söndag 15 april 2012

Sannfinländsk dårskap.

Hirvisaari, hittills omärkt.

Eronen, hittills omärkt.

Igår skrev jag i bloggen om hur de syriska salafisterna, med hot om våld, tar ut en särskild skatt av icke-muslimer (den så kallade Jizya-skatten). Men ideologiskt grundad dårskap finns det också på närmare håll, till exempel i Finland. Där har Sannfinländarnas riksdagsassistent Helena Eronen föreslagit att man med märken på människor tillhörande minoriteterna, inklusive finlandssvenskarna, lätt ska kunna avgöra vem en människa är:

"Om varje utlänning blir tvungen att ha ett märke om sin etniska bakgrund, skulle polisen redan vid första ögonkastet se att "där är en muslim från Somalia" eller "där är en tiggare från Rumänien", skrev Eronen i tidningen Uusi Suomis bloggtjänst."

Och vidare:

"Hon anser att man kunde ha olika märken beroende på folks bakgrund. Muslimer kunde ha ett märke med en halvmåne och ryssar kunde bära hammaren och skäran. Enligt Eronen kunde också finlandssvenskar och sexuella minoriteter tvingas bära märken på ärmen. Sexuella minoriteter kunde bära en regnbågssymbol."

Att man kan föreslå något sådant tyder på att människor som är aktiva politiker inte ens kan sin egen historia. Sist människor i Europa bar märkningar på ärmarna slutade det med ett blodbad. Eronen är assistent till riksdagsledamoten James Hirvisaari, som i sin tur har meddelat att han inte tänker göra sig av med henne. Tvärtom försvarar han henne med att det hon skrev endast var avsett som "ironi och satir". Fan tro´t.

Problemet är ett annat och mycket större. Nämligen det faktum att man i de nordiska länderna idag i politikens och religionens kretsar bär vidare på ett tankegods som har sina rötter i mordiska ideologiska traditioner. Det är förvisso väldigt få människor som idag skulle kalla sig nationalsocialister, men att arvet från både fascismen och nazismen lever i kombination med den politiska våldsideologi som islamismen utgör, är synnerligen oroande tecken inför framtiden. Det räcker inte att avfärda förslag som det ovan med att det varit ironi och satir. Vad som krävs är i själva verket en uppgörelse med den mentala vindkantring som gör uttalandena ens möjliga. Huruvida det kan lyckas vågar jag inte spå om, men jag är ytterst pessimistisk. Det krävs ju först och främst människor som vågar och förmår ta uppgörelsen med dessa ideologiska tankesystem.