Avgiftning dag sju. “I pray to the garden that I live this one day sober.”

Lake District. Foto: Astrid Nydahl

 

Mår illa och känner mig yr trots en lång natts sömn. Att avgifta en kropp som i så många år vant sig vid ständig tillförsel av alkohol är naturligtvis mycket svårare än jag trodde. Varje dag, från förmiddag till sen kväll påminns jag om det. Därmed växer också insikten om hur lätt - banalt närmast - det skulle vara att återvända till drickandet. Det skulle "lösa allt", som det heter. Men det enda det löser är det illamående som har sin yttersta orsak i just alkoholen.

Läser mer i Patrick Lanes What the Stones Remember:

”Guilt is the emotion that wastes a life, I know that. I know there is no going back even as I return in my memories.”

 

“Memory is a terrible mental swamp.”

 

“All I know is that the bottle I drank was not enough, never enough.”

 

“I lift my hand and it doesn´t shake, it doesn´t tremble.”

 

“Every addict I know speaks of that first knowing when they met the monster and found it their closest friend, their sweetest lover.”

 

“I pray to the garden that I live this one day sober.”

 

“My marriages, the disasters they represent in my life.”

 

“My body still feels the injury of drinking when I pass a liquor store.”

 

“Last night I dreamed of a bottle of vodka crusted with ice in a freezer. I woke crying and went out into the night.”

 

Karl Aage Rasmussen: Min sjæl gør ondt. Sergej Prokofjev mellem to verdener (Gyldendal)

 

Karl Aage Rasmussen är den främste på ett för mig begripligt språk att introducera och berätta om de stora komponisterna. Han har utgivit sådana verk om Glenn Gould, Robert Schumann, Gustav Mahler, John Cage, George Gershwin, JS Bach, Tjajkovskij och Brahms, och därtill också ett fantastiskt gripande porträtt av Svjatoslav Richter, både som pianist och judisk intellektuell i det sovjetiska samhället. Han har också skrivit böcker som handlar om musikhistoria och samhälle i essäns form.

Karl Aage Rasmussens nya bok handlar således om Sergej Prokofjev. Dess titel, Min sjæl gør ondt, är hämtad från hans sena år då han blev alltmer likgiltig inför både musiken och livet i allmänhet. Hur det blev så gör författaren på ett utomordentligt pedagogiskt sätt förståeligt och tydligt.

Vem var denne Prokofjev? Född 1891 i den dåvarande ryska huvudstaden St. Petersburg valde han att, vid 27 års ålder, att lämna den nyfödda sovjetstaten för en karriär i USA. Det var dock inte frågan om någon utlandsflytt, utan han antogs fungera som ett slags kulturambassadör. Efter en mängd resor i det krigshärjade Europa och med en mängd konsertturnéer i Sovjet valde han att tillsammans med sin spanskfödda hustru och de två sönerna att flytta permanent till Moskva. Tiden var orolig, inte minst under detta 1930-tal efter att Lenin dött och ledarstriden stod het mellan Stalin och Trotskij. Vi vet vem som segrade och vilka fasansfulla konsekvenser det fick.

Prokofjevs hela livsbana tecknas övertygande, också under den turbulenta tid då han lämnar familjen för den betydligt yngre judiska flickan Mira, hon som hett uppvaktade honom och så småningom blev hans nya livspartner. Konsekvenserna för den första hustrun blev fasansfulla och hennes fängslande och deportation till Gulag måste ha varit ett stort svek och nederlag.

Nå, detta om Rasmussens livsteckning av Prokofjev, det som verkligen står i centrum för boken är ju hans livslånga musikaliska gärning. I Stalins land fick man navigera försiktigt. Kommunisterna ville ha ”enkla” saker som ”folket” kunde nynna på. Och vek man av från den linjen blev man granskad. Många stora kompositörer har fått erfara det, inte minst Sjostakovitj som Rasmussen också skildrat fint.

För Prokofjevs del blev det ett intensivt arbete på nya musikstycken. När en läkaren ordinerade honom att vila från komponerandet svarade han: ”Men jag fortsätter ju ändå inne i huvudet”. En skapande konstnär lever sin konst, det är det inte alla människor som förstår. Rasmussen gör det övertygande självklart.

Varje större verk av Prokofjev presenteras och analyseras i boken. De sätts också in i sina viktigaste sammanhang. Slutet på boken påminner mig om att den ytterst handlar om hur pass fri en konstnär kan vara i ett totalitärt samhälle. Och nog uppfylls jag av känslan att det är ett privilegium att få skriva utan att först få det godkänt av någon kommissarie eller icke-godkänt av någon bödel. Läser man Rasmussen förstår man varför.

Salman Rushdie i respirator allvarligt skadad

Rushdies memoarer. Här finns hela berättelsen om den iranska fatwan.

Andrew Wylie, Rushdies agent, berättade för New York Times, att författaren ligger i respirator och inte kan tala. 

Han är försatt i koma.

"Det är inga goda nyheter", sa Wylid, "Salman kommer att förlora ett öga, nerverna i hans ena arm är avskurna och hans lever blev skadad."

Så ser det alltså ut. Hadi Matar, iranier med starka sympatier för Irans revolutionsgarde, som högg honom hade för avsikt att döda. Kanske trodde han att han skulle få den iranska belöningen? Den som inbillar sig att den islamistiska terrorn skulle upphöra lever i en drömvärld. Den finns överallt. Vi har importerat den.

Avgiftning, dag sex. Andras erfarenheter

Rydal Water. Foto: Astrid Nydahl

 

Det är inte lätt. Vem har sagt att det ska vara lätt? De senaste dagarna tycker jag att det blivit svårare. Mår illa, allt snurrar. Är det abstinensen eller värmen?

John Daniel skriver:

"Drink, for me at least, is not nearly as good at drowning sorrows as it is at firing joys (...) Being drunkenly miserable was no better than being soberly miserable. Only time, if anything, can balm the worst pains. And making art." (Ur Rogue River Journal. A Winter Alone)

Att läsa andras erfarenheter är att inlemma ytterligare insikter. Klarhet? Inte än.

Salman Rushdie överfallen och knivhuggen

Detta ur DN:

Författaren Salman Rushdie, vars författarskap lett till att han mottagit flera dödshot, har attackerats och skadats på en scen i staten New York, rapporterar AP.

En reporter från nyhetsbyrån AP som var på plats beskriver hur en man tog sig upp på scenen och började hugga eller slå Rushdie. Författaren föll till golvet och mannen omhändertogs. Det är oklart hur allvarliga skador Salman Rushdie fått. 

***

Skärmdump

Internationella medier uppger att han är knivhuggen.

Author Salman Rushdie has been injured after being punched and stabbed on stage ahead of a speech he was due to give in Chautauqua, near Buffalo.

The writer, 75, was attacked as he was being introduced to the stage for the CHQ 2022 event before giving a lecture on Friday morning.

He was attending for a discussion of the United States as asylum for writers and other artists in exile and as a home for freedom of creative expressioWitnesses claimed that he managed to walk off stage with assistance and the attacker is reportedly in custody.

Blood appeared to be spattered on the wall behind where Rushdie had been attacked, with some also seen on a chair. His current condition is not known.

Skärmdump

Återkommer när jag vet mer.

Rysk fascism, hetta, extremtorka och pristopp på el. Vart är Europa på väg?

Det är väldigt många år sedan Hans Magnus Enzensbergers bok utkom. Jag har hänvisat till den vid ett flertal tillfällen. Ack Europa! hette den. 

Aldrig har den sucken tett sig mer befogad än nu. Vad pågår i detta vårt Europa? Den som vill sammanfatta måste börja med Rysslands våldtäkt på Ukraina och Putin-fascismens uttalade mål att ödelägga landet och därtill med olika medel, inklusive de militära, hota resten av Europa.

Men Europa lider i år också av en extrem värme och torka. Floderna runt om i Frankrike, Spanien, Italien, Portugal, Tyskland och England ligger mer eller mindre uttorkade. De vattenburna transporterna fungerar inte. Omfattande skogsbränder rasar I London hotas en mångmiljon-befolkning av vattenransoneringar.

Franska vinbönder drar upp sina odlingar och planterar i stället ökenväxten Aloe vera.

Samtidigt vet vi att el här i Skåne kostar mer än den någonsin gjort i vårt land. Med ett kWh-pris på 4,50 skulle en vinterräkning (eller flera på rad) tvinga oss att lämna huset för gott, trots att vår kallhyra är låg. Vi har lärt oss att den stora svenska el-exporten - större än Frankrikes! - är en viktig förklaring till de extrema priserna.

Cornucopia skriver:

"Elpriset i SE4 når 572 öre per kWh ikväll och 442 öre per kWh i SE3. I SE2 är priserna som högst 43 öre och i SE1 hela 5 öre eller mindre än en hundradel av priserna i Skåne."

Vem var det som sa att marknadsekonomi i alla lägen  och sammanhang är en god idé? El, vatten och andra livsviktiga funktioner ska vara statligt ägda. Men det tillåter inte EU! 

Avgiftning, dag fem. Bilkraschen. Drickandet som flykt

Steg upp klockan 9.00 med darrande händer.

 

Leslie Jameson i The Recovering:

 

“Whenever I was drunk, I could tell you exactly why I drank (…) Drinking was self-escape or else it was self-encounter, depending on the story I was telling myself.”

 

Och:

 

“Whenever I was drunk, the stakes where huge – all those capital-letter feelings. My darkness was the darkest. Outside outside: so true I wanted to say it twice.”

 

Varje missbrukare – av alkohol, narkotika, receptbelagd medicin mot panikångest – känner igen sig i dessa ord. Men vad hjälper det? Inte ett dugg. Vi vet alla att vi flyr från oss själva – eller vill konfrontera oss själva. Vi vet också att vi tror oss vara i ett mörker ingen annan känner. Och ändå är det vårt gemensamma mörker. Och insatserna är lika höga, oavsett vilka de är. De kan vara ekonomiska, psykiska, sociala – ja, de kan beröra varje aspekt av livet, och det gör de.

 

”The first day of my second sobriety, I crashed my friend´s car into a concrete wall.” Jamison menar det konkret men jag läser det också mot den känsla som erövrat mig; det är meningslöst att vara nykter, det kommer att sluta med en krasch. Jamison försökte verkligen göra det rätta, att bli nykter igen – och den där dagen skulle vara den första på resten av hennes liv. Varför krockar hon då vännens bil, skulle hon inte få ett bättre liv? Jamison skriver:

 

”But sobriety didn´t work like that. It works like this: You go to work. You call your friend. You say: I´m sorry I crashed your car into a wall. You say you´ll fix it. Then you do.”

 

Alltså: mer konkret handling, att i handling visa att man kan agera nyktert, också efter en sådan händelse. Handling istället för vackra ord, det som missbrukaren är så bra på. I klassisk stil: ”Jag lovar…”, ”Nästa vecka ska jag…”. 

Men alla vet att de vackra orden saknar bärkraft. Har man sagt att man ska ordna en sak, så gör man det!

Elpris-rekord i morgon fredag

"Elpriset rusar i Sverige, och särskilt i den södra delen av landet. I elområde 4, som innefattar södra Götaland, är kostnaden under torsdagen 2,93 kronor per kilowattimme.

På fredagen kommer kostnaden per kilowattimme att gå upp till 4,47 kronor – en ökning med 52 procent, och det högsta priset någonsin, enligt den nordiska elbörsen Nordpool.

Den tidigare toppnivån var den 21 december förra året. Även då rusade priset på kort tid under ett par dagar och var som mest uppe på 4,26 kronor per kilowattimme, innan det sjönk tillbaka till runt 1,44 kronor."

***

Ska vi behöva lämna vårt hem? Hur mycket kan man stänga av, och var går smärtgränsen för inomhustemperaturen i övriga delar av huset. Är det förmätet att låta det stanna vid fjorton grader här hemma? Vi provade femton grader förra vintern när elen var som dyrast, och jämfört med dessa nya priser, nästan fyra och femtio, var det ingenting.

 

 

Torbjörn Elensky: "Den typen av kulturjournalistik tillför absolut ingenting i kunskapsväg"

St Bees, Cumbrien vid ebb. Foto: Astrid Nydahl

 

Torbjörn Elensky i Respons 3/2022:

"Kultursidorna wobblar mellan det kommersiella och en önskan att vara politiskt radikala. Ibland är det rentav svårt att hålla isär det ena från det andra – de förenas i den woke-kultur som reklambyråerna gjort till kommersialismens egen självförgyllande ideologi. Båda dessa synsätt innebär i praktiken, om än inte uttalat, ett avståndstagande till bildning, i den bemärkelse som jag lyfter ovan, och ett främlingskap inför kulturens djupare betydelse för människans utveckling som individ och samhällsvarelse. Självförverkligande baserad på konsumtion är raka motsatsen till den typ av bildning jag talar om. Medan den förra bygger på bekräftelse och projicering av en sorts persona utåt, bygger den senare på att man utmanar sig själv och i detta växer inåt. Både den konsumtionsinriktat kommersiella och den politiskt instrumentella kultursynen är helt främmande för det ickeproduktiva självreflekterande i vilket vi på allvar kan fördjupa vår kunskap om både oss själva och andra. Medan självförverkligandet är narcissistiskt är bildningen på många sätt ett uppror mot och ett ifrågasättande av det egna jaget. Den processen går inte att projicera i en bildbyline, den går inte att sammanfatta i några värdeord, den fungerar inte som säljpitch."

 

(…)

 

"Kändisindustrin och topplistesystemet går hand i hand. Det är den enkla vägens kulturjournalistik, reaktiv och redovisande, utan djupare tanke än att ge folk mer av vad de redan får, i stället för att visa på andra platser, personer, tankar, utgångar och ingångar. Den typen av kulturjournalistik tillför absolut ingenting i kunskapsväg. Den bygger på samma slags nyhetsvärdering som kommersiella kanaler och underhållningsjournalistik, det är journalistik om underhållning som underhållning. Det går att skriva avancerat, fördjupande, kritiskt om även de mest efemära kulturella fenomen, det vet vi av genom Marshall MacLuhans, Roland Barthes, Susan Sontags och Umberto Ecos exempel. Men det kräver kunskaper som går bortom produktionsbolagens pressmaterial, helst också någon form av bildning och, ja, klassiska referenser kan fördjupa reflexionsförmågan även kring actionfilmer och sommarens glassar, så länge de inte bara smäcks dit som förgyllning av ytliga tankar, utan bidrar till byggandet av resonemang."

 

Avgiftning dag fyra. Brutal uppriktighet

Buttermere Lake. Foto:Astrid Nydahl

Jag skrev i min avgiftnings-dagbok under gårdagen:

Varje dag måste nykterheten erövras. Alla jag läser och alla jag talat med genom åren har sagt samma sak: stig upp och ägna tanken åt att vara nykter när du går till sängs om kvällen. För många år sedan inpräntade jazzmusikern Stefan Isaksson de orden i mig, men jag kan inte ha tagit dem på allvar. Han har varit nykter i många år. Jag möter samma tanke hos Patrick Lane. 

 

Varför skriver jag dessa banaliteter? Är det nykterheten som lockar fram dem? Hur kort är inte vägen från det banala till det idiotiskt självklara.

 

Att vakna nykter är en märkvärdig känsla.

 

Morgonpromenad utmed Byholmsvägen andra dagen i rad. Käpp för balansen. Tungt, går sakta.

 

Värre abstinenser i dag: darrningarna i händerna är kraftigare liksom svettningarna. Mår allmänt sämre. 

 

Jag inbillar mig att en brutal uppriktighet i kombination med ensamhet kan leda till resultat. Varför det? Därför att jag bara kan konfrontera mig själv. Ingen annan finns närvarande att göra det. 

Rännstenen som kollektiv kultur

Knott Rigg. Foto: Astrid Nydahl

 

Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. I rännstenen har väl de flesta hamnat. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna  och benen fulla av tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med reklamparader på fula kepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer med orange ballonger på väg in i närmaste hamburgerbar.

Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden (sina egna, inte hundarnas) och jag möter mig själv i skyltfönstren. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av förruttnelsen.

 

Avgiftning dag tre. “Solitude is presence, not absence.”

 

 

Gårdagens läsning av Lane mycket givande. Hans skildringar av en alkoholism som började redan i barndomen – hans mamma gav honom starksprit när han var fyra år! – är gripande, motbjudande, stark, allt jag kan säga är att han följer mig denna första nyktra vecka. När han berättar om lusten att börja dricka igen känner jag igen mig själv, men det är alldeles för tidigt för mig att tänka på det sättet.

 

Boken har ett stort antal aforismliknande meningar som jag strukit för och senare ska samla, som dessa:

 

”Addiction is a disease that is my body.”

 

“At the heart of an alcoholic is a drink he can never find.”

 

“Solitude is presence, not absence.”

 

För första gången har jag kunnat bära upp mitt kaffe till arbetsrummet utan rädsla för att spilla ut det. Händernas darrning är redan minimal. Men någon full effekt uppnår jag inte förrän jag är fri från Tofranil, den huvudsakliga orsaken.

(Med tack till Per Helge)

*

Utan böckerna går ingenting. Inte heller detta. Vill visa er en vacker bokhandel. Läste om den hos Joyce Carol Oates:

Scriveners Books and Bookbinding i Buxton, Peak District UK

 

"... antingen propaganda eller journalistisk lättja..."

Foto: Astrid Nydahl

 

"We ourselves seldom comprehend the moment at hand. So we turn to history, the one element of our lives it is possible to fix on. Or we turn to principle. Or we turn to nature. There we find, amid the silence, and mystery, order and structure, the sense that life is not simply random." (Paul Gruchow: The Necessity of Empty Places)

Det rimligas konst står sällan att finna i det mänskliga. Det mänskliga formeras under olika ismer, ger sig själv namn som ska lysa mot omgivningen, men oavsett vad den kallar sig slutar den i samma självmotsägelse: ingen frihet eller all frihet, beroende på vem som skriver ner berättelsen, all frihet eller ingen frihet, som pendelrörelsen mellan individen och massan, eller som den mellan boktryckeriet och tortyrkammaren. Varje system jag sett i mitt liv har uppvisat samma typ av absurditet: inbyggt i dess författningar har det, bakom alla de vackra orden, funnits mekanismer som antingen bejakat tygellöst barbari eller total frånvaro av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. 

Hur skulle vi bättre förstå det poeten Paul Gruchow skrev, om vi vände oss till den tystnad där livet inte framstår som slumpartat, när det mesta som sker framför våra ögon tycks bestämmas av just slumpen? För att se mönstren, sambanden och orsakerna krävs det koncentration, studier, ja det krävs i själva verket ett större allvar i betraktandet av världen. Just de klassiska motsättningar som driver ett samhälle framåt - eller leder till dess pulverisering - återfinns i allt det som sker när supermakterna och deras allierade dirigerar och agerar i eget intresse. Särskilt svårt är det förstås inte att ana att det sker i vårt eget land, i Europas övriga nationer. Man kunde förstås kalla det annat än "strukturer under angrepp", men jag tror det kan vara en sammanfattande beskrivning. 

Det är förstås meningslöst att tycka och känna inför dessa skeenden. Vill man förstå dem bättre måste man också själv anstränga sig. Vara den evige eleven. Jag försöker varje dag men misslyckas minst varannan. Att sluta betrakta de statliga och/eller monopoliserade och noga filtrerade nyhetsbulletinerna som sanningar kan vara ett litet steg på vägen. Just i sönderfall bör varje "nyhet" betraktas som antingen propaganda eller resultat av journalistisk lättja, innan den på ett eller annat sätt verifierats. Kunskapens källor finns idag på helt andra platser.     

 

 

Avgiftning dag två. Läsandet

Läsandet ska denna förfärliga vecka inte bara handla om alkohol- och tablettavvänjning. Jag tar fram två böcker från biblioteket för läsning.

En av Brombergs Nobelpristagare. De skulle bli fler.

Issadalen var den första bok jag recenserade för Kvällsposten i Malmö, i oktober 1980. Sedan dess har jag läst allt jag kommit över av denna stora författare. Under åren har jag skrivit mycket om honom i bloggen.

Boken nedan har funnits i mitt bibliotek i många år. Första nu ska jag läsa den. Något säger mig att den kan ge mig något jag saknar. Nämligen värdighet.

Från Atlantis fina klassikerserie.