fredag 24 september 2010

Frändskap är ett av de vackraste ord jag vet.

Frändskap är ett av de vackraste ord jag vet. Och som tiden går minskar antalet fränder. Jag har under lång tid sett hur fåfäng strävan efter pengar, anställning, företagande och framgång - eller undergång, vilket varit betydligt vanligare än resultatet av strävandena - tagit fränderna. För att inte tala om de riktigt nära fränderna som sjukdom och död tagit.

En ytterst liten krets finns kvar. Jag förhäver mig inte, människor är något av det svåraste som finns att känna frändskap med.

Med posten kom den vackra boken Med Väckers fyr i syd - en text om norra Bohuslän och kärlek, en smärta och längtan, skriven av Ulf Thomas Moberg (Cinclus bokförlag, 2010). För det första är en det en mycket vacker bok: inbunden och med en textil omslagsyta, full av vackra bilder i fyrfärg av miljöer från Island och Shetland, Bohuslän och Färöarna. Men så smyger det in ett element som gör att jag förstår:

"När trycket ökade i lokalen sjöngs fado" minns författaren en vistelse i en portugisisk kustby där han på 1960-talet hängde med den holländske författaren Cees Nooteboom, och han berättar vidare: "Av fadon upplevde jag en sådan stark fysisk smärta att jag för en stund fick gå ut i gränden. En känsla som blivit starkare med åren."

Det låg förstås ett följebrev med den vackra boken, där Moberg berättade att jag med mina böcker kommit att höra till hans "vänkrets... vare sig du vill eller inte". Fadokulturen som jag nu skrivit om i snart tjugofem år har visat sig nå fram till människor runt om mig, oavsett vilket bakgrund de har. Jag har fränder i fadon från många, många orter och länder, bland andra Amsterdam, Vancouver, Sarajevo, Västmanland, Skåne, Danmark, Finland, Norge, Rumänien, Vitryssland - och naturligtvis från städer och byar i Portugal.

Fadon går från ett brustet hjärta till ett annat. Den har sin självklara hemvist hos själens bräckliga, dess förlorare och tillspillogivna.

Ulf Thomas Moberg berättar om fadons betydelse och menar att hans egen bok kan betraktas och läsas som "en bohusländsk fado". Det gör jag mer än gärna.

Frändskap är ett av de vackraste ord jag vet.

Portugisiska cantigas och klassiker i litteraturen i nytt bokverk.

Luís de Camões

Repris från 9 september i Occident:

TLS är varje vecka en outtömlig källa till glädje och kunskap. Förra veckans nummer (5605/ 3 september) innehåller vid sidan av allt annat en recension av A Companion to Portuguese Literature, ett historiskt verk skrivet av Stephen Parkinson , Cláudia Pazos Alonso och T. F. Earle. Det är ju oundvikligt att mycket av denna artikel handlar om Luís de Camões (c. 1524 – June 10, 1580) och hans Os Lusíadas. Bland annat heter det:

"Camões is by far the greatest figure in Portuguese literature, and the one who has left the largest mark on English literature. He was an accomplished but conventional court poet until exile in Africa and India forced him to recast his work. He took with him the resources of Portuguese folksong, as represented in the cantigas, together with a deep knowledge of the Latin classics, particularly Virgil and Ovid. "

Desto intressantare är det att Eça de Queiroz (1845-1900) omtalas som "Portugals främste prosaist". Förutom utförliga resonemang kring Fernando Pessoa, hans heteronymer och förekomst i Saramagos fina roman om Ricardo Reis, så är väl annars textens höjdpunkt resonemanget kring den moriska epoken. Den var lång. Ändå tycks den inte ha frambringat särskilt mycket av betydelse för portugisisk litteratur och recensenten Landeg White finner det vara en anmärkningsvärd lucka i beskrivningen av landets litterära historia, men påpekar att det faktiskt finns en förbindelse mellan dåtidens arabiska poesi och den europeiska trubadurtraditionen. Den som studerat fadons rötter har ju också stött på denna förbindelse.

Avslutningsvis skriver White:

"There are other silences in Portuguese culture more generally: over the Iberian connection, over the colonial wars with their violent aftermath, over the long inheritance of absolutism, today in uneasy and at times comic dialogue with democracy. Such absences do not make for continuity. But the major Portuguese writers belong on every educated person's reading list, while there are numerous lesser authors rewarding to encounter. It is the achievement of this Companion to show why."

Kanske är det här som Portugals litteratur verkligen bränner till. Vi vet att betydande moderna författarskap ägnats just kolonialkrigens djävulska destruktivitet, och vi vet att mycket av denna historia ännu är tabubelagd. Men som alltid tackar jag TLS för dess förmåga att öppna nya dörrar och belysa ännu okända sidor av den occidentala litteraturtraditionen.

Fernando Pessoa: Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos (Pontes förlag, översättning av Lars Axelsson, inledning av Margareta Marin)

Idag kan man inte undgå att med jämna mellanrum finna Fernando Pessoas namn på svenska kultursidor. Från att ha varit i det närmaste okänd utanför det egna landet – och i hög grad också där – har han i Skandinavien blivit ett slags bevis på orientering och bildning bland poeter och litteraturkritiker. Pessoa omnämns numera i samband med begrepp som ”klassiker”.

När jag började resa till Lissabon 1983 var det annorlunda. Det fanns dikter översatta av honom. Pionjären i det avseendet var Arne Lundgren och hans förlag Fabian (Stilla mitt hjärta, 1988 men redan tidigare i Lundgrens översättning i volymen Ett diktaröde, förlaget Futura 1973). Men riktigt läst blev han först med Orons bok, med heteronymen Bernardo Soares som angiven författare, utgiven av Pontes 1991 och i nyutgåva 2007. Då blev han på allvar tillgänglig för en svensk läsekrets. Vid sidan av dessa förläggare har enskilda kritiker, översättare och introduktörer hela tiden återkommit till honom.

Något som kanske hela tiden kittlat fantasin mer än annat är det faktum att Pessoa skrev under många olika namn, som snart skulle visa sig ha varit heteronymer, d.v.s. mer personligheter än namn. De vanligaste, en handfull, har hela tiden varit bekanta, men Margareta Marin säger nu i förordet till Ode till havet, att dessa personligheter kan ha varit så många som sjuttio stycken! De viktigaste heteronymerna vi känner till är Bernardo Soares, Álvaro de Campos, Alberto Caeiro och Ricardo Reis. I och med publiceringen av dubbelvolymen Djävulens timma/En stoikers fostran (2006) gav förlaget Pontes också oss inblick i hans engelskspråkige halvheteronym som kallade sig baron de Teive.

Den nu aktuella volymen innehåller Álvaro de Campos långdikt Ode till havet och utöver det nio andra dikter, och avslutningsvis Pessoas i eget namn författade brev till författaren, tidskriftsredaktören med mera Adolfo Casais Monteiro, från den 13 januari 1935, där Pessoa utförligt reflekterar kring sitt eget författarskap, dess misstag och irrvägar, och särskilt då kring den enda diktsamling han publicerade i sin livstid, Mensagem.

Ode till havet är, säger Marin i sitt förord, skrivet av en författare som under sin tid skrev i tre olika faser: en dekadent, en futuristisk och en pessimistisk. Ode till havet skrevs 1915, influerad av både Marinetti och Walt Whitman, och måste därför hänföras till hans futuristiska epok. Heteronymen har av Pessoa försetts med en detaljerad personliget och vi vet därför att han föddes i Tavira, nära Algarve, i oktober 1890, och att han utbildade sig till sjöingenjör i Skottland. Det är fascinerande att tänka sig att denne man, utbildad i Storbritannien, återvände till Lissabon i hemlandet och där skrev sina dikter. Den andra långdikten från epoken, Triumfatoriskt ode från 1914, finns också med i volymen. Och nog känner man igen futuristerna i de ljudhärmande elementen, med sina långa r-ljud och sina maskinella dunkanden. Jag kan också tänka på en svensk arbetarförfattare som Josef Kjellgren, som också hade sjölivet och maskinsångerna på sitt program. Han ekar mer än en gång i de Campos långdikter:

”Poesin har inte tagit någon som helst skada.
För övrigt har även maskinerna sin poesi,
och så har vi hela den nya kommersiella, mondäna,
intellektuella och känsloinriktade livsstilen
som maskinernas tidevarv har fört med sig till våra själar”

heter det i Ode till havet. Och i Triumfatoriskt ode:

”O hjul, o kugghjul och drivremmar, ett evigt r-r-r-r-r-r!
Tillbakahållna konvulsioner i rasande mekanismer!
Rasande utanför mig och inne i mig,
via alla mina dissekerade nerver,
via alla de papiller som jag känner med!”

Nog är det lätt att känna igen den tradition som Pessoas alter ego talar i, nog vet vi var vi ska placera honom. I det tidigare nämnda brevet till Adolfo Casais Monteiro skriver Pessoa: ”Ända sedan jag var liten har jag haft en tendens att runt omkring mig skapa en fiktiv värld, att omge mig med vänner och bekanta som aldrig existerat (…) Så länge jag har känt mig själv som den som jag kallar jag har jag i mitt inre noga utformat olika fiktiva gestalter med avseende på utseende, sätt att röra sig, karaktär och levnadshistoria, gestalter som jag, fastän de är overkliga, har uppfattat som lika synliga eller förbundna med mig som tingen i det som vi, kanske felaktigt, kallar det verkliga livet”. I rader som dessa kan vi se hur Pessoa brottades med sin verklighetsuppfattning och med alla de olika personligheter som kämpade om utrymmet i hans av sjukdom och alkohol så svårt plågade kropp. Det märkligaste av allt är att vi nu, så lång tid efteråt, tack vare en idog forskning i Portugal, kan bekanta oss med allt fler verk av denna man/dessa män

torsdag 23 september 2010

Joseph Roth: Judar på vandring (Atlantis, översättning och inledning av Bo Isenberg)

Judiskt getto i Rowno

”Han är Guds jude. Han kämpar inte för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra till förintelse.”

Orden skrevs för nittio år sedan av Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar: de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av Israel/Palestinas öde.

Ändå är det inte motsättningen mellan de politiskt aktiva nationalisterna och de messianska gudsväntarna som är det centrala i Roths bok, även om den kastar en skugga över allt han har att berätta. Det centrala kan istället sägas vara den bild av östjuden som skapades i väst, både bland judar och andra. Exiljuden Roth berättar om östjuden, detta vandrande hot som betraktades som smutsigt, obildat, blottställt och därför oönskat, också i den assimilerade judenheten i länder som Tyskland och Frankrike. Han har en förmåga att ställa alla begrepp på huvudet när han visar hur starkt det historiska bandet är mellan väst och öst, och hur han rent faktiskt menar att begreppen är en aning falska, eftersom det som på 1920-talet betecknades som öst, bara tio år tidigare hade varit väst, i och med de nya gränsdragningar som första världskriget orsakat:

”Vem är ’västjude’? Är det han som kan påvisa att hans anfäder var i den lyckliga situationen att de aldrig måste undfly de västeuropeiska respektive tyska pogromerna under medeltiden och senare? Är en jude från Breslau, som under lång tid hette Wroclaw och var en polsk stad, mer västjude än en från Krakau (Kraków) som än idag är polskt? Är han vars far inte längre kan minnas hur det ser ut i Posen (Poznan) eller i Lemberg (Lviv, Lwów) redan en västjude? Nästan alla judar var en gång västjudar, innan de kom till Polen och Ryssland. Och alla judar var en gång ’östjudar’ , innan en del av dem blev västjudiska.”

Nittonhundratalets första halva hade en strategiskt beräknande och ”klok” antisemitism. Genom att spela på klyftan mellan öst och väst kunde man vända västjudarna mot östjudarna för att senare slå till och mörda båda grupperna.

Philip Roths essä är klok, humoristisk (alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

I ett senare avsnitt berättar Roth om amerikafararna, ”de modigaste” och de som ”med tungt hjärta” gav avkall ”på sin familj och med lätt hjärta på sitt fädernesland.” Till denna kategori räknar han också alla de som av släktingar i Amerika fick löfte om båtbiljetter och som år efter år fick höra att de ”far till Amerika” men ändå aldrig kom iväg.

Bokens märkligaste kapitel är det sista, som är en lovsång till den unga sovjetstaten. Roth menar att antisemitismen där utrotats, men han är ändå skeptisk till att man ska kunna göra arbetare och bönder av judarna. Skepsisen lyser igenom när han säger att sovjetstaten vill lösa den judiska frågan med en kombination av teoretisk ofelbarhet och ”ädel och ren idealism”. Roth medger i efterordet att judarnas situation i Sovjetunionen ”sannolikt har förändrats”. Därför är det desto viktigare att läsa den inledning till en planerad upplaga 1937, då så mycket hunnit hända i hela Europa, där man nu tydligt ser ”den tarvliga, men begripliga hållningen hos en hotad småborgare”, det är rentav fråga om ”antisemitiska instinkter som rentav Tysklands judar visar när de vill visa sig som ”äkta tyskar”. De som har vett att fly är människor som ”har glömt att vara judar; de börjar så smått lära sig judeexistensen”. De vill inte glömma sin tyskhet och blir därför ”som sniglar, som samtidigt bär två hus på ryggen.”Alldeles mot slutet ställer Roth en uppfordrande fråga till det Europa som anser det vara en plikt att sprida ”europeisk-kristen moral” till jordens alla hörn. ”Varför inte i Europa?” frågar han och fortsätter att beklaga att inget europeiskt broderfolk tycks intresserat av att stoppa det som händer i Tyskland. Principen om icke-inblandning medförde att Hitlers regim kunde iscensätta det största och mest effektiva folkmordet någonsin. Den pessimism som Roth visar mot slutet av sin essä skulle visa sig alltför försiktig.

chaluzim(chalutzim) = en person som reste till dåtidens Palestina och dagens Israel för att plantera träd eller bosätta sig för att gagna landets utveckling.

Förlagspresentationen:

Joseph Roths klassiska essä "Judar på vandring" publicerades 1927 i förlagsserien ”Berättelser ur verkligheten”. Verkligheten är den östeuropeiska judendomen – de kringvandrande handlarna, fromheten, festerna, misären, drömmarna, de öden som väntade de miljoner som begav sig mot Amerika, undan pogromerna i öst och senare nationalsocialismen. Roth förenar akribiska skildringar med svepande omdömen, han är kärleksfull och uppriktig, språket är poetiskt och ändå sakligt. Judar på vandring är ett dokument över en försvunnen verklighet, liksom en reflexion över Roths eget liv – assimilerad, på vandring, exilen hans hem. Essän är kanske också en bild av den moderna existensen över huvud. Joseph Roth, född i Galizien 1894, död i Paris 1939, var en av samtidens mest betydande tyskspråkiga skriftställare.

Översättning och inledning av Bo Isenberg.

Musik långt från topplistorna.

Vill man lära något om den stora klassiska musik som idag närmast är att betrakta som utvisad - inte ens radions ordinarie P2* tycks längre ha plats för den - ska man läsa bloggaren Einar, som i Rapsodi på ett personligt och djupt sympatiskt sätt introducerar den. Idag kan vi t.ex. läsa om Sigismond Stojowski (1870-1946), polsk-amerikansk pianist som visade sig vara kompositör. Så här skriver Einar:

"Stojowski komponerade både symfoniskt och i mindre skala, bland annat givetvis en stor mängd musik för piano. För piano finns både virtuosa, större verk och smärre så kallade karaktärsstycken. Redan i opus 1, Pensées musicales, visar han sitt kännemärke: en klassisk romantisk melodik med impressionistiska inslag."

Gå in och läs hela texten och bekanta er med den stillsamma värld av musik och litteratur som finns i Rapsodi.

Här kan man både se och höra ett fint framförande av Fantaisie

* I datorn kan man förstås höra riksradions klassiska kanal dygnet runt, men i en vanlig gammeldags radio har P2 förvandlats till ett sammelsurium av jinglar, nyheter på hundrafjorton olika språk samt program om ditt och datt (den klassiska musiken är förvisad till små tidsfickor på förmiddagar och sena kvällar).

Tre nya böcker om islams olika ansikten.

Karen Jespersen och Ralf Pittelkow: Islams magt. Europas ny virkelighed (Jyllands-Postens forlag, København). Utgivningsdag 24 augusti.
Johannes Salminen: Islams två ansikten. Essäer (Söderströms, Finland och Atlantis, Sverige).
Utgivningsdag 8 september.
Ayaan Hirsi Ali: Nomad. En personlig resa genom civilisationerna. (Bonniers, översättning av Manne Svensson). Utgivningsdag 14 september.

Stridsropet Allahu akbar (Gud är stor) ekade över Poitiers, norr om Pyrenéerna år 732, då tiotusentals araber och berber stormade fram mot den frankiska armén. Men de stridsvana ökenkrigarna mötte hårt motstånd och Charles Martels trupper stod emot dem. Edward Gibbon ser detta slag som en historiens vändpunkt. Hade araberna och berberna segrat hade hela Europa med all sannolikhet blivit muslimskt, och man hade, med Gibbons ord ”fått ägna sig åt tolkningen av Koranen” vid fakulteterna i Oxford.

Johannes Salminen tecknar denna upptakt i sin nya bok om ”islams två ansikten”, en liten volym som rymmer en handfull essäer och kortare texter. Men Salminen menar också att de verkligt avgörande händelserna utspelar sig i Jerusalem 1099, då blodbadet på judar och muslimer ägde rum, ”det var raider som för all framtid skulle fläcka bilden av Europa” säger han. Men Muhammeds egen roll i utvecklingen måste lyftas fram. Han var en krigare och statsman mer än religionsstiftare, hans slakt på den judiska stammen Quarayza är legendarisk, då mer än 600 av de judiska männen halshöggs och lämnades i en massgrav, medan kvinnorna och barnen såldes som slavar. Muhammed blev våldet trogen, och med Huntingtons ord kan man konstatera att ”islam har blodiga gränser”. Salminen påpekar också att Koranen vittnar om att ”Muhammed bar ett bestående agg mot judarna”. Att såväl judar som kristna betraktades som ”Bokens folk” förändrar ingenting, eftersom deras dhimmi-status i själva verket gjorde dem till islams fångar och undersåtar. De fick bokstavligt talat betala för att få leva. Att vara dhimmi fick också konsekvenser för vardagslivet. Judar kunde t.ex. i badhusen tvingas ”bära ett särskilt emblem för att lättare kunna åtskiljas från övriga omskurna.” Det är fakta av detta slag man alltid får hos Salminen, som har en ovanlig förmåga att förena de stora, historiska skeendena med ett slags anekdotisk kunskap. Jag tycker mycket om hans nya bok, inte minst för att den vid sidan av dessa fakta, också förmedlar insikter om hur man i den muslimska världen handlade med svarta slavar. Och Salminen får det att bränna till ordentligt när han skriver om den omfattande muslimska migrationen till Europa: ”I dag kan islam tack vare invandrarströmmarna visa upp en massiv och permanent närvaro i Europa. Frågan som Bernhard Lewis vågar ställa är: håller islam på att den här vägen fullfölja den invasion som avbröts vid Poitiers?”.

Det leder mig över till Ayyan Hirsi Alis nya bok, som i allt väsentligt är ett vittnesmål som stödjer Lewis och Salminens antagande. Hon är en av de skarpaste polemikerna, som utifrån konkreta erfarenheter och vittnesmål, kan ge oss en övertygande bild av hur islamiseringen av Europa ser ut. Hennes historia är idag allmänt bekant över stora delar av världen, och hennes livsöde har fått tjäna som symbol för vad som händer den muslimska kvinna som tar av sig slöjan och vägrar följa Koranens bud. Att hon lever med ständig livvaktsbevakning är bara en sida av saken, den andra är att hon sedan länge är utstött ur varje form av familje- och stamgemenskap. Hennes liv i Holland slutade med att hon fråntogs både medborgarskap och parlamentarisk immunitet, sedan en maktkamp fått den ökända ministern och före detta fängelsedirektören Rita Verdonk att agera mot Hirsi Ali. Den senare fick dock så småningom tillbaka sitt medborgarskap, men hade då redan flyttat till USA där hon varit verksam som forskare vid American Enterprise Institute.

Den nya boken börjar i barndomen och vi får följa Hirsi Ali och hennes familj över världen. Kapitlen om de tio åren i Kenya är särskilt intressant, som skildring av hur afrikansk islam ser ut. Ändå är det först på sidan 267, där avsnittet Botemedel börjar, som jag tycker att den ger något nytt till den bild jag redan hade av henne. Här argumenterar nämligen Hirsi Ali för ”den muslimska tankens befrielse” som ett upplysningsprojekt och något som i grunden kunde förändra ökenkulturens konserverade ålderdomlighet och ge den en möjlighet att träda in i den nya tiden. Nej, hon är ingen missionär. Det är oerhört korkat att säga det (och det har redan sagts alltför många gånger). Däremot är hon en kvinna med civilkurage som manar Europa att stå islamismen emot. Att bjuda den motstånd: ”Varje viktig frihet som västerlänningar förfogar över grundas på friheten att uttrycka sig. Vi ser vad som är fel och påpekar att det är fel, så att det kan åtgärdas. Detta är upplysningens budskap, den rationella process som ligger bakom dagens västerländska värderingar: Sätt igång. Undersök. Fråga. Ta reda på saker. Våga skaffa kunskap. Var inte rädd för vad du kan tänkas få reda på. Kunskap är bättre än vidskepelse, blind tro och dorgmen (…) Islam är däremot oförenligt med upplysningens frihetliga principer. Samtidigt kommer fler och fler människor till väst från länder där livet inrättas efter stamkulturens seder och i allt högre grad underkastas radikala former av islam. Och de för med sig seder, bruk och dogmer som är äldre än upplysningen – och som alldeles uppenbart strider mot upplysningens idéer (…) Yttrandefriheten är den mänskliga frihetens och det fria samhällets grundval. Och i yttrandefriheten ingår rätten att häda och uppröra. ”

Karen Jespersen och Ralf Pittelkows Islams magt är utifrån den danska horisonten också en kampskrift för de europeiska upplysningsidealen, för det demokratiska genombrottet och den sekulära statens överlägsenhet. Så redan där ansluter den direkt till Hirsi Alis bok. Jag menar att deras bok är det mest framstående som publicerats på ett skandinaviskt språk i detta ämne. Den gräver inte ner sig i ett skyttegravskrig. Den presenterar istället en fyllig och skrämmande bild av en social, politisk och kulturell förändring som äger rum i hela Europa, en förändring som riskerar att kväsa yttrande- och tryckfriheten, skapa parallella rättssystem (med sharia-domstolar för de enskilda ländernas muslimska medborgare), ge vika för särkrav rörande skolor, butiker, sjukhus, ålderdomshem och andra för livet centrala funktioner. I denna kusliga förändring sker också något som sällan påtalas: de sekulära, frihetslängtande människor som flytt muslimska länder sviks konsekvent. Det har inte minst människor som Ayyan Hirsi Ali, Taslima Nasrin, Salman Rushdie och många, många andra fått erfara.

När Arne Hardis från Weekendavisen gästrecenserade deras bok i Jyllands-Posten (som utgivit den) skrev han följande tankeväckande ord om de enskilda fallen som redovisas i boken som exempel på islamismens farliga tillväxt i Europa: ”Alle er kildebelagte, så enhver kan tjekke validiteten, løbende ledsages begrædelighederne af Pittelkow og Jespersens påpegning af, at mange muslimer ikke ønsker islamismen fremmet, men at denne ikke desto mindre er i fremmarch. Styrken i bogen er ikke kun eksemplernes pinlige og sørgeligt underholdende myriade, mange er i forvejen velkendte fra den offentlige debat, men den sammenhængende analyse, som kæder eksemplerne sammen og ser islamismens trussel i dens helhed.”

Jag tycker att man ska ta Hardis ord på största allvar. Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte ”isolerade” (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamistiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar. Om vi gör det, så vet vi att Hirsi Alis anda finns närvarande: som ett upplysningsprojekt i striden mot en medeltida ideologi vars mörker alltför länge vilat över individer, folk och nationer.

Howard Zinn: Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse (Karneval förlag, översättning av Caj Lundgren).

Howard Zinn (1922-2010) var för mig en tämligen obekant person. Tack vare Karnevals utgivning av hans självbiografiska bok lär jag känna inte bara en man utan också en nation och dess moderna historia. Man kunde säga att Zinns livstid sammanfaller med ett demokratiskt genombrott i USA, ett genombrott som äger rum främst för att folkliga rörelser tvingar fram det. Hans skildring av medborgarrättsrörelsen är något av det mest gripande jag läst. Här ser man plötsligt det skändliga rastänkandet genom en mans ögon och erfarenhet. Behandlingen av USA:s svarta blir här just ett ämne som kräver medborgarrätt. Kanske är det hans tid på Spelman College, en institution knuten till Atlanta University avsedd för svarta amerikaner. Det är tidigt 1960-tal och inte ens svarta ledare kunde välkomna Zinns radikala attityd. Han avskedades av den förste svarte rektorn, Albert Manley, efter sju år som lärare och föreläsare vid Spelman, men möttes av en stark sympati- och solidaritetsvåg från de svarta studenterna. Zinns berättelse om rasismens idé och praktik är en skakande läsning, eftersom den påminner mig om hur nära i tiden vi har att betrakta den. När jag läser om Manley är det svårt att låta bli att tänka på att USA sedan ett bra tag har svarta ledare, också på det nationella planet. En avgörande utveckling har ägt rum, vilket naturligtvis inte är detsamma som att sakernas tillstånd nu kan applåderas. Den illusionsrika och nästa messianska valrörelsen för president Obama var ett skrämmande exempel på hur det politiska rävspelet kan fungera. De desillusionerade är därför så många fler idag.

Howard Zinn var också aktiv i Vietnamrörelsen. Han hänvisade till Henry David Thoreau och dennes protest mot invasionen i Mexico 1846. Thoreau vägrade som bekant betala skatt som kunde bidra till denna krigföring. På samma sätt argumentera Zinn emot varje form av deltagande i Vietnamkriget. Hans civilkurage och praktiska handling, bland annat tillsammans med legendariska människor som Daniel Berrigan och Dan Ellsberg är också lärorik läsning för varje människa som förtvivlar inför samtidens dårskaper. Jag erkänner att jag för några korta ögonblick kunde känna en ilning av optimism vid läsningen. Kanske ska jag säga att det också kan vara det problematiska i umgänget med människor som Zinn. Deras obotliga optimism tycks ibland fullkomligt obefogad. Och samtidigt är det ett faktum att de rörelser han var aktiv i på avgörande sätt förändrade USA. Så ser facit ut och vilka slutsatser man drar är upp till var och en. Själv är jag mycket tacksam över att ha fått bekanta mig med denne man. Daniel Ellsberg skrev, den 27 januari 2010, vid budet om Zinns död, att ”han enligt mig var den finaste människa jag träffat. Det bästa exemplet på vad en människa kan vara och kan göra med sitt liv.”

onsdag 22 september 2010

Horace Engdahls reaktionära betraktelser.

Under rubriken Reaktionära betraktelser skrev Horace Engdahl en gång i DN. Det är inte ofta man läser någonting på den här nivån i en dagstidning. Horace Engdahl citerar bland annat Madame de Staël som skrev "att uppfinnandet av nya ord är ett säkert symtom på idétorka". Samtida svenskspråkig litteratur, på båda sidor Östersjön, kanske faller under denna kategori?

*

Engdahl som aforistiker och tänkare är något som går utöver det vanliga harvandet i samtidens litteratur. Den, som för det mesta är magert postmodern, saknar plats i mitt hjärta. Engdahl tycks gripa in i det fält av allvar som jag annars helst umgås med, hos Montaigne, Cioran, Bernhard, Kertész.

Att kalla dessa texter för reaktionära är mitt i prick. Inget begrepp kan som det få den rättänkande liberalen eller socialisten att rygga tillbaka. Men hans texter är i ordets rätta mening reaktionära: de är skrivna i reaktion på samtiden. Smaka:

"Att trollbinda är sjaskigt".

"Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats."

"Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar".

*

Det är bara att erkänna: jag är också en reaktionär människa. Inga beskyllningar biter längre på mig. När jag ser den frejdighet som utmärker Horace Engdahls sätt att använda begreppet reaktionär så ställer jag mig gärna på samma plats och försöker betrakta världen och livet från den. Ingen plats kan ändå vara värre än den som tycks räcka för massan: konsumismens, schlagersångens, popkulturens och den kollektiva, förstatligade och politiskt godkända fördumningens.

Några extrema valresultat.

Först idag har jag kikat på riksdagsvalresultatet i min hemkommun Kristianstad.

De extrema partierna på den nationella kanten hade inte mycket att hämta här, varken gamla nationalsocialister eller mer extrema nationalister fick något gehör för sina idéer. Svenskarnas parti (f.d. Nationalsocialistisk front) fick fem (5) röster i hela kommunen. Nationaldemokraterna (utbrytargruppen från Sverigedemokraterna som bl.a. har ungerska Jobbik som broderparti) fick tre (3) röster i hela kommunen.

Jag konstaterar också att den trotskistiska gruppen i den kommunistiska rörelsen inte heller hade något att hämta här. De fick en (1) röst!

Foto: A. Nydahl.

Theodore Dalrymple: Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik).

Birmingham är den brittiska stad jag känner bäst. 1998 bodde jag där med A. som studerade en termin vid Selly Oak colleges. Vi har tillsammans återvänt vid två tillfällen för kortare besök, 2006 och 2008, och bara kunnat konstatera att det som såg illa ut 1998 ser bra mycket värre ut nu. Birminghams historia skiljer sig inte från andra stora brittiska industristäders: från att ha varit en viktig kugge i det industriella maskineri som byggde den moderna välfärdsstaten har staden först kraftigt degenererat i samband med de omfattande fabriksnedläggningar och stängningen av kolgruvorna i West Midlands, sedan har en stor klassmässig förändring skett med etablerandet av helt nya näringar. Från industriarbetarstad har Birmingham förvandlats till ett område av parallell trasproletarisering, segregerad muslimsk enklav och medelklasscentrum för servicenäringen.

I denna stad verkade i många år som läkare Anthony Daniels. Han har arbetat i de starkt nedslitna förstäderna, i ren brittisk slum, så väl som på fängelserna i Birmingham. Som iakttagare och analytiker av detta samhälle har han utgivit en rad böcker under preudonymen Theodore Dalrymple, från debuten med Coups and Cocaine: Two Journeys in South America (1986) över titlar som If Symptoms Still Persist (1996), Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass (2001) till den senaste boken Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline (2008), totalt sexton titlar och en omfattande essäistik i brittiska och amerikanska tidskrifter. Det är boken från 2001 som nu utkommit i svensk översättning med titeln Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik).

Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholismens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs förbannade skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att unga flickor som blivit gravida, så snart första barnet blivit något år gammalt, hon återvänder till puben och blir gravid med någon annan, totalt ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kunskap. Theodore Dalrymple skriver: "Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg". I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som hänt i världen och när. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen på 1700-talet eller på 1970-talet. De lever, säger han, "i ett evigt nu, ett nu som bara finns där och saknar samband med ett förflutet". Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.

Det är Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berättar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha ägt rum också i Liverpool, London eller någon stad utanför landet, t.ex. i länder som Frankrike och Tyskland. Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple är mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misär som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i är så utarmad att också ett banalt tv-program kan vara svårt att följa. Böcker och annan bildning är det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga människor också är produkter av ett undermåligt brittiskt skolsystem. När Theodore Dalrymple haft besökande läkare från länder som Indien har dessa stått med gapande munnar inför vad de sett. På utflykt till ett relativt nytt bostadsområde häpnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga småhusen, där soporna växer på hög. En av dem frågar "Varför städar de inte upp i sina trädgårdar?" och får hos en av hyresgästerna veta "Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit". Att det moderna välfärdssamhället format människor till att tro att någon annan - "kommunen" kunde lika gärna ha uttalats "en högre makt" - ska städa upp efter varje enskild människa som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, är ett sjukdomstecken tydligare än de flesta. Theodore Dalrymple kallar det "en asocial brist på respekt för den allmänna trevnaden".

Att läsa Theodore Dalrymple är som att skåda in i en mycket nära framtid för vårt eget land. Av någon lustig orsak är britterna föregångare när det gäller social och kulturell utarmning. Det som sker i både stora och små samhällen i landet ter sig som en nästintill apokalyptisk varning om vart vi är på väg.

Bilderna är tagna av Astrid Nydahl i förorten Castle Vale i Birmingham, strax före rivningen, då det bland halvt sönderfallande hus fortfarande bodde människor. Det nu färdigbyggda nya Castle Vale har ersatt höghus och modern slum med brittisk semidetached-miljö (där tidigare Jaguars bilfabriker låg).

Miklós Radnóti (1909-1944): Krig, död, kärlek (Brända Böcker Förlag, översättning av Ove Berglund)

Brända Böcker Förlag heter det. Eldsjälen Ove Berglund ger där framför allt ut ungersk poesi i svensk översättning. Förnämliga poeter i vackra böcker: Sándor Kányádi, Attila József, Mihály Babits, Sándor Weores.

Det senaste i raden är Miklós Radnóti i volymen Krig, död, kärlek som alldeles nyligen kommit från tryckeriet. Jag hade visserligen hört talas om hans namn tidigare, i samband med den ungerska utvecklingen under nazismen och förintelsen. Men som poet är han en ny bekantskap.

Berglund skriver: "Radnóti fördes till arbetsläger under 4 månader 1940, tio månader 1942-43, och slutligen i maj 1944 till läger i Bor i Serbien. Under senhösten, när ryssarna kom närmare, utrymdes lägret och fångarna tvingades att marschera mot Österrike. Nära Abda i nordvästra Ungern avrättades den utmattade Radnóti tillsammans med ett tjugotal andra, och alla begravdes i en massgrav. Graven öppnades 1946, Radnóti identifierades, och i hans jacka fann man en anteckningsbok, den så kallade Borboken, som innehöll tio dikter."

Radnóti debuterade 1930 med en diktsamling, och sedan kom nya böcker och häften under några år på 1930-talet. Han publicerades också postumt med samlingen Fradgad himmel 1946. Trots att han var född jude vill Radnóti se sig som enbart ungrare, han blev katolik och "kände sig delaktig i en europeisk kultur som vilade på den klassiska grekiska" (Berglund).

Här några korta diktfragment:

Fradgan vräker sig över månen,
och ilskan drar där en giftgrön strimma.
Jag rullar mig en cigarett, långsamt
och noggrant. Jag lever.

(ur Fradgad himmel)

*

Jag kan inte veta vad denna bygd är för andra,
för mig är den ett fosterland. Lågorna nu famnar
mitt lilla land, min så avlägsna barndoms värld.
Från denna trakt har jag grott som skottet på ett träd
och hoppas att min kropp en dag här ska begravas.
Jag är hemma här. Om ibland en buske skadas
jag känner väl dess namn och doften av dess blommor.

(ur Jag kan inte veta...)

*

Ifrån fönstret jag sett berget
men mig har berget inte sett.
Från mitt gömsle skriver pennan
en dikt, fast allt går ut på ett.

(ur Den landsförvisade)


*

Jag föll vid hans sida, han rullade över,
kroppen som en sträng på väg att brista.
Nackskott. - Det blir också ditt slut...
ligg nu bara still, viskade jag till mig själv.

(ur Vykort 4)

Fascismens färger och former.

”Den allvarligaste förebråelse man kan rikta mot polisstaterna är att de tvingar en att av försiktighetsskäl förstöra brev och dagböcker, det vill säga det minst förljugna inom litteraturen”

”Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt”.

"Efter vissa upplevelser borde man byta namn, eftersom man ju faktiskt inte längre är densamme."

Citaten hämtade ur EM Ciorans Om olägenheten i att vara född (Bonniers Panache, översättning av Lasse Söderberg, 1986).

*

Så mycket, alldeles för mycket, blev det igår, denna förbannade dag då jag satt rastlös hos läkaren och han aldrig kom, hur receptionen sökte och sökte och fick svaret att han glömt bort sina patienter, så mycket, alldeles för mycket blev det, när jag såg att de nätsidor som vill försvara demokratin, yttrande- och tryckfriheten, faller i farstun för ungerska fascister, så mycket det blev, och Cecilia Bartoli sjöng kastratsångarnas mästerverk för mig, jag såg henne byta kön där på filmen, såg henne bli man som inte är man, såg henne vara kvinna som sjöng det de manliga kastraterna sjungit, så mycket det blev, en dag som igår, då jag kände hur strupen drogs samman till ett skri, en viskning, en vädjan och jag undrade om tiden var kommen att helt stänga av för den vidriga, korrumperade politiken, spelet som pågår, fascismen som smyger kring i alla slags färger, hur den europeiska kontinenten säljs till lägstbjudande, hur det vi vuxit upp i och älskat också kan sjunka, så snabbt, så snabbt att inget av det vi trodde var möjligt plötsligt är det, inför våra ögon, så mycket, alldeles för mycket blev det igår.

*

Med Göran Häggs bok Mussolini - en studie i makt kan man tala om en biografi som på vårt språk för första gången ger ett rejält perspektiv på vem denne man var. Jag funderar på det faktum att ordet fascism används, brukas och missbrukas till höger och vänster. Vid sidan av standardrepertoarens könsord är väl fascist en av de anklagelser eller skällsord som används flitigast i vår kultur. Och då betyder det allt - och inget. Men fanns det en politisk ideologi som hette fascism? Ja, det gjorde det, och denna ideologi analyserar Hägg föredömligt. Hans porträtt av mannen som först var socialist och sedan blev fascismens ideolog och statsman - men också av mannen som katastrof och undergångssymbol - är föredömlig. Det finns en aspekt av Mussolini som särskilt intresserar mig och som Hägg berör ganska ingående: nämligen dess förbindelse med det moderna välfärdsprojektet. Under Mussolini genomfördes en rad reformer som vi här i Sverige framförallt förknippar med socialdemokratin. När jämförelser mellan Mussolini och Per Albin Hansson görs brukar de flesta läsare rygga tillbaka. Här finns verkligen skäl att läsa och lära. En annan sida som inte vanligtvis framhålls är hur djup klyftan mellan fascismen och nazismen var. Mussolini såg med avsmak på Hitler och hans judehat. Men Hitler hade Mussolini som idol. När de två så småningom förenades av kriget och ödet var det också inledningen på den katastrof som skulle leda fram till Saló-republiken, massakrerna, judedeportationerna och förstörelsen av Italien.

*

Så idag gör jag ett nytt försök. De ungerska fascisterna i Jobbik har sina trogna allierade, också i Sverige. Vad de kallar sig spelar inte stor roll. Fascismen är densamma, men om man tror att den ser likadan ut som förra gången misstar man sig. Kanske är Ungern unikt i det avseendet, där fascisternas uniformer, kängor och fanor är alltför lika det förgångnas.

*

Det är femton år sedan de rusiga nationalisterna gick in i Srebrenica för att mörda. De lyckades i sitt uppdrag. Sedan general Mladic fått rufsa några småpojkar i håret medan tv-kamerorna gick kunde de ta fram knivar, pistoler, gevär och granater. Var det 8.000 som mördades - ja, så många var det, män, ynglingar, småpojkar. I den historieskrivning vi nu får oss till livs kallas de mördade för "muslimer". Jag menar att det är en felaktig beskrivning. De var och förblir bosniaker. De var inte mer "muslimer" än jag är "kristen". De människor som inte definierade sig som kroater eller serber stod på både Milošević och Tudjmans dödslistor. Bosnien skulle delas och hälften skulle gå till Serbien och hälften till Kroatien. Det gick inte som herrarna i Belgrad, Pale och Zagreb tänkt sig. De före detta jugoslaviska folken - minns parollen Enhet och Broderskap - gick i sina ledares fälla och skar halsen av varandra. Av de drömda storrikena blev bara små pusselbitar kvar. Offer för hela detta blodbad blev bosniaker, serber, kroater, montenegriner, makedonier, albaner, slovener, romer, judar, ungrare och andra identitets- och/eller namnlösa. Kriget och massakrerna ledde däremot fram till det som inte fanns före kriget: islamism, fundamentalism och sekterism. Före kriget levde människor i så kallade blandäktenskap, vilket innebar att kärleken fört dem samman, inte etniciteten. I kriget gjorde man allt för att slå sönder varje form av kärlek som inte var "etniskt ren". Men några saudiska, wahabitiska moskéer fanns inte i Sarajevo före kriget. Kvinnor i niqab kunde man inte se i Sarajevo före 1992. Nu kan man. Krigets facit är som alltid svart och plågsamt.

*

Hur ser fascismen ut idag, i detta land, när september går mot sitt slut? Man gör ett grundläggande fel om man tror att fascisterna ska marschera i samma svarta uniformer, eller att de, som Jobbik, ska damma av gamla symboler och fanor. Fascismen har många olika färger (idag är den snarare grön - som jihads fana - än svart), många olika framgångsvägar (särkrav istället för eller parallellt med våld). Jag är helt säker på att de som nu skriker allra högst om fascism på ett avgörande sätt ser fel, tar fel och gör fel. Folkhemmet skakar, men allt är sken, inbillning och lögn. Skakningen känns lik förbannat, som om stolen man sitter i skulle falla omkull. Hur kan det komma sig att vi befinner oss i denna situation, där svart blir vitt, upp blir ner och falskt blir sant?

tisdag 21 september 2010

Medlöparens psykologi. Lärdomar från de svarta och röda diktaturerna.

”Nej, det var inte bra då, men det var i alla fall bättre än nu. Alla hade jobb och dagisplatser till barnen, sjukvården var fri och man kände sig trygg”. Så, till och med i detalj, har jag hört människor tala om de forna europeiska diktaturerna. I Portugal mötte jag tio år efter nejlikerevolutionen äldre människor som tyckte att Den Nya Staten (d.v.s. fascismen) trots allt varit bättre. ”Man såg nästan inga tiggande zigenare i centrum”, sa en man till mig. Men framför allt är det kring Sovjetunionen, DDR och de andra lydstaterna i det som kallades ”socialismens läger” man talar på det sättet.

Och nog kunde man tala om läger: i dessa länder existerade varken yttrande- eller tryckfrihet. Det märkliga är att många sovjetapologeter instämmer i det och säger ”Nå, vad ska man med yttrandefrihet till om man inte har råd med bostad och mat”. Dessa patetiska ursäkter för ett tyranniskt system som sände miljoner i arbetsläger och döden, som lade en tung, grå filtmatta över hela samhällslivet, paralyserade varje försök till ekonomisk utveckling, tvingade människor att bo i flergenerationsbostäder i bristfälliga och minst sagt eländiga hus i förorterna och som dessutom sände dem i krig mot grannländerna, ter sig just patetiska därför att de ursäktar allt det negativa, förlamande och förtryckande.

Imre Kertész har varit inne på ämnet många gånger. I sin text Kommer Europa att återuppstå, i samlingen Det landsförvisade språket, skriver han om den känsla som medborgarna i dessa nationer bar på, en känsla av att vara prisgivna åt ett öde de inte kunde påverka:

”Alla önskade sammanbrottet, men ingen trodde på det, ingen ville det. Och när det väl var ett faktum, utan att de själva hade bidragit till det, såg de sig omkring i den nya situationen bländade och tämligen oförstående, när det inte var med motvilja. De kunde inte känna sig som deltagare eller rentav huvudaktörer i ett stort drama, ty det fanns ingen handling som skulle ha förädlat de befriade starka känslor, som skulle ha upphöjt detta stora sammanbrott till en äkta pånyttfödelse. Därför kunde fortsättningen inte bli något annat än en ömklig överlevnad. Statstotalitarismen och den därmed följande nationella existensform som innebar kollaboration med ockupanten är inte bara en maktpolitiskt utan också en psykologisk struktur – med perversioner och förödmjukelser men också frustrerade små intimiteter, kvalmig nostalgi efter beroendets hjordupplevelse, den infantila ansvarslöshetens smutsiga frihet och djupt förakt för alla dem som inte lever detta liv och inte talar de invigdas hemliga språk.”

Det är en mycket hård dom Imre Kertész fäller över denna ”mellaneuropeiska människa” som formades – och lät sig formas – av den sovjetiska maktens satellitstater. Den drabbar också honom själv, och mycket i hans författarskap kretsar kring en sådan självrannsakan. Men vad viktigare är: den sätter fingret på det slags nostalgi som odlas av medborgarna själva: alla de sovjetmedborgare som hand i hand med DDR-medborgarna och alla de andra satelliternas ”nya” människotyp frivillig lät sig inlemmas i en existensform som hade kollaborationen som grundförutsättning. Det är inget att sätta sig på höga hästar över. Men det är en viktig lärdom.

Den längtan efter sammanbrottet som hela tiden kvävdes av kollaborationens aktiva eller passiva medgivande kunde inte ta sig andra uttryck än i nostalgin: daghemsplatserna var säkrade, var och en hade sin plats i det gigantiska postindustriella projekt som alltmer kom att vetta åt en rent militärt organiserad samhällsstruktur, där arbetaren var mer av soldat och där varje medborgare redan vid födseln hade sin plats inskriven i framtidens glada rike. När allt bröt samman fanns det inget utrymme för sentimentalitet. De som hängav sig åt nostalgin fick finna sig i att aldrig kunna blicka mot en alternativ väg; för dem fanns det bara en och den ledde bakåt, tillbaka till statstotalitarismen.

Imre Kertész bok är översatt av Ervin Rosenberg. Foto: A. Nydahl.

Skåneland 21 september 2010.

De skånska fälten är snart svarta och öde. De sista betupptagningsmaskinerna kör nu och skördar det som finns kvar. När jag känner doften av våt jord och nyskördade betor minns jag min ungdoms arbete i betkampanjen. Jag hade förmånen att få vara med i den på Köpingebro sockerbruk öster om Ystad, och inomhus i Arlövs sockerbruk utanför Malmö ett annat år. Tre månader av intensivt, hårt och vått arbete som skapade en särskild stämning av samhörighet mellan bönderna, lastbilschaufförerna och arbetarna på bruket. Igår färdades jag utmed dessa fält och nådde så småningom fram till de djupa bok- och granskogarna mellan Rickarum och Häglinge, fram till Bosarpssjön där A. var simlärare i sin ungdom. När vi körde på den 7 km. långa vägen mellan Häglinge och sjön fick jag veta att det var där, backe upp och backe ner, som hon och hennes vänner som barn cyklade för att bada.

Jag lät mig själv falla och blev en del av skogens tystnad och mörker. Medan timmarna gick upplöstes jag av det som saknar tid. Tystnaden bröts bara av susandet i de ännu nästan helt gröna bokarna. Medan en helt annan värld rasar runt mig kunde jag befria mig från tvånget att vara en modern och rationell människa. Jag vandrade planlöst, fram och tillbaka, tills vätan och blåsten fått kroppen under läderjackan att stelna i en kall gest.