Viveca Tallgren: Spejlinger. Noveller (Brændpunkt)

Viveca Tallgren. Foto från boken.

 

Viveca Tallgrens nya bok har underrubriken noveller. Till det ger den ett splittrat intryck, eftersom några av texterna mer är kåserier än noveller. En sådan text är Spejlet som är en betraktelse över hur man ser på sig själv i relation till ålder och fotografier.

 

Men några av bokens texter kan kallas noveller, och jag vill särskilt framhålla Nederdelen, Postyret om en CIA-agent, Receptionen och Refugium.

 

Nederdelen är en kittlande sak om att stjäla ett klädesplagg. Här kan man nästan ta på de starka känslorna.

 

I Postyret om en CIA-agent får vi möta den intoleranta och totalitära vänstern. När en bok av Fernando Arrabal ska recenseras för dansk radio kommer det muntliga fördömandet snabbt: ”Han er jo CIA-agent!”

 

Receptionen är en fin berättelse om ett välbekant fenomen, det att spegla sig i andra människors berömdhet eller bara goda rykte. På spanska ambassaden ska man träffa författaren Antonio Munoz Molina. En icke inbjuden kvinna anmäler sitt intresse att följa med. Det får hon rent formellt inte, men gör det ändå. Pinsamt beteende är bara förnamnet.

 

Refugium avslutningsvis. Jag tycker om den texten för att jag så starkt kan identifiera mig med den. Varje skrivande människa vet att det krävs tystnad och avskildhet för att det ska fungera.

 

*

 

Så här presenterar författaren sig själv på förlagets hemsida:

 

Jeg er cand.phil i spansk og arbejder som forlægger med min mand for Apuleius’ Æsel og som forfatter og oversætter. Jeg er født og opvokset i Helsingfors, Finland og kom til Danmark som 17-årig.

Inden jeg blev forlægger, underviste jeg i spansk på deltid på VUC og en årrække på CBS, og ved siden af min undervisning var jeg freelancejournalist. Jeg skrev om Danmark til en finsk avis og senere også til den spanske avis El País. Jeg har også lavet flere lærebøger til spanskundervisningen i gymnasiet.

Jeg har en særlig interesse for den spanske dramatiker Fernando Arrabal, som jeg har udgivet en bog om i Spanien og har også holdt foredrag om ham på kongresser i Spanien. Desuden har jeg oversat flere af hans værker bl.a. til vores forlag.

Som skønlitterær forfatter har jeg udgivet Tango for én, som består af rejseberetninger om at rejse alene som kvinde. Jeg har også skrevet en selvbiografisk roman, Mor ordner tænder, far er på rejse, og min seneste bog er essaysamlingen Den usynlige hånd og andre essays.

Novellesamlingen Spejlinger består af 19 historier eller episoder fra hovedpersonen Anitas liv. Teksterne spænder over et langt tidsrum fra det tidspunkt, hun som teenager flyttede fra Helsingfors til Danmark med sin mor og op til voksenalderen. Det er små glimt af en livshistorie på godt og ondt, om glæder og sorger, om venskaber og det både berigende og vanskelige ved at indgå i relationer med andre mennesker.

 

 

Valet. Dagen efter: frågor, funderingar, fakta

Foto:  Astrid Nydahl

Sverige har mycket stora problem. Det har varit val. 

 

Andra folk tröttnar på friheten mitt i sitt välstånd, och i fruktan att genom en ansträngning äventyra det välstånd som de kan tacka friheten för finner de sig motståndslöst i att man rycker den ur deras händer. Vad saknar de för att förbli fria? Vad? Själva längtan att vara det. Be mig inte analysera denna ädla längtan, den måste man erfara (...) Man måste avstå från att försöka göra detta begripligt för de medelmåttiga själar som aldrig erfarit den. (Alexis de Tocqueville: Den gamla regimen och revolutionen, översatt av Ervin Rosenberg, Atlantis förlag).

 

Texten är utgiven i Paris 1856. I år är det 2022. Den tid som gått sedan han skrev sin bok tycks i vissa väsentliga citat upphävd. Är det inte just friheten vi förlorar? När människor kan tala om "missbruk av yttrandefriheten" (det har de för övrigt gjort alltsedan Salman Rushdie utgav Satansverserna och det resonemanget har de intensifierat efter de danska karikatyrerna och Lars Vilks rondellhund, för att bara nämna några få exempel) har det redan gått mycket långt. 

 

Får man ett fritt folk att acceptera sådana resonemang är det just dess frihet som hänger på en skör tråd. Nej, vi hämtas inte för tortyr när vi "missbrukar yttrandefriheten". Men vi får på olika sätt veta hur ytterst opassande vi beter oss.

 

När val till riksdag, regioner och kommuner genomfördes i går hände några anmärkningsvärda saker. De hade hoten mot friheten gemensamma.

Så här: människor som röstat liberalt hela sina liv gick nu till Centerpartiet. Deras frontfigur sades vara garantin för noll SD-inflytande.

 

Nu slutade (?) det så lustigt att just M-blocket (med KD, SD och Liberalerna) tycks ha segrat på riksdagsnivå. Vad gör då anhängarna av friheten? De ylar! Det har de alltid gjort. Nu ylar de om att Sverige är förlorat. De jämför med Tyskland 1930. De ser koncentrationsläger byggas.

Vad ska man göra om man själv inte vill yla?

 

SD blev störst eller näst störst i många svenska kommuner, såväl till riksdag som fullmäktige. Där jag bor finns det stora stadsdelar där de fick 40%. I kommunen totalt segrade SD med 29%. Skulle jag frukta att min yttrande- och tryckfrihet därmed är hotad? Då vore jag en tokig och paranoid peson.

Friheten kan bara försvaras på ett enda sätt. Genom att användas, som en del av den självklara livsluften. Allt annat hotar att bryta ner den till en blek kopia av sig själv.

 

Sverige har mycket stora problem. Många av dem, kanske de flesta, hänger ihop med politikerklassens naiva import från Arabien, Asien och Afrika. Blir det ändring på det nu? Tillåt mig tvivla.

Den viktigaste frågan: var det hjärnspöken eller verkliga, stora problem som förde SD så starkt framåt? Vad med hedersmorden, gruppvåldtäkterna, rånen, knivhuggningarna, skjutningarna? Vad med rädslan i varje svensk stad? Vad med en handfallen poliskår och en självsäker maffiabrottslighet? Allt här i livet har en orsak. Vissa människor - rätt många - blundar och tror att allt bara händer, utan orsak. Samband tycks de inte se.

 

Lea Ypi: Fri. En uppväxt vid historiens slut (Bonniers förlag, översättning av Amanda Svensson)

Lea Ypi. Foto: Stuart Simpson/Penguin Random House

Hur skildra livet i en diktatur utifrån sin egen barndom? Det är säkert ingen lätt uppgift, men Lea Ypi gjuter liv i de fragment av barndom hon sammanfogar till halva första delen av sin bok Fri. En uppväxt vid historiens slut.

 

Till en början berättar hon om det Albanien jag själv fick bra inblickar i under mina resor i landet 1972 – 1978. Det sista året var jag både reserepresentant för RESO/Svensk-Albanska föreningen och delegationsledare för en grupp om fem personer från föreningen. Som reserepresentant var jag stationerad i Durrës, staden som Ypi föddes och växte upp i. Som delegationsledare befann jag mig på resande fot i stora delar av landet under två veckor, som dessutom kom att bli dramatiska då Kinas kommunistiska parti och Albanska Arbetets Parti bröt med varandra. 

Ypis bok är indelad i två, ungefär lika långa. I första halvan ser hon tillbaka på en barndom som i viktiga avseenden skilde sig från klasskamraternas. Varför? Därför att hon kom från en familj med högt självmedvetande, sprungit ur en överklassbakgrund. Farmor talar franska titt som tätt, hon pluggade tillsammans med Enver Hoxha! Men det obligatoriska porträttet av honom i albanernas vardagsrum saknas hos familjen Ypi, bara det något oerhört. Familjen ser italiensk och annan utländsk tv, och ropar till varandra när reklaminslagen börjar: "Reklam! Reklam!". De åtrår allt västeuropeiskt. Solkrämen på stranden finns bara på turisternas kroppar, den doftar för albanerna paradisiskt.

I del två är vi framme i Ypis unga, vuxna liv. Nu är hennes blick medveten. Född 1979 är hon på väg in i sitt tonårsliv när diktatorn Hoxha har dött och regimen så småningom faller 1991. Ett kärleksliv börjar spira, men som albanska, uppvuxen i en diktatur vet hon inte ens vad en kondom är (hon kan ordet men inte innebörden). Mamman har planlöst kastat sig på ett fartyg till Italien, Albanien står inför ett kort men fasansfullt inbördeskrig. Ypi och hennes familj gömmer sig inomhus. Att ens visa sig ute kvällstid är förenat med livsfara. Regimens fall innebär stora förändringar för familjen. Sådant de ljugit om, också inför sig själva, uppenbaras som något helt annat, delvis smärtsamt.

 

Höjdpunkten i boken är dagboken från 1997, autentisk och levande:

 

”Jag pluggade inget i dag. I morgon ska vi bojkotta skolan i solidaritet med hungerstrejken i Vlora. Alla är väldigt stolta över att slippa skolan.”

 

Man ska veta att Lea Ypi i dag är professor i politisk teori vid London School of Economics i London. Ämnet hon undervisar i? Marxistisk teori! I bokens epilog skriver hon: "Min värld är lika långt ifrån fri som den mina föräldrar försökte fly. Båda världar har misslyckats i sin strävan mot friheten." Det är ord jag tar med mig.

 

Om islamismen inte ett ord i valrörelsen. Minns 11 september - islamisternas krigsförklaring

Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl

 

Om islamismen inte ett ord i valrörelsen. Det finner jag minst sagt häpnadsväckande och signifikativt.

 

Det finns två omedelbara hot mot Europa, och därmed också mot Sverige. Det ena är Putin-fascismen, det andra är islamo-fascismen.

 

Om Putin är vi överens. Så ser det i alla fall ut. Om islamo-fascismen är vi inte överens. De flesta, också maktens män och kvinnor, tycks nu istället inriktade på att i dess krets värva och samla. Vad? Röster så klart! Stödjepunkter! Allt tal om att vi ”inta ska ha” det ena eller andra etniska gettot ekar så falskt. Sverige består av sådana getton, och det är där islamo-fascismen har sin grogrund.

 

De makthavare – existerande eller kommande – som inte förstår det problemet är inte värda minsta sympati. Se där ytterligare att skäl till att jag inte ställer mig kön till urnorna i dag.

 

*

 

Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:

"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."

 

Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans dagboksvolym som utkom i Ungern 2014 och på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:

 

"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",

skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:

"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."

 

Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves.Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."

 

Imre Kertész förstod vari faran bestod. Svenska politiker förstår det inte. De vill inte förstå. De kan inte förstå. Och ja, det är 11 september i dag!

 

Sista chansen till ett genomtänkt beslut

Foto: Astrid Nydahl

 

Lägesbeskrivningen kan vara kort: Putins fascistiska regim för militärt angreppskrig i Ukraina. Hans krig påverkar oss alla. El-priserna är ett skrämmande exempel som kommer driva miljoner människor från sina hem. Mentalt drivs vi mot galenskapen.

Det är i denna situation de vill ha oss köande till val-urnorna. Det är denna situation - bland annat - som ånyo får mig att säga nej tack.

En s-regeringen eller en m-regering går på ett ut. Varje svensk regering kommer i första hand att ägna sig åt landets bekymmer, måhända med en smula olika strategier. Att välja är att sluka dem med hull och hår.

I grund och botten föraktar jag parti-väsendet. Det är en skola för lycksökare och karriärister. Varje dag förråder de sitt uppdrag med heltokiga beslut. Värnar de nationen mot Ryssland är det gott nog, men inte ens det vågar jag vara säker på. 

Ett genomtänkt beslut måste bli att avstå i morgon. Helt och hållet.

Ta skydd. Valet är snart här och det bästa är att avstå

Foto: Astrid Nydahl

Det största missförståndet av alla är att valet på söndag i någon mån skulle förändra sakernas tillstånd. Det kommer det inte att göra.

Den massimport av Koran-folk som genomförts har förstört samhällets själva grundstruktur. Asien, Afrika och Arabien kan inte samleva med en nordisk tradition, eller för den delen med en europeisk. Vi får bevisen varje dag. Våldtäkterna, rånen, överfallen, knivhuggningarna, skjutningarna, bombattentaten och allt det andra som förstör stora och små städer. Ändå är det en stor del av svenska folket som blundar och hoppas.

Ideologierna har dödförklarats. Kristendomen försvann ur det allmänna medvetandet för mer än femtio år sedan. Ändå hittar vi koran-apologeter där vi minst väntar det. Ideologierna är alltså inte döda. Men de är utbytta.

Att gå till urnorna är att ännu en gång legitimera eländet. Det är ett starkt skäl - bland många andra - till att jag avstår från att rösta. Eller som det heter, med en lätt omskrivning: "Chansa inte - rösta inte".

Fredrik Ekelund i Svenskan:

Jag tar en öl på Pub Vagabond på det stilla Eriksfält, fortsätter min cykeltur till Augustenborg. Under en gatlykta sitter några medelålders män och röker vattenpipa i lugn och ro men längre ner på samma gata står ett gäng killar och sparkar på en papperskorg. Stämningen är aggressiv och i tidningen dagen efter står att läsa om ett jättebråk på samma ställe efter vilket fyra män fick föras till sjukhus. Ännu en ”uppgörelse” i en stad som är så präglad av våld att vi Malmöbor knappt pratar om det längre. En ung man hittas mördad i en park på Lindängen och vi rycker på axlarna. Brutaliteten bland de kriminella har normaliserats på ett kusligt vis och bland oss andra, icke-kriminella, har det skett en likgiltisering, lika kuslig den när skalen hårdnar. Då, när allt började med den första mordvågen för cirka tjugo år sedan, var våldet på allas läppar. Men nu är det tyst även om många hoppar till inför det senaste illdådet, en femtonårig mördare på Emporia.

Sjöås kyrka i Viås. Ännu ett kulturminne försvunnet efter att ha tänts på. Kyrkbränderna i vårt land är ett övertydligt tecken i tiden.

Vem tänker sig pragmatiska lösningar efter söndag?

Kommunal nyponrosbuskage, vid Helge å i Tivoliparken, Kristianstad. Mobilfoto: T.N.

Nu är det riksdagsval, alldeles runt knuten, och sedan i går träder de fram. De som "byter parti" därför att de inte längre kan/förmår/vill vara sitt parti trogna. Först kom Ola Larsmo, men han hade inget bud på vilket det nya partiet var. Så kom Hanne Kjöller, och hon svävade också på målet, även om hon var tydlig med att "ingen klarar att tygla SD".. Deras stora problem är förstås just spöket vid namn SD, och vilka partier som kan tänka sig pragmatiska lösningar efter söndag.

Det gulliga med dagisdemokratin Sverige är att "valhemligheten" på kultur- och ledarsidor blir en uppvisning i privata ruelser. Ivar Arpi skrev intressant om alla de män som inte ens vågar berätta för sina fruar om de röstar på SD, KD eller M. Det är en läsvärd text.

Skojaren Maud Olofsson - som sålde ut Vattenfall/Nuon och Posten, två verkliga grodor i dagens Norden - gråter ut i Svenskan: "Det finns inte ens två regeringsalternativ". Som det kan gå i en dagisdemokrati!

Riksdag eller riskdag?

Foto: Astrid Nydahl

 

Det är Riksdagen som ska finnas i kikarsiktet på söndag. Vad upptäcker den som ser dit? Inte någonting annat än en byggnad. Vi anstränger oss att ladda den med symboler och tror att partipolitiken - den eländiga och tvingande - avgör våra livsdagar.

”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”

 

(Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, översättning av Thomas Andersen)

 

Det finns starka skäl att ta Simone Weils ord på allvar. De är formulerade utifrån en erfarenhet.

"Att avskaffa de politiska partierna". Hemska tanke! Hur skulle vi då överleva?

Problemet med människan i det postmoderna samhället är i första hand det, att hon svurit sig fri från ansvar, plikter och medverkan. Hon har abdikerat och ger sin syn på sakernas tillstånd vid två tillfällen: när Makten kallar till val, och när televisionen vill att hon ska medverka, i soffan eller i programmet. Det är sumpdöden formulerad som underhållning.

Den moderna människan behöver varken vara påläst, intresserad eller vetgirig. Det räcker om hon flyter med strömmen. Däri ligger den största risken med riksdagen, den är till för de halvdöda människorna, som avsagt sig sina medborgarplikter och med slutna ögon och ja-sägande importerar fler problem än hon själv orsakat.

 

 

Att tvingas eller välja. Fascismen och vinterprognoserna

Mobilfoto: T.N.

 

Är det alternativ eller flykt jag söker? Båda delar. Det vidriga är att man inte slipper undan det man flyr från. Inte en busshållplats utan att den där avskyvärda partiledaren Lööf glor på en med enfaldiga och pubertala budskap.

I valtider borde man gå eller cykla. 

Jag tvingas inte till någonting, men har valt bussen till stan. Nu åker jag in varje dag. I morse blev det en bänk vid Helge å, i Tivoliparken. Tyst och fridfullt, tills en man satte sig på bänken bredvid. Han lyssnade förstås på svart ghettomusik i telefonen. Man slipper inte undan det man flyr från.

Kriget pågår med oförminskad styrka. Putin står i det fascistiska Rysslands sydöstra utpost Vladivostok, och håller tal om "västerlandets skuld". Det är ett omåttlig hyckleri av en härskare som startat ett ödesdigert krig.

Att Sverige står inför ett riksdagsval påverkar inte skeendet det minsta. Vi vet att vi, liksom miljoner andra människor, kommer att få lämna vårt hem i vinter, om vi inte på ett eller annat sätt kan skrapa ihop till elräkningarna. Se denna beräkning, den är ytterst läsvärd. När jag för en tid sedan gjorde en egen kalkyl hamnade den på 16.000:- i månaden före skatt och avgifter. Vem ska jag då ringa; husvärden, kronofogden eller el-bolaget?

Mobilfoto: T.N.

Krig och riksdagsval

Ukrainska styrkor på väg till den östra fronten i juli. Skärmdump

 

Det är ett faktum att det finns en höger-vänsterspänning också i svensk rikspolitik i förhållande till Ukraina-kriget. Grovt skisserat kan man säga att de likgiltiga eller Putinvänliga finns på två extrema kanter, både till vänster och höger. Så har det varit sedan kriget startade.

Inom vänstern tycks det vara tradition att lita på Kreml och betrakta Ryssland som något bättre än västerlandet. Inom "högern till höger om högern" har Ryssland på samma sätt betraktats som trovärdigt, vilket inte minst märkts i alla ryska RT-videor man publicerat under årens lopp. När invasionen började försvann de över en natt.

Inför riksdagsvalet betraktar jag frågan som en icke-fråga. Det inflytande som politikerklassen har visar sig inte minst i generösa vapengåvor till Ukraina och i ett entydigt stöd till landet i olika sammanhang. Oavsett vem som får uppdraget att bilda ny regering efter valet, kan vi vara säkra på att den linjen gäller.

Putin-fascismen innebär också ett lidande för hela Europa. Hur vi ska kunna betala el-räkningarna, som privatpersoner och företagare, står skrivet i stjärnorna. Putin-fascismen gör i dagarna trevare, där de talar om eventuella gasleveranser mot att sanktionerna hävs. Det är en mindre trolig utveckling.

Alternativ till kustresorna - nu med busskort

Foto: Astrid Nydahl

 

Dagen började med bussresa in till stationen. Vi gick till Skånetrafikens kontor och köpte mig en 30-dagarsbiljett. Under en sådan period kan jag åka så mycket buss jag vill inom kommunen varje dag. Det får bli ett alternativ till havs- och kustresorna. 

Bussen in, fika i eller vid Tivoliparken och sedan hem igen för läsande och skrivande. I dag blev det croissant och espresso på en bänk vid tågen som är inställda på grund av pyromanens härjningar förra veckan. Blå himmel, frisk och lite småkall luft.

Inte ett ord till!

Foto: Astrid Nydahl

Jag föll för frestelsen att skriva om valet. Det ber jag uppriktigt om ursäkt för, det ska inte upprepas.

Så länge Putin-fascismen härjar finns det inget annat av vikt att tala om.

Suzanne Brøgger: DRAMA (Gyldendal)

 

Suzanne Brøgger har nu samlat åtta dramatiska verk i en volym.

 

Brøgger själv karaktäriserar dem som ”læsedramaer”. Det är en träffande beteckning, då de så bra fungerar som läsning i avskildhet, ”hvor den enkelte læser får muligheden for selv at skabe sin egen indre scene.”

 

Boken inleds med klassikern Efter orgiet (Efter orgien på svenska), pjäsen som har AIDS-epidemin som metafor och utgångspunkt. Det är den enda som tidigare publicerats som bok, den har underrubriken En tragedi och utkom 1991. I Stockholms sattes den upp i regi av Bibi Andersson med Ingmar Bergman som assistent. 

 

På ett effektivt sätt avslutas volymen med en kort drama-text, Verdens vendepunkt, spunnen kring de gångna årens pandemi, och invävd i det också allt som sker i den naturliga världen med chockerande inslag av extrema väderfenomen och för globen i sin helhet mycket snabba förändringar.

”Jeg nyder coronadagene, så er det sagt.

Mitt i verdens ufattelige lidelser nyder jeg coronadagene.

Jeg ser civilisationens fernis krakelere,

mens ligene af nogens kære smides i skralspande

i New York og kølevogne kører rundt med de døde.”

(Ur Verdens vendepunkt)

 

De sex verk som ligger mellan dem är Den blå stemme. Et drama-skrig, LOU. Min søster, min brud, Baumann, Leonie de Thuras længsler. En monolog, FACE IT och DARK.

Särskilt fäster jag mig vid pjäsen LOU. Min søster, min brud. I den uppträder Lou Andreas Salomé, här kallad ”den første frie kvinde i moderne tid” och en barnmorska åt de största talangerna, ”såsom overmenneskets filosof Friedrich Nietzsche og englenes digter Rainer Maria Rilke”, och väninna med psykoanalysens fader Sigmund Freud. Här viner historiens vindar genom dialogerna.

Lou Andreas-Salomé piskar på uppdrag av
Friedrich Nietzsche både honom och Paul Rée (1882).

Jag läser och läser om. Som alltid med ett verk av Suzanne Brøgger fascineras jag både av ärendet och språket i sig. Hon har en enastående förmåga att trollbinda och förmedla något väsentligt. Därför rekommenderar jag gärna DRAMA som höstlig läsning, medan ett avskyvärt militärt angrepp pågår i Ukraina. I ett Europa som nu präglas av Putins fascistiska regim är det starka, originella och väsentliga verk vi behöver. Underhållningen av normalmodell står bara i vägen för våra tankar. Suzanne Brøgger hjälper oss istället att se och förstå.

*

PÅ Nordic Women´s Literature finner man dessa ord om Efter Orgiet:

 

Särskilt Efter orgiet, där personerna Lem, Rigor, Vulva och Mortis uppför en incestuös, oidipal dödsdans i en brøggersk version av den grekiska tragedins retorik, utlöste samma bestörtning som när Suzanne Brøgger tjugo år tidigare ville befria oss från kärleken. Nu är det begäret som är sjukt, och med mångudinnan Hekates prolog sätts kniven mot strupen. “Smittan har ersatt fortplantningen”, proklamerar Hekate, och aids blir i pjäsen en ödesdiger metafor för den upplösning som utlöstes med kvinnornas nej. Nejet till mödrarnas villkor framställs nu som den “tid då kvinnorna växte upp som män och sönerna blev kvinnor”, den “tid då kvinnorna var ensamma och männen utkastade efter att ha förgripit sig på sina döttrar” och slutligen den “tid då sönerna måste beväpna sig för att inte duka under för de ensamma mödrarnas begär”. Efter orgiet är en vrångbild, en mardröm och en perversionskatalog över moderna relationer, en skoningslös diagnos av en undergångskultur.

 

Baltider i bilder

Foto samtliga bilder från dagens balar: Astrid Nydahl