lördag 23 oktober 2010

Skånska barn i exil

Där står vi, våren 1961. Hallarna, Tormestorp - rakt upp på åsen och djupt in i skogen utanför Hässleholm. Förvisade. Bortkörda. Undanskuffade. Det kallades "vilohem för barn". Varför vi behövde vila vet jag inte. Men vi fann varandra där. Barn till missbrukare och så jag. Mina föräldrar var inte några missbrukare, pappa var en hårt yrkesarbetande man och mamma var hemmafru med Hemmets Veckotidning och Barnatro som grundpelare, men barnpsyk i Malmö tyckte att jag behövde vara där. Jag lärde mig röka i skogen. Jag lärde mig allt en mycket ung pojke behöver veta om flickor. Ändå är det som om allt bäddats in i en dimma av okunskap och bortsuddade minnen. Så såg Folkhemmet också ut. Jag var nio år, en livrädd liten pågablära från Lorensborg. Det är 49 år sedan.

Bilden av bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché.


Bokbål i Berlin 1933.

I många diktaturer är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några läsare. I dagens Nordkorea lär inga subversiva – eller ens tänkvärda - skrifter publiceras, lika lite som i Enver Hoxhas Albanien eller mullornas Iran eller i forna fascistiska diktaturer. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur som kanske gör framtida utrensningar onödiga.

I sitt verk A Universal History of the Destruction of Books påpekar Fernando Báez att:

“Extremist attacks, it seems, intend to destroy the principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by means of orthodoxy.”

Bara genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar, tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya minnet”, d.v.s. diktaturens själva grepp. Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och brändes tempel, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes.


Vedran Smailovic spelar cello i det brandhärjade
och förstörda nationalbiblioteket i Sarajevo 1992.


Jag drar mig också till minnes att de bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot stadens stora nationalbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference - Conference Proceedings - August 20-25, 1995 (www.ifla.org):

”Three years ago this August, Bosnia's National and University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts; the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.”

Det är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där de fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt för oss, nu levande och verksamma människor.


Ur TLS: It was 20 years ago that Ayatollah Khomeini pronounced his fatwa on Salman Rushdie. "I inform all zealous Muslims of the world", he proclaimed, "that the author of the book entitled The Satanic Verses . . . and all those involved in its publication who were aware of its contents, are sentenced to death." Och ur The Independent: “The Bradford book burning became a symbol of a new, oppressive, obscurantist threat to Western values of tolerance and freedom of speech.”

Därför ska man inte heller glömma bort, att de flest förekommande bokbål vi idag kan se i Europa, utförs av islamister som anser enskilda författare eller verk vara ”kränkande” för alla muslimer. Senast det hände var i London hösten 2008, då ett bokförlag angreps och antändes med molotovcocktails. Men ingen är okunnig om hur mycket som bränts i samband med Salman Rushdies bok Satansverserna, eller när en dansk skämttecknare blev världsberömd för något som kallades ”Muhammed-karikatyrerna”. I det fallet utökades brännandet också till att gälla större materiell egendom.

fredag 22 oktober 2010

Fredagkväll, Mísia, mörker...

Det kom en vårvind mitt i höstmörkret, den kom från Lissabon, men hade tagit vägen om Neapel, där Mísia spelat in film med skådespelaren och regissören John Turturro. Mísia, kanske mest förknippad med fado, är också en utmärkt vis-, jazz- och cabaretsångerska. I filmen Passione sjunger hon bl.a. en känd sång från staden, tidigare inspelad av Mina. Med denna film träder hon åter in i en konstform som ger utrymme åt hela hennes sceniska närvaro, som aldrig handlat enbart om röst och sång utan i lika hög grad kropp och mimik.

Jag ser fram emot att Turturros nya film så småningom kanske når Sverige. Men det är kanske att hoppas för mycket? Under tiden kan man njuta Mísias nya dubbel-cd Ruas.

Malmö har inte nog med problem, tycker media-överklassen. (Själv-)godhet över alla gränser från Sydsvenskans nomenklatura.

Nu drar Sydsvenskans godhetskvartett igång sin nya kampanj: Vi älskar Malmö. Se på dessa goda människor och glöm inte bort dem: Lotta Satz, kulturredaktören Rakel Chukri, godhetsprofeten, den överskattade och överbetalda kommentatern Heidi Avellan och Stålmannen själv, chefredaktören med rätt att bedöma hela världen efter Lundamallar, Daniel Sandström. Bara översteprästen själv, pressvärldens alltid specialinkallade alibi, Per Svensson, fattas.

Har ni sett dem skriva sådana upprop förut? Har ni sett dem rita hjärtan i tidningen när människor dagligen utsätts för rån, kränkningar, misshandel, våldtäkt och mord? Har ni sett dem bry sig? Jag kan mitt Malmö och säger utan att darra på rösten att detta är den mediala överklassens nya sätt att hantera en verklighet de själv starkt bidragit till att skapa.

Malmö är staden jag föddes i, staden där båda mina föräldrar fötts, staden dit min farfar kommit från Köpenhamn, staden som gjorde en större krets av min släkt. Malmö är staden där jag tog mina första stapplande steg, på Rasmusgatan! Malmö är staden jag växte upp i. Malmö är staden jag bildade familj i, från den egna uppväxten på Lorensborg till livet som familjefar på Bellevuegården. Malmö var roten och vardagen för oss alla i familjen. Malmö är staden där mina barn växte upp. Malmö är staden jag älskade över allt annat. Men Malmö är också staden jag flydde därför att mina barn vägrade leka ute, för att nätternas inferno i förorten knäckte oss, för att våra cyklar och mopeder alltid stals, för att inbrotten gjorde vår tillvaro alltmer otrygg, för att rånen pågick i centrum, för att kvällsmörkret skrämde oss... Ja, vi älskade vår hemstad, men den stötte bort oss.

Jag minns fortfarande vår sista månad i Malmö: min fru räddade livet på en heroinist som fått i sig en överdos i grannlägenheten, en blottare stod och skrämde barnen vid sandlådan och ett knivslagsmål ägde rum utanför vår dörr. Visst kunde man ringa och få polishjälp, det fick vi, men det blev sista spiken i vårt Malmöliv.

Godheten känner inga gränser. Inte heller hyckleriet.

Bokkrönika i Astra Nova, Helsingfors.

Curzio Malaparte

Idag utkommer den finlandssvenska kulturtidskriften Astra Nova med sitt fjärde nummer för året. Jag publicerar därför den bokkrönika jag alltid har i tidskriften. Det mesta har jag skrivit om tidigare i separata artiklar men här är det samlat.

Astrakrönika

Therese Bohman: Den drunknade (Norstedts)
Kjell Espmark: Minnena ljuger (Norstedts)
Aleksandar Hemon: Lazarusprojektet. Med bilder av Velibor Bozovic och från Chicago Historical Society. (Albert Bonniers förlag, översättning Kerstin Gustafsson).
Bengt Jangfeldt: Språket är Gud. Anteckningar om Joseph Brodsky. (W&W)
Curzio Malaparte: Kaputt (Bonniers, översättning av Viveca Melander, översättning av franska citat av Anders Bodegård, förord av Mikael van Reis).
Joseph Roth: Judar på vandring (Atlantis, översättning och inledning av Bo Isenberg)
Richard Yates: Easter Parade (Norstedts, översättning av Kerstin Gustafsson).


Den kanske mest efterlängtade boken under den gångna våren har för mig varit Bengt Jangfeldts Språket är Gud. Anteckningar om Joseph Brodsky. Inga förväntningar kom på skam. Tvärtom visade det sig vara en fantastisk porträtterande bok och dessutom en diktanalys och minnesbok från Jangfeldts egen bekantskap och vänskap med den ryske diktaren. Det är som att titta in i diktarens värld av skapande, samtidigt som man förstår det som omger den, världen med sin smuts, sin förnedring och sin politik. Den som är genuint intresserad av litteraturens villkor i vår värld, kan lära sig mycket av den. För Brodsky var poesin lika viktig som andningen. För honom gällde inte "dissident"-politiken, för honom var det att ställa sig helt utanför eller bredvid som skulle gälla.

"Jag är framför allt intresserad av pogromen 1903" säger berättaren till Iuliana, föreståndaren för Chisinaus Judiska Museum i Bukovina. Han frågar henne därför att han är på jakt efter sanningen om vad som hände Lazarus Averbuch, den unge jude som överlevde pogromen och på flykten hamnade i Chicago, där han dödades av polisen.

Så kunde man sammanfatta bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemons nya roman, ett mästerligt stycke dåtids- och nutids-historia sammanvävda till en bild av folkmordens och hatets mekanismer. Två berättelser tvinnas alltså samman. Först den tidiga 1900-talsberättelsen om de fattiga judarna i Chicago, där anarkismen frodas och kampen för rättvisa och brödföda mer är förknippad med proletära judiska rörelser än med den nationella sionistiska. Emma Goldmann, legendariska föreläsaren, finns med i denna berättelse, och det är till och med möjligt att hon har ett slags huvudroll. Det sägs nämligen att Lazarus söker upp Chicagos polischef för att varna denne för Goldmanns ankomst. Men i polischefens ögon är Lazarus en smutsig anarkist. Han skjuter honom i preventivt syfte. Den andra berättelsen handlar om Hemons alter ego som reser i de forna öststaterna för att söka sanningen om familjen Averbuchs öde. Han reser tillsammans med vännen från Sarajevo, fotografen Rora. Deras resa blir också berättelsen om vad som skett i dessa länder efter 1989.

Kjell Espmark har med årets bok skrivit något av det vackraste och mest minnesvärd i svensk litteraturs barndomsskildringar. Han tar fram barndomen som små fragment, vrider och belyser ur olika synvinklar, försöker se vad som är äkta och vad som är sken. En text som jag kommer att bära med mig, bokens mest gripande, handlar om hur författaren sitter hos sin mor, hennes sista dag i livet och försöker förklara för henne att boken han just publicerat är fiktion och inte en berättelse om henne. "Vad ska folk säga?" undrar hon och känner skam. Espmark hinner inte mer än återvända hem förrän han får dödsbudet.

Joseph Roth.

”Han är Guds jude. Han kämpar inte för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra till förintelse.” Orden skrevs för nittio år sedan av Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar: de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av Israel/Palestinas öde.

Joseph Roths essä är klok, humoristisk, reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

Jag har brottats med Curzio Malapartes fullkomligt unika krigskrönika Kaputt. Men jag har också brottats med översättningen. Malapartes text är späckad av franskspråkig dialog, och först när jag läst ut boken ser jag att det sist i boken finns en lista med översättningar av all denna dialog. Jag undrar varför man inte lade in dem i texten, som man gjort med tysk- och engelskspråkig dialog. Förklaringen är naturligtvis att det är så här originalverket ser ut. Men som icke-franskkunnig har det varit ett hinder i läsningen för mig. Nå, med stor tacksamhet konstaterar man att Malapartes digra rapport och krönika från andra världskriget och förintelsen, Kaputt från 1944, äntligen finns på svenska. Ämnena har jag läst allt sedan ungdomsåren, men jag vet inte att jag någon gång sett en text som denna. Egensinnig, brutal, ömsint, orädd väjer den inte för något, inte ens för ruttnande hästkadaver, våldtagna kvinnor eller mördade barn. Den väjer inte heller för Malapartes eget umgänge med bödlarna, på beskickningar eller i ockuperade länders slott och officiella byggnader. I det som nazisterna kallade "Det tyska Polen" gör han några av sina mest skarpsinniga iakttagelser. Ändå är det kapitlen om förintelsen som stannar i mig som ett rent fysiskt motbjudande minne. De scener där han bygger judarnas undergång till en mäktig bild av mänsklig destruktivitet och gatupöbel, utspelar sig i en mindre rumänsk stad. Jag ska inte citera ett enda ord av denna långa scen, det vore att förstöra den. Men jag kan säga så mycket som att när scenen kulminerar befinner sig Malaparte på en soldatbordell där de judiska unga flickorna får ta emot hundratals kåta soldater varje dag, fast förvissade om att de efter tjugo dagar ska "bytas ut" och bli "hemskickade". De illusioner om snart befrielse som höll dessa unga flickor uppe kan tjäna som en grym allegori över den europeiska judenhetens öde.

Många romaner ligger slumrande. Så kan något väcka dem till liv igen och ge dem (många) nya läsare. Det var just det som hände med Richard Yates Revolutionary Road från 1961. Den fanns förstås att köpa på engelska. Men med filmatiseringen i regi av Sam Mendes och med Leonardo di Caprio och Kate Winslett i huvudrollerna blev den också kiosklitteratur på svenska. Överallt såg man den, på bensinmackar, i matbutiken, kanske rentav i bokhandeln. Den stora vinsten i denna process är att en mästerlig roman når dit den kanske inte annars skulle ha nått. Filmatiseringen är enastående i egen rätt, men det är romanen man ska ägna tid åt. Nu kommer Easter Parade från 1976 i vacker översättning av Kerstin Gustafsson. När den släpptes på svenska i våras fick den genomgående ett mycket positivt mottagande. Efter att ha ägnat den två nätter kan jag inte frigöra mig från det filmiska. Liksom Revolutionary Road är Easter Parade ett verk som skapat för duken. Dess karaktärer är starka, med personligheter så väsensskilda att de genast skulle bli ett slags spegelbilder av varandra. Det är nämligen systrarna Emily och Sarah Grimes som får karaktärisera två - misslyckade - livsvägar, i skuggan av den inte mindre tragiska modern. Redan i romanens första rad slår Yates fast tonen: "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Livsvägarna kantas av havererad kärlek, misshandelsrelationer, djup och förnedrande alkoholism. Trots att Yates själv fastnat i alko-träsket kunde han skildra det med naken distans.

Jag vill avsluta med höstens första svenska debutant: Therese Bohman. Född 1978 är hon till vardags tidskriftsredaktör. Hennes debutroman har jag sett mycket fram emot eftersom jag tilltalats av hennes estetiska mognad som formgivare och redaktör. Romanen berättar om två systrar. Den ena, Stella, lever tillsammans med Gabriel i Skåne och Marina kommer dit för att hälsa på. Bokens första del skildrar en trevande och ofta bristfällig relation, som får en plötsligt vändning när det uppstår en erotisk laddning mellan Gabriel och den gästande systern. I den andra delen berättas om en helt ny relation där Stella är utanför. Varför ska jag inte avslöja. I erotiken mellan Gabriel och Marina tycker jag mig se ett spel som handlar om makt och underkastelse. Dessvärre lever varken bokens intrig eller dess språk upp till förväntningarna. Men bokhösten är lång och det finns anledning att återkomma till vad den gav i nästa nummer av Astra Nova.

Skrev Thukydides på engelska?

"Thukydides, född i Alimos mellan 460 f.Kr. och 455 f.Kr., död mellan 411 f.Kr. och 397 f.Kr. var en grekisk historiker och författare till verket Historia om det peloponnesiska kriget, som åskådliggör kriget mellan Sparta och Aten fram till 411 f.Kr."

Den kunskapen inhämtar man snabbt på nätet.

I natt läste jag ut Artur Szulc: I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41. Nå, vad har då det med Thukydides att göra? Egentligen ingenting om det inte hade varit för att författaren för del 2 i denna bok använt sig av ett citat från Thukydides som motto. Det lyder: The strong do what they have the power to do, and the weak suffer as they must.

Märkligt, mycket märkligt. Att denne Thukydides tänkte och skrev på engelska!

Det gjorde han naturligtvis inte, och det får mig att fråga: om nu inte författaren själv har vett att se denna orimlighet, har då förlaget avskaffat sina lektörer? När man citerar en grekisk historiker från 400-talet f.Kr. och gör det på engelska, har man redan förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Det kom att färga hela min läsning.

Uppdatering: Med anledning av Bengts kommentar vill jag påpeka att boken alltså är ett svenskt originalverk, som utkommer i november.

Malmö från och med torsdag.

För uppdateringar om händelseutvecklingen i Malmö, klicka här.

Vladimir Arsenijevic: Mexico. Krigsdagbog (Oversat fra serbisk af Toni Liversage). Legenda 8. Forfatterskolens skriftserie.

Under årens lopp har jag läst en ansenlig mängd litteratur om den albanska frågan. Sedan mitten av 1990-talet har jag också läst mycket som behandlat den då serbiska provinsen Kosovo specifikt. Varje sådan bok har haft antingen ett serbiskt eller ett albanskt perspektiv. Med Vladimir Arsenijevics krigsdagbok från Kosovo-kriget i slutet av 1990-talet - som nu översatts till danska - har jag för första gången fått läsa en bok som sammanför de albanska och serbiska ödena till en dubbelt tragisk berättelse. Vid sidan av Ismail Kadarés Trois chants funèbres pour le Kosovo (översatt till norska - Tre sørgesanger for Kosovo - av Tom Lotherington 1999) är det den enda bok jag sett som försöker omfatta detta dubbla perspektiv - vilket rimligen borde ha varit vanligare om man betänker att både albaner och serber ser provinsen Kosovo/Kosova som ett slags vagga för sin egen existens.

Vladimir Arsenijevics får redan 1998 ett erbjudande från det internationella författarparlamentet om ett skyddsboende utanför Serbien, så att regimen inte ska kunna skada honom. Erbjudandet får han på telefon av Bashkim Shehu som lever i exil i Barcelona. Men NATO:s bombkrig kommer emellan och Vladimir Arsenijevics dagbok kommer de första dryga femtio dagarna att handla om detta krig och om hur han och hans familj lever i Belgrad medan bomberna faller och regimen stärker sitt grepp om befolkningen. Det blir praktiskt taget omöjligt att lämna landet.

När det slutligen lyckas, efter en vådlig resa genom Republika Srpska i Bosnien och från Sarajevo till Budapest, kommer Vladimir Arsenijevic och hans familj till Mexico City där de så småningom förenas med den albanske poeten Xhevdet Bajraj, hans hustru och deras två barn. Genom Xhevdet kan han komplettera krigshistorien med de berättelser om de serbiska förbandens terror mot civilbefolkningen i Kosovo. Det är en mycket upprörande och dyster läsning.

Vladimir Arsenijevic avslutar sin berättelse med att konstatera att cirkeln är sluten. Inte ens freden blir en lycka för provinsen. Förföljelse hakar i en annan förföljelse. Människans fallenhet för hat är stor. Och den albanska UCK-gerillan är sannerligen inga goda förebilder. Deras handlingar i "freds"-tid är minst lika avskyvärda. Fördrivningar, skövlingar och mord stod på både de serbiska och de albanska förbandens handlingsprogram.

Jag ser det som en stor kulturgärning av den danska författarskolan att de nu givit ut krigsdagboken i översättning. Vem i Sverige följer exemplet? Eller är det en fåfäng förhoppning?

Om Kadarés bok skrev jag i min bok Kön, klass och kultur (2005) följande:

När Salman Rushdie i sin essäsamling Överskrid denna gräns skriver att förespråkare för ett multietniskt Kosova har fel – ”Mr Blairs idealiska Kosovo är en dröm” – så formulerar han en klassisk realpolitisk dogm: det är som det är, och nu får vi acceptera det. Alltså: fördrivna bosnier, serber, kroater, ungrare, romer, albaner – får alla vara så goda att finna sig i det nya Balkan, som dels cementerat orättvisorna, dels varit alltför villiga att samarbeta med ”demokrater” som i en eller annan mening varit de forna polisstaternas krets. Daytonavtalet gav ingen fred, men ett vapenstillestånd som när som helst kan brytas. Se bara på Belgradregimens demokratiska sammansättning, se hur de extremt nationalistiska kretsarna i Kroatien formerat sig på nytt.

Det folk som kanske drabbats värst – romerna – talar ingen med medlidande om, därför att de anses ”få skylla sig själva”. Men det är folken – alltid folken – som används som instrument av regimer. Det var när Milosevic i Kosovo Polje sa: ”Man ska aldrig mer få slå en serb” som klartecken för mer än tio års massakrer gavs. Och så många som var villiga att följa honom! Och så många albaner som var redo att följa maningen att fördriva Kosovas serber! Nationalismen sitter i våra ryggrader och blåser på när tillfälle ges.

Ismail Kadaré tycks vara av en helt annan uppfattning. I sin bok Tre sørgesanger for Kosovo berättar han om Kosovas historia som en gemensam serbisk-albansk historia. Kadaré visar hur 1389 års slag på Trastfältet används för att genomdriva det som händer från 1989 och framåt – hur en 600 år gammal krigsskådeplats så att säga renoveras och åter tas i bruk. Människorna i Kosova, säger Kadaré, har alltid varit sin historias fångar, all fiendskap och allt hat har varit den kedja som fjättrar både serber och albaner vid det förflutna, och gjort friheten till ett omöjligt projekt. Ungefär så tycker jag att skillnaden mellan Rushdie och Kadaré kan formuleras. Vem av dem ligger närmast en väg att förespråka? Vem av dem kan sägas peka på en alternativ framtid – som inte bara bäddar för en ny omgång etnisk rensning och massakrer?

torsdag 21 oktober 2010

Paul Virilios Försvinnandets estetik (Korpen, översättning av Peter Handberg).

Hög hastighet och modernitet hör intimt samman. Inte minst den tekniska utvecklingen har fått oss att snabbt förflytta oss mellan platser och insikter. Men är den snabbmatslärdom vi lever mitt i beständig? Bär vi den med oss som verklig kunskap? Och har egentligen besöken världen runt fördjupat våra kunskaper om dessa platser, folk och kulturer?

Jag läser Paul Virilios Försvinnandets estetik. Virilio, född 1932, är fransk stadsplanerare och teknikfilosof, "hastighetsteoretiker". Dessvärre finns bara denna bok, vid sidan av Krig och film:perceptionens logistik, av honom översatt till svenska. Den ger nämligen mersmak. Inte minst Handbergs förord får mig att reflektera kring de centrala begreppen i boken.

Några anteckningar under läsningen:

Kunskapsmängden ökar. Det kan vi inte bortse ifrån. Men, "ju mer vetandet växer, desto mer växer också det som är okänt". I hastighetsperspektivet konstaterar Virilio att "ju snabbare informationen kommer, desto tydligare blir det hur fragmentarisk och ofullständig den är." Jag vill åter anknyta till diskussionen om nätet. Är det rimligt att anta att informationen vi äter som snabbmat är lika beständig som den vi arbetar oss fram till i läsningen? Är Wikipedia jämförbart med encyklopedierna?

Kan den digitala tekniken förfrämliga oss ännu mer? Om datorernas intelligens blir den allenarådande kommer inte något annat än "ett ynka litet silikonchip" inoperererat, att behövas för språkinlärning eller förmedling av musik.Virilio skrev sin bok när man hade en tung walkman med sig, om man ville lyssna till musik utomhus eller på resa. Vad har hänt sedan dess, d.v.s. sedan 1996? En walkman har blivit hopplöst uråldrig. Vi är närmare det inopererade musiklagret än då.

Hastigheten: för Virilio är privatbilism och biograf ungefär samma sak. Vindrutans utsikt fyller samma funktion som bio-duken. Vi åker inte bil för att tillryggalägga avstånd, vi reser ingenstans, därför att vi med Gaston Rageots ord vill tillfredställa behovet "av att ständigt byta ort". Resandet och shoppandet blir en och samma sak. Mot slutet av boken citerar han Tolstoj: "Järnvägen innebär samma sak för resan som bordellen för kärleken."

Två små rader av honom, som jag fann på annat håll, kan antyda vad det handlar om: Den globala byn är ingenting annat än ett världs-getto. Och: Bilder smutsar ner oss som virus.

Det självgodas fiendebilder.

”Kan man sætte de rigtige etiketter på sig selv og de forkerte på sin modpart, har man ret.” (Søren Krarup, som här samtalar med Hege Storhaug. Foto: Snaphanen.)

Så ser den självrättfärdigande svenska medelklassmodellen ut: rätt etikett på sig själv och fel etikett på sin motpart. Den bestämmer alla de ”anständigas” samtal. Bakom etiketterna gömmer de sin egen fördomsfulla värld. Under det gångna året har det givits flera exempel på det. Kanske är Lena Sundströms Danmarksbok det värsta exemplet på självgod svenskhet gentemot en annan nation. Det är en bok som samtidigt vältrar sig i fördomar och stereotyper, som driver med det danska språket och den danska nationens kulturella och sociala arv, och gör anspråk på att med turistperspektiv ”avslöja” det som ska bli den avgörande pusselbiten till en förståelse av det som kallas ”det rasistiska Danmark”. Den tesen fyller två funktioner: dels ger den självrättfärdigande svenska opinionsbildare en möjlighet att framhålla ”hur illa det kan gå”, dels drar det blickarna från våra egna problem. Ty i Sundströms världsbild finns det varken i Danmark eller Sverige några problem förknippade med den stora muslimska befolkning som kommit de senaste tjugo åren. Allt är fiktivt, i form av ”hjärnspöken” och ”främlingshat”. Problemet är de människor som räds en utveckling mot ett allt mer islamiserat samhälle där det dagligen reses krav på särbehandling. Sundströms bok har också tämligen unisont hyllats av den svenska mediakåren. Annars sansade kritiker har talat om den i ett tonläge som närmat sig det hysteriska.

Ivö kyrka, byggd på den danska tiden i Skåne.

De som hyllar Sundströms bok sätter etiketten ”god” på sig själv och ”ond” på de fiender som utmålas i boken. Fienderna har det gemensamt att de ifrågasätter en samhällsutveckling där fundamentalism – politisk och religiös – bestämmer över det demokratiska och sekulariserade livet. Fienderna är i denna skenbild av verkligheten ”reaktionära”, ”inskränkta”, ”islamofober” etc. De är inte längre människor av kött och blod som reagerar på missförhållanden i sina egna byar, städer och nationer. De människor som talar om arv, tradition och kultur blir den perfekta fienden för godhets-tyrannerna. I dessa ser hon ett hot mot all den relativism som raserar sociala sammanhang. Friheten finns i anarkin. Friheten finns i det atomiserade samhälle där var och en är sig själv närmast och alla kollektiva, sociala band upplösts. För godhets-tyrannen är Orwells nyspråk en självklarhet: förtryck är frihet, svart är vitt, kaos är ordning, terror är opposition och ont är gott.

Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad. Uppförd då
Christian IV
var Skånes regent, färdig 1628
i staden som skulle vara ett värn mot Sverige.


PS: Om du byter ut ordet Danmark mot ordet Skåne så får du också en bild av hur jag uppfattar den kampanjartade flod av texter som nu i medier - tryckta och elektroniska - riktas mot det landskap där jag själv är född och verksam. Fiendebilden "Skåne" blir en föredömlig ursäkt för de självgoda i deras strävan att bli ännu finare, ännu godare.

Bilderna från kyrkorna är tagna av Astrid Nydahl

Läsandets skönhet

Under ännu en sömnlös natt, läsande som alltid, slog det mig att jag en gång tidigare här i bloggen skrivit om läsandets skönhet. Av en ren tillfällighet hittade jag dessa bilder av Marilyn Monroe, och de får väl säga utgöra ett slags bevis för just detta: läsandets skönhet. Koncentrationen, den fasta blicken, kroppens frusna ögonblick då den sammanförs med de tryckta ordens förmedling, den stund då vila och arbete blir ett. Läsandet. Skönheten. I ett och samma avtryck av mänsklig aktivitet.

Och Björn - Bernur - tipsade om och bidrog med nedanstående bilder. På den översta läser hon Whitman och på den understa James Joyce. Tack för det!

Både bilderna och texten här är en repris från december 2008, men kommer väl till pass som en motvikt, just idag när allt det motbjudande vältras över oss.

Vad händer i Malmö?

Uppdatering: Sydsvenskan natten mellan torsdag och fredag. Mer information kommer under fredagen.

Uppdatering fredag: Skytten slår till igen.

Uppdatering fredag: Polisen börjar beskriva skytten.

Uppdatering fredag: Intressant att notera är att tidningarna nu tagit bort möjligheten att länka. Så sent som i natt fanns ett intressant utbud av bloggar som kommenterade och/eller analyserade skeendet. Nu finns inte detta kvar. På Sydsvenskan har man tagit bort alla bloggspalter. Det som sägs får inte sägas. Sverige sluter sig som vanligt i konsensuskulturen. Det är likadant varje gång det händer dramatiska och avgörande saker.

Uppdatering: DN om presskonferensen.

Nedanstående skrev på torsdagseftermiddagen:

Sent skall syndaren vakna heter det. Och nog har de största syndarna – maktens män och kvinnor – väntat in i det sista, innan de ens förmått eller vågat uttrycka en åsikt om vad som sker i rikets tredje stad. Malmö är en våldets stad. Malmö är sedan länge den avgrundsdjupt gettoiserade staden som kan mäta sig med brittiska Birmingham och tyska Köln. Polarisering och konfrontation är ord som inte räcker för att beskriva att Malmö inte längre existerar som sammanhållen stadskultur, utan att det handlar om två hela olika sätt att leva och förhålla sig till livet. Malmö är Skandinaviens mest arabiserade och islamiserade stad (se statistik här). Det är i sig problematiskt, eftersom islams lära förutsätter så mycket som gamla malmöbor inte ens hört talas om. Detta parallella samhälle växte för länge sedan fram i förorter som Rosengård och Lindängen, men är idag en väsentlig del av Malmös totala yta. De klassiska arbetarkvarteren – som Möllevången, Sofielund och Kirseberg – utmärks idag framför allt av icke-arbete och bidragsberoende.

När man håller ett öga på sin gamla hemstad – jag gör det varje dag – ser man snabbt att våldet, också i form av skottlossning, sedan länge är en del av den malmöitiska verkligheten. Ingen som intresserar sig för socialpolitiska frågor kan ha undgått att registrera detta. Men först nu vaknar de värsta syndarna, de politiker och kommunala tjänstemän som aktivt arbetat för att främja denna utveckling. Den fria bosättningsprincipen för bidragsberoende hitflyttade människor från arabvärlden, Afrikas horn och Asien har skapat gigantiska problem i områden som jag tidigare nämnde: överbefolkningen har i sig skapat nya, hittills okända fenomen för det moderna Malmö, med kackerlackor i bostäderna, omfattande fukt- och mögelskador, sjukdom och elände.

Nu vaknar politikerna. Ända upp på regeringsnivå vaknar de. Varför först nu? Jo, för att Malmöpolisen sagt att de tror sig se en ny Lasermannen som går runt och skjuter människor i staden. Det som upprör mig är massmediernas totala oförmåga att peka på att det rör sig om två parallella skeenden, som kanske inte ens har minsta förbindelse: en (två eller fler?) som går runt och skjuter folk (15 eller 16 är drabbade nu) och sedan de gängrelaterade skottlossningarna (runt 30 på ett år) i kampen om knarket, krogarna, makten. Varför ska det vara så svårt att förstå och skilja dessa skeenden åt?

Jag tror nog att man medvetet blandar bort korten nu. Styrande män och kvinnor vet instinktivt att de förlorat kontrollen i Malmö. Kvällar och nätter är det albanska, kurdiska, turkiska, arabiska, serbiska nätverk, klaner och ligor som styr sina respektive delar av Malmö med järnhand. Förstår de inte ens orsaken till att en enskild skytt inte skulle våga sig på att gå runt i Rosengård och skjuta? Han skulle bli slaktad som en kanin direkt.

De gängse tyckarna i stortidningarna kommer dragande med samma förutsägbara hokus-pokus som alltid. De tror att öppen debatt och belysning av sociala problem föder prickskyttar. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Den svenska konsensus-tystnaden skapar inte bara enskilda dårar, den skapar ett samhälle som när man minst anar det kan stå inför inbördeskrigsliknande tillstånd. Det vore den verkligen tragedin.

Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.”

Författarinnan Janna Thorström föddes 1968 i Esbo, växte upp i Grankulla och kom senare till Helsingfors för biologistudier och tanken att hon skulle bli medicinsk forskare eller läkare. Men efter ett år började hon på Konstindustriella högskolans avdelning för beklädnadskonst, en befriande tid som hon själv karaktäriserar som ”en lekskola för unga vuxna i slyngelåldern”. Där fick hon prova på allt möjligt, måla, sy kläder, blåsa glas, och så gjorde hon dokumentärfilmen Spagettibenen som fick Invalidförbundets pris för bästa handikapprelaterade tv-program – gjort i samproduktion med FST. Det var 1997, sedan hon redan hösten 1990 bytt väg via avdelningen för grafisk formgivning, där hon också tog sin examen som konstmagister.

När jag frågar Janna om hennes bildningsväg berättar hon att hon redan i barndomen var tokig i litteratur, film och teater. Som elvaåring läste hon vuxenlitteraturen, oavsett om hon förstod den eller ej. ”Det var som att smygkika in i vuxenvärlden” säger hon. Redan som fjortonåring började hon skriva dagbok och gör så alltjämt. Under tiden på Konstindustriella började hon experimentera med ett slags texter som kom inifrån, där avståndet till det skildrade minimerats och försöken att nå in till kärnan så småningom kom att utgöra basen för debutboken Vinterbad.

Som artonåring fick Janna Thorström sin diagnos. Hon hade trots en vanlig barndom med lek, dans och skidåkning förstått att något var fel. Förändringarna kom allt snabbare och hennes muskelsjukdom kan vanligen leda till beroende av rullstol i trettioårsåldern. Själv har hon passerat fyrtiostrecket utan en sådan, ”jag är enträgen och envis, rör på mig och lever hälsosamt” förklarar hon det med.

Efter att jag under bokkalaset den 6-8 november 2009 i finlandssvenska Ekenäs sett Janna Thorström berätta för en publik fängslades jag av hennes starka utstrålning. Jag visste inte vem hon var, men lyssnade till berättelserna från Indien och samtalet kring hennes nya bok. Jag köpte mitt exemplar för att ta med hem, men redan på hotellrummet började jag läsa Buktalaren. Vid hemkomsten till Sverige läste jag också hennes debutbok Vinterbad, och märkte att det var en sak ur böckerna som nästan blev en bild för mig: det fysiska, själva den mänskliga, ja konkret också kvinnliga, kroppen sådan den skildras och är närvarande i hennes prosa.

Det fysiska är nämligen starkt påtagligt i Thorströms båda böcker. Det är kanske rentav centralt för hela hennes skrivna värld, som en återspegling av det egna livets fysiska besvär. Jag tycker mig se en sådan pendelrörelse i båda böckerna, och den är, med tanke på hennes fysiska handikapp, varken märklig eller oväntad. För Janna Thorströms böcker är en kraftfull och trotsig protest mot de hinder som sjukdomar utsätter oss för. Bortom det fysiska finns det alltid en dröm: den drömmen handlar om njutning och gränslöshet, men den handlar också om det lilla och vardagliga i fysisk beröring: händer, munnar, kön som närmar sig varandra så som grundläggande naturlagar har bestämt för oss. Men det finns ju mer än så, bortom detta första och avgörande intryck av hennes båda böcker. Det finns konkreta berättelser.

Jag frågar henne hur pass starkt det självbiografiska inslaget är i den nya romanen, och hon berättar: ”Jag har varit i Indien på ett ayruvediskt hälsoställe tre år i följd och det är klart att jag använt mig av mina egna erfarenheter då jag till exempel beskrivit hur en behandling känns. Och jag tror att det lätt smyger sig in små detaljer från ens eget liv då man skriver”. Ändå vill hon att vi ska förstå att både huvudpersonen Emilia och hennes förhållande med den före detta pojkvännen och Marco är påhittade historier, Thorstöm ville stiga in i en fiktiv persons verklighet och eftersom hon målat en hel del själv var det roligt att uppfinna en kreativ värld åt Emilia.

Redan det faktum att författarinnan reser som hon gör och att det i båda hennes böcker ges en bild av en rörlig människa som lägger planeten för sina fötter, gör mig nyfiken och jag undrar rakt på sak över hur man förenar de praktiska hindren med både en fysisk och själslig flykt. Hon säger att det förvisso ”inte är lätt att resa med en kropp som min. Jag reser inte mycket omkring utan är längre tider på ställen där jag vet att jag har ett rum organiserat så att jag klarar mig. I Indien har jag även en liten pall med ett hål i som fungerar som toalett där det bara finns hål i golvet och sen har jag en matta som jag lägger i olika badrum om de har hala kakel. Jag är ganska praktiskt lagd och det går ofta att hitta på lösningar om man är kreativ.”

Jag frågar henne vad resandet betyder, om det är ett sätt att erövra och förstå världen. Hon säger att hon älskar att uppleva andra kulturer, men att Indien också är en plats dit hon reser för att få behandlingar. Allt det andra kommer på köpet, och hon har nu också några goda vänner som är indier och som lär henne hur deras kultur fungerar. Thorströms syster Helena brukar påpeka att hon har en nyfikenhetsnivå som stannat på en femårings, att hon är ”hiskeligt nyfiken” och ”älskar att höra på människors historier. Kanske det är därför som jag nu känner att jag har en del historier att berätta, för att jag fått lyssna till så många själv, historier föder historier.”

I romanen Buktalaren kan de praktiska bestyren för läsaren plötsligt övergå i en fysiskt påtaglig massagescen, i ett slags sensuell, kroppslig närvaro där smärta och svårighet ter sig som övergående tillstånd. Därför blir Janna Thorström heller aldrig en masochistiskt lagd författarinna som fördjupar sig i sjukdomstillstånd. Tvärtom tycks dessa vara ett slags stationer för henne på vägen mot större kunskaper och insikter.

Ibland övergår denna kroppslighet från sensualism till ren erotik. Hon kan tala om kroppsvätskor fullständigt ogenerat och då leder det mina tankar till fransmannen George Bataille och hans sätt att med kroppen gestalta det mänskliga ödet. Thorström säger att det för henne själv var viktigt att boken skulle vara både intim och kroppsnära: ”Det var medvetet att berättelsen innehöll starka scener. Jag ville att det skulle vara Emilias mage som berättade historien, att den skulle komma från buken”.

Detta är mycket övertygande för mig som läsare, eftersom huvudpersonen Emilia lider av ulcerös colit, den svåra och kroniska tjocktarmsinflammationen som ger smärtor, diarréer och blödningar. Thorström lyckas gestalta detta på ett sätt som gör att man känner en beundran för Emilia, som därmed trotsar svåra praktiska hinder för sitt liv.

Men kroppsligheten har som sagt också en påtagligt erotisk sida. Det finns t.ex. en mycket stark och ömsint onaniscen i boken. Thorström säger att den först var tänkt som en kärleksscen mellan Emilia och Marco, men att den fungerar bättre som onaniscen, då det ytterst här handlar om att våga bli intim med sig själv och sin kropp, ”Tror att vi över lag i vår västvärld är kroppsfixerade men samtidigt har vi dålig kontakt till våra kroppar. Jag försökte tänka mig in i en scen då Emilia på något sätt fick en bättre kontakt med sig själv, vågade vara intim på ett nytt sätt med sin kropp och ville dessutom kombinera det sensuella med magbesvären” Den här scenen får ett nästan komiskt slut då Emilia får se att nattvakten står utanför hennes rum. Kanske kom han dit bara för att Emilia råkat välta en lampa, eller har han möjligen stått där hela tiden och sett henne onanera? Det måste man ju överlåta åt läsaren att fundera på, säger Thorström. Och som läsare kan man också fundera på om det bara är komiskt, eller om man i just den egenskapen faktiskt varit något av en voyeur – vi är ju det när vi läser, vi kikar in i andra människors värld, på samma sätt som Thorström själv i sin barndom tyckte sig kika in i vuxenvärlden genom litteraturen.

Janna Thorström har haft skäl att fundera över relationen mellan det snabba och det lite nedskruvade tempo som kanske vore värt att oftare försöka närma sig. Hon säger: ”Min egen långsamhet har fått mig att se detaljer som jag tidigare missade av rena farten. Och fått mig att se det onödiga i att ha bråttom då det ändå inte går snabbare fastän jag skyndar mig. Nuförtiden är de ofta lika njutningsfullt för mig att gå i min vaggande gång som det var att springa då jag var helt frisk”.

Eftersom jag kom i kontakt med Janna Thorström och hennes författarskap vid litteraturdagarna i Ekenäs, ställde jag en avslutande fråga till henne utifrån min förundran över den finlandssvenska kulturen, och undrade hur hon ser på det svenska språket och den svenska litteraturens position i Finland idag.

”Jag tror att den svenska kulturen lever och har mycket att ge. Men visst är det ett faktum att vi blir färre hela tiden, jag tror och hoppas dock att vi kommer att fortsätta att vara en levande liten grupp som producerar intressant konst och litteratur. Det känns som om det just nu finns en hel massa fina författare och jag tror att det här påverkar alla som skriver i svenskfinland på ett positivt sätt. Det känns bra att som ny i genren få vara en del av den här gruppen.”

*

Vinterbad (Söderströms, Helsingfors, 2008) och Buktalaren (Söderströms, Helsingfors, 2009).

Péter Esterházy: Ingen konst (Weyler, översättning av Ildikó Márky och Ervin Rosenberg).

Den som vill läsa Péter Esterházys roman Ingen konst med den förutfattade meningen att fotbollsplanen är en metafor kommer ganska snabbt att ångra sig. Jag tror tvärtom att den är konkret, fotbollsplanen blev – liksom biografen i vissa diktaturer och kortvågsradion i andra – ett frihetens öppna fält, där människor fick lov att skratta, jubla, svära, skrika och le utan att en partikommitté eller en underrättelseofficer kunde eller förmådde ingripa.

Det är i detta högst konkreta och alldeles fria liv i en nation som annars präglas av angiveri, terror, hot och tortyr som människor är som sannast. Och som man i litteraturen också kan ljuga sig – och läsarna – en sanning finns det inte längre någon gräns för vad som är självbiografiskt stoff och vad som är rena rama fantasierna. Litteraturen är den rätta platsen för sådana blandningar, sådana livsöden och sådana ljugarbänkshistorier.

Péter Esterházy är en högst märkvärdig historieberättare. Han sitter mitt i den moderna, förvirrade och högst oroväckande ungerska nationen, han blickar bakåt och neråt men ser ändå framåt. Hans berättande är både jagat och jagande, det rumlar fram över sidorna, det skämtar, ibland på gränsen till det manierade och tröttsamma, men han skämtar därför att situationen är så tung och så allvarstyngd att man inte överlever utan att skämta.

Hans prosa går inte att beskriva, förmodligen inte ens att härma. Den är så egensinnig och så speciell och jag kan tänka mig att översättarna haft stunder då de svurit över uppdraget. Resultatet förundrar mig: man kan ligga på rygg timme efter timme, medan nattmörkret omger en utanför fönstret, läsa och le, läsa och försjunka, men ändå fortsätta. Halkar man ur rytmen, eller ska jag säga strömmen av ord, är man förlorad. Då är det lika bra att sluta och börja om en stund senare. Gå ut i köket och hämta ett nytt glas kallt vatten.

Ingen konst är en bok som kan kallas modersporträtt. Men lika gärna självporträtt. Eller en bok om fotbollens magi. Varför inte sälja den som en skildring av den lilla människans sätt att överleva i en diktatur? Hade jag varit förläggare hade jag varken vetat ut eller in. Men jag tror jag vet vad boken ”handlar om” (kan man reducera en bok av Péter Esterházy på det sättet?).

Péter Esterházy erinrar sig tillsammans med modern ett liv där fotbollen och dess hjältar spelat en avgörande roll. Första mening i boken lyder: ”I moderns och i sonens.” Det är detta nästan heliga som ska frambesvärjas. Jag ska inte, som annars brukligt är, tala om vad som händer i denna berättelse. Jag har inget uppdrag. Det jag kan göra är att säga, att regler för fotbollsspelet har en avgörande betydelse, och att några av dess absoluta hjältar finns med i kretsen. Péter Esterházy skriver sig fram till en förståelse av de årtionden som gått sedan han föddes. Tiden efter andra världskriget, den långa tysta cementeringen under sovjetväldet, den så kallade friheten från murens fall och framåt (och det som kommer nu, arma människor, vad ska vi kalla det? Frihetens fallfrukt?).

Jag säger inte mer. Vad jag än säger så blir det fel. Fast förresten: jag skulle önska att någon här hade läst boken så att jag kunde ventilera mina tankar i ett slags gemenskap. Nu sitter jag ensam med Péter Esterházy och hans mor. Det är inget drömläge.

För övrigt presenterades Péter Esterházy igår i televisionens kulturnyheters påannons med orden: ”Den rumänske författaren…” Jag vet i alla fall på vilken planhalva han spelar.

onsdag 20 oktober 2010

Lättläst men svårsmält. Världens lyckligaste bolibompajournalist nominerad igen.



Lena Sundström har nominerats till ännu ett pris: Det Lätta Priset!!! Dagens bästa skämt. Motivering:

Priset delar Centrum för lättläst ut årligen ut till en person, organisation eller liknande som har gjort förtjänstfulla insatser för att öka begripligheten inom något område


(och själv försöker jag utan framgång förstå vilket det området skulle vara).

En av mina läsare tipsade med kommentaren: Kanske lättläst, men inte lättsmält.

Skäl nog för mig att reprisera recensionen av hennes hyllade, skandalöst illa skrivna och ännu sämre tänkta bok om Danmark (som mest handlar om henne själv och illustrerar hennes förvridna, fördomsfulla verklighetsbild). Jag skrev den för Kristianstadsbladet. Hade jag inte gjort det hade mina ord varit ännu hårdare (och ni kan med fördel också läsa Bernurs vidräkning med bolibompa-journalisten):

Inför en alltmer polariserad verklighet står många människor så frågande att de antingen väljer att blunda, eller att ansluta sig till nya politiska rörelser som i nationalismen försöker se svar och lösningar. Det djupa misstroendet mot den politiska eliten gör det möjligt att finna en plattform för sådana budskap. Men detta är inte en "politisk fråga" för valplakat, utan en social, kulturell och politisk förändring som pågår i hela Västerlandet.

Väckelsen inom islam, och den därpå följande islamismen med terror och hot som vapen, är en avgörande faktor för denna utveckling. En annan är ökad social segregation med förortsområden som förvandlas till rena invandrarområden, ökad arbetslöshet och socialt utanförskap. Problemen har länge förnekats eller förringats, och resultatet av den strutspolitiken ser vi nu, också i vårt eget land.

Det finns en särskild krets journalister och debattörer som tror att de enkla budskapen också fungerar som beskrivning av verkligheten. Vårt grannland Danmark har i ökad utsträckning drabbats av detta slags journalistik. Men om man verkligen vill förstå den danska samtiden finns det sedan länge en omfattande litteratur – utgiven i Danmark – som handlar om nationen, kulturen, invandringen, integrationen, islamismen och annat. Låt mig bara nämna författare och debattörer som Helle Merete Brix, Lars Hedegaard, Kåre Bluitgen, Henrik Gade Jensen, Katrine Winkel Holm, Frederik Stjernfelt, Anna Libak och Arne Hardis som återkommande skriver om dessa ämnen.

Det lustiga är att ingen av dem finns med bland referenserna i Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Hur kan man berätta om ett lands samtida verklighet utan att åberopa de viktigaste debattörernas verk? Det är att låtsas att man i landet ifråga inte diskuterar sina problem. Men det gör man, över hela det politiska spektrat, från vänsterförfattaren Kåre Bluitgen, till företrädare för Trykkefrihedsselskabet som Lars Hedegaard och konservativa debattörer som Katrine Winkel Holm.

Det räcker inte att bo några månader i Köpenhamns centrum för bli "expert" på Danmark. Det är så Sundström framställer sig själv. Hon kan allt på förhand och behöver bara få sina kunskaper bekräftade av taxichaufförer och lite bläddrande i Politiken. Problemet är att det kommer ut en osedvanligt stor samling förutfattade meningar av det. Det som ska se ut som kunskap är i själva verket dammiga vanföreställningar.

Varje gång hon intervjuar eller samtalar med en dansk hon tycker illa om väljer hon att vulgarisera svaren med att skriva "Jä" eller "Hvä" i stället för att översätta till svenska med ett enkelt "ja" eller "vad". Med den sortens lustigheter vill hon naturligtvis framställa dessa danskar som obildade och motbjudande, kanske som "bondska" – en av de klassiska anti-danska klichéerna, det är en del av ärendet. Det är billigt.

På en enda punkt har Sundström rätt. Hon säger att vi genom att granska Danmark kan förstå framtidens Sverige. Det är nämligen så, att man med skärpta sociala klyftor och motsättningar också får ett politiskt klimat som präglas av det. Man kunde gå ett steg längre och säga, att som det ser ut i dagens Storbritannien, så kommer det att se ut både i Danmark och Sverige om tio år, det vill säga den spridda förekomsten av aktiv, värvande islamism i moskéerna, etniska motsättningar som leder till fysiskt våld, segregation över hela linjen på arbetsplatser, i bostadsområden, i vården och skolorna – och ett parti med rötterna i nazismen som den store segraren i senaste EU-valet (jag syftar på BNP, ett parti som i sina stadgar endast tillåter vita medlemmar).

Alternativet är att göra som just danskarna gjort: diskutera problemen öppet, låta dem leda till politisk organisering som flyttar debatten till parlament och medier, i stället för att utvecklas till en nynazistisk pöbel i bostadsområdena. Den ekvationen har Sundström aldrig ens tänkt som möjlighet.

Om man kan göra journalistisk karriär med Lena Sundströms metoder så säger det dessvärre mer om Sverige och vår journalistik än det säger om henne som person. Uppenbarligen är hennes infantila och synnerligen vulgära och propagandistiskt färgade prosa efterlängtad.

Det värsta med en bok som denna är att den ställer sig i vägen för en seriös diskussion om de stora och avgörande problem vi delar med våra grannländer och med resten av Europa. Att den utkommer säger också en del om vilka betydande hinder det finns för en intellektuellt hederlig diskussion, som går bortom nationalistiska eller populistiska klichéer och vanföreställningar.

Flykt, flytande, förvirring.

Hela mitt vuxna liv har varit en flykt och förvirring. Jag har i grunden flytt mig själv. Självmordet är en sådan flykt dragen till sin yttersta spets, men det har jag saknat mod till. Istället har jag gång på gång stigit ut ur det sammanhang där jag hör hemma och försökt födas på nytt. Att det varit dömt att misslyckas har jag inte förstått förrän efteråt – varje gång.
Litteraturen, filmen och musiken är alla tre redskap för flykt, men då skadar den ingen annan än mig själv. Illusionen av ett annat liv stannar då i texten, bilden och klangen. Illusionen förblir min egen, ingen annan människa kommer i vägen för den.

Var hör en människa hemma? Jag ser fyra livslånga hem: familjen, språket, kulturen och nationen. Den familj jag föds in i står bortom mina egna valmöjligheter. Tiden före och efter livet styr vi inte över. Men den familj jag som vuxen skapar – mina barn, mina barnbarn – kommer jag inte undan i någon hastighet eller med någon metod. Jag kan resa till en mycket avlägsen plats, mina barn och barnbarn och jag är för alltid inskrivna i samma familj. Platsen där jag föddes bär jag också med mig hela livet, oavsett om jag kallar den nation, by, stad eller kvarter. Platsen är där jag tar mina första steg ut i livet, platsen är plattformen.

På samma sätt förhåller jag mig till språket. Som författare använder jag detta verktyg utan att reflektera över dess existens, det är så min tanke och dröm formas till ord. Jag talar detta språk och det är först i mötet med en människa som inte behärskar det som jag förstår dess fulla värde. Utan mitt språk är jag stum inför omvärlden. Alla andra människor kunde lika gärna vara stumma om jag själv berövats mitt språk. Också när jag läser på ett främmande språk är det mitt eget som ger texten en mening. Språket är en av kulturens beståndsdelar.

Jag förutsätter något slags gemenskap med andra människor som jag delar hemort med. Därför kan jag med självklarhet inte godta att grannen omskär sina döttrar, att man kokar hunden till middag eller stenar otrogna. Dessa fyra livslånga hem är motsatsen till och förutsättningen för flykten från mig själv.

Förvirringen har uppstått vid varje flykt. Det som jag trott skulle vara en annorlunda eller bättre väg har snabbt visat sig vara en upprepning av den tidigare, och då har jag förvirrad slutit mig i mitt skal. Varje försök att bryta sig ut ur det solitära skyddet har visat sig bli en storm av känslor och intryck omöjliga att härbärgera.

Alkoholismen är flyktvägen framför andra. Den som blir beroende – kemiskt beroende – har en daglig flykt framför sig. Förmiddagarna kan vara besvärliga med sina svettningar, illamåenden och skakningar, eftermiddagarna bättre med arbetsuppgifter och hushållssysslor, men flyktvägen öppnar sig alltid framåt kvällen, då vinet kan dukas fram till måltiden.

Framför tv:n, i soffan eller på sängen sluts sedan flykten av sömnen, som kommer som en befrielse. Det är först när alkoholisten bestämmer sig för att vara helnykter som ytterligare ett problem blottas för honom. Förvirringen handlar det första tiden om en oförståelse för hur svårt ett liv utan denna flyktväg ska visa sig vara. Eftermiddagarna och kvällarna som tidigare erbjöd en flykt blir nu istället dygnets plåga med sin leda i sengångarformat.

Morgnarna och förmiddagarna blir å andra sidan befriade från varje form av psykisk eller fysisk smärta och inger honom en illusion om förbättring. Den illusionen försvinner i samma takt som uppvaknandet sker.

Hur spärrar man flyktvägarna? Det kan man inte. Det man kan göra är att hålla flyktinstinkten på så låg nivå som möjligt. Just nu innebär det en återgång till en strikt rutin, en kultur där vardagens rutin är högsta lag. Att flyta är flyktinstinktens bästa metod. People don´t live or die, people just float, sjöng Bob Dylan. Jag tror mer och mer att detta flytande, som uppmuntras av arbetslöshet, normlöshet, en modern tillvaro utan ramar, regler och moral är ett av de verkligt stora problemen.

Flytandet är innehållslöst, vegetativt. Flytandet är icke-liv, ett slags existentiellt väntrum eller vakuum. I samma ögonblick som jag stiger ut ur rutinen och vardagen sjunker jag ner i flytandet. Jag skvalpar, men på samma punkt, vegeterar på mig själv och min omgivning.

När jag vaknar en morgon och ser detta vet jag också vad jag allra först måste göra: bryta processen som göder flyktinstinkten.

Foton: A. Nydahl, teckning/grafik: Käthe Kollwitz.

tisdag 19 oktober 2010

Ung kommunist, blivande författare. Irrvägar och återvändsgränder på 1970-talet.

Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.

Bilden: Drumsö, Finland. Foto: U.W.

Nelly Sachs. Diktargärning i exil, i skuggan av nazismens dödsmaskin.

Hon är för all framtid bestämd att förknippas med det judiska ödet. Men också med det nobelpris som bekräftade att hon skrev i en rik, poetisk tradition. Hennes exil i Sverige har kanske betytt mer för oss än vi tänker på, eftersom hon kom att upptas i en krets av diktare och kritiker som var avgörande för den epoken i svenskt litteraturliv. Nelly Sachs, späd och spröd som en fågel, med en röst som ekar profetiskt från judiska miljöer som dessvärre också måste införliva massdöden och skorstenarna i nazismens dödsfabriker, talar ännu till oss. Hon fick några av de bästa uttolkarna (som blev hennes vänner) bland svenska poeter som Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf,Olov Hartman, Ilmar Laaban, Ragnar Thoursie och många andra. Kritikern Bengt Holmqvist och hans hustru Margaretha blev dessutom hennes familj, och det är Margaretha Holmqvist som nu står för översättningen av den nya volym dikter och prosa som utges av Ersatz förlag. Allt detta sker under hösten 2010 som en ”iscensatt utställning” vid Judiska Teatern i Stockholm, där Flykt och förvandling visas. Teatern har också producerat ett utmärkt studiematerial som tusentals högstadie- och gymnasie-elever får ta del av, ett material som reflekterar kring språk, identitet och exil. Och vid sidan av dessa två volymer, diktsamlingen och studiematerialet utges en överdådigt rikt bildbiografi, skriven av författaren Aris Fioretos, mer än 300 sidor tjock bok i stort format som i ord och bild berättar om Nelly Sachs, hennes gärning och tiden hon levde och verkade i.

Nelly Sachs föddes i december 1891 i en tysk-judisk, assimilerad familj. I maj 1940 lyckades hon fly till Sverige, och i den ytterst lilla lägenheten bodde hon tillsammans med sin mamma (som avled 80 år gammal i februari 1950) fram till sin död ganska exakt 30 år senare, i maj 1970. Hennes eget rum i den lilla lägenheten var på endast 4 kvadratmeter, där hon sov, åt och arbetade. Hon kallade rummet för sin ”kajuta”. Nobelpriset, som delades med den israeliska författaren Shmuel Agnon, fick hon 1966.

Exilen, detta märkvärdiga och obegripliga tillstånd som kan få vissa att tystna och gå under, kunde för Nelly Sachs del innebära skapande, skrivande. Men när man har sagt det får man inte glömma att hon också i viss mening gick under. Hennes paranoia blev allt större och under långa perioder vårdades hon på psykiatrisk klinik, övertygad om att nazisterna jagade henne och att de tog sig in i hennes hem genom väggkontakterna. Hon skrev: ”Mitt huvud är sjukt.” Aris Fioretos berättar att ”dygnen blev oroligare, sömnlösheten tilltog. Samtidigt som det nattliga skrivandet öppnade slussarna, blev det allt svårare att upprätthålla gränserna mellan intimsfär och omvärld. Sachs kände sig belägrad.”

1960 föll hon, och från Beckomberga psykiatriska sjukhus skriver hon: ”Bön: om att inte mera falla så långt bort från sanningen”. Lägenheten blev en plats hon inte ville återvända till, 41 kvadratmeter med utsikt över Mälaren men ”en så stor skräck för mig att jag inte längre kan stanna kvar där.” Hon vittnar om att hon får elektriska stötar från vattenkranen. Hon berättar att någon startat en verkstad för ”unga, antagligen arbetslösa människor” ovanför henne, och till Ilse Pergament skriver hon: ”Min våning var telegrafcentrumet med morsesignaler och alla finesser. Jag har lovat att tiga om det, och kommer också att göra det.” Nu var hon omringad av en nazistisk kommandocentral. Kunde exilen bli värre? Hur skulle hon kunna fortsätta att dikta?

I en gripande brevväxling med Paul Celan (se Anders Olsson (red): Bokstäverna jag färdas i) skriver hon ”Käre Paul Celan (…) Jag står på knä utanför tröskeln, i stoft och tårar – men hemligheten når mig genom springorna i porten, som leder dit genom förklädnadsakten, den första skapelseakten (…) Måtte alla Era andetag förbli så välsignade, att de inbegriper världens andliga anlete.” Detta var i september 1959 hon skrev. Året därpå meddelar hon Celan att ”en nazistisk spiritistliga förföljer mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt,var jag än sätter foten. Försökte med nervgas när jag reste.”

Kan man läsa Nelly Sachs utan att ha med dessa förhållanden i medvetandet? Jag tror inte det. Man måste se hur psyket krackelerar och hur hennes värld så småningom blev till en pendelrörelse mellan klarhet och skenvärld, hur dårskapen och paranoian bröt ner henne, samtidigt som hon fattade pennan och skapade sina karaktäristiska texter. I ett tacktal vid en prisceremoni i Meersburg säger hon:

”Fem dagar levde jag utan ord. De hade flytt i skräck, kanske till fiskarna – mina lemmar stod i skräckens salt – tiden rann undan. Rösten flydde, eftersom den inte längre hade något svar och att tala var förbjudet.” Hon avslutade sitt tal med läsa en dikt, vars slutord lyder: ”Med läppar mot bönens sten/kysser jag livslång död, /tills det sjungande fröet av guld/ spränger skilsmässans klippa.”

Samma år skriver hon en prosatext där det bland annat handlar om skrivprocessen: ”Den inre process där mitt språk kommer till kan jag inte förklara. Jag kan bara säga att jag mer och mer försöker förandliga nuet. Att göra det genomskinligt (…) Min lyrik? – den kommer till då och då. Om nätterna kom den när jag vårdade min mor. När jag hade något ärende i köket. Plötsligt var den där. Att skriva en dikt är som att andas.” En av hennes dikter säger oss hur svåra perioderna kunde vara: ”DÅ DEN STORA skräcken kom/ blev jag stum - /Fisk med dödssidan/ vänd uppåt/simblåsans luft gäldade den kämpande andedräkten.”

Vi möter en diktare som både i poesi och prosa slåss för själva livet, andningen och meningen. Det är texter som ingen kan lämnas oberörd av. Nelly Sachs lyckades fly nazismen och den runt hörnet väntade transporten till koncentrationsläger, men det är som om både nazismen och det dödbringande steg fram i exilen, som ett långvarigt tillstånd av hot och förintelse.

Att vi nu på förnämligast tänkbara sätt påminns om hennes diktargärning, och om hennes liv, är något vi endast ödmjukt kan tacka för. De tre nyutkomna volymerna kan vara startpunkten för fortsatt läsning.

Litteratur. Utgivet i samband med utställningen är:

Aris Fioretos: Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare Berlin/Stockholm (Ersatz)
Nelly Sachs: Den store anonyme. Dikter och prosa i översättning av Margaretha Holmqvist (Ersatz)
Ester Roxberg (red): Hemland på armen (Judiska teatern i Stockholm).

Dessutom har jag läst:

Nelly Sachs: Flykt och förvandling, ett dikturval redigerat av Erwin Leiser, med inledning av Johannes Edfelt (FiB:s lyrikklubb 1956)
Anders Olsson (red): Bokstäverna jag färdas i. En antologi om Nelly Sachs (Themis 2001)

måndag 18 oktober 2010

Ungern som varnande exempel. Vart går de extrema nationalisterna och vems uniformer ska de klä sig i?

Ungerska gardet. Foto: DPA.

Den som säger att extrem-nationalismens framgångar i Europa bara är uttryck för ett folkligt motstånd mot massinvandring och islamism begår ett mycket stort misstag. Ju mer jag lär mig om situationen i Ungern, och det gör jag tack vare en vän som är initierad, desto mer förstår jag hur den potentiella faran ser ut, vad den så att säga bär i sitt sköte.

Spiegel Online har nu publicerat ett gastkramande reportage från Budapest, som bland annat innehåller intervjuer med såväl motståndare som anhängare till Jobbik, det extremt nationalistiska partiet som också är öppet anti-semitiskt. Jobbik som står bakom Ungerska gardet och inte drar sig för att använda den fruktade gamla Pilkors-rörelsens uniform. Jobbik fick många röster i senaste valet, 16.7%, och gjorde dem därmed till landets tredje största parti.

Spiegel: ”Budapest survived fascism and communism and blossomed after the fall of the Iron Curtain. But the Hungarian capital is experiencing a rebirth of anti-Semitism. The far-right Jobbik is now the country's third largest party and Jews are being openly intimidated.Neo-fascist thugs attacked Roma families, killing six people in a series of murders. The right-wing populists of the Fidesz Party won a two-thirds majority in the parliament, while the anti-Semitic Jobbik party captured 16.7 percent of the vote, making it the third-largest party in Hungary.”

Författaren György Konrád, 77, älskar sitt Budapest, säger han till Spiegel. Trots att han är jude och hans familj varit med om både den nazistiska och den kommunistiska terrorn har han förblivit sitt land trogen.

Spiegel: ”He could never have imagined ever turning his back on Budapest. He isn't someone who runs away from things. ’But now I no longer think it's impossible that I could feel compelled to leave Hungary for good,’ says Konrád, leaning on his silver-tipped cane. "I survived two dictatorships. It's possible that the third one is now on its way.”

Vad känner han nu, när han ser Jobbik använda samma uniformer som Pilkorsarna?

Spiegel: ”Contempt, he says after a short pause. Contempt for the mockery Vona had made of the Hungarian parliament. The same sort of thing, he adds, also marked the beginning of the end of the Weimar Republic. His contempt also extends to Prime Minister Viktor Orban, who, according to Konrad, consciously doesn't shy away from using the rabble-rousing language of the far right for the sake of winning votes. He has let the fascist genie out of the bottle, and it won't be inclined to go back inside´, he says.”

Spiegels reporter vill också höra Jobbiks synpunkt. Det är svårt, eftersom de betraktar utländska journalister som sina fiender. Zsolt Varkonyi, 54, går med på en intervju på restaurang Deryne. Hans öppningsreplik anger tonen: ”Nå, har du redan mött dina liberala kontakter, har du pratat färdigt med den judiska maffian?”

Spiegel: ”The Jobbik campaign manager occasionally rages against ’subjugation by international financial capital.’ But for the most part, he chooses his words carefully and speaks in the quiet voice of an aesthete. Is he an anti-Semite? Of course not, he says. He prefers to leave the use of coarser language to people like former police psychologist Imre Posta, who likes to appear at Jobbik party conventions, where he says things like: ’The Jewish people are violently invading aggressors who threaten the existence of the original Hungarian land.”

Det är fantastiskt: judarna är våldsamma och aggressiva människor som invaderar och hotar Ungern! Det är en hotbild som heter duga, och nog undrar man hur Jobbiks världsbild vuxit fram? Har det postkommunistiska Ungern så hemska erfarenheter av sin lilla judiska folkspillra?

Nobelpristagaren Imre Kertész, 80, får i Spiegel fälla ett omdöme om sina landsmän och sammanfattar: "Right-wing extremists and anti-Semites are in charge," säger han och tillägger att ”Budapest är en stad utan minne." Själv lever han numera i Berlin. Varför. Svaret kan väl sammanfatta vår mycket märkliga tid, full av paradoxer: ”Varför? Det är mycket enkelt. Därför att det är bättre för en judisk författare att leva i Berlin än i Budapest.”

Läs Björn Wimans artikel i DN för analys. Mycket bra text!

Ett litteraturpris som varje år sätter igång samma självspelande positiv.

Är det inte märkvärdigt hur det litterära Nobelpriset varje år sätter igång samma bedrövliga, självspelande positiv?

I min hemstad - och i alla andra städer och byar är det likadant, tror jag - har jag varje år hört olika sorters argument. De på bussen och i vimlet brukar säga något i stil med det här: "Jag bryr mig inte, det blir alltid någon man aldrig hört talas om. Varför får aldrig Astrid Lindgren det?"

På så kallade "bokbloggar" av Bokhoras typ säger man: "Aldrig hört talas om. Vem är Adonis och varför skulle han få det? Varför får aldrig Joyce Carol Oates det?"

I många bloggar hör man annars Astrid Lindgren-argumentet utifrån en annan typ av tänkande. Det handlar om människor som passionerat, ja ibland maniskt, följer en diktare genom livet och varje år ropar "Nu är det hans/hennes tur banne mig". Vanligt förekommande är Tomas Tranströmer och tidigare nämnda Joyce Carol Oates och Adonis.

Sist men inte minst viktiga är de röster (förekommer både i morgon- och kvällstidningar) som ropar: "Akademien vill främja nyliberala/reaktionära/socialistiska/kommunistiska idéer och årets pristagare är känd för att vara... etc." Vi ser det inte minst i år. Och vi har sett det förr, t.ex. när Harold Pinter fick det. För att nu inte tala om när Solsjenitsyn fick det.

Till dessa kan man alltid sända några kloka ord från ständige sekreteraren Peter Englund:

"Vad jag sökte påpeka är att den gamla konspirationsteorin som säger att Akademien i sina val agerar utifrån något slags vänsteragenda bevisligen inte håller streck. (Och samma sak gäller för yrvakna påståenden om att priset nu syftar till att belöna den motsatta sidan.) Och det håller jag fast vid.När jag skriver att vi väljer pristagare utan att ta hänsyn till deras politiska ställningstaganden läser Lenas att vi menar att litteraturen till sin natur är opolitisk. Var han fått denna absurda idé ifrån vet jag ej. (För övrigt finns där en logisk kullerbytta av det djärvare slaget, nämligen att politiken just nu har hunnit ikapp Nobel, vilket är omöjligt att förfäkta om man samtidigt tror på litteraturen som ”en världsspegel”, för isåfall har den alltid funnits där.)"

Jag tror att Peter Englunds ord, riktade främst till DN:s Sverker Lenas, kunde skickas till snart sagt varenda kulturredaktör i landet. Det är egentligen alldeles bedrövligt och inte en millimeter bättre ställt där än i vimlets tjatter om Astrid Lindgren.

Själv vill jag bara meddela att jag blir mer eller mindre glad varje gång priset delas ut. Det är en fantastisk tradition som ska vårdas väl, och det tycker jag, med få undantag, att Akademien gör.

Läs Ulf Eriksson idag!