Litteraturen är inte ett vapen. Litteraturen är en autonom zon

Foto: Astrid Nydahl

 

”Writing only works when you stop using it as a weapon” (Hisham Matar, London Review of Books, maj 2017). 

Uppvuxen i den malmöitiska vänstern fick jag alltid höra att ”skrivandet är ett vapen” och att pennan och skrivmaskinen var bättre för vissa än för andra (som då var ämnade för det dödande vapnet). Jag erkänner villigt att jag väldigt länge tänkte så, rentav i många år efter det att jag lämnat vänstern runt 1980. Men det skrivande som är ”ett vapen” är som oftast det politiska och/eller demagogiska. Det är ett skrivande som vill hamra in sitt ”budskap” i läsaren, alldeles oavsett om det handlar om texter som vill mobilisera en politisk krets eller om det vill förmedla ett moraliskt ställningstagande (vilket inte är ovanligt i motsättningen ”god” eller ”ond”).

De verk i modern tid som skrivits i Europa, utan en tanke på att vara vapen är förmodligen de mest långlivade. Den slutsatsen kan vi dra om vi ser tillbaka i litteraturhistorien. Kommer svenska storsäljare och löpsedelsfenomen som Stieg Larssons deckare och Jan Guillous romaner att stå sig vid sidan av europeiska verk skrivna av Adam Zagajewski, Imre Kertész, E.M. Cioran, Herta Müller, Nina Bouraoui eller Thomas Bernhard för att bara nämna några? Föga troligt.

Om de gjorde det funnes det mycket starka skäl att helt misströsta. Den gör jag lika fullt ibland. Men jag har en känsla av att den litteratur (som förvisso rör sig i både politikens och filosofins sfärer) som vill något annat än att ”vara vapen” har betydligt bättre chans att överleva än den för löpsedlar, politiska kampanjer och folkuppfostran avsedda. Naturligtvis.

En ovanlig och särskild dag att fira

Kopparna är present från Helena i Frankrike (hennes debutroman har just utkommit). Hon säljer Marimekko och tyckte dessa passade våra havsutflykter. De används nu tre sista gånger innan bilen försvinner. Foto: Astrid Nydahl

Det är sannerligen inte allt som är värt att fira. Inte i en tid av krig och socialt sönderfall. Tvärtom är det ju så att vi räknar ner inför en vinter som inte blir nådig mot oss, varken som individer eller samhälle.

Men i dag firar vi som sagt.

Vi firar för att vi är uppriktigt glada och för att vi lyckats med det som väl ingen trodde skulle gå att genomföra.

Den 28 augusti 1994 - det var också en söndag - tog jag bussen från Sätaröd till Kristianstad. Där började det som pågått i 28 år. 28/8 = 28 år. Jag hade beställt hemresa med nattaxi, men avbokade och stannade där jag var. Det har jag - i princip - gjort sedan dess, tack och lov.

De flesta har gjort upp i godo med makthavarna

På väg från England till Wales 2012. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag vill bort från denna samtid. Den är en förljugen, falsk och av självbedrägeri präglad tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt. I Kopistens misstag skriver han att de "flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid." (övers. Lars W Freij)

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka namn i adressboken - den är snart tom, de verkliga vännerna lyser som fyrar mot den mörka natthimmel som annars präglas av de anlagda bränderna i förorter och skogar - och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet. När jag beslutade mig för att avstå från varje medverkan i svensk dagspress - det börjar bli många år sedan nu - var det en av flera tankar som mognat. Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot. Som om vi kunde ha en blott ungefärlig yttrande- och tryckfrihetslagstiftning, som om åsikterna kunde bötfällas och tankarna fängslas, utan långgående följder för samhällskollektivet.

Så gestaltar sig tillvaron för mig, oavsett vad jag läser, hur jag tänker eller resonerar. Det är upp- och nedvända världen från början till slut. Det är en värld där det groteska alltid kommer i första rummet.

 

Jørgen Jørgensen (red): For folkets frihed. Martin A. Hansen og Besættelsen (Gyldendal)

 

”De skal huske, at det er Fjenden der ejer Mikrofonen, at han netop ønsker, den skal være tilforladelig, saa den overlister Folk.” (Martin A. Hansen i Folk og Frihed, augusti 1944)

När beslutar sig en intellektuellt arbetande människa för att det inte räcker att skriva skönlitterärt och därmed ansluta sig till en motståndsrörelse när hemlandet är ockuperat av främmande makt?

För den danska författaren Martin A. Hansen kom beslutet efter att den danska regeringen den 29 augusti 1943 upphört att fungera, sedan den vägrat verkställa den tyska ockupationsmaktens krav på undantagstillstånd och hård politik gentemot befolkningen. Den tyska ockupanten grep i det ögonblicket också formellt makten i landet. Martin A. Hansen såg det som både ett klargörande och en lättnad. I september samma år grundades Danmarks Frihedsråd och motståndsrörelsen blev också för Hansen ett realistiskt och effektivt alternativ till samarbetspolitik och underkastelse. I oktober gömde han två judar i sitt hem. Nu stod han ansikte mot ansikte med tysk förintelsepolitik och tvingades/valde att gå under jorden. Han hade hustru och två barn men hade inget val. Mordet på Kaj Munk den 4 januari 1944 gör situationen allt mer akut och Hansen börjar medarbeta i den illegala tidningen Folk og Frihed. 

Här kom han att skriva ett stort antal texter, de finns alla med i denna viktiga bok. Hans hållning blir glasklar, han har ingenting till övers för vare sig samarbetspolitiker eller människor som givit upp under det tyska trycket och det allt sämre världsläget, dem beskriver han som ”Folk, der gaar rundt og giver deres Medmennesker Gift i smaa Doser, tapper dem for Mod” då de också fördömer motstånd och sabotage. Han beundrar norrmännens aktiva motstånd och har bara förakt till övers för dem som pekar finger åt norrmännen som anses förvärra situationen med sin aktivism. Tvärtom efterfrågar han allvar och sorg i Danmark. ”Vi er som et sløvet og vildført Folk, der gennem Slægtled er opdraget til at gaa udenom at betale Prisen for vor Frihed og vor Selvstendighed” skriver han i sin allra första krönika, ”Dømt til Døden”. Han talar om vikten av personliga offer, friheten har vi inte gratis och absolut inte självklart.

Det är mot den bakgrunden man läser hans både vackra och gripande runor över stupade eller avrättade kamrater. Han blir en varm förespråkare av sabotagearbete och understryker att man som dansk inte ger de allierade minsta stöd ”Ved passivt Had til Tyskerne”, utan att sabotagen var det enda som betydde något.

Han talar om komplicerade ting som avrättningar av samarbetsmän, om behovet av dödsstraff efter kriget, han menar att dansken i gemen har lagen i sitt hjärta men att den också måste praktiseras med förnuft och principfasthet. I slutet av augusti 1945 skriver han om ”Sejrens Spøgelse”, djupt tagen och chockad av beskedet om atombomben över Nagasaki. Han tar med sig Niels Bohrs uppfinning och den långt ifrån neutrala tekniken in i ett mörker som bara kan skingras av förnuftet och han avvisar både optimistens och pessimistens reaktioner. De segrar optimisten vinner finns bara i inbillningen, medan pessimisten odlar nederlagets svärta.

I bokens sista tredjedel finns det essäer och artiklar om Martin A. Hansen under ockupationen. Bland de medverkande finns den förre danske utrikesministern Per Stig Møller, teologer som Ole Juul, Bo Rasmussen och David Bugge, samt en mycket intressant historiker och författare som tidigare bland annat skrivit om och utgivit verk av Grundtvig och Ingeman, han heter Knud Bjarne Gjesing. Flera andra medverkar med intressanta belysningar av Martin A. Hansens motståndsgärning.

Hon har ett liv som alltid är ”enkelt och överflödande”

 

Det är en äldre man från Prag som talar, han heter Radim och är gammal vän med Václav Havel och har sett och förstått det mesta under sin livstid:

”That Union that calls itself European is nothing other than an Economic Union, where the terms soul, culture, philosophy, and live in truth are as impossible as a palm tree on the moon. By denying the spiritual foundation, the soul of Europe, and by ignoring culture, philosophy, and art with boundless arrogance in favor of economics, technology, and national interests, by cultivating a bureaucracy and diplomacy that can think and act only according to economic interest and political values – and even the latter only to a very small degree – we have to allowed a lie to rule the Union that makes us forget  the true greatness of humankind. Instead of the cultivating of the soul, we see the rebirth of nationalism, the triviality of technology, the vulgarity of commerce, and the cultivated stupidity of the media and the universities.”

 

Dessa ord, uttalade av Radim på ett symposion som äger rum på tyska Schloss Waldersee, dit författaren kommit för att egentligen arbete, men där han hamnar i diskussionerna av en tillfällighet. Radim har fått sista ordet och han polemiserar kanske framför allt mot en amerikansk deltagare, Shasi, som närmast upphöjt den moderna teknologin till religion. Men det är också ord som kastar ett ljus över allt som Rob Riemen skriver i sin nya bok To fight against this age.Den innehåller två essäer, den första har redan hunnit skapa debatt och diskussion i hemlandet Holland. The eternal return of fascism heter den. Det är en essä som i många avseenden går tillbaka till Riemens förra bok, Nobility of Spirit som kom 2008.

 

Den essän är ett vitalt angrepp på i princip allt som nu sker i Europa. Det kallas förstås framsteg men är enligt Riemen en veritabel skrotning av europeisk kultur. Denna skrotning, man kan kalla den för förfall också, påverkar allt av betydelse som är icke-materiellt: skolundervisningen, universiteten, medierna etc. Han citerar Paul Valéry som på 1920-talet, alltså för hundra år sedan, påpekade att ”the average always tends to descend to the lowest sort”, och drog slutsatsen, att ”there is no longer any use for a Shakespeare, a Bach, a Descartes, poets and thinkers, irreplaceable intellectuals.”

 

Sedan han skrev de orden har utvecklingen i Europa givit honom rätt många gånger om. Behöver man ens säga ord som andra världskriget och förintelsen för att fylla i eventuella tankeluckor?

 

Riemens kunskapskälla består av en handfull av de stora européerna. Han återvänder ofta till Thomas Mann, till José Ortega y Gasset, Nietzsche, Adorno m.fl. Människan har ersatts av mass-människan, medborgaren av "han som bor här". Hon har ersatt kulturen med konsumtionen, hon är med Riemens ord ”som ett bortskämt barn” och anpassar sig hela tiden till rådande mode och söker sina ståndpunkter i ett massmedialt ”varmt bad”. Massmänniskan har med Riemens ord ”förlorat alla andliga värden, och inte bara moralen utan också kulturen gick förlorad i ordets ursprungliga mening: cultura anima, kultiveringen av själen.”

 

Sammanfattningsvis vill hon ha ett liv som alltid är ”enkelt och överflödande”, och vägrar se existensens tragik. 

 

Den andra essän, som ofta mer känns som en litterär text, heter The return of Europa. Her Tears, Deeds, and Dreams. Det är i den mötet med andra människor på Schloss Waldersee sker, och det är inte minst i deras bitvis heta diskussioner som författarens egen ståndpunkt urskiljes. 

 

Att läsa Riemens nya bok är inte så lite av att skakas om ånyo, att se att det finns en europeisk diskussion bortom politikens banaliteter, en diskussion som förmår att samtidigt analysera och kritisera tidens fenomen, bristen på civilisatorisk beständighet och de förfallsprocesser som kanske ånyo leder till att Europa avskaffar sig själv.

 

Promenader, bilrutiner och ny ordning

Castlerigg Stone Circle. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag sätter mig att skriva efter en varm promenad. Nu övar jag mig i den konst som blir vardag om en vecka, då vår bil försvinner.

Vad kommer jag att sakna? Två saker. Den kanske viktigaste är morgonturen till havet. Den dagliga. Och att kunna storhandla när vi tagit till butiken med bil. Inte heller det blir möjligt.

De länge praktiserade rutinerna tycks vara så förenade med själva personen att allt annat kan te sig omöjligt. Men det är det ju inte! Rakt tvärtom; att skapa nya rutiner är en fråga om vilja. Också när orken tryter, när kroppens brister och fel skriker, när den rena latheten slår till, måste också de nya rutinerna praktiseras. Jag som aldrig haft ett körkort borde stå dem närmast.

***

Jag vill betona att det till den nya ordningen också läggs en mycket gammal. Läsningen är varje dag en befriare. När jag läser förflyktigas de allra mörkaste aspekterna av tillvaron. Tog nu fram Reiner Kunzes mästerliga miniatyr De underbara åren, som i sin skenbara enkelhet säger något väsentligt om de totalitära systemen, konkret här DDR.

 

Ida Jessen: Endnu en bog jeg aldrig skrev (Gyldendal)

 

”Kraften bor i periferien. Det vilde sted. Det vilde er at være udenfor. Ikke med. Men udenfor.” ( ur essän Øen)

 

Det är alltid en stor glädje när Ida Jessen ger ut en ny bok. Denna är inget undantag. Men den är ovanlig, ty det är ingen skönlitterär bok utan en essäsamling. Den kretsar kring ett antal av Jessens favoritförfattare, men är samtidigt en bok där hon berättar om sig själv i relation till litteraturen och till sitt eget författarskap.

 

I hennes krets finns Sigrid Undset, Alice Munro, Marilynne Robinson, Katherine Mansfield, Steen Steensen Blicher och flera andra, klassiker såväl som moderna och/eller samtida. Hennes essäer kretsar också kring människor i dessa författares krets. En längre essä behandlar Judas, en karaktär de flesta av oss känner eller tror sig känna. 

Jessen öppnar sitt resonemang med två essäer om Sigrid Undset. Det jag genast ser, är hur hon skildrar denna kvinnas kamp för att erövra timmarna till författarskapet – det är nattetid – eftersom så mycket krävs av henne för de traditionella kvinnosysslorna - ”Sigrid Undset var en soldat, der drog i krig” skriver hon, och denna soldat skrev några av den nordiska litteraturens storverk, inte minst Kristin Lavransdatter. Men Undset ville vara ifred, hon accepterade inte andras nyfikenhet. Jessen skriver: ”Jeg har selv svært ved at tale om mit eget arbejde og kan blive undselig når det sker…”

 

I kapitlet Det mørke kammer går hon in på det privata livet versus litteraturen: ”Dybt i hver bog jeg har skrevet ligger der en privat kerne, en tvivl, en nagen i mit eget liv.” I vår tid, när alla medier vill rota i författarnas liv, ligger den stora utmaningen i att säga nej tack, att skydda sig mot en spekulativ journalistik som vill tillfredsställa den värsta formen av nyfikenhet, den som gränsar till våldgästande.

 

Ida Jessen har, tillsammans med sin mamma Gudrun Jessen, översatt mycket av Alice Munro. Det har blivit ett intressant kapitel om detta arbete där hon bl.a. framhäver Munros solidaritet med de litterära gestalterna, ”en medfølelse, der er hinsides medlidenhed.”

 

Jessen berättar att hon drömde om att skriva roman om Steen Steensen Blicher. Blicher är en centralgestalt i dansk litteratur. Prästson var han, men han ville inte bli präst. Hela detta kapitel berättar om litteraturens karaktär vid den tiden, och om Blichers memoarer säger hon att det är anmärkningsvärt att ordet ”jag” inte förekommer. Blicher minns i tredje person, ”han”. Ida Jessen är själv prästdotter – hon berättar fint om sin pappa och hans läsning – och det är ingen tillfällighet att hon ägnar Blicher så mycket möda.

 

”Jeg tænker på Blicher. Han ville ikke være præst. Han ville være digter. Og digter blev han. Men præst blev han også.” Blicher hade många barn, för många påpekar Jessen. Praktiska problem ska inte underskattas.

 

I texterna där Katherine Mansfield är närvarande, finns det ett stråk av mörker. Inget konstigt med det. Mansfield var svårt sjuk i bland annat tuberkulos och hon dog redan vid 34 års ålder. Sist i boken följer vi Jessen på ett besök vid Hotel Beau Rivage i det lilla fiskeläget Bandol-sur-Mer. I närheten hyr Mansfield ett hus, där börjar hennes författarskap ta fart. Det handlade om några månader. 

 

Med Mansfield, som med de andra författarna i denna fina bok, mäter sig Jessen konkret och fint. När debuterar en författare? När finner författaren sin stil? När kan man tala om ett livsverk?

 

Jag är förvissad om att Ida Jessens författarskap kommer att fortsätta växa. Ändå kan jag säga att hon redan nu, med stolthet, kan visa sitt rätt så omfattande livsverk.

Här kan du läsa mina recensioner av Ida Jessens tidigare böcker: här och här.

 

 

Lektion i ekonomi för post-folkhemsmedborgaren

Foto: Astrid Nydahl

Det fanns en tid i detta land när också en låginkomst-människa kunde klara av månadens räkningar utan att gnälla. Så har jag levt nästan hela mitt liv, undantagen är få och mycket korta.

När jag började veckan med att kika på elpriserna här i område 4, så fann jag att de lägsta var 524,12 kronor (vid midnatt) och de högsta 692,22 kronor (tidig kväll) per kWh. I morgon är snittpriset 517,93 kronor per kWh.

Låt oss utgå ifrån att vinterns elpriser kommer att ligga mellan 6 och 7 kronor per kWh. Vi använder 2.000 kWh när det är riktigt kallt, trots att halva huset är helt avstängt. Det skulle innebära en månadsräkning - före skatt och avgifter - på mellan 12.000:- och 14.000:-

Hur har politikerklassen föreställt sig att det ska fungera? Vi är två personer i huset, ponera att vi delar kostnaden rakt av. Då blir min andel cirka 6.500:- i månaden. I pension har jag efter skatt 8.400:-

Av den summan sätter jag varje månad av 4.000:- till hushållskassan. Jag betalar för internet, inklusive router från Telia 249:- och för mobilen 199:-, dessutom sätter jag av 200:- för hemförsäkringen.

Jag bör också ha en slant på kortet för att åka buss (28:- per enkel resa med stadsbussen), samt medel för läkare och mediciner. Tandläkare räknar jag inte in längre, jag går dit när något akut behöver åtgärdas och betalar med mitt kreditkort.

Se detta som en konkret lektion i post-folkhemsekonomi. Jag bjuder på det. Ni ser att det inte går ihop. Inte ens i närheten av att göra det.

Vad händer om vi inte kan betala? Kan man ens resonera med elleverantören på telefon? Hur lång tid går det innan de stänger av elen?

Flera frågor än svar när Putin-fascismen och storkapitalet sätter villkoren för våra liv.

Krigets vidrigheter och glädjen att dess arkitekter dödas

Foto: Astrid Nydahl

Det är ett fasansfullt krig Putin-maffian driver i Ukraina. Bakom Putin finns en hel krets av militära och civila krigshetsare. Alexander Dugin och hans dotter stod i främsta ledet för att formulera krigets vardag och "vision". Pappa Dugin står där alltjämt. När jag då uttryckte glädje över att dottern dödats av en bilbomb får jag höra att jag "diskvalificerar" mig själv.

Det är ett krig som pågår. Det finns en angripare, och det är Ryssland. Krigsmaskinen styrs och sköts av levande ryssar.

Vi har alltsedan krigets utbrott önskat Putin död. Vi har önskat hela den ryska krigsmaskinens arkitekter död. Så jag insisterar: för varje sådan ryss som dödas gläds jag.

De som kritiserar mig har inte hörts av när Ukraina räknar sina döda barn, vuxna och åldringar. Deras hyckleri är sist och slutligen sådant att det gynnar den ryska fascismen.

Jag vill påminna om vad Magnus Ljunggren skrev i Svenskan:

Ukrainarna var, hette det vidare, bastarder som hade ”krälat upp ur hål i marken” – deras ondskefulla ”angrepp” mot Ryssland legitimerade faktiskt ett ”folkmord”. Egentligen var de bara en påhittad nation. Så hade Ivan Iljin på sin tid också uttryckt saken. Dugins stående uppmaning blev: ”Döda, döda, döda!”

 

Alexander Dugin och hans dotter - tvättäkta ryska fascister som skördar vad de sått

Skärmdump Daily Mail. Alexander Dugin vid bilen där hans dotter sprängdes 

Att kalla Alexander Dugin fascist är helt korrekt.

Magnus Ljunggren skrev i våras i Svenskan bland annat detta:

I 20 års tid var Dugin nazist. Under 1980-talet hade han formats i en underjordisk nazigrupp som kallades ”Svarta SS-Orden”. När Sovjetunionen föll såg han det som den stora uppgiften att resa Ryssland ur sammanbrottets förnedring och bidra till restaurationen av vad han kallade ett ”eurosovjetiskt” imperium. För det ändamålet startade han tidskriften Element, i nära kontakt med västeuropeiska högerextremister.

Hösten 1993 – det bör ha varit vid tiden för Jeltsins blodiga krossande av de ryska nationalisternas antiparlamentariska motstånd – for han till Malaga och intervjuade den 97-årige belgiske SS-veteranen Léon Degrelle. Denne hade känt Hitler och dekorerats av honom. Det bör ha varit ett stort ögonblick för den unge nazisten.

I unga år ledde Dugin den anti-semitiska organisationen Pamyat.

Han anser att den rysk-ortodoxa kyrkan är förutbestämd att härska över ett all-europeiskt imperium hela vägen till Asien.

Hans plan finns formulerad i Foundations of Geopolitics från 1997, vilken fortfarande anses ha stor betydelse i den ryska eliten och har använts som undervisningsmaterial inom den ryska militären.

2001 grundade han ett “eurasiskt” parti.

Dugin talade för annektering av Krim redan 2008, under Rysslands krig mot Georgien. Som samordnare av de separatistiska rörelserna i Ukraina under ockupationen 2014, hamnade han på USA:s sanktionslista.

Hans och dotterns rasism är välkänd. Ljunggren skrev:

Ukrainarna var, hette det vidare, bastarder som hade ”krälat upp ur hål i marken” – deras ondskefulla ”angrepp” mot Ryssland legitimerade faktiskt ett ”folkmord”. Egentligen var de bara en påhittad nation. Så hade Ivan Iljin på sin tid också uttryckt saken. Dugins stående uppmaning blev: ”Döda, döda, döda!” Han varnade för återhållsamhet: ”Om Putin inte slår till i hela Ukraina inträffar kaos.” / ”Ett totalt väpnat uppror är nödvändigt över hela landet.” / ”Putin, inta Kiev!”

 

Ljunggren avslutar med dessa ord:

 

Så var stunden äntligen kommen i februari 2022. Putin invaderade – och Dugin jublade. Han hade inte förstått att han bara hade behövt vänta, att Kreml hade en långsiktig plan. Äntligen kunde han pusta ut: snart ska Donetsk, det historiska epicentret, befrias och därefter hela Ukraina.

Slutsats: det är som om Putin hela tiden har rört sig i närheten av det program som fascistoiden har föreskrivit Ryssland – men i sin egen takt. Putins återkommande hotfulla utfall förefaller nu eka av de duginska slagorden, när han varnar för förrädare, insekter som ”måste spottas ut”, även i den egna eliten, när han avfärdar västkulturen som dekadent genderfixerad, när han (också i Iljins efterföljd) förmenar Ukraina rätten att överhuvud kallas nation.

Inför helvetet som pågår i Mariupol kan man inte låta bli att minnas Dugins ord från 2014: ”Alla dessa offer, all denna ståndaktighet ska nu äntligen bära frukt i sydöstra Ukraina. Hur tunga är inte historiens hjul! För att sätta dem i rörelse krävs fontäner av blod.”

 Sist men inte minst, lite betydelsefull information via Cornucopia:

Politico har nu en engelskspråkig artikel om de gripna ryssarna i Albanien och även en artikel om den dödade fascistiske krigshetsande propagandisten i attentatet i Moskva, där man konstaterar att Dugin bytte bil i sista minuten.

 

Till Krim och Moskva kommer nu Putin-fascismens krig

Buttermere. Foto: Astrid Nydahl

 

Några nyheter i helgen är definitivt glädjande. Nej, jag tänker inte på Duplantis stavhoppsseger. Och nej, jag tänker inte heller på att socialdemokratin börjat omvärdera kärnkraften. Inte heller på att himlen är klarblå.

Däremot blir jag uppriktigt glad när jag läser detta telegram:

Den fascistiske ideologen Alexandr Dugin har kallats ”Putins hjärna”. På lördagskvällen dog hans dotter Daria Dugina, 29, i en bilexplosion i Moskva, rapporterar flera ryska och internationella medier. Pappan uppges ha bytt bil i sista stund.

Daria Dugina var redaktör på sajten United World International och en uttalad supporter till kriget. Hon sattes i april upp på både USA:s och Storbritanniens sanktionslistor.

 

”Hon är en frekvent och högprofilerad källa till desinformation relaterad till Ukraina och den ryska invasionen av Ukraina på olika nätbaserade plattformar”, skriver brittiska regeringen i sitt beslut.

 

Ukraina har med detta tydligt klargjort att man tagit kriget till den ryska fascismens hjärta.  De senaste två veckorna har man genomfört effektiva attentat på Krim. Ett attentat i Moskva-regionen har ett symbolvärde som inte ska underskattas, trots att ”Putins hjärna” Dugin själv hade bytt bil och klarade sig. Hans dotter är inte bara en ung vem-som-helst-kvinna, hon är dessutom mycket aktiv i Putin-fascismens krigsterror. Må de alla vandra hennes väg.

***

Anna-Lena Laurén skriver:

Målet är klart: att signalera till Putin och hans anhängare att ingen ska känna sig säker.

 

Vad det handlar om är psykologisk krigföring också gentemot den ryska allmänheten: Så länge ni krigar mot oss är era samhällen otrygga. Det är huvudmålet för explosionerna på Krim, som Ukraina av taktiska skäl inte har tagit på sig officiellt, men som helt uppenbart är ukrainska operationer.

 

Nu är frågan hur Kreml ska reagera på detta. På sitt sätt passar det Putins narrativ: Ryssland är omgärdat av fienden.

 

Samtidigt bevisar både bombdådet utanför Moskva och explosionerna på Krim att Kreml inte har situationen helt och hållet under kontroll.

Slutkört och slutsuttet. Långväga hitresta gangsters och vinterns läsning

Foto: Astrid Nydahl

 

Åtta dagar återstår, sedan är det slutsuttet vid havet.

Vår bil ställs av den 30 augusti, därmed avslutas en mångårig tradition. Varje morgon, året runt, har vi kört till Landön, Tosteberga hamn, Olseröd eller Åhus för fika och morgonvila. Bästa sättet att börja en dag.

Nu är det slut med det. Varje krona som blir över ska användas till vinterns elräkningar. Det är surt, det är tråkigt och det känns som om det är någon annan som fattat detta beslut åt oss.

Å andra sidan måste vi ta bussen när vi behöver handla något (nej, jag menar inte shoppa, jag menar att handla hem livsmedel och annat nödvändigt). Det gör vi tillsammans, så det får bli vinters alternativa utevistelser.

***

Mordet på en gangsterledare på Emporia i Malmö i fredags har några minst sagt uppseendeväckande inslag. Den döde basade för det kriminella gänget Satudarah, som har sina rötter i Holland och är mycket starka i bland annat Indonesien. Gänget säljer knark, sysslar med utpressning och mord. Viktigast att påpeka är kanske att den svårt skottskadade kvinnan inte var ett mål för mördaren, polisens teori är att hon var en förbipasserande. 

Varför nämner jag denna händelse, när jag tiger om nästan all den importerade kriminaliteten? Jag nämner detta mord, dels för att det skedde i ett köpcentrum där väldigt många människor befann sig, dels för att mördaren var en 15-åring som rymt från ett ungdomsboende i Göteborg, och inte minst för att en helt oskyldig människa också träffades av kulorna.

Vill ni leva i ett sådant Sverige, också efter det så kallade valet? Har ni trivts hittills? Tycker ni rentav att den svenska politikerklassen verkar ha ambitionen eller förmågan att konfrontera och krossa denna maffiabrottslighet?

*

Det som väntar, bortsett från en kylig inomhus-miljö, är såväl filmer som litteratur. Biblioteket stängs av 1 oktober, liksom allrummet, för att försöka minska el-kostnaden något. Men alla böckerna står där och bara väntar. Jag var t.ex. inte klar över hur många böcker av Birgitta Trotzig vi hade. I går började jag läsa originalutgåvan av Sjukdomen (från 1973).

En del av vårt bibliotek. Bilden är några år gammal. Foto: T.N.

Går du och röstar 11 september? Arma människa

Foto: Astrid Nydahl

 

Det sägs att val äger rum i vårt arma land inom kort. Om man ska välja, måste det finns något att välja mellan. Vad finns det att välja mellan i krigstid, med det som också höga politiker nu vågar kalla en krigsekonomi?

 

Om jag gjorde annat än rev sönder min valsedel skulle jag sannerligen inte ha röstat på något politiskt parti som nu är representerat i riksdagen.

 

Jag skulle inte heller ha tagit en blank röstsedel och fyllt i något jag föredrar. Det liknar bara allt för mycket Kalle Anka och Pippi Långstrump i valbåsen (och betraktas som ”humor”).

 

I varje fritt samhälle ges det rösträtt. Det är inte detsamma som röstplikt eller rösttvång. 

Mina politiska ställningstaganden bygger aldrig på känslor. Förnuftsstyrda handlingar byggde det Sverige som sedan målmedvetet raseras. Ingenting kommer att förändras. Destruktionen kommer att fortgå med oförminskad kraft. Den destruktionen kan i vinter driva människor från hus och hem. Den kan leda väletablerade företag in i konkursernas helvete.

 

Destruktionen var en del av det förkrigstida Europa. När kriget nu rasar ökar förstörelselustan. Man kunde ta fram klassiker som Ekelund, Cioran och Canetti för att ge filosofiska exempel, men jag tror inte det behövs. 

***

Det finns skäl att också uppmärksamma det faktum att EU förmodligen sätter stopp för utbetalningar i ett så kallat "högkostnadsskydd". Vem faller i vinter? Hur många blir vi? Vilka skulder kommer vi att bära med oss? Läs här i Svenska Dagbladet.

 

 

Fritt fall. Inget hopp

All Saint´s Church, Lake District. Foto: Astrid Nydahl

 

Under torsdagskvällen läser jag en intervju med direktören för Pågens bagerier i Malmö. Storföretag som Pågens står inför en katastrof: om de inte höjer priserna går det åt skogen, om de höjer priserna går det också åt skogen.

Den vendetta som pågår ställer oss inför fritt fall. Vi som lever i el-område 4 har ingenting att sätta emot. Priserna ligger nu varje dag, timme för timme, på över fem kronor per kWh, och ofta hela sju kronor.

Först den 15 november ska Svenska kraftnät lägga fram ett förslag till "högkostnadsskydd". 

Jag är tämligen säker på att tiden fram till dess - i runda slängar tre månader - blir en period av konkurser och hopplösa lån.

Jag ser inget som helst hopp. Men jag vet att det svenska folk som saknar både självbevarelsedrift och insikter om den politiska klassens ynklighet, i vanlig ordning ställer sig i kö den 11 september för att lägga sina lappar i lådorna. Ömkligt blir det att beskåda.

Vad ska till för att människor ska säga stopp? Vad kan få svensken - särskilt sydsvensken som en gång var dansk - att reagera när han och hon blir trampad på? Förmodligen kan inget utlösa ilska, vrede och revolt.

Det finns skäl att också uppmärksamma det faktum att EU förmodligen sätter stopp för utbetalningar i ett så kallat "högkostnadsskydd". Vem faller i vinter? Hur många blir vi? Vilka skulder kommer vi att bära med oss? Läs här i Svenska Dagbladet.

Agneta Pleijel: Dubbelporträtt. En roman om Agatha Christie & Oskar Kokoschka

 

"Inget visar sig vara som man trott. Man går på nakna fötter i skärvor, splitter och flagor. Fötterna blöder. Allt måste tänkas om. Hela pusslet måste läggas på nytt." (Ur Dubbelporträtt)

Agneta Pleijel har en anmärkningsvärd förmåga att få allt att se så lätt ut. I den nya romanen är texten så elegant utförd, att man genast måste hejda sig för att inte läsa allt i ett enda andetag.

Det är kanske enda sättet för mig att säga att detta är en mycket fin bok. Realism i prosan i kombination med ett mycket vackert, ja ibland rörande, sätt att berätta två människoöden blir förstås hur bra som helst.

Ramberättelsen är att den store mästaren Oskar Kokoschka ska måla deckarförfattaren Agatha Christies porträtt till hennes 80-årsdag. Initiativet kommer varken från honom eller henne.

Det blir sex sittningar. Varje sittning är i boken sitt avskilda avsnitt. De börjar trevande men berättar allt frimodigare för varandra. Trötthet och leda växlar till uppsluppna skratt och en liten promenad.

Så här är det med riktig litteratur. Beskriven så här kanske det inte väcker någon sensation. Men det är inne i och bakom dessa mina försök att med ord förklara, som boken växer och fängslar. Den stannar kvar. Jag ska förstås läsa den igen. När man ligger sjuk till sängs är det böcker som denna man vill läsa. 

 

Terror mot Charkiv - igen och igen

Bild från Räddningstjänsten i Charkiv

 

Cornucopia skriver:

Ukraina har återigen utsatts för omfattande terrorbombning av Ryssland. I Charkiv träffades ett studentboende i den utsatta statsdelen Saltivka. Sex dödades och sexton skadades enligt denna artikeln, men jag såg också siffror på sju även om jag tappade bort länken för stunden. En film från räddningsarbetet och vad som verkar vara minst en helt ihoprasad byggnad här.