fredag 10 april 2015

Ett av mitt livs värsta rum

Ja, ni får ursäkta om jag blir lite privat. Det händer ju då och då för en bloggare att skrivandet vrids från det väsentliga och viktiga till att bli en självreflektion.

Det här rummet förbinder jag med de mörkaste krafter som kan erövra en människas sinne. Efter två nätter sömnlös där låg jag och lyssnade till tågtrafiken alldeles i närheten och kände ett allt större sug att göra slut på alltsammans. Det var det ena alternativet. Det andra var att fly hals över huvud. Meningen var att jag skulle bo där ett bra tag.

Det var finsk vinter. Jag vaknade till mörker och mötte eftermiddagarna i mörker. De flesta butiker hade stängt på grund av långhelg och jag kunde inte ens hitta vin till överkomligt pris. Jag hittade dock en liten matbutik där man också sålde öl, så jag bar väl ett par sexpack till rummet. De hjälpte inte. Jag kunde inte sova.

Jag hade tagit med mig två böcker att läsa, en av Simone Weil och en av Carl-Göran Ekerwald. De tog förstås slut ganska snart. Jag ansträngde mig för att skriva. Jag lyssnade till radio. Hade tagit med min egen lilla kombinerade klocka och radio. Men det var mest strunt som sändes i de finska kanalerna. Fick kanske sammanlagt ett par timmar med Radio Vega som var ganska vettiga, men också där drunknade det mesta i skval och struntprat.

Huset jag bodde i ligger vid Tölöviken i Helsingfors. Jag hade att välja mellan lång promenad in till centrum eller att ta spårvagnen. Det gjorde jag några gånger. Satte mig på centralstationen och försökte tränga undan de mörka tankarna. Men det ville sig inte. Första dagen som varuhuset Stockman hade öppet efter helgen lyckades jag där hitta en internetanslutning. Därifrån planerade jag flykten. I ett obevakat ögonblick tog jag sedan min väska, halvsprang till spårvagnen och tog sedan en buss ut till flygplatsen där jag kunde använda en nyinköpt biljett (till rekordhögt pris) för att ta mig till Köpenhamn. Där möttes jag och paniken var över. Det som skulle ha blivit en minnesvärd arbetsresa till olika finska orter blev istället ett mörkrets väntrum.

När jag ser bilden på rummet minns jag några centrala och avgörande saker: vaktmästaren talade endast finska, huset var tomt så när som på en natt då en rysk rumsgäst satt och gastade i sin mobil, och så mörkret, detta mörker som nästan gjorde mig galen.


8 kommentarer:

  1. Så olika kan det vara.
    Mina resor (arbete och nöje) till Helsingfors har varit underbara, upplyftande, glada, full med fantastisk konst, möten med arbetsgemenskap och annat livets goda, mjuka hotellsängar, enorma frukostar, Internet förstås, folk som pratar svenska, engelska (jag kan dock finska),folk som umgås med varandra på helgen i stället shoppa - så du måste ha hamnat helt snett.
    Synd för till Helsingfors längtar man alltid tillbaka.

    (Du får ursäkta, jag kunde inte bara låta bli släggan.)

    SvaraRadera
  2. Och idag sänder Radio Vega ännu mer strunt. Men jag är glad över att butikerna håller stängt ens under större helger - än idag. Synd dock att det blev så illa...

    Ulrika i Finland

    SvaraRadera
  3. Elina och Ulrika, jag måste tillägga att detta är mitt enda Finlandsbesök som gått åt skogen. Jag har varit i Helsingfors vid andra tillfällen och jag är mycket förtjust i staden. Felet jag gjorde den här gången var att jag var ensam under en långhelg. Tack för era kommentarer!

    SvaraRadera
  4. OK, då känner jag mig lättad för Helsingfors är ett av de finaste städer jag har besökt. Vore synd om andra har inte fått uppleva det.

    SvaraRadera
  5. Elina, var där bl.a. med Agneta Pleijel i samband med att min bok Skrivandets portar kom ut. Vi satt i panelsamtal med Birgitta Boucht inför en fullsatt sal. Bara en sådan sak! Och vandringarna i staden dagen därpå, hur fina som helst. Men mest förtjust har jag nog ändå blivit i Ekenäs, där jag var (2009 tror jag) inbjuden till litteraturfestivalen. Vilka människor! Vilka miljöer! Så jo, en bit av mitt hjärta finns i Finland.

    SvaraRadera
  6. Tack för texten. Jag gillar såna här "privata" bekännelser.
    Sen måste jag säga att Helsingfors är en av mina favoritstäder här i världen. Jag längtar ofta dit. För mig är Helsingfors ett stycke bättre - och mer avspänt - Sverige. En underbar stad, full av vackra hus.
    Per

    SvaraRadera
  7. Thomas, jag har varit på kant med min RSS-läsare och bloggarna ett tag och kommer sent in här.

    Oh vad jag förstår dig. Jag brottas inte normalt med något större mörker men fotot och beskrivningen väcker tankar på platser som jag förknippar med den mest intensiva längtan bort. En liten svensk stad på västgötaslätten, en gång viktig, där jag varit flera långa perioder för mitt arbetes skull. De första gångerna inhyst i ett gästboende som var tapetserat och inrett ungefär så. När man är en ung blivande forskare och har börjat upptäcka den akademiska världen och hamnar i en sådan håla, där ens kollegor talar om att åka till Skövde och shoppa, då får man låta bli att tänka på de stora universiteten... Jag har kommit tillbaka som disputerad forskare ett par gånger och en gång gjorde jag misstaget att boka in mig på samma gästboende. Jag höll på att få just den panik du skriver - minns att jag köpte in mig på frukost på vandrarhemmet för att inte behöva vara fler minuter än nödvändigt på gästboendet!

    SvaraRadera
  8. Anna, det var roligt se dig här igen, har saknat din röst.
    Din beskrivning känner jag så väl igen mig i.
    Paniken i ett rum är fasansfull.
    På återhörande, Thomas

    Per, är helt överens med dig om Helsingfors.

    SvaraRadera