måndag 27 september 2010

Om vikten av rötter och identitet.

Hur ser den tråd ut som förbinder mig med det förflutna och med det kommande? Tråden blir handgriplig i minnet av förfäderna och i leken med barnbarnen. Men den är ändå starkt begränsad. Synfältet smalnar. Man är ytterst ensam i den lilla fliken mellan två mörker, det som föregick födelsen och det som följer på åldrandet.

Många filosofer har ägnat rötterna uppmärksamhet. Vissa har betonat deras betydelse, andra har velat förminska dem. Jag funderar ofta, när jag skriver mig bakåt till resor och fysiska förflyttningar, på hur viktiga mina rötter är. Under en längre tidsrymd har det sagts att den "globala" människan (vad nu det är för sort) skulle behöva mindre av rötter därför att hon ser och omfattas av jordens övriga människor. Just i det resonemanget finns det största misstaget. Utan medvetenheten om de egna rötterna (traditionerna, kulturen, språket, särarten) kan jag inte förstå de andra. Allt är sannerligen inte utbytbart. Det mesta är så starka beståndsdelar av en identitet att de utgör själva det bygge som kan kallas en människa, en individ.

Jag är trött på relativiseringen av alla värden. Det står mig upp i halsen att höra det mediala ältandet om det utbytbara, det som tittar åt ett annat håll om någon skär och karvar i dotterns underliv eller nickar instämmande till en lagstiftning som säger att en kvinnas röst bara är hälften så mycket värd som en mans.

Om jag inte får ha rötter vill jag inte heller sträcka mig mot höjderna. Om jag inte får hävda min egen lilla plats på jorden tappar jag genast intresset för resten. Om jag inte förstår att hävda det jag vet om min egen rot och mitt eget moraliska och kulturella värdesystem, är det lika bra att vara tyst. Så är det och jag tvivlar på att det kan vara på annat sätt.

Foto: Rötter vid en sjö i Finland, september.

söndag 26 september 2010

En grånad söndag.

En blåmes som jagar möss, en söndag som i sin grånad liknar en skånsk julaftonskväll och en lång, djup suck. Så absurd var färden till butiken idag, där det spelades på hästar så att hela entrén fylldes av höga röster och dunkande läten. I kyldisken fanns det jag väntat mig, och i fruktavdelningen stod G. som vi annars bara möter på Systembolaget. Av henne fick vi dagens tre viktigaste repliker för ett familjeliv: "Ack ja", "Maten är färdig" och "Vilken film ska vi se?".

Utanför mitt rum går vinden som ett utdraget långt sus, björkarna vajar med sina nästan helt gula blad och ingenting kan väcka mig. Jag har stigit upp och jag har gjort det som förväntas av mig, men vaknat har jag inte.

Imorgon börjar en ny vecka. Den blir mitt gömsle. Från de skotska hedarna kommer S. på besök för att föreläsa om tystnaden men jag avstår från det med. På tisdag kommer en tvättmaskinsreparatör och inför honom har jag inget val. Fyra vardagar fylls av tystnad och ensamhet. Jag vårdar de stängda dörrarnas och de fördragna gardinernas mörker ömt och försöker låta bli att tänka på boken jag läser.

Bild från Pojoviken, Finland i september.

Madeleine Bourdouxhe: En spik, en ros

En av det franska språkets verkliga konstnärer är belgiskan Madeleine Bourdouxhe. Hon föddes i Liège 1906 och avled i Bryssel 1996. Hennes genombrottsroman, La femme de Gilles, utkom i Paris 1937 och finns sedan 2004 på svenska, Gilles kvinna, utgiven av Elisabeth Grates Bokförlag. Alldeles ljuvlig är novellsamlingen med det minst sagt trolska och lockande namnet En spik, en ros - i översättning av Madeleine Gustafsson, också den utgiven av Elisabeth Grates Bokförlag i Stockholm.

Jag har aldrig tidigare sett noveller som har denna förbryllande skönhet och egendomliga berättarstruktur. Det är som om själva meningsbyggnaden bråkade och stökade med läsaren för att överraska ner i minsta detalj. Gustafssons översättningar måste vara små mästerverk i sig, det räcker nämligen att bara börja läsa en av novellerna för att man ska vara fast. Indragen i Madeleine Bourdouxhes märkliga värld, där människor försöker överleva både som individer och som par. De slåss mot vardagsdemonerna, men man anar hela tiden större hot, hängande över huvudena på dem, ibland som outsagda men likväl hotfulla stämningar och känslor.

Smaka bara på bokens titelberättelse, En spik, en ros heter den kort och gott, och försök göra dig fri från Madeleine Bourdouxhe. Det går inte. Novellen börjar så här:

"Det fanns inget ljus. Folk gick på trottoarerna och på gatorna, men man såg dem inte. Hon gick på dessa gator utan ljus. Han tog sitt glas mellan händerna; med små rörelser fick han ölet i botten av glaset att snurra, han sa ingenting och jag talade och blev långsamt tokig."

Bara en sådan inledning räcker för att man ska förstå att berättelsens han och hon inte är vem som helst och att det de kommer att göra går utanpå det ordinära. Och det gör det, i novell efter novell. Man är fast i Madeleine Bourdouxhes texter, man sjunker ner i dem, man vilar där, man ler över de märkliga vändningar de tar och man suckar när de slutar. Så kan riktig litteratur se ut. Också i den blodfattiga och insmickrande falskhetens tid, som är vår. Madeleine Bourdouxhes tid var en annan, men det är knappast hela förklaringen till hennes stora litterära talang.

Två dikter av Valzhyna Mort


korsord

en kvinna rör sig genom nyponrosor och enbärsbuskar,
blygdläpparna rena och hopvikta mellan hennes ben,
brösten lyser tysta som tåspetsarna
på hennes finskor i det tunga klädskåpet.

en koltrast, en ko, en häst.
havet slår mot landbackens mur.
hon går till en väntande telefonhytt
rätt så långt bort från alla de tre byarna.

det är en lek hon kan ha hört i radio:
en fråga, en siffra, ett svar, ett pris.
hennes sköte häver sig och tänder livmoderns ljus.

från regnet, säger hon in i mottagaren,
satte vi samman vita bord och stolar i ett skjul,

till en korsordsgåta
och placerade oss själva i rutorna.

mottagaren är tyst. fågeln rycker till
som en tjuv tagen på bar gärning.
hennes röst snubblar över körtlarna.
kroppen ska skrivas in i sista rutan – jag kan suga i mig hans namn från vilken bokstav som helst.

alla de tre byarna döljer sina ansikten med vind.

*

kärlek

det mänskligaste ljud en kropp kan höra –
tänder som borstas sent en kväll på andra sidan hallen.
till och med gräshoppan lyssnar förbryllad.
hon med, på en naken madrass slängd på golvet,
förvånad över hur mycket hans kropp finns i det ljudet –
som om hon just lagt märke till att han har armar.

spott som rinner ner i vasken –
hon räknas fortfarande som hans kropp.
snaran av saliv över hennes grotta –
hon räknas fortfarande som hans kropp.

kroppens resväska fullkletad
med dekaler av sår från varje ort –
han viker ihop hennes inre
och han skickar henne och skickar henne och skickar
över kantiner bakom bensinstationer, över hav,
över händerna på män i blå uniform,
han skickar henne fortare för att hinna med den tidiga varubilen.

när han sitter under hennes kjol
tvingas hon erkänna.

genom väggen läser grannen medicinernas namn,
och hon tror att grannen räknar ädelstenar:
amiodarone, zofenopril, metoprolol, mexifin.
oh ja, hon kommer att ärva dessa juveler.
hon kommer att bära dessa juveler över sin mun för att dölja dess vridning.

men just nu
borstar han tänderna och gräshoppan tystnar.
hon ligger på andra sidan hallen och känner doften
av hans arbetskläder slängda på toagolvet
där hans svett kryper ut ur bomullsvecken,
och sprids och förökar sig
som kackerlackor.



(översättning av Thomas Nydahl, 30 oktober 2009)

Aldina Duarte – Mulheres ao Espelho

Om det bestående intrycket av fadon är en gränd och en restaurang, då är Aldina Duarte dess moderna uttolkare och röst. De senaste tio-femton åren har världen översköljts av en industriframställd fado som varit renons på både musikalisk äkthet och saudade. Tonsäkra artister har förvisso sjungit vackert, men de har inte förmedlat mycket av fadons innersta känsla, dess rop på mening och metod, dess längtan och kärlek. I de kliniskt rena skivprodukterna har vi hört ett försök att förena skönsången och modestylisten med rännstenens män och kvinnor. Det har naturligtvis inte gått särskilt bra. Alltför mycket har avslöjat sig själv redan på konvoluten där melankolin fått spökas ut som vore den ett modemagasin eller en affischpelare i en stadskärna överallt och ingenstans.

När Aldina Duarte nu kommer med sin tredje skiva är det som om allt detta vore oväsentligt, som om det inte ens passerat mina ögon och öron, som om musikindustrins försök att förvandla fadon till en produkt, en livsstils-inriktad vara att sälja till de människor som hellre ser sig som konsumenter än som individer inte längre hade någon betydelse. Detta är förvisso en cd-skiva, den är tekniskt sett av samma slag som industrins produkter. Men där upphör också alla jämförelser. När Aldina Duarte går in i en skivstudio tar hon med sig grändens och restaurangens hela atmosfär av förtätade känslor och djupt leva insikter. Det finns ingenting i hennes sätt att sjunga fado som påminner om de unga karriärsugna artisterna i hennes omgivning. Hos Aldina Duarte är livet på riktigt, det är kött och blod och ande, och det är saudade – denna svårfångade känsla och stämning, där både vår längtan och vår kärlek ryms i ett slags melankoliskt välbefinnande.

Vad är det hon gör? Hur går det till när Aldina Duarte lyckas förmedla det som annars bara kan upplevas i Lissabons gränder? Det finns naturligtvis inget enkelt svar på det. Man kunde börja med rösten. Hennes röst är varken sopranskön eller nedslipad till tonträff. Den är äkta, den är lite repad och skrovlig, som ju mänskliga röster blir när de har varit med om ett liv. Över hennes läppar förväntar jag mig inte renhet utan äkthet. Det är det ena. Det andra är hennes frasering. Hur den går till förstår jag inte heller, men den får orden att närma sig poesin också i själva uttrycket, i sättet de placeras i melodin. Också det utmärker äkta fado. Den tredje faktorn är inte mindre viktig. Den utgörs av musikerna. Istället för att leka med en modernisering som är meningslös – syntar eller trummor eller andra rytmmarkerande inslag – söker sig Aldina Duarte till den tradition där form och innehåller fortsätter att vara fadons sammanhållande kitt: utan orden hade denna klang inte varit möjlig, utan klangen från José Manuel Netos portugisiska gitarr och Carlos Manuel Proenças akustiska gitarr hade inte orden fått den tyngd de har.

Mitt livs första natt med fado hade jag i Bairro Alto i april 1983. Då hade min vän Carlos hemma i Malmö introducerat musiken för mig. Nu var det dags att på plats få erfara den. Jag minns att jag grät redan vid första sången. Jag förstod inte ett ord portugisiska och förstod ännu mindre varför jag grät. Men jag minns att jag från den stunden hade införlivat saudade med mitt eget inre. När jag hör Aldina Duartes nya skiva är det som om jag vore tillbaka i det ögonblicket; där och då, försjunken och lycklig, ödmjuk och förundrad.

Böcker och "böcker"

Nog hade jag sett fram emot Lena Einhorns bok om Strindberg. Som redaktör hade hon bjudit in en skara som jag väl väntade mig ett och annat intressant av. Johan Cullberg, Jan Myrdal, Nathan Shachar, Nina Solomin, Leif Zern, Ebba Witt-Brattström för att bara nämna några. Och det är alldeles möjligt att texterna är riktigt bra. Jag vet inte, för jag finner ingen metod för att läsa boken.

Den är mycket tung. Och den är övermåttan stor, 32 cm hög och 23 cm bred! Var ska man läsa en sådan bok, och hur? I sängen kan jag inte ligga, inte heller i soffan. För en läsande människa som helst träder in i texterna liggande har den redan diskvalificerats. Sitta vid arbetsbordet? Lika omöjligt det. Om Strindberg (Norstedts) är alltså en bok som tar död på sin egen ambition. Den är vacker, rikt illustrerad och allt det där. Men jag börjar misstänka att den bara är tillverkad som skrytfaktor. Att ha liggande framme när gästerna kommer. Sådana böcker är egentligen bara att förakta, eftersom de redan med sitt yttre föraktar sina läsare.

*

Uppdatering, söndag eftermiddag. Tack Karin för länken. Den är så roligt att jag verkligen rekommenderar den till läsning, trots att den tryckts i Sveriges vidrigaste tidning. Fru Kullenberg har uppenbarligen en slaktares talang!

Ole Hyltoft: Tør du være dansk? Oder til fællesskabet (Hovedland)

Foto: Snaphanen.

Ole Hyltoft, född 1935, har en livslång verksamhet i den danska socialdemokratin bakom sig. Han var ministersekreterare för landets första kulturminister, Julius Bomholt och han har varit både journalist och kulturredaktör på dagstidningen Aktuelt. Han är vice ordförande i styrelsen för Danmarks radio och har ett rikt författarskap bakom sig, bestående av såväl skönlitteratur som sakprosa.

Hyltofts nya bok Tør du være dansk? Oder til fællesskabet är skriven som en kärleksförklaring till friheten och tillhörigheten i det vardagliga Danmark. Det finns något gripande i hans korta texter som griper in i varandra med poesi. Han kan skriva saker som:

"Et sted at vokse op. Et sprog at tale. Et folk at tilhøre. Et arbejde at mestre. Sin natur at være tro".

Som improvisationer kring ett sådant omkväde väver han samman tankarna i texterna. De handlar i grund och botten både om det mest grundläggande i den mänskliga belägenheten, men de handlar också om vad nationell och kulturell identitet är för något. Vad vore vi utan platsen, språket och tillhörigheten? Hyltoft visar att sådan identitet inte har det minsta med chauvinism att göra, rakt tvärtom är det den som utgör grunden för en människa som vill vila i något slags inre frihet.

Ole Hyltoft skriver in sig i en lång dansk tradition. Det kunde se ut som en kliché om jag åberopade Grundtvig, men jag gör det ändå eftersom Hyltoft själv gör det. Det levende ord, Grundtvigs begrepp, kan sägas vara närvarande i Hyltofts texter, som ofta formar sig till kärleksförklaringar, inte bara till Eros i människan utan också till själva den Moder Jord han verkar på. Träden, skogarna, frukterna, blomstren. Hur man kan stanna upp inför det förunderliga i skapelsen.

Hyltoft blir i sitt frihetsmanifest en talesman för yttrande- och tryckfrihet, för en folklighet som omfattar allt det som finns i citatet ovan: platsen, språket, arbetet. Han vänder sig med lika stor självklarhet emot de totalitära läror som härskade under fasans perioder i Europa, nazismen och kommunismen, som han vänder sig emot islam, den växande gruppen muslimer i Europa, dess köns- och gruppapartheid och dess sociala, kulturella och politiska särkrav (som ytterst innebär ett avskaffande av demokratiska konstitutioner).

Ole Hyltoft har skrivit en bok som ter sig osannolikt förnuftig och sympatisk för en svensk. Vem kunde skriva en sådan bok i vårt land? Förmodligen ingen, just för att vi frivilligt avskurit oss från såväl arv och tradition, som från förmågan att uttala en tillhörighet. Därför är den lärorik.

lördag 25 september 2010

Sveriges väg från folkhem och optimism till polarisering och demontering. Malmöminnen.

När jag var ung på 1950-talet hade Sverige just blivit ett land dit man sökte sig för att få sin försörjning. Från Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom de allra flesta som blev sömmerskor i Borås, varvsarbetare i Malmö och Göteborg, fabriksarbetare i stora och små samhällen och bilbyggare och hundra andra yrken. Många som jag kom att arbeta tillsammans med, främst på Nordsjö Färgfabrik, var unga män uppvuxna på landsbygden, de visste ytterst litet om stadskulturer när de omplanterades i Sverige. Många av dem hade dessutom värvats av lokalkontor för stora företag som Volvo. Kort sagt: de behövdes för den expanderande industrin i ett ännu optimistiskt och framtidsinriktat samhälle. De unga finska och sydeuropeiska kvinnor som inkvarterats i Borås frågade hur de skulle hitta till konfektionsfabriken och fick svaret: "När ni vaknar imorgon bitti ska ni bara titta ut genom fönstret, så ser ni vilken väg människor går, och det är bara för er att följa efter..."

I rökrummet på fabriken 1962. Jag (bakre rad, mitten), tillsammans med arbetskamraterna B. från Jugoslavien (vänster), V. från Grekland (höger) och ynglingen med rötterna i Holland (längst fram).

I Malmö blev jag vän både med greker som arbetade på färgfabriken och med albaner som kommit från Kosova. De få som inte arbetade i industrin var hemspråkslärare, som D. från Kosova och B. från Makedonien. Den enda konflikt jag blev vittne till handlade om en svårt torterad grekisk litteraturprofessor, S. som var städare på Nordsjö färg, som av en tillfällighet en gång stod öga mot öga med en av sina torterare på Skolgatan i Malmö. Det krävdes många starka armar för att förhindra den misshandeln. Annat som låg lite i bakgrunden men blossade upp med jämna mellanrum var de politiska spioner som skickats från Belgradregimen och som ibland bara visade upp sig i den albanska kulturföreningen för att markera att de visste och såg allt. Om man tvivlade kunde man alltid fästa blicken på deras illa dolda vapen i byxlinningen.

Men hur det nu var, så uppfattades dessa arbetare aldrig som ett hot. Jag tyckte tvärtom att de berikade mitt liv. Tidigt blev jag starkt intresserad av Balkans olika kulturer, av litteraturen, musiken och historien. Mina vänner kom från dessa länder, och 1972 gjorde jag min första resa till Tirana.

På gården där jag växte upp från sex års ålder till sjutton, i förorten Lorensborg som 1958 var alldeles nybyggd, fanns det två kategorier som vi betraktade som exotiska: några danska familjer och så de judiska familjer som kommit med vita bussarna. Pappa undervisade oss om dem, så när jag fick tre judiska klasskamrater var jag väl införstådd med deras bakgrund. Vi kom kanske aldrig så nära varandra, men det fanns ytterst lite spänningar och jag kan egentligen inte minnas några konflikter hemma eller i skolan. De kom senare, när man högre upp i tonåren blev vänsteraktivist och såg palestinafrågan som en del av den globala problematiken.

Malmö, september 2010. Foto: Snaphanen.

Några av de sydeuropeiska invandrarna skulle förbli mina vänner. Idag har jag både fysisk gemenskap och/eller brevvänskap med människor från Indien, Portugal, Bosnien, Albanien, Kosova, Ungern, Israel, Chile, Vitryssland, Rumänien, Polen, Finland och Danmark. Några få (albaner) är muslimer, men de är inte islamister och därför kan vi umgås och bevara både respekt och vänskap.

När jag på 1980-talet tog mig an en flicka från Chile, och i praktiken blev hennes fosterförälder, hon var då knappt tolv år gammal, fanns väl samma mekanism kvar i mig. Hon behövde oss och vi öppnade vårt hem för henne. Idag är hon 39 år gammal, tvåbarnsmamma och språklärare. Hennes äldsta barn är mitt gudbarn. Någon klyfta mellan hennes chilenska barndom och skånska liv finns inte. Hon är vad man i ordets bästa mening kallar för "integrerad" (även om jag personligen aldrig använder ett sådant ord). Hon och hennes barn talar flytande svenska - är i alla avseenden genuint tvåspråkiga - och lever liv som inte skulle kunna kallas för avvikande, hotfulla eller ens exotiska.

Vad är det som hänt i Sverige de senaste femton-tjugo åren? Den frågan ter sig ibland så onödig för mig. Vad som hänt är ju uppenbart! För det första har Sverige inte mycket kvar av tillverkningsindustri. Vi bygger varken båtar eller syr kostymer längre. Skor tillverkas på andra platser och det är väl, trots allt som hänt de senaste åren, också en tidsfråga innan det mesta av vår biltillverkning flyttat till Kina, där arbetarna är tillräckligt kuvade och underbetalda för att vinsterna ska kunna öka. Vad händer då med de människor som kommer hit? Några arbetsplatser ropar inte efter dem. Om man bor på Rosengård eller i liknande områden behöver man inte ens kunna svenska för att klara vardagen: gettot och polariseringen är självklara resultat. Islamismen som politisk ideologi uppmuntrar denna utveckling. Dess teorier, djupt förankrade i Koranens lära, om Krigets hus(Dar al-Harb) och Islams hus(Dar al-Islam) är som ett stort lysande pekfinger om vart vi är på väg. Vill vi följa med dit? Nej, jag tror inte det. Och jag tror mig veta att alltfler människor i hela Europa vänder sig emot denna utveckling. Det finns inget europeiskt land som kan hantera vare sig islamismen eller gettoiseringen. Inte ens när man försöker dölja missförhållandena eller blundar och tiger om dem, låter de sig hanteras. Det är som att bygga sandslott och hoppas att de ska vara beboeliga. Vågorna sköljer bort illusionen.

Är detta den åldrande mannens klagosång? Det hade varit alltför enkelt att avfärda mig med sådana argument. Jag tror att den livserfarenhet som spänner från 1950-talet till 2010-talet på något förunderligt sätt också sammanfattar något som kunde kallas välfärdens eller folkhemmets uppgång och fall. Den förändringen har ingen bett om. Men den har ägt rum i hela Europa, mer i vissa länder och mindre i andra. Sverige utmärker sig, jag höll på att säga som vanligt, med en förändring som i många avseenden är extrem. Kanske är det bara britterna som gått ett steg längre än vi. Frågan är om vi hinner lära av deras misstag. Jag tror inte det själv.

Nya texter i bloggen.

Sedan den nya bloggen startade för en vecka sedan har följande nyskrivna texter publicerats:

Maktlösheten delar vi


Bengt Emil Johnson om högt och lågt. Ny portugisisk musik

Skåneland 21 september


Fascismens färger och former

Några extrema valresultat

Musik långt från topplistorna


Hjärnjonglören typ


Det är inte för sent


Sveriges väg från folkhem...


Resten av materialet är antingen repriserade texter eller sammanslagningar och/eller fragment av tidigare texter. Jag kommer framöver också att använda en del sådant material, i huvudsak om litteratur och musik. Vill du veta vilka avsikter jag har med denna nya blogg, råder jag dig att läsa den första texten ovan, Maktlösheten delar vi. Där försöker jag förklara.

Dubravka Ugrešić: Den ovillkorliga kapitulationens museum + Smärtans ministerium.

Dubravka Ugrešić: Den ovillkorliga kapitulationens museum, 1996, (Bonniers Panache 2000, i svensk översättning av Djordje Zarkovic). Dubravka Ugrešić: Smärtans ministerium (Bonniers Panache 2005, i svensk översättning av Djordje Zarkovic).

När 1990-talets Balkankrig befann sig i sitt mest intensiva skede – anfallet på Kroatien var fullbordat och Bosnien stod sedan ett år i brand, lämnade litteraturhistorikern och författaren Dubravka Ugrešić sin födelsestad, kroatiska Zagreb. Vid sidan av sina skönlitterära verk (romaner, noveller, barnböcker) har hon skrivit ett stort antal essäer.

På svenska utkom 2000 Den ovillkorliga kapitulationens museum och 2005 Smärtans ministerium. För båda dessa böcker gäller ett slags genreöverskridande prosa, där den litterära berättelsen sprängs sönder i och präglas av en essäistisk ton. Det kanske värdefullaste av allt med denna metod är att den saknar alla inslag av feghet, författarinnan understryker visserligen att hon inte är identisk med böckernas huvudperson, men tillåter sig samtidigt att med både biografi och text upphäva sitt påstående. I den meningen liknar hennes böcker mer litterära essäer än romaner. Hon skriver medvetna försök att förstå det som hände under krigen, och hur det präglat exiltillvaron för alla de människor som flydde.

Själv levde hon när hon skrev dessa böcker i bland annat Amsterdam, och det är också dit handlingen är förlagd i den andra boken (i den första stod exilens tillfälliga pålar nerkörda i Berlin). Den uppenbara skillnaden mellan de två böckerna är att den första tycks bestå av hundratals snabbt förbiflimrande minnesbilder, anteckningar, nedslag i vardagen, medan den andra är mer sammanhållen och entydigt geografiskt förankrad.

I bokens inledning finns en dikt av Marina Tsvetajeva, som bland annat säger: ”Ej ens det kära modersmålet/frestar mig med sin honungsstämma./På vilket språk den som jag möter/ inte förstår mig, gör detsamma”.

Alldeles oavsett vad ”vi” står för i hennes avslutande berättelse om förortens destruktivitet, förstörelse och våld, tycks den mig kunna handla om mänskligheten som sådan, i ett slags ursinnig pessimism av samma slag som EM Cioran brukade redovisa: ”Vi är barbarer. Vi har inget alfabet, vi lämnar vår underskrift i vinden. Vi ger ifrån oss ljud. Vi skriver under med skrik, röster, vrål och spott. Så markerar vi vårt revir (…) Vi krossar rutor, vi åstadkommer smällar, fyrverkerier är vår favorit-underhållning. Ljudet är vårt alfabet, oväsendet som vi åstadkommer är det enda beviset på att vi existerar, smällarna är de enda spår vi lämnar efter oss.”

Exilen är diktaturens tydligaste frukt. Över hela Europa och inte minst i Sverige lever människor i exil. Jag syftar inte på den postmoderna bidrags-migrationen som styrs av internationella maffior. Jag syftar inte hellet på det bedrägeri som går under namnet ”anhöriginvandring” eller på kapitulationen för mindre nogräknade krigsherrars allierade. Varje sådan social rörelse bygger på noga uträknade kalkyler och vinsten hamnar alltid hos maffian och krigsherrarna, aldrig hos migranten eller mottagarlandet. Dagens globala brottssyndikat har sedan länge etablerat denna migration som en minst lika profitabel näring som narkotikan och vapnen.

Nej, jag syftar på den enskilda individer som i varje 1900-talsdiktatur tvingats i exil, därför att deras ord, tankar och blotta existens varit ett hot mot regimen. Vi har sett många sådana diktaturer, nazistiska, fascistiska och kommunistiska. Dubravka Ugrešić tvingades av diktaturens krigföring i sådan exil.

”För en människa i exil känns exiltillståndet som ett slags ständig, säregen känslighet för ljud, för en melodi; ibland känner man att exilen inte är något annat än en sorts omedvetet musikminne” skriver hon i Den ovillkorliga kapitulationens museum.

Allt detta är naturligtvis fragment av det tidigare livet. Det hon bär med sig för alltid, även om hon aldrig återser födelseorten. Kapitulationens museum är därför inte bara fyllt av små saker (möbler, skåp, dockor, mattor, tavlor etc) utan också, och minst lika viktigt av ljud, melodier, smaker, dofter.

Jugoslavien hade under Tito rykte om sig att vara ett öppet, nästan liberalt land, där kommunistpartiet accepterat både marknadsekonomin och det fria ordet. Det är en beskrivning som har väldigt lite med sanningen att göra. Bara för att Partiet hade sprickor i sin makt, innebar det inte att människor levde i frihet.

I samma ögonblick som de jugoslaviska kommunisternas förbund togs över av nationalisterna, med Slobodan Milošević i spetsen, var det inte långt kvar till katastrofen. De post-jugoslaviska krigen var minst av allt inbördeskrig. De var territoriella krig som planerats i den totalitära regimens styrelse, i centrala och regionala maktcentra där vapen kunde delas ut i god tid till de krafter som skulle genomföra förändringen av kartan. Både i Belgrad och Zagreb fanns det sådana, färdiga kartor. Dubravka Ugrešić är bara ett av många offer för dessa despoters handlingar. I hennes texter kan vi frilägga både orsak och verkan. I bästa fall kan vi också erfara smärtan.

Jósef Tischner: Solidaritetens etik (1981, Åsak förlag 1984 i översättning av Anders Bodegård och med efterskrift av Lech Walesa).

Ett bestående minne av K.G. Hammar som ärkebiskop: han pressas i ett svenskt tv-magasin som handlar om Svenska kyrkans aktieinnehav. Istället för att uttrycka en moral eller etik blir Hammar besvärad och säger med en lätt falsett i rösten: ”Men det är ju inte mitt fel att vi har vapenaktier”.

När jag läser Józef Stanisław Tischner (12 mars 1931 – 28 juni 2000) slår det mig, att en enda man som han i Svenska kyrkan hade fått den att falla samman som ett korthus. Hans moraliska och etiska krav – på sig själv, kyrkan och medmänniskorna – hade fått den viljelösa men av politisk korrekthet uppblåsta svenska kyrkan att bli vad den egentligen är: en förening för allehanda godhet och fromlerier.

Vad är det vi lär av Tischners exempel? Det är ett vittnesbörd om moral, medborgerlighet och resning. Han talar från ett Polen där den folkliga resningens Solidaritet tillfälligt underkuvats. Han talar från de röda generalernas och stridsvagnarnas Polen, där de fria männen och kvinnorna bringats till tystnad. Allt detta är sant men ändå inte hela sanningen. Ty det är ett faktum att Tischner angår alla som lyssnade till honom och nu läser honom. Han är inte en ”östeuropé” – han är en människa vars hållning manar oss till efterföljd oavsett var vi lever och verkar.

I Solidaritetens etik fäster jag mig allra först vid orden/begreppen som utgör grunden för Tischners meditationer. Där återfinns ord som dialogen, lidandet, revolutionen, familjen, sveket, konsten och demokratin, men också klassiska marxistiska begrepp som utsugning. Men här ska vi inte uppfatta ordet i dess politiska, marxistiska kontext, utan i en etisk innebörd. Bodegård påpekar i sitt förord att han framställer utsugningen som ett missbruk av människans vilja.

I Polen har arbetet under de röda generalerna upphört att ha en mening. ”Man slösar framför allt med människor”. Arbetet ”ger inget vettigt resultat” och människor känner ”förbittring, vantro och förtvivlan.” Den offentlighet som bygger på en konsekvent och medveten lögn ställer stora krav på medborgarna, och det är dessa krav Tischner vill frammana som exempel och förebild: ”Samvetets uppror mot den moraliska utsugningen gör människans värdighet till en fråga av första rang. Människans värdighet kommer före frågan om arbetet och betalningen.

För Tischner var ordet solidaritet inte ett högtidsord, dess konkreta innebörd var att bära sin nästas börda. Det var i den andan som Solidaritet föddes, denna märkvärdiga och omvälvande kraft i det genomkorrumperande, diktatoriska Polen.

I läsningen av Tischner ställs vi inför en uppfordrande syn på moral och etik. Långt bortom den statssocialism som missbrukade människor och natur och skapade olidliga levnadsvillkor (utan reell yttrande- och tryckfrihet och med enpartistatens anspråk på all makt och offentlighet) kan vi lära oss något fundamentalt om innebörden av att vara människa, en individ bland miljoner andra i en värld allt mer kaotisk och konfliktfylld.

Eva Adolfsson: En liten historia (Bonniers)

Det är självklart att kärleken och döden alltid är de bästa ämnena för en roman. Det är inget nytt. Det är inget konstigt. Vår strävan efter samhörighet gör kärleken till livets viktigaste drivkraft. Men vi vet hela tiden att döden kan överraska oss.

Eva Adolfssons roman En liten historia, är något av det vackraste jag läst. Har just slagit ihop den, efter två eftermiddagar, intensivt läsande. En ganska kort roman, men tät, övertygande, som grep tag i mig, tvingade mig att fortsätta. Vid matbordet satt jag, timme efter timme med denna text.

Huvudpersonen möter en svensk man som är bosatt i Berlin. En intensiv, mycket vacker "liten historia" mellan dem. Passion. Ja, och kanske kärlek. Men de är båda gifta, hon hemma i Stockholm, han i Berlin, de har barn, de vill försöka rädda sitt eget. Hon misslyckas, blir ensam med barnen. De försöker glömma varandra, hon sätter punkt.

Så utvecklas historien. Hon går sin väg. Försöker glömma, tills han en dag åter ska vara med på ett litteraturseminarium. Det handlar om Peter Weiss. De möts igen. Som vänner. Trots att de inte älskar med varandra vibrerar det under ytan.

Och sedan kan man ju inte berätta mer. Kanske kan man antyda att sjukdom - för både honom och henne - ger romanen dess slut. Men det känns banalt att bara säga det. Så jag tillägger detta: hon är rädd att störa honom med sin återkommande cancer. Hon drar ut på det. Vill inte säga, samtidigt som hon vill göra det för just honom. Det blir för sent. Döden kommer emellan.

Berättelsen är vacker. Den är gripande. Den äter sig in i läsarens eget liv, i mina tankar, referenser, i mina vardagar. Jag tycker inte att det händer särskilt ofta med svensk litteratur. Under det gångna året blev jag oupphörligen besviken på platta och banala romaner. Böcker som försökte smeka samtiden medhårs, som bars av sin politiska inställsamhet. Detta är inte en sådan roman.

Det är inte för sent... det är...

... för tidigt. Min nya bok utkommer 18 oktober. Planenligt. Trots att min förläggare Helena von Hofsten ligger på Karolinska och kämpar för att åter kunna stå på benen, så lovar förlaget att boken utkommer som den ska. Om du klickar på omslagsbilden så kan du läsa mer. Jag kommer att ge utförligare information här framöver.

Hjärnjonglören typ

Har du mött mingelmunken, skitkastaren, ochtjock, floskelgrubblaren, globaldemokraten eller svindelbinderskan? Det har du säkert gjort, men du har bara inte sett och hört konsekvensen i deras agerande och kunnat namnge dem. Det är ju så med den moderna människan att hon måste ha något som är större än det egna namnet, en identitet som sänder ut starka igenkänningsfaktorer, som gör henne till en beståndsdel av något större; en moralisk, politisk, kulturell eller religiös grupp eller en historisk uppgift där godheten kan manifesteras. Eller så är det bara så att man hör till den allt större grupp människor som anammar de senaste modeuttrycken i massmedierna eller rännstenen: typ, i nuläget, varumärke eller något fjärde och tionde.

Nå, det är just Hjärnjonglören typ som handlar om dessa figurer; ömsint, vredgat, elakt, roligt och typiskt som bara Peter Handberg kan. Han kan ju dessutom sin historia, och nog känner man hur det finns trådar tillbaka till en centraleuropeisk tradition av vass politisk humor och satir. Jag ska inte gå närmare in på den, eftersom den naturligtvis är helt borta ur vår samtids kunskap, men jag kan försäkra att jag menar något positivt när jag säger det. Peter Handberg är känd både som översättare och introduktör. I fjol fick han Rumänska kulturinstitutets Sorescu-pris och tidigare i år gav Svenska Akademien honom Axel Hirschs pris. Det är inte vem som helst som får det. Och Handberg är inte vem som helst. I sina egna böcker visar han gång på gång sin stora kunskap om kultursfärer som vi får veta allt mindre om i det amerikaniserat utarmade Sverige. Han skriver med samma självklara pondus om tyska frågor, som om baltiska.

Det är kanske alldeles typiskt att hans bok utges av Ersatz, detta fina lilla förlag som ger oss både de klassiska, men bortglömda författarna från Ryssland, som ger oss klassiker som Nelly Sachs och Boris Pasternak, eller (mycket riktigt sammanställd och översatt av Peter Handberg) Else Lasker-Schüler. Handberg verkar i en tradition. Han håller den aktivt vid liv och öppnar dörrar in i världar de flesta inte ens snubblat över på vägen till stadsfestivalerna eller hamburgerbiograferna. Kanske skulle man också påpeka att texten om mingelmunken avgjort är bokens roligaste. Den beskriver tillståndet i Svenska kyrkan så dräpande att dess satir hade kunnat tas för rena rama verkligheten.

*
För ganska exakt ett år sedan skrev jag om hans då nyutgivna bok:

Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).

Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.

Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.

Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.

”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.

Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.

Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.