onsdag 27 oktober 2010

Fragment ur ett pågående arbete.

Med pappa i Köpenhamn 1955.

Varje gång jag vill blicka ner i barndomen ställs jag inför frågan om vad jag egentligen minns och vad som är efterkonstruktioner.

*

Det första jag får syn på är pappa framför tv-apparaten.

Han håller en kaffekopp i handen, ska just föra den till läpparna när han ropar ut i köket: ”Ylva, vill du ta in en macka till?”. När nyheterna sänds kan inget få honom att resa sig. Mamma kommer in i vardagsrummet med några nybredda smörgåsar på ett fat till honom. Jag sitter tyst snett bakom honom i soffan. Jag ser tv-bilderna framför mig, också nyhetsuppläsarens ansikte i den svart-vita bilden, trots att jag inte kan minnas hans namn (var det Olle Björklund?). Bakom tv-apparaten, en hel hörna av rummet som tapetserats med en ljusbrun basttapet, täcks väggarna av afrikanska souvenirer; spjut, träskulpturer, trummor. Mina föräldrar har aldrig varit i Afrika, men mitt minne säger mig att alla dessa föremål kommit till vårt hem med mormor Sabinas hjälp. Hon var mer aktiv i Missionsförbundet än mamma och föremålen hade hämtats till Norden av missionärer. Ett av dessa har jag i mitt eget hem, ett lejonhuvud i vackert snidat, mörkt trä. Den hänger på en vägg som en av få förbindelser bakåt i mitt liv. På fotografier från barndomen står jag tillsammans med pappa framför denna hörna som med all säkerhet var något som han och mamma visade med stolthet. Resten av rummet är täckt av målningar och en större bokhylla, som förutom böcker också hyser ett stort antal föremål från Balkan. Från tidigt 1960-tal och trettio år framåt vistades pappa i det land som då hette Jugoslavien, mest i Dubrovnik men också i Belgrad och på platser i Bosnien och Slovenien. Hans sista och desillusionerande resa gjordes mitt under brinnande krig, till den kroatiska kust han älskade högt. För hans inre fastfrusen resten av livet präglades bilden av det sönderskjutna och plundrade barnhemmet i Korcula dit han i många år reste för att undervisa barnen i olika konstnärliga tekniker.

*

Pappa och jag i tv-hörnet.

Känslan av ensamhet och av att stå bredvid fanns i hela min barndom.

När de andra spelade fotboll, fick jag nöja mig med att stå utanför planen, för att sköta uppgiften som vattenhämtare. De råa skämten från gänget kan jag fortfarande höra: ”Om du inte sköter din uppgift blir du vice vattenhämtare”. De mullrande skratten blev för mig föraktfulla och hotfulla. De förstärkte min känsla av att jag befann mig i fel tid och på fel plats. Bara hos klassens flickor kunde jag undkomma den känslan, men om jag var hos dem orsakade det bara ännu fler föraktfulla skämt från de fotbollsspelande pojkarna. Jag visste med hela mitt väsen att jag inte hörde hemma där. Jag var inte femton år fyllda då jag beslutade mig för att försöka undvika alla grupper och mänskliga kollektiv. Trots det hamnade jag i en politisk sekt. Den fick mig att förstå hur riktigt det tidiga beslutet varit och jag återvände till det, för att stanna resten av vuxenlivet.

*

Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag.

Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi växt in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.

*

Det fanns en stor rädsla i mig när vi 1958 kom till den nybyggda stadsdelen Lorensborg.

Dittills hade vi levt i den intimare omgivningen kring Sevedsplan, i låga hus med få grannar, det var en miljö där också ett barn kunde tycka sig ha kontroll och besitta en hemkänsla utanför den egna bostaden. Lorensborg var dess raka motsats; stort, anonymt, höga hus och många människor var det som slog emot mig. Den hösten skulle jag börja i första klass på Lorensborgsskolan, men fram till dess fanns det bara en enda människa jag kände igen, och det var Bo, vars kusin Tommy funnits med redan på Sevedsplan. Mellan husen på Stadiongatan var det mest lera och vatten, en kletig massa som fanns på våra kläder så snart vi vistades utomhus. Anonymiteten gjorde oss nästan till spökvarelser, vi var namnlösa och hemlösa överallt där vi rörde oss. Men eftersom det ännu fanns mammor i hemmen på 1950-talet blev hon, min mamma, tillsammans med en nästan alltid närvarande mormor, vår trygghet och förankring.

*

Med pappa och lillasyster, Lorensborg.

Barndom är inte ett statiskt tillstånd. Också barnet är varje dag en ny människa, men de förflutna dagarna formar hennes nya.

*

Det som starkast präglat min självbild är känslan av oduglighet. Jag hade ingen plats som var min utanför lägenheten.

*

Hade jag alltså en trygg plats i familjen?

Jag vill gärna tro det. Tryggheten bestod kanske mest av allt i att det fanns ett rum man kunde stänga om sig. Ett rum dit bara jag och min bror hade tillträde, ingen plågoande kunde där nå mig. Skolans mobbare försvann varje dag skolklockan ringt ut och jag kunde gå hem. De noga valda kamraterna var de enda som fanns, men också bland dem hörde jag allt oftare den falska tonen, den som avslöjar att vänskapen mer var en läpparnas bekännelse än något annat.

*

Mormor Sabina (som har namnsdag idag) med min äldste son, mitten av 1970-talet, bilden tagen i mitt föräldrahem på Lorensborg i Malmö vid pappas Dubrovnikmålning.

Vilohemmet finns som ett sår i minne och undermedvetet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg.

Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyk med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman. Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i. Hade jag själv, på barnpsyk fått frågan om jag ville resa? Kanske hade jag det. Det har i så fall försvunnit under flera lager av mer påtagliga minnestablåer. En sådan framstår som särskilt stark: när läkaren ville att jag skulle teckna mina föräldrar och sedan berätta vad jag tyckte om dem. Det var något som jag instinktivt värjde mig emot, jag tyckte inte att läkaren hade med det att göra. Dessutom kunde jag inte som barn säga att den ena föräldern var bättre eller sämre än den andra. Vilket barn kan det? Jag tecknade porträtten med gott självförtroende. Det enda ämne i skolan där jag kunde säga att det fanns ett sådant var just teckning. Läkaren berömde resultaten, men hans beröm fick mig inte att svara på frågan om det var mamma eller pappa som betydde mest för mig. Hos mamma hade jag hela min trygghet, hon var hemmet, maten, värmen och själva livskällan. Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.

*

Det finns många ögonblicksbilder i mitt minne kopplade till pappas konstnärskap.

Inte minst galleribesöken och vernissagerna blev för mig som barn stunder av närvaro och framtidsdröm. Jag ser dem framför mig, alla hans kollegor med sherryglas i händerna, som ägnade sig mindre åt den utställda konsten och mer åt att samtala. Skratten var en stark kontrast mot den vardagliga tystnaden i hemmet. Men de viktigaste fragmenten är de som kommer från hans olika ateljéer, särskilt den han hade på Södra Förstadsgatan, på vinden, som före hans tid tjänat som mottagning för en av stadens horor. I början fick han besök av män som förväntat sig att någon helt annan än pappa skulle öppna dörren då de kom dit. Men besväret försvann snabbt och han fick vara ifred. Jag minns att jag själv kände ett obehag att gå genom vinden för att komma till hans rum. Väl därinne var det alltid lika behagligt att vistas, ombonat, med pentry och i nivå med innerstadens tak. Pappa hade ansträngt sig för att göra själva vindsgångarna så behagliga som möjligt med att sätta upp affischer från konstutställningar. På toaletten som låg där de två gångarna möttes hade han gjort likadant.

Tankens flykt. Hans Ruin - essätävlingen 2010 (Svenska Kulturfonden, Helsingfors).

Sedan 2004 utlyses vartannat år essätävlingen i Hans Ruins namn. Den inbjuder alla som skriver på svenska språket att delta. Det fina med det är att Ruin faktiskt var verksam både i Finland och Sverige, och att man därmed möjliggör för essäister i dessa länder (eller varhelst i världen de skriver på svenska) att delta.

I årets tävling blev alla tre pristagare rikssvenskar: Jens Johansson från Tranås fick förstapriset, David Molander från Stockholm andrapriset och Peter Nyberg, också han från Tranås, fick tredjepriset. Bland de sex hedersomnämnandena finns också en Tranåsbo: Magnus Axelsson Sparf, så man höjer allt på ögonbrynen inför denna stora Tranåsdominans. Men juryn bedömer texterna anonymt och kan inte ha vetat detta. Inte heller att den rikssvenska dominansen är så stark. Endast Henrik Enckell från Helsingfors är finlandssvensk. Från Sverige gavs också deltagare från Höör, Uppsala och Stockholm ett hedersomnämnande, liksom ett gick till en kvinna bosatt i Turkiet.

Hur ser standarden ut på dessa essäer, som vaskats fram ur 112 inskickade bidrag? Jag skulle vilja säga att den av de publicerade texterna ter sig rätt så hög. Här finns både egensinniga och personliga texter, samtidigt som rent litterära essäer finns med. Ingen av dem kan mäta sig med Hans Ruins skriftställarskap, varken i år eller i förra omgången 2008 (det är bara dessa jag tagit del av och kan bedöma) – men att själva grundhållningen i Ruins essäistik också kan spåras här. Jag tänker då främst på hur det djupt personliga finns i en pendelrörelse mot det utanför den egna kretsen; litteraturen, politiken, världen.

Efter att ha läst alla essäerna i antologin Tankens flykt kan jag konstatera att jag nog också själv skulle ha utsett de tre vinnarna till just vinnare, men att jag håller tredjepristagaren Peter Nybergs essä allra högst. Kanske är det ämnet som lockar mig, kanske är det sättet han växelspelar mellan sambons självmordsförsök och den personliga berättelsen, och den historiska tillbakablicken på Nellie Bly som i slutet av 1800-talet lyckades bli inskriven på ett mentalsjukhus för att skriva texten Ten Days in a Mad-House. Att Nyberg drar in en alldeles modern svensk som gör likadant är kanske vid det här laget ett tämligen uttjatat ämne, men det säger jag inte mer om, eftersom jag betraktar slutresultatet som väldigt lyckat.

Vinnarbidraget av Jens Johansson rör sig i samma sfär, då essäisten betraktar tillvaron från faderns dödsbädd.

Nästa essätävling utlyses om ett år, hösten 2011. Antologin kan beställas från Svenska Kulturfonden i Helsingfors.

tisdag 26 oktober 2010

Pia Tafdrup: Trækfuglens kompas

Ölands södra udde, flyttfågelplats. Foto: A.Nydahl

I sin nya diktsamling om människor som ett slags flyttfåglar kretsar Pia Tafdrup kring platsens och resans betydelse. Den beskriver en rörelse som sträcker sig två generationer bakåt och till den egna barndomen med mor och far, fram mot ett nu där poeten reser världen runt för att delta i poetiska arrangemang.

Trækfuglens kompas (Gyldendal) betyder alltså Flyttfågelns kompass. Poeten är här både bevingad och har en förmåga att resa fysiskt såväl som i fantasin. Hon tar sin utgångspunkt i barndomens böcker, med vilkas hjälp hon gick i land på främmande kuster ”i bøgerne, jeg lånte/ i bogbussen,/hvor aftenlyset faldt in,/ så de forgyldte bogstaver/ på bogryggene strålede/ og den trygge, gode lugt/ af forhænværende læsere,/ der klæbede til siderne, / slog mig i møde”.

Vid flera tillfällen har Tafdrup återvänt till sin judiska barndom, som var ovanlig i den meningen att den föregick på landsbygden. Hennes far var bonde och fick med sin fru, liksom den äldre generationen fly i en fiskebåt till Höganäs i Skåne då nazisterna ockuperade landet: ”En vej over vandet hjemkomst/ uden hjem/ til hvilken fremtid?/ Ikke flygte fra sig selv,/men for at få lov at være sig selv.” Här finner man kärnan i Tafdrups författarskap: det ständiga uppbrottet för att finna sig själv. Språket blir redskapet, uppbrottet och resan blir metoden.

Det finns något djupt melankoliskt i denna vackra samling, just för att den också släpper fram tvivel och ifrågasättande av den metoden. När hon kommer hem efter ännu en resa har man målat om trapphuset, nya grannar har flyttat in, ”mine børn er rejst hjemmefra,/ min elskede/ har fundet en anden./ Jeg vender tilbage/ med eksotiske gaver,/ men til hvem?/Jeg kommer fuld af eventyr,/ nu uden værdi/ for nogen.”

Tafdrups nya diktsamling är också en mycket lågmäld reflektion och meditation över människans relation till det främmande, det exotiska och nya. Hon räknar upp alla materiella ting hon får med sig hem från resorna, ett slags personliga souvenirer som minner henne om poetiska sammankomster världen över.

Men det viktiga är de spår mötena med främmande kulturer satt i hennes livsstil: ”Jeg bor i et andet land, men forlader/ alligevel ikke mit hjem” skriver hon i dikten Ordene rejser, och fortsätter: ”Uanset hvor på kloden/ jeg slår mig ned,/bor jeg i sproget,/ jeg er født ind i./ Ingen storm af andre sprog/ vælter mit ommkuld./ Jeg er jeg/ i mit eget sprog.”

Trots allt resande, trots alla möten, dikter och läsare konstaterar hon att hon är ensam i världen. Poeten är alltid ensam. Det är förutsättningen för skrivandet. Pia Tafdrup övertygar mig mer än någonsin om värdet i det hon då skapar, hennes nya diktsamling är kanske något av det vackraste hittills.

Minnen från Triangeln, Malmö.

Triangeln i Malmö. 1950-talsminnet: promenaderna om söndagarna med familjen, på väg upp mot conditori Hollandia. Pappas cykelväg till jobb.

1960-talsminnet: med pappa på ateljén. Kvarteret Lugnet fanns ännu i sin gamla dräkt, en låghusbebyggelse där slum, utedass och mögel blandades med våningar och högt i tak, i hans ateljé hade vi ett rejält kar med vatten och växter, där våra små vattensköldpaddor levde. Rädslan: de förbipasserande raggarbilarna en fredagskväll på väg hem från bio, skrålande, kanske också berusade, men samtidigt lockande med sin skenbara frihet. Rädslan: fyllon på Lugnet, de nerpissade, de bedrövade.

1970-talsminnet: festerna i kollektiven. Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater.

1980-talsminnet: föräldrar med egna barn, vandrande förbi där jag börjat mitt yrkesliv i Malmströms herrekipering som expedit och Ohlssons där jag blev dekoratör, det jag kunde berätta för mina egna, unga barn om vad som format mitt liv. Samma årtionde vände jag Malmö ryggen. Skulle bara bli en tillfällig gäst efter det.

1990-talsminnet: de återkommande konserterna på KB; Van Morrison, Marianne Faithfull och andra, snabba visiter hos affären där vi köpte kläder. Förbi Triangeln söderut mot minnen och dofter.

Numera: bleknade bilder, Triangeln som ett monument över en stad som fastnat i sin egen myt. Äckel inför varje återkomst. Det förfrämligade, det avlägset hotfulla. Minnena av dunkande betongväggar, heroinkvartens nästan-döda män, Ray Charles-grannen med ett blint öga och en nattligt pumpande blues rakt in i våra huvudkuddar. Triangeln: porrbiograf och kinakrog, Folkets Bio och diskotekkällare, allt vi förträngt och allt som finns i vår genetiska kod.

För övrigt anser jag att man bör läsa Dilsa Demirbag-Sten i Expressen idag. Hon säger något viktigt om "offentligheten", broilerpolitikerna och situationen i Malmö.

måndag 25 oktober 2010

Rizah Sheqiri: Sorgesånger.

Rizah Sheqiris nya bok, Sorgesånger, innehåller ett förord som jag skrivit:

Människans känsla av hemlöshet är ett klassiskt filosofiskt problem. Den franska filosofen Simone Weil försökte avfärda det, med att säga att människor, till skillnad från träd, saknar rötter. Det avgörande felet i hennes resonemang är, att varje människa bär sitt ursprung, sina rötter, med sig var hon än hamnar i livet. Att ha rötter är ju inte detsamma som att vara fastväxt, och oförmögen till förändring eller utveckling.

Många människor i den moderna världen har mer än ett rotsystem, mer än ett hem. Det kan bero på en känsla eller en rent fysisk och praktisk omständighet. I en tid av globalisering, med allt vad det innebär av ekonomiskt och politiskt förtryck, försöker några av oss gömma oss på den egna lilla plätten. I Voltaires anda odlar vi vår trädgård. Men att försöka blunda för de ständigt pågående katastroferna i världen är en mycket dålig strategi för överlevnad. Rizah Sheqiri visar i sina dikter, att världen istället måste få blåsa igenom våra tillfälliga vistelseorter, våra nya eller gamla rotsystem, så att en medvetenhet om de egna villkoren kan födas. Sheqiri är en man med två hemkänslor: en albansk och en svensk. Det genomsyrar allt han skriver. Han står med båda fötterna på jorden i sitt svenska nu, men han befinner sig lika ofta i ett albanskt förflutet och i en dröm om en bättre framtid för den kosova-albanska nationens folk. Det ligger något djupt sympatiskt i detta, eftersom det är ett dubbelt seende, som om inte annat kan visa hur lika vi människor är.

Våra drömmar och förhoppningar, liksom våra nederlag och sorger, liknar varandra till förväxling. Och som om inte dessa två hem vore nog för Sheqiri visar han på ett tredje: skriften, litteraturen. I poesin har han också ett hem: ”I biblioteket fann du bröder”, konstaterar han i en dikt, och i en annan säger han att doften av en gran och minnet av en platan är lika viktiga för honom. Så förbinds skogen, växtligheten, med det språk där en hemkänsla kan förankras.

Bild: Jacob Collins.

(Rizah Sheqiri når du på rsheqiri@yahoo.se)

Bellevuegården förr och nu.

Så såg det ut hemma hos oss på
Delsjögatan 8, Bellevuegården i Malmö.

Innan jag gav upp allt hopp om min födelsestad Malmö hyrde jag och min familj en lägenhet i bostadsområdet Bellevuegården. Huset var nybyggt, vi blev första hyresgäst i lägenheten. Det var vi lyckliga för. Vi hade tre barn och behövde en modern trerumslägenhet. Dessutom ville jag av sentimentala skäl bo nära barndomskvarteret på Lorensborg, bara ett stenkast bort.

Vi kom dit 1976. Vi stod ut till 1981, sedan flydde vi för alltid. På de fem åren hade Bellevuegården börjat förvandlas till normal-getto. Brottsligheten, knarket, de ständiga stölderna av våra cyklar och mopeder, liv och larm i husen och på gårdarna, knivslagsmålet i trapphuset, blottaren på lekplatsen, heroinisterna i grannlägenheten, den stigande känslan av oro och vantrivsel drev oss därifrån. Vi hamnade i en mycket liten by utanför Tollarp. Och vi har blivit den här trakten trogna, också våra barn och barnbarn.

Bellevuegården var ett område som skapades som motvikt till allt som som Rosengård och Kroksbäck stod för. Idag är Bellevuegården samma elände, sedan många år.

Philip Tafdrup: Cat Loves Sean

Vid varje besök på en begravningsplats slår mig tanken: vi går där i stillheten därför att det är lika självklart att de döda är döda, som det är för oss levande att vara vid liv. När jag besöker mitt barnbarn Alfons grav tänker jag på det, samtidigt som det finns en röst som viskar i mig att det varken får vara eller är självklart. Att ha ett dödsmedvetande är inte detsamma som att acceptera döden. Den kommer ibland när den borde hållas mycket långt borta.

När jag läser Philip Tafdrups debutbok Cat Loves Sean ((Forlaget Spring), läser dikterna, ser på de vackra fotografierna, slår det mig gång på gång hur ledigt och fantasirikt han gör dessa gravvandringar. Han sitter ner på stenar, samtalar med de döda, ”lånar” namn och berättelser för en dikt. Och att sitta på gravens marmor blir en del av den egna livsberättelsen, i lika hög grad som sängen varifrån den älskade just stigit upp och fått de levande att le. Jag fäster mig också särskilt vid den dikt som berättar om en pojke som lägger en filt över sin sovande bror för att han inte ska frysa, något som Tafdrup så vackert menar är belysande för barnets förståelse av den egna dödligheten.

Philip Tafdrup är född 1979 och hans debutbok är både en fröjd för ögat med formgivning, bildkvalitet och tryck, och en mycket speciell vandring hos de döda. Samlingen föddes då Tafdrup bodde på Coogee Bay Road i Sydney, Australien. Det var i närheten av kyrkogården Waverley, och bokens undertitel lyder också ”Digte og fotografier fra Waverley”.

Det specifika landskapet, den specifika kyrkogården med de konkreta namnen på gravstenarna, gör här Tafdrups vandring handgriplig. Vi vet namnen på de döda, han talar inte bara till omslagets Cat och Sean utan också till Sara, James, John, Catherine, Laurence och alla de andra. Jag tycker mig se dem inte minst i omslagsfotot (se ovan), där en gravskulptur plötsligt blir en människa av kött och blod, på väg ner i mullen, redan runt halsen och bröstkorgen omsluten av det eviga förmultnandet.

Här kan du läsa
mer om författaren och boken. Och här finns en intressant intervju med honom.

Artur Szulc: I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41(Norstedts)

Det händer mycket sällan att jag läser en samtida svensk fackbok och frågar mig om författaren alls haft några källkritiska infallsvinklar på materialet. Men nu har det hänt.

Artur Szulc har skrivit boken I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41 utifrån tanken att något i historieskrivningen har försummats. Det har han kanske rätt i. Vad vet vi egentligen om den sovjetiska halvan av övergreppen på Polen under andra världskrigets första skede? Inte mycket. Ändå har sedan 1999 Kommunismens svarta bok funnits på svenska. I bokens tredje del, kapitel ett, Polen ”fiendestaten”, finns ett särskilt avsnitt om konsekvenserna av tilläggsprotokollet i ”icke-aggressionsavtalet”, inklusive Katyn-massakern.

Men på svenska finns det kanske ingenting skrivet i bokform förut. Däremot vet vi det mesta som är värt att veta om Nazityskland ockupation och söndertrasande av både den polska nationen och det folkmord på framför allt den judiska befolkningen som Hitlers regim stod bakom. Szulc vet att det bara är halva sanningen. Jag började därför läsa hans bok med stor nyfikenhet och jag fick verkligen veta en mängd saker jag inte vetat förut. Stalins regim höll verkligen sitt ord i de hemliga tilläggsprotokollen till Molotov-Ribbentrop-pakten. Man inte bara tog ”sin” halva av Polen, man förgrep sig också grovt på befolkningen och dess territorium och hembygd. Szulc granskar också Katynmassakern på ett ingående och mycket trovärdigt sätt.

Men så finns det något som skorrar falskt i boken, och som i stigande grad irriterar mig. Stundtals får man den starka känslan av att den verkliga boven i dramat att den judiska befolkningen i östra Polen. Smaka på dessa slumpvisa citat (som hade kunnat mångdubblas):

”Vid ett tillfälle anfölls en tågstation av en grupp civila judiska huliganer…”

” Ett stort antal av dem (judarna) samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.”

”Frågan huruvida polska judar (…) välkomnade Röda armén av fruktan för tyskarna har historiker tvistat om.”

”Polens judar (…) hejade på Röda armén.”

”Judar härskade över byn…”

”Under ledning av en judisk handlare (hade de) överfallit byns administration…”

Eftersom boken gång på gång pekar ut judar som femtekolonnare och skyldiga till grova övergrepp på civilbefolkningen ställer jag mig frågan: vad är det som i arkiven skiljer ut en jude från en ukrainare eller en vitryss och gör den skyldiga till terror mot polacker. Ukrainarna och vitryssarna utgör två nationaliteter i det område som Röda armén ockuperade och våldtog. Judarna är en folkgrupp. Kan vi lita på att arkivtexterna och vittnesmålen skiljer dessa människor åt? Hur gjorde de om en ukrainare eller en vitryss förgrep sig på en polack? Hur gjorde de om en ukrainsk jude eller en vitrysk jude stod för övergreppet – arkiverades människorna bakom händelsen då som ”judiska”. Jag ställer mig mycket skeptisk till den citat- och resonemangsteknik som Artur Szulc använder och jag hade kunnat anföra väldigt många exempel på hur den ser ut, men nöjer mig med ovanstående.

Kan någon idag förneka att det var just judarna som blev det i antal och omfattning största offret för den nazistiska förintelsen? Nazister och stalinister visste hur de skulle etikettera en människa som "jude" alldeles oavsett dennes nationalitet. Det står inte på något sätt i motsättning till det faktum att det polska folkets lidande var ett faktum. Både Hitlers och Stalins regimer begick omfattande folkrättsbrott i Polen, och Sovjetunionen skulle i många årtionden efter andra världskriget ockupera och styra landet med hjälp av en medlöparregim.

I den här boken blir judarna förövare och inte offer. Det gör mig mycket misstänksam, eftersom hela efterkrigstiden präglats av denna syn på judar i sovjetblockets länder. Var det en tillfällighet att den polska regimen 1968 satte igång en våldsam kampanj mot judarna, vilket fick de flesta av dem att lämna landet? Polens judar rensades från kommunistpartiet, tvingades skriva på lojalitetsförklaringar, de blev trakasserade vid universitet och på arbetsplatserna. Och till slut uppmanades de att lämna landet. Det var det många som gjorde. Hela denna process kallades ”anti-sionistisk”, vilket redan då var en eufemism för antisemitism och judefientlig politik. I grunden hade den inte ett dugg med Israel att göra.

Var det en tillfällighet att skådeprocesserna 1952 i Tjeckoslovaken handlade om ”judiska läkare”? Ett vittne, Jerzy Lipchytz i Göteborg berättar: ” I Tjeckoslovakien 1952 dömdes generalsekreteraren för kommunistpartiet, Rudolf Slansky och 13 andra högt uppsatta kommunister för att vara trotskister, titoister och sionister, de flesta judar precis som Slansky. Han dömdes till döden för spioneri mot Sovjetunionen och förräderi mot kommunismen och avrättades efter en offentlig antisemitiskt präglad rättegång. 11 personer avrättades i Tjeckoslovakien.”

Så såg den statssanktionerade antisemitismen ut. Är det en tillfällighet att den färgar av sig i de polska arkiv som Artur Szulc arbetar med? Jag tror att en mer kritisk blick skulle ha röjt det verkliga förhållningssättet. De ukrainare, vitryssar och polacker som var judar omnämns inte med sin nationella tillhörighet. De är kort och gott judar. Och det är i sin tur en klassisk antisemitisk kliché.

Saken hade tett sig radikalt annorlunda om man påpekat att kommunister, oavsett om de var kristna eller judar, av polsk eller annan nationalitet välkomnade Röda armén. Så var det naturligtvis. Men den överväldigande majoriteten bör rimligen ha uppfattat invasionen som ett hot mot det vardagsliv alla människor strävar efter att ha. Varken att med hurrarop välkomna en inkräktare eller stå vid vägkanten och lismande krypa för den således.


Jag misstänker att den djupt rotade antisemitismen i Polen i hög grad präglat det som finns arkiverat. Kan det rentav vara så att författaren inte läst dessa arkivtexter tillräckligt kritiskt för att se det sambandet? Även om jag välkomnar boken som ett första försök att på svenska skriva östra Polens historia under åren 1939 till 1941 – en historia som i allt väsentligt liknar den baltiska – så ifrågasätter jag författarens ständiga hänvisningar till landets judar som förövare.

söndag 24 oktober 2010

Albert Camus om Europa och krämarna.

Eftersom det inte längre finns någon svensk dagstidning att prenumerera på förlitar jag mig på litteraturen och utländska medier. Men det gör också att jag inte kan ställa mig utanför kiosken och börja läsa, som Camus gör här på bilden.

Det slog mig att han i sina anteckningsböcker ofta i mycket korta fragment satte fingret på något som är ytterst giltigt idag. Han skrev: "Ett krämarnas Europa - man blir förtvivlad." Dessa sex ord sätter igång en tankekedja hos mig. Det Europa vi nu lever i styrs i allt fler avseenden just av krämarna. Ett Europa där eufemismen valfrihet betyder att de olika företagskolosserna styr över våra liv, från det att vi lyfter telefonen eller sätter på värmen i våra bostäder, till dess att vi måste uppsöka en läkare eller ett apotek. En annan eufemism - avregleringen - har gjort oss än mer beroende av krämarna.

I andra änden av krämarandan finns den organiserade brottsligheten. Den sysslar med allt som ger pengar, men just nu verkar flyktingsmuggling vara den mest lukrativa branschen. Den innebär att man lurar tusentals människor att sälja allt de har för en tillvaro i Sverige. Att de blir grundlurade förstår de inte förrän de sitter på en campingplats i väntan på utredning. Maffian har redan fått betalt, stängt dörren om sig och gått vidare till nästa bedrägeri. Dessa omständigheter klargörs aldrig i den svenska pressen, vilket är ännu ett tungt vägande skäl att avstå från den.

Man kan med fördel avsluta med ett annat citat från anteckningsboken. Camus skriver: "Om tiden endast vore tragisk! Men den är skändlig."

Läs också här hos Bengt.

Söndagens texter: Albert Camus.

De underordnade och vardagliga sysslornas frestelse.

*

Jag har en mycket livaktig böjelse för friheten.

*

Upprorets estetik.

*

Som arma djur ser människorna ut
där de sitter i läkarnas väntrum.

*

Frid vore att älska i tysthet.

*

För de flesta människor är kriget slutet på ensamheten. För mig är det den slutgiltiga ensamheten.

*

Albert Camus: ur Anteckningar 1942-1951 (Interculture, översättning av Anders Bodegård)

lördag 23 oktober 2010

Skånska barn i exil

Där står vi, våren 1961. Hallarna, Tormestorp - rakt upp på åsen och djupt in i skogen utanför Hässleholm. Förvisade. Bortkörda. Undanskuffade. Det kallades "vilohem för barn". Varför vi behövde vila vet jag inte. Men vi fann varandra där. Barn till missbrukare och så jag. Mina föräldrar var inte några missbrukare, pappa var en hårt yrkesarbetande man och mamma var hemmafru med Hemmets Veckotidning och Barnatro som grundpelare, men barnpsyk i Malmö tyckte att jag behövde vara där. Jag lärde mig röka i skogen. Jag lärde mig allt en mycket ung pojke behöver veta om flickor. Ändå är det som om allt bäddats in i en dimma av okunskap och bortsuddade minnen. Så såg Folkhemmet också ut. Jag var nio år, en livrädd liten pågablära från Lorensborg. Det är 49 år sedan.

Bilden av bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché.


Bokbål i Berlin 1933.

I många diktaturer är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några läsare. I dagens Nordkorea lär inga subversiva – eller ens tänkvärda - skrifter publiceras, lika lite som i Enver Hoxhas Albanien eller mullornas Iran eller i forna fascistiska diktaturer. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur som kanske gör framtida utrensningar onödiga.

I sitt verk A Universal History of the Destruction of Books påpekar Fernando Báez att:

“Extremist attacks, it seems, intend to destroy the principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by means of orthodoxy.”

Bara genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar, tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya minnet”, d.v.s. diktaturens själva grepp. Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och brändes tempel, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes.


Vedran Smailovic spelar cello i det brandhärjade
och förstörda nationalbiblioteket i Sarajevo 1992.


Jag drar mig också till minnes att de bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot stadens stora nationalbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference - Conference Proceedings - August 20-25, 1995 (www.ifla.org):

”Three years ago this August, Bosnia's National and University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts; the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.”

Det är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där de fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt för oss, nu levande och verksamma människor.


Ur TLS: It was 20 years ago that Ayatollah Khomeini pronounced his fatwa on Salman Rushdie. "I inform all zealous Muslims of the world", he proclaimed, "that the author of the book entitled The Satanic Verses . . . and all those involved in its publication who were aware of its contents, are sentenced to death." Och ur The Independent: “The Bradford book burning became a symbol of a new, oppressive, obscurantist threat to Western values of tolerance and freedom of speech.”

Därför ska man inte heller glömma bort, att de flest förekommande bokbål vi idag kan se i Europa, utförs av islamister som anser enskilda författare eller verk vara ”kränkande” för alla muslimer. Senast det hände var i London hösten 2008, då ett bokförlag angreps och antändes med molotovcocktails. Men ingen är okunnig om hur mycket som bränts i samband med Salman Rushdies bok Satansverserna, eller när en dansk skämttecknare blev världsberömd för något som kallades ”Muhammed-karikatyrerna”. I det fallet utökades brännandet också till att gälla större materiell egendom.

fredag 22 oktober 2010

Fredagkväll, Mísia, mörker...

Det kom en vårvind mitt i höstmörkret, den kom från Lissabon, men hade tagit vägen om Neapel, där Mísia spelat in film med skådespelaren och regissören John Turturro. Mísia, kanske mest förknippad med fado, är också en utmärkt vis-, jazz- och cabaretsångerska. I filmen Passione sjunger hon bl.a. en känd sång från staden, tidigare inspelad av Mina. Med denna film träder hon åter in i en konstform som ger utrymme åt hela hennes sceniska närvaro, som aldrig handlat enbart om röst och sång utan i lika hög grad kropp och mimik.

Jag ser fram emot att Turturros nya film så småningom kanske når Sverige. Men det är kanske att hoppas för mycket? Under tiden kan man njuta Mísias nya dubbel-cd Ruas.

Malmö har inte nog med problem, tycker media-överklassen. (Själv-)godhet över alla gränser från Sydsvenskans nomenklatura.

Nu drar Sydsvenskans godhetskvartett igång sin nya kampanj: Vi älskar Malmö. Se på dessa goda människor och glöm inte bort dem: Lotta Satz, kulturredaktören Rakel Chukri, godhetsprofeten, den överskattade och överbetalda kommentatern Heidi Avellan och Stålmannen själv, chefredaktören med rätt att bedöma hela världen efter Lundamallar, Daniel Sandström. Bara översteprästen själv, pressvärldens alltid specialinkallade alibi, Per Svensson, fattas.

Har ni sett dem skriva sådana upprop förut? Har ni sett dem rita hjärtan i tidningen när människor dagligen utsätts för rån, kränkningar, misshandel, våldtäkt och mord? Har ni sett dem bry sig? Jag kan mitt Malmö och säger utan att darra på rösten att detta är den mediala överklassens nya sätt att hantera en verklighet de själv starkt bidragit till att skapa.

Malmö är staden jag föddes i, staden där båda mina föräldrar fötts, staden dit min farfar kommit från Köpenhamn, staden som gjorde en större krets av min släkt. Malmö är staden där jag tog mina första stapplande steg, på Rasmusgatan! Malmö är staden jag växte upp i. Malmö är staden jag bildade familj i, från den egna uppväxten på Lorensborg till livet som familjefar på Bellevuegården. Malmö var roten och vardagen för oss alla i familjen. Malmö är staden där mina barn växte upp. Malmö är staden jag älskade över allt annat. Men Malmö är också staden jag flydde därför att mina barn vägrade leka ute, för att nätternas inferno i förorten knäckte oss, för att våra cyklar och mopeder alltid stals, för att inbrotten gjorde vår tillvaro alltmer otrygg, för att rånen pågick i centrum, för att kvällsmörkret skrämde oss... Ja, vi älskade vår hemstad, men den stötte bort oss.

Jag minns fortfarande vår sista månad i Malmö: min fru räddade livet på en heroinist som fått i sig en överdos i grannlägenheten, en blottare stod och skrämde barnen vid sandlådan och ett knivslagsmål ägde rum utanför vår dörr. Visst kunde man ringa och få polishjälp, det fick vi, men det blev sista spiken i vårt Malmöliv.

Godheten känner inga gränser. Inte heller hyckleriet.