fredag 22 oktober 2010

Malmö har inte nog med problem, tycker media-överklassen. (Själv-)godhet över alla gränser från Sydsvenskans nomenklatura.

Nu drar Sydsvenskans godhetskvartett igång sin nya kampanj: Vi älskar Malmö. Se på dessa goda människor och glöm inte bort dem: Lotta Satz, kulturredaktören Rakel Chukri, godhetsprofeten, den överskattade och överbetalda kommentatern Heidi Avellan och Stålmannen själv, chefredaktören med rätt att bedöma hela världen efter Lundamallar, Daniel Sandström. Bara översteprästen själv, pressvärldens alltid specialinkallade alibi, Per Svensson, fattas.

Har ni sett dem skriva sådana upprop förut? Har ni sett dem rita hjärtan i tidningen när människor dagligen utsätts för rån, kränkningar, misshandel, våldtäkt och mord? Har ni sett dem bry sig? Jag kan mitt Malmö och säger utan att darra på rösten att detta är den mediala överklassens nya sätt att hantera en verklighet de själv starkt bidragit till att skapa.

Malmö är staden jag föddes i, staden där båda mina föräldrar fötts, staden dit min farfar kommit från Köpenhamn, staden som gjorde en större krets av min släkt. Malmö är staden där jag tog mina första stapplande steg, på Rasmusgatan! Malmö är staden jag växte upp i. Malmö är staden jag bildade familj i, från den egna uppväxten på Lorensborg till livet som familjefar på Bellevuegården. Malmö var roten och vardagen för oss alla i familjen. Malmö är staden där mina barn växte upp. Malmö är staden jag älskade över allt annat. Men Malmö är också staden jag flydde därför att mina barn vägrade leka ute, för att nätternas inferno i förorten knäckte oss, för att våra cyklar och mopeder alltid stals, för att inbrotten gjorde vår tillvaro alltmer otrygg, för att rånen pågick i centrum, för att kvällsmörkret skrämde oss... Ja, vi älskade vår hemstad, men den stötte bort oss.

Jag minns fortfarande vår sista månad i Malmö: min fru räddade livet på en heroinist som fått i sig en överdos i grannlägenheten, en blottare stod och skrämde barnen vid sandlådan och ett knivslagsmål ägde rum utanför vår dörr. Visst kunde man ringa och få polishjälp, det fick vi, men det blev sista spiken i vårt Malmöliv.

Godheten känner inga gränser. Inte heller hyckleriet.