Karl Aage Rasmussen: Sindets ekko. Pjotr Tjajkovskij i lys og skygge

Vad driver mig att vid numera sällsynta tillfällen lyssna till musik? Ett namn kan flimra förbi i en artikel. Någon kan i ett mail nämna en kompositör eller artist. Och så händer det när danske komponisten och författaren Karl Aage Rasmussen kommit med en ny bok. Alldeles nu i dagarna utkom hans senaste, Sindets ekko. Pjotret Tjajkovskij i lys og skygge (Gyldendal). Jag har läst en rad tidigare böcker av honom, om Mahler, Gershwin, Glenn Gould, Svjatoslav Richter, Schumann och andra samlingsvolymer med essäer om den musikaliska världen.

Nu fick han mig att sätta på några gamla skivor med Tjajkovakijs musik, först och främst den sjätte symfonin, Pathetique, som jag har bland andra i en inspelning med den sovjetiska radioorkestern under ledning av Vladimir Fedoseyev från 1981. Men också inspelningar av den första pianokonserten, violinkonserten Op. 35, och en del annat. När jag hör sjätte symfonin blir jag genast påmind om hans storhet. Det är mycket vacker musik.

Rasmussen tar förstås itu med Tjajkovskijs liv, liksom hela hans verk, som omfattar operor och baletter som Eugen Onegin, Svansjön och Nötknäpparen, liksom allt från kammarmusik till symfonier samt piano- och stråkkonserter.

Tjajkovskijs liv blev mycket kort. Han föddes 1840 och avled redan 1893. Rasmussen berättar medryckande om både dess toppar och dalar. Han analyserar vilken betydelse hans homosexualitet kan ha haft för såväl privatliv som skapande och konstnärlig status. Och så redogör han ingående för de två huvudspår som finns kring hans död. Det ena spåret handlar om att han trots en pågående kolera-epidemi skulle ha druckit infekterat vatten, det andra om att han skulle ha begått självmord sedan han brutit mot ett hedersavtal och metoden skulle ha varit arsenik. Rasmussen själv hänför den andra teorin till myternas värld.

Rasmussen redovisar en rad olika förhållningssätt till Tjajkovskijs musik. Den har kallats både ytlig och banal, men Rasmussen menar att hans stora popularitet inte minst hänger samman med det ofta så melodiösa i hans kompositioner.

Sin homosexualitet levde han säkert ut många gånger, inte minst med de unga män – snarare pojkar – som han förälskade sig i och höll av. En av dem var den femtonårige konservatorieeleven Eduard Zak som senare begick självmord. Men han försökte också gå ”förnuftsvägen” – samtidigt som han hårt uppvaktades av och brevväxlade med den kvinna som skulle bli hans mecenat, Nadezja von Meck, gifte han sig med den tio år yngre Antonina Miljukovas, vilket skulle få katastrofalt resultat. von Meck skulle visa sig bli en mycket generös mecenat och Tjajkovskij tillägnade henne sin fjärde symfoni. De två skulle dock aldrig träffas.

Rasmussens nya bok är förstås i första hand en berättelse om musiken. Han tar oss med in i verken, analyserar dem, berättar om deras tillkomsthistorier – men låter allt detta ske i ljuset av Tjajkovskijs ofta tragiska och tumultartade liv. När jag slår igen boken hör jag fortfarande musiken. Den överlever oss alla.

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

Till Rasmussen återkommer jag på fredag, då hans nya bok, om Mahler, utkommer i Danmark.

Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).

Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!”

Detta är en alldeles färsk anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten. Rasmussens bok utkommer i Danmark idag. Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som ”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener. Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel. Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla, ”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen (just nu sjunger Janet Baker den fjärde Kindertotenlieder här i rummet), läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.

För den intresserade vill jag också berätta att Gyldendals förlag, i samarbete med Athelas New Music Festival bjuder på ett arrangemang med författaren. Här uruppförs Rasmussens arrangemang av Mahler fjärde symfoni med Athelas Sinfonietta Copenhagen samt två av hans egna verk. Rasmussen berättar om Mahler-boken och om sin musik. Det hela äger rum på teatern Republique, Østerfælled Torv 32 i Köpenhamn, den 4 juni klockan 18.00. Det är fri entré.

Karl Aage Rasmussen: Min sjæl gør ondt. Sergej Prokofjev mellem to verdener (Gyldendal)

 

Karl Aage Rasmussen är den främste på ett för mig begripligt språk att introducera och berätta om de stora komponisterna. Han har utgivit sådana verk om Glenn Gould, Robert Schumann, Gustav Mahler, John Cage, George Gershwin, JS Bach, Tjajkovskij och Brahms, och därtill också ett fantastiskt gripande porträtt av Svjatoslav Richter, både som pianist och judisk intellektuell i det sovjetiska samhället. Han har också skrivit böcker som handlar om musikhistoria och samhälle i essäns form.

Karl Aage Rasmussens nya bok handlar således om Sergej Prokofjev. Dess titel, Min sjæl gør ondt, är hämtad från hans sena år då han blev alltmer likgiltig inför både musiken och livet i allmänhet. Hur det blev så gör författaren på ett utomordentligt pedagogiskt sätt förståeligt och tydligt.

Vem var denne Prokofjev? Född 1891 i den dåvarande ryska huvudstaden St. Petersburg valde han att, vid 27 års ålder, att lämna den nyfödda sovjetstaten för en karriär i USA. Det var dock inte frågan om någon utlandsflytt, utan han antogs fungera som ett slags kulturambassadör. Efter en mängd resor i det krigshärjade Europa och med en mängd konsertturnéer i Sovjet valde han att tillsammans med sin spanskfödda hustru och de två sönerna att flytta permanent till Moskva. Tiden var orolig, inte minst under detta 1930-tal efter att Lenin dött och ledarstriden stod het mellan Stalin och Trotskij. Vi vet vem som segrade och vilka fasansfulla konsekvenser det fick.

Prokofjevs hela livsbana tecknas övertygande, också under den turbulenta tid då han lämnar familjen för den betydligt yngre judiska flickan Mira, hon som hett uppvaktade honom och så småningom blev hans nya livspartner. Konsekvenserna för den första hustrun blev fasansfulla och hennes fängslande och deportation till Gulag måste ha varit ett stort svek och nederlag.

Nå, detta om Rasmussens livsteckning av Prokofjev, det som verkligen står i centrum för boken är ju hans livslånga musikaliska gärning. I Stalins land fick man navigera försiktigt. Kommunisterna ville ha ”enkla” saker som ”folket” kunde nynna på. Och vek man av från den linjen blev man granskad. Många stora kompositörer har fått erfara det, inte minst Sjostakovitj som Rasmussen också skildrat fint.

För Prokofjevs del blev det ett intensivt arbete på nya musikstycken. När en läkaren ordinerade honom att vila från komponerandet svarade han: ”Men jag fortsätter ju ändå inne i huvudet”. En skapande konstnär lever sin konst, det är det inte alla människor som förstår. Rasmussen gör det övertygande självklart.

Varje större verk av Prokofjev presenteras och analyseras i boken. De sätts också in i sina viktigaste sammanhang. Slutet på boken påminner mig om att den ytterst handlar om hur pass fri en konstnär kan vara i ett totalitärt samhälle. Och nog uppfylls jag av känslan att det är ett privilegium att få skriva utan att först få det godkänt av någon kommissarie eller icke-godkänt av någon bödel. Läser man Rasmussen förstår man varför.

Karl Aage Rasmussen: Den tredje mand. Joseph Haydn (Gyldendal)

Musiklitteratur när den är som bäst.

 

Den danske kompositören och författaren Karl Aage Rasmussen har skrivit ett stort antal biografiska verk om de stora klassikerna, samt om några intressanta namn bland de samtida.

Här  och här kan du finna det mesta jag skrivit om böckerna.

När Karl Aage Rasmussen tar sig an Joseph Haydn kallar han honom för de tredje mannen. Skälet är mycket enkelt:

"'Haydn, Mozart og Beethoven' siger vi, omtrent med samme selvfølgelighed som vi siger Rip, Rap og Rup. Men i dag er treenigheden lidt af en tilsnigelse, i forhold til Mozarts og Beethovens urokkelige højstatus er Haydn sakket agterud, ingen tvivl om det."

Oavsett var Haydn befinner sig i relation till de andra mästarna är han värd både umgänge och studier i egen rätt. Jag låter boken bli inledning på några timmars lyssnande. För mig gäller fortfarande CD-skivan, så jag tar fram de verk av Haydn som lockar mig mest just nu.