söndag 15 november 2015

I dödens närhet

Svanarna på ett gyllene stilla hav, söndagen 15 november. Foto: Astrid Nydahl
Döden grep tag i mig under lördagen. Döden har kvar sitt grepp. Jag avbokade allt, inklusive intervjuer om Malmöboken. Jag tog bort bloggen.

Vaknade så till söndagen, full av skräck och ångest. Alla förstår vad jag menar. Men jag skriver inget om det. Inte nu.

Vi tog oss ut till Östersjön. På stigen som går utmed vattnet mötte jag en dam som bor där året runt. Hon och jag samtalade om stillheten, solens guldglimmer i vattnet, hur man bäst tar vara på dagarna. Jag sa till Astrid: Har du tänkt på att detta är det gamla Sverige? Här bor det bara svenskar, och någon dansk. De lever sina liv. De odlar det som blir vår mat. De sköter om korna. De fiskar. Och vi har alltid varit välkomna dit. Astrid porträtterade svanarna. 

Allt var overkligt vackert. Det är den paradoxen jag inte orkar leva med. Hur kan det vara vackert samtidigt som en dödskult jagar oss och mördar så många den kan?

Tack till alla er som skrivit till mig denna söndag. Varje ord betyder återhämtning. Plötsligt befinner jag mig i ett sammanhang igen. Men hys inte för stora förhoppningar på mig. Det kommer att ta tid att kränga av sig detta dödsgrepp. Kan man någonsin göra det, eller måste man lära sig att hantera det, livs levande och ännu verksam?