tisdag 12 november 2013

Vem var Björn Afzelius?

Nog kan man tillåta sig en banal fråga som rubrik. Alla "vet" ju vem Björn Afzelius var. Hans nära vän Gunnar Wesslén trodde sig också veta. Men när han börjar rota i Afzelius liv finner han en massa saker som han inte förväntat sig. Om vännen, kompositören, musikern och legenden har han skrivit boken "Björn Afzelius - en god man (och bara en människa)" som just utkommit. Wesslén är en erfaren mediamänniska - han driver Mediabolaget där han producerar tidningar, tv och "andra journalistiska produkter" vilket boken uppger. Därför är det för mig en gåta att han - och förlaget Norstedts i samarbete med Metronome Books - kunnat skicka till trycket ett manus som är nedlusat med korrekturfel (och inte så små heller). Tar man inte mer seriöst än så på sitt arbete? Har alla redaktörer och korrekturläsare avskaffats? Om så är fallet blir slutfrågan: till gagn för vem? För läsarens skulle kan det inte vara, eftersom han/hon tvingas korrigera felen under pågående läsning.

Nå, Afzelius gick alltså från "refrängsångare i Mikael Wiehes band" till att bli en ytterst framgångsrik soloartist med eget band. Hans framgångar i Norge, Danmark och Sverige var så stora, att när han stod på den absoluta toppen, hans skivbolag tidigare endast sålt fler skivor av - Simon & Garfunkel!

Wesslén rör sig ledigt i Afzelius liv. Han skriver om både de konstnärliga och de privata aspekterna av det som var kaos, kärlekstrubbel, rikedomar i kombination med ekonomiskt haveri. Och det som får mig att läsa boken är egentligen att den påminner mig om mina egna rötter i Malmö. Så i Afzelius malmöitiska förankring möter jag inte bara honom och Wiehe utan också gamla bekanta som Fjellis (den fantastiske gitarristen som jag både hade som arbetskamrat och vän på den tiden, och som dog på ett järnvägsspår utanför Malmö).

En annan privat sak berör den här boken. Nio sånger finns bifogade på en cd. Den första sången är Afzelius egen tolkning av Silvio Rodriguez Sång till friheten. Mitt barnbarn Alfons älskade den sången: "Du är det finaste jag vet/ Du är det dyraste i världen..." Och när Alfons dött i den vidriga cancern sjöng Mikael Wiehe sången för honom, där vid kistan i Västra Vrams kyrka. Sådana handlingar glömmer man aldrig. För mig finns det därför, för alltid och oavsett allt annat, en förbindelse mellan Afzelius, Wiehe och mitt barnbarn.