... för tidigt. Min nya bok utkommer 18 oktober. Planenligt. Trots att min förläggare Helena von Hofsten ligger på Karolinska och kämpar för att åter kunna stå på benen, så lovar förlaget att boken utkommer som den ska. Om du klickar på omslagsbilden så kan du läsa mer. Jag kommer att ge utförligare information här framöver.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 25 september 2010
Det är inte för sent... det är...
... för tidigt. Min nya bok utkommer 18 oktober. Planenligt. Trots att min förläggare Helena von Hofsten ligger på Karolinska och kämpar för att åter kunna stå på benen, så lovar förlaget att boken utkommer som den ska. Om du klickar på omslagsbilden så kan du läsa mer. Jag kommer att ge utförligare information här framöver.
Hjärnjonglören typ
Nå, det är just Hjärnjonglören typ som handlar om dessa figurer; ömsint, vredgat, elakt, roligt och typiskt som bara Peter Handberg kan. Han kan ju dessutom sin historia, och nog känner man hur det finns trådar tillbaka till en centraleuropeisk tradition av vass politisk humor och satir. Jag ska inte gå närmare in på den, eftersom den naturligtvis är helt borta ur vår samtids kunskap, men jag kan försäkra att jag menar något positivt när jag säger det. Peter Handberg är känd både som översättare och introduktör. I fjol fick han Rumänska kulturinstitutets Sorescu-pris och tidigare i år gav Svenska Akademien honom Axel Hirschs pris. Det är inte vem som helst som får det. Och Handberg är inte vem som helst. I sina egna böcker visar han gång på gång sin stora kunskap om kultursfärer som vi får veta allt mindre om i det amerikaniserat utarmade Sverige. Han skriver med samma självklara pondus om tyska frågor, som om baltiska.
Det är kanske alldeles typiskt att hans bok utges av Ersatz, detta fina lilla förlag som ger oss både de klassiska, men bortglömda författarna från Ryssland, som ger oss klassiker som Nelly Sachs och Boris Pasternak, eller (mycket riktigt sammanställd och översatt av Peter Handberg) Else Lasker-Schüler. Handberg verkar i en tradition. Han håller den aktivt vid liv och öppnar dörrar in i världar de flesta inte ens snubblat över på vägen till stadsfestivalerna eller hamburgerbiograferna. Kanske skulle man också påpeka att texten om mingelmunken avgjort är bokens roligaste. Den beskriver tillståndet i Svenska kyrkan så dräpande att dess satir hade kunnat tas för rena rama verkligheten.
*
För ganska exakt ett år sedan skrev jag om hans då nyutgivna bok: Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).
Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.
Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.
Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.
”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.
Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.
Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.
Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.
fredag 24 september 2010
Frändskap är ett av de vackraste ord jag vet.
En ytterst liten krets finns kvar. Jag förhäver mig inte, människor är något av det svåraste som finns att känna frändskap med.
Med posten kom den vackra boken Med Väckers fyr i syd - en text om norra Bohuslän och kärlek, en smärta och längtan, skriven av Ulf Thomas Moberg (Cinclus bokförlag, 2010). För det första är en det en mycket vacker bok: inbunden och med en textil omslagsyta, full av vackra bilder i fyrfärg av miljöer från Island och Shetland, Bohuslän och Färöarna. Men så smyger det in ett element som gör att jag förstår:
"När trycket ökade i lokalen sjöngs fado" minns författaren en vistelse i en portugisisk kustby där han på 1960-talet hängde med den holländske författaren Cees Nooteboom, och han berättar vidare: "Av fadon upplevde jag en sådan stark fysisk smärta att jag för en stund fick gå ut i gränden. En känsla som blivit starkare med åren."
Det låg förstås ett följebrev med den vackra boken, där Moberg berättade att jag med mina böcker kommit att höra till hans "vänkrets... vare sig du vill eller inte". Fadokulturen som jag nu skrivit om i snart tjugofem år har visat sig nå fram till människor runt om mig, oavsett vilket bakgrund de har. Jag har fränder i fadon från många, många orter och länder, bland andra Amsterdam, Vancouver, Sarajevo, Västmanland, Skåne, Danmark, Finland, Norge, Rumänien, Vitryssland - och naturligtvis från städer och byar i Portugal.
Fadon går från ett brustet hjärta till ett annat. Den har sin självklara hemvist hos själens bräckliga, dess förlorare och tillspillogivna.
Ulf Thomas Moberg berättar om fadons betydelse och menar att hans egen bok kan betraktas och läsas som "en bohusländsk fado". Det gör jag mer än gärna.
Frändskap är ett av de vackraste ord jag vet.
Portugisiska cantigas och klassiker i litteraturen i nytt bokverk.
Repris från 9 september i Occident:
TLS är varje vecka en outtömlig källa till glädje och kunskap. Förra veckans nummer (5605/ 3 september) innehåller vid sidan av allt annat en recension av A Companion to Portuguese Literature, ett historiskt verk skrivet av Stephen Parkinson , Cláudia Pazos Alonso och T. F. Earle. Det är ju oundvikligt att mycket av denna artikel handlar om Luís de Camões (c. 1524 – June 10, 1580) och hans Os Lusíadas. Bland annat heter det:
"Camões is by far the greatest figure in Portuguese literature, and the one who has left the largest mark on English literature. He was an accomplished but conventional court poet until exile in Africa and India forced him to recast his work. He took with him the resources of Portuguese folksong, as represented in the cantigas, together with a deep knowledge of the Latin classics, particularly Virgil and Ovid. "
Desto intressantare är det att Eça de Queiroz (1845-1900) omtalas som "Portugals främste prosaist". Förutom utförliga resonemang kring Fernando Pessoa, hans heteronymer och förekomst i Saramagos fina roman om Ricardo Reis, så är väl annars textens höjdpunkt resonemanget kring den moriska epoken. Den var lång. Ändå tycks den inte ha frambringat särskilt mycket av betydelse för portugisisk litteratur och recensenten Landeg White finner det vara en anmärkningsvärd lucka i beskrivningen av landets litterära historia, men påpekar att det faktiskt finns en förbindelse mellan dåtidens arabiska poesi och den europeiska trubadurtraditionen. Den som studerat fadons rötter har ju också stött på denna förbindelse.
Avslutningsvis skriver White:
"There are other silences in Portuguese culture more generally: over the Iberian connection, over the colonial wars with their violent aftermath, over the long inheritance of absolutism, today in uneasy and at times comic dialogue with democracy. Such absences do not make for continuity. But the major Portuguese writers belong on every educated person's reading list, while there are numerous lesser authors rewarding to encounter. It is the achievement of this Companion to show why."
Kanske är det här som Portugals litteratur verkligen bränner till. Vi vet att betydande moderna författarskap ägnats just kolonialkrigens djävulska destruktivitet, och vi vet att mycket av denna historia ännu är tabubelagd. Men som alltid tackar jag TLS för dess förmåga att öppna nya dörrar och belysa ännu okända sidor av den occidentala litteraturtraditionen.
Fernando Pessoa: Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos (Pontes förlag, översättning av Lars Axelsson, inledning av Margareta Marin)
Idag kan man inte undgå att med jämna mellanrum finna Fernando Pessoas namn på svenska kultursidor. Från att ha varit i det närmaste okänd utanför det egna landet – och i hög grad också där – har han i Skandinavien blivit ett slags bevis på orientering och bildning bland poeter och litteraturkritiker. Pessoa omnämns numera i samband med begrepp som ”klassiker”.När jag började resa till Lissabon 1983 var det annorlunda. Det fanns dikter översatta av honom. Pionjären i det avseendet var Arne Lundgren och hans förlag Fabian (Stilla mitt hjärta, 1988 men redan tidigare i Lundgrens översättning i volymen Ett diktaröde, förlaget Futura 1973). Men riktigt läst blev han först med Orons bok, med heteronymen Bernardo Soares som angiven författare, utgiven av Pontes 1991 och i nyutgåva 2007. Då blev han på allvar tillgänglig för en svensk läsekrets. Vid sidan av dessa förläggare har enskilda kritiker, översättare och introduktörer hela tiden återkommit till honom.
Något som kanske hela tiden kittlat fantasin mer än annat är det faktum att Pessoa skrev under många olika namn, som snart skulle visa sig ha varit heteronymer, d.v.s. mer personligheter än namn. De vanligaste, en handfull, har hela tiden varit bekanta, men Margareta Marin säger nu i förordet till Ode till havet, att dessa personligheter kan ha varit så många som sjuttio stycken! De viktigaste heteronymerna vi känner till är Bernardo Soares, Álvaro de Campos, Alberto Caeiro och Ricardo Reis. I och med publiceringen av dubbelvolymen Djävulens timma/En stoikers fostran (2006) gav förlaget Pontes också oss inblick i hans engelskspråkige halvheteronym som kallade sig baron de Teive.
Den nu aktuella volymen innehåller Álvaro de Campos långdikt Ode till havet och utöver det nio andra dikter, och avslutningsvis Pessoas i eget namn författade brev till författaren, tidskriftsredaktören med mera Adolfo Casais Monteiro, från den 13 januari 1935, där Pessoa utförligt reflekterar kring sitt eget författarskap, dess misstag och irrvägar, och särskilt då kring den enda diktsamling han publicerade i sin livstid, Mensagem.
Ode till havet är, säger Marin i sitt förord, skrivet av en författare som under sin tid skrev i tre olika faser: en dekadent, en futuristisk och en pessimistisk. Ode till havet skrevs 1915, influerad av både Marinetti och Walt Whitman, och måste därför hänföras till hans futuristiska epok. Heteronymen har av Pessoa försetts med en detaljerad personliget och vi vet därför att han föddes i Tavira, nära Algarve, i oktober 1890, och att han utbildade sig till sjöingenjör i Skottland. Det är fascinerande att tänka sig att denne man, utbildad i Storbritannien, återvände till Lissabon i hemlandet och där skrev sina dikter. Den andra långdikten från epoken, Triumfatoriskt ode från 1914, finns också med i volymen. Och nog känner man igen futuristerna i de ljudhärmande elementen, med sina långa r-ljud och sina maskinella dunkanden. Jag kan också tänka på en svensk arbetarförfattare som Josef Kjellgren, som också hade sjölivet och maskinsångerna på sitt program. Han ekar mer än en gång i de Campos långdikter:
”Poesin har inte tagit någon som helst skada.
För övrigt har även maskinerna sin poesi,
och så har vi hela den nya kommersiella, mondäna,
intellektuella och känsloinriktade livsstilen
som maskinernas tidevarv har fört med sig till våra själar”
heter det i Ode till havet. Och i Triumfatoriskt ode:
”O hjul, o kugghjul och drivremmar, ett evigt r-r-r-r-r-r!
Tillbakahållna konvulsioner i rasande mekanismer!
Rasande utanför mig och inne i mig,
via alla mina dissekerade nerver,
via alla de papiller som jag känner med!”
Nog är det lätt att känna igen den tradition som Pessoas alter ego talar i, nog vet vi var vi ska placera honom. I det tidigare nämnda brevet till Adolfo Casais Monteiro skriver Pessoa: ”Ända sedan jag var liten har jag haft en tendens att runt omkring mig skapa en fiktiv värld, att omge mig med vänner och bekanta som aldrig existerat (…) Så länge jag har känt mig själv som den som jag kallar jag har jag i mitt inre noga utformat olika fiktiva gestalter med avseende på utseende, sätt att röra sig, karaktär och levnadshistoria, gestalter som jag, fastän de är overkliga, har uppfattat som lika synliga eller förbundna med mig som tingen i det som vi, kanske felaktigt, kallar det verkliga livet”. I rader som dessa kan vi se hur Pessoa brottades med sin verklighetsuppfattning och med alla de olika personligheter som kämpade om utrymmet i hans av sjukdom och alkohol så svårt plågade kropp. Det märkligaste av allt är att vi nu, så lång tid efteråt, tack vare en idog forskning i Portugal, kan bekanta oss med allt fler verk av denna man/dessa män
torsdag 23 september 2010
Joseph Roth: Judar på vandring (Atlantis, översättning och inledning av Bo Isenberg)
”Han är Guds jude. Han kämpar inte för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra till förintelse.”
Orden skrevs för nittio år sedan av Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar: de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av Israel/Palestinas öde.
Ändå är det inte motsättningen mellan de politiskt aktiva nationalisterna och de messianska gudsväntarna som är det centrala i Roths bok, även om den kastar en skugga över allt han har att berätta. Det centrala kan istället sägas vara den bild av östjuden som skapades i väst, både bland judar och andra. Exiljuden Roth berättar om östjuden, detta vandrande hot som betraktades som smutsigt, obildat, blottställt och därför oönskat, också i den assimilerade judenheten i länder som Tyskland och Frankrike. Han har en förmåga att ställa alla begrepp på huvudet när han visar hur starkt det historiska bandet är mellan väst och öst, och hur han rent faktiskt menar att begreppen är en aning falska, eftersom det som på 1920-talet betecknades som öst, bara tio år tidigare hade varit väst, i och med de nya gränsdragningar som första världskriget orsakat:
”Vem är ’västjude’? Är det han som kan påvisa att hans anfäder var i den lyckliga situationen att de aldrig måste undfly de västeuropeiska respektive tyska pogromerna under medeltiden och senare? Är en jude från Breslau, som under lång tid hette Wroclaw och var en polsk stad, mer västjude än en från Krakau (Kraków) som än idag är polskt? Är han vars far inte längre kan minnas hur det ser ut i Posen (Poznan) eller i Lemberg (Lviv, Lwów) redan en västjude? Nästan alla judar var en gång västjudar, innan de kom till Polen och Ryssland. Och alla judar var en gång ’östjudar’ , innan en del av dem blev västjudiska.”
Nittonhundratalets första halva hade en strategiskt beräknande och ”klok” antisemitism. Genom att spela på klyftan mellan öst och väst kunde man vända västjudarna mot östjudarna för att senare slå till och mörda båda grupperna.
Philip Roths essä är klok, humoristisk (alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.
I ett senare avsnitt berättar Roth om amerikafararna, ”de modigaste” och de som ”med tungt hjärta” gav avkall ”på sin familj och med lätt hjärta på sitt fädernesland.” Till denna kategori räknar han också alla de som av släktingar i Amerika fick löfte om båtbiljetter och som år efter år fick höra att de ”far till Amerika” men ändå aldrig kom iväg.
Bokens märkligaste kapitel är det sista, som är en lovsång till den unga sovjetstaten. Roth menar att antisemitismen där utrotats, men han är ändå skeptisk till att man ska kunna göra arbetare och bönder av judarna. Skepsisen lyser igenom när han säger att sovjetstaten vill lösa den judiska frågan med en kombination av teoretisk ofelbarhet och ”ädel och ren idealism”. Roth medger i efterordet att judarnas situation i Sovjetunionen ”sannolikt har förändrats”. Därför är det desto viktigare att läsa den inledning till en planerad upplaga 1937, då så mycket hunnit hända i hela Europa, där man nu tydligt ser ”den tarvliga, men begripliga hållningen hos en hotad småborgare”, det är rentav fråga om ”antisemitiska instinkter som rentav Tysklands judar visar när de vill visa sig som ”äkta tyskar”. De som har vett att fly är människor som ”har glömt att vara judar; de börjar så smått lära sig judeexistensen”. De vill inte glömma sin tyskhet och blir därför ”som sniglar, som samtidigt bär två hus på ryggen.”Alldeles mot slutet ställer Roth en uppfordrande fråga till det Europa som anser det vara en plikt att sprida ”europeisk-kristen moral” till jordens alla hörn. ”Varför inte i Europa?” frågar han och fortsätter att beklaga att inget europeiskt broderfolk tycks intresserat av att stoppa det som händer i Tyskland. Principen om icke-inblandning medförde att Hitlers regim kunde iscensätta det största och mest effektiva folkmordet någonsin. Den pessimism som Roth visar mot slutet av sin essä skulle visa sig alltför försiktig.
chaluzim(chalutzim) = en person som reste till dåtidens Palestina och dagens Israel för att plantera träd eller bosätta sig för att gagna landets utveckling.
Förlagspresentationen:
Joseph Roths klassiska essä "Judar på vandring" publicerades 1927 i förlagsserien ”Berättelser ur verkligheten”. Verkligheten är den östeuropeiska judendomen – de kringvandrande handlarna, fromheten, festerna, misären, drömmarna, de öden som väntade de miljoner som begav sig mot Amerika, undan pogromerna i öst och senare nationalsocialismen. Roth förenar akribiska skildringar med svepande omdömen, han är kärleksfull och uppriktig, språket är poetiskt och ändå sakligt. Judar på vandring är ett dokument över en försvunnen verklighet, liksom en reflexion över Roths eget liv – assimilerad, på vandring, exilen hans hem. Essän är kanske också en bild av den moderna existensen över huvud. Joseph Roth, född i Galizien 1894, död i Paris 1939, var en av samtidens mest betydande tyskspråkiga skriftställare.
Översättning och inledning av Bo Isenberg.
Musik långt från topplistorna.
Vill man lära något om den stora klassiska musik som idag närmast är att betrakta som utvisad - inte ens radions ordinarie P2* tycks längre ha plats för den - ska man läsa bloggaren Einar, som i Rapsodi på ett personligt och djupt sympatiskt sätt introducerar den. Idag kan vi t.ex. läsa om Sigismond Stojowski (1870-1946), polsk-amerikansk pianist som visade sig vara kompositör. Så här skriver Einar:"Stojowski komponerade både symfoniskt och i mindre skala, bland annat givetvis en stor mängd musik för piano. För piano finns både virtuosa, större verk och smärre så kallade karaktärsstycken. Redan i opus 1, Pensées musicales, visar han sitt kännemärke: en klassisk romantisk melodik med impressionistiska inslag."
Gå in och läs hela texten och bekanta er med den stillsamma värld av musik och litteratur som finns i Rapsodi.
Här kan man både se och höra ett fint framförande av Fantaisie
* I datorn kan man förstås höra riksradions klassiska kanal dygnet runt, men i en vanlig gammeldags radio har P2 förvandlats till ett sammelsurium av jinglar, nyheter på hundrafjorton olika språk samt program om ditt och datt (den klassiska musiken är förvisad till små tidsfickor på förmiddagar och sena kvällar).
Tre nya böcker om islams olika ansikten.
Karen Jespersen och Ralf Pittelkow: Islams magt. Europas ny virkelighed (Jyllands-Postens forlag, København). Utgivningsdag 24 augusti.Johannes Salminen: Islams två ansikten. Essäer (Söderströms, Finland och Atlantis, Sverige).
Utgivningsdag 8 september.
Ayaan Hirsi Ali: Nomad. En personlig resa genom civilisationerna. (Bonniers, översättning av Manne Svensson). Utgivningsdag 14 september.
Stridsropet Allahu akbar (Gud är stor) ekade över Poitiers, norr om Pyrenéerna år 732, då tiotusentals araber och berber stormade fram mot den frankiska armén. Men de stridsvana ökenkrigarna mötte hårt motstånd och Charles Martels trupper stod emot dem. Edward Gibbon ser detta slag som en historiens vändpunkt. Hade araberna och berberna segrat hade hela Europa med all sannolikhet blivit muslimskt, och man hade, med Gibbons ord ”fått ägna sig åt tolkningen av Koranen” vid fakulteterna i Oxford.
Johannes Salminen tecknar denna upptakt i sin nya bok om ”islams två ansikten”, en liten volym som rymmer en handfull essäer och kortare texter. Men Salminen menar också att de verkligt avgörande händelserna utspelar sig i Jerusalem 1099, då blodbadet på judar och muslimer ägde rum, ”det var raider som för all framtid skulle fläcka bilden av Europa” säger han. Men Muhammeds egen roll i utvecklingen måste lyftas fram. Han var en krigare och statsman mer än religionsstiftare, hans slakt på den judiska stammen Quarayza är legendarisk, då mer än 600 av de judiska männen halshöggs och lämnades i en massgrav, medan kvinnorna och barnen såldes som slavar. Muhammed blev våldet trogen, och med Huntingtons ord kan man konstatera att ”islam har blodiga gränser”. Salminen påpekar också att Koranen vittnar om att ”Muhammed bar ett bestående agg mot judarna”. Att såväl judar som kristna betraktades som ”Bokens folk” förändrar ingenting, eftersom deras dhimmi-status i själva verket gjorde dem till islams fångar och undersåtar. De fick bokstavligt talat betala för att få leva. Att vara dhimmi fick också konsekvenser för vardagslivet. Judar kunde t.ex. i badhusen tvingas ”bära ett särskilt emblem för att lättare kunna åtskiljas från övriga omskurna.” Det är fakta av detta slag man alltid får hos Salminen, som har en ovanlig förmåga att förena de stora, historiska skeendena med ett slags anekdotisk kunskap. Jag tycker mycket om hans nya bok, inte minst för att den vid sidan av dessa fakta, också förmedlar insikter om hur man i den muslimska världen handlade med svarta slavar. Och Salminen får det att bränna till ordentligt när han skriver om den omfattande muslimska migrationen till Europa: ”I dag kan islam tack vare invandrarströmmarna visa upp en massiv och permanent närvaro i Europa. Frågan som Bernhard Lewis vågar ställa är: håller islam på att den här vägen fullfölja den invasion som avbröts vid Poitiers?”.
Det leder mig över till Ayyan Hirsi Alis nya bok, som i allt väsentligt är ett vittnesmål som stödjer Lewis och Salminens antagande. Hon är en av de skarpaste polemikerna, som utifrån konkreta erfarenheter och vittnesmål, kan ge oss en övertygande bild av hur islamiseringen av Europa ser ut. Hennes historia är idag allmänt bekant över stora delar av världen, och hennes livsöde har fått tjäna som symbol för vad som händer den muslimska kvinna som tar av sig slöjan och vägrar följa Koranens bud. Att hon lever med ständig livvaktsbevakning är bara en sida av saken, den andra är att hon sedan länge är utstött ur varje form av familje- och stamgemenskap. Hennes liv i Holland slutade med att hon fråntogs både medborgarskap och parlamentarisk immunitet, sedan en maktkamp fått den ökända ministern och före detta fängelsedirektören Rita Verdonk att agera mot Hirsi Ali. Den senare fick dock så småningom tillbaka sitt medborgarskap, men hade då redan flyttat till USA där hon varit verksam som forskare vid American Enterprise Institute.Den nya boken börjar i barndomen och vi får följa Hirsi Ali och hennes familj över världen. Kapitlen om de tio åren i Kenya är särskilt intressant, som skildring av hur afrikansk islam ser ut. Ändå är det först på sidan 267, där avsnittet Botemedel börjar, som jag tycker att den ger något nytt till den bild jag redan hade av henne. Här argumenterar nämligen Hirsi Ali för ”den muslimska tankens befrielse” som ett upplysningsprojekt och något som i grunden kunde förändra ökenkulturens konserverade ålderdomlighet och ge den en möjlighet att träda in i den nya tiden. Nej, hon är ingen missionär. Det är oerhört korkat att säga det (och det har redan sagts alltför många gånger). Däremot är hon en kvinna med civilkurage som manar Europa att stå islamismen emot. Att bjuda den motstånd: ”Varje viktig frihet som västerlänningar förfogar över grundas på friheten att uttrycka sig. Vi ser vad som är fel och påpekar att det är fel, så att det kan åtgärdas. Detta är upplysningens budskap, den rationella process som ligger bakom dagens västerländska värderingar: Sätt igång. Undersök. Fråga. Ta reda på saker. Våga skaffa kunskap. Var inte rädd för vad du kan tänkas få reda på. Kunskap är bättre än vidskepelse, blind tro och dorgmen (…) Islam är däremot oförenligt med upplysningens frihetliga principer. Samtidigt kommer fler och fler människor till väst från länder där livet inrättas efter stamkulturens seder och i allt högre grad underkastas radikala former av islam. Och de för med sig seder, bruk och dogmer som är äldre än upplysningen – och som alldeles uppenbart strider mot upplysningens idéer (…) Yttrandefriheten är den mänskliga frihetens och det fria samhällets grundval. Och i yttrandefriheten ingår rätten att häda och uppröra. ”
Karen Jespersen och Ralf Pittelkows Islams magt är utifrån den danska horisonten också en kampskrift för de europeiska upplysningsidealen, för det demokratiska genombrottet och den sekulära statens överlägsenhet. Så redan där ansluter den direkt till Hirsi Alis bok. Jag menar att deras bok är det mest framstående som publicerats på ett skandinaviskt språk i detta ämne. Den gräver inte ner sig i ett skyttegravskrig. Den presenterar istället en fyllig och skrämmande bild av en social, politisk och kulturell förändring som äger rum i hela Europa, en förändring som riskerar att kväsa yttrande- och tryckfriheten, skapa parallella rättssystem (med sharia-domstolar för de enskilda ländernas muslimska medborgare), ge vika för särkrav rörande skolor, butiker, sjukhus, ålderdomshem och andra för livet centrala funktioner. I denna kusliga förändring sker också något som sällan påtalas: de sekulära, frihetslängtande människor som flytt muslimska länder sviks konsekvent. Det har inte minst människor som Ayyan Hirsi Ali, Taslima Nasrin, Salman Rushdie och många, många andra fått erfara.
När Arne Hardis från Weekendavisen gästrecenserade deras bok i Jyllands-Posten (som utgivit den) skrev han följande tankeväckande ord om de enskilda fallen som redovisas i boken som exempel på islamismens farliga tillväxt i Europa: ”Alle er kildebelagte, så enhver kan tjekke validiteten, løbende ledsages begrædelighederne af Pittelkow og Jespersens påpegning af, at mange muslimer ikke ønsker islamismen fremmet, men at denne ikke desto mindre er i fremmarch. Styrken i bogen er ikke kun eksemplernes pinlige og sørgeligt underholdende myriade, mange er i forvejen velkendte fra den offentlige debat, men den sammenhængende analyse, som kæder eksemplerne sammen og ser islamismens trussel i dens helhed.”
Jag tycker att man ska ta Hardis ord på största allvar. Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte ”isolerade” (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamistiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar. Om vi gör det, så vet vi att Hirsi Alis anda finns närvarande: som ett upplysningsprojekt i striden mot en medeltida ideologi vars mörker alltför länge vilat över individer, folk och nationer.
Howard Zinn: Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse (Karneval förlag, översättning av Caj Lundgren).
Howard Zinn (1922-2010) var för mig en tämligen obekant person. Tack vare Karnevals utgivning av hans självbiografiska bok lär jag känna inte bara en man utan också en nation och dess moderna historia. Man kunde säga att Zinns livstid sammanfaller med ett demokratiskt genombrott i USA, ett genombrott som äger rum främst för att folkliga rörelser tvingar fram det. Hans skildring av medborgarrättsrörelsen är något av det mest gripande jag läst. Här ser man plötsligt det skändliga rastänkandet genom en mans ögon och erfarenhet. Behandlingen av USA:s svarta blir här just ett ämne som kräver medborgarrätt. Kanske är det hans tid på Spelman College, en institution knuten till Atlanta University avsedd för svarta amerikaner. Det är tidigt 1960-tal och inte ens svarta ledare kunde välkomna Zinns radikala attityd. Han avskedades av den förste svarte rektorn, Albert Manley, efter sju år som lärare och föreläsare vid Spelman, men möttes av en stark sympati- och solidaritetsvåg från de svarta studenterna. Zinns berättelse om rasismens idé och praktik är en skakande läsning, eftersom den påminner mig om hur nära i tiden vi har att betrakta den. När jag läser om Manley är det svårt att låta bli att tänka på att USA sedan ett bra tag har svarta ledare, också på det nationella planet. En avgörande utveckling har ägt rum, vilket naturligtvis inte är detsamma som att sakernas tillstånd nu kan applåderas. Den illusionsrika och nästa messianska valrörelsen för president Obama var ett skrämmande exempel på hur det politiska rävspelet kan fungera. De desillusionerade är därför så många fler idag.Howard Zinn var också aktiv i Vietnamrörelsen. Han hänvisade till Henry David Thoreau och dennes protest mot invasionen i Mexico 1846. Thoreau vägrade som bekant betala skatt som kunde bidra till denna krigföring. På samma sätt argumentera Zinn emot varje form av deltagande i Vietnamkriget. Hans civilkurage och praktiska handling, bland annat tillsammans med legendariska människor som Daniel Berrigan och Dan Ellsberg är också lärorik läsning för varje människa som förtvivlar inför samtidens dårskaper. Jag erkänner att jag för några korta ögonblick kunde känna en ilning av optimism vid läsningen. Kanske ska jag säga att det också kan vara det problematiska i umgänget med människor som Zinn. Deras obotliga optimism tycks ibland fullkomligt obefogad. Och samtidigt är det ett faktum att de rörelser han var aktiv i på avgörande sätt förändrade USA. Så ser facit ut och vilka slutsatser man drar är upp till var och en. Själv är jag mycket tacksam över att ha fått bekanta mig med denne man. Daniel Ellsberg skrev, den 27 januari 2010, vid budet om Zinns död, att ”han enligt mig var den finaste människa jag träffat. Det bästa exemplet på vad en människa kan vara och kan göra med sitt liv.”
onsdag 22 september 2010
Horace Engdahls reaktionära betraktelser.
Under rubriken Reaktionära betraktelser skrev Horace Engdahl en gång i DN. Det är inte ofta man läser någonting på den här nivån i en dagstidning. Horace Engdahl citerar bland annat Madame de Staël som skrev "att uppfinnandet av nya ord är ett säkert symtom på idétorka". Samtida svenskspråkig litteratur, på båda sidor Östersjön, kanske faller under denna kategori?*
Engdahl som aforistiker och tänkare är något som går utöver det vanliga harvandet i samtidens litteratur. Den, som för det mesta är magert postmodern, saknar plats i mitt hjärta. Engdahl tycks gripa in i det fält av allvar som jag annars helst umgås med, hos Montaigne, Cioran, Bernhard, Kertész.
Att kalla dessa texter för reaktionära är mitt i prick. Inget begrepp kan som det få den rättänkande liberalen eller socialisten att rygga tillbaka. Men hans texter är i ordets rätta mening reaktionära: de är skrivna i reaktion på samtiden. Smaka:
"Att trollbinda är sjaskigt".
"Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats."
"Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar".
*
Det är bara att erkänna: jag är också en reaktionär människa. Inga beskyllningar biter längre på mig. När jag ser den frejdighet som utmärker Horace Engdahls sätt att använda begreppet reaktionär så ställer jag mig gärna på samma plats och försöker betrakta världen och livet från den. Ingen plats kan ändå vara värre än den som tycks räcka för massan: konsumismens, schlagersångens, popkulturens och den kollektiva, förstatligade och politiskt godkända fördumningens.
Några extrema valresultat.
Först idag har jag kikat på riksdagsvalresultatet i min hemkommun Kristianstad.De extrema partierna på den nationella kanten hade inte mycket att hämta här, varken gamla nationalsocialister eller mer extrema nationalister fick något gehör för sina idéer. Svenskarnas parti (f.d. Nationalsocialistisk front) fick fem (5) röster i hela kommunen. Nationaldemokraterna (utbrytargruppen från Sverigedemokraterna som bl.a. har ungerska Jobbik som broderparti) fick tre (3) röster i hela kommunen.
Jag konstaterar också att den trotskistiska gruppen i den kommunistiska rörelsen inte heller hade något att hämta här. De fick en (1) röst!
Foto: A. Nydahl.
Theodore Dalrymple: Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik).
I denna stad verkade i många år som läkare Anthony Daniels. Han har arbetat i de starkt nedslitna förstäderna, i ren brittisk slum, så väl som på fängelserna i Birmingham. Som iakttagare och analytiker av detta samhälle har han utgivit en rad böcker under preudonymen Theodore Dalrymple, från debuten med Coups and Cocaine: Two Journeys in South America (1986) över titlar som If Symptoms Still Persist (1996), Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass (2001) till den senaste boken Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline (2008), totalt sexton titlar och en omfattande essäistik i brittiska och amerikanska tidskrifter. Det är boken från 2001 som nu utkommit i svensk översättning med titeln Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik).
Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholismens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs förbannade skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att unga flickor som blivit gravida, så snart första barnet blivit något år gammalt, hon återvänder till puben och blir gravid med någon annan, totalt ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?
Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kunskap. Theodore Dalrymple skriver: "Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg". I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som hänt i världen och när. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen på 1700-talet eller på 1970-talet. De lever, säger han, "i ett evigt nu, ett nu som bara finns där och saknar samband med ett förflutet". Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.
Att läsa Theodore Dalrymple är som att skåda in i en mycket nära framtid för vårt eget land. Av någon lustig orsak är britterna föregångare när det gäller social och kulturell utarmning. Det som sker i både stora och små samhällen i landet ter sig som en nästintill apokalyptisk varning om vart vi är på väg.
Bilderna är tagna av Astrid Nydahl i förorten Castle Vale i Birmingham, strax före rivningen, då det bland halvt sönderfallande hus fortfarande bodde människor. Det nu färdigbyggda nya Castle Vale har ersatt höghus och modern slum med brittisk semidetached-miljö (där tidigare Jaguars bilfabriker låg).
Miklós Radnóti (1909-1944): Krig, död, kärlek (Brända Böcker Förlag, översättning av Ove Berglund)
Brända Böcker Förlag heter det. Eldsjälen Ove Berglund ger där framför allt ut ungersk poesi i svensk översättning. Förnämliga poeter i vackra böcker: Sándor Kányádi, Attila József, Mihály Babits, Sándor Weores.Det senaste i raden är Miklós Radnóti i volymen Krig, död, kärlek som alldeles nyligen kommit från tryckeriet. Jag hade visserligen hört talas om hans namn tidigare, i samband med den ungerska utvecklingen under nazismen och förintelsen. Men som poet är han en ny bekantskap.
Berglund skriver: "Radnóti fördes till arbetsläger under 4 månader 1940, tio månader 1942-43, och slutligen i maj 1944 till läger i Bor i Serbien. Under senhösten, när ryssarna kom närmare, utrymdes lägret och fångarna tvingades att marschera mot Österrike. Nära Abda i nordvästra Ungern avrättades den utmattade Radnóti tillsammans med ett tjugotal andra, och alla begravdes i en massgrav. Graven öppnades 1946, Radnóti identifierades, och i hans jacka fann man en anteckningsbok, den så kallade Borboken, som innehöll tio dikter."
Radnóti debuterade 1930 med en diktsamling, och sedan kom nya böcker och häften under några år på 1930-talet. Han publicerades också postumt med samlingen Fradgad himmel 1946. Trots att han var född jude vill Radnóti se sig som enbart ungrare, han blev katolik och "kände sig delaktig i en europeisk kultur som vilade på den klassiska grekiska" (Berglund).
Här några korta diktfragment:
Fradgan vräker sig över månen,
och ilskan drar där en giftgrön strimma.
Jag rullar mig en cigarett, långsamt
och noggrant. Jag lever.
(ur Fradgad himmel)
*
Jag kan inte veta vad denna bygd är för andra,
för mig är den ett fosterland. Lågorna nu famnar
mitt lilla land, min så avlägsna barndoms värld.
Från denna trakt har jag grott som skottet på ett träd
och hoppas att min kropp en dag här ska begravas.
Jag är hemma här. Om ibland en buske skadas
jag känner väl dess namn och doften av dess blommor.
(ur Jag kan inte veta...)
*
Ifrån fönstret jag sett berget
men mig har berget inte sett.
Från mitt gömsle skriver pennan
en dikt, fast allt går ut på ett.
(ur Den landsförvisade)
*
Jag föll vid hans sida, han rullade över,
kroppen som en sträng på väg att brista.
Nackskott. - Det blir också ditt slut...
ligg nu bara still, viskade jag till mig själv.
(ur Vykort 4)
Fascismens färger och former.
”Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt”.
"Efter vissa upplevelser borde man byta namn, eftersom man ju faktiskt inte längre är densamme."
Citaten hämtade ur EM Ciorans Om olägenheten i att vara född (Bonniers Panache, översättning av Lasse Söderberg, 1986).
*
Så mycket, alldeles för mycket, blev det igår, denna förbannade dag då jag satt rastlös hos läkaren och han aldrig kom, hur receptionen sökte och sökte och fick svaret att han glömt bort sina patienter, så mycket, alldeles för mycket blev det, när jag såg att de nätsidor som vill försvara demokratin, yttrande- och tryckfriheten, faller i farstun för ungerska fascister, så mycket det blev, och Cecilia Bartoli sjöng kastratsångarnas mästerverk för mig, jag såg henne byta kön där på filmen, såg henne bli man som inte är man, såg henne vara kvinna som sjöng det de manliga kastraterna sjungit, så mycket det blev, en dag som igår, då jag kände hur strupen drogs samman till ett skri, en viskning, en vädjan och jag undrade om tiden var kommen att helt stänga av för den vidriga, korrumperade politiken, spelet som pågår, fascismen som smyger kring i alla slags färger, hur den europeiska kontinenten säljs till lägstbjudande, hur det vi vuxit upp i och älskat också kan sjunka, så snabbt, så snabbt att inget av det vi trodde var möjligt plötsligt är det, inför våra ögon, så mycket, alldeles för mycket blev det igår.
*
Med Göran Häggs bok Mussolini - en studie i makt kan man tala om en biografi som på vårt språk för första gången ger ett rejält perspektiv på vem denne man var. Jag funderar på det faktum att ordet fascism används, brukas och missbrukas till höger och vänster. Vid sidan av standardrepertoarens könsord är väl fascist en av de anklagelser eller skällsord som används flitigast i vår kultur. Och då betyder det allt - och inget. Men fanns det en politisk ideologi som hette fascism? Ja, det gjorde det, och denna ideologi analyserar Hägg föredömligt. Hans porträtt av mannen som först var socialist och sedan blev fascismens ideolog och statsman - men också av mannen som katastrof och undergångssymbol - är föredömlig. Det finns en aspekt av Mussolini som särskilt intresserar mig och som Hägg berör ganska ingående: nämligen dess förbindelse med det moderna välfärdsprojektet. Under Mussolini genomfördes en rad reformer som vi här i Sverige framförallt förknippar med socialdemokratin. När jämförelser mellan Mussolini och Per Albin Hansson görs brukar de flesta läsare rygga tillbaka. Här finns verkligen skäl att läsa och lära. En annan sida som inte vanligtvis framhålls är hur djup klyftan mellan fascismen och nazismen var. Mussolini såg med avsmak på Hitler och hans judehat. Men Hitler hade Mussolini som idol. När de två så småningom förenades av kriget och ödet var det också inledningen på den katastrof som skulle leda fram till Saló-republiken, massakrerna, judedeportationerna och förstörelsen av Italien.
*
Så idag gör jag ett nytt försök. De ungerska fascisterna i Jobbik har sina trogna allierade, också i Sverige. Vad de kallar sig spelar inte stor roll. Fascismen är densamma, men om man tror att den ser likadan ut som förra gången misstar man sig. Kanske är Ungern unikt i det avseendet, där fascisternas uniformer, kängor och fanor är alltför lika det förgångnas.
*
Det är femton år sedan de rusiga nationalisterna gick in i Srebrenica för att mörda. De lyckades i sitt uppdrag. Sedan general Mladic fått rufsa några småpojkar i håret medan tv-kamerorna gick kunde de ta fram knivar, pistoler, gevär och granater. Var det 8.000 som mördades - ja, så många var det, män, ynglingar, småpojkar. I den historieskrivning vi nu får oss till livs kallas de mördade för "muslimer". Jag menar att det är en felaktig beskrivning. De var och förblir bosniaker. De var inte mer "muslimer" än jag är "kristen". De människor som inte definierade sig som kroater eller serber stod på både Milošević och Tudjmans dödslistor. Bosnien skulle delas och hälften skulle gå till Serbien och hälften till Kroatien. Det gick inte som herrarna i Belgrad, Pale och Zagreb tänkt sig. De före detta jugoslaviska folken - minns parollen Enhet och Broderskap - gick i sina ledares fälla och skar halsen av varandra. Av de drömda storrikena blev bara små pusselbitar kvar. Offer för hela detta blodbad blev bosniaker, serber, kroater, montenegriner, makedonier, albaner, slovener, romer, judar, ungrare och andra identitets- och/eller namnlösa. Kriget och massakrerna ledde däremot fram till det som inte fanns före kriget: islamism, fundamentalism och sekterism. Före kriget levde människor i så kallade blandäktenskap, vilket innebar att kärleken fört dem samman, inte etniciteten. I kriget gjorde man allt för att slå sönder varje form av kärlek som inte var "etniskt ren". Men några saudiska, wahabitiska moskéer fanns inte i Sarajevo före kriget. Kvinnor i niqab kunde man inte se i Sarajevo före 1992. Nu kan man. Krigets facit är som alltid svart och plågsamt.
*
Hur ser fascismen ut idag, i detta land, när september går mot sitt slut? Man gör ett grundläggande fel om man tror att fascisterna ska marschera i samma svarta uniformer, eller att de, som Jobbik, ska damma av gamla symboler och fanor. Fascismen har många olika färger (idag är den snarare grön - som jihads fana - än svart), många olika framgångsvägar (särkrav istället för eller parallellt med våld). Jag är helt säker på att de som nu skriker allra högst om fascism på ett avgörande sätt ser fel, tar fel och gör fel. Folkhemmet skakar, men allt är sken, inbillning och lögn. Skakningen känns lik förbannat, som om stolen man sitter i skulle falla omkull. Hur kan det komma sig att vi befinner oss i denna situation, där svart blir vitt, upp blir ner och falskt blir sant?
tisdag 21 september 2010
Medlöparens psykologi. Lärdomar från de svarta och röda diktaturerna.
Och nog kunde man tala om läger: i dessa länder existerade varken yttrande- eller tryckfrihet. Det märkliga är att många sovjetapologeter instämmer i det och säger ”Nå, vad ska man med yttrandefrihet till om man inte har råd med bostad och mat”. Dessa patetiska ursäkter för ett tyranniskt system som sände miljoner i arbetsläger och döden, som lade en tung, grå filtmatta över hela samhällslivet, paralyserade varje försök till ekonomisk utveckling, tvingade människor att bo i flergenerationsbostäder i bristfälliga och minst sagt eländiga hus i förorterna och som dessutom sände dem i krig mot grannländerna, ter sig just patetiska därför att de ursäktar allt det negativa, förlamande och förtryckande.
Imre Kertész har varit inne på ämnet många gånger. I sin text Kommer Europa att återuppstå, i samlingen Det landsförvisade språket, skriver han om den känsla som medborgarna i dessa nationer bar på, en känsla av att vara prisgivna åt ett öde de inte kunde påverka:
”Alla önskade sammanbrottet, men ingen trodde på det, ingen ville det. Och när det väl var ett faktum, utan att de själva hade bidragit till det, såg de sig omkring i den nya situationen bländade och tämligen oförstående, när det inte var med motvilja. De kunde inte känna sig som deltagare eller rentav huvudaktörer i ett stort drama, ty det fanns ingen handling som skulle ha förädlat de befriade starka känslor, som skulle ha upphöjt detta stora sammanbrott till en äkta pånyttfödelse. Därför kunde fortsättningen inte bli något annat än en ömklig överlevnad. Statstotalitarismen och den därmed följande nationella existensform som innebar kollaboration med ockupanten är inte bara en maktpolitiskt utan också en psykologisk struktur – med perversioner och förödmjukelser men också frustrerade små intimiteter, kvalmig nostalgi efter beroendets hjordupplevelse, den infantila ansvarslöshetens smutsiga frihet och djupt förakt för alla dem som inte lever detta liv och inte talar de invigdas hemliga språk.”
Det är en mycket hård dom Imre Kertész fäller över denna ”mellaneuropeiska människa” som formades – och lät sig formas – av den sovjetiska maktens satellitstater. Den drabbar också honom själv, och mycket i hans författarskap kretsar kring en sådan självrannsakan. Men vad viktigare är: den sätter fingret på det slags nostalgi som odlas av medborgarna själva: alla de sovjetmedborgare som hand i hand med DDR-medborgarna och alla de andra satelliternas ”nya” människotyp frivillig lät sig inlemmas i en existensform som hade kollaborationen som grundförutsättning. Det är inget att sätta sig på höga hästar över. Men det är en viktig lärdom.
Den längtan efter sammanbrottet som hela tiden kvävdes av kollaborationens aktiva eller passiva medgivande kunde inte ta sig andra uttryck än i nostalgin: daghemsplatserna var säkrade, var och en hade sin plats i det gigantiska postindustriella projekt som alltmer kom att vetta åt en rent militärt organiserad samhällsstruktur, där arbetaren var mer av soldat och där varje medborgare redan vid födseln hade sin plats inskriven i framtidens glada rike. När allt bröt samman fanns det inget utrymme för sentimentalitet. De som hängav sig åt nostalgin fick finna sig i att aldrig kunna blicka mot en alternativ väg; för dem fanns det bara en och den ledde bakåt, tillbaka till statstotalitarismen.
Imre Kertész bok är översatt av Ervin Rosenberg. Foto: A. Nydahl.
Skåneland 21 september 2010.
måndag 20 september 2010
Bengt Emil Johnson om högt och lågt. Ny musik från Portugal.
"Det är konstigt att människor är rädda för friheten" skrev Anton Tjechov redan 1889.Här ska det handla om Davide Zaccaria & Terra D`agua. Med länk här, här och här till deras musik. Lyssna här.
Så starkt är konsumtions- och informationsvärldens inflytande på oss att vi allt oftare förleds att förväxla sökandet efter kontakt med den egna tiden och de hjälpmedel som därvid står till vårt förfogande med verklighetsflykt och nostalgi. Vi misstror räddningsplankorna och halmstråna. Musik och konst betraktas alltmer som avkoppling, underhållning. Naturen ses som en sektor för friluftsliv, litteratur som idédistribution osv. Därmed förtrycker och nedvärderar vi den annorlunda syn på dessa företeelser som innebär att de är kunskapskällor, instrument för sökande efter nya aspekter, fördjupade upplevelser, utbildande av nya värderingar – snarare än konfirmerande av redan utbildade och existerande. Man talar i debatten ofta föraktfullt om de ”reservat” där ”finkulturen” ännu tillåts fortleva. Samtidigt talar man däremot positivt om de reservat där en ursprunglig natur ännu kan bevaras. Man skiljer alltså mellan natur och kultur och visar sig därmed förfärande omogen att ta hand om vare sig det ena eller det andra.
Bengt Emil Johnson (1976), ur Stycken (Gidlunds, 1989). Tack till Peter V. som håller kulturens fana högt i norra Skåne.
Nina Bouraoui: Kärlekens geografi (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Maria Björkman).
I en intervju med Torun Börtz säger hon: ” - För mig är själva skrivandet ett kärleksmöte. Att skriva är väldigt intimt, väldigt sensuellt. I kärleken finns en okänd del, liksom i den bok man börjar skriva. Kärleken är beroendeframkallande, likaså skrivandet (...) När jag var yngre kunde jag inte skriva när jag var förälskad och inte älska när jag skrev...”
Så även om författarinnan skakar på huvudet inför frågan om det självbiografiska har jag svårt att se varför det ska mystifieras. Nina Bouraouis metod har alltid varit att ösa ur det egna livet, den egna erfarenheten (en metod som väl får sägas vara gängse). Torun Börtz tillägger också detta viktiga, kring vilken berättelsen kretsar:
” Kärlekens geografi handlar bokstavligen om kärlek som föds ur mötet mellan en författare och en läsare, via texten. Men också om ordets förförande kraft, i den mailväxling som så småningom leder fram till ett möte i verkliga livet.”
Ramberättelsen är enkel och rak: Nina Bouraouis signerar böcker i en bokhandel. Platsen är Lausanne. Läsaren P. kommer fram, berättar att han blivit hjälpt av hennes tidigare böcker, inte minst Dagboken. Han tackar henne för det. Genast uppstår ett slags åtrå hos författarinnan. P. är en yngre, vacker man som genast blir drömmen om kärleken för henne. Boken är dedicerad till P.M. Sambandet mellan berättelsen, författarinnan och den unge konstnären från Schweiz är uppenbart: ”Jag drömde om en framtid med honom (…) Jag var rädd att förlora mitt minne av honom (…) Jag älskade också att han befann sig så långt ifrån min blick”. Det som börjar som ett voyeuristiskt sökande på nätet från hennes sida – hon vill läsa och se allt som har med honom att göra - utvecklas så småningom till en daglig mailväxling mellan de två. De håller en distans, kallar varandra för Ni, och betonar därmed också respektfullt åldersskillnaden. Hon är medelålders, han är hela sexton år yngre. Men som originaltiteln antyder så övergår denna distans till de två älskandes intimitet och förnamn.
Det är också kring dessa ämnen som storheten i hennes författarskap ligger, i den orädda och nakna konfrontationen med de innersta tankarna, i ifrågasättandet av sina egna handlingar och vägval, i den ständigt pågående och öppna process där ett jag formas och förändras. Det märkvärdiga med Kärlekens geografi är ljuset den rymmer, det hoppfulla som också måste finnas i förälskelsen och åtrån.
*
Och här några fragment om tidigare böcker av henne:
Min absoluta favorit i den samtida franska litteraturen, Nina Bouraoui, har skrivit romanen Innan männen. Det är en liten tät berättelse, och den här gången är det en ung pojke som berättar. Han heter Jérémie och hela hans huvud är uppfyllt av en kärlek och en längtan till en annan pojke, Sami. Han röker brass, han vankar omkring med denna rastlösa längtan och åtrå i kroppen. Hans mamma är flygvärdinna, han är nog inte helt fri från henne och när en man, Alex, kommer tillbaka till henne och så småningom flyttar in i hennes sovrum tar sig hans svartsjuka uttryck i en homosexuell dröm, en erotiskt laddad dröm om att ha sex med den vuxne mannen. Han talar uttryckligen om att konkurrera med mamman om honom. Hans kropp väcker den unge pojkens hela register av fysiska drömmar.
Som alltid hos Nina Bouraoui är berättelsen sammanhållen som en lång monolog, en snabbt berättad eller bildsatt monolog, där en enda röst får läsaren att se personer och miljöer. Hennes stora litterära talang består just i detta: hon gör den centrala gestalten trovärdig genom att låta honom tala och drömma fram berättelsen. Hans stora ensamhet gör drömmar och längtan fysiska, det är som om han smekte den hud han drömmer om.*
”Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ha samma rang.” skriver hon i Mina onda tankar. Sångerskan, Flickvännen och den namngivna kvinnan Diane; de tre får utgöra referenspunkter när Nina Bouraoui går till botten med sin identitet, en lavaström av ord och reflektioner i Mina onda tankar. Nina Bouraoui har blivit den författarinna mot vilken jag hela tiden mäter mitt eget liv och författarskap. Jag prövar giltigheten i det jag tänker och skriver mot hennes.
All väsentlig litteratur förhåller sig i ett eller annat avseende till livets viktigaste aspekter: kärleken och döden. I kärleken ryms allt det en människa genomlever av tillhörighet, identitet, vänskap och sexualitet. Livsfasernas bortre gräns utgörs av döden, den hotande svarta skuggan som sätter punkt för all vår strävan, allt det som skrivits in i livet, dag för dag, år för år. Att närma sig en författares verk utifrån en sådan föreställning om vad texten kan åstadkomma kan få förödande effekt på mycket som tillverkas under namnet ”litteratur”; vid ett närmare påseende kan det visa sig tiga, förbigå eller helt enkelt håna människans behov av ett allvar inför just kärleken och döden. Det slags bok som pläderar för en blind nöjeslystnad blir för alltid en icke-bok för en sådan läsare. Det slags bok som trivs bäst i meterhöga staplar och kallas ”bäst-säljare” går vi alltså förbi i sökandet.
Och det är verkligen inte ett stort problem; man går förbi den lika lätt som man undviker brunnar utan lock eller hälsovådliga miljöer, och det blir möjligt då man vet att så mycket finns att söka i, som redan i sin utgångspunkt har försäkrat mig om allvaret i sitt uppsåt. Nina Bouraoui är en författarinna som det inte finns minsta skäl att misstänka för något annat, och det behövdes inte många sidors läsning förrän jag skulle förstå att det inte var nog med det; hennes texter var också i hög grad ett verktyg för mig själv att våga gå djupare och ställa ännu mer utmanande och vägröjande frågor än jag dittills gjort.
Kan jag, efter mer läsning, dra några slutsatser nu, som var omöjliga då? En sådan skulle vara: rädslan för skrivandet och sexualskräcken är en och densamma. Hur är det möjligt? Jag tror att själva grundproblematiken ligger i födandet av texten och konsumerandet av den: i födandet, som är resultatet av en befruktning, en sammanslagning av de kvinnliga och manliga arven i ett nytt liv, kommer vi så nära sexualiteten vi kan. I födandet av texten förhåller det sig likadant. Den nya människan föds ur kvinnans sköte och ammas vid hennes bröst.
Skrivandet föds i själ, hjärta och hjärna och förlöses av handen, samma hand som smeker och smeks. När jag formulerar orden på papper föder jag bokstavligt talat den text som jag fruktar. Den sanning jag röjer i skrivandet hade jag hellre sett dold eller glömd. Det lilla barnet växer vid mammans bröst. De första stapplande orden i texten växer till ett sammanhang, i bästa fall en berättelse. I konsumerandet av texten, läsningen, införlivar jag både orden och dess betydelse. Jag gör texten till en del av mig själv, den blir min erfarenhet, min insikt. I det liknar den också sexualiteten: i samlaget införlivar jag den andre i mig, rent fysiskt blir hon för alltid en del av mig, hennes hud och muskler finns i mig som erfarenhet och insikt.
”Jag känner ingen skam över sexualiteten, jag kanske skäms över njutningen; att dö, skulle det höra till samma krets? Skulle skammen komma ur det? För jag har vid något tillfälle verkligen velat dö, men jag vet inte om det, jag känner det inte inom mig, jag minns inte längre, det finns i mig, det är så, jag bär på minnet av min våldsamhet, jag följer processionen, jag kan inte ta min förkrossade mor i armen, jag besitter inga rörelser, jag besitter inga ord…”
Här finns hela problematiken insprängd i orden: födelsen, sexualiteten, döden, skriften. En och samma rörelse i en och samma människas kropp och själ. Orden hon vill skriva, och som hon förnekar att hon har, karaktäriseras som onda tankar, för dem har hon en anteckningsbok där hon numrerar tankarna, ”men jag känner fortfarande skam, att läsa det jag skriver är något oerhört intimt” och med denna skam som en del av sin personlighet bär hon därför på en motvilja mot den egna skriften, mot den egna sexualiteten.
Och trots det är skrivandet hela hennes liv, det är hennes sätt att andas, att bokstavligt talat vara: ”jag måste redogöra för saker och ting, jag måste skriva ner vad jag ser, det är mitt sätt att leva i tillvaron, det är mitt sätt att sluta till hudcellerna”, och ”jag vet att jag har en bok huvudet. Jag känner skam över det, jag känner skam över att skriva ner allt, jag ser en brist på moral i det, en fullständig brist på respekt sedan ser jag en stor kärlek i det, att skriva skulle då vara att hålla fast livet.” Förnekelsen slår hela tiden över i bejakandet och sedan tillbaka igen. Skam och tvång är en och samma rörelse i riktning mot skriften, mot det skrivna livet.
I en tidigare bok, romanen Intet liv kretsar hon kring fundamentet för det vuxna livets tillkortakommanden. Barndomen är där laddad med betydelser och jag-berättaren i boken säger: ”Min barndom var ensam och vemodig. Jag bestämde mig för att inte växa mer.” Redan i detta beslut tycks alla de andra rymmas: att vägra växa, att vägra bli kvinna, att vägra bli fransyska eller arabiska. Entydigheten tycks vara det som främst hindrar en förändring eller en utveckling. Att hejda förloppen, att stoppa tiden, blir alternativet.
Men inte ens i barndomen finns oskulden bevarad, inte ens i det land där fantasin kan styra, finns det en sådan trygghet att hon finner ro i den. Hon gör uppror mot barndomen: ”De enstaka dockor som råkade hamna i mina händer fick ett mycket kortvarigt liv. Först klippte jag av de tysta skönheternas syntetiska hår för att ge dem ett utseende av kvinnliga kollaboratörer straffade i fredstid, jag sänkte ner dem, ordentligt sönderstuckna, i ett tvättställ vars funktion skiftade efter mitt humör: en urinoar, ett badkar för barn, en bidé för kön och fötter, eller ett emaljkärl som så lätt antar skinkornas form… När de blivit genomblöta smorde jag in dem med mjöl – de fattigas talk – sedan ryckte jag en efter en bort ögonfransarna från deras ständigt öppna ögon med en pincett.”
Upproret riktat mot barndomen, javisst, men kanske också mot kvinnoblivandet, mot den lilla flickans förvandling till kvinna? Berättelsen antar senare alltmer den formen: när menstruationen och brösten kommer blommar den ut och blir en anklagelseskrift och hon konstaterar att barndomen sammanträffade med döden, ”likt en fräck kvinna” och att något i och med dess slut också alltmer kom att likna döden. Att hejda tiden och redan som barn sammanträffa med döden innebär att det kvinnliga lidande hon ser framför sig – blödandet och födandet – slipps undan. Jätteklivet från barndomslandets totala makt över tingen och tillvaron fram till döden blir ett förnekande av den egna existensen; i sammanträffandet med döden kan hon låtsas som om hon själv aldrig ens existerat, än mindre blött eller fött andra, nya liv.Hur förhåller sig då skrivandet till detta? På vilket sätt kan rädslan för skrivandet och sexualiteten sägas vara en och samma sak? Jag tror att det har med livsbejakelse att göra. Att skriva är att bekämpa döden och förintelsen. Skriften fasthåller ett stycke tid och liv och består därför längre än den som skrev ner det. Sexualiteten är alltid livgivande, även när den förverkligas utan fortplantning. I själva det laddade mötet mellan två människor föds liv; i famntaget, i kyssen, i blickarna som möts, i könens samvaro, i inträngandet och orgasmen. Oavsett om det sker en befruktning av ägget har liv skapats. Den sexuella föreningen är i sig liv. Skrivandet och sexualiteten påminner om varandra på det sättet att de båda fasthåller tid och liv, och att de vägrar godta den enskilda människans död. I döden finns också livet och skriften eller sexualiteten manifesterats.
*
Nina Bouraoui klyvs hela tiden mellan manligt och kvinnligt, mellan europeiskt och arabiskt, mellan skrivande och tystnad. Hon söker svar på denna klyvnad i just barndomen, där hon ”är Frankrike och Algeriet tillsammans.” Men det innebär också att själva grundproblemet finns där: ”Jag är allt. Jag är ingenting (…) Min kropp består av två landsflykter. Jag reser inuti mig själv. ” I Pojkflickan tycks motsättningarna upphäva varandra, hon blir bokstavligt talat ingenting. Mellan de olika identiteterna tycks hon bygga sig en ny, och basen för den är ensamheten.
När hon är ensam mildras både föraktet och självföraktet. I tystnaden börjar hon sakta formulera sig en identitet. Hon skapar sig en egen värld, bortom det kvinnliga och manliga, bortom det franska och algeriska. När hon skriver aktualiseras ändå söndringen. Är hon en blivande fransk författare eller en nordafrikansk, inom sig och inne i sitt språk bär hon på två länder och två ensamheter. Det är dessa ensamheter som skrivandet kan hindra, förminska, mildra. De kan inte utplånas, eftersom de är en beståndsdel av hennes jag. Identiteten är dubbel och söndringen evig. Men skrivandet kan, också för den som fruktar det skrivna språket, både skingra skräcken och förstärka livskraften. Så paradoxal är litteraturen, och för Nina Bouraoui tycks den paradoxen vara själva vardagen.
Jag skriver mig gång på gång ner i denna problematik. Jag hejdar mig inför texten. Jag är man. Kan läsaren störas av den skrivandes kön? Jag har inte ens tänkt tanken. Men jag upphör inte att skriva kring det som har med födelse, liv och död att göra. Eller som den litauiska författarinnan Giedra Radvilaviciuté uttrycker det: ”Det är inte för inte jag tänker på texter. Jag gör inget i onödan.” Det jag här har gjort har i alla avseenden varit nödvändigt.
Naturbilderna ovan tog jag idag vid Bosarpssjön mellan Rickarum och Häglinge i de skånska skogarna. Regnet vräkte ner och det gick vågor på sjön.
söndag 19 september 2010
Maktlösheten delar vi.
Fyra gånger har jag raderat och/eller stängt en blogg. Den sista, Occident, som jag startade våren 2008, föll ner i glömskan alldeles nyligen. En av mina läsare har varit vänlig nog att tidigare idag ha berättat hur ni läsare kan finna texterna från Occidentbloggen. De är alltså inte utraderade för alltid (som jag trodde i min tekniska oskuld). Klicka på denna länk, och när ni får upp googles katalog över alla texter i Occident klickar ni på cashed i högra hörnet för varje träff ni vill se, varpå den borttagna sidan plötsligt uppenbarar sig.
När man röjer undan det gamla ges det bättre förutsättningar för det nyskrivna. Men jag vill samtidigt understryka att mina två kommande böcker delvis baseras på korta eller långa texter som i sina första skepnader publicerats i bloggen. Den första boken, Långsamhetens nej, utkommer i oktober men kan möjligen bli något fördröjt då min förläggare, Helena von Hofsten på Tusculum förlag, drabbats av akut sjukdom och är inlagd på sjukhus. Nästa bok som står på tur är en essäsamling om liv och litteratur. Fragment av dessa essäer har förekommit i bloggen, men finns naturligtvis kvar i mitt arkiv i sina ursprungliga former. Också den bok jag arbetar på, om det sociala haveriet och islamismens framväxt i brittiska West Midlands (Black Country), har jag publicerat fragment ur i bloggen.
Nå. Bloggandet har alltså sina sidor. För en impulsiv personlighet kan den pendla mellan glädje och äckel. Under den valrörelse vi sett i sensommar och höst har jag på bloggen ofta blivit ett forum för nationalister i kommentarfältet. Det har ibland förundrat mig, eftersom jag så tydligt markerat mot nationalismen. Någon enstaka av dessa människor har resonerat med sans och vett, medan andra som jag aldrig släppt fram, har agiterat med höjd röst, hetsiga utfall och länkar till sidor jag inte ens skulle unna mina värsta ovänner att läsa. Jag tolkar det så, att motsättningarna och klyftorna i det svenska samhället nu är så stora och djupa, att varje formulerad kritik av situationen kan tas till intäkt för partiintressen. Trots min uttalade motvilja mot partipolitiken, trots min upprepade försäkran om att jag är ingens hund har man insisterat hos mig. Att ståndpunkter och intressen sammanfaller med andras är inte mer än mänskligt. Att stämplas och sorteras i "åsiktsfack" är däremot ytterst svenskt. I vår konsensuskultur räcker det att gå mot röd gubbe för att man ska hatas. Just därför kan jag inte låta bli att visa er hur Bernur behandlar en bok som hyllats av många och ifrågasatts av få, trots att den är så usel. Den passar in i konsensuskulturen, den bekräftar allt det som ska bekräftas.
Också bland de allra närmaste får jag frågan: "Varför kämpar du inte, varför gör du inte motstånd?". Mitt svar är enkelt: varje text jag skriver är en motståndshandling. Ord som "kamp" har jag däremot svårare för. Jag gör motstånd, mot nivellering, mot socialt och kulturellt förfall, mot västerlandets nihilism och centralstyrda beslutsapparat, jag gör motstånd mot masskulturen, turbokapitalismen och konsumismen, mot allt det som vill reducera mig till att vara "konsument". I det avseendet står jag närmare upplysningens ideal: bara som medborgare kan jag ta ansvar också för det som egentligen inte angår mig, därför att den ensamma människan alltid är ensam. Men förr eller senare måste hon efterfråga det som är landets gemensamma egendom i form av vård och skydd, och ingenting av det som gatans pöbel brölar om kan vara ett mål i sig. Maktlösheten delar vi. Men melankolin förblir oberörd, som Cioran sa.
När jag nu öppnar denna nya blogg vill jag försäkra ett par saker:* Jag kommer i första hand att ägna den frihetens problem i litteraturen och konsten (musiken, filmen, bildkonsten etc.). Några regelrätta recensioner ska man inte förvänta sig. Tvärtom kommer jag att försöka skriva kring konstnärliga uttryck utan att ens ge sken av att det är recensioner. Jag skriver för ingen och alla, aldrig mot betalning eller på uppmaning eller uppdrag. Jag står helt fri gentemot institutioner, förlag, kotterier och korrumperade kulturkretsar.
* Jag kommer självklart att skriva civilisationskritiska texter, så som jag gjort i alla de föregående bloggarna. Ingen totalitär ideologi kommer att glömmas bort, varken nazismen, fascismen, kommunismen, nationalismen eller islamismen. De utgör alla avgörande hot mot de mest grundläggande principerna för ett demokratiskt, öppet rättssamhälle.
* I Occident publicerade jag då och då gästbloggares texter. De var uppskattade och lästa. Men i denna nya blogg kommer jag inte att göra det. Den är min, till 100%, och jag vill kunna stå för varje ord som skrivs i den. Det är sannerligen inte något som de tidigare gästbloggarna ska ta illa vid sig av. Tvärtom, jag har alltid uppskattat dem (ingen nämnd och ingen glömd)! Men det är en kursändring som understryker bloggens karaktär av solitärt uttryck.
* Den nya bloggen kommer inte att fungera som förlagsverksamhet. Mina böcker finns förstås alltid med här, särskilt när de är nyutgivna, men vill du köpa någon bok ber jag dig att kontakta antingen det utgivande förlaget eller att vända dig till någon av nätbokhandlarna, där de ofta är billigast. Mina två senaste böcker, liksom höstens bok Långsamhetens nej, utges av Tusculum förlag. Mer information hittar du på förlagets hemsida. Om du har särskilda önskemål, till exempel om dedikationer, ber jag dig att sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
* Jag kommer tills vidare att låta kommentarfältet vara helt öppet. Ingen förhandsgranskning alltså. Men om jag ser att det blir en tummelplats för partipropaganda av det ena eller det andra slaget kommer jag att stänga igen. Länkar i kommentarfältet endast i undantagsfall.Nu drar jag ut på delvis okänt territorium, som den solitär och vandrare i de litterära landskapen jag är. Välkomna!
Bilder: överst ett finskt insjölandskap fotograferat för ett tag sedan av U.W. i Västra Nyland. De två mellanbilderna är fotograferade av U.W. i Billnäs, Västa Nyland 19 september. Nederst skånska Åhus den gångna helgen, folktomt, blåsigt och höstvackert, fotograferat av T.N.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


