Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Karl Aage Rasmussen. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Karl Aage Rasmussen. Sortera efter datum Visa alla inlägg

tisdag 31 juli 2012

Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).

Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj 2011. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!” Detta är en anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten.

Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som

”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. 

Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener.

Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel.

Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla,

”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. 

Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen, läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.

söndag 11 augusti 2013

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga

onsdag 1 augusti 2012

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

söndag 17 april 2011

Karl Aage Rasmussen: Musik i det tyvende århundrede - en fortælling.

Min tidigare läsning av den danske essäisten och komponisten Karl Aage Rasmussen har handlat om Glenn Gould (Den kreative løgn, 2001), Robert Schumann (Forrykt, 2004) och Svjatoslav Richter, pianist (2007). Rasmussen har en lång verkförteckning sedan bokdebuten 1990 och dessutom ett stort antal musikaliska verk utgivna på CD, omfattande pianomusik, kammarmusik och violinkonserter. Rasmussen är född 1947 och var fram till för tre år sedan professor vid Det Jyske Musikkonservatorium. Hans senaste bok är essäsamlingen Musik i virkeligheden (2008).



Och nu har hans märkvärdiga exposé över den europeiska 1900-talsmusiken kommit: Musik i det tyvende århundrade - en fortælling (Gyldendals, april 2011). Rasmussen börjar sin vandring med de märkvärdiga kompositörerna Schönberg, Berg och Webern, han går vidare med Debussy och Satie, fördjupar sig i de atonala St Petersburg-kompositörerna och slutar, nästan 400 sidor senare med för mig okända kompositörer som är verksamma också in i 2000-talet, som Ruders, Abrahamsen, Saariaho, Lindberg och Sørensen.

Det bästa med Rasmussens böcker är att man förstår sig läsa kulturhistoria när den är som bäst, utan att man för den skull ens behöver ha hört några av kompositörerna. De är många, närmare bestämt runt ett hundra, och bland kända namn som Bartók, Eisler och Pärt poppar det ständigt upp helt nya bekantskaper.

måndag 11 november 2013

Karl Aage Rasmussen: Alle farver, alle sjæle

Som ni vet har jag skrivit mycket om den danske komponisten, musikern och författaren Karl Aage Rasmussen. Här har jag skrivit om hans Svjatoslav Richter-bok, här om Gustav Mahler-boken, här om en av hans lite annorlunda böcker. Jag har också skrivit om hans Glenn Gould-bok, men den artikeln låg på den blogg jag raderade i september 2010.

Nu läser jag en alldeles ny bok av honom. Den heter Alle farver, alle sjæle och handlar om George Gershwin. Som vanligt är det ett äventyr att läsa Rasmussen. Om man lever i villfarelsen att man kan sin Gershwin ska man absolut läsa den här boken, eftersom Rasmussen sin vana trogen hittat intressanta biografiska fakta som han parar med sin musikaliska kunskap, ofta i halsbrytande analyser av Gershwins verk. Jag kan bara rekommendera er att läsa den och bjuder er denna måndag att lyssna till ett utdrag ur ett av de verk som omskrivs i Alle farver, alle sjæle, nämligen Of Thee I Sing:



torsdag 19 maj 2011

Gustav Mahler.

Igår var det 100 år sedan han dog. Och med posten kom den nya boken om honom. Ingen skriver sådana böcker bättre än Karl Aage Rasmussen. Den utkommer 27 maj och då återkommer jag med recension.

tisdag 17 maj 2011

Regn, vardag.

Mitt i en gråtung vardag börjar tanken arbeta i mig. Den cirklar kring det lästa och det levda. Har just läst en privat resedagbok från Thailand och förundrats över hur olika vi människor är, även om vi har tillgång till samma tekniska landvinningar. Allt blir förklarat. Sjukvården skulle jag helst slippa där. Liksom biltrafiken, där risken att hamna i en svår olycka är betydligt större än här.

Hur når jag enkelheten? Varje dag strävar jag dit. Omständigheternas diktatur (von Wright) står som hinder för varje ansträngning. Breven jag får från Helsingfors berättar om andra sorters förtvivlan. De sista dagarnas (eller månadernas) andetag som förbinder två generationer, den allt kortare sträckan fram till att det brister och avbryts av döden.

Det är alldeles tyst nu. Regnet allt mildare, knappt hörbart längre. Utanför mitt fönster betraktar jag stararna som har ungar i de gamla björkarna. Trädens ljusa grönska är som en fasad av självklarheter.

Parallell läsning: Birgitta Trotzig och Karl Aage Rasmussen om Svjatoslav Richter. Världar med beröringspunkter. Språket och musiken sida vid sida.



Foto: U.W.