torsdag 21 oktober 2010

Paul Virilios Försvinnandets estetik (Korpen, översättning av Peter Handberg).

Hög hastighet och modernitet hör intimt samman. Inte minst den tekniska utvecklingen har fått oss att snabbt förflytta oss mellan platser och insikter. Men är den snabbmatslärdom vi lever mitt i beständig? Bär vi den med oss som verklig kunskap? Och har egentligen besöken världen runt fördjupat våra kunskaper om dessa platser, folk och kulturer?

Jag läser Paul Virilios Försvinnandets estetik. Virilio, född 1932, är fransk stadsplanerare och teknikfilosof, "hastighetsteoretiker". Dessvärre finns bara denna bok, vid sidan av Krig och film:perceptionens logistik, av honom översatt till svenska. Den ger nämligen mersmak. Inte minst Handbergs förord får mig att reflektera kring de centrala begreppen i boken.

Några anteckningar under läsningen:

Kunskapsmängden ökar. Det kan vi inte bortse ifrån. Men, "ju mer vetandet växer, desto mer växer också det som är okänt". I hastighetsperspektivet konstaterar Virilio att "ju snabbare informationen kommer, desto tydligare blir det hur fragmentarisk och ofullständig den är." Jag vill åter anknyta till diskussionen om nätet. Är det rimligt att anta att informationen vi äter som snabbmat är lika beständig som den vi arbetar oss fram till i läsningen? Är Wikipedia jämförbart med encyklopedierna?

Kan den digitala tekniken förfrämliga oss ännu mer? Om datorernas intelligens blir den allenarådande kommer inte något annat än "ett ynka litet silikonchip" inoperererat, att behövas för språkinlärning eller förmedling av musik.Virilio skrev sin bok när man hade en tung walkman med sig, om man ville lyssna till musik utomhus eller på resa. Vad har hänt sedan dess, d.v.s. sedan 1996? En walkman har blivit hopplöst uråldrig. Vi är närmare det inopererade musiklagret än då.

Hastigheten: för Virilio är privatbilism och biograf ungefär samma sak. Vindrutans utsikt fyller samma funktion som bio-duken. Vi åker inte bil för att tillryggalägga avstånd, vi reser ingenstans, därför att vi med Gaston Rageots ord vill tillfredställa behovet "av att ständigt byta ort". Resandet och shoppandet blir en och samma sak. Mot slutet av boken citerar han Tolstoj: "Järnvägen innebär samma sak för resan som bordellen för kärleken."

Två små rader av honom, som jag fann på annat håll, kan antyda vad det handlar om: Den globala byn är ingenting annat än ett världs-getto. Och: Bilder smutsar ner oss som virus.