söndag 1 december 2013

Viskningen och vrålet. Om Valzhyna Morts poesi

Valzhyna Mort. Foto: Astrid Nydahl
Med anledning av utvecklingen i Ukraina och de våldsamma polisinsatserna mot demonstrationerna i Kiev publicerar jag idag en text om vitryska poeten Valzhyna Mort. I hennes författarskap står ofta konflikten mellan Moskva och de forna sovjetstaterna i centrum, liksom den enskilda människans strävan efter en ny identitet som inte har något med det sovjetiska att göra.

***


Hos Valzyna Mort är avståndet mellan viskningen och vrålet inte stort. I varje sensuell rad vilar i själva verket detta vrål: det som först kan se ut som en kärleksdikt kan i själva verket vara det existentiella avgrundsvrål som formuleras både som en längtan och ett äckel. Hade Mort vuxit upp i Sverige hade vi kanske talat om ungdomlig frustration och vrede. Men hennes vitryska bakgrund för det svårt att bortse från landets och språkets särart.


Det handlar inte bara om ung erfarenhet. Det handlar i högsta grad också om att Mort skriver på vitryska. Trots att hon är uppvuxen i en helt ryskspråkig familj, trots att språket är i det närmaste förbjudet, insisterar hon: tanken och texten är vitrysk, liksom kontexten. I den långa dikt som sätter namn på just denna erfarenhet, Vitryss,  visar hon hur språket, liksom landet, både har en isolering inåt och en status av paria utåt, hon talar till sitt land och sitt språk, och hon ställer grundläggande frågor:

”ditt språk är så litet
att det inte ens kan tala än,
men du Vitryssland  är hysteriskt,
du är övertygad
om att barnmorskorna blandade ihop knytena.
Tänk om du matar någon annans baby?!
låter någon annans språk suga i sig din egen mjölk?!
ett blåaktigt språk som ligger på fönsterblecket –
är det ett språk eller förra årets rimfrost?
är det rimfrost eller skuggan av en ikon?
är det en skugga eller ingenting alls”


Men Mort vore inte den hon är, om hon nöjde sig med att säga att hon vuxit upp i den sista sovjetrepubliken. I själva verket är det djupt existentiella frågor hon brottas med: könet, kulturen, klassen. I prosadikten White Trash, skriven i Minsk, men som lika gärna kunde slå en bro över till det USA där hon bor sedan 2005, formulerar hon en erfarenhet som skildrar just  trasproletära existenser som något diktaren betraktar, möjligen inte uppifrån även om de så att säga avlyssnas i balkonghöjd,  men utifrån, som en seismisk rörelse i vårt kollektiva undermedvetna:

”Det finns ett bra sätt att slippa sommarens ensamhet.  Den här sjungande tonen i din andning, som myggens surranden, mössens skrapanden, hysterin hos en död fisk, en fluga som slickar sina vingar med en sträv tunga, onani. Lust är att sitta inuti mig som en körsbärskärna och jag plockar ut den med mina snabba skickliga fingrar. Jag är ett fågelbo som väntar på sina fåglar. Tillfredställelse känns inte som tillfredställelse, den kommer bara som bussen till en hållplats. Väntar på rätt tillfälle och stänger sedan sina dörrar rakt i ansiktet på mig och där står jag, med huvudet i en kudde och ser på när den kör iväg. Det verkar inte vara mina lakan. Ser ut som om någon annans unge pinkat på dem. I varje hörn, bakom möblerna, en ovälkommen gäst som ser dig skaka på huvudet av missnöje. Vad är det vi sysslar med?

Voila! Här kommer din chans att kommunicera. Håll med eller stick!  En samtalspartner som alltid finns bakom ryggen på dig. Herrn, jag protesterar mot er närvaro i min lägenhet. Jag protesterar särskilt mot just er, mot er närvaro, särskilt mot min lägenhet. Denna sommar protesterar jag mot allting: varor av låg kvalitet i storköpen, snutar i tunnelbanan, och emot dem som protesterar mot snutar i tunnelbanan. Först och främst protesterar jag mot min protest och detta är enda sättet att stå ut med värmen, när alla skulpterar sina liv med skit. Allt kommer av skit. Absolut allt. Från skiten uppvärmd av den rasande sommarvärmen.”

Och hela sviten slutar med dessa ord:

”Outhärdlig värme väcker mig. Sommar igen. Morgon igen. Återigen White trash under mitt fönster. Huden smetar runt min kropp som smutsiga kläder. Står inte ut. Temperaturen är högre än min månadslön. I mina underkläder håller en mycket gul apa på och jag kan inte ens få ihop mina ben.”

Jag tror att Valzhyna Morts genombrott i USA har att göra med hennes recitationer. Hon är inte och vill inte vara en poetry slam-poet. Hon är snarare en beat-poet, en ung syster till Allen Ginsberg, som hon också jämförts med i amerikansk press. När hon läser gör hon det med sådan intensitet – dikterna kan hon ”by heart”  – att man som åhörare knappast kan vara oberörd. Och det är i själva uppläsningen som det korta avståndet mellan viskningen och vrålet gestaltas. Här talar en kvinna utifrån sitt eget liv till var och en av oss, hör upp säger hon, detta vill jag att ni ska veta, och jag vill att ni lyssnar noga. Och det gör man. Man gör det av samma skäl som man alltid lyssnar till poeter där den djupt individuella erfarenheten tycks transformeras till något giltigt för alla och envar. Mort är i den meningen både en enkel och en svår poet. Enkel därför att hennes språk, förutom en och annan dristig metafor, sällan kräver något annat av oss än just uppmärksamhet. Svår därför att hennes texter rymmer så stora mått av bitter erfarenhet och smärta. Hon sa till mig, uppriktigt bekymrad: ”Tror du svenskarna kan läsa mig nu när jag sagt att jag inte är feminist?”. I den oron ryms också en stor uppriktighet: man ska inte förvänta sig några ideologiska program från Mort, hon är i kraft av sin postsovjetiska livstid vaccinerad mot allt som liknar doktriner. För henne är livet enklare än så och just därför svårt, det gäller att inför varje situation, varje människa och text stå så naken som man är när man föds: allt börjar om i varje sådan sekund, allt är oskuldsfullt och vitt men kan inte bli användbart om det trycks in i ett ideologiskt program. Vi talade oupphörligen om detta: risken att bli ideologisk, risken att förlora sin egen röst när man träder in i något ”högres” tjänst. Och jag försäkrade henne att svenska poesiläsare knappast skulle döma henne utifrån vad hon sagt till journalister i Göteborg någon gång i ett svunnet förflutet, utan just lyssna till det varje enskild dikt har att berätta.

Jag ser i Morts diktning minst två spår, och de kan sägas vara både estetiska och språkliga. Å ena sidan finns det hos henne en nyenkelhet som leder tankarna till Sonja Åkesson, en nästan naiv vardaglighet, i rader som dessa från dikten Minderåriga:

eftersom vi är barn
är ali baba och allah akbar
densamme för oss

som de otrogna vi är, är vi uppriktigt tacksamma
för kristi blod
och var och en av oss är redo
att betala mycket för det

Och å den andra sidan en brutal uppriktighet i språk och uttryck, som i dikten Män:

”Män anländer som datum i en kalender
de fortsätter med sina månatliga besök
män som sett bottnen
i de djupaste flaskor
både jordens och himlens kungar
och som pärlor från ett trasigt halsband
sprids jag skälvande ut av deras beröring
deras hjärtslag öppnar dörrar
kärl reagerar på deras rösters kommandon
och vinden slickar deras ansikten likt en tokig hund
och galopperar efter deras tåg och strövar omkring
de klär av mig som om det var sig själva de klädde av
och de håller mig som en saxofon i sina armar
och åh denna musik denna ändlösa blues
som mjölk från brösten”


Dessa spår kan te sig både formella och konstnärliga. Utöver dem ser jag något annat: det i Minsk skrivna och förankrade och det som pånyttföds i USA. Där, i den lilla sömniga staden i North Carolina, staden hon helst vill bort ifrån, sker något annat: ett slags betraktelser av den materiella rikedom och den livsstil hon tidigare bara hört talas om, men som hon nu dagligen ställs inför. Från stränder i Florida heter en sådan dikt, och ställd inför den ser jag också hela hennes kluvenhet:

”Solen hoppar runt bland molnen som en gul apa.
I vattnet – barn – framtida monarker
Skrattar och markerar sitt territorium.

Stranden väller fram som en omkullvält honungsburk
och vågor slickar stranden med sina vattniga munnar.
I vattnet – pojkar – framtida magiker
målar solar med penslarna mellan sina ben”

Ja, det kunde ha varit en idyll. Men vad är det sedan hon säger:

”Du slickar sur honung från dina läppar
och luften kletar som saliv mot huden
som flugan i spindelnätet.

I vattnet – barn – apornas ättlingar
som skamlöst pissar på guds spegel”.

Knappast en idyll, men kanske en ironisk snärt mot ett släkte som serverats framtiden på ett annat sätt än den gavs henne, kanske en försäkran om att också de privilegierades barn så småningom inser att honungen surnar av för mycket sol, och att den framtid de trodde sig måla i själva verket bara är en uttömningsprodukt: urin i havsvattnet. 

I dikten Polska immigranter vill Mort skildra den känsla som uppstår när man står ensam på en gata i New York, uppfylld av hemlängtan. Hon hittar naturligtvis inget vitryskt, men en polsk restaurang blir lösningen. Mort har en koppling till Polen, hon översätter från polska och känner en mycket stark samhörighet med landet och språket. De polacker som hon ser kunde lika gärna vara vitryssar:

”deras ansikten skiljer sig från lokalbefolkningens
på antalet rynkor
som om de börjat
skulptera något nytt av sin hud”

Hon delar deras öde, hon vet att också hennes ansikte ska skulptera något nytt, hon går in på restaurangen, hennes ögon tåras. Nu är hon väldigt nära sitt hemland, men bemötandet gör henne förtvivlad. Det finns ingen vänlighet, ingen generositet, bara hårda blickar. Dikten ska inte uppfattas som vore den riktad mot polacker i USA, den är istället en sträv kärleksförklaring till invandrarens hårda öde, det öde hon delar i och med att hon lämnade Minsk, och just därför slutar hennes dikt också med orden:

”vad behöver du
i deras städers territorium
målat på väggen i restaurangen
Taste of Europe

och där, just den smaken
fyller dina ögon med saliv”

Det är ju den smaken hon känner igen. Europa, även om det bara är målat på väggen i en liten familjerestaurang, och smaken av Europa får henne att gråta. Den sociala ironin finns i hela hennes diktning, ibland som en underton, ibland som ett ledmotiv. Tårarnas fabrik innehåller också dikten med titelmotivet:

”Medan Transportministeriet bröt sina klackar
medan Departementet för Hjärtats Affärer
dunkade hysteriskt
arbetade Tårarnas Fabrik nattskift
satte nya rekord också på helger”

Där tar Mort med sig erfarenheten från sovjetrepubliken, landet vars vardag var uppfyllt av femårsplaner och ständiga proklamationer om framsteg och segrar. Men också jag, som började mitt yrkesliv som fabriksarbetare, kan känna igen mig i denna dikt – det är bara att byta ut femårsplanen mot ett ordinärt ackordssystem så finns spegelbilden där. Tårar produceras överallt.

Valzhyna Mort spränger in i våra medvetanden med en ny, frisk röst. Hennes blick tycks ogrumlad och trots att hon nu befinner sig i ett mellantillstånd  och inte vet om hon är europé eller amerikan är jag säker på att hennes diktning kommer att få ny energi av allt det hon ser omkring sig i det nya landet. Om inte  annat kan sättet man tar emot henne på flygplatserna vid återkomsten efter utlandsresor fungera som en katalysator. ”Betraktas man inte som terrorist eller prostituerad så utgår de ifrån att man har förfalskat sina handlingar” skrev hon till mig. Att få detta slags blickar vid hemkomsten räcker för mer än en ny dikt. Dikten drivs inte bara av passion, också vreden, sorgen, frustrationen och det vitglödgade hatet kan finnas där. I Morts verk ser jag alla dessa ingredienser gång på gång – men oavsett vilka de är tycks de alltid leva parallellt med humorn, den skruvade ironin och sarkasmerna som vuxit ur en insikt om alltings jävlighet. Sommaren 2006 tillbringade hon drygt en vecka i Minsk, varmvattnet var avstängt som vanligt om somrarna, och hon satt mest och spelade dragspel och pratade med sin mormor. Den kvinnan är en centralgestalt i hennes diktning, faktum är att hela den samling som jag översatt är tillägnad mormodern. Också i det döljer sig ett livstrauma som har med rot- och hemlöshet att göra, med en mor hon inte ens känner åldern på och en styvfar. Men i Minsk också allt det andra: vännerna, kollegorna – de diktande, de skapande, alla dessa människor som gör motstånd i det tysta. Hon vet alltför väl deras villkor: den vitryska ekonomin bygger på korttidsanställningar som inte förlängs om den anställde misskött sig. Vem kan missköta sig mer än den upproriske? De som var med och demonstrerade mot diktaturen, som kanske läste dikter på torget i Minsk, hur många av dem har förlorat sina jobb? Mort vet hur det gått för dem. Hon är mycket medveten om villkoren. Hon har delat dem, och delar dem alltjämt i sitt hjärta.

(Förord till boken Tårarnas fabrik, som jag översatt till svenska).


1 kommentar:

elina sa...

Ytterligare en bok till högen "att läsa". Ska lägga den högre upp, det var som att känna igen något...