tisdag 12 oktober 2010

En nazipöbel i rikemansgettot.

En liten nazipöbel finns det uppenbarligen i rikemansgettot Höllviken. Det berättar Sydsvenskan om idag:

När medlemmar från Judiska församlingen i Malmö besökte sin kursgård i Höllviken i helgen trakasserades de av ett tjugotal ungdomar. De skanderade ”heil Hitler”, ”jude­svin” och ”judejävlar förstör Höllviken”.

Läs hela artikeln och fundera över orsak och bakgrund. Är det någon som undrar varför Malmös judar vill lämna staden och regionen? Stranden på bilden ligger en bit utanför Åhus, men den hade lika gärna kunna ligga i Höllviken (foto: A. Nydahl).

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt tre: samhällskritikern.

Det händer ofta att man möter religionskritikern i Johanssons texter. Låt mig börja med en ganska typisk dikt, Nu (ur I kometens tid, 1998). Där skildrar han sin reaktion inför en predikan med ordet Hästskit! och tillägger: ”eller något annat påtagligt/ som håller oss kvar här/ nu, nu, nu. /Och efter oss/ de förträffliga maskarna.”

Kanske kan man här frestas tro att han är helt renons på andliga eller mystika dimensioner. Inget kunde vara mer fel. Det han vänder sig emot är med all säkerhet teologin, gud som vetenskap och myndighet. Kyrkan och moskén symboliserar en övermakt, förklädd till andlighet. Han vänder sig i vrede och går därifrån. Gång på gång möter man dels en traditionell religionskritik riktad mot kristendomen. Ingen har, så vitt jag vet, invänt mot den. Men när han tar till storsläggan mot världens nu fortast växande religion, islam, då försöker den etablerade mediamakten förlöjliga och sätta stämplar på honom.

Och ändå är det exakt samma kritik han riktar mot islam, i dess egenskap av politisk rörelse med maktanspråk, i samband med en omfattande invandringsvåg från de muslimska länderna i arabvärlden, som på bara några årtionden förvandlat inte bara vårt eget land utan det mesta av Europa, med gettobildning, segregation, kriminalitet och religiöst-politiska särintressen och krav på omdaning av det sekulära samhället. Kanske har Anders Johanssons kritik här varit pionjärens. Innan de flesta av oss yppat annan kritik än den som kommer fram vid köksbordet, skrev han i ämnet, debatterade och försökte få fjällen att falla från våra ögon.

Det ideologiska åsikts- och livsstilspaket som kallas ”mångkultur” och den politisk-religiösa rörelsen islamism är två viktiga ämnen för Anders Johansson. Han berör dem i flera större texter i sina böcker. Låt oss börja med mångkulturen. För tjugo år sedan använde man begreppet som ett sätt att beskriva ett samhälle som öppnat sig mot omvärlden, som tog emot flyktingar och invandrare och som talade om allas rätt och närvaro. Som tiden gick kom begreppet att bli ett slags ideologiskt filter för all kritik mot det som gått snett i det moderna projektet: gettobildning, segregation, etnifiering av det offentliga samtalet etc.

Därmed kunde man också säga att begreppet mångkultur slog över i sin motsats och kom att beteckna ett samhälle och ett tillstånd där relativismen, bristen på kulturell och nationell identitet blir det utmärkande och där en låt-gå-anda präglar alla diskussioner. I stor beröringsångest avvisades all kritik mot projektet som antingen ”rasism” eller ”främlingsfientlighet”. Trots att hela det politiska etablissemanget verkade vara överens om att driva politik på det sättet växte kritiken. Idag har vi en öppen och politiskt organiserad front mot etablissemanget som inte räds klarspråket. Anders Johanssons texter har föregått denna med många år, och hans argument är i högsta grad relevanta också idag, som när han skriver:

”Europa kommer möjligen inom något eller några decennier att befinna sig i ett kulturellt, socialt och religiöst krig med den muslimska världen, i grunden ännu en repris på den gamla trista kampen mellan tro och vetande. Det går inte att bemöta denna attack mot det sekulära samhället genom att vända andra kinden till, förlåta, blott bortse från, eller hänvisa till budorden. Jag tror fullt och fast på något så otidsenligt som nationell säkerhet och på ordens och tankens frihet.” (ur När samtalet tystnar, från Sanningen är originell, 2005).

Min text ingår i denna nyutkomna antologi.

Redan vårvintern 2003 initierade Anders Johansson en klargörande debatt i Ölandsbladet om invandringspolitikens skuggsidor, och i stridsskriften I landet Censurien (2008) samlade han ett antal viktiga texter i denna anda, om vår tid, dess medgörliga underdånighet och vår brist på oppositionellt sanningssökande och revolt mot de av överheten påbjudna åsikterna. I titelessän skriver han om Ezra Pound och hur omöjligt det hade varit för honom att verka också i vårt land, idag, i en kultur av ”godhet” och vingbruten demokrati. Han avslutar med orden:

”Men också de sympatiska karaktärer som i sin synbarliga ärlighet ber om gillande är olidliga. Jag avskyr den röst som vädjar om att bli uppskattad, som försöker vara ”korrekt” och följa den politiskt korrekta linjen. Det är både rotariansk skrytmentalitet och stalinistisk partigängarmentalitet. Kultur är i grunden något annat, något evigt pågående, ett kaleidoskop av röster.”

Det kaleidoskopiska går alltid förlorat i samhällen där den kritiska synpunkten undertrycks. Också i Sverige, med grundlagsfäst yttrande- och tryckfrihet ser vi hur varje motröst undertrycks eller tystas. Det är i det perspektivet Anders Johanssons skriftställningar i de frågor som rör det mytologiskt mångkulturella eller det islamistiska hotet mot vår samhällsordning, blir så viktigt.

Att diskussionen om islamismen och dess terror och vardagliga krav på särbehandling av muslimer som lever i vårt land, så länge undertryckts, förlöjligats eller helt stoppats, har skadat grundläggande egenskaper för det svenska samhället och bidragit till att göda extrema krafter. Om vi inte kan enas om demokratins mest grundläggande beståndsdelar kan vi varken förändra eller förbättra sociala, ekonomiska, politiska eller kulturella villkor.

I den sociala debatt Johansson deltar ska man också komma ihåg att han till exempel utförligt skrivit om vetenskapsmän som Linné och Darwin. Den senare ägnade han volymen Darwins skugga 2008, i vilken han betonar naturens, djurens och människornas värde på individnivå. Det är ett av de återkommande inslagen i hans texter, det idag så viktiga individ-perspektivet, ur vilket allt som har med skyldigheter och rättigheter att göra egentligen stammar. I den vackra volymen Linné på Öland och i vår tid (utgiven 2006) problematiserar han bl.a. människans anspråk på överhöghet och resonerar kring vår plats i den jordiska helheten, där de andra, icke-mänskliga varelsernas perspektiv också lyfts fram.

I den del av Anders Johanssons författarskap som ägnas de sociala och politiska frågorna tycker jag mig se den röda tråden. Det är den som kan kallas hembygden, hemorten, den egna byn eller staden, huset, hemmet, familjen. Att bejaka den tillhörigheten borde vara alldeles självklart, men eftersom vi lever i en tid som premierar rotlöshet och hyllar famlandet efter identitet och kallar själva famlandet för ideal, framstår hans författarskap som mycket ovanligt. Jag är däremot övertygad om att det har livskraft och att det för kommande generationer kommer att säga mycket om oss som lever, verkar och skapar i detta kaotiska nu.

Foto: Astrid Nydahl

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt två: naturskildraren i ord och bild.

Eftersom jag själv rest till Öland i mer än trettio år, oftast på sommaren, men också under vinterhalvåret, och vistats på Södra bruket med en känsla av lättnad och frid, har jag också med stor glädje och nyfikenhet följt Anders Johanssons idoga arbete med att i ord och bild dokumentera öns liv. När han reser Öland runt gör han det med hemvistens hela okonstlade närvaro. Öland är, i lika hög grad som Småland, ett heimat för honom. Hembygden är här allt det som rör sig mellan jorden och himlen i språk, gester, sedvänjor, flora och fauna. Hembygden är rynkor i de äldres ansikten, husens liv och historia, hur horisonten tecknas och hur enskilda fågelarters sång låter. Hembygden är politik och engagemang, hembygden är avskildhet, solitär tystnad och gemenskap, allt med samma självklarhet utifrån dagsformens behov och krav. I Anders Johanssons ölandsskildringar finner man allt det som är mänskligt och bortom-mänskligt.

I Fåglar på Öland (2008) läser jag:

”Bofastheten är en vattendelare i hela vår kulturutveckling. Den måste ha omformat människan, betvingat hennes oro, utan att lyckas helt. Det löper en linje från dessa frostnupna stenar från stenåldern till vår tids maskinkultur. När jag tänker på detta undrar jag också om något gått förlorat på vägen. Ingen kan tro att de 5000 åren bara har varit en oavbruten skördetid i människans historia. Var människan en gång i djup kontakt med sin omgivning eller är det bara ett fromt talesätt? Finns det verkligen ett förbund mellan allt levande?”

Jag kan inte läsa Anders Johanssons naturböcker som något annat än ett personligt sätt att skapa detta slags samband, över de långa tidsförloppen men också över de nära och täta geografiska förbindelserna. Ölandsbron är en mycket bra symbol för denna så ofta företagna resa i hans verksamhet. Rastlöst återkommer han ständigt till detta landskap, i hela dess mångfald och komplexitet skildrat med en nästan fysisk kärlek:

” Är det en dialog jag för med detta landskap? Eller är det en ordlös undersökning av världen, lik den vi alla gör i barndomen, innan vi erövrat språket. Att inte ha ord för det man ser. Så har jag ofta känt mig inför Ölands Stora alvar. Det är en känsla av ensamhet, av en sorg, när kvällen kommer. Hur kan vi förstå naturen och, för den delen, allt omkring oss, på ett oberoende och individuellt sätt?” (Ölands Stora alvar, mitt i ett världsarv, 2006)

Hans egna böcker om Öland och andra landskap är ett slags egensinnigt svar på sådana frågor. De föder ord och berättelser mitt i det ordlösa, gör begripligt också mitt i häpnaden.

Foto: Astrid Nydahl.

måndag 11 oktober 2010

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt ett: poeten.

Det har hänt mer än en gång att Anders Johansson påpekat för mig, att det är som poet han i första hand betraktar sig själv. Han gör alldeles rätt i det, eftersom poesin finns närvarande i det mesta han gör, inte minst i de ömsinta natur- och djurbetraktelserna skenbart skrivna på prosa, och i den inte sällan svindlande vackra fotokonsten.

Men med poet menar han här något specifikt. Han syftar på diktningen, den litterära källa han öst ur sedan tidiga år. Genom hela Anders Johanssons författarskap löper ju denna diktning, i samling efter samling, som oftast mötts med stor respekt av litteraturkritikerna och som gjort honom självklart närvarande i den krets av lyriker som lyckats fästa samtiden på pränt, ge den gestalt, göra den begriplig eller mindre obegriplig.

Anders Johanssons poesi rör sig så obesvärat mellan det konkret vardagliga och det upphöjt filosofiska:

Genom fönstret möter jag
kråkans öga
en undran blir hängade mellan oss.

När orden försvunnit in i
natten är vi
i samma mörker

(Frågan, ur samlingen Dikter om djur och människa, 1997)

eller som här:

Stå med mig, stilla
en minut
medan natten klättrar uppför
vår kulle.
Viska några hemligheter
du minns från livet.

(Natten, ur samlingen I kometens tid, 1998)

Det är ofta natt i Anders Johanssons poesi, och det är ofta både människor och djur som befolkar den. Nattens tystnad och mörker är förutsättningar för eftertanke i en kultur och en tid som vår, där allt mullrar och spränger sig fram, som om människan fruktade både det långsamma och det lågmälda. I Johanssons poetiska natt finner jag ofta vila. Jag stiger in i dessa dikter som i mina egna mörka rum om natten, jag ser hur iakttagelser och frågor formuleras med samma ödmjukhet, jag kan göra dem till mina. Kanske kunde man säga att trådarna löper samman här:

En häger ropar i höstnatten
Och jag vaknar i tron
Att det är min egen röst
Som försöker undfly drömmen.

Månen står över viken,
Orangefärgad.

Räkna mig till djuren,
De levande, som skriker
När hugget träffar dem.

Och för varje år,
En starkare önskan:
Att få leva i denna värld.

(Ropet, ur samlingen Stränderna 2006).

I mitt sätt att umgås med poesin är det här jag själv blir större än vid diskbänken eller med strykjärnet. Från det mycket vardagliga, det som ter sig banalt för att det måste göras, når jag här, genom dikten, fram till det som är existensens själva fundament. Det är vad verklig poesi gör med oss.

Foto: A. Nydahl.

Anders Johansson, hembygden och konsten.

Att publicera en hel essä i bloggen är kanske rena vansinnet. Men jag gör ett försök när jag nu lägger ut min essä om författaren och fotografen Anders Johansson. Jag gör det i fyra bloggtexter/ avsnitt, så blir de lättare att hantera och skilja från varandra. Utöver denna prolog blir det ett avsnitt om hans poesi, ett om hans naturskildringar i ord och bild, och ett om hans samhällskritiska texter.

*

Prolog.

För Anders Johansson som poet, naturskildrare och samhällskritiker förefaller ordet hembygd vara av central betydelse. Hade han fötts i Tyskland är jag övertygad om att han med självklarhet använt det fina gamla begreppet Heimat, alldeles obekymrad om vad dagens politiska elit skulle tycka om den saken.

Så här kan han skriva i en prosatext:

”Medeltidens målare trodde att själarna bröt sig loss och steg som ånga från nybakat bröd. Mer intresserar mig kropparna. Vi behöver övertygas om att de verkligen tillhörde dem som gick på jorden.” (Vid varje träd gör skuggan en paus, 2001),

eller som här i Huset:

”Ofta välvde sig en mjölkvit himmel över slätten som om den ville beröva huset all dess mening, tömma det. De som senare har bott där tror att deras företrädare råkat ut för olyckor som har med huset att göra. Därför fortsätter de att med händerna treva efter välkända föremål, som darrar vid beröring, pulserande av sitt gamla liv.” (ur Klockan, 1996).

Det finns andra texter där hembygdstemat är mycket tydligare, men jag har ändå valt dessa två exempel där det lyser fram i nyckelbegrepp som ”kropparna”, ”jorden”, ”välkända föremål.” Det är så våra liv ser ut. Vi rör oss på en punkt där vi känner oss hemma, ja faktiskt är hemma, i våra kroppar finns det förflutna inskrivet, från en generation till en annan överflyttas inte bara genetiska koder utan också välkända föremål. Det kunde ha varit en definition på heimat.

Varje människa har ett ursprung, en tillhörighet som sträcker sig både bakåt i historien och djupt ner i nuet, dess förutsättningar och villkor. Men i vår tid är människan hemlös och ett rö för vinden. Som högsta ideal framstår den ständige charterturisten som hellre ser flygplatsen, flygplanskroppen och solstranden som det högst eftersträvansvärda, ett slags platsens konsument snarare än en rotfast människa med språk, släkt och identitet. Charterturistens idealvilla är husvagnen eller flygkabinen och ändå vet han med sig att det inte är alla människor förunnat att leva som han eller hon gör.

Och då kommer jag till den andra punkten i Johanssons författarskap som länge varit så tydligt: hans medvetenhet både om tiden och platsen, hans ovilja att godta vad som helst av allt det som eliten vill pracka på oss, hans oförställt naturliga oppositionslusta och fastnaglande av hyckleriet, oavsett om det handlar om politik och ekonomi eller om kultur och religion.

I dessa avseenden är Anders Johansson en vår tids Vilhelm Moberg. Lustigt nog har han också sina bopålar i det landskap vi inte minst förknippar med ett slags vresigt och avigt allvar. Från Småland har han dock aldrig släppt blicken på Öland där ute i Östersjön. Och såväl öns alvarsmarker som fastlandets skog har fått vara fond för det han skrivit i många år.

Foto: U.W.

Mario Vargas Llosas spinnande, heta flickor.

”Innan indianflickan Bonifacia blir våldtagen är hon en tyst och skrämd figur – efter våldtäkten lägger hon ’blygt’ sina armar runt sergeantens axlar och viskar att hon aldrig haft en man förut, varpå de blir kära och gifter sig.”

Så skriver Kajsa Ekis Ekman i Dagens Nyheter. Hennes artikel handlar naturligtvis om nobelpristagaren Mario Vargas Llosas sätt att skönlitterärt gestalta kvinnor. Hon tillägger:

”Nåväl, världen är full av mysterier – problemet är att Bonifacia förblir fullständigt obegriplig, ett väsen och inte en människa. Inom loppet av en sida gråter hon, sedan gör hon motstånd, sedan hettar det i hennes kropp, sedan har hon en beslöjad stämma, sedan börjar hon ”spinna” och sedan gråter hon igen utan att någon har hunnit begripa varför. Porträttet av Bonifacia är inte ens platt – det har ingen dimension alls. Däremot beskriver Vargas Llosa mycket ingående hur hon ser ut under kjolen.”

Jag tror att Ekman träffar något mycket väsentligt. För min egen del avslutades läsningen av Vargas Llosa just för att jag tyckte att hans senare romaner var gubbsjuka på ett nästan fånigt sätt, som om varje man skulle behöva en tonårsflicka för att alls orka leva. Men å andra sidan mindes jag något som låg 20-30 år bakåt i tiden, ett författarskap som var spännande och oupphörligt intressant. Jag läste ju hans romaner på den tiden i akt och mening att recensera dem och minns att jag var odelat positiv. Vad hade hänt med författaren och med hans fiktiva värld?

Man kan konstatera att detta är ett ämne som diskuterats mycket sedan Peter Englund tillkännagav vem som skulle få priset. Att kulturvänstern blev upprörd över valet är lika självklart som att motsvarande höger upprördes över valet av Harold Pinter, så det är inte det intressantaste. Jag tycker att man däremot kan diskutera sakligt och förnuftigt om hur de människor ser ut, beter sig och handlar som finns i varje skönlitterärt verk, och då menar jag inte alls att vi ska längta efter mönstergilla, moraliskt oantastliga gestalter. Nej, jag menar att författarens världsbild ger den främsta förklaringen till gestalterna. I det avseendet är de spinnande och heta kvinnorna hos Vargas Llosa mer än intressanta. Är de inte rentav ett slags drömmodeller som läsaren – den manlige – kan spegla sig i? Och om litteraturen bara fungerar som en spegel har den förlorat intresse. Den blir ett ting bland andra ting. Ett objekt att inreda hemmet med.

Foto: A. Nydahl.

Georg August Wallins skrifter.

Det finns böcker och det finns böcker. Den vanligaste sortens böcker idag borde kallas för något annat: Fem på nya äventyr-tidsfördriv, läsövning, lättläst/pekböcker för vuxna? Stora bokstäver på grått och sönderfallande papper som formulerar en kriminalgåta eller ännu större färgbilder på högblankt papper föreställande maträtter, turistorter eller livsstilar. Dessa "böcker" lämnar jag alltid därhän.

Sedan finns det litteratur. Det är med den jag lever dagligen, litteraturen som är ett livsavtryck, som är skriven mer av nödvändighet än utifrån spekulation. Men det finns också ett slags oumbärliga bokverk. Ett sådant har jag fått av en vän i Finland: Georg August Wallins skrifter, band 1 som har rubriken Studieåren och Resan till Alexandria. Det är Svenska Litteratursällskapet i Finland som ger ut verket (och i Sverige av förlaget Atlantis).

Detta storverk, som innehåller dagböcker och brev av Georg August Wallin kan man med fördel läsa om man vill bekanta sig med en tidsepok före den nedbrytande moderniteten och konsumismen. Man skulle kunna säga att orientalisten Wallin förebådar denna tid, och att han under sina resor 1843-1849 på Arabiska halvön och Sinaihalvön, i Egypten, Syro-Palestina och Persien lyckades samla in väsentligt materal om bland annat arabiska dialekter och stamförhållanden. Förlaget uppger att han under dessa resor uppträdde förklädd, han sade sig vara muslimen Abd al-Wali och kunde därför också besöka de för icke-muslimer stängda städerna Mekka och Medina. Wallin förebådar också tiden för de koloniala sammanbrotten och dagens politiska, territoriella och nationella sammanstötningar. Kunskap om en sådan tid kan också skapa en bättre förutsättning för kunskap om det som sker just idag.

Detta vackra förstaband innehåller material från Wallins studieår i Helsingfors och S:t Petersburg och från resan till Egypten via Hamburg, Paris, Marseille, Konstantinopel och senare ankomsten till Alexandria i december 1843. Verket är illustrerat med fotografier och annat material och ett mirakel bara att bläddra i. Ville man förkovra sig särskilt i just det här ämnet hade man material för många långa dagar och nätter. Kanske ett motgift mot vår samtids hetsande "bok"-industri som dödar ett verk mindre än ett halvt år efter att det utkommit?

(Stort tack till Anders W, Billnäs)

söndag 10 oktober 2010

Den förbannade anonymiteten.

I min barndomsstad Malmö fanns det ett fenomen som jag i unga år upptäckte och äcklades av: de anonyma insändarna i Kvällsposten. Insändarsidan fylldes dagligen av åsikter, hållningar och språkligheter på en nivå som jag inte i min vildaste fantasi kunde förknippa med mänsklig bildning eller begåvning. Insändarsidan var kvällstidningens slaskspann, dess rännsten och soptipp. De språkliga utbrotten brukade signeras "Upprörd skattebetalare" eller något liknande. Det fanns några få tillfällen då jag kunde respektera insändarsidans texter, och det var när de undertecknats med namn och man därför kunde utgå ifrån att en livs levande, skrivkunnig människa stod bakom orden. Men det var ytterst sällsynt.

Nätkulturen är vår tids insändarsida. Det finns tiotusentals anonyma bloggar. Jag vet att hot- och hatkulturen i Sverige gör att människor inte vågar eller vill framträda med sitt namn. Med respekt godtar jag det, eftersom jag själv utsatts för hot och vet vad de åstadkommer av rädsla, ångest och mardrömmar. Men den valrörelse och eftervalsperiod vi gått igenom har fått mig att försöka förstå och analysera anonymitets-fenomenet närmare.

Det jag främst insett är, att anonymiteten i sig medför eller underlättar för ett språk och en argumentation som inte hade varit möjligt annars. Bakom en pseudonym eller en fiktiv gestalt kan den inre busen ställa sig längst fram och skrika. Det blir plötsligt möjligt att skriva sådant som man kanske inte skulle ha gjort annars.

Det är mot den bakgrunden jag lovat mig själv att aldrig - och jag menar aldrig - skriva, publicera eller låta trycka texter som jag inte kan stå för. Min blogg har alltsedan starten funnits i mitt eget namn, av det enkla skälet att den ger mig en direktkontakt med de människor som läser mina böcker. Så vill jag att det ska fortsätta vara. Jag har aldrig publicerat en text under pseudonym, och då har jag ändå skrivit en hel del under årens lopp som ingripit i minst sagt kontroversiella ämnen.

Det är de senaste tre månadernas kusliga utveckling av den svenska offentligheten som verkligen fått mig att tänka igenom detta - igen. Om och när jag skriver om det som inte flyter med strömmen, så gör jag det utifrån en seriös ambition. Jag tror inte på ryggmärgsreflexen som skrivmetod och jag misstror djupt tanken att vissa ämnen är så tabu att de inte låter sig diskuteras.

Jag är medveten om att detta leder till spekulationer, rykten och förtal. Låt det vara så. Jag kan inte annat än hänvisa till mina texter. Det som skrivits i mitt namn står jag för, oavsett om det de senaste 35 åren publicerats i en dagstidning, en tidskrift, en bok eller i en blogg. Det som varit mindre väl genomtänkt, omoget eller helt enkelt bara dumt skrivet får man försöka betrakta med mild självironi, en senare tids kritiska distans eller helt enkelt bara ångra för att sedan gå vidare.

Bild: Oppmannasjön, Skåne i september. Foto: A. Nydahl

Bent Blüdnikow: Bombeterror i København. Trusler og terror 1968 - 1990 (Gyldendal).

Sedan 11 september 2001 har vi gång på gång fått kunskap om våldsplaner riktade mot olika institutioner, redaktioner och enskilda personer i Danmark. Men det vore galet om man trodde att detta var nya fenomen. Bomber har exploderat i Köpenhamn många gånger, också efter andra världskriget då staden ockuperats av den tysk-nazistiska krigsmakten.

Journalisten Bent Blüdnikow har under många år för tidningen Berlingske Tidende skrivit om samtidsfrågor. Han är historiker, född 1954, har arbetat som forskare vid Rigsarkivet och är nu kulturjournalist vid Berlingske. Hans tidigare böcker har handlat mycket om nazismen och kampen mot de judehatande krafterna. Han har också skrivit om kalla kriget.

Med sin nya bok, Bombeterror i København. Trusler og terror 1968 - 1990, kliver han rakt ner i de senaste fyra årtiondenas historia, där framför allt vänsterns, palestinaaktivismens men också högerextremismens attentatsaktivister synas. I dansk litteratur har man de senaste åren särskilt satt sökarljuset på den s.k. Blekingegade-ligan och dess rån och våldshandlingar, men Bent Blüdnikow vidgar kretsen av ämnen, även om ligan också finns med i hans historieskrivning. Dels avslöjar han en rad spektakulära mordplaner som aldrig genomfördes eller misslyckades: mot den israeliske presidenten Chaim Herzog, USA:s försvarsminister Caspar Weinburger och danska personligheter som överrabbinen Bent Melchior och Politikens chefredaktör, Herbert Pundik.

Attentatet mot Northwest Orient Airlines kontor.
Mannen på bilden, en marockansk turist,
dog av sina svåra brännskador.

Inte bara danska medborgare var inblandade i de olika våldsdåden. Där fanns som aktiva såväl palestinier som japaner, armenier som kurder, fransmän såväl som västtyskar.

Ett av de mycket våldsamma och blodiga dåden riktades mot Köpenhamns judar, då synagogan och det judiska ålderdomshemmet utsattes för bombattentat i juli 1985. Bara en stund tidigare exploderade bomber också vid Northwest Orient Airlines kontor. En människa dog, många blev svårt sårade. Har vi glömt det, trots att det endast är 24 år sedan? Ja, jag tror att vi glömt.

Bent Blüdnikow visar att det har betydelse att vi minns. Minnet är vår bästa kompass för samtiden. Om vi minns de blodiga dåd som Bent Blüdnikow skildrar kan vi också lättare förhålla oss till de alldeles aktuella terrordåden. Förbluffande mycket av det som Bent Blüdnikow berättar om har förbindelser med Mellanöstern, främst den tidens sekulära palestinska grupper, som på leninistisk grund bedrev sin terror, som PFLP och dess "kosmopolitiska" mordpatruller.

Bombdåd mot en kosheraffär i Köpenhamn, på Vendersgade,
bara några månader efter attentatet mot synagogan.

I dessa aktiviteter tros också Libyen och Kaddafi spelat en avgörande roll, och Bent Blüdnikow vidgar sitt danska perspektiv till att också omfatta dåd runtom i Norden och ute i världen, som Achille Lauro-morden, bomber i Amsterdam och Lockerbie-sprängningen som väl trots rättegångar och domar får anses tämligen lagd i dunkel. Slutligen ska påpekas att Bent Blüdnikow också berättar utförligt och initierat om saker som hade att göra med den grekiska militärjuntan, den japanska Röda Armén och tyska RAF. Som enskilt verk överträffar Bent Blüdnikows nya bok det mesta i ämnet som utgivits i Skandinavien.

lördag 9 oktober 2010

Joyce Carol Oates: Dagbok 1973-1982 (Bonniers, redigering av Greg Johnson, översättning av Ulla Danielsson)

”Den förnimbara världen med alla dess svåra frestelser, dess skönhet, förmånen av den, de mänskliga relationernas ständiga drama…”

Så skriver Joyce Carol Oates i sin dagbok den 22 juli 1977 och sammanfattar därmed oavsiktligt också något som kunde sägas gälla hela denna dagboksvolym som nu utkommit i svensk översättning. Det är nämligen inte alls så som vissa kritiker påstått, att Oates ”bara” skriver om hur mycket hon älskar sin man och med vilka människor hon umgås på fritiden. Det är en nidbild av en mycket spännande, tät och informationsrik volym, som just handlar om det citatet ovan visar, utifrån den skönlitterära författarens intresse och begåvning.

De drygt femhundra sidorna är ett urval gjort av Greg Johnson, med både strykningar i enskilda stycken och längre avsnitt som ansetts vara av alltför privat karaktär. Originalboken utkom 2007 på Oates eget förlag The Ontario Review Press, tidskriften och förlaget som fr.a. hennes make Raymond J. Smith drev fram till sin död i februari 2008. Det omfattar perioden 1973 – 1982, varje år inleds med en redaktionell text om Oates förehavanden och utgivning. Boken har dessutom ett förord av Oates själv, i vilket hon understryker att hon aldrig kunnat tänka sig att publicera – eller ens skriva – en dagbok som ”redskap för min aggression”. Den innehåller alltså inga spektakulära angrepp på kollegor i litteraturens värld, och redan det är befriande. Det är inte detsamma som att den skulle sakna sociala, politiska eller kulturella konflikter. Bland annat berättar Oates vid återkommande tillfällen om de stalker som förföljer och t.om. dödshotar henne.

Grunden för dagboken är det vi kallar vardagslivet: läsning, skrivande, umgänge, familjeliv, läraryrket – och naturligtvis reflektioner kring litteratur och kultur i vidare bemärkelse. För en författare blir vardagslivet självklart präglat av litteratur.

Oates skriver med nykter stillsamhet. Hon tar aldrig till överord, vare sig termometern stiger mot 40 grader eller för att berätta om kärleken till sina föräldrar. Hon är, också i dagboken, en berättare. Hon röjer förvisso djupa sprickor i sitt eget liv – anorexin och funderingarna kring självsvälten är här den största och allvarligaste – men hon försöker aldrig skriva så att det skulle passa en löpsedel, gagna ett rykte eller en sladderspalt. Hon konstaterar att anorexin är ”en kontrollerad och utdragen form av självmord” men tror också att en av dess drivkrafter är att det som främst lockar är ”en förvandlad, upphöjd vision av en själv”. På det sättet kan anorektikern ”förflytta sig upp över den grova fysiska nivån.”

Under de år dagboken omfattar skriver Oates några av sina kanske främsta verk, som på svenska fick namnen Ljusets ängel, Marya – ett liv, Morgonstjärnan, Det var vi som var Mulvaneys, ett stort antal noveller bl.a. publicerade i antologin Normal kärlek: 12 berättelser, men kanske först och främst den stora, gotiska romanen Bellefleur som utkom på svenska 1982. Under mycket lång tid får läsaren följa Oates i arbetet med den, liksom med de lika omfattande romaner som skulle följa därefter och som sammantagna utgjorde vad hon själv kallade en gotisk trilogi.

”Meningen med livet är att fördjupa sig i skönhet” skriver hon våren 1978. Denna insikt kan tyckas född ur Oates sociala vara, som börjar i en mycket fattig, proletär nivå, för att sedan via medelklassen hamna i det som har med ekonomisk makt och status att göra, nämligen det Oates kallar ”lägre överklassen” trots att denna tillvaro alltid tycks begränsas av hennes ”tuffa proletära bakgrund”. När hon skriver om detta formulerar hon också en hyllning till ”den amerikanska arbetarrörelsen (Gud välsigne den – framför allt min farfar Woobly)”.

Nobelpriset då? Jodå, alltsedan 1970-talet tycks hon ha förekommit i spekulationerna och hon för nästan årligen in anteckningar om vem som står på tur, och huruvida hon själv ”står på listan”. Som läsare kan man tänka att det är hög tid nu. Hon är definitivt en av de stora amerikanska berättarna, och med sin essäistik och poesi därtill är hon kvalificerad i långt högre grad än flera tidigare mottagare. Och ändå tror jag att hon själv finner det minst lika tillfredställande att i oktober 1981 kunna föra in i dagboken att Bellefleur, då i tredje pocketupplagan, tryckts i ”fantastiska 783 000 exemplar”.

Bilden från Kalvholmen i Finland är tagen av U.W.

Ledan, flykten.

"Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

Bild: Pojo, Finland. Foto: U.W.

Hélène Cixous: Inuti (Modernista, övers. Sara Gordan och Kerstin Munck)

Det tog lång tid för redan legendariska Hélène Cixous att få sina svenska uttolkare. Bortsett från en tidigare översatt novell, är detta första gången vi kan läsa en hel roman av fransyskan med den algeriska bakgrunden. Romanen berättar om en (aldrig geografiskt utsagd) barndom i Alger, farmoderns starka betydelse för den lilla flickan, faderns död och hur man skapar – omskapar – sig rottrådar. Hélène Cixous är en mycket subtil författare, som med små språkliga förskjutningar – t.ex. med ord på tyska – skriver sig fram till det som också är historia, nämligen de egna judiska, europeiska rötterna. Här möter vi en människa som bär på det marterade folkets olycka, samtidigt med en kolonial erfarenhet av den franska maktutövningen i Algeriet.

I centrum för romanen står själva familjen: modern och fadern, farmodern, brodern och berättaren själv. Faderns död är inte något som Cixous skriver om. Snarare skriver hon sig in i förlusten av honom, skapar hans död, frånvaro och samtidiga införlivande i henne själv. Språket är i Hélène Cixous författarskap lika mycket ett ämne som ett redskap. Texterna handlar om sin egen tillblivelse, i lika hög grad som de gestaltar eller frambesvärjer en fysisk omgivning.

Det är, som Kerstin Munck påpekar i förordet, frågan om att få spåren av fadern att ”utgöra en barriär mot döden och glömskan”. Samtidigt med byggandet av detta minne vänder hon sig i vrede mot den koloniala erfarenheten (som under läsningens gång flera gånger påminner mig om såväl Marguerite Duras som Nina Bouraouis författarskap – där konflikten mellan kolonialmakten och kolonin också skrivs som en motsättning mellan sexuell identitet och manligt kontra kvinnligt). Munck visar hur denna erfarenhet blir ett förlorat barndomsland och ett tvång att anta sig en ”imaginär nationalitet som är den litterära nationaliten”. Liksom många före henne, konstaterar Hélène Cixous att språket, texten, är hennes enda hemland och identitet (i samma mening som den Imre Kertész skapat).

Hélène Cixous har utgivit mer än sextio böcker, pjäser och texter i konstnärliga, filosofiska och politiska frågor. Hennes goda rykte kommer sig också av det faktum att hon startade Paris åttonde universitet, till vilket hon knöt forskare som Tzvetan Todorov, Michel Foucault och Gilles Deleuze. Hennes lördagsseminarier är närmast mytologiska vid det här laget.

Man kan alltså bara med öppna sinnen ta emot denna bok. För den som länge väntat på svenska översättningar tar jag den som ett tecken på att Hélène Cixous nu äntligen ska bli en självklart närvarande författare, också på vårt språk. Kerstin Munck och Sara Gordan är noga med att påpeka att deras svenska version ska ses som ”en tolkning”. Hélène Cixous texter är så präglade av språkliga nybildningar att en ren översättning inte vore möjlig. Jag kan inte annat än bejaka den metod de använt, den svenska tolkningen är i alla avseenden fantastiskt rik.

*

Hélène Cixous föddes 1937 i Algeriet. Judinna uppvuxen i ett muslimskt land kom hon 1955 till Frankrike, där hon debuterade med en novellsamling 1967. Vid sidan av sitt författarskap är hon också professor i engelsk litteratur och grundade i Paris ett kvinnovetenskapligt forskningscenter. Varje lördag håller hon ett internationellt seminarium i Paris, dit studenter från hela världen söker sig. Romanen har översatts av Sara Gordan och Kerstin Munck. Munck har tidigare utgivit en studie i Hélène Cixous författarskap, Att föda text (Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2004) där hon bl.a. skriver: ”Mot döden ställer Hélène Cixous skriften”.

Bilder: Ivösjön september 2010. Foto: A. Nydahl

fredag 8 oktober 2010

Fredagstanken

Idag är det fredag igen, dags att knyta ihop veckosäcken. Igår kväll föll jag, för första gången på mycket länge, ner i fadon. En helkväll med Joana Amendoeira, såg hela konserten som Carlos spelade in när hon uppträdde här i Kristianstad för fyra år sedan. Allt kom tillbaka: glädjen och tårarna, känslan av tomhet och misslyckande, den väldiga sorgen över allt som gick fel och en lika stor glädje över allt det som Lissabons gränder och människor givit mig.

Igår kom också första exemplaret av min nya bok. Alltid samma glädje att hålla en ny bok i handen, bläddra, se så att allt är rätt gjort, se att det är fullbordat. Boken ska utkomma 1 november, och strax innan har jag mina exemplar här. Om någon vill beställa kan man göra det via förlaget i länken ovan, eller direkt från mig med ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Ikväll glider vi ut på en sista vinafton med god mat. Några av mina söner och döttrar kommer på middag. Det ska lagas mat och bakas bröd. Tids nog sitter vi ner för en helkväll.

Så är, och så måste fredagar vara. En punkt för veckans strävanden. Ett möte med stillheten. Turen till kusten, tystnaden i kombination med havets brus. Eftertanken.

Bilder från Fiskars, Finland. Foto: U.W.

Lajos Rafi: Ett under, slaget till marken (Brända böcker förlag, översättning Tamás Gergely och Ove Berglund).

Född 1970 och uppvuxen i en släkt av romska smeder har Lajos Rafi navigerat sig fram i livet som hantverkare och poet. Han är i dubbel mening en del av ett minoritetsfolk: som ungersk zigenare (hans eget ord) i rumänska Transylvanien och alltså tillhörig både landets ungerska minoritet och den romska i det ungerska. Redan utgångspunkten tycks svår att hantera, särskilt som hans egen far starkt ogillade diktandet. Hans motstånd kom sig förmodligen av rädsla för den fruktade rumänska säkerhetspolisen.

Rafi är plåtslagare och hans andra hustru syr traditionella kläder åt romska kvinnor. Från sina två äktenskap har han sex barn. Han har också alkoholiserats av sitt svåra liv, som trots dubbel yrkesidentitet inneburit periodvis bidragsberoende. I sitt förord till Ett under, slaget till marken skriver journalisten och författaren György Bajna, att Rafis dikter chockar läsaren, "vi vet ytterst lite, vi vill kanske veta ytterst lite, om den här verkligheten."

Rafis diktsamling, som i den svenska översättningen är nära nog fullständig, utkom på ungerska 2007. Tre ungerska intellektuella såg till att boken kunde utkomma med hjälp av en statlig institution i Budapest. Hans dikter föds och skrivs både på ungerska och den romani som kallas "lovari-dialekten". Det har inneburit att han är en särling och en utanförstående både i ungersk och romsk kultur, "man vill inte veta av honom".

Dikterna i den här vackra volymen är sannerligen drabbande. Korta, snärtiga, nästan aforistiska ibland, träffar de mig med sina bilder av ett liv på trots, ett liv mot alla odds. Låt mig ge exempel. Utifrån sitt eget hårda liv kan han säga: "För din skull gråter träden och gräsen,/ för din skull går jag i alkoholgraven", liksom han i den dikt som givit boken dess titel konstaterar: "Varje minut jag får/ är styvmoderlig godhet./ Ett under, slaget till marken./ Ett som gudarna formar/ på nytt i mig."

I Rafis poesi finns både ljuset och mörkret, livsviljan och undergången. Den skrivs utifrån ett till synes hopplöst läge, men blir redan i kraft av sin existens ett slags motstånd: "De ropar rakt in i mig,/ att jag är ingen./ Ändå sjunger jag/ min galna sång".

Det som utmärker bra poesi är att den skrivits trots svåra yttre omständigheter. Att Lajos Rafis poesi är en sådan, konstnärligt välformad och innehållsmässigt angelägen poesi råder det ingen tvekan om.

torsdag 7 oktober 2010

Böcker om förintelsen på franska

Antisemitisk propaganda, Paris.

Annette Muller: Den lilla flickan i vintervelodromen (perenn, översättning av Maria Sunnerstam och Per Nilsson)
Hélène Berr: Ingen kommer att tro mig. En dagbok från Paris 1942 - 44 (Bonniers, översättning av Cecilia Franklin)

I en liten vacker volym får vi från Hässleholmsförlaget perenn ännu ett bidrag till vittneslitteraturen om den nazistiska förintelsen. Att förintelsen också hade franska avläggare är kanske mindre känt. Annette Muller som själv överlevde massmorden vittnar i Den lilla flickan i vintervelodromen om hur de nazistiska raslagarna tillämpades i det ockuperade Frankrike. Mullers familj var östjudar, den föraktade och jiddishtalande judiska grupp som bl.a. vandrade från Polen till Frankrike i hopp om ett bättre liv. Deras öde är för alltid förknippat med det som hände den 17 juli 1942 då massgripanden av judar genomfördes i Frankrike. 13.000 av dem grips av fransk polis, som under Vichyregimen var Hitlers villiga verktyg, och en stor del av dem förs till Vintervelodromen, anläggningen för cykelsport som nu blir till ett gigantiskt fängelse, där människor lever i sin egen träck. Mullers skildring är nyktert saklig, ibland anekdotisk och nästan rapsodiskt översiktlig. Men i det sista avsnittet i hennes berättelse, det som handlar just om razzian 1942 och dess konsekvenser, bränner det till ordentligt och Muller släpper fram känslorna inför det hon varit med om.

Franskt interneringsläger.

Från vintervelodromen förs de gripna judarna sedan till andra platser. På deportationsorten förlorar Annette Muller också sin mor, som blir ett av miljoner offer för den gigantiska förintelsen. De ännu levande förs till Drancy, där de svälter och lider. Helvetesresans sista anhalt blir en byggnad i Montmartre-kvarteren i Paris, där de unga, alltjämt med judestjärnan fastsydd vid bröstet, får börja skolan. Deras räddning blir ett katolskt kloster där de tvingas glömma sin judiska identitet. Annette Muller avslutar sin berättelse med orden: ”Vi var inte längre judar. Inget hade existerat.”

Det ökända Drancy.

Det är samma period och nästan samma plats som skildras i Hélène Berrs dagbok, utgiven under titeln Ingen kommer att tro mig. Dagboken börjar 1942, samma år som Annette Mullers bok hettar till, av det enkla skälet att det var då som nazismens grepp hårdnade också om de franska judarna. Berr studerade vid Sorbonne och förberedde sin examen i engelska. Till skillnad från Muller är hon född i Paris, närmare bestämt i mars 1921. Hon är alltså 21 år gammal när deportationerna inleds. Hennes släkt har levt i Frankrike i många generationer, de är kort och gott fransmän. Men nazismens logik gjorde ingen skillnad på en invandrad familj som Mullers och en djupt rotad som Berrs. De var judar, punkt slut. Sedan 1941 har Berr varit aktiv i en organisation som skyddar judiska barn, bl.a. genom att placera dem i olika familjer. Hélène Berrs far Raymond som var vd för ett stort företag, greps sommaren 1942 och sändes till Drancy, precis som Annette Muller, men till skillnad från henne överlevde han inte. Han sändes vidare till Auschwitz där han mördades i september 1944. Hélène själv hamnade i Bergen-Belsen och avled där av tyfus bara dagar innan lägret befriades av brittiska trupper i april 1945. Genom Hélène Berrs dagböcker kan vi fylla i de luckor som finns hos Annette Muller, Berr är dessutom mer personlig och går på djupet i sina anteckningar om vardagen i det nazi-ockuperade Frankrike.

Det är två viktiga böcker som tillsammans utgör en påminnelse om hur barbariet tog sig uttryck.

Första exemplaret har anlänt.

Med posten kom idag det första exemplaret av min nya bok, Långsamhetens nej. Utgivningsdag är 1 november, och man kan förstås redan nu beställa boken hos förlaget.

Muriel Barbery: Igelkottens elegans

Muriel Barbery: Igelkottens elegans (Sekwa, översättning av Marianne Öjerskog och Helén Enqvist)

Jo, jag kan bekräfta att det finns romaner som gör läsaren på gott humör, romaner som i sitt sätt att gestalta enskilda individer gör läsaren tacksam att ha fått göra deras bekantskap. Tvivla inte på att Igelkottens elegans är en sådan roman. Författarinnan, Muriel Barbery, född i Casablanca 1969, är vid sidan av författandet också lärare i filosofi, och det hon kan i ämnet har gjort romanen så fantastiskt rik på just - filosofi!

Romanen är konstruerad som en fläta av två berättelser: den ena står portvakten Renée Michel för, den andra berättas av brådmogna flickan Paloma Josse som bor i huset. Och huset, det ligger i Paris, det bebos av burgna människor där en portvakt kanske mest ses som en del av inredningen och absolut inte är en människa man behandlar som en like. Därför försöker också Renée Michel dölja sina litterära och filosofiska talanger för de boende och svarar dem med ett slags enkel underdånighet. För de boende är hon mest en serviceinrättning som lever sitt eget liv för katten Leo. Bokens titel anspelar också på detta, "Madame Michel har igelkottens elegans: utåt är hon full av taggar,en riktig fästning, men min intuition säger mig att hon inombords är lika raffinerad som igelkotten, detta lilla djur som felaktig uppfattas som slött och som är obevekligt enstörigt och otroligt elegant" (vilket Paloma antecknar i sin "Djup tanke nr 9", en av två anteckningsserier hon skapar, den andra heter "Dagbok över världens rörelse").

Men portvakten är alltså inte den hon framställer sig som. Istället berättar hon om filosofiska och litterära problem. Ibland blir det riktigt roligt, man skrattar, men för det mesta klurigt och varmt. Paloma skriver om livet och döden, så tolvåring hon är. Hon passar inte in. Hatar mamman och systern och planerar för sitt självmord. Det är en flicka man fattar stark sympati för.

Den stilla lunken i fastigheten påverkas när hyresgästen Monsieur Arthens dör. In flyttar istället en japansk gentleman som börjar med att totalrenovera våningen. Alla är nyfikna på sladdervis och bevakar varje steg han tar. Japanen, Monsieur Ozu, bjuder in Renée Michel på middag. Då förändras allt. Hon känner för första gången ett slags avslappnad gemenskap med en man. De kan diskutera Tolstoj, de kan skratta tillsammans. Och lilla Paloma finner en fristad bakom portvaktens bur. Där kan hon, med gott samvete, gömma sig.

Ja, det är så det är i romanen. Människor kommer och går. De hälsar ibland. För det mesta bevakar de sin kyla och sitt högmod. Igelkottens elegans utvecklas till en tragedi som man naturligtvis inte kan berätta om i en recension. Men man kan rekommendera boken och säga att den skänker några dagars tröst också åt oss misantroper. Hur många böcker gör det?

Marguerite Duras: Anteckningar från kriget

Marguerite Duras: Anteckningar från kriget (Modernista, översättning av Södertörns högskolas översättarseminarium: Else Marie Güdel, Suzanne Skeppström, Magdalena Sørensen, Marianne Tufvesson).

Kommer man närmare en författare i hennes dag- och anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter? Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag. Därför kan man bara med glädje hälsa Modernistas svenska utgåva av Marguerite Duras fyra anteckningsböcker, samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget. Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.

”Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom” säger redaktörerna för den franska utgåvan. I denna ”barndom” hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne. Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva. De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken. Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen Smärtan.

Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger. Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.

Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.

*

Marguerite Duras föddes 1914 i Indokina av franska föräldrar. Hon avled 1996 och skrev en mycket lång rad internationellt uppskattade böcker.

Förlaget Modernista har tidigare utgivit fem viktiga böcker av Duras: Dödssjukdomen, Emily L, Lol V. Steins hänförelse och Smärtan i nyutgåvor samt Fartyget Night i originalutgåva på svenska.

Den kanske mest kända boken av Marguerite Duras är annars Älskaren, som utkommit i en rad upplagor på svenska, och dessutom filmatiserades 1992 av Jean-Jacques Annaud (en film som Duras själv avskydde och tog avstånd ifrån). Duras var inte bara författare. Som dramatiker och filmare stod hon för en alldeles egen , sparsmakad estetik som i allt väsentligt skilde sig från den filmindustriella estetik som präglade Älskaren på vita duken.

Zinaida Lindén: Lindanserskan.

Idag ska jag ägna en liten stund åt Zinaida Lindéns senaste bok, novellsamlingen Lindanserskan (Söderströms 2009). På 1970-talet utgavs i Sverige en antologi med den uppfordrande titeln Konsten att skriva en novell. Jag minns att det inte var så många bidrag i den -minst av allt mitt eget - som ens kunde uppfyllda minimikravet på en novell. Är det inte rentav den svåraste genre en författare kan ge sig in i? Ett grundkrav måste vara att författaren besitter förmågan att ganska snabbt och otvunget ge läsaren en bild både av de yttre omständigheterna och de personer som agerar i den korta texten. Jag vågar påstå att Zinaida Lindén behärskar den konsten mycket väl. Hon har en förmåga att med sin ofta drastiska prosa och vassa humor få mig att se människorna ganska omedelbart.

I Lindanserskan är det både kvinnor och män som berättar. Det de har på hjärtat handlar nästan alltid om livets "små" och nära ting, de som i själva verket är avgörande för hur vi lever våra liv: relationer, kärleksförhållanden, arbete och vila.

I flera av novellerna kastar Lindén blicken tillbaka på det land hon själv kommer ifrån, Ryssland. Hon gör det i fina personskildringar och i kunskap både om det som var och det som är. Det vardagliga Finlands blick på detta Ryssland ryms också i den världsbild som avspeglas i novellerna.

En sak som alltid är uppfriskande i Zinaida Lindéns noveller, är hennes förmåga att utifrån mycket små ting - en gest, ett minspel, en kroppsrörelse - fånga de agerande personerna. De blir trovärdiga och jag både lyssnar till det de har att säga - eller tiga om - och det de gör.

Kanske är det novellen Rosens kyss jag bäst ska minnas. Ett möte i en simhall, lite klumpigt och pinsamt i vattnet, som utvecklas till en fredagsdrink på dansstället. När den unge mannen Taneli plötsligt av ryskan Irma får frågan "Do you speak English?" och besvarar den med "But of course!" händer något alldeles oväntat. En gammal vilande dröm vaknar till liv i Irma. Tanelis perfekta engelska blir för henne bilden av den man hon kanske väntat på. Efter vissa förvecklingar möts de igen. Och det är en saga som påminner mig om att livet har sina verkligt ljusa stunder, sådana då kärleken slår ner i människor som från en öppen himmel - genom en gest, ett tilltal, en musikalisk fras.
(Författarfoto från Gummerus förlag)