tisdag 9 november 2010

Tigande, läsning, talande.

"Att förtiga är början till att tiga ihjäl. Jag fortsätter att skriva för att inte höra tigandet omkring mig." - "Total brist på vänskap är svårare att bära än kroppslig undernäring." - "Diktare och konstnärer känner övergivenheten." Zenta Maurina: 2 januari 1950, ur Exilens tragik. Svenska dagböcker.

Det Zenta Maurina säger är en konkret livskänsla för mig. Tigandet är inte ett självändamål, det är en läkningsprocess, bortom det mediala bruset. Tigandet fungerar som skyddsrum. På sin höjd ryms det där en cellosonat, Bachs. Och kaffet till läsningen. Att sedan skriva sig upp ur tigandet och ut ur skyddsrummet är en process styrd av nödvändighet och inre tvång. Att känna övergivenheten är bara ett dammkorn av betydelse jämfört med allt det andra.


*

Idag tisdag är den andra vardagen efter akutintaget. Igår fick jag löfte om snabb gastroskopi, den man annars kan få vänta länge på. Vad som händer där nere i matstrupen kan man erfara med smärtor, men man kan inte se det. Med gastroskopin blir allt förhoppningsvis fullständigt klart. Jag bidar min tid och medicinerar medan jag väntar.

Bilder: A. Nydahl

måndag 8 november 2010

Långsamhetens nej fyller en vecka idag. Några röster från nätet.

Hela omslaget till Långsamhetens nej. Klicka för läsbart format.

"Det egna åldrandet, det fysiska tillkortakommandet, behovet av vin och mediciner känns lika förankrat i Nydahls egen kropp som i just landskap och familj. Det är en åldrande människa som skriver, en människa som ser cirkeln slutas men också en fortsättning. Det är liksom en bok mättad av jord och regn och långsamhet men med utblickar mot himmel och evighet. Det gammaltestamentliga finner en samtida röst här. Allt har sin tid, man och kvinna förenas, släkten komma och gå, det kosmiska landar i det personliga. Ungefär. Ur den synpunkten är boken däremot mycket hoppingivande - om man tänker sig att detta förlopp är möjligt för fler än författaren. Och så kan boken också läsas, som tips. Nydahl är en generös författare, han vill dela med sig, och det uppfattar jag som en av drivkrafterna bakom hans skrivande. Så om man känner sig främmande i vår kultur (vilket alltså Nydahl gör och vilket är en annan av hans utgångspunkter) var finns då lindring, var finns då något mer äkta? Och svaren blir bland annat i den portugisiska fadon, i litteraturen, i ensamheten och i familjen."

Karin Stensdotter i bloggen Blott Sverige.

"Här betonas frågorna mer än svaren. Böcker är viktiga komponenter i den motståndsrörelse som måste uppstå, och kommer att bli ännu viktigare. Vad jag också uppskattar i boken är hur Nydahl klarar av att skriva om sin familj utan att det blir för gulligt: han undviker sentimentalitet, och klarar av att hålla känslorna i styr, även när det blir mycket känslosamt med dödliga sjukdomar på nära håll. Eller när barnbarnet busar med sin mor och säger till honom: ”Morfar, kan du inte säga till ditt barn”: så underbart avväpnande. Nydahls bok är skriven i en kamp mot förtvivlan, mot uppgivenheten: jag beundrar hans stridbarhet, och hans strid, hans nödvändiga strid. Varför förminskar sig så många människor, av fri vilja – hur kan så många avstå från det befriande i att uppsöka sin personlighets potential? Eller, med Nydahls ord: ”Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för at vara den nya omgivningen till lags?” Det vi säger nej till är stunder av nåd, transcendentala ögonblick som överskrider plågan i att vara människa, och sådana ögonblick finns i Nydahls skrivande."

Björn Kohlström i bloggen Bernur.

"Nydahl är en mycket skicklig och mycket ilsken och därtill intressant skribent som inte räds att ta den nutida fan i båten för att anklaga om skyldighet till den rådande apokalyptiska nivelleringen. Och hans giftpilar landar som smattrande projektiler på alla skändliga företeelser. Nydahl är mycket provocerande och kanske tröttsam för den som har något att försvara i nutidens knaster och raster. Men för oss andra är han en lisa för själen och det är bara att skeda i sig och låta sig väl smaka av de härliga uppgörelserna. Ibland och ofta når Thomas Nydahl höjdpunkter och blir högpoetisk och själsligt stor. Jag bugar mig då."

Benny Holmberg i Tidningen Kulturen.

"Jag tillåter mig vara så naiv att jag tror Nydahls texter har framtiden för sig och att Långsamhetens nej redan håller på att skrivas in som nödvändigt i kulturvärldens eviga vågskvalp."

Tomas Löthman i Tidningen Kulturen.

Var pressrösterna blir av, det varken vet jag eller ens anar. Redaktionerna har ju fullt upp med skvallerkrönikor om kungahuset och de senaste schlager- och kriminalhistorierna. Sådant tar sin tid.

Tingens och kropparnas åldrande.

Det finns en självklar skönhet i tingens åldrande. Under söndagens förmiddag i Tosteberga blev det så uppenbart, både i den gamla ruttnande och mossbevuxna båten som ligger som en vacker skulptur framför ett av husen, och i de rostande redskapen. Dessa saker finns alltid utomhus och dygnet runt äter sig den fuktiga sältan in i dem. Stormarna, kylan, värmen och fukten hjälps åt att försköna dem.

Men det som sedan blev eftermiddag påminde mig om ett annat slags åldrande: mitt eget. Vid tvåtiden låg jag på en brits på centralsjukhusets akutintag, med syrgas och med armar och ben kopplade till olika maskiner. Det första de ville göra var att försäkra sig om att inte en infarkt drabbat mig. Den misstanken kunde ganska snabbt avskrivas. De kommande timmarna ägnades åt annat, och min diagnos kommer kanske att stå alldeles klar inom kort. Smärtan gav mig besked om att något var alldeles galet. Det jag tänkte, både där inne medan ambulanserna kom in med andra akut sjuka människor och efteråt här hemma, var hur lite skönhet det finns i det mänskliga åldrandet. Det är sannerligen en process som både kan vara motbjudande och skrämmande.

Försiktigt tar jag stegen in i den nya veckan. Ovetande om vad som väntar ser jag mig omkring bland tingen, njuter deras skönhet.

En helt annan sak. Idag kom Bonniers vårkatalog. Den enda bok som alls intresserar mig är Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans Alla monster måste dö. Men när jag läser förlagets presentation blir jag misstänksam. Så här står det om makarna som kidnappades från Sydkorea till Nordkorea för att sättas i arbete med att göra propagandafilm för den groteska diktaturen: "De går till slut med på den filmgalne diktatorn Kim Jong Ils krav på att göra regimvänlig spelfilm för att indoktrinera massorna. Först 1986 lyckas de fly under spektakulära former."

Nå. De flydde från Nordkorea 1986. Då var Kim Il Sung alltjämt landets diktator. Det var han fram till sin död 1994. Först då tog sonen Kim Jong Il över. Är det författarna eller förlaget som saknar den grundläggande kunskapen? Jag gissar att det är förlaget. Kan de inte ens konsultera sina författare innan de skickar ut sina färgglada kataloger? Pinsamt är det.

Till söndagens frukter får jag räkna denna recension.

Bilder från Tosteberga hamn: A. Nydahl

söndag 7 november 2010

Söndagstystnad. De dödas närvaro.

Igår stimmade barnbarn runt här i huset och spred sin livshunger, smittade med glädje och lekar. Återigen fick jag leka stora trollet som jagade barn mellan rummen, barn som tvärstannade och sa "Jag är inte med längre" om jag kom för nära. Deras skratt bär jag inom mig. Söndagen är nu tystnadens dag. Inte en bil på byvägen, inte en människa. Allt liksom väntar på det som ska börja imorgon igen. Det är en övning i vila som pågår. Själv tar jag mig till havet för att glo ut över det eviga, där horisontlinjen markerar det slut som alltid är skenbart.

*

Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid stenar, gräsplättar, havsvikar där askan spridits men vi kan höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Vid min sida står mormor Sabina, med rotmossleven och de goda dofterna i trapphuset.

Hon står där bredvid mig vid Alfons grav och plötsligt förenas vi i den långa generationskedjan: mormor, mamma, jag, min dotter och Alfons: Sabina, Ylva, Thomas, Catarina, Alfons. Och inuti oss, ovan och bredvid oss, också de andra, som gjorde det möjligt, våra närmaste män och kvinnor, dem vi fostrats av, dem vi förälskat oss i och försökt något nytt med, där de döda nu andas på oss, i helgonlika skuggor över åsens rödgula trädkronor. Kedjan är alltjämt på väg att rullas ut, den löper mot en framtid om vilken vi intet vet. I barnbarnens blickar och skratt ser vi konturerna av något som kanske kunde kallas hopp. Vi vet inte om det finns något fog för sådana drömmar. Vi vet bara hur det varit tidigare, vi vet hur mormor, mamma och morfar och pappa levde, hur de fick sträva för att nå förbi sina egna länkar...

Det är allt. Det är allt.

Foto: U. W.

lördag 6 november 2010

Alla helgons dag

Idag vill jag önska alla helgon och alla levande en riktigt god helg. Det är en dag för eftertanke och stillhet. Barnbarn ska bjudas på middag. Allt det som tynger oss till vardags läggs lite grand åt sidan.

I Eugénio de Andrades bok Ett solens ackord, läser vi i Marianne Sandels översättning:

Flera gånger hade du redan varit i döden
och alltid återvänt. För att lära känna den
räckte det för dig att vara portugis,
döden är vår lärlingstid.
Nu har du stannat kvar där: hösten blev hård.
Jag kom aldrig åt att säga till dig
hur du och jag blev över på festen.
Du for bort, jag skall inte dröja.
Till korparna kan vi lämna resten.


Foto från Hangö, U.W.

fredag 5 november 2010

Lilian Edvall: Och hundarna skällde alltid på nätterna (Tusculum)

Lilian Edvall. Foto: T. Olsson.

Hur skriver man om barndomen, utan att det framstår som konstruerat? Jag har själv haft anledning att fundera på saken. Tonen är kanske viktigare än allt annat. Det tidstypiska, omständigheterna och miljöerna. Men att försöka göra sig till barn blir aldrig bra. Då vänder i alla fall jag mig ifrån berättelsen. En medelålders människa som i texten leker barn blir bara ett slags yta och teater. Lilian Edvall har i sin vuxendebut, efter många barn- och ungdomsböcker lyckats med just tonen. Det finns enskilda formuleringar i Och hundarna skällde alltid på nätterna (Tusculum) som gör att jag får förtroende för hennes Margrete. Hon är solidarisk med den lilla flickan, på ett omedelbart och samtidigt ärligt sätt. Ger henne miljön där hon lever: "Älvdalen var smal och vacker och låg mitt i femtiotalet" säger hon inledningsvis. En så enkel, vacker mening ger läsningen hela förutsättningen. Vi vet var och när detta utspelar sig, och: "Det fanns en pappa också men det var så vist ordnat att hon ingen behövde. Andra kanske behövde men inte hon. Hon var en person utan pappabehov." Och ändå berättar hon för oss om hur detta "behov" uppstår när Margrete vårdar sitt "enda sköra minne" av honom. Margrete går med honom i skogen och plockar bär. Han är nästan nittio och tiden är snart utrunnen. De flesta av oss kan känna igen hur en trasig relation repereras när det nästan är för sent. Pappa- och mammabehovet känner vi igen hos Lilian Edvall. Det är både skört och vackert.

Men i barndomen representerar pappan hemmets tystnad, den kvävande: "Han tog sådan plats med sin kolossala tystnad." Edvalls skildringar, korta, förtätade och språklig genomarbetade för läsaren till barndomens kända platser: skolan, kompisarna, den första kärleken, brodern som rökte John Silver utan filter, längtan efter den egna identiteten: "Hon ville aldrig bli pojke. Hon var ingen pojkflicka. Hon var ingen flickflicka heller. Hon var en neutral flicka." Kroppen växer, förändras, utvecklas, i spegelbilden finns kanske hennes jag.

Vi följer henne in i vuxenlivet. Inget vet vi om hur det går för henne. Men hon har vuxit sig ända dit. Och Lilian Edvalls fina berättelse griper mig. Jag tror på vartenda ord och när jag läst färdigt funderar jag på min egen barndom. "Ut över flickrummets rosenknoppstapeter blickade Brigitte Bardot med ena armen lyft, beslöjad blick och en självmedvetet putande mun (...) Brigitte var snygg. Elvis farlig. Sedan kom han som slog. Och alla de andra. Det skulle ordna sig. Man fick ta steg för steg." Så är det väl, med det vi kallar livet.

Den västerländska förmätenheten.

Botho Strauss säger i Kopistens misstag: "Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare." Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Sedan en av mina riktigt gamla vänner sagt att "det fria ordet är en tom illusion" som man använder för att förtrycka andra människor, var jag tvungen att ta fram några böcker och orientera mig mot en helt annan verklighet.

Den kulturrelativistiska synen på livet ser i mina ögon bara ut som ett slags västerländsk bortskämdhet. Det fria ordet är i själva verket det dyrbaraste vi har. Om jag betraktar det som en tom illusion glömmer jag också bort alla som förföljs, torteras och dödas för att de, muntligt eller i skrift, försökt använda sig av ordet. Man kan också släppa sådana tankegrodor om man tror att framtiden avgörs av huruvida man är "snäll" eller ej. Frihetens fiender lär inte i framtiden, lika litet som i det förflutna, bry sig om den kategorin. Liksom 1990-talets totalitära ideologier kommer dagens att krossa varje försök till formulering av just det fria ordet.

Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.

I Kopistens misstag skriver han: "De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka namn i adressboken och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet. När jag för dryga halvåret sedan beslutade mig från att avstå från varje medverkan i svensk dagspress var det en av flera tankar som mognat.

Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man man ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot.

Bilderna från Hangö, Finland är tagna av U.W.

I tårars vällust

En god vän skrev:

"Uttrycket in lacrymis voluptas - i tårar vällust - som man använt i fallet Bengt Lidner kan ju inge oss en känsla av obehag. Men ändå, inlevelsen i tragiska och dramatiska händelser kan ju röra oss till tårar. Det behöver ju inte vara någon vällust i det, men inte heller behöver vi skämmas. I Bengt Lidners fall var det väl fråga om en psykisk insufficiens, beroende på hans mors tidiga död, som fick honom att ibland i sin diktning vältra sig i elände och dramatik. Men visst ligger det något i hans ord: "Från Nova Zemljas fjäll till Ceyons brända dalar, varhelst en usling finns är han min vän, min bror." (Usling betyder ju här stackare, alltså en olycksbroder)."

Jag erkänner denna natt: en usling, en stackare är jag. Inget finns som skulle leda mig till en annan slutsats. Det är bara att lyfta händerna och säga att man ger sig.

Foto från Hangö i Finland: U. W.

torsdag 4 november 2010

Höstgulnaden. Förmultningen och tvärdraget. Övergången till vinter och iskyla.

När allt gulnat på träden, just innan det ögonblick då de sista löven faller till marken och lämnar nakna grenar efter sig, just då, i det ögonblicket, helt stilla, som om allt hejdat sig bråkdelen av en sekund, just då, just här, utanför mitt rum, står samtiden och livet och spelar på sin dödsharpa. En dansk lärarinna säger att "formellt sett är alla barn muslimer", eftersom myndighetsåldern inom islam är tolv år och man dessförinnan inte själv kan definiera sig. Hon berättar ändå för barnen att hon bär slöja "som skydd mot huvudlöss". Det är i tvärdraget från en sådan offentlighet, förljugen och självförhärligande, som också de iskalla ljudet från dödsharpan hörs. Luften är inte längre möjlig att andas, den består av både pelare och droppformationer av blå is, vassa, farliga, genomträngande och ändå möjliga att se rakt igenom.

*

Höstgulnaden som bara beskrev en livscykel i dess förmultningsstadium, blir nu också något annat, förebådar om något i grunden avgörande, något som ska forma våra liv på ett sätt ingen av oss kunnat ana. Förmultningen sker parallellt med den våldsamma vågen är väckelse och frälsning; de lyckliga, unga ansiktena som ropar "Freedom go to hell", som går i täta led, tolv och tolv, utmed storstädernas gator, med krav som skrämmer och gör dem själva uppfyllda av en vision vi inte sett sedan Stalin och Hitler började dra streck på världskartorna och forma en hel generation, dess barn och barnbarn, dess föräldrar, byar och städer. Ja, det gulnar fortare nu. Förmultningens friska aningar rymmer något annat denna höst, något hotfullt, draperat i grönt men i samklang med dödsharpan.

*

I det egna livet pågår också en process. Idag har jag lämnat de sista proverna. På tisdag hoppas jag ha en preliminär karta över det inre landskapet. Var det onda sitter och varför. Vad som kan göras för att mildra smärtan. Den processen är lång och plötsligt en självklar del av vardagen.

Foto: U.W. Västra Nyland, Finland.

"Detta land var helt annorledes".

Sälarna vilar på stenar i strandkanten.

Utsikt från en hamn på östra sidan av ön.

Gryning.

"Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi märkte, att detta land var helt annorledes än de andre Sveriges provincier" skrev Linné. Själv har jag ankommit till ön med ojämna men täta mellanrum i många år. Under 25 år har det handlat om ett hyrt hus söder om Södra Möckleby. Platsen har varit ett av Sveriges alunbruk och ägs idag av Cementa (som i sin tur ägs av ett tyskt cementföretag), men huset vi bor i är en friköpt gammal disponentvilla, alldeles vid havet. Jag har kommit till Öland för tystnadens och stillhetens skull. Tillsammans med A. (som tagit bilderna här) har jag bott i huset i piskande höststorm, vinande vintersnö, spirande vårgrönska och fågelsträck över mig, och sommarveckor till och från.

Kalkstenens flora är alltid lika vacker.

Men så lärde jag mig läxan: den ständigt irrande karavanen av husbilar, husvagnar och andra bärbara hem och fordon som genomkorsar den europeiska kontinenten i semestertider har också hittat södra Öland. Inte en by utan spektakel, inte en kväll utan fylla vid vinboxarna, inte en dag utan kommers, pop och "sevärdheter". Varje gång jag försökte sjunka in i berättelsen jag läste började hundarna yla och motorgräsklipparna morra. Och ändå fanns det utrymme för gömslet: vandringarna över Alvarsmarkerna, de tysta nattimmarna vid vattnet - soluppgång och solnedgång - liksom läsandets nätter. Platsen bär jag alltid med mig men förstår numera att det inte är sommaren där som är min årstid. I ett slags kombination av misströstan och förhoppning tänker jag mig en ny vecka av isande vit fåk, med snön i ansiktet och stillheten i hjärtat.

Före och efter valet: fult folk, fint folk och konsensuskulturens konsekvenser.

Svensk offentlighet präglas av rädsla, feghet, demagogi och anpasslingars argument. Inför valet i september kunde man inte ens recensera och/eller resonera kring Sverigedemokraterna när de var ämnet för en ny bok. Jag vet, ty jag gjorde just det och blev efter det av mindre skarpa personer kallad både det ena och det andra. Problemet var och förblir att varje politisk företeelse kräver sin pöbel. Jag anslöt mig varken till hat- eller hotpöbeln. Jag recenserade och kommenterade så sakligt och kallt jag kunde. Budskapet jag fick som respons var entydigt: redan om man ens försöker ses man som en förrädare. Man är plötsligt inte längre pålitlig. Pålitlighet i konsensuskulturen stavas varje gång likadant: antingen fördömer man eller ansluter sig. Jag gjorde varken det ena eller det andra. Och trots att jag vid tröttsamt många tillfällen i min förra blogg deklarerade min filosofiska och politiska hemvist, tog avstånd från nationalismen och förklarade varför jag inte såg den som en lösning, förblev domen densamma.

När därför Per Gudmundson i sin blogg på onsdagen behandlade ämnet kändes det både angeläget och hedervärt, om än en aning senkommet. Gudmundsons argument hade gjort större nytta före valet.

Så här skrev han bland annat:

”Sverige är världens mest toleranta samhälle, och har världens mest liberala invandringspolitik. Sverige sticker faktiskt ut på den punkten. Men vi har fått ett opinionsklimat där den som ifrågasätter det rimliga i att invandringspolitiken går back med 1,5 till 2 procent av BNP årligen, som pekar på överrepresentationen i brottsstatistiken, eller som varnar för att kvinnosynen inom islams mittfåra är mer medeltida än modern, inte törs skriva under eget namn.”

och:

”Kanske har de människor som deltar i den underjordiska debatten inte haft något alternativ. Om man nu vill vill diskutera om huruvida Sverige exempelvis borde ha en invandring på en nivå som motsvarar genomsnittet i Europa, eller kanske vill fördjupa sig i frågor om kostnader för asylboenden, vart ska man vända sig? Likadant torde det vara i politiken. I vilket parti ska man aktivera sig om man är oroad för att Malmö håller på att bli obeboeligt för judar? De etablerade riksdagspartierna för inte den debatten. När de försöker, som Folkpartiet gjort, blir de utskällda. De få etablerade opinionsbildare som försöker föra ett samtal om de frågor som Sverigedemokraterna profilerat sig inom, utmålas omedelbart – främst av Expressens skribenter – som tvivelaktiga.” Hela hans text kan du läsa här.

Av ovan redovisade skäl publicerar jag åter min recension av en av de många böcker som behandlar Sverigedemokraterna. Det var denna recension som gav mig många öknamn, det ena mindre hedrande än det andra. Själv tror jag dock att demoniseringar och lögner kan klinga av om man är öppen. Det försöker jag vara.

Här kommer min recension, ursprungligen publicerad i juni 2010, av Linnea Nilsson, Emil Schön: Fult folk. Samtal med Sverigedemokratiska väljare (Karneval):

Hur ska man förhålla sig till ett nytt politiskt parti, som med all säkerhet kommer in i den svenska riksdagen i höst? Det finns två sätt: det ena är att bygga sin hållning på rykten och vanföreställningar, det andra är att ta reda på fakta. Jag läser numera allt som skrivs om partiet utifrån sådana fakta som jag kan finna, i tryck eller på nätet. Det finns de mest fantasirika, men lika fullt felaktiga uppgifter om Sverigedemokraterna i medierna. När t.ex. judar i Malmö utsätts för antisemitiska attacker ”glömmer” både journalister och debattörer att de kommer från arabiska, muslimska ungdomar och kopplar dem istället till SD. För den som besvärar sig att söka korrekt information ska det rätt snabbt uppenbaras att SD måste vara Sveriges mest Israelvänliga parti (kanske i ännu högre grad än Folkpartiet). Man säger att SD är ett ”enfrågeparti” som bara vill ”kasta ut invandrare”. Listan på liknande felaktiga eller direkt lögnaktiga påståenden kunde göras lång, men jag anför bara dessa två exempel. Bara med den seriösa texten som bygger på fakta kan man förhålla sig till Sverigedemokraterna. Niklas Orrenius Jag är inte rabiat. Jag äter pizza är kanske det seriösaste försöket hittills, om än den är skriven med ett utifrån-perspektiv. Pontus Mattsons Sverigedemokraterna in på bara skinnet, som utkom i fjol hade kanske rent journalistiska ambitioner men slog mest in öppna dörrar. Vill man ta del av partiets egna texter kan man gå till jubileumsboken 20 röster om 20 år - Sverigedemokraterna 1988-2008 (som jag recenserade här när den utkom).

Till försöken att teckna en bild av ett snabbt växande nationalistiskt parti och dess sympatisörer hör också den bok som utkommer på den svenska nationaldagen: Fult folk. Samtal med Sverigedemokratiska väljare, skriven av två journalister, Linnea Nilsson (redaktör på nättidningen Efter Arbetet) och Emil Schön (frilansare och redaktör för Miljötidningen).
De två redaktörerna säger att de inte är ute efter att förlöjliga, förminska eller avvisa de människor som porträtteras i boken. De påstår sig ha en ambition att lyssna, att låta de tillfrågade tala till punkt. Ändå bygger en av deras förutsättningar på ett tankefel: båda utgår ifrån att dagens SD är frukten av en sjukdom, de kallar den (likt de flesta politiskt korrekta människor) för islamofobi. Jag menar att det är förolämpande att betrakta religionskritik, eller för den delen rädsla och/eller motvilja inför en religion, för fobi. Det skulle innebära att kritiken av islam skulle vara uttryck för en mental sjukdom. Så skulle förstås ingen, allra minst vänsterjournalister, se på kritiken mot kristendomen. Men de sekulariserade krafterna och människor sprungna ur muslimska miljöer får ständigt den anklagelsen kastad på sig. Ayaan Hirsi Ali anklagas för att vara islamofob, och då får man väl ändå säga att begreppet förlorat all mening. Dessutom är det uppenbart att bokens två redaktörer saknar grundläggande kunskaper om hur den sverigedemokratiska kretsen ser ut. De redovisar till och med varningar ur vänkretsen som antar att SD-sympatisörerna kan ”vara farliga”. Det verkligt intressanta i sammanhanget, som författarna helt förtiger, är att det ofta är just Sverigedemokrater som trakasseras, avskedas från anställningar eller misshandlas. Vi vet det, och vi måste belysa och förkasta det, eftersom det politiska våldet annars riskerar att bli accepterat. Vem som är ”farlig” kan man alltså diskutera.

Fördelen med denna bok är att den låter ett antal människor, mot löfte om anonymitet, tala från hjärtat om hur de ser på Sveriges förändring, på invandringen i allmänhet och islamiseringen i synnerhet, på välfärdsfrågor och de egna livsvillkoren i städerna där de bor. Ändå ser jag den utlovade anonymiteten som ett tecken på hur den politiska kulturen ser ut; varför skulle inte en SD-väljare kunna berätta under eget namn, om en vänsterpartist eller en moderat kan göra det? Det demokratiska underskottet är påfallande stort. Jag tänker också att det är något underligt med min egen reaktion: varför skulle inte dessa människor få tala till punkt som alla andra? Jag tror att reaktionen beror på att jag vant mig vid det pöbelklimat som idag finns i det svenska samhället. I det sammanhanget vill jag också anmärka på bokens titel. Först tänkte jag att den var korkad. På vilket sätt blir människor ”fult folk”? Efter två dagars eftertanke inser jag att de som medverkar i boken säkert uppfattar det som stötande att bli karaktäriserade på det sättet.

De finns kanske en anmärkningsvärd tyngdpunkt på Skåne i denna bok. Vid sidan av paret Jonny och Cissi i Landskrona, Siv i Helsingborg och inslaget om lärdomar från Almgården i Malmö och det lilla samhället Hörby mitt i Skåne, får vi här stifta bekantskap med en kvinna i Malmö, Christina, som absolut ger boken dess tyngd. Trots de stora bristerna i utgångspunkterna får Christina möjlighet att lägga fram sina tankar. Christina är en kvinna yrkesverksam i vården, hon är i fyrtioårsåldern. Hennes reflektioner kring förändringen av Sverige utifrån erfarenheterna i Malmö är glasklara i sin reflektion och den som håller för öronen inför den sortens berättelser kommer aldrig att vinna någon insikt om hur det gått och kommer att gå för Sverige. Och det handlar sannerligen inte uteslutande om invandringen. För Christina, liksom jag antar för många människor som röstar på SD, är det ett brett spektrum av samhällsfrågor som spelar in. Jag går inte in i detaljer, men säger att den som inte blundar för kollapsen i de sociala trygghetssystemen, krisen i skolan och vården, kriminalitetens utbredning och den tilltagande polariseringen självklart kommer att känna igen sig i dessa resonemang.

Jag hade önskat mig en helt annan bok, en som verkligen analyserade de sociala, kulturella, religiösa och politiska frågeställningar som engagerar dessa människor. Här framställs de nästan som zoologiska fenomen, vilka man kan studera helt skamlöst och ändå egentligen inte lyssna på. Men i brist på en verkligt analytisk bok får man ta den här för vad den är. Om inte annat kan den kanske fungera som utgångspunkt för en diskussion som bygger mindre på stereotypa föreställningar och mer på fakta, trots att grundkunskaperna inför intervjuerna borde ha varit större och mer genomtänkta. Så hade jag till exempel velat ha en diskussion om vad som hände när de extrema nationalisterna bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna, och på samma sätt kring de faktorer som gjort att partiet idag ligger runt 4,5% av väljarsympatierna, alltså den nivå där det svenska kommunistpartiet i herrans många år balanserade. Vad är det för konkreta sociala och politiska förändringar i det svenska samhället som bidragit till partiets stigande popularitet? Det hjälper inte att som författarna mala på om "det mest hatade partiet" - det blir ingen begriplig analys av det.

PS: Det har sedan under hösten utkommit fler böcker om Sverigedemokraterna. Nej, jag tänker inte läsa dem, än mindre recensera. Jag har en ganska klar uppfattning om sakernas tillstånd och utifrån dem kommer jag att skriva framöver. Lika lite som jag behöver läsa Mona Sahlins bok, debattinlägg av herrarna Reinfeldt och Hägglund eller brandtal av herr Ohly, lika lite behöver jag dessa böcker.

Bilder: A. Nydahl.

onsdag 3 november 2010

Det erotiske menneske. Jørgen Leths nya film och en essä om hans vägran att vara en perfekt människa.

Jørgen Leth med Dorothie Laguerre på Haiti.

Idag har Jørgen Leths nya film premiär på 40 danska biografer. Det är en film som kommer att låta tala om sig: Det erotiske menneske.

Indiewire skriver bl.a. så här om filmen: "Still nothing he’s done in the past to quite prepare anyone for the idiosyncratic and unique pleasures of "Erotic Man," in some ways his most radical and personal work, a powerful and sometimes shockingly honest essay about eros, aging and loss. The premise is deceptively simple. Leth travels to several countries (the locations include Haiti, the Philippines, Senegal, Brazil, Argentina and Panama) to cast one particular scene: a woman, usually naked, is sitting in a hotel room, lamenting the loss of her lover who has returned to Europe. But, with each new reenactment of the scene, one begins to questions its veracity. It’s a forlorn fantasy – a man’s need to re-experience a scene he could only ever have imagined, at best. (There are echoes of Alain Resnais’s early 1960s classics, "Hiroshima mon Amour" and "Last Year at Marienbad.") These scenes are set against footage of Leth alone in hotel rooms, ruminating on the pitfalls and nature of his project; hilarious discussions of the casting sessions with his colleagues (he refuses to turn anyone down); highly astheticized nude studies of female bodies; and, in one memorable moment, a boat trip up the Amazon. The juxtaposition of age with youth and beauty creates an overly fecund atmosphere where fertility connotes decay ala Keats’ “To Autumn”. (The film’s palpable sense of resignation is heightened and made more painful by Leth’s own complicated outsider status in most of the areas he visits, a situation the film is aware of but never directly addresses.)"

För att sätta lite ljus på Leth också från denna skånska horisont repriserar jag här min essä om honom som poet, filmare och reporter.

ATT VÄGRA VARA EN PERFEKT MÄNNISKA.
Om den danske författaren Jørgen Leth


Varför sätter jag mig inte bara
och skriver den berättelsen, bara
ett eller annat, det är natt
i Port-au-Prince, det har regnat

(ur Hvordan det ser ud, 1987)

Att idag skriva om Jørgen Leth, många år efter hans memoarbok Det uperfekte menneske, utan att nämna den hets som bedrevs emot honom och som fick honom avskedad som cykelsport-kommentator på Danmarks Radio och från posten som dansk generalkonsul på Haiti, är naturligtvis en omöjlighet. Men det som hände ska inte bli huvudsaken i denna text. Rakt tvärtom endast en helt kort, inledande refelektion, eftersom resten ska handla om Leth som författartyp. Parentesen ser ut så här: om en äldre manlig författare naket och uppriktigt skildrar sitt kärleksliv med en yngre kvinna, dessutom haitier och svart, får han räkna med att först skällas som pedofil och därefter bli uthängd på slaskpressens löpsedlar och av den samlade godhetskören bli kallad än det ena, än det andra. Sedan hjälper det inte att kvinnan i fråga, kosmetologen Dorothie Laguerre på Haiti, skriver ett öppet brev till de danska läsarna, publicerat i Poul Pilgaard Johnsens debattantologi Det fordømte menneske, där hon berättar om sin passionerade kärlek till författaren och deras relation. Han är för alltid stämplad av en offentlighet som hellre söker skandal och sensation än djup och mänsklig erfarenhet.

Ur filmen Det erotiske menneske.
*

Jørgen Leth, född 1937, är en av den danska poesins grand old men. Han debuterade med Gult lys 1962 och utkom fem år senare med något så ovanligt som en diktsamling med sporttema. Samlingen från 1967 heter följdriktigt också Sportsdigte. Ur den plockar jag upp dikten om tävlingscyklisten Fausto Coppi:

Fausto Coppi
var en fantastisk människa
trivdes bäst helt ensam

Når han körde i bergen
kunde ingen hänga på honom, han
var en fantastisk människa

Sa tidigt farväl,
Fausto Coppi,
Fausto Coppi.

Den nyenkelhet Leth här använder sig av i dikten är naturligtvis typisk för slutet av 1960-talet. Men när andra unga författare skrev poesi om Vietnamkriget diktade Leth om en stor tävlingscyklist och lekte med hans namn i farten, den höga fart som gjorde att Coppi alltid snabbt körde iväg från klungan och ensam klättrade i stigningarna. Denne Coppi är en central gestalt i den utvidgade och bildförsedda reportageboken Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France, från 1995 som nu alltså utgivits på nytt.

Cykelsporten får hos Leth, som överallt annars, en mycket manlig framtoning, man skulle kunna tala om något så ovanligt som en positiv manlighet. Att Fausto är mannen som besegrar elementen behöver man inte tvivla på: vad är en vind, en starkt uppåtlutande väg, ett berg klätt i snö för denne man? Element att besegra, så som manligheten i överlevnad och kamp för ett slags grundläggande värdighet, alltid sett ut. Hos Leth är det så självklart att det redan därför utstrålar skönhet. För den som finner vackra människor stötande är ju varken hans poesi eller hans sportjournalistik användbar. Men jag tror att erotomanen Leth har denna sida: han ser människans skönhet och han kan besjunga den, också när denna människa är en man.


Leth med Bud Powell i Paris 1960.

*

Jazzen var tidigt och har fortsatt att vara ett musikaliskt och stämningsmässigt ramverk för Leth som person och diktare. I den vackra volymen med jazztexter, En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem på 382 sidor får vi möta en man, som redan i tonåren visste vad han sökte, och som målmedvetet letade efter det.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Går det att berätta om musik med ord? Är det alls möjligt att med språket gestalta det som sker i ett musikaliskt verk, så att dess inre liv blir begripligt? Många har försökt, få har lyckats. En av de bästa musikjournalisterna alla kategorier är den danske poeten Jørgen Leth. Kanske är det hans poetiska väsen som gör det möjligt att tala om jazz på det här sättet. Alltsedan tonåren har han gjort det. Han är idag en äldre herre, men fortsätter att både tala om, och att gestalta, jazzen så att den blir närvarande i läsaren/lyssnaren. Det är den ena sidan av saken. Den andra är rimligen lyssnarens känsla för jazz, huruvida den alls rör och berör på ett mer djupgående sätt. Musik som ljudvägg och konsumtionsstimulator är en helt annan sak, det är den postmoderna kapitalismens främsta drivolja och något av det mest motbjudande vår samtid kan erbjuda. Musik som mullrar, dunkar, beter sig inställsamt och maskinellt, musik som vill förvandla oss, eller i ännu högre grad forma oss som konsumenter, som nickedockor i ett skådespel där enbart penningen har en roll. I Leths jazzvärld förhåller det sig alldeles tvärtom, där är människan varken maskin eller konsument, i jazzen är hon ett levande väsen av kött, blod och ande, ett väsen förmöget till kärlek, mänsklighet bortom det primitivt själviska. Det är därför en glädje att förlaget Bebop samlat Jørgen Leths bästa texter om jazz, inklusive poesi, i den läckra lilla men tjocka volymen En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (København, 2009).

"Jag har varit tillsammans med Bud Powell ett par dagar. Han är mild som en gammal gubbe. Dricker sin café-au-lait, medan blicken befinner sig i fjärran. Han har förlorat den omedelbara kontakten med tingen som omger honom, men momentant når man in till hans medvetande, och ett leende rör sig hela tiden över det bekymrade ansiktet. Ja, Paris, säger han dröjande,” skrev Leth 1961. Och året därpå åter igen om Powell: "Han, den mest passionerade av jazzens nu levande artister är nu hos oss - äntligen (...) Att uppleva en Bud Powell den ena kvällen efter den andra är oerhört sammansatt" konstaterar han och berättar om hur Powell vid flygeln kan utstråla såväl apati som intensitet, depression såväl som förlöst lycka.

John Coltrane säger 1964, i ett samtal med Leth: "Jag kan uppenbarligen tillfredställa publiken bara genom att vara mig själv. Det är en stor lycka, så klart.” Att vara sig själv - och att ha en publik - blir för Coltrane den stora lyckan. Eller som Leth själv samma år skriver om Coltranes Love Supreme, att den är ett slags tacksägelse, därför att han kommit ut ur sin andliga kris, "ett offer han länge har velat överräcka åt Gud".

Att följa Leth genom ett helt livs umgänge med jazzen är att bättre se både denna musik och att förstå hur poeten införlivar den. Att lyssna, att andas, att leva jazz, varken mer eller mindre är det som Jørgen Leth gör till sin metod.

*

I hemlandet, liksom runtom i Europa, är Leth framför allt känd som filmare. Han har ett helt livs filmande bakom sig, mer eller mindre dokumentära arbeten i samspel med konstfilm, från debuten med Stopforbud 1963 fram till arbeten som De fem benspænd tillsammans med Lars von Trier 2003 och Ra-ra i Port-au-Prince 2008. Ett flertal av hans filmer är gjorde just på Haiti, där han haft sitt hem ända fram till den förödande jordbävningen i januari 2010, då huset totalförstördes men han själv, tack vare ett rådigt ingripande från hans assistent, överlevde och kunde sätta sig i säkerhet. Hans porträttfilmer är sensibla, sakliga men mycket vackra, och särskilt minnesvärd håller jag den om poeten Søren Ulrik Thomsen för att vara. Helt gjord i svartvitt ger den ett dubbelporträtt av nattens Köpenhamn och av diktaren själv; Jeg er levende (1999). Med samma självklarhet har han ägnat en porträttfilm år fotbollsspelaren Michael Laudrup (1993), en åt gatuartister i New York (1983) och ytterligare en åt dansaren Katherine Dunham (1994).

Om sitt filmarbete med Søren Ulrik Thomsen säger han själv: ”Film kan inte konkurrera med den suggestiva styrkan i dikters bildspråk. Man måste avhålla sig från att illustrera en dikt. Banalisera och urvattna bildrikedomen i bra poesi. Allt för mycket känslopjunk kan vara förödande. Det måste till en kyligare strategi.” Men eftersom Leth alltid känt ett intresse för sambandet mellan ord och bild har han ändå tagit sig an lyrikern med sitt eget filmiska hantverk. Som poet vet han själv var dessa gränser kan och bör gå, men att eftersom det nu handlade om en annan poets ord var det ändå en stor utmaning. Thomsen hade givit honom fria händer. Leth hade därmed också möjlighet att bryta loss enstaka rader eller fraser i dikterna för att med dem skapa bilder och stämningar. ”Jag fick inte missbruka hans förtroende” säger Leth. Utgångspunkten fick bli en extrem enkelhet som utgick ifrån några klart formulerade tankar: filmen skulle inte vara litteraturkritik, inte en illustrerad text, inte tråkig men heller inte alltför smakfull, den skulle inte vara pliktuppfyllande. Däremot skulle den ”vara öppen och inbjuda till upplevelse och att öppna för sinnena. Den skulle erbjuda en resa in i ett verk.” Tillsammans med poeten valde han ett antal dikter, och några av dem skulle han själv läsa inför kameran. Han skulle stå i ett tomt rum. Ljuden i filmen skulle vara vardagliga, ”konkret musik”, till exempel när Thomsen lagar the, när pennan rör sig över pappret, medicin som brusar i ett glas vatten. Utöver detta endast regnet utanför fönstret, himlen över Köpenhamn. Arbetet avlöpte mycket bra, det blev ett slags filmisk minimalism, framsprungen ur ett stort allvar. Thomsens utgångspunkt var att Leth skulle ha fria händer att skapa ett verk han själv blev nöjd med. Därmed kunde också Thomsen som filmens ämne bli nöjd. Han såg inte en ruta före klippningen. Och Leth kan sammanfatta, att han är nöjd med filmen, att ”den är resultatet av överensstämmelser i sinnelaget och en stor ömsesidig inspiration.” Själv ser jag den, gång på gång, som ett poetiskt verk i egen rätt. Som han förhöll sig till jazzen, så förhåller han sig till poesin.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Kring många av sina filmer resonerar Leth i boken Tilfældets gaver (2009), detaljrikt, målande. Boken ger en ovanlig och närgången bild av hans arbete som filmare.

*

Skulle man alls våga sig på en sammanfattning av Leth som konstnär, fick det bli med hans egna ord, om att vägra bli en perfekt människa. Ligger det inte i allt konstnärligt skapande inbäddat ett outtalat förbud mot perfektionen? Den som söker det utåt sett raka, rena, ädla eller perfekta kan aldrig tillåta sig de motstrida, komplexa och mångtydiga strömmar av intryck, känslor och framgångssätt som måste finnas inom konstnären. Jørgen Leth är ett utmärkt exempel på hur både geografisk, språklig och konstnärlig mångfald i det egna livet kan föda en rad olika uttryckssätt och konstnärliga aktiviteter. Men utgångspunkten för allt detta är ändå vardagen, den långa serien av alldeles vanliga, grå dagar, då ingenting ser ut att hända. Där, i ledan och långtråkigheten, händer det någonting under ytan, något som pockar på skapande. Man kanske måste upp på cykelsadeln igen. Eller sätta sig med pennan och blocket, ta fram mikrofonen eller filmkameran. Sätta på den där gamla plattan med John Coltrane. Sjunka och stiga i ett och samma nu, så som allt konstnärligt skapande kräver av oss.

*

Böcker som tas upp i texten:

Jørgen Leths egna böcker:
Samlede digte (Gyldendal 2002)
Det uperfekte menneske. Scener fra mit liv (Gyldendal, 2005)
Det uperfekte menneske, 2. Gulvet på haveds bund (Gyldendal, 2007)
En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (Bebop, 2008)
Tilfældets gaver. Tekster om at lave film (Gyldendal 2009)
Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France (Gyldendal, 2009)

Dessutom nämns:
Poul Pilgaard Johnsen: Det fordømte menneske (People´s press, 2005)


*

Samtliga översättningar från Jørgen Leths danska original är gjorda av essäförfattaren.

Att lära av Pessoa.

Pessoas penna.

Fernando Pessoa
skriver i Orons bok:

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

tisdag 2 november 2010

Segervrålet och nederlaget.

Alla tyskar var inte nazister. Det är en banalitet att påpeka det. Bland alla i massan, pöbeln, står det en man som inte vill vara med. Han har armarna i kors och ett ansiktsuttryck omöjligt att tyda, medan alla människor som omger honom höjer armarna och ropar Sieg heil.

När den islamisterna angrep Lars Vilks i Uppsala var det få som stod med armarna i kors. Det verkade som om föreläsningssalen plötsligt var helt fylld av en gastande pöbel (filmbilderna därifrån räcker för att man ska förstå mekanismen, hur den ser ut som fysiskt beteende). Efter att de skrikit sitt allahu akbar hördes något helt nytt. De skrek "Detta är vårt land", som en segerpöbel, vilken i kraft av antal och aggressivitet kunde stoppa en påbörjad föreläsning på ett svenskt universitet!

Vem är du - en som skriker Sieg Heil eller Allahu akbar eller en som vågar, förmår och vill stå bredvid med armarna i kors? Man är inte likgiltig, men man inser att saken redan är förlorad. Man vägrar anpassa sig, men man iakttar det förlopp som leder till den egna nationens, kulturens eller det egna folkets undergång. Det har skett tillräckligt många gånger för att man ska kunna dra sina slutsatser.

Foto: A. Nydahl