 |
| Fårabäck i maj 2017. Foto: Astrid Nydahl |
”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om
rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet,
ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska
miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av
tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man
inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”
(Simone
Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande
översättning av
Thomas Andersen)
När
nu SD-ordförande Åkesson säger att han finner det naturligt att få
statsministerposten i en regering tillsammans med Moderaterna tänker jag minst
tre saker. Alla tre kan referera till Simon Weils ord ovan.
För
det första visar Åkesson och hans krets att de politiska partierna, oavsett ideologisk mask eller klädedräkt alltid verkligen är
en bedräglig pest.
För
det andra visar det att tänkandet ersatts av ställningstaganden för eller
emot (väj själv vad som är relevant i sammanhanget).
För
det tredje förstår jag att ett politiskt parti i medvind också tappar kontakten med sin partiorganisations inre liv och låter sig bländas av möjligheten till makt, alldeles oavsett vilken men alltid makt.
Det
är förstås helt orealistiskt att Åkesson skulle bli statsminister. Vi kan se
alla möjliga konstellationer efter valet 2018, vilka har som uttalade syften
att blockera att något sådant sker. Vi förstår också redan nu att ”största
parti” inte alltid är det största när rösterna räknats och regeringsbildaren är
klar. Lär av valet där UKIP blev stort men fick ett ynka mandat i parlamentet, och som i senaste lokalvalet i princip utraderades. Lära sig står
aldrig högst på agendan i den partipolitiska miljön. Rakt tvärtom är det tuta
och kör, också på politikens serpentinvägar, och hoppas på ett lyckligt slut.
Det
räcker att någon bara viskar vad som sagts i en partipolitisk debatt för att
jag ska återvända till tanken att jag inget vill ha att göra med den. Snart nog
står de carlqvistska inkvisitorerna längst fram och då kan man innan man hoppar i sjön tänka några sista tankar om öppna eller stängda gränser och resultatet
av en buskagitation som till synes – också det en företeelse orsakad av partiväsendet
– alltid slutar i famnen på den givna epokens folkmordsideologer.