som kommit genom rymden. Som nästan alltid från den delen av Finland är det U.W. som tagit bilderna. Njut!

Att överleva småborgerlig nedrighet.

Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid)

All min läsning av Thomas Bernhard har bekräftat och förstärkt min egen känsla av utanförskap. Är litteraturens mening att bekräfta det man redan tror sig veta? Det finns inget entydigt svar på en så personlig fråga, men det har för mig aldrig funnits någon tvekan om att vi alla söker oss till de texter där vi kan känna sympati eller antipati med berättare och gestalter, och till texter som speglar vårt eget jag i en skrivande människa, som vi tycker oss känna igen.

Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.

Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem.

Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ”framgång” eller det bedrägliga sken som ”framgångsrika” människor vanligen omger sig med. Att han inför den österrikiska offentligheten annullerar hela sitt författarskap kort före sin död säger också något om hur han såg på sitt lands kultur och litteratur. Den var utan väsentligt värde för honom, och den tyskspråkiga läsekretsen hade att söka honom utanför Wien.

Man kan säga att det postumt är ett slags hederlighet som givit honom läsare över hela världen, och att översättningarna av hans verk alltjämt utkommer i en jämn ström kan inte ses som något annat än en bekräftelse på att de människor som kan identifiera sig med Bernhards livshållning trots allt är ganska många. Inte minst till svenska är han rikt översatt, och den nya Tranan-utgåvan är välkommen just för att den kompletterar den bild vi har av honom. Skogshuggning är, som jag ser det, utomordentligt viktig därför att den ger oss en bild av den sene Bernhard (originalet utkom 1984, endast fem år före hans död) och det grundmurade förakt han kände för det österrikiska kulturetablissemanget och dess självgodhet.

Berättelsen fungerar som ett slags bokslut över denna kultur, trots att den är begränsad till en enda bostad, dess bibliotek och matsal samt den fåtölj där berättaren sitter. Att blicka in i det nattliga middagssällskapet, lyssna till vad människorna säger till varandra och se hur de beter sig, är detsamma som att få en bild av en hel kulturkrets; nedgången, alkoholiserad, självupptagen, uppblåst och narcissistisk, präglad av intellektuell inavel och ett ömsesidigt förakt. Thomas Bernhard är samtidigt en del av denna kultur och dess främste kritiker. Han sitter i den våning där han tre årtionden tidigare var inlemmad i familjen och den intima kretsen, han sitter där mot sin vilja och han gör det som en sista akt av påbjuden vänskap och tillhörighet, trots att han förbannar att han tackat ja till inbjudan och trots att han hela tiden vill bryta upp och lämna platsen. I våningen bor makarna Auersberger (han en gång av just Bernhard kallad ”tonernas Novalis”, en förstklassig pianist och ändå Webernepigon, hon ”en avläggare till en mer eller mindre skrattretande bergsadelssläkt” men båda senare av Bernhard betraktade som ”perfida societetsonanister”); de har bjudit till en ”konstnärlig kvällsmåltid” för att samlas efter begravningen av den gemensamma vännen Joana som tagit sitt liv, de samlas men tvingas också till efter midnatt invänta den särskilda hedersgästen, skådespelaren från Burg-teatern som just med stor framgång gör rollen som Ekdal i Ibsens Vildanden. Det är under denna långa väntan som berättaren gör sina dråpliga och alltid skoningslösa iakttagelser och i sin repetitiva, nästan maniska, prosa bygger porträtt av dessa människor som samlats likt hyenor vid måltiden för den döda väninnan. Dessa människor, de flesta av dem samlade här redan trettio år tidigare, nu i sällskap med några yngre förmågor, drevs alla av en vilja att ”bli något”, men blev i Bernhards ögon aldrig mer än ”väldekorerade provinskonstnärer” trots att de socialt sett lyckats och blivit ”välkända, ja berömda konstnärer” och därför var det inte själva döden och det öde väninnan Joana rönt som gjorde honom mest nedstämd denna dag, utan det faktum att ”konstnärliga lik gick bakom Joanas kista, bara misslyckade, i Wien misslyckade, levande konstlik, författare, konstnärer, skådespelare, dansare och deras anhang, som levande lik, som levande, ännu levande konstlik”. I våningen där man sedan samlas är allt dukat för måltid. Det är sent på kvällen och det ska dröja länge innan man bjuds att sitta till bords. Bernhard stannar kvar i fåtöljen som står placerad snett bakom en av dörrarna och därifrån kan ha nästan osedd betrakta allt som görs och sägs i rummen. Han känner respekt för paret Auersbergers bibliotek, där har han många gånger njutit av litteraturen, men han ser deras bjudning som en tom uppvisning.

Bland gästerna finns författarinnan Jeannie Billroth som brukar betraktas som Österrikes Virginia Woolf, och hennes kollega Anna Schreker som led av ”Gertrude Stein-sjukan”, två författarinnor som ”med tiden blivit inget annat än förhatliga för mig” och som denna kväll, när de kommer att sitta mitt emot Bernhard vid måltiden betraktas som ”wienska missbildningar i Österrikes litteratur, vedervärdiga bredvid varandra i sin uppblåsta litteraturförmätenhet”, två människor som ”förrått litteraturen” och ”förnedrat sig inför staten och dess kulturbyråkratpatrask och under tiden med samma infama sätt gjort sin epigoniska kitsch till en vana, liksom trapporna upp till de subventionsgivande ministerierna”.

I detta utfall mot två kollegor som en gång betytt mycket för Bernhard, ja som han rentav ”fäste allra största vikt vid”, kan man spåra själva skiljelinjen, det sätt på vilket han avgränsar sig och definierar skillnaden dem emellan.

Det blir allt tydligare att Thomas Bernhards ambition att, i lojalitet med utanförskapet och melankolin, stå utanför officiella kretsar, regeringsorgan, myndigheter och annan överhet, tvingar honom att till fiender, eller snarare till fiendebilder, utse just de människor som valt att förlita sig på stipendiesystem och litterära priser och utmärkelser. För mig är detta en avgörande punkt. Den tvingar mig till reflektion kring författandets villkor. Var det Bernhards egen, ekonomiskt sett, sorglösa tillvaro som gjorde detta ställningstagande möjligt, eller skulle det ha sett likadant ut om han varken haft en ärvd förmögenhet eller haft inkomster av sitt konstnärliga arbete? Utanförskapet och melankolin är beroende av konsekvens. Man kan inte gå på vernissage och krama kommunalråden, om man samtidigt hävdar ett slags oberoende. Man kan inte ta emot medaljer av en monark om man samtidigt menar allvar med republikanska ideal i sitt författarskap.

Det måste finnas en moralisk och politisk konsekvens i det konstnärliga arbetet. Innebär detta att man för oberoendets skull också måste avstå stipendier? Blir man, med Bernhards ord, som Billroth och Schreker, en människa som ”förbrödrar sig med den statliga penning- och ordens- och pensionsutdelaren” och att man därmed sålt sig till ”denna skrupelfria, gemena och tarvliga stat”? Jag är inte så säker på det. I hela mitt liv har jag tvärtom pläderat för att statlig kulturpolitik och civilisation hänger samman, och att t.ex. ett stipendiesystem som det svenska, administrerat av författarnas egen organisation i samråd med statliga myndigheter, är en förutsättning för att också de mindre säljande och därmed ekonomiskt utsatta grupperna också ska kunna skriva i en atmosfär som i alla fall möjliggör livets nödtorft. Det är inte detsamma som att ta emot monarkens medaljer. Det är istället ett system som möjliggör något slags motvikt till fjäsket och inställsamheten hos den författare som inbillar sig att bara den vägen leder till något slags ekonomisk nytta. Den författare som lever stort på sina böcker behöver kanske inte ställas inför sådan oro. Men det ger inte honom en automatisk rätt att raljera över de andra, mindre framgångsrika. I den meningen är Thomas Bernhards attacker på måltidens kollegor poänglös, eftersom jag som läsare inte vet någonting om dessa två kvinnor.

Jag tror inte heller att en sådan läsning är möjlig. Istället ska man hålla fast vid Bernhards människo- och livssyn, och om man gör det blir man också varse att hans raljans i lika hög grad drabbar honom själv. Han ser sig i spegeln! Han vet vad det är han ser, och utanför allt tänkbart hyckleri erbjuder han just illusionsbefrielsen som väg till insikt och medvetenhet. En modern civilisation bejakar stipendier till konstnärliga yrkesgrupper med samma självklarhet som den erbjuder gratis skolundervisning, sjuk- och hälsovård som är tillgänglig för alla och en modern infrastruktur och samhällsservice. Jag tror inte att det är märkligare än så.

(Kursiveringarna i citaten är Thomas Bernhards)

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).

I krigets hus

Helle Merete Brix, Torben Hansen, Lars Hedegaard: "I krigens hus. Islams kolonisering af Vesten" (Forlaget Hovedland)
Kåre Bluitgen: "Til gavn for de sorte. Om tilslørede øjne i den danske invandrerdebat" (Forlaget Centrum).

Den bild av dansk samtid som präglat svensk rapportering sedan Dansk Folkepartis parlamentariska genombrott har omöjliggjort en nyanserad framställning av den faktiska debatt som pågår i landet. Istället för att rapportera om de artiklar och essäer som trycks i flera av landets bättre tidningar har siktet varit inställt på kvällspressens insändarsidor eller på utfall från enskilda representanter för Dansk Folkeparti, där en allt aggressivare ton kunnat förmärkas. Den ström av seriös litteratur som utgivits de senaste åren har med få undantag ignorerats i svensk press.

Jag vill därför uppmärksamma två böcker, som utifrån ett frihetligt vänsterperspektiv diskuterar den danska samtiden. Båda böckerna är mycket kritiska mot islam som religion och mot islamismen som ideologi och politisk rörelse, och de getton som skapats i de danska städerna, men de har det gemensamt att de inte utgår från en nymornad insikt om vart den politiska vinden blåser.

Deras gemensamma underlag är istället en personlig erfarenhet, som i Kåre Bluitgens fall, och ett långvarigt studium av islams historia, som i fallet med den författartrio som skrivit I krigens hus. Kåre Bluitgen är i Köpenhamn en känd vänsterprofil, lärare och författare till yrket, och en av Nørrebros aktivister. Han menar att den danska vänsterns oförmåga att hantera frågorna om invandringen och integrationen, lämnat fältet fritt för Dansk Folkeparti och de krafter som han kallar "de sorte". De senaste årens "svarta" politiska offensiv har i praktiken utplånat alla liberala och vänsterpolitiska initiativ. Bluitgen är själv uppvuxen, boende och verksam i stadsdelen Nørrebro i centrala Köpenhamn, där fundamentalism och gettomentalitet syns tydligare än någon annanstans.

Segregationen har där gått så långt att de olika befolkningsgrupperna har egna daghem och skolor och sällan eller aldrig möts. I stadsdelen har Bluitgen varit engagerad för palestiniernas sak. Nu konstaterar han med sorg att just deras barn mobbar hans egna, för att de anses "kristna". Hur har det kunnat gå så fel? Bluitgen lägger en del av skulden på vänstern som aldrig ens brytt sig om att ta tag i frågorna. I ett slags beröringsångest har denna vänster låtsats som om problemen inte ens funnits. Och istället för att bekämpa reaktionära inslag i muslimska miljöer har de konsekvent ställt sig på invandrarmiljöernas sida i varje social konflikt, av rädsla för att "hamna fel".

Bluitgen menar att de "genom att stödja extremt konservativa muslimska kretsar" därmed hamnat på samma sida som dem som förespråkar kvinnlig omskärelse och segregation. En dansk imam som Abdul Wahid Pedersen, själv konvertit av svensk-dansk bakgrund, har till och med drivit en friskola dit bara somaliska barn var välkomna, en skola i vars trycksaker man kunde läsa att kvinnlig omskärelse "inte vållar några stora äktenskapliga problem" (Skolan fick sina stadsbidrag indragna sedan dessa fakta avslöjats, och fick därför stänga).

Det är denna danska vardag som har varit utgångspunkt också för Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard i deras arbete med boken I krigens hus. De ger ett stort antal exempel på segregationens yttringar i dagens Danmark, men låter dessa mer bilda fond för ett mer djupgående studium av den muslimska traditionens sätt att förhålla sig till icke-muslimskt territorium.

De begrepp de studerar är centrala för förståelsen av den islamiska väckelsen, och utgör ett slags bas för handlingar och beteenden inte bara i den muslimska världen, utan också i den förskingring som invandringen i de europeiska samhällena utgör. Dar al-Islam betyder helt enkelt Islams hus, och är det begrepp som beskriver den muslimska världens territorium. Utanför detta härskar Dar al-Harb, ursprungligen Krigets läger, men här i boken kallat Krigets hus. Ordet läger stammar från den tid då de arabiska beduinerna byggde tältläger så att de kunde försvaras mot angrepp. Islams hus är omgivet av fiender, av otrogna, "krigets hus". Det tredje begreppet är jihad, eller djihad, det heliga kriget. Och det fjärde är Dhimmi, det samhällssystem där icke-muslimska minoriteters ställning regleras.

Författarna menar att de muslimer som lever i Dar al-Harb, det vill säga i förskingringen i icke-muslimska länder, har en plikt och en ambition, att "förr eller senare bli en majoritet". De belägger detta med ett citat från broschyren L’Islam aujord’hui utgiven av Muslimska världsfederationen, finansierad av det saudiska ministeriet för islamisk världspropaganda.
Denna uppgift står och faller med att de muslimska invandrarna inte blir integrerade, utan skapar stabila minoritetssamhällen utifrån vilka de kan verka.

Den algeriske statsvetaren Slimane Zéghidour förklarade 1990 att dessa uppnås genom skapandet av "affärer" som ger starkt eko i samhället, till exempel om "rätten att bära slöja", krav på "särbehandling i alla slags institutioner", allt i syfte att framställa den muslimska minoriteten som "offer för rasism" (Zéghidour: Le voile et la banniére, Paris 1990). Alla sociala spänningar och konflikter förklaras medvetet som ett resultat av majoritetssamhällets "rasism".

Den framgångsrikaste vägen att nå sina mål, är att upprätta vad den franske marxistiske politikern Yves Lacoste kallar "frivilliga getton", främst i de stora städerna. Typiskt nog spreds det i bostadsområdet Nørrebro, i oktober 2001, ett flygblad som uppmanade invånarna att kämpa för att förklara området för muslimskt territorium: "Det har tagit oss 1400 år att komma till Danmark och vi reser aldrig hem, eftersom vi inte får svika islams mål Khalifa". I flygbladet, som sägs vara en fatwa, understryker man särskilt att muslimska kvinnor inte får komma i kontakt med danska icke-muslimska män.

Imanen Fatih Alev, som är en mycket kontroversiell person, har också offentligt sagt, att drömmen är ett muslimskt Danmark: "Den drömmen ska nog gå i uppfyllelse. Många danskar konverterar till islam nu för tiden och förr eller senare blir vi en majoritet."

Av egen erfarenhet vet jag att man idag kan möta kvinnor klädda i heltäckande slöja i Köpenhamn. Det är ett vardagsinslag i områden som Nørrebro, Valby eller i liknande områden i andra danska städer, och en påminnelse om hur djup klyftan blivit mellan den invandrade minoriteten och det omgivande samhället, vars normer och regelsystem konsekvent avvisas. De många muslimska friskolorna är kanske det starkaste tecknet på att klyftan snarast kommer att vidgas i framtiden.

Författarnas perspektiv på islamiseringen kan sägas vara modernitetens och frihetens. De utgår ifrån att de europeiska samhällena frigjort sig från kyrkans och kristendomens makt. Moderniteten innebär att religionen är en privatsak. Men islam kräver av sina anhängare samma lydnad som en gång i tiden det kristna systemet gjorde av sina undersåtar.

Islam är dessutom en underkastelsens religion, där världsliga lagar inte tillmäts någon betydelse vid sidan av Koranens ord. Sharialagstiftningen talar runtom i världen sitt tydliga språk på den punkten. När Egyptens regering vintern 2006 ändrade i våldtäktslagstiftningen var det uppseendeväckande inslaget att man inte längre behövde ha fyra manliga vittnen till brottet för att den våldtagna kvinnan skulle tas på allvar, nej det gick nu bra också med åtta kvinnliga vittnen! Lagstiftningen säger det utan omsvep: en kvinna är i guds lag bara värd hälften av mannen.

Det långsiktiga målet för islamismen är just ett samhälle som styrs av sharia-lagar, en teokrati av samma slag som den iranska. Författarna menar därför att det är förvånansvärt att vänstern inte tagit strid mot islamiseringen, eftersom bara en bråkdel av dess moral och etik skulle ha väckt ett ramaskri om den kristna kyrkan varit dess förespråkare.

Bokens slutsats är, att militant islam är en "högerextremistisk rörelse" som har starka likheter med politiskt högerextrema rörelse, där den totalitära tanken är det centrala. Man pekar också på konkreta förbindelser mellan politiska rörelser som tyska nynazister, franska högerextremister och italienska nyfascister å ena sidan, och islamister å den andra. Mest uppseendeväckande är kanske det faktum att imamen och ledaren för italienska Associazione musulmani Italiana i februari 2003 dubbades som storkorsriddare av Ordine dell’Aquila Romana (Den romerska Örnens Orden), en orden som grundades 1942 och fortfarande dubbar sina riddare genom familjen Mussolinis försorg!

Tanken på tolerans och dialog med detta slags slutna tankesystem är inte möjlig i ett samhälle som sedan länge avvisat totalitarismen när den uppträtt i annan skepnad. I Danmark finns inte en svart-vit bild av denna motsättning. Tvärtom visar den livfulla debatten på något helt annat än de demoniseringar som görs av Dansk Folkeparti. Det är verkliga, allvarliga problem som är orsaken till att en politisk rörelse som Pia Kjærsgaards uppstår.

Den klassiska fråga som väcks av dessa två böcker, är hur ett öppet samhälle ska hantera hot från totalitära rörelser.

Vänsterliberala dagstidningen Information hade nyligen en serie om en 12-årig flicka, Aisha Mohammed Yusuf, som förts bort av sin mor från danska Stenlille, där hon vuxit upp och är fast rotad, för att omskäras, uppfostras och giftas bort i föräldrarnas hemland Somalia.

De övergrepp som begicks mot denna flicka ledde så småningom till kortvariga fängelsestraff för de ansvariga i familjen. Alla instanser som Information talat med, från socialsekreterare till poliser, från kommunjuristen till åklagaren, tycks överens om en sak: Danmark förmår inte skydda de människor som ska integreras, och när övergrepp som omskärelse avslöjas står man handfallna. Charlotte Friis, jurist i Stenlille kommun säger att det endast var det faktum att Aishas vårdnadshavare var kommunen och inte hennes biologiska föräldrar, som ledde till en rättegång: "Hade Aishas föräldrar haft vårdnaden om henne kunde vi inte gjort någonting" sammanfattar hon.

Ur min bok Stormar och vilopunkter (h:ström, 2006). Foto: A. Nydahl

onsdag 17 november 2010

Vad är det man vill oss? Ännu en gång några rader om islam, islamismen och krigen.

"En del västerlänningar (...) har sagt att väst inte har några problem med islam, bara med våldsamma extremister. Den historiska utvecklingen under de senaste fjortonhundra åren säger någonting annat (...) Konflikten under nittonhundratalet mellan den liberala demokratin och marxismen-leninismen är endast ett flyktigt och ytligt historiskt fenomen i jämförelse med den ständiga och djupt konfliktfyllda relationen mellan islam och kristendomen. I vissa perioder har en fredlig samexistens varit förhärskande; oftare har förhållandet kännetecknats av hård rivalitet och mer eller mindre intensiva krig (...) Under århundradenas gång har dessa två religioner stigit och fallit i en serie ödesdigra framryckningar, viloperioder och motanfall."

Så skriver Samuel P. Huntington i Civilisationernas kamp. Man behöver inte vara ett filosofiskt snille för att se att också vår sekulära epok befinner sig i just det skede då islam gör "ödesdigra framryckningar". Någon verklig "viloperiod" kan man inte tala om, och det ska nog till en amerikansk president för att formulera motanfallet - så som Vita huset alltsedan 11 september försökt inbilla oss att krigsinsatserna i Afghanistan och sedan Irak skulle vara det minsta verksamma i hävdandet av liberal demokrati och sekularisering. Tvärtom tycks dessa krig stärka islamisternas front, så att den äter sig allt djupare in i våra liv.

Låt oss också komma ihåg att de stridsrop och de plakat som uttryckligen kallar till krig mot det de kallar "kristendomen" egentligen är något helt annat. Vi kan vara hur sekulariserade vi vill, i den andres ögon är vi för alltid kolonisatörer. Eller som en palestinsk journalist sa till mig i Jerusalem 1988: "Innan vi åker till Ramallah borde du raka av dig skägget, du ser ut som en rabbin".

OBS: Bilderna ovan är alla tagna i europeiska städer och ska inte uppfattas som något annat än det de är. Eller som ett av plakaten säger: Islam ska erövra Rom.

Hellre slita sönder alla ord...

Vägen går alltid utifrån inåt. Också i konsten. Till slut utan kropp bara kraft, bara väsen. Aldrig göra det lätt för sig, aldrig spela, aldrig vackra ord, hellre slita sönder alla ord.

ur Nattbrev, oktober 1951 av Nelly Sachs (i Den store anonyme, Ersatz, i översättning av Margaretha Holmqvist)

Islams olika ansikten. Islamismens järnnäve. Tre böcker i ämnena.

Slaget vid Poitiers, år 732

Karen Jespersen och Ralf Pittelkow:
Islams magt. Europas ny virkelighed (Jyllands-Postens forlag, København).

Johannes Salminen:
Islams två ansikten. Essäer (Söderströms, Finland och Atlantis, Sverige).

Ayaan Hirsi Ali:
Nomad. En personlig resa genom civilisationerna. (Bonniers, översättning av Manne Svensson).

Stridsropet Allahu akbar (Gud är stor) ekade över Poitiers, norr om Pyrenéerna år 732, då tiotusentals araber och berber stormade fram mot den frankiska armén. Men de stridsvana ökenkrigarna mötte hårt motstånd och Charles Martels trupper stod emot dem. Edward Gibbon ser detta slag som en historiens vändpunkt. Hade araberna och berberna segrat hade hela Europa med all sannolikhet blivit muslimskt, och man hade, med Gibbons ord ”fått ägna sig åt tolkningen av Koranen” vid fakulteterna i Oxford.

Johannes Salminen tecknar denna upptakt i sin nya bok om ”islams två ansikten”, en liten volym som rymmer en handfull essäer och kortare texter. Men Salminen menar också att de verkligt avgörande händelserna utspelar sig i Jerusalem 1099, då blodbadet på judar och muslimer ägde rum, ”det var raider som för all framtid skulle fläcka bilden av Europa” säger han. Men Muhammeds egen roll i utvecklingen måste lyftas fram. Han var en krigare och statsman mer än religionsstiftare, hans slakt på den judiska stammen Quarayza är legendarisk, då mer än 600 av de judiska männen halshöggs och lämnades i en massgrav, medan kvinnorna och barnen såldes som slavar. Muhammed blev våldet trogen, och med Huntingtons ord kan man konstatera att ”islam har blodiga gränser”. Salminen påpekar också att Koranen vittnar om att ”Muhammed bar ett bestående agg mot judarna”. Att såväl judar som kristna betraktades som ”Bokens folk” förändrar ingenting, eftersom deras dhimmi-status i själva verket gjorde dem till islams fångar och undersåtar. De fick bokstavligt talat betala för att få leva. Att vara dhimmi fick också konsekvenser för vardagslivet. Judar kunde t.ex. i badhusen tvingas ”bära ett särskilt emblem för att lättare kunna åtskiljas från övriga omskurna.” Det är fakta av detta slag man alltid får hos Salminen, som har en ovanlig förmåga att förena de stora, historiska skeendena med ett slags anekdotisk kunskap. Jag tycker mycket om hans nya bok, inte minst för att den vid sidan av dessa fakta, också förmedlar insikter om hur man i den muslimska världen handlade med svarta slavar. Och Salminen får det att bränna till ordentligt när han skriver om den omfattande muslimska migrationen till Europa: ”I dag kan islam tack vare invandrarströmmarna visa upp en massiv och permanent närvaro i Europa. Frågan som Bernhard Lewis vågar ställa är: håller islam på att den här vägen fullfölja den invasion som avbröts vid Poitiers?”.

Det leder mig över till Ayyan Hirsi Alis nya bok, som i allt väsentligt är ett vittnesmål som stödjer Lewis och Salminens antagande. Hon är en av de skarpaste polemikerna, som utifrån konkreta erfarenheter och vittnesmål, kan ge oss en övertygande bild av hur islamiseringen av Europa ser ut. Hennes historia är idag allmänt bekant över stora delar av världen, och hennes livsöde har fått tjäna som symbol för vad som händer den muslimska kvinna som tar av sig slöjan och vägrar följa Koranens bud. Att hon lever med ständig livvaktsbevakning är bara en sida av saken, den andra är att hon sedan länge är utstött ur varje form av familje- och stamgemenskap. Hennes liv i Holland slutade med att hon fråntogs både medborgarskap och parlamentarisk immunitet, sedan en maktkamp fått den ökända ministern och före detta fängelsedirektören Rita Verdonk att agera motAyaan Hirsi Ali. Den senare fick dock så småningom tillbaka sitt medborgarskap, men hade då redan flyttat till USA där hon varit verksam som forskare vid American Enterprise Institute.

Den nya boken börjar i barndomen och vi får följa Ayaan Hirsi Ali och hennes familj över världen. Kapitlen om de tio åren i Kenya är särskilt intressant, som skildring av hur afrikansk islam ser ut. Ändå är det först på sidan 267, där avsnittet Botemedel börjar, som jag tycker att den ger något nytt till den bild jag redan hade av henne. Här argumenterar nämligen Ayaan Hirsi Ali för ”den muslimska tankens befrielse” som ett upplysningsprojekt och något som i grunden kunde förändra ökenkulturens konserverade ålderdomlighet och ge den en möjlighet att träda in i den nya tiden. Nej, hon är ingen missionär. Det är oerhört korkat att säga det (och det har redan sagts alltför många gånger). Däremot är hon en kvinna med civilkurage som manar Europa att stå islamismen emot. Att bjuda den motstånd:

”Varje viktig frihet som västerlänningar förfogar över grundas på friheten att uttrycka sig. Vi ser vad som är fel och påpekar att det är fel, så att det kan åtgärdas. Detta är upplysningens budskap, den rationella process som ligger bakom dagens västerländska värderingar: Sätt igång. Undersök. Fråga. Ta reda på saker. Våga skaffa kunskap. Var inte rädd för vad du kan tänkas få reda på. Kunskap är bättre än vidskepelse, blind tro och dorgmen (…) Islam är däremot oförenligt med upplysningens frihetliga principer. Samtidigt kommer fler och fler människor till väst från länder där livet inrättas efter stamkulturens seder och i allt högre grad underkastas radikala former av islam. Och de för med sig seder, bruk och dogmer som är äldre än upplysningen – och som alldeles uppenbart strider mot upplysningens idéer (…) Yttrandefriheten är den mänskliga frihetens och det fria samhällets grundval. Och i yttrandefriheten ingår rätten att häda och uppröra. ”

Karen Jespersen och Ralf Pittelkows Islams magt är utifrån den danska horisonten också en kampskrift för de europeiska upplysningsidealen, för det demokratiska genombrottet och den sekulära statens överlägsenhet. Så redan där ansluter den direkt till Ayaan Hirsi Alis bok. Jag menar att deras bok är det mest framstående som publicerats på ett skandinaviskt språk i detta ämne. Den gräver inte ner sig i ett skyttegravskrig. Den presenterar istället en fyllig och skrämmande bild av en social, politisk och kulturell förändring som äger rum i hela Europa, en förändring som riskerar att kväsa yttrande- och tryckfriheten, skapa parallella rättssystem (med sharia-domstolar för de enskilda ländernas muslimska medborgare- vilket skulle stå i direkt motsättning till demokratins princip om likhet inför lagen), ge vika för särkrav rörande skolor, butiker, sjukhus, ålderdomshem och andra för livet centrala funktioner. I denna kusliga förändring sker också något som sällan påtalas: de sekulära, frihetslängtande människor som flytt muslimska länder sviks konsekvent. Det har inte minst människor som Ayaan Hirsi Ali, Taslima Nasrin, Salman Rushdie och många, många andra fått erfara.

När Arne Hardis från Weekendavisen gästrecenserade deras bok i Jyllands-Posten (som utgivit den) skrev han följande tankeväckande ord om de enskilda fallen som redovisas i boken som exempel på islamismens farliga tillväxt i Europa:

”Alle er kildebelagte, så enhver kan tjekke validiteten, løbende ledsages begrædelighederne af Pittelkow og Jespersens påpegning af, at mange muslimer ikke ønsker islamismen fremmet, men at denne ikke desto mindre er i fremmarch. Styrken i bogen er ikke kun eksemplernes pinlige og sørgeligt underholdende myriade, mange er i forvejen velkendte fra den offentlige debat, men den sammenhængende analyse, som kæder eksemplerne sammen og ser islamismens trussel i dens helhed.”

Jag tycker att man ska ta Hardis ord på största allvar. Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte ”isolerade” (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamistiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar. Om vi gör det, så vet vi att Ayaan Hirsi Alis anda finns närvarande: som ett upplysningsprojekt i striden mot en medeltida ideologi vars mörker alltför länge vilat över individer, folk och nationer.

tisdag 16 november 2010

Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro och Maria Teresa de Noronha

Hamnkvartersröster och grevinnor. Något om rötter, arv, tradition och paradoxer utifrån tre fado-artister.

När man ska rota i fadons historia är det lätt hänt att man blandar samman begreppen tradition och rötter. Det ska man inte göra. Rötterna är en sak för sig, de kan utredas, blottläggas – och slutligen läggas ett slags pussel med, där också enskildheterna blir synliga. Fadons tradition är däremot en och mycket bestämd. Den definieras med tre begrepp: Corrido, Mouraria och Menhor, och den kan räknas i, om inte exakt, så i alla fall ungefärligt antal. Det är detta som är traditionen. Den moderna fadon sådan vi känner den, från sina anonyma upphovsmän via en muntlig tradering fram till de olika tolkningar som är samtida med inspelningsmöjligheter och därmed traderingar utanför fadohusen, vilar på denna tradition och alla dess oändligt många underavdelningar. Jag ska diskutera detta utifrån tre mycket olika artister, som i skilda utsträckningar och på olika sätt varit avgörande för den fado som sjungs och sprids via skiva och scen idag, i det tidiga 2000-talet. Att jag väljer just dessa tre är ingen tillfällighet. De har var och en på sitt sätt kommit att symbolisera olika saker i fadon: Amália har i kraft av att vara dess moderna drottning också vågat modernisera den, hon anses vara den första fadistan som frångick de muntligt traderade texterna och började anlita poeter för ändamålet. Alfredo Marceneiro är hennes manlige motsvarighet, en fadist med proletär utstrålning och image, med en röst raspig av för mycket bagaço och stark tobak. Maria Teresa de Noronha är de bådas motsats: aristokrat, faktiskt själv grevinna – Condessa de Sabrosa. Hennes make var Greven av Sabrosa, José António Barbosa de Guimarães Serôdio, och det var han som skrev de flesta av texterna till hennes fadosånger.

Man skulle kunna säga att det finns tre faktorer att förhålla sig till:

* Rötterna
* Arvet
* Traditionen

Det är utifrån dessa man också kan förstå dels de stora stilbildarnas betydelse, dels hur de förhöll sig till sina föregångare. Samtidigt som jag säger det, är det viktigt att påpeka att det parallellt med de tre jag här tar upp, självklart fanns en stor mängd, både manliga och kvinnliga, fadoartister. De hade betydelse var och en på sitt sätt. Någon annan skulle ha uppehållit sig vid Argentina Santos, Lucilia do Carmo eller Amálias syster Celeste Rodrigues. Eller vid Max, Henrique Rego eller João Ferreira-Rosa. Att jag väljer de tre jag gör är i sig en värdering.

Ingen kontroversiell värdering, eftersom ingen skulle ifrågasätta de tres storhet. Men när jag väljer dem är det främst därför att jag menar att de är framstående representanter både för sin musikaliska genre och för sin tid. Många skulle säga att andra artister fått verka i skuggan av dem. Om man godtar den tesen är det viktigt att komma ihåg att bara ett litet fåtal fado-artister fram till vår tid haft chansen att spela in skivor, eller ens hade velat det (Marceneiro motarbetade länge tanken aktivt!). På 1980-talet mötte man på sin höjd taffligt inspelade kassetter i butiker och på klubbar. Det var de stora, internationellt kända artisterna, som fanns att få på LP-skiva. Idag är situationen radikalt annorlunda. I princip allt finns att få på cd. Också gamla LP-skivor läggs över på cd, en stor mängd samlingar och serier utges (se diskografin).

Att förhålla sig till de tre termerna blir nu också att förhålla sig till samtiden, hur rötter, arv och tradition förhåller sig till samtiden och hur samtidens artister förhåller sig till dem. Rötterna kan man ha helt olika uppfattning om. Man kan lägga tyngdpunkten på olika faktorer. Forskningen är inte överens, så varför skulle utövarna vara det? Arvet är det enklare att förhålla sig till.

Det finns dokumenterat, och där dokument finns är det bara att ta del av dem. Det må gälla nedtecknade sånger, institutioner, publikationer, spelställen, grammofonbolag, artister, musiker och så småningom också poeter. Traditionen är en sak alldeles för sig. Ju fler fadister jag intervjuat, desto klarare har det stått för mig, att det finns en alldeles bestämd uppsättning fado-sånger, som ingår i denna tradition. Det är melodier som traderats, med texter som ingen känner upphovsmännen till. Men det verkligt intressanta är, att de sånger som ingår i traditionen medger nya texter. De nya texterna, med namngivna upphovsmän eller kvinnor, smälts då samman med de gamla melodierna och uppgår i traditionen.

Musikforskaren Paul Vernon har hjälpt mig ta fram uppgifter om Noronhas musikaliska karriär, och han har funnit att hon åren 1951-1954 spelade in minst fem skivor på ROUXINOL i Lissabon. Bland hennes ackompanjatörer fanns Raul Nery (vars son Ruy Nery idag är en framstående fado-kännare), Pinto Coelho, Armeni Silvo och Joaquin do Vale. Samtliga fem skivor är stenkakor, d.v.s 78-varvsskivor. Idag finns en del av dessa inspelningar överförda till cd (se diskografin).Den cd jag själv har tillgång till ingår i serien Biografia do Fado och innehåller hela tjugo nummer som representerar allt ifrån singelskivor till samlinga på 78-varvare och LP, de flesta av numren inspelade på 1960-talet, den äldsta 1959 och den senaste 1972, nästan ett årtionde efter det att hon slutat uppträda.

Noronha levde mellan 1918 och 1993 och var den första och hittills enda som steg ut ur aristokratins krets och dess oskrivna regel om att bara sjunga fado i slutna sällskap. Istället för att gömma sig i denna slutna ståndsmiljö steg hon ut i offentligheten, uppträdde på scen och spelade in sin fado på skiva. Hon slutade dock uppträda redan 1963 och fram till sin död gjorde hon bara något sällsynt framträdande.

När Amália Rodrigues tillsammans med sin syster Celeste gick omkring i Lissabons hamn som blomster- och fruktförsäljorskor var det ingen, allra minst de själva, som kunnat ana var de skulle hamna som vuxna. Kan det ha varit på samma sätt för den lilla adliga flickan Maria Teresa? Alla fadoartister jag intervjuat under åren har pekat på samma faktor i sina liv, att fadon plötsligt och oväntat tagit dem i besittning, gjort sjungandet till deras öde. Också för dem som vuxit upp med fadon i familjen, i barndomshemmet har det varit så. När de inspirerats och funnit en väg till fadon har de – medvetet eller omedvetet – också tvingast ta ställning till rötterna, arvet och traditionen.

Alfredo Marceneiro föddes 1891 och fick namnet Alfredo Rodrigo Duarte. I skolan visade han en sällsynt talang när det gällde litteratur. Hans far var skomakare. Och det förvånar mig inte att han i nästan varje bildsituation anlägger en proletär image. Han ser verkligen ut som knegaren som bara råkat komma förbi, och rösten förstärker intrycket av att denne knegare allt för ofta suttit på krogen med sitt brännvin.

Sångtalangen hade han från sin mor. Men också fadern hade musiköra och var själv med i en grupp som hette Cadaval. Fadern dog när Alfredo var bara 13 år, det tvingade honom att sluta skolan för att han skulle bidra till familjens försörjning och därför blev han bokbindarlärling. Snart blev han också lärling till fadosångaren Júlio Janota, och eftersom denna också var möbelsnickare kunde Alfredo börja som lärling hos honom med en betydligt bättre lön. Han hade sin verkstad på Campo d´Ourique-gatan. I tjugoårsåldern blev han känd för sin fadosång. Han sjöng på mer eller mindre skumma ställen, som spelhålor och cabaretlokaler.

När han sjöng brukade han hitta på egna texter, och till en traditionell fado kunde han improvisera fram helt nya verser. Det var på detta sätt som han lärde känna flera av tidens stora artister – som Britinho Estucador, Júlio Proença Estofador och Chico Viana – och de såg snabbt hans talang och började skriva poesi för honom som kunde användas som fadotexter. 1924 vann Alfredo fadons då finaste utmärkelse, ”Guldmedaljen” Han fick utmärkelsen efter att ha sjungit fadon O Remorso. Karriären tog fart och på 1940-talet började han också spela in film.

Alfredo Marceneiro var känd för att vara mycket kräsen i valet av fadotexter. När han en gång uppträdde kom en man fram efteråt och kramade om honom, tackade och erbjöd sina tjänster. Det var poeten Manuel Rêgo som sedan skulle komma att skriva några av Marceneiros mest kända texter. När Rêgo dog snidade Marceneiro själv det kors i trä som skulle stå vid hans grav.

Hos dagens artister, som förhåller sig till föregångarna, så som Mariza och andra förhåller sig till Amália eller Camané förhåller sig till Alfredo Marceneiro, kan man också se vägar som pekar framåt och som dessutom för alltid skriver in dem i fadons historia.

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven.

Låtsa sig en yta eller försöka förstå ett innehåll? Svåraste frågan i vår tid.

"De seriösa - Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta".

Det skriver Friedrich Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt (Symposion Samlade skrifter, band 3, översättning av Lars Bjurman).

Är det inte så att varje dagspolitiskt skeende ger oss bevis för detta? När de reflexstyrda ger uttryck för sitt "engagemang" och sin "upprördhet" gör de så, bara för att de nöjer sig med det de omedelbart inhämtat från tv-rutan, datorskärmen eller som följt med som bagage från barndomshemmet (många i min föräldrageneration röstade på socialdemokraterna, för så "har jag alltid gjort", reflexen följde dem hela livet).

Om man inte allvarligt syftat till att förstå skeendena nöjer man sig med att göra så. Men om man verkligen vill förstå, vad gör man då? Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som bara orkar läsa. Vi har bibliotek i vårt land. Vi har möjlighet att låna eller skaffa de böcker som behövs för inlärningen. Det finns datorer där man kan koppla upp sig till kunskapsspäckade hemsidor. Före datorerna menade jag att uppslagsverken på biblioteken gav oss det vi behövde för att kunna gå vidare.

En parlamentarisk demokrati styrs av en regering och en riksdag som valts av ett folk som knappt kan namnen på partiledarna, än mindre något om de ideologiska och politiska rötterna och linjerna. Varför är det så? Jag tror det är så därför att det är enklast och bekvämast att avstå. Hur ska jag då kunna diskutera med de människor som valt att avstå från kunskapen? Jag har två val: antingen kan jag vända och gå åt ett annat håll, eller så tvingar jag mig, med Nietzsches ord att låtsa mig en yta. Det sista är en omöjlighet. Det är både fysiskt och mentalt omöjligt.

*

För övrigt noterar jag att Allan Schwartz, integrationskonsult och representant för romernas paraplyorganisation Delegation och forum med roma och sinti som företräder drygt 85 procent av landets romer, skarpt tar avstånd från Maria Leissner och hennes uppskruvade och sanslösa rapport tidigare i år. Han skriver på Newsmill bland annat:

"Nu skräms vi romer av de förslag som föreslås av demokratiambassadören Maria Leissner i betänkandet Romers rätt – en strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55). Hon skyr inga medel när det gäller att försöka svartmåla svenska folket i romernas namn, något som vi inte alls önskar göra. Hon talar i vårt namn på ett sätt som inte sammanfaller med vad vi tycker, tänker och vill säga själva (...) Så som framkommer i betänkandet vill Leissner att man ska kasta en anklagande syndabocksmantel på det svenska folket och få svenskarna att erkänna övergrepp, rasistiska illdåd etc. Detta ska ske genom en ”sannings- och försoningskommitté”, som Leissner vill driva fram. Först därefter – så att Leissner ska ha en uppgift under lång tid framöver – ska det ”byggas broar” mellan romerna och majoritetssamhället. Leissner förbiser sitt eget bisarra dubbelmoraliska handlande då hon bokstavligt själv, med alla medel, helt vill äga romernas egna frågor på alla fronter. Det är skrämmande att läsa hur Leissner återkommande angriper hela Sverige inom samtliga områden för att romerna – enligt henne – inte får vara delaktiga medan hon själv helt utesluter oss från all insyn och delaktighet. Hennes handlande strider mot mänskliga rättigheter och de skilda nationella och internationella rekommendationer som finns med och som hänvisas till i betänkandet."

Detta är också en sak där man måste välja yta eller innehåll innan man reflexmässigt ylar med hundarna.

Foto: A. Nydahl oktober 2010.

Vilken längtan ryms för mig i saudade?

Jag tar två steg bakåt. Bläddrar i minnet och böckerna. Ser vad jag skrev då, när jag för många år sedan började gräva i fadons historia och mentalitet. Jag skrev:

"Jag drev för vinden. Jag drev med vinden. Jag drev. Det är mer än tjugo långa år sedan det upphörde. I fadon fann jag en exilplats. Med dess hjälp bröt jag mig ny mark och valde en annan väg. Varför? För att inget alternativ gavs."

Det kunde räcka för att se att det inte var något som skilde sig från mitt eget inre tillstånd, som gjorde att fadon blev min hemvist. Jag hade redan varit med om detta så många gånger att jag genast såg att det var mitt. Inget alternativ gavs.
Och så skrev jag:

"Vilken längtan ryms för mig i saudade? Vilken sorg, vilken glädje? Jag verifierar begreppet dagligen. Inombords förvandlar jag det från ett portugisiskt till ett svenskt ord. För mig går gränsen inte längre mellan språken, den går mellan vägen människorna väljer. Jag valde tystnaden. I fadon finns intimiteten: öga mot öga, mun mot mun, längtan född av längtan och längtan mättad av längtan."

Var det rentav så att jag de första nätterna i Bairro Alto för tjugosex år sedan tyckte mig ha funnit platsen/ordet/känslan som sammanfattade en längtan vars kärna var både erotisk och existentiell? Alltmer tror jag det.

Det som gått förlorat de senaste åren har gjort det på grund av min ökande oförmåga att resa, att ens vara ute bland människor i trånga och slutna miljöer (buss, tåg, flyg, biografer etc.) och min avsmak för det resande som är en gigantisk industri, där också flygplatserna helt är i händerna på konsumismen med sina evighetslånga rader av butiker och handelstorg. Jag valde att avstå och hamnade därför vid sidan av, också fysiskt och mentalt. Trots det finns det en inre drivkraft som säger mig att jag åtminstone en gång till i livet ska besöka Lissabon. Om lidandet i resan är stort, är kanske befrielsen vid ankomsten större?

Foto: Ulf Bergqvist. Argentina Santos sjunger fado.

måndag 15 november 2010

Glittret.

Det finns ingenting som glittrar bättre än vår tid. Men petar man på glittret faller det sönder och blir damm. Hela vår tid, dess civilisation och (brist på) kultur är en bräcklig konstruktion.

Ett felkommando i programvaran stänger butikerna. En aktiv vulkan lämnar hundratusentals människor gråtande på semesterorterna. Det fortsätter glittra därför att uppdraget består av glittrande. Statstelevisionen sänder sina dagliga doser passiviserande skrattattacker. I varje tv-soffa leker och skrattar man sig glömsk.

Vi väntar bara på den dag då www bryter samman och våra e-postkataloger raderas, bloggarna blir så osynliga att de verkar ha varit en dröm och all världens ekonomiska transaktioner upphör att fungera. Det glittrar verkligen om vår tid.

Foto: A. Nydahl

Simone Weil och det absoluta.

Simone Weil med André Weil,
Henri Cartan och Jean Delsarte (1937).


Sedan början av 1980-talet har Simone Weil oupphörligt fascinerat mig. Jag har läst allt som finns översatt till svenska, jag har köpt och läst biografier och studier över henne och har också själv skrivit ett försök till meditation över henne, med Simone och fjärilen som jag gav ut i mitten av 1990-talet.

När jag antikvariskt köpte hem Sven Stolpes Ande och dikt (1950) så var det efter rekommendation om att läsa hans studie av Léon Bloy. Eftersom boken saknar innehållsförteckning visste jag inte att det direkt efter den långa texten om Bloy skulle komma en om Simone Weil. Det finns i Stolpes text särskilt en aspekt som jag många gånger funderat över, nämligen Weils aldrig genomförda katolska konvertering. Att hon lämnade sitt judiska arv bakom sig är oomtvistat och fastlagt. Men det faktum att hon aldrig blev medlem i katolska kyrkan har förvånat många, eftersom man sett och betraktat det som en självklarhet att hon levde sitt korta liv som bekännande kristen.

Sven Stolpe skriver: "I själva verket var Simone Weil rädd för kyrkan som social institution, som surrogat för det högsta. Katoliker är patrioter - i sitt förhållande till kyrkan. De älskar den som sitt hem, sitt hemland. Men varje sådan bindning tedde sig för Simone Weil som en begränsning. När hon såg helgonen skänka företag som korstågen sitt gillande, anade hon, att de förblindats av just denna näst högsta bindning till kyrkan istället för till Guds kärlek. Kyrkan är en social institution och som sådan farlig."

Sedan han resonerat kring detta kommer Stolpe in på de kollektiva känslor som uppstår: "Simone Weil vägrade att upptas i en miljö, tillhöra en miljö där man säger vi, vara en del av oss, 'att över huvud trivas och vara hemma i någon sorts mänsklig miljö.' Hon kände som sitt livs uppgift att 'vara ensam, främling och i landsflykt'".

Det tycks som om Stolpe här träffar kärnan: den som föredrar en världslig och social institution - en maktapparat - är aldrig fri. Stolpe igen: "Vad hon mer än allt annat fruktade, var att kompromissa - hon ville det absoluta, och det absoluta kräver frihet och offer."

söndag 14 november 2010

Årets julbokpaket – två alternativ.

Kan beställas från och med 14 november, till och med den 20 december.

Observera att dessa extremt låga priser endast gäller denna tidsperiod. Du kan beställa i kommentarfunktionen här i bloggen eller med att uppge namn och adress i ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Glöm inte ange om du vill ha paket 1 eller 2, eller båda. Priserna gäller endast beställningar i Sverige. För utlandsbeställningar tillkommer postens portoavgift.

Paket 1, fyra titlar, pris inklusive porto 150:-

Den tysta zonen, prosabetraktelse om tystnad, ensamhet och frihet, 136 sidor, mjukband.

Förensligandet, en prosabok om hur barndom, ungdom och erfarenhet formar våra vuxna liv, 126 sidor, mjukband. Min tredje bok på detta ämne och en uppföljare till Äntligen ensam och Melankolin.

Ökenvandring, en samling stads- och miljöskildringar kombinerade med politiska betraktelser från Libyen i söder, via bland andra städer Amsterdam och London till Polen och Sverige, 160 sidor, danskt band. Utgör andra bandet i min trilogi Politisk geografi men kan läsas helt oberoende av de två andra. Förutom geografierna finns här också en handfull samtalsessäer med nordiska författare.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.


Paket 2, fyra titlar, pris inklusive porto 250:-

Lissabon – en promenadbok. Min första Lissabonbok i samarbete med den japanske fotografen Hideo Matsumoto, stort format, tryckt på exklusivt papper, 120 sidor. Boken är rikt illustrerad med sepiabilder. Matsumoto är en fotograf som kan skapa en känsla av närvaro, oavsett om han befinner sig i den trånga gränden eller i stadens kustmiljöer.

Lissabon – Miljöer, människor, musik. Ulf Bergqvists och min Lissabonbok, en guide i ord och bild till stadens olika kvarter, stort format, fyrfärg, rikt illustrerad med en handfull kännare och resenärer som gästskribenter, hårda pärmar, 144 sidor. Innehåller texter om stadens historia, miljöer, människor och musik. Flanörens bidrag och ett alternativ till vanliga turistguider, skapad av människor som kan sitt Lissabon.

Inre frihet, prosabetraktelser om den inre friheten i läsandet och skrivandet, 200 sidor, mjukband. Texterna bygger på Occident-bloggen 2007-2008.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.