onsdag 17 november 2010

Hellre slita sönder alla ord...

Vägen går alltid utifrån inåt. Också i konsten. Till slut utan kropp bara kraft, bara väsen. Aldrig göra det lätt för sig, aldrig spela, aldrig vackra ord, hellre slita sönder alla ord.

ur Nattbrev, oktober 1951 av Nelly Sachs (i Den store anonyme, Ersatz, i översättning av Margaretha Holmqvist)

Islams olika ansikten. Islamismens järnnäve. Tre böcker i ämnena.

Slaget vid Poitiers, år 732

Karen Jespersen och Ralf Pittelkow:
Islams magt. Europas ny virkelighed (Jyllands-Postens forlag, København).

Johannes Salminen:
Islams två ansikten. Essäer (Söderströms, Finland och Atlantis, Sverige).

Ayaan Hirsi Ali:
Nomad. En personlig resa genom civilisationerna. (Bonniers, översättning av Manne Svensson).

Stridsropet Allahu akbar (Gud är stor) ekade över Poitiers, norr om Pyrenéerna år 732, då tiotusentals araber och berber stormade fram mot den frankiska armén. Men de stridsvana ökenkrigarna mötte hårt motstånd och Charles Martels trupper stod emot dem. Edward Gibbon ser detta slag som en historiens vändpunkt. Hade araberna och berberna segrat hade hela Europa med all sannolikhet blivit muslimskt, och man hade, med Gibbons ord ”fått ägna sig åt tolkningen av Koranen” vid fakulteterna i Oxford.

Johannes Salminen tecknar denna upptakt i sin nya bok om ”islams två ansikten”, en liten volym som rymmer en handfull essäer och kortare texter. Men Salminen menar också att de verkligt avgörande händelserna utspelar sig i Jerusalem 1099, då blodbadet på judar och muslimer ägde rum, ”det var raider som för all framtid skulle fläcka bilden av Europa” säger han. Men Muhammeds egen roll i utvecklingen måste lyftas fram. Han var en krigare och statsman mer än religionsstiftare, hans slakt på den judiska stammen Quarayza är legendarisk, då mer än 600 av de judiska männen halshöggs och lämnades i en massgrav, medan kvinnorna och barnen såldes som slavar. Muhammed blev våldet trogen, och med Huntingtons ord kan man konstatera att ”islam har blodiga gränser”. Salminen påpekar också att Koranen vittnar om att ”Muhammed bar ett bestående agg mot judarna”. Att såväl judar som kristna betraktades som ”Bokens folk” förändrar ingenting, eftersom deras dhimmi-status i själva verket gjorde dem till islams fångar och undersåtar. De fick bokstavligt talat betala för att få leva. Att vara dhimmi fick också konsekvenser för vardagslivet. Judar kunde t.ex. i badhusen tvingas ”bära ett särskilt emblem för att lättare kunna åtskiljas från övriga omskurna.” Det är fakta av detta slag man alltid får hos Salminen, som har en ovanlig förmåga att förena de stora, historiska skeendena med ett slags anekdotisk kunskap. Jag tycker mycket om hans nya bok, inte minst för att den vid sidan av dessa fakta, också förmedlar insikter om hur man i den muslimska världen handlade med svarta slavar. Och Salminen får det att bränna till ordentligt när han skriver om den omfattande muslimska migrationen till Europa: ”I dag kan islam tack vare invandrarströmmarna visa upp en massiv och permanent närvaro i Europa. Frågan som Bernhard Lewis vågar ställa är: håller islam på att den här vägen fullfölja den invasion som avbröts vid Poitiers?”.

Det leder mig över till Ayyan Hirsi Alis nya bok, som i allt väsentligt är ett vittnesmål som stödjer Lewis och Salminens antagande. Hon är en av de skarpaste polemikerna, som utifrån konkreta erfarenheter och vittnesmål, kan ge oss en övertygande bild av hur islamiseringen av Europa ser ut. Hennes historia är idag allmänt bekant över stora delar av världen, och hennes livsöde har fått tjäna som symbol för vad som händer den muslimska kvinna som tar av sig slöjan och vägrar följa Koranens bud. Att hon lever med ständig livvaktsbevakning är bara en sida av saken, den andra är att hon sedan länge är utstött ur varje form av familje- och stamgemenskap. Hennes liv i Holland slutade med att hon fråntogs både medborgarskap och parlamentarisk immunitet, sedan en maktkamp fått den ökända ministern och före detta fängelsedirektören Rita Verdonk att agera motAyaan Hirsi Ali. Den senare fick dock så småningom tillbaka sitt medborgarskap, men hade då redan flyttat till USA där hon varit verksam som forskare vid American Enterprise Institute.

Den nya boken börjar i barndomen och vi får följa Ayaan Hirsi Ali och hennes familj över världen. Kapitlen om de tio åren i Kenya är särskilt intressant, som skildring av hur afrikansk islam ser ut. Ändå är det först på sidan 267, där avsnittet Botemedel börjar, som jag tycker att den ger något nytt till den bild jag redan hade av henne. Här argumenterar nämligen Ayaan Hirsi Ali för ”den muslimska tankens befrielse” som ett upplysningsprojekt och något som i grunden kunde förändra ökenkulturens konserverade ålderdomlighet och ge den en möjlighet att träda in i den nya tiden. Nej, hon är ingen missionär. Det är oerhört korkat att säga det (och det har redan sagts alltför många gånger). Däremot är hon en kvinna med civilkurage som manar Europa att stå islamismen emot. Att bjuda den motstånd:

”Varje viktig frihet som västerlänningar förfogar över grundas på friheten att uttrycka sig. Vi ser vad som är fel och påpekar att det är fel, så att det kan åtgärdas. Detta är upplysningens budskap, den rationella process som ligger bakom dagens västerländska värderingar: Sätt igång. Undersök. Fråga. Ta reda på saker. Våga skaffa kunskap. Var inte rädd för vad du kan tänkas få reda på. Kunskap är bättre än vidskepelse, blind tro och dorgmen (…) Islam är däremot oförenligt med upplysningens frihetliga principer. Samtidigt kommer fler och fler människor till väst från länder där livet inrättas efter stamkulturens seder och i allt högre grad underkastas radikala former av islam. Och de för med sig seder, bruk och dogmer som är äldre än upplysningen – och som alldeles uppenbart strider mot upplysningens idéer (…) Yttrandefriheten är den mänskliga frihetens och det fria samhällets grundval. Och i yttrandefriheten ingår rätten att häda och uppröra. ”

Karen Jespersen och Ralf Pittelkows Islams magt är utifrån den danska horisonten också en kampskrift för de europeiska upplysningsidealen, för det demokratiska genombrottet och den sekulära statens överlägsenhet. Så redan där ansluter den direkt till Ayaan Hirsi Alis bok. Jag menar att deras bok är det mest framstående som publicerats på ett skandinaviskt språk i detta ämne. Den gräver inte ner sig i ett skyttegravskrig. Den presenterar istället en fyllig och skrämmande bild av en social, politisk och kulturell förändring som äger rum i hela Europa, en förändring som riskerar att kväsa yttrande- och tryckfriheten, skapa parallella rättssystem (med sharia-domstolar för de enskilda ländernas muslimska medborgare- vilket skulle stå i direkt motsättning till demokratins princip om likhet inför lagen), ge vika för särkrav rörande skolor, butiker, sjukhus, ålderdomshem och andra för livet centrala funktioner. I denna kusliga förändring sker också något som sällan påtalas: de sekulära, frihetslängtande människor som flytt muslimska länder sviks konsekvent. Det har inte minst människor som Ayaan Hirsi Ali, Taslima Nasrin, Salman Rushdie och många, många andra fått erfara.

När Arne Hardis från Weekendavisen gästrecenserade deras bok i Jyllands-Posten (som utgivit den) skrev han följande tankeväckande ord om de enskilda fallen som redovisas i boken som exempel på islamismens farliga tillväxt i Europa:

”Alle er kildebelagte, så enhver kan tjekke validiteten, løbende ledsages begrædelighederne af Pittelkow og Jespersens påpegning af, at mange muslimer ikke ønsker islamismen fremmet, men at denne ikke desto mindre er i fremmarch. Styrken i bogen er ikke kun eksemplernes pinlige og sørgeligt underholdende myriade, mange er i forvejen velkendte fra den offentlige debat, men den sammenhængende analyse, som kæder eksemplerne sammen og ser islamismens trussel i dens helhed.”

Jag tycker att man ska ta Hardis ord på största allvar. Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte ”isolerade” (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamistiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar. Om vi gör det, så vet vi att Ayaan Hirsi Alis anda finns närvarande: som ett upplysningsprojekt i striden mot en medeltida ideologi vars mörker alltför länge vilat över individer, folk och nationer.

tisdag 16 november 2010

Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro och Maria Teresa de Noronha

Hamnkvartersröster och grevinnor. Något om rötter, arv, tradition och paradoxer utifrån tre fado-artister.

När man ska rota i fadons historia är det lätt hänt att man blandar samman begreppen tradition och rötter. Det ska man inte göra. Rötterna är en sak för sig, de kan utredas, blottläggas – och slutligen läggas ett slags pussel med, där också enskildheterna blir synliga. Fadons tradition är däremot en och mycket bestämd. Den definieras med tre begrepp: Corrido, Mouraria och Menhor, och den kan räknas i, om inte exakt, så i alla fall ungefärligt antal. Det är detta som är traditionen. Den moderna fadon sådan vi känner den, från sina anonyma upphovsmän via en muntlig tradering fram till de olika tolkningar som är samtida med inspelningsmöjligheter och därmed traderingar utanför fadohusen, vilar på denna tradition och alla dess oändligt många underavdelningar. Jag ska diskutera detta utifrån tre mycket olika artister, som i skilda utsträckningar och på olika sätt varit avgörande för den fado som sjungs och sprids via skiva och scen idag, i det tidiga 2000-talet. Att jag väljer just dessa tre är ingen tillfällighet. De har var och en på sitt sätt kommit att symbolisera olika saker i fadon: Amália har i kraft av att vara dess moderna drottning också vågat modernisera den, hon anses vara den första fadistan som frångick de muntligt traderade texterna och började anlita poeter för ändamålet. Alfredo Marceneiro är hennes manlige motsvarighet, en fadist med proletär utstrålning och image, med en röst raspig av för mycket bagaço och stark tobak. Maria Teresa de Noronha är de bådas motsats: aristokrat, faktiskt själv grevinna – Condessa de Sabrosa. Hennes make var Greven av Sabrosa, José António Barbosa de Guimarães Serôdio, och det var han som skrev de flesta av texterna till hennes fadosånger.

Man skulle kunna säga att det finns tre faktorer att förhålla sig till:

* Rötterna
* Arvet
* Traditionen

Det är utifrån dessa man också kan förstå dels de stora stilbildarnas betydelse, dels hur de förhöll sig till sina föregångare. Samtidigt som jag säger det, är det viktigt att påpeka att det parallellt med de tre jag här tar upp, självklart fanns en stor mängd, både manliga och kvinnliga, fadoartister. De hade betydelse var och en på sitt sätt. Någon annan skulle ha uppehållit sig vid Argentina Santos, Lucilia do Carmo eller Amálias syster Celeste Rodrigues. Eller vid Max, Henrique Rego eller João Ferreira-Rosa. Att jag väljer de tre jag gör är i sig en värdering.

Ingen kontroversiell värdering, eftersom ingen skulle ifrågasätta de tres storhet. Men när jag väljer dem är det främst därför att jag menar att de är framstående representanter både för sin musikaliska genre och för sin tid. Många skulle säga att andra artister fått verka i skuggan av dem. Om man godtar den tesen är det viktigt att komma ihåg att bara ett litet fåtal fado-artister fram till vår tid haft chansen att spela in skivor, eller ens hade velat det (Marceneiro motarbetade länge tanken aktivt!). På 1980-talet mötte man på sin höjd taffligt inspelade kassetter i butiker och på klubbar. Det var de stora, internationellt kända artisterna, som fanns att få på LP-skiva. Idag är situationen radikalt annorlunda. I princip allt finns att få på cd. Också gamla LP-skivor läggs över på cd, en stor mängd samlingar och serier utges (se diskografin).

Att förhålla sig till de tre termerna blir nu också att förhålla sig till samtiden, hur rötter, arv och tradition förhåller sig till samtiden och hur samtidens artister förhåller sig till dem. Rötterna kan man ha helt olika uppfattning om. Man kan lägga tyngdpunkten på olika faktorer. Forskningen är inte överens, så varför skulle utövarna vara det? Arvet är det enklare att förhålla sig till.

Det finns dokumenterat, och där dokument finns är det bara att ta del av dem. Det må gälla nedtecknade sånger, institutioner, publikationer, spelställen, grammofonbolag, artister, musiker och så småningom också poeter. Traditionen är en sak alldeles för sig. Ju fler fadister jag intervjuat, desto klarare har det stått för mig, att det finns en alldeles bestämd uppsättning fado-sånger, som ingår i denna tradition. Det är melodier som traderats, med texter som ingen känner upphovsmännen till. Men det verkligt intressanta är, att de sånger som ingår i traditionen medger nya texter. De nya texterna, med namngivna upphovsmän eller kvinnor, smälts då samman med de gamla melodierna och uppgår i traditionen.

Musikforskaren Paul Vernon har hjälpt mig ta fram uppgifter om Noronhas musikaliska karriär, och han har funnit att hon åren 1951-1954 spelade in minst fem skivor på ROUXINOL i Lissabon. Bland hennes ackompanjatörer fanns Raul Nery (vars son Ruy Nery idag är en framstående fado-kännare), Pinto Coelho, Armeni Silvo och Joaquin do Vale. Samtliga fem skivor är stenkakor, d.v.s 78-varvsskivor. Idag finns en del av dessa inspelningar överförda till cd (se diskografin).Den cd jag själv har tillgång till ingår i serien Biografia do Fado och innehåller hela tjugo nummer som representerar allt ifrån singelskivor till samlinga på 78-varvare och LP, de flesta av numren inspelade på 1960-talet, den äldsta 1959 och den senaste 1972, nästan ett årtionde efter det att hon slutat uppträda.

Noronha levde mellan 1918 och 1993 och var den första och hittills enda som steg ut ur aristokratins krets och dess oskrivna regel om att bara sjunga fado i slutna sällskap. Istället för att gömma sig i denna slutna ståndsmiljö steg hon ut i offentligheten, uppträdde på scen och spelade in sin fado på skiva. Hon slutade dock uppträda redan 1963 och fram till sin död gjorde hon bara något sällsynt framträdande.

När Amália Rodrigues tillsammans med sin syster Celeste gick omkring i Lissabons hamn som blomster- och fruktförsäljorskor var det ingen, allra minst de själva, som kunnat ana var de skulle hamna som vuxna. Kan det ha varit på samma sätt för den lilla adliga flickan Maria Teresa? Alla fadoartister jag intervjuat under åren har pekat på samma faktor i sina liv, att fadon plötsligt och oväntat tagit dem i besittning, gjort sjungandet till deras öde. Också för dem som vuxit upp med fadon i familjen, i barndomshemmet har det varit så. När de inspirerats och funnit en väg till fadon har de – medvetet eller omedvetet – också tvingast ta ställning till rötterna, arvet och traditionen.

Alfredo Marceneiro föddes 1891 och fick namnet Alfredo Rodrigo Duarte. I skolan visade han en sällsynt talang när det gällde litteratur. Hans far var skomakare. Och det förvånar mig inte att han i nästan varje bildsituation anlägger en proletär image. Han ser verkligen ut som knegaren som bara råkat komma förbi, och rösten förstärker intrycket av att denne knegare allt för ofta suttit på krogen med sitt brännvin.

Sångtalangen hade han från sin mor. Men också fadern hade musiköra och var själv med i en grupp som hette Cadaval. Fadern dog när Alfredo var bara 13 år, det tvingade honom att sluta skolan för att han skulle bidra till familjens försörjning och därför blev han bokbindarlärling. Snart blev han också lärling till fadosångaren Júlio Janota, och eftersom denna också var möbelsnickare kunde Alfredo börja som lärling hos honom med en betydligt bättre lön. Han hade sin verkstad på Campo d´Ourique-gatan. I tjugoårsåldern blev han känd för sin fadosång. Han sjöng på mer eller mindre skumma ställen, som spelhålor och cabaretlokaler.

När han sjöng brukade han hitta på egna texter, och till en traditionell fado kunde han improvisera fram helt nya verser. Det var på detta sätt som han lärde känna flera av tidens stora artister – som Britinho Estucador, Júlio Proença Estofador och Chico Viana – och de såg snabbt hans talang och började skriva poesi för honom som kunde användas som fadotexter. 1924 vann Alfredo fadons då finaste utmärkelse, ”Guldmedaljen” Han fick utmärkelsen efter att ha sjungit fadon O Remorso. Karriären tog fart och på 1940-talet började han också spela in film.

Alfredo Marceneiro var känd för att vara mycket kräsen i valet av fadotexter. När han en gång uppträdde kom en man fram efteråt och kramade om honom, tackade och erbjöd sina tjänster. Det var poeten Manuel Rêgo som sedan skulle komma att skriva några av Marceneiros mest kända texter. När Rêgo dog snidade Marceneiro själv det kors i trä som skulle stå vid hans grav.

Hos dagens artister, som förhåller sig till föregångarna, så som Mariza och andra förhåller sig till Amália eller Camané förhåller sig till Alfredo Marceneiro, kan man också se vägar som pekar framåt och som dessutom för alltid skriver in dem i fadons historia.

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven.

Låtsa sig en yta eller försöka förstå ett innehåll? Svåraste frågan i vår tid.

"De seriösa - Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta".

Det skriver Friedrich Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt (Symposion Samlade skrifter, band 3, översättning av Lars Bjurman).

Är det inte så att varje dagspolitiskt skeende ger oss bevis för detta? När de reflexstyrda ger uttryck för sitt "engagemang" och sin "upprördhet" gör de så, bara för att de nöjer sig med det de omedelbart inhämtat från tv-rutan, datorskärmen eller som följt med som bagage från barndomshemmet (många i min föräldrageneration röstade på socialdemokraterna, för så "har jag alltid gjort", reflexen följde dem hela livet).

Om man inte allvarligt syftat till att förstå skeendena nöjer man sig med att göra så. Men om man verkligen vill förstå, vad gör man då? Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som bara orkar läsa. Vi har bibliotek i vårt land. Vi har möjlighet att låna eller skaffa de böcker som behövs för inlärningen. Det finns datorer där man kan koppla upp sig till kunskapsspäckade hemsidor. Före datorerna menade jag att uppslagsverken på biblioteken gav oss det vi behövde för att kunna gå vidare.

En parlamentarisk demokrati styrs av en regering och en riksdag som valts av ett folk som knappt kan namnen på partiledarna, än mindre något om de ideologiska och politiska rötterna och linjerna. Varför är det så? Jag tror det är så därför att det är enklast och bekvämast att avstå. Hur ska jag då kunna diskutera med de människor som valt att avstå från kunskapen? Jag har två val: antingen kan jag vända och gå åt ett annat håll, eller så tvingar jag mig, med Nietzsches ord att låtsa mig en yta. Det sista är en omöjlighet. Det är både fysiskt och mentalt omöjligt.

*

För övrigt noterar jag att Allan Schwartz, integrationskonsult och representant för romernas paraplyorganisation Delegation och forum med roma och sinti som företräder drygt 85 procent av landets romer, skarpt tar avstånd från Maria Leissner och hennes uppskruvade och sanslösa rapport tidigare i år. Han skriver på Newsmill bland annat:

"Nu skräms vi romer av de förslag som föreslås av demokratiambassadören Maria Leissner i betänkandet Romers rätt – en strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55). Hon skyr inga medel när det gäller att försöka svartmåla svenska folket i romernas namn, något som vi inte alls önskar göra. Hon talar i vårt namn på ett sätt som inte sammanfaller med vad vi tycker, tänker och vill säga själva (...) Så som framkommer i betänkandet vill Leissner att man ska kasta en anklagande syndabocksmantel på det svenska folket och få svenskarna att erkänna övergrepp, rasistiska illdåd etc. Detta ska ske genom en ”sannings- och försoningskommitté”, som Leissner vill driva fram. Först därefter – så att Leissner ska ha en uppgift under lång tid framöver – ska det ”byggas broar” mellan romerna och majoritetssamhället. Leissner förbiser sitt eget bisarra dubbelmoraliska handlande då hon bokstavligt själv, med alla medel, helt vill äga romernas egna frågor på alla fronter. Det är skrämmande att läsa hur Leissner återkommande angriper hela Sverige inom samtliga områden för att romerna – enligt henne – inte får vara delaktiga medan hon själv helt utesluter oss från all insyn och delaktighet. Hennes handlande strider mot mänskliga rättigheter och de skilda nationella och internationella rekommendationer som finns med och som hänvisas till i betänkandet."

Detta är också en sak där man måste välja yta eller innehåll innan man reflexmässigt ylar med hundarna.

Foto: A. Nydahl oktober 2010.

Vilken längtan ryms för mig i saudade?

Jag tar två steg bakåt. Bläddrar i minnet och böckerna. Ser vad jag skrev då, när jag för många år sedan började gräva i fadons historia och mentalitet. Jag skrev:

"Jag drev för vinden. Jag drev med vinden. Jag drev. Det är mer än tjugo långa år sedan det upphörde. I fadon fann jag en exilplats. Med dess hjälp bröt jag mig ny mark och valde en annan väg. Varför? För att inget alternativ gavs."

Det kunde räcka för att se att det inte var något som skilde sig från mitt eget inre tillstånd, som gjorde att fadon blev min hemvist. Jag hade redan varit med om detta så många gånger att jag genast såg att det var mitt. Inget alternativ gavs.
Och så skrev jag:

"Vilken längtan ryms för mig i saudade? Vilken sorg, vilken glädje? Jag verifierar begreppet dagligen. Inombords förvandlar jag det från ett portugisiskt till ett svenskt ord. För mig går gränsen inte längre mellan språken, den går mellan vägen människorna väljer. Jag valde tystnaden. I fadon finns intimiteten: öga mot öga, mun mot mun, längtan född av längtan och längtan mättad av längtan."

Var det rentav så att jag de första nätterna i Bairro Alto för tjugosex år sedan tyckte mig ha funnit platsen/ordet/känslan som sammanfattade en längtan vars kärna var både erotisk och existentiell? Alltmer tror jag det.

Det som gått förlorat de senaste åren har gjort det på grund av min ökande oförmåga att resa, att ens vara ute bland människor i trånga och slutna miljöer (buss, tåg, flyg, biografer etc.) och min avsmak för det resande som är en gigantisk industri, där också flygplatserna helt är i händerna på konsumismen med sina evighetslånga rader av butiker och handelstorg. Jag valde att avstå och hamnade därför vid sidan av, också fysiskt och mentalt. Trots det finns det en inre drivkraft som säger mig att jag åtminstone en gång till i livet ska besöka Lissabon. Om lidandet i resan är stort, är kanske befrielsen vid ankomsten större?

Foto: Ulf Bergqvist. Argentina Santos sjunger fado.

måndag 15 november 2010

Glittret.

Det finns ingenting som glittrar bättre än vår tid. Men petar man på glittret faller det sönder och blir damm. Hela vår tid, dess civilisation och (brist på) kultur är en bräcklig konstruktion.

Ett felkommando i programvaran stänger butikerna. En aktiv vulkan lämnar hundratusentals människor gråtande på semesterorterna. Det fortsätter glittra därför att uppdraget består av glittrande. Statstelevisionen sänder sina dagliga doser passiviserande skrattattacker. I varje tv-soffa leker och skrattar man sig glömsk.

Vi väntar bara på den dag då www bryter samman och våra e-postkataloger raderas, bloggarna blir så osynliga att de verkar ha varit en dröm och all världens ekonomiska transaktioner upphör att fungera. Det glittrar verkligen om vår tid.

Foto: A. Nydahl

Simone Weil och det absoluta.

Simone Weil med André Weil,
Henri Cartan och Jean Delsarte (1937).


Sedan början av 1980-talet har Simone Weil oupphörligt fascinerat mig. Jag har läst allt som finns översatt till svenska, jag har köpt och läst biografier och studier över henne och har också själv skrivit ett försök till meditation över henne, med Simone och fjärilen som jag gav ut i mitten av 1990-talet.

När jag antikvariskt köpte hem Sven Stolpes Ande och dikt (1950) så var det efter rekommendation om att läsa hans studie av Léon Bloy. Eftersom boken saknar innehållsförteckning visste jag inte att det direkt efter den långa texten om Bloy skulle komma en om Simone Weil. Det finns i Stolpes text särskilt en aspekt som jag många gånger funderat över, nämligen Weils aldrig genomförda katolska konvertering. Att hon lämnade sitt judiska arv bakom sig är oomtvistat och fastlagt. Men det faktum att hon aldrig blev medlem i katolska kyrkan har förvånat många, eftersom man sett och betraktat det som en självklarhet att hon levde sitt korta liv som bekännande kristen.

Sven Stolpe skriver: "I själva verket var Simone Weil rädd för kyrkan som social institution, som surrogat för det högsta. Katoliker är patrioter - i sitt förhållande till kyrkan. De älskar den som sitt hem, sitt hemland. Men varje sådan bindning tedde sig för Simone Weil som en begränsning. När hon såg helgonen skänka företag som korstågen sitt gillande, anade hon, att de förblindats av just denna näst högsta bindning till kyrkan istället för till Guds kärlek. Kyrkan är en social institution och som sådan farlig."

Sedan han resonerat kring detta kommer Stolpe in på de kollektiva känslor som uppstår: "Simone Weil vägrade att upptas i en miljö, tillhöra en miljö där man säger vi, vara en del av oss, 'att över huvud trivas och vara hemma i någon sorts mänsklig miljö.' Hon kände som sitt livs uppgift att 'vara ensam, främling och i landsflykt'".

Det tycks som om Stolpe här träffar kärnan: den som föredrar en världslig och social institution - en maktapparat - är aldrig fri. Stolpe igen: "Vad hon mer än allt annat fruktade, var att kompromissa - hon ville det absoluta, och det absoluta kräver frihet och offer."

söndag 14 november 2010

Årets julbokpaket – två alternativ.

Kan beställas från och med 14 november, till och med den 20 december.

Observera att dessa extremt låga priser endast gäller denna tidsperiod. Du kan beställa i kommentarfunktionen här i bloggen eller med att uppge namn och adress i ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Glöm inte ange om du vill ha paket 1 eller 2, eller båda. Priserna gäller endast beställningar i Sverige. För utlandsbeställningar tillkommer postens portoavgift.

Paket 1, fyra titlar, pris inklusive porto 150:-

Den tysta zonen, prosabetraktelse om tystnad, ensamhet och frihet, 136 sidor, mjukband.

Förensligandet, en prosabok om hur barndom, ungdom och erfarenhet formar våra vuxna liv, 126 sidor, mjukband. Min tredje bok på detta ämne och en uppföljare till Äntligen ensam och Melankolin.

Ökenvandring, en samling stads- och miljöskildringar kombinerade med politiska betraktelser från Libyen i söder, via bland andra städer Amsterdam och London till Polen och Sverige, 160 sidor, danskt band. Utgör andra bandet i min trilogi Politisk geografi men kan läsas helt oberoende av de två andra. Förutom geografierna finns här också en handfull samtalsessäer med nordiska författare.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.


Paket 2, fyra titlar, pris inklusive porto 250:-

Lissabon – en promenadbok. Min första Lissabonbok i samarbete med den japanske fotografen Hideo Matsumoto, stort format, tryckt på exklusivt papper, 120 sidor. Boken är rikt illustrerad med sepiabilder. Matsumoto är en fotograf som kan skapa en känsla av närvaro, oavsett om han befinner sig i den trånga gränden eller i stadens kustmiljöer.

Lissabon – Miljöer, människor, musik. Ulf Bergqvists och min Lissabonbok, en guide i ord och bild till stadens olika kvarter, stort format, fyrfärg, rikt illustrerad med en handfull kännare och resenärer som gästskribenter, hårda pärmar, 144 sidor. Innehåller texter om stadens historia, miljöer, människor och musik. Flanörens bidrag och ett alternativ till vanliga turistguider, skapad av människor som kan sitt Lissabon.

Inre frihet, prosabetraktelser om den inre friheten i läsandet och skrivandet, 200 sidor, mjukband. Texterna bygger på Occident-bloggen 2007-2008.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.

Klaus Hillenbrand: Inte med oss. Leonie och Walter Frankensteins liv (Atlantis, översättning av Urban Lindström )

Vittneslitteraturen är inte sällan fokuserad på de överlevandes berättelser. Däremot har jag inte stött på så många berättelser från de judar som inte bara överlevde, utan också gjorde det i sin egen tyska hemstad, tack varje ivrig och självklar hjälp från tyskar. Två människor som i stort sett hela tiden från 1933 till 1945 blir kvar i Berlin, förälskar sig, lyckas få barn och bilda familj träder fram i Klaus Hillenbrands gripande berättelse Inte med oss.

Både Walter Frankenstein och Leonie Rosner arbetar på det judiska Auernbach-barnhemmet i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Leonie Rosners rum blir en samlingspunkt för de lärlingar som bor på hemmet, en grupp på en handfull ungdomar träffas där och samtalar om religion, judendomen, vardagen och Palestina. Hon var tjugo år gammal när hon första gången stötte ihop med sjuttonårige Walter Frankenstein, han blev ofta kvar på hennes rum när de andra gått och hösten 1941 började kärleken mellan dem att spira. Det rör sig inte om ett religiöst barnhem, andan är liberal.

Redan tidigt på 1930-talet decimeras antalet barn, när deras familjer brådstörtat flyr i exil. 1940 är bara hälften av barnen kvar. Inför den dramatiska pogromnatten den 9 till 10 november 1938 får rektorn, Jonas Plaut, en varning från antifascistiskt sinnade poliser om vad som är i gärningen. Han gömmer sig och får efteråt veta att många män förts bort till lägren. Synagogorna i Berlin står i brand och alla barnen på hemmet får sova med kläderna på, redo för snabb flykt. Enda skälet till att den judiska barnhemmet inte stacks i brand är att nazisterna ansåg att faran för de kringliggande byggnaderna var för stor. Tusentals barn förs i säkerhet till Storbritannien, Frankrike och Nederländerna.

Ur boken. Klicka för läsbart format.

Så såg upptakten ut. Det som sedan följer är långt utdragna år av gömställen, ständigt lurande faror, de allierades bombningar av Berlin och sammanbrottets hotfullhet. Det är en framför allt gripande berättelse vi får följa, där paret Rosner-Frankenstein hela tiden hjälps av tyskar som är motståndare till Hitlers regim. Man räknade efter kriget ut att det i genomsnitt krävdes kedjor och hjälpkretsar som omfattande runt 60 tyskar för varje räddad jude.

Det är oerhört fascinerande att se hur dessa människor bland annat göms på en bordell, där de mot betalning får stanna. Frankenstein kommenterar och säger att många vägrade se de prostituerade som hjältemodiga, eftersom de tog betalt. Själv menar han att många av de moraliserande tyskarna inte lyfte ett finger. När huset som inrymmer bordellen bombas står de gömda judarna åter på gatan, tills de av en slump stöter på en prostituerad som ger dem nyckeln till sin lägenhet. "Säg att ni hittat den om någon undrar, det står er fritt att bo där gratis". De stannar nästan tiden ut, till sammanbrottet kommer och Röda armén rullar in i staden.

Boken berättar sedan om paret Frankenstein och deras två barn efter kriget. Hur ryssarna hela tiden hotade dem med internering, hur de splittrades i olika grupper inför resan till Palestina och så småningom åter fann varandra. Det rör sig om dramatiska och farliga resor som britterna gjorde allt för att stoppa. När britterna bestämmer sig för att avveckla det palestinska mandatet utropas så småningom staten Israel. Frankensteins lever i landet i tio år, tills de finner fattigdomen och de dagliga farorna och umbärandena outhärdliga. Till Tyskland kan de inte tänka sig att återvända. Det blir Sverige. Här lever de från hösten 1956. Till sönernas besvikelse gör de en tysklandsresa i mitten av 1960-talet.

De känner sig aldrig hemma i Sverige. Överlevnadsstrategin består i att betrakta bostaden och familjen som fosterland: ”Vi har det väldigt bra här. Vi är nöjda. Vi har ingen anledning att klaga” säger Leonie Frankenstein till författaren när hon i 80-årsålderna öppnar sin dörr för honom. Det som förvånar honom är att inte heller den judiska identiteten finns kvar. Båda betraktar sig som ateister, är inte medlemmar i någon judisk församling, ”jag försöker glömma att jag är judinna” säger Leonie Frankenstein.

De är båda stolta över sitt motstånd mot nazismen, över att de gick under jorden och vägrade låta sig föras bort till en säker död. De är stolta över att de deltog i uppbyggelsearbetet av Israel. Men de anser att de står vid sidan av och skulle tycka det vore förmätet om de hade några synpunkter på Israels politik. Trots att de fick hjälp av många tyskar är det ändå en bitterhet som finns kvar. De anser att tyskarna för det mesta stod bredvid och tittade på när mordmaskinen börjat arbeta. Däremot är de lyckliga i kärleken till varandra. På författarens avslutande fråga om den ideala kärleken finns, svarar de med en mun: ”Ja!”.

Séraphine de Senlis (1864-1942).

Hon heter Séraphine. Hon bor med en fot i Köpenhamn och en i Helsingfors. Hon finns i Lissabons gränder och i en kväkargård i West Midlands. Hon är jag och en annan. Hon är kvinna och man. Hon är fransyska, i drömmen och på duken. Hennes blommor växer från stammen in i himlen. Hon kan inte uttala ordet jag, ty i hennes värld är allt, från blommorna till brödet, ett och detsamma. När jag sitter i samma rum som hon bjuder hon mig att dricka av det hemgjorda vinet.

Hon sjunger något som änglarna lärt henne. Det är vackert och kommer inte ur hennes mun. Snarare har hon laddat rummet med denna sång. Jag ser henne gå ut på ängen och räknar på mina egna fingrar: var går gränsen mellan konstnärskap och dårskap? Vi är många som räknar på denna olösliga ekvation och som i brist på svar försöker leva i den. Inlåsta på asylen blickar vi mot himlen och samlar molnen i våra fickor.

Han som trädde in i hennes värld ville inte älska en kvinna. Hans blick var fäst på målningen och han stod med en fot i Tyskland och en i Frankrike. När krigsmaskinen rullade igång skildes han från henne. Människan lever i det pågående kriget och försöker fly in i drömmen och duken. Kanske är det där hon finner sin enda fristad?

lördag 13 november 2010

Helsingborgs Dagblad avslöjar: Judisk familj styr villkoren för yttrandefriheten och den svenska mediavärlden.

Gunnar Bergdahl, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, tar några raska steg rakt ut på tunn is idag. Han ber att få göra fyra påståenden som han sedan kåserar kring. Det fjärde påståendet lyder:

"Den judiska finansfamiljen Bonniers har ett enormt ägarinflytande över svensk media och därmed över yttrandefriheten i vårt land"

När han kommer till sammanfattningen skriver han om det fjärde påståendet så här:

"Men kära läsare, du som i yttrandefrihetens namn föredrar följande påstående: Familjen Bonnier har arbetat hårt och framgångsrikt för sin position och för yttrandefriheten har faktiskt en hel svensk medievärld – till största delen ägd och kontrollerad av familjen Bonnier – att bekräfta din världsbild i."

Bonnier lär barnen att spegla sin världsbild i judisk press. Eller?

Jag undrar om han tänkt över sitt eget resonemang innan han lät krönikan gå i tryck. Det han påstår är ju faktiskt att Bonniers, i kraft av sitt judiska arv, kontrollerar vår yttrandefrihet. I floran av antisemitiska klichéer är väl detta den vanligaste: "Judarna styr pressen".

Om man i Sverige kan ha en tjänst som kulturredaktör och skriva sådan smörja så är det illavarslande. I Bergdahls fall har "antisionismen" som ideologi riktad mot staten Israel passerat gränsen och blivit klassisk antisemitism. Intet nytt under solen.

Foto: U.W.

Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra.

Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.

Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig kamel i öknen går till källan. Men även om en människans livstid är kort kan den räcka för en omvärdering. Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor. Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).

Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.

Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen. Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.

Foto från Hangö: U.W.

fredag 12 november 2010

Förlagsintervju om Långsamhetens nej.

Min förläggare, Helena von Hofsten på förlaget Tusculum gjorde en intervju med mig inför utgivningen av Långsamhetens nej, som släpptes den 1 november. Eftersom det sägs en del dumheter om innehållet i boken väljer jag att publicera intervjun här. Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail (thomas.nydahl@gmail.com) eller gå direkt till förlagets hemsida.

Hej Thomas Nydahl, i höst utkommer du med …

… en ny essä; Långsamhetens nej. Varför heter boken Långsamhetens nej?

Lustigt, jag satt just med korrekturet och fastnade för en passage om Horace Engdahl och det han skrev om Arno Schmidt:

” Horace Engdahl skriver: ”Grafomanernas asocialitet är en reaktion mot litteraturens förnedring, då den tvingas vara något annat än sig själv, till exempel något att konsumera.” Kan man, om man menar allvar med litteraturen, bli en annan än just den asociale? Finns det alls ett förhandlingsutrymme med shoppingkulturen? Den som svarar ja har gjort sitt val.Själv hävdar jag ordet nej som enda väg.”

Ordet nej kan se ut som en vägran att delta. Men det är snarare ett nej riktat mot specifika företeelser i tiden. Att säga nej till dessa är samtidigt att säga ja till något annat. Långsamheten blir för mig en vägran att rusa på som omgivningen tycks göra. Jag sitter hellre och glor ut över havet än räknar pensionspoäng. Det asociala är alltså inte ett destruktivt beteende utan en markering av ett frivilligt utanförskap, en kombination av integritet och medvetenhet.

Du värnar det solitära livet, mycket i dina essäer och texter rör sig runt ensamheten, tystnaden – och nu långsamheten. Hur har detta mognat fram genom ditt författarskap?

Jag tror att den processen började runt 1985. Då hade jag hektiskt rest och skrivit under sju år, från Balkan till Mellanöstern, från Lissabon till Prag. Just i Lissabon blev jag allvarligt sjuk och hamnade så småningom på psykiatrisk klinik, där jag insåg att jag var tvungen att lägga om det mesta i mitt liv. Hur gör man det när man är sexbarnsfar med plikter? Jag behövde några år till för att lyckas. Först i mitten på 1990-talet började det bli allvar, både i mitt liv och i det jag skrev. Sakta mognade också en insikt om att jag inte kunde fortsätta kuska runt i världen och tro att det skulle bli något bra av det. Den första boken på temat gav jag ut 1987, Äntligen ensam, men det var först med Melankolin, Förensligandet och Den tysta zonen på 1990-talet som jag tyckte mig finna en form som kan påminna både om dagboken och anteckningsblocket. Den formen har jag hållit fast vid i flera senare böcker, bland annat Inre frihet från 2007 och Alla de andra som också skrev från 2009.


Klicka för att läsa.

Thomas, du är osannolikt produktiv, Långsamhetens nej är din fyrtioandra egna bok, jämte en handfull översättningar. Hur hinner och orkar du?

Att hinna är ett resultat av de radikala livsförändringarna. Jag har i allt högre grad glidit bort från pressen. I vintras tog jag steget fullt ut och slutade helt att skriva litteraturkritik och kulturjournalistik i dagspressen. De senaste åren har jag varit verksam i Kristianstadsbladet, men det är också över nu. Mina artiklar för Sydsvenskan om Mellanöstern och Balkan har jag också upphört med. I många år skrev jag på ledarsidans Aktuella frågor i dessa ämnen. Dessutom slutade jag i ett par svenska tidskrifter. Det enda jag har kvar är en finlandssvensk tidskrift där jag skriver en litteraturkrönika fyra gånger om året - det känns närmast som ett hedersuppdrag, och jag har gjort det i många år.

Det som väntar efter frukosten varje dag är det egna arbetet. Parallellt kan flera manus växa fram. Jag har inga familjeförpliktelser längre, sedan barnbarnen började komma får man ju bara allt det roliga; lekar, utflykter, barnkalas och annat som ger energi och livsglädje. Orkar gör jag kanske inte alltid, det vore ju dumt att låtsas att man är ung. Men skrivandet och livet korsbefruktar varandra. Att hinna är för mig inte detsamma som en jakt på minuter, timmar och dagar, utan resultatet av ett något så när seriöst, dagligt arbete. Jag kan ju inte ligga på sofflocket, det passar inte min personlighet, men jag kan målmedvetet ett visst antal timmar varje dag ägna mig åt skrivandet. Ändå blir det ju mycket tid till våra gemensamma liv här i huset, god mat och dryck, filmer, samtal och utflykter. Sedan sju år tillbaka, då jag flyttade till en liten by utanför Kristianstad, försöker vi komma ut till Östersjökusten eller Ivösjöns stränder en stund varje dag, oavsett om det är sommarsol eller vintersnöstorm. Att se naturens egen rytm är också ett slags skola i långsamhet och ödmjukhet.

Dina senaste böcker är essäsamlingar, texter om liv, läsande och skrivande. När får vi läsa en ny roman, eller diktsamling?

Skönlitterära texter tror jag inte att jag kommer att ägna mig åt. Den vägen visade sig vara en återvändsgränd, och det enda jag kan se som någorlunda lyckat i efterhand är det som förenat essäistik och rent litterära texter. Min trilogi Politisk geografi är ett sådant projekt, där jag utifrån konkreta minnen och erfarenheter i olika länder diktat ett slags närvaro i tid och rum. Jag har ett prosalyriskt arbete liggande, men det är också allt. Det jag dagligen nu arbetar med är dels det jag kallar för Black Country, som är ett slags resonerande text om utvecklingen i Englands gamla gruvdistrikt i West Midlands. Det blir en bok om kultur, politik och religion – historiskt och samtida. Vid sidan av det växer enstaka essäer fram, som jag samlar för en kommande bok.

Vad läser du just nu?

Jag läser mycket av det jag försummat under alla åren av tidningsskrivande, klassiker, memoarer, facklitteratur. I sommar har jag framför allt plöjt mig igenom de viktigaste dissidenterna i det forna öst. Jag har läst tjeckiskt, ungerskt, polskt, albanskt, serbiskt, kroatiskt, litauiskt, lettiskt och estniskt om varandra och funnit många guldkorn. Ingen kan förneka att tiden mellan 1945 och 1990 födde en oerhört rik litteratur. Vid sidan av detta läser jag mycket facklitteratur om West Midlands, inte minst i ämnen som islamism, mångkultur och sociala spänningar. Det finns idag en rik brittisk litteratur i dessa ämnen. Att jag fastnade för just Black Country går tillbaka till 1998, då jag och min hustru bodde där en hel termin, när hon studerade vid Selly Oak Collages i just de ämnen jag pekat på. När hon var på sina föreläsningar reste jag runt och lärde känna Birmingham och det omgivande landskapet. Under 2000-talet har jag varit tillbaka vid flera tillfällen och avsikten är att jag ska försöka knyta ihop säcken inom ett par års tid med ännu en vistelse i West Midlands.

Fredagens parallella möjligheter.

Vi lever i en tid präglad av parallella möjligheter. Vi kan bada i konsumtion eller vi kan avstå. Vi kan stå mitt i basgångarnas tunnel av ljud eller gömma oss. Jag läste - av misstag och av en tillfällighet - en blogg där en kvinna berättade om sin semesterresa. Jag fastnade för dessa meningar:

"Man var tvungen att åka båt dit och det fanns inget Seven eleven eller ens Ica i närheten. När täckningen på mobilen bröts så kändes det som att något i mitt hjärta gick sönder."

Kanske räcker dessa ord som illustration till det vi alla erfar? Vi ser det antingen på distans och med kritiska ögon, eller så befinner vi oss mitt uppe i det. Eftersom jag själv aldrig ägt en mobiltelefon blir jag förundrad över det kaos och den känsla av total förlust som drabbar denna kvinna. Hon kan inte föreställa sig ett liv där man inte får shoppingtjattra i mobilen. Det är människor som hon som förstör tillvaron för oss andra med sitt ständiga pladder. Alla offentliga miljöer - inklusive butikerna - uppfylls nu av från taket strömmande muzak och från mobilerna kommande tomgångsprat.

*

Redan igår kväll började det storma och Öresundsbron stängdes för all trafik. Idag faller det ett stilla regn. Jag får reaktioner på min nya bok som glädjer mig mycket. I pressen är det tyst, som om boken inte ens fanns. Pukorna fortsätter mullra om "kungens lekkamrat" och hela världen tittar in genom samma nyckelhål.

Igår fick jag också en fantastisk skiva av jazzsaxofonisten Stefan Isaksson, det var länge sedan jag hörde sådana ballader spelas. De gick rakt in i mitt skröpliga hjärta. Jag önskar alla mina läsare en riktigt god helg. Nu går jag till medicinerna och kaffet.

*

Uppdatering: Också i Danmark blir människor beskjutna. En morgonjoggare blev idag skjuten i bröstet med flera skott.

Bilden från Ekenäs i Finland är tagen av U.W.

torsdag 11 november 2010

Beskjutna bussar i Kristianstad.

Resecentrum, Kristianstad. Linje 1 längst fram.
Bilden tagen i april 2010.

Nu har Malmö kommit till Kristianstad - i ännu ett avseende. Bussen jag brukar åka med, linje ett, blev beskjuten! Två stycken rentav. Är det en tillfällighet att det sker på Gamlegården? Får man tipsa den lokala blaskan att starta en kampanj? Varför inte kalla den Vi älskar Kristianstad? Blaskan ägs av Sydsvenskan så kampanjen skulle kunna samordnas med den i Malmö. Skicka in dina bilder, visa oss de särskilt älskvärda platserna i Kristianstad!!! Gör vi det redan nu så blir inte fler bussar beskjutna och allt är frid och fröjd (liksom i Malmö, där inga beskjutningar alls sker längre - eller hur det nu var...)

PS: Notera att artikeln i Blaskan inte går att kommentera. Så fort ett ämne bränner lite grand tar man bort denna funktion. Det är en klädsam demokratisk ordning.

Uppdatering lördag: Trots Sydsvenskans kärlek och polisens gripande av den så kallade Lasermannen 2 fortsätter skjutandet i Malmö. Läs på. Gör läxan.

En ful fan.

Det tog några veckor att hitta honom. Men idag hände det: helicobacter pylori heter han och han är förmodligen upphovet till mina vidriga smärtor (fråga mig inte om vad som är huvud och vad som är svans, jag vet bara att han är en vanligt förekommande bakterie som kan orsaka magsår - mitt sitter förmodligen vid övre magmunnen). Medicinen kommer i eftermiddag: två olika sorters antibiotika i kombination med magsårsmedicinen Nexium h.p. en vecka. Kanske finns det ett ljus i december, som tänds redan före julgranslamporna!

Skuldbörda och arvssynd.

Kan en människa ärva skuld? Kan förfäders ogärningar skyllas på den nu levande människan?

I hela mitt vuxna liv har jag betraktat arvssynden som en av de mer bisarra föreställningarna om livet. I såväl politiken som religionen tycks den ändå spela en stor roll.

När Albaniens premiärminister Mehmet Shehu ”självmördades” på ett centralkommittémöte i Tirana på 1980-talet, visste hela hans familj, fru, sönerna och döttrarna, att det var ute med dem. En av hans söner studerade i Uppsala. Han kallades hem och visste naturligtvis vad som väntade. Den stalinistiska varianten av arvssynden tillämpades.

I Ian Burumas nyöversatta (men redan 1994 i original utgivna) bok – Skuldbördan. Hur Tyskland och Japan gjort upp med andra världskriget (Natur och Kultur, översättning av Emeli André) – diskuteras detta på ett sätt som gör två krigförande staters barn och barnbarn till "material" för en socialpolitisk studie. Det är gastkramande läsning.

Burumi går ju inte in i dessa frågeställningar för att anklaga en tysk född 1968 eller en japan född 1975 för att vara skyldiga till de stora krigsförbrytelserna. Vad han gör är att granska deras effekter på barnen och barnbarnen. Det han finner (i uppdaterade eller nyskrivna avsnitt i boken) är minst sagt fascinerande, inte minst i det tyska fallet, där defensiva och nödvändiga insatser i krigsplågade regioner eller nationer fördöms av en majoritet som använder ordet fred som om det vore en religiös ritual.

Hitlergenerationens massmord har fått dessa unga tyskar att missförstå till exempel de militära ingripandena i Bosnien och Kosovo. De jämför dem med Tysklands angreppskrig. Nå, Tyskland deltog ändå i det som med en lustig eufemism kallades "fredsframtvingande åtgärder" (och som väl i en annan epok hade kallats intervention). Landets regering hade förnuftslösningar att erbjuda.

Hemma i byn där jag bodde fram till 1996 fanns det en gammal ölstinn man som alltid varnade för ”den tyska revanschismen” och ”tyska militärer”. Han var övertygad om att ett enat Tyskland skulle gå till militärt angrepp och krossa oss alla. Jag argumenterade emot honom, men höll alltid i minnet att betydligt skarpare hjärnor, också i förbundsrepubliken drog samma slutsats.

Nej, jag tror inte på arvssynden. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att ställa en tysk född efter 1945 till svars för Hitlerregimens terror. Jag skulle för övrigt inte ställa någon enda tysk, oavsett födelseår, till svars utan att först fråga: vem är du, hur såg du på det som hände, vad drog du för slutsatser. Det anser jag vara ett minimum av anständighet.

Samma idé vägleder mig i umgänget med människor från andra krigs- och/eller ockupationsdrabbade länder, oavsett om de är kroater, serber, albaner, araber, israeler, sydafrikaner, fransmän, marockaner, österrikare, danskar, afghaner, portugiser, spanjorer, ukrainare, vitryssar eller något annat.

Krigen drar förbi. Människor slukas av propaganda och segerrus. Några ser igenom lögnerna redan när de uttalas (de är få, men viktiga att minnas). Några går i inre exil eller flyr slagfältet också fysiskt. Men att döma utan att ställa frågor är att själv bli offer för skuldkulturen.

onsdag 10 november 2010

Irka Cederberg: Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma (Leopard förlag).

Lite till mans har vi väl bristfälliga och/eller fragmentariska kunskaper om de människor vi kallat zigenare men som vi numera benämner romer. Fragmenten kommer i mitt fall från barndomen i Malmö och vuxenåren på Bellevuegården där familjen Caldaras också bodde. Ivar Lo-Johanssons texter, Katarina Taikons böcker som jag läste för barnen, en och annan dokumentär, det är väl det hela.

I Albanien, närmare bestämt i Gjirokastër i söder, satt jag en sommareftermiddag 1978 vid torget och såg ett följe slitna, fårade och smutsiga män och barn dra fram och jag förde frågan på tal med min albanske vän. Nej, det fanns ”inga zigenare” i landet. När jag frågade varför dessa män och barn var så påtagligt smutsiga och trasiga jämfört med alla andra, sa han: ”De kommer nog direkt från jobb, det är det hela”. Jag undersökte saken närmare och fick förklaringen att det fanns två romska släkter i landet, den ena ”samarbetade och var goda medborgare” medan den andra vägrade. Sådana människor kallades i Enver Hoxhas proletära diktatur för ”dåliga element” och behandlades därefter.

Journalisten Irka Cederberg är en av de få jag läst i frågan. Hon har dykt upp med jämna mellanrum under årens lopp med artiklar, reportage, notiser om situationen för Europas romer. Hennes bok i ämnet, Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma, kom i våras och jag kan konstatera att jag får en ordentlig lektion i detta (dessa?) folks historia. Kanske är det historielektionen som är viktigast. Att förstå minoriteters belägenhet handlar alltid om att se hur deras tillvaro formades, vilka faktorer som bidrog och var minoriteten har sina rötter. Det som utmärker romerna är att de är ett folk utan nation. I det avseendet kunde man jämföra dem med judarna före staten Israel, med palestinierna, kurderna och andra folk vars öde formats och bestämts av övermakten i respektive region.

Jag ska inte ge mig in på några referat av Cederbergs historieskrivning, bara konstatera att den är innehållsrik och lätt att tillgodogöra sig. De olika grenarna inom den romska befolkningen kräver sina utredningar, och dem bjuder hon också på. Särskilt den nazistiska förintelsen ägnar hon ett avsnitt i boken, där hon visar att romerna procentuellt sett fick se samma andel av sitt folk mördas som det judiska folket. Antisemitismen och antiziganismen gick hand i hand, trots att Himmler hade romantiska drömmar om ett ”rent, ariskt” romskt folk som skulle bevaras.

I detta sammanhang är det också intressant att ta del av den tidens rörelser i andra länder, som i Kroatien där Ante Pavelic strävade efter ett ”Guds rike på jorden” där varje jude, serb och zigenare dödats. Det leder henne senare in på dagens minst sagt turbulenta situation i länder som Rumänien (med den allra största romska befolkningen), Ungern (där Jobbik och dess ungerska garde också mördar romer för att ”statuera exempel”) och Italien där starka krafter strävar efter fördrivning av de oönskade. Av Ervin Rosenberg har jag lärt mig en del om den specifika situationen i Ungern.

Allt sammantaget betraktar jag Född fördömd som en mycket viktig bok. Den kan med fördel användas som uppslagsbok för den som söker konkreta fakta i konkreta situationer som rör romernas situation.

Sverigedemokraterna på Stureplan.

Är det ett plus för henne eller för honom? Hon heter Alexandra Brunell och presenterar sig som "en galen 20-åring bosatt i Stockholm." Hennes blogg sägs handla om ett "liv som Jimmie Åkessons sekreterare samt mitt liv som stureplansprofil". Hade jag haft några som helst politiska ambitioner hade jag aktat mig noga för att anställa en bimbo som sekreterare. Jag ser på nätet att SD:s kanslichef, Mikael Valtersson, "menar att det kan vara en fördel för Sverigedemokraterna att anställa personer med kontakter runt Stureplan i Stockholm. – Egentligen är inte det något fel. Vårt problem sen tidigare är att vi har en image av att vara väldigt mycket landsbygd och unga män med relativt låg utbildning. Vill vi växa i Stockholm är det ju bra att vi får personer med en lite annan bild, säger han."

Jag har tidigare skrivit om Björn Söder här i bloggen och undrat vad man förväntar sig för kultursyn av hans nationella referenser. Det har vi sedan september svaret på: färöisk etnopop, svenska deckare och filmer av Jönssonligan-sort. Nu vet vi också att det är Stureplan som ska bli norm för partiets framtidssatsning. Kanske är det enda vägen att gå? Rakt i famnen på modelejon, kokainsnortare och andra "kontakter".

Jimmie Åkesson säger till Aftonbladet: "Det är människor med väldigt blandade kompetenser som har sökt. Vi sökte väldigt brett." Och nog har man sökt brett när man fångat denna dam från Stureplan, med allt vad en sådan verklighetsförankring kan antas bidra med. Eller ska hon bara stenografera i Åkessons stol?

Jag ställer frågan igen: är det ett plus för henne eller för honom? Man kan låta bli att svara och istället konstatera att nationalisterna redan tagit första steget till att bli en inlemmad del av den stockholmska media- och tyckaröverheten, med allt vad det innebär av höga löner, tjusiga damer under armen och en och annan person med "en lite annan bild", som Valtersson uttryckte det.

PS: Brunell uppger att hennes intressen är "politik, shopping, resor, mode, skönhet, hälsa och party!!!"

Foto: A. Nydahl

Flytande gränser mellan Danmark och Sverige.

Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet utger en bokserie som är oupphörligen intressant. Bok nummer 25 har just kommit: Flytande gränser. Dansk-svenska förbindelser efter 1658. Anders Palm och Hanne Sanders är redaktörer för denna mycket vackra bok, rikt illustrerad i färg och svartvitt.

Jag fäster mig vid att man kan göra en mycket vacker bok som dessutom har ett läsvärt och intressant innehåll. Vi lever i en tid då det vackra aldrig blir annat än yta, i form av matlagnings- eller heminredningsbiblar som tycks utkomma i en så hög takt att förra veckans titlar redan är bortglömda.

I Flytande gränser började jag med att läsa Ulf Telemans essä Danska, skånska, svenska - före och efter 1658, en essä som reder ut grundläggande tal- och skriftspråkliga förhållanden och avvisar en rad myter på vägen. Gunilla Hermanssons Svensk og dansk romantik i takt og utakt, liksom Martine Cardel Gertsens Gustaf Munch-Petersens uendlelige uro är två förnämliga essäer om svensk-danska förhållanden i litteraturen.

Bland volymens övriga ämnen vill jag framhålla texterna om Öresundsregionens mecenater, de två essäerna om populärkultur inom film och dansk respektive svensk pop, rock och rockkritik.

Greger Anderssons
essä om skånska musikanters privilegium exclusivum som ett arv från Danmark hör också till de mer intressanta. Och det finns så mycket mer som jag inte här berört.