lördag 2 oktober 2010

Höstlördag. Lammslakt.

Lördag och dags för höstens andra lammslakt. Hösten är inte bara förruttnelsens och dödens tid, det är också den tid då förråden fylls för vintern. Vinden går genom träden och själv försöker jag stå emot trycket från den yttre och fåfänga världen.

Det senaste offret för ett besinningslöst, av hat fyllt, sexualiserat våld har ännu inte lagts i jord. Hennes mördare kommer med all sannolikhet att fällas, eftersom man nu talar om starka bevis emot honom. Kommer det att förändra något? Förmodligen inte. Det finns en mycket lång, ännu anonym kö, av sådana män som bara väntar på rätt offer.

I Riksdagen pågår redan det spektakel man kunde förutse. Istället för att få en eftervalsdebatt om de verkligt viktiga sakfrågorna ägnar sig press och tv åt en salig dumboms lek, som sägs handla om valet av en talman. Vad gör man inte för att slippa?

Höstens Sverige är förvillande likt sommarens. Man kan ha hur många parlamentsval som helst, ingenting av det vi kallar verklighet och vardag förändras i positiv riktning. Gamle maoisten Barroso från Lissabon läxade upp EU-medlemsländerna och manade dem att gå ännu längre i slakten av välfärdssystemen: "Ni får inte använda dessa pengar till sjukvård eller infrastruktur". Hans ord kan man inte missförstå. Vad eventuella överskott används till vet vi bara alltför väl. Vi ser det varje dag, vi erfar det både i sjukjournaler och andra handlingar där våra liv arkiveras.


Bilder från Billnäs med omgivningar i Finland. Foto: U.W.

fredag 1 oktober 2010

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning Lars W Freij)

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon. I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter ”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv.”

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom. Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder En ordens guldsmed, har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad ”en ordens guldsmed” kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.

*

Pascal Merciers roman ingår i en lång tradition där författaren döljer sig bakom en pseudonym, och där hans eller hennes verk i sig refererar till andra historiska personer eller skeenden av samma art. I Merciers fall är det framför allt Fernando Pessoa som stått modell för romanidén. Pessoa, som levde i Lissabon mellan 1888 och 1935, räknas idag som en av den europeiska litteraturens stora modernister, som uttryckte sig i såväl poesi som prosa, dagbok som aforism. Han har blivit mycket upphöjd i sitt hemland och nationalutgåvan av hans samlade verk är under långt framskriden utgivning. Under sin livstid publicerade Pessoa endast några mindre saker. Han försörjde sig som kontorist och var svårt alkoholiserad. Hans kanske viktigaste verk, Orons bok, som utgavs under en av heteronymernas namn, Bernardo Soares, finns på svenska.

Kanske skulle man också påpeka att författaren Pascal Merciers namn också är en pseudonym? Han heter egentligen Peter Bieri, och är en välkänd schweizisk filosof, men det upplyser inte förlaget oss om. Marknadsavdelningen på förlaget kanske misstrodde uppgiften? Jag tycker själv att det ger hans roman ytterligare en komisk dimension.

torsdag 30 september 2010

Toran och tempelsången.

När han sjunger sånger som dessa är jag i andäktig väntan. Idag är en sådan dag. Jag ser den nya filmen och hoppas att den aldrig ska ta slut. Songs from the road med Leonard Cohen är väl vad en högmässa var för hundra år sedan. Och jag säger det utan en enda underton av religiositet. Alla toner som kommer till mig finns i den raka linjen mellan orden/klangen och hjärtat. Det är bara han som förmår det - som om Toran hade ingått äktenskap med rysk poesi och klezmersång. Den som känner en Cohen vet också hans plats i templet.

Foto: A. Nydahl, Malmö 2010.

Vintern kommer med fattigdom och kyla.

Nu börjar det bli dags. Allrummet är avstängt för att minska uppvärmningskostnaderna. Biblioteket ännu så länge utan värme, men annars har jag börjat sätta igång elementen, hittills i kök och duschrum. Igår morse var huset riktigt kallt och jag kurade länge under täcket.

Det är bara ett andetag sedan jag cyklade mina långa sommarturer. Det är bara ett andetag sedan vi satt hela eftermiddagar vid Ivösjöns strand, läste, drack kaffe, glodde på den undersköna naturen och hörde barnens glada skratt i fotbollsspel och vattenlekar.

När jag cyklade idag var det folktomt överallt. Kylan håller människor inomhus. En kall vind från Östersjön bedövar mitt ansikte och för första gången har jag vantar på händerna. Fälten ligger naket svarta utmed vägen. En ensam flagga slår mot flaggstången, uppfordrande och högt.

Jag konstaterar att nivelleringen av kulturlivet fortsätter med rask takt, men ska inte säga ett ord om det. Tvärtom konstaterar jag bara att jag känner en stor lättnad över att slippa vara en del av det.

I min färd bort mot tystnaden ser jag bara tillbaka på något som får mig att undra hur jag kunde uthärda i nästan 35 år. Ibland får ångesten inför månadsskiftet en att stanna i något man egentligen äcklas av. Jag lever hellre såhär, fattig och av nödtvång vändande slantarna, än förnedras av någon överhet som saknar både bildning och auktoritet. De två egenskaperna finner jag nattetid i litteraturen. Dagtid odlar jag min trädgård, bakar mitt bröd och lagar mina stora grytor eller soppor.

Bild: Grantorp, Finland, september 2010. Foto: U.W.

Péter Nádas: Egen död (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg).

Varje dag vandrar vi utmed den tunna linje som skiljer oss från dödens schakt. Det blir jag starkt påmind om i Péter Nádas Egen död.

Huvudpersonen är en 51-årig, vältränad, frisk och aktiv yrkesmänniska, på toppen av sin kraft tycker han själv, som plötsligt medan han är på väg med ett korrektur, drabbas av märkliga fenomen: illamående, yrsel, en känsla av att luften tar slut, att han själv inte får någon luft i sig, oavsett om han är inomhus eller utomhus. Om denna huvudperson är identisk med författaren får vi aldrig veta (se not nederst).

Han konstaterar att han alltsedan uppvaknandet den dagen märkt att något var fel, han förstår bara inte vad. Han tycks finnas i en kupa, som betraktar omgivningen som overklig, också när han sitter mitt emot en kvinna som räcker fram ett papper för honom att underteckna. Därifrån rusar han till tandläkaren, och väl ute igen säger han att att han egentligen borde hålla tyst om detta, tills han tycker sig förlora också orden. Allt svindlar för honom och han konstaterar: ”Om anden inte minns blir kroppen obegriplig”.

På Hotel Gellért försöker han komma tillbaka till livet, lyckas beställa in ett glas vin och en soppa. Men också där saknas det luft. Han stirrar på sin tallrik oförmögen att röra den. Till servitören säger han att han mår dåligt och snabbt måste få betala. Just det här avsnittet är berättelsens höjdpunkt, här står allt och väger och Nádas beskriver både de fysiska och de psykiska fenomen som berättaren genomfars av. Också när berättaren banar sig väg med den kropp han kallar ”en blygrå massa”, ut till en taxi och hem, följer man hans kamp mot döden och tror på varje stapplande steg hans berättelse tar.

Från denna punkt börjar berättelsen bokstavligt talat ett nytt kapitel. Mannen befinner sig nu i ambulansen, han tycker det är märkligt att sirenerna är på, för hans skull, ”i det stora hela var min kontakt med de andra bruten.” Resten av berättelsen skildrar de absurda scener som möter en patient på en akutavdelning. Porträtten av sköterskor och läkare är så starka att man ser dem framför sig, inte minst ”den storväxta kvinnan, som fortsatte att mumsa på sin gurka”, hon som senare ska ge upp ett skrik när allt vänder och berättaren återkommer till livet.

Det som tilltalar mig mest med Egen död är att den växlar mellan ett episkt, rakt berättande och en nästan aforistisk kortprosa. Dessa korta stycken, för det mesta bara några rader på en annars vit sida, sammanfattar både ett inre och ett yttre skeende. När berättaren återkommer till livet gör han det ännu en gång via sin mors födelsekanal och så blir metaforerna om liv och död giltiga. Han ser sig själv födas och det som kunnat bli hans död blev istället hans förlossningsavdelning.

Not: Översättaren Ervin Rosenberg tillägger: "Om detta bara så mycket: Nádas skriver om sig själv, det är faktum. Han själv var kliniskt död våren 1993, det vet jag. Jag arbetade då på översättningen av Minnesanteckningarnas bok. Ställde frågor till honom i brev, varje gång jag behövde klara ut något. Han svarade tålmodigt. Plötsligt blev det slut. Långt senare, månader senare, berättade han anledningen till tystnaden: det var döden, den kliniska döden."

onsdag 29 september 2010

Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen: "Kritik av den negativa uppbyggligheten" Övers. Staffan Vahlqvist (Ruin förlag)

Minst en gång om dagen är det någon som viskar i mitt öra, håller upp små lappar framför mina ögon eller skickar anonyma kommentarer till min blogg, det viskas, tisslas, tasslas och det skrivs: "Danmark, Danmark, Danmark..." och så förutsätts jag rodna, skämmas och vilja gömma mig. Danmark som är "främlingsfientligt" och "rasistiskt" och... ja ni vet, Danmark då alltså till skillnad från Sverige eller Frankrike eller Tyskland eller Litauen eller andra präktiga europeiska stater där inga problem finns, syns, diskuteras eller ens antyds... Danmark, vårt kollektiva "inre svin" (ja, det är ju danskarna själv som säger så, men ändå).

Av just den anledning ska jag be att få återkomma till Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens märkvärdiga och ofta citerade gemensamma bok, Kritik av den negativa uppbyggligheten, som givits ut på svenska av Ruin förlag. De två på bilden har varsitt i högsta grad läsvärt författarskap, Stjernfelts som vetter mest åt det filosofiska och idéhistoriska hållet och Thomsens som i nio fall av tio är poetiskt, men som ibland också blir flanörens eller erotomanens. Nå, eftersom jag själv fortfarande inte smittats av Danmarks-fobin, här alltså recensionen av deras kritik:

Kritik av den negativa uppbyggligheten

Alla kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om ärendet.

Stjernfelt menar att hela vår kultur genomsyras av en negativism som blivit livshållning och en ideologi som säger att negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid skapandet av konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser den socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i en folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen", med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni.

Allt detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och ett slags vänsterpendang till en annan "reserv- socialdemokrati" i Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla fronter. En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin "experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara ett "socialt experiment".

Hur länge då? När kan experimentstadiet sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man från utvärdering därför att man inser att narkotikahandel och kriminalitet inte kan ses som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger att begrepp som "experimentell konst" är meningslös eftersom allt konstnärligt arbete kan sägas vara experiment.

Poeten Søren Ulrik Thomsen angriper problemet på ett annat och delvis starkare sätt. Han går in i konkreta sociala situationer och diskuterar deras betydelser och förskjutningar. Här talar en äkta och övertygad lutheran, en man som har djupa rötter i den moderna underground-litteraturen och som länge betraktats som en av denna poesis viktigaste röster. Hur argumenterar en sådan man för kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta miste på. Han menar att det som förenar Luther och Freud är en anti-utopisk hållning. Det enda Freud profeterade om var den civiliserade människan. Luthers väg liknar Freuds, han hade en klar distinktion mellan det himmelska och det jordiska, han vände sig emot drömmen om "små kollektivistiska gudsriken på jorden" och underströk att jordelivet alltid kommer att vara ofullkomligt, säger Thomsen.

Vad har det med kritik av negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen rätt, så menar han att negativismen som ideologi förnekar behovet av auktoriteter rent principiellt. Han säger att angreppen på alla auktoriteter styrs av en "sviken, infantil förväntning om att överhetspersonerna ska leva upp till rollen som ett slags ofelbara, allsmäktiga föräldrar". I den kritiken tror jag att han träffar alldeles rätt. Det är bara att dra sig till minnes protest-stormen mot den svenska regeringen under tsunamin, för att se hur vårt behov av livs levande syndabockar driver oss till orimligheter. Kanske är det ett behov som föds i ett starkt medialiserat samhälle? Att det har med moderniteten att göra tycks för Stjernfelt och Thomsen vara alldeles självklart. Och Thomsen tillägger att han betraktar sig som postmodern just för att han "alltid kommer försvara konstens autonomi gentemot all form av politik, religion, filosofi, etik och ideologi".

När boken utkom i Danmark 2005 vållade den många och heta pressdebatter. Om inte annat visade boken att det fortfarande är möjligt att föra viktiga, avgörande diskussioner i politiska, moraliska och kulturella frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i Sverige, och därför ser jag översättningen som en riktig kulturgärning.

*

Ett litet ps: Alla de goda människor som kallar Danmark rasistiskt har förmodligen inte ens tänkt tanken att de därmed stämplar en hel nation, att de uppför sig så som alla tiders klassiska rasister gjort; de generaliserar, dömer alla utifrån enskildheter, kollektiviserar och buntar samman å det grövsta. Men det sker ju för den goda sakens skull, så man får väl ha överseende med det. Inget är så sött som uppbyggligheten, den smakar alltid gott i munnen.

Milena Agus: Onda stenar (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Madeleine Gustafsson).

Många av de böcker Elisabeth Grate utger är som små klasar av druvor. Inte alltid söta, kanske till och med syrliga, som om de balanserande på en blandning av livets skönhet och brutalitet. Är det inte just i den blandningen den intressanta och lärorika litteraturen föds? Små kan klasarna vara också till omfånget, som nu Milena Agus roman Onda stener, på endast 98 sidor. Om och om blir jag påmind om att det inte är omfånget som avgör kvaliteten på en berättelse, utan själva språkets täthet och laddning i kombination med berättelsens karaktär.

Milena Agus, född i Genua 1959, av sardiska föräldrar och själv idag bosatt på Sardinien, låter här en kvinna berätta om sin farmor, hennes njurstenshelvete och kärlekslösa äktenskap, men också om farmoderns passionerade kärlek till en helt annan man, kallade Den hemkomne. Detta drama om mänsklig smärta och kärlek är något av det vackraste jag läst på länge. Texten har i Madeleine Gustafssons fina översättning så lyriska kvaliteter och lockar fram så mycket tankar att jag genast ville börja om från början när jag hade läst ut den.

Det tionde kapitlet i boken är det där Agus låter farmodern och Den hemkomne förenas i en erotisk ring av lekar. Här firar de sensuella, ja sexuellt laddade, orden triumfer som går långt bortom det man man normalt möter av älskogsklichéer. Jag läser om det kapitlet, det är bara knappt fem sidor långt, och betraktar det som ett vackert tecknat porträtt av två vuxna människors köttsliga lek.

I sättet att teckna miljöer och människor kan Agus påminna om en annan av de författare som Elisabeth Grate utgivit, nämligen Jean Giono från Manosque i Provence. Det är frågan om en genuin folklighet, den som springer ur den egna erfarenheten och befinner sig fjärran de lånta fjärdar man ibland möter. Milena Agus understryker i intervjuer att det finns ett starkt självbiografiskt inslag i denna bok, och att hennes porträtt av farmodern och de andra människornas liv är ett sätt för henne att hantera det egna livet, den egna bakgrunden.

Navet kring vilket kärleken vävs i denna roman är en kurort där både farmodern och Den hemkomne vistas och lär känna varandra. För mig blir där kuren både en fysisk och en mental behandling, de ser varandra som man och kvinna och de finner något som harmonierar.

På bokens två sista sidor sker så något man inte kunnat vänta sig. Vad det är låter jag vara osagt, men det skänker en alldeles speciell lyster åt berättelsen och gör den ännu starkare som litteratur betraktad. Hon säger själv i intervjun jag länkar till nedan, att texten hjälper henne att förstå relationen mellan det verkliga och det fiktiva. Så som den hjälpt henne själv föreställer hon sig att den ska hjälpa läsarna, att ur livets egen olycka närma sig en förståelse för hur saker och ting är ordnade.

Att lära känna den svarta hunden.

Winston Churchill kallade depressionen "den svarta hunden". Den australiske poeten och essäisten Les Murray höll 1996 ett tal vid University of New South Wales, där han plockade upp Churchills namn på sjukdomen och underströk att det har rötter som sträcker sig tillbaka till medeltiden. Den svarta hunden - en vidrig byracka som uppvaktar vissa av oss med jämna mellanrum och sedan vägrar försvinna. Murrary trodde, när han höll sitt tal, att han lyckats ta död på den. Han hade fel. Den kom tillbaka. Så när hans essä Den svarta hunden utkom i svensk översättning som bok (Brombergs förlag, översättning av Jonas Ellerström) blev det med ett unikt efterord där Murray redogör för dess återkomst, samt med en avdelning dikter som är skapade i dess spår (i översättning av Ellerström tillsammans med Stewe Claeson och Lars-Håkan Svensson).

Murray tycks komma till insikt om två viktiga saker: det ena har med rötter och barndom att göra, det andra med kemiska processer i hjärnan. För att förstå sin belägenhet som melankoliker och "offer" för den svarta hunden måste man så småningom se båda faktorerna. Murray gör det här, och han gör det bättre än de flesta. Västerländsk skolmedicin tycks sitta fast i resonemang som förutsätter ett antingen-eller, och medan den ena skolan säger att samtal och terapi är vägen till återvunnen hälsa och livsglädje, säger den andra att bara mediciner är vägen dit. Jag är inte så säker på att det är framkomliga vägar. Bara om man når ett medvetande om rötternas problematik kan man komma till ett bättre liv med medicinen som krycka. Murray berättar gripande om hur han var ett mobbat barn. Skälen redovisar han osentimentalt men blottar samtidigt en mycket djup smärta.

"Det sämsta sättet att vara kroniskt deprimerad på är att vara det omedvetet, att brinna av ilska men inte veta om man är arg" skriver Murray. Kan man vara medveten samtidigt som man är deprimerad? Ja, det kan man. Inför varje sjukdomstillstånd har man som individ en skyldighet att förkovra sig. Om man gör det börjar man ganska snart att förstå mönstren, man vet när depressionen är på väg av det enkla skälet att man lärt sig kartan.

Man kan inte "döda den svarta hunden". Den kommer att följa en hela livet. Men man kan, som Murray så klokt säger, "lära känna den".

Målning: Les Murray 1995, av David Naseby



Neil Young

Idag kan man höra hela Neil Youngs nya gratis (till och med 5 oktober) här. Det är NPR som ger oss nyfikna tillgång till hela det Daniel Lanois-producerade albumet Le Noise. Neil Young ensam med sina gitarrer, lågmält, vredgat, poetisk, vemodigt, tillbakablickande och mycket intressant. Lanois om albumet: " just a man on a stool and me doing a nice job on the recording."

Adam Zagajewski om solidaritet, darrande händer, tigande och ensamhet.

Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver i det primära syftet att vittna kan ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats. Hans språk är som vackra föremål, noga genomtänkt, pregnant, ibland ironiskt men för det mesta personligt i sin realism. Han är ingen skönande men han väjer inte för det sköna.

Hans dikter finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Men det är hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."

Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:

"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."

I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:

"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."

Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.

(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).

Hemmavid. Om språk och identitet.

Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser.

Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört: hur min farfar som barn talade danska med sin mamma i Köpenhamn, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. (Och även om jag kände mig hemmavid i London skulle jag veta att det gått så mycket längre där, till exempel i Tower Hamlets, vilket denna franska tv-rapport visar). Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

Övre bild: Pojo, Finland. Foto: U.W.

Nedre bild: Nysø, Danmark. Foto: Snaphanen.

tisdag 28 september 2010

Aleksander Wats Bokslut

Jag läser en fascinerande, vacker och gripande bok: Aleksander Wats Bokslut, i översättning av Peter Handberg. Handberg har skrivit en förord som inte bara berättar vem Wat var, utan också sätter in honom i den kulturkrets han tillhörde. Därmed blir förordet också till ett stycke historia från ett Europa som för alltid är borta.

Så här presenterar förlaget Modernista boken: "Den polske poeten Aleksander Wat (1900–1967) var årsbarn med förra seklet, och hans biografi och dikt är fyllda av det som kom att måla tiden mörkare. Han växte upp i ett judiskt hem i Warszawa med en katolsk barnflicka och visade tidigt intresse för böcker. Åren efter första världskriget ingick han i den unga polska futurist- och dadarörelsen. Men dadaistiska upptåg täckte inte den spricka som han upplevde att världens tillstånd och livets villkor skapade inom honom.

Han blev kommunist, något som han senare kom att ta bestämt avstånd från, och tillbringade sju år i fångenskap i Gulag. 1946 kunde han återförenas med hustrun och sonen och återvända till Polen, men inte heller efterkrigs-Polen var en gynnsam arena för Wat och hans diktning. Från slutet av 50-talet levde han i exil i Frankrike, och under den sista tiden av sitt liv plågades han av svåra smärtor. I varje rad i Aleksander Wats diktning lyser tiden fram med sitt våld och sin terror, men det gör också humorn. Det finns något polyfont över hans dikt, lekfullheten förblev intakt ända till slutet. Bokslut är en samlingsvolym vars urval sträcker sig över hela författarskapet."

Peter Handberg skriver i förordet: "Redan från tidiga barnaår var Wat en bokslukare av stora mått. Polska kritiker har på den punkten jämfört honom med Jean-Paul Sartre och Jorge Luis Borges, men även med Osip Mandelstam. Han sökte en Weltanschaung, precis som hans far och förfäder hade sökt den i Kabbala (...) När hans mor en gång straffade honom för det idoga läsandet och förbjöd det försökte han strypa sig med en handduk".

När jag läser sådant tänker jag: här finns en frände, detta är en riktigt människa och honom vill jag lära känna. Det gör jag nu i viss mån när jag läser Handbergs urval i Bokslut.

Grundtvig - nyckeln till det danska?

"Aldrig får det bli som i Danmark, aldrig" - ett mantra vi hört många gånger de senaste åren. I valets sista skälvande minuter tycktes det vara socialdemokratins och alla "goda" människors stridsrop.

Hur förstå det danska? Att peka på Grundtvig är naturligtvis ingenting man ska avstå ifrån. I Centrum för Danmarksstudiers bokutgivning finns den förnämliga antologin med just namnet Grundtvig - nyckeln till det danska? (Makadam 2003, redaktörer Hanne Sanders och Ole Vind). Det finns särskilt en essä som intresserar mig: Hans Hauges Nynationalismen og markedets metafysik (ja, boken är på både danska och svenska, beroende på författarens eget språk). Hauge resonerar utifrån två danska författare, den ene legendarisk men bortgången och den andra präst och folketings-ledamot. Det handlar om Ebbe Kløvedahl Reich och Søren Krarup. Reich var en av vänsterns viktigaste gestalter under många år, och han var tongivande i den anti-EU-kampanj (Folkebevægelsen mod EF) som bedrevs i landet och därmed en företrädare för dansk nationalism. Krarup har sedan tidigt 1970-tal argumenterat för samma sak, men utifrån en annan synvinkel, som präst i den lutherska traditionen, och han är idag Dansk Folkepartis kanske mest uppmärksammade person vid sidan av Pia Kjærsgaard.

Reich utgav 1972 den klassiska studien Frederik. En folkebog om N.F.S. Grundtvigs tid og liv: "Han kom dybere i det at være dansk end nogen anden dansker" heter det om Grundtvig i boken. Men redan året innan hade Krarup utgivit Præstens prædiken där den avslutande texten handlade om just danskheten. Hauge skriver: "Danskhed var for Krarup politik og vilje. Det altafgørende er, at der er en grænse, der kan forsvares militært. Uden grænse ingen danskere, for grænsen muliggør selvbestemmelse, og den er kernen i det danske."

Nå: utifrån Grundtvig kommer en vänsterman och liberal som Reich och en lutheransk präst och nationellt sinnad person till samma slutsats. Den handlar ytterst om nationens självbestämmande, om ett Danmark vars gräns inte "skyddas" av någon annan än danskarna själva. Argumenten och slutsatserna är i båda fallen nationalistiskt färgade.

Utifrån detta kan man börja ställa frågor. Jag har försökt närma mig dansk kultur utifrån Grundtvigs "de levendes land" och "det levende ord" och en insikt om det lilla landets kamp för frihet. Har vi t.ex. redan glömt bort vad tyskarna under nazi-tiden gjorde med Danmark? Det är en av många pusselbitar. Det mantra som i Sverige används mot Danmark bortser naturligtvis helt från historiska fakta och resonerar som om något ramlat ner från himlen. När man hos oss talar om "smittan" från Danmark har man sänkt sig till en nivå och ett språkbruk som är minst sagt avskräckande.

I Grundtvig-antologin finns en kärna. Är vi redo att närmare undersöka den, eller ska vi nöja oss med populistisk propagandajournalistik, den som behärskar det offentliga samtalet i Sverige och som styvnackat vägrar tillägna sig en djupare förståelse för de traditioner som präglat och fortsatt präglar Danmark? För mig är svaret enkelt.


Den Danske Sang

Den danske sang er en ung, blond pige,
hun går og nynner i Danmarks hus,
hun er et barn af det havblå rige,
hvor bøge lytter til bølgers brus.
Den danske sang, når den dybest klinger,
har klang af klokke, af sværd og skjold;
imod os bruser på brede vinger
en sagatone fra hedenold.

Al Sjællands ynde og Jyllands vælde,
de tvende klange af blidt og hårdt,
skal sangen rumme for ret at melde
om, hvad der inderst er os og vort.
Og tider skifter, og sæder mildnes,
men kunst og kamp kræver stadig stål:
det alterbål, hvor vor sjæl skal ildnes,
det flammer hedest i Bjarkemål.

Så syng da, Danmark, lad hjærtet tale!
thi hjærtesproget er vers og sang,
og lære kan vi at nattergale,
af lærken over den grønne vang.
Og blæsten suser sin vilde vise,
og stranden drøner sit højtidskvad;
fra hedens lyng som fra stadens flise
skal sangen løfte sig ung og glad.

Kai Hoffmann 1874-1949 (text 1924),

Carl Nielsen 1865-1931 (musik1926)

Lyssna här.

*

Bilder: Snaphanen, Danmark.

måndag 27 september 2010

Långsamhetens nej utkommer 1 november

Min nya bok skulle utkomma 18 oktober. Nu är den framflyttad till 1 november. Min förläggare är inlagd på sjukhus, men det beror inte på henne. Det är tryckeriet som idag, när boken skulle ha levererats till förlaget, meddelar att de har "produktionstekniska störningar". Med tanke på bokens titel finns det ingen anledning att hetsa upp sig. Boken, Långsamhetens nej, kommer när den är färdig. Och som sagt: ny utgivningsdag är satt till den 1 november.