torsdag 14 oktober 2010

"Sionister är dödliga" säger Irans president.

Kommer man så mycket närmare en krigsförklaring? När den iranske presidenten står vid gränsen till Israel säger han saker som får mitt hjärta att dunka fortare. Inget i min föreställningsvärld, just nu, skulle vara värre än att hans planer sätts i verket. Vi vet inte vad de säger bakom stängda dörrar, men vi kan ana det värsta.

Så här säger han i alla fall i Libanon, idag, alldeles på riktigt:

"Världen ska veta att sionister är dödliga."

Det finns ju inget originellt i hans utsaga. Hitler sa likadant. Stalin sa likadant. Man sa likadant under de omfattande massmorden i Spanien och Portugal då bålen brann. Vi vet att "sionister är dödliga". De menar helt enkelt att judar går att mörda. Det har gjorts så många gånger i historien att ingen kan tvivla på det.

Hur många människor kommer att resa invändningar? Jag tror att vår närmaste framtid i alldeles konkret mening är beroende av det.

Foto: A.N.

Sitta och glo i sista sommarvärmen.

I söndags satt jag så här. Vid Äspets strand söder om Åhus hade sommarsolen kastat sin värme mot mig en sista gång. Sitta och glo med en kopp kaffe och tänka på vad som finns på andra sidan Östersjön är minst lika givande som att läsa eller skriva. Solen får hjälp av tanken att värma; minnena, rösterna, finlandssvenskan, människorna, de små trähusen, doften av öppet hav, vänligheten, läsningarna, allt som kan värma.

Idag ser jag på postens hemsida att mina böcker klockan 05.00 nådde terminalen i Malmö, så jag bör ha båda lådorna här imorgon. Vilket innebär att jag kan skicka böcker till väntande kollegor och vänner under helgen.

När det är gjort ska jag sätta mig och glo igen. Det är det alldeles för få människor som gör.

onsdag 13 oktober 2010

Utan ett ord om massan och individen: nya bilder från Nordkorea.





Bilder från den officiella nordkoreanska nyhetsbyrån och andra, alla publicerade på The Big Picture.

Nathan Shachar om Vargas Llosa

Idag läser jag Nathan Shachar om Vargas Llosa i DN, en skarpt polemisk artikel som svar på Kajsa Ekis Ekman. Jag både ler och nickar instämmande åt vissa av Shachars argument:

Ekman har dammsugit romanen
”Det gröna huset” (1967) efter kvinnofientliga epitet. Låt se hennes skörd: ”knoppande bröstvårtor”, ”den lilla kroppen”, ”de stora, skrämda ögonen” och ”slappa i köttet” – den senare frasen om det gröna husets äldre prostituerade, som bordellägaren Anselmo vill byta ut mot yngre offer. Den som inte tål höra kropps­delar nämnas vid deras rätta namn bör avstå från Vargas Llosa. Den som insisterar på att råa soldathopars och cyniska bordellägares härjningar bland oskyldiga flickor i gamla dagars Peru och i Amazonas skall skildras med en antiseptisk svensk genderjargong har avskärmat sig från större delen av världslitteraturen.

Det är väl bara att inse att man ibland snubblar över en argumentation som man borde ha varit mer vaksam mot. Om inte annat så förstår jag att min egen aversion mot hans sena romaner fick mig att acceptera argumentationen emot honom. Den bygger ju i allt väsentligt på en cementerad "vänster"-uppfattning om hans politiska engagemang (vilket jag länge hyst stor respekt för, inte minst för att han genomskådat de perversa system som håller medborgarna i tvångströja och kallar sig "socialistiska"). Jag rekommenderar därför läsning av Shachars artikel.

Foto: U.W.

Vinden i Egypten - synlig och påtaglig.

Rolf Knutsson är för mig mannen som skänkte mina barn så mycket glädje och kunskap på 1970-talet. Som programledare i tv gjorde han fantastiska program som tog barnens sökande efter kunskap på allvar. Men Rolf Knutsson lärde jag också personligen känna på 1980-talet då vi båda under en tid ingick i redaktionen för tidskriften Rallarros.

Nu är Knutsson aktuell med en ny bok: Vinden är synlig, som han gjort tillsammans med fotografen Björn Björnson. Bokens underrubrik säger vad det handlar om: Lyriska anteckningar från en resa i Egypten. Det är en mycket vacker bok. Bildernas gulbruna ton försänker betraktaren i det tillstånd av melankolisk stillhet som motiven kräver. Skönheten i bilderna förstärks också av det slags ålderdomliga patina som hus, människor och miljöer utstrålar. Björnson är en mycket fin fotograf med blick för det vardagliga. Han exotiserar inte Egypten.

Knutssons texter är som fragment utlyfta ur en dagbok, ett slags poetiska skärvor, infall, anteckningar. Han rör sig ledigt mellan tanke och blick, hans fötter har sanden under sig men vandrar också in i de okända gränder där möten, dofter och ljud präglar hans intryck av Egypten.

Man blir onekligen sugen på att sitta ner där i en av gränderna och i stillhet bara glo på de människor som passerar förbi medan man dricker sin kopp arabiskt kaffe.

Fantastisk recension från Finland

I söndags hade Hufvudstadsbladet i Helsingfors denna fantastiska recension. Jag fick den idag, och eftersom den är nästan en helsida stor får jag inte in hela i mitt system. Men det är i alla fall Bodil Zalesky som skrivit och jag känner en djup tacksamhet att den boken får så fina vitsord i landet jag alltmer håller av och längtar, så här nära på utgivningsdagen för min nästa bok. Om du klickar på bilden kan du läsa vad som skrivs, i alla fall fragment av det.

Enbent

Om jag alls stått rak under 35 år av frilansande har det ena benet varit danskt. Jag har för olika tidningar bevakat dansk litteratur i vid mening. Det jag skrivit om har sträckt sig från skönlitteraturen till samtida facklitteratur.

Idag hämtas hela min danska boksamling av Länsbiblioteket. Jag har donerat rubb och stubb till biblioteket i hopp om att böckerna ska komma till nytta och läsning för fler människor.

Nu fortsätter jag enbent genom tillvaron, bagaget blir allt lättare.

Foto: A. N.

tisdag 12 oktober 2010

Bertina Henrichs: Schackspelerskan (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Kan en liten, vid första betraktandet liten, förändring påverka resten av livet för en människa? Var och en av oss skulle nog svara ja på den frågan. Vi är alltid medvetna om hur stora förändringar gör oss till delvis andra människor; arbetslöshet, skilsmässa, död i familjen, olyckor påverkar alla våra fortsatta liv. Men de helt små sakerna, i hemmet, på jobbet, i vardagen kan också göra det. Det visar Bertina Henrichs på ett mycket övertygande sätt i sin vackra, melankoliska roman Schackspelerskan. Författarinnan är född i Frankfurt, men bor sedan tjugo år i Paris och skriver på franska. Denna text har i sitt centrum en grekisk kvinna, städerska på ett hotell på åtråvärda ön Naxos. Kvinnan, Eleneni, är i fyrtioårsåldern och en mycket plikttrogen människa som sköter sina åligganden föredömligt. Hemma gör hon likadant med maken Panis och de två barnen. Ingen har minsta anledning att klaga på Eleni.

En dag när hon under städningen råkar slå omkull en pjäs på gästernas schackbräde uppstår en nyfikenhet som Eleni inte kan tygla. Hon lyckas få sin gamle lärare att köpa ett schackspel, som hon ska ge maken Panis i present. Han är naturligtvis inte det minsta intresserad, så Eleni bestämmer sig för att lära sig grunderna själv. Varje onsdag tar hon sig till lärarens bostad, de spelar och hon blir allt bättre. Sedan följer allt slag i slag. En enkel kvinna från ön som spelar schack – vad är det för dumheter! Läraren kommer med en idé som förändrar allt. När den genomförs går det som ett sus genom befolkningen, nu kan Eleni snart vara övertygad om att de är stolta över henne.

Här på Naxos utspelar sig berättelsen.

Så ser grunddragen ut i denna roman. Jag vill inte berätta mer, för det vore att förstöra läsupplevelsen för den som lockas. Det tog mig två sena kvällar att läsa den. Timmarna flög sin kos och nattens tystnad hade omgivit mig i läsningen.

Det är inte all litteratur som måste väga tungt. Vissa berättelser har fjärilsvingens lätthet. Men när de är skrivna med begåvning och elegans tar jag med glädje emot dem. Så gjorde jag med Igelkottens elegans av Muriel Barbery, så gör jag nu med Schackspelerskan. Det är romaner som skänker ett slags bubblande livsmod, och det är sannerligen inget vi har i överskott numera.

Och boken är filmatiserad.

En nazipöbel i rikemansgettot.

En liten nazipöbel finns det uppenbarligen i rikemansgettot Höllviken. Det berättar Sydsvenskan om idag:

När medlemmar från Judiska församlingen i Malmö besökte sin kursgård i Höllviken i helgen trakasserades de av ett tjugotal ungdomar. De skanderade ”heil Hitler”, ”jude­svin” och ”judejävlar förstör Höllviken”.

Läs hela artikeln och fundera över orsak och bakgrund. Är det någon som undrar varför Malmös judar vill lämna staden och regionen? Stranden på bilden ligger en bit utanför Åhus, men den hade lika gärna kunna ligga i Höllviken (foto: A. Nydahl).

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt tre: samhällskritikern.

Det händer ofta att man möter religionskritikern i Johanssons texter. Låt mig börja med en ganska typisk dikt, Nu (ur I kometens tid, 1998). Där skildrar han sin reaktion inför en predikan med ordet Hästskit! och tillägger: ”eller något annat påtagligt/ som håller oss kvar här/ nu, nu, nu. /Och efter oss/ de förträffliga maskarna.”

Kanske kan man här frestas tro att han är helt renons på andliga eller mystika dimensioner. Inget kunde vara mer fel. Det han vänder sig emot är med all säkerhet teologin, gud som vetenskap och myndighet. Kyrkan och moskén symboliserar en övermakt, förklädd till andlighet. Han vänder sig i vrede och går därifrån. Gång på gång möter man dels en traditionell religionskritik riktad mot kristendomen. Ingen har, så vitt jag vet, invänt mot den. Men när han tar till storsläggan mot världens nu fortast växande religion, islam, då försöker den etablerade mediamakten förlöjliga och sätta stämplar på honom.

Och ändå är det exakt samma kritik han riktar mot islam, i dess egenskap av politisk rörelse med maktanspråk, i samband med en omfattande invandringsvåg från de muslimska länderna i arabvärlden, som på bara några årtionden förvandlat inte bara vårt eget land utan det mesta av Europa, med gettobildning, segregation, kriminalitet och religiöst-politiska särintressen och krav på omdaning av det sekulära samhället. Kanske har Anders Johanssons kritik här varit pionjärens. Innan de flesta av oss yppat annan kritik än den som kommer fram vid köksbordet, skrev han i ämnet, debatterade och försökte få fjällen att falla från våra ögon.

Det ideologiska åsikts- och livsstilspaket som kallas ”mångkultur” och den politisk-religiösa rörelsen islamism är två viktiga ämnen för Anders Johansson. Han berör dem i flera större texter i sina böcker. Låt oss börja med mångkulturen. För tjugo år sedan använde man begreppet som ett sätt att beskriva ett samhälle som öppnat sig mot omvärlden, som tog emot flyktingar och invandrare och som talade om allas rätt och närvaro. Som tiden gick kom begreppet att bli ett slags ideologiskt filter för all kritik mot det som gått snett i det moderna projektet: gettobildning, segregation, etnifiering av det offentliga samtalet etc.

Därmed kunde man också säga att begreppet mångkultur slog över i sin motsats och kom att beteckna ett samhälle och ett tillstånd där relativismen, bristen på kulturell och nationell identitet blir det utmärkande och där en låt-gå-anda präglar alla diskussioner. I stor beröringsångest avvisades all kritik mot projektet som antingen ”rasism” eller ”främlingsfientlighet”. Trots att hela det politiska etablissemanget verkade vara överens om att driva politik på det sättet växte kritiken. Idag har vi en öppen och politiskt organiserad front mot etablissemanget som inte räds klarspråket. Anders Johanssons texter har föregått denna med många år, och hans argument är i högsta grad relevanta också idag, som när han skriver:

”Europa kommer möjligen inom något eller några decennier att befinna sig i ett kulturellt, socialt och religiöst krig med den muslimska världen, i grunden ännu en repris på den gamla trista kampen mellan tro och vetande. Det går inte att bemöta denna attack mot det sekulära samhället genom att vända andra kinden till, förlåta, blott bortse från, eller hänvisa till budorden. Jag tror fullt och fast på något så otidsenligt som nationell säkerhet och på ordens och tankens frihet.” (ur När samtalet tystnar, från Sanningen är originell, 2005).

Min text ingår i denna nyutkomna antologi.

Redan vårvintern 2003 initierade Anders Johansson en klargörande debatt i Ölandsbladet om invandringspolitikens skuggsidor, och i stridsskriften I landet Censurien (2008) samlade han ett antal viktiga texter i denna anda, om vår tid, dess medgörliga underdånighet och vår brist på oppositionellt sanningssökande och revolt mot de av överheten påbjudna åsikterna. I titelessän skriver han om Ezra Pound och hur omöjligt det hade varit för honom att verka också i vårt land, idag, i en kultur av ”godhet” och vingbruten demokrati. Han avslutar med orden:

”Men också de sympatiska karaktärer som i sin synbarliga ärlighet ber om gillande är olidliga. Jag avskyr den röst som vädjar om att bli uppskattad, som försöker vara ”korrekt” och följa den politiskt korrekta linjen. Det är både rotariansk skrytmentalitet och stalinistisk partigängarmentalitet. Kultur är i grunden något annat, något evigt pågående, ett kaleidoskop av röster.”

Det kaleidoskopiska går alltid förlorat i samhällen där den kritiska synpunkten undertrycks. Också i Sverige, med grundlagsfäst yttrande- och tryckfrihet ser vi hur varje motröst undertrycks eller tystas. Det är i det perspektivet Anders Johanssons skriftställningar i de frågor som rör det mytologiskt mångkulturella eller det islamistiska hotet mot vår samhällsordning, blir så viktigt.

Att diskussionen om islamismen och dess terror och vardagliga krav på särbehandling av muslimer som lever i vårt land, så länge undertryckts, förlöjligats eller helt stoppats, har skadat grundläggande egenskaper för det svenska samhället och bidragit till att göda extrema krafter. Om vi inte kan enas om demokratins mest grundläggande beståndsdelar kan vi varken förändra eller förbättra sociala, ekonomiska, politiska eller kulturella villkor.

I den sociala debatt Johansson deltar ska man också komma ihåg att han till exempel utförligt skrivit om vetenskapsmän som Linné och Darwin. Den senare ägnade han volymen Darwins skugga 2008, i vilken han betonar naturens, djurens och människornas värde på individnivå. Det är ett av de återkommande inslagen i hans texter, det idag så viktiga individ-perspektivet, ur vilket allt som har med skyldigheter och rättigheter att göra egentligen stammar. I den vackra volymen Linné på Öland och i vår tid (utgiven 2006) problematiserar han bl.a. människans anspråk på överhöghet och resonerar kring vår plats i den jordiska helheten, där de andra, icke-mänskliga varelsernas perspektiv också lyfts fram.

I den del av Anders Johanssons författarskap som ägnas de sociala och politiska frågorna tycker jag mig se den röda tråden. Det är den som kan kallas hembygden, hemorten, den egna byn eller staden, huset, hemmet, familjen. Att bejaka den tillhörigheten borde vara alldeles självklart, men eftersom vi lever i en tid som premierar rotlöshet och hyllar famlandet efter identitet och kallar själva famlandet för ideal, framstår hans författarskap som mycket ovanligt. Jag är däremot övertygad om att det har livskraft och att det för kommande generationer kommer att säga mycket om oss som lever, verkar och skapar i detta kaotiska nu.

Foto: Astrid Nydahl

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt två: naturskildraren i ord och bild.

Eftersom jag själv rest till Öland i mer än trettio år, oftast på sommaren, men också under vinterhalvåret, och vistats på Södra bruket med en känsla av lättnad och frid, har jag också med stor glädje och nyfikenhet följt Anders Johanssons idoga arbete med att i ord och bild dokumentera öns liv. När han reser Öland runt gör han det med hemvistens hela okonstlade närvaro. Öland är, i lika hög grad som Småland, ett heimat för honom. Hembygden är här allt det som rör sig mellan jorden och himlen i språk, gester, sedvänjor, flora och fauna. Hembygden är rynkor i de äldres ansikten, husens liv och historia, hur horisonten tecknas och hur enskilda fågelarters sång låter. Hembygden är politik och engagemang, hembygden är avskildhet, solitär tystnad och gemenskap, allt med samma självklarhet utifrån dagsformens behov och krav. I Anders Johanssons ölandsskildringar finner man allt det som är mänskligt och bortom-mänskligt.

I Fåglar på Öland (2008) läser jag:

”Bofastheten är en vattendelare i hela vår kulturutveckling. Den måste ha omformat människan, betvingat hennes oro, utan att lyckas helt. Det löper en linje från dessa frostnupna stenar från stenåldern till vår tids maskinkultur. När jag tänker på detta undrar jag också om något gått förlorat på vägen. Ingen kan tro att de 5000 åren bara har varit en oavbruten skördetid i människans historia. Var människan en gång i djup kontakt med sin omgivning eller är det bara ett fromt talesätt? Finns det verkligen ett förbund mellan allt levande?”

Jag kan inte läsa Anders Johanssons naturböcker som något annat än ett personligt sätt att skapa detta slags samband, över de långa tidsförloppen men också över de nära och täta geografiska förbindelserna. Ölandsbron är en mycket bra symbol för denna så ofta företagna resa i hans verksamhet. Rastlöst återkommer han ständigt till detta landskap, i hela dess mångfald och komplexitet skildrat med en nästan fysisk kärlek:

” Är det en dialog jag för med detta landskap? Eller är det en ordlös undersökning av världen, lik den vi alla gör i barndomen, innan vi erövrat språket. Att inte ha ord för det man ser. Så har jag ofta känt mig inför Ölands Stora alvar. Det är en känsla av ensamhet, av en sorg, när kvällen kommer. Hur kan vi förstå naturen och, för den delen, allt omkring oss, på ett oberoende och individuellt sätt?” (Ölands Stora alvar, mitt i ett världsarv, 2006)

Hans egna böcker om Öland och andra landskap är ett slags egensinnigt svar på sådana frågor. De föder ord och berättelser mitt i det ordlösa, gör begripligt också mitt i häpnaden.

Foto: Astrid Nydahl.

måndag 11 oktober 2010

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt ett: poeten.

Det har hänt mer än en gång att Anders Johansson påpekat för mig, att det är som poet han i första hand betraktar sig själv. Han gör alldeles rätt i det, eftersom poesin finns närvarande i det mesta han gör, inte minst i de ömsinta natur- och djurbetraktelserna skenbart skrivna på prosa, och i den inte sällan svindlande vackra fotokonsten.

Men med poet menar han här något specifikt. Han syftar på diktningen, den litterära källa han öst ur sedan tidiga år. Genom hela Anders Johanssons författarskap löper ju denna diktning, i samling efter samling, som oftast mötts med stor respekt av litteraturkritikerna och som gjort honom självklart närvarande i den krets av lyriker som lyckats fästa samtiden på pränt, ge den gestalt, göra den begriplig eller mindre obegriplig.

Anders Johanssons poesi rör sig så obesvärat mellan det konkret vardagliga och det upphöjt filosofiska:

Genom fönstret möter jag
kråkans öga
en undran blir hängade mellan oss.

När orden försvunnit in i
natten är vi
i samma mörker

(Frågan, ur samlingen Dikter om djur och människa, 1997)

eller som här:

Stå med mig, stilla
en minut
medan natten klättrar uppför
vår kulle.
Viska några hemligheter
du minns från livet.

(Natten, ur samlingen I kometens tid, 1998)

Det är ofta natt i Anders Johanssons poesi, och det är ofta både människor och djur som befolkar den. Nattens tystnad och mörker är förutsättningar för eftertanke i en kultur och en tid som vår, där allt mullrar och spränger sig fram, som om människan fruktade både det långsamma och det lågmälda. I Johanssons poetiska natt finner jag ofta vila. Jag stiger in i dessa dikter som i mina egna mörka rum om natten, jag ser hur iakttagelser och frågor formuleras med samma ödmjukhet, jag kan göra dem till mina. Kanske kunde man säga att trådarna löper samman här:

En häger ropar i höstnatten
Och jag vaknar i tron
Att det är min egen röst
Som försöker undfly drömmen.

Månen står över viken,
Orangefärgad.

Räkna mig till djuren,
De levande, som skriker
När hugget träffar dem.

Och för varje år,
En starkare önskan:
Att få leva i denna värld.

(Ropet, ur samlingen Stränderna 2006).

I mitt sätt att umgås med poesin är det här jag själv blir större än vid diskbänken eller med strykjärnet. Från det mycket vardagliga, det som ter sig banalt för att det måste göras, når jag här, genom dikten, fram till det som är existensens själva fundament. Det är vad verklig poesi gör med oss.

Foto: A. Nydahl.

Anders Johansson, hembygden och konsten.

Att publicera en hel essä i bloggen är kanske rena vansinnet. Men jag gör ett försök när jag nu lägger ut min essä om författaren och fotografen Anders Johansson. Jag gör det i fyra bloggtexter/ avsnitt, så blir de lättare att hantera och skilja från varandra. Utöver denna prolog blir det ett avsnitt om hans poesi, ett om hans naturskildringar i ord och bild, och ett om hans samhällskritiska texter.

*

Prolog.

För Anders Johansson som poet, naturskildrare och samhällskritiker förefaller ordet hembygd vara av central betydelse. Hade han fötts i Tyskland är jag övertygad om att han med självklarhet använt det fina gamla begreppet Heimat, alldeles obekymrad om vad dagens politiska elit skulle tycka om den saken.

Så här kan han skriva i en prosatext:

”Medeltidens målare trodde att själarna bröt sig loss och steg som ånga från nybakat bröd. Mer intresserar mig kropparna. Vi behöver övertygas om att de verkligen tillhörde dem som gick på jorden.” (Vid varje träd gör skuggan en paus, 2001),

eller som här i Huset:

”Ofta välvde sig en mjölkvit himmel över slätten som om den ville beröva huset all dess mening, tömma det. De som senare har bott där tror att deras företrädare råkat ut för olyckor som har med huset att göra. Därför fortsätter de att med händerna treva efter välkända föremål, som darrar vid beröring, pulserande av sitt gamla liv.” (ur Klockan, 1996).

Det finns andra texter där hembygdstemat är mycket tydligare, men jag har ändå valt dessa två exempel där det lyser fram i nyckelbegrepp som ”kropparna”, ”jorden”, ”välkända föremål.” Det är så våra liv ser ut. Vi rör oss på en punkt där vi känner oss hemma, ja faktiskt är hemma, i våra kroppar finns det förflutna inskrivet, från en generation till en annan överflyttas inte bara genetiska koder utan också välkända föremål. Det kunde ha varit en definition på heimat.

Varje människa har ett ursprung, en tillhörighet som sträcker sig både bakåt i historien och djupt ner i nuet, dess förutsättningar och villkor. Men i vår tid är människan hemlös och ett rö för vinden. Som högsta ideal framstår den ständige charterturisten som hellre ser flygplatsen, flygplanskroppen och solstranden som det högst eftersträvansvärda, ett slags platsens konsument snarare än en rotfast människa med språk, släkt och identitet. Charterturistens idealvilla är husvagnen eller flygkabinen och ändå vet han med sig att det inte är alla människor förunnat att leva som han eller hon gör.

Och då kommer jag till den andra punkten i Johanssons författarskap som länge varit så tydligt: hans medvetenhet både om tiden och platsen, hans ovilja att godta vad som helst av allt det som eliten vill pracka på oss, hans oförställt naturliga oppositionslusta och fastnaglande av hyckleriet, oavsett om det handlar om politik och ekonomi eller om kultur och religion.

I dessa avseenden är Anders Johansson en vår tids Vilhelm Moberg. Lustigt nog har han också sina bopålar i det landskap vi inte minst förknippar med ett slags vresigt och avigt allvar. Från Småland har han dock aldrig släppt blicken på Öland där ute i Östersjön. Och såväl öns alvarsmarker som fastlandets skog har fått vara fond för det han skrivit i många år.

Foto: U.W.

Mario Vargas Llosas spinnande, heta flickor.

”Innan indianflickan Bonifacia blir våldtagen är hon en tyst och skrämd figur – efter våldtäkten lägger hon ’blygt’ sina armar runt sergeantens axlar och viskar att hon aldrig haft en man förut, varpå de blir kära och gifter sig.”

Så skriver Kajsa Ekis Ekman i Dagens Nyheter. Hennes artikel handlar naturligtvis om nobelpristagaren Mario Vargas Llosas sätt att skönlitterärt gestalta kvinnor. Hon tillägger:

”Nåväl, världen är full av mysterier – problemet är att Bonifacia förblir fullständigt obegriplig, ett väsen och inte en människa. Inom loppet av en sida gråter hon, sedan gör hon motstånd, sedan hettar det i hennes kropp, sedan har hon en beslöjad stämma, sedan börjar hon ”spinna” och sedan gråter hon igen utan att någon har hunnit begripa varför. Porträttet av Bonifacia är inte ens platt – det har ingen dimension alls. Däremot beskriver Vargas Llosa mycket ingående hur hon ser ut under kjolen.”

Jag tror att Ekman träffar något mycket väsentligt. För min egen del avslutades läsningen av Vargas Llosa just för att jag tyckte att hans senare romaner var gubbsjuka på ett nästan fånigt sätt, som om varje man skulle behöva en tonårsflicka för att alls orka leva. Men å andra sidan mindes jag något som låg 20-30 år bakåt i tiden, ett författarskap som var spännande och oupphörligt intressant. Jag läste ju hans romaner på den tiden i akt och mening att recensera dem och minns att jag var odelat positiv. Vad hade hänt med författaren och med hans fiktiva värld?

Man kan konstatera att detta är ett ämne som diskuterats mycket sedan Peter Englund tillkännagav vem som skulle få priset. Att kulturvänstern blev upprörd över valet är lika självklart som att motsvarande höger upprördes över valet av Harold Pinter, så det är inte det intressantaste. Jag tycker att man däremot kan diskutera sakligt och förnuftigt om hur de människor ser ut, beter sig och handlar som finns i varje skönlitterärt verk, och då menar jag inte alls att vi ska längta efter mönstergilla, moraliskt oantastliga gestalter. Nej, jag menar att författarens världsbild ger den främsta förklaringen till gestalterna. I det avseendet är de spinnande och heta kvinnorna hos Vargas Llosa mer än intressanta. Är de inte rentav ett slags drömmodeller som läsaren – den manlige – kan spegla sig i? Och om litteraturen bara fungerar som en spegel har den förlorat intresse. Den blir ett ting bland andra ting. Ett objekt att inreda hemmet med.

Foto: A. Nydahl.