Längs berättandets röst. Om Lars Anderssons romaner 1979-2019

 

Läser mig igenom 70-årspresenterna, bit för bit, bok för bok. Har nu läst ut antologin om Lars Andersson, Längs berättandets röst. Om Lars Anderssons romaner 1979-2019, som Erik Bergqvist är redaktör för.

 

”Vissa saker kände jag det omöjligt att ens ta i med några egna ord, ens privat, som om det var blasfemiskt att göra det. Ett snöigt, helt folktomt Auschwitz som jag tog bussen till 1980 när jag var i Polen…

Året innan under en helt annan resa hade jag haft drömmar, natt efter natt, som jag aldrig fick ur huvudet. Det tog tid innan jag tillät mig skriva om de här sakerna. Allt som på minsta vis berörde Israel betraktades ju som liksom…radioaktivt.” Lars Andersson i samtal med Erik Bergqvist i boken.

 

Det finns två verkliga höjdpunkter i denna antologi. Först och främst Erik Bergqvists samtal med Lars Andersson, som jag citerar ovan. Lysande, klargörande och ändå avspänt. Det märks att de två är på samma nivå, att de är verkliga samtalspartners och inte en frågande journalist som får svar.

 

Den andra är Lars Anderssons egen text som han höll som föredrag i Indien; Indiska hemvägar, Bangalore 2005.

 

Sedan fäste jag mig vid texterna om Löv till läkedom. Jag kan inte nog understryka hur viktig den boken var för mig, den utkom 1986 då jag reste i Israel ett antal gånger, och då jag på antikvariat i Jerusalem hittade två av Emil L. Fackenheims böcker. Han är en viktig person i den bokens berättelse. Jag menar att man också måste läsa Jorsalafärder, men den finns inte med i antologin. Jorsalafärder fördjupar allt det som fanns i Löv till läkedom.

 

Och vid Kerstin Ekmans två texter. Som i texten om Vattenorgeln:

 

”Vacker och svårbegriplig tyckte jag först (…) Vattnet sorlade genom hela textmassan som om den vore skogsmossa. Ljuset glödgade den. Men blocken föll isär för mig.”

 

Sedan finns där ett lustigt litet samtal med Ylva Eggehorn, där hon egentligen inte säger så mycket, men där Lars Andersson säger desto mer, som att judendomen och kristendomen är en och samma religion (som han hämtar från Birgitta Trotzig), det fäste jag mig vid.

 

Men så måste jag säga att intervjun med honom i DDR 1988, är ett enastående stycke. Den innehåller mycket matnyttigt. Men jag fäster mig vid vilken markering Lars gör mot det totalitära sättet att läsa honom! ”Det skulle jag vilja protestera emot…”, till exempel när det blir tal om "ekologisk balans" och han varnar för "en viss typ av ekologism (som) tenderar till fascism", och ”Vad gäller den kritiska offentligheten…” etc. Vänligt men skarpt formulerad dynamit i DDR förstås. Men så föll muren strax därpå. Lars Andersson finns kvar. Hans författarskap också. 

 

"Skribenter som försvarar den goda tonen har börjat påminna om det konservativa etablissemanget på Strindbergs tid"

Foto: Astrid Nydahl

 

Ur artikel i Svenskan av Håkan Lindgren:

Diskussionerna om hur vi bäst försvarar våra demokratiska institutioner ”bör baseras på kunskap”, anser Wikforss. Ett par av de forskare som Wikforss implicit uppmanar oss att lyssna till har undersökt sambandet mellan bostadspriser och populism. Det är bostadsmarknadens förlorare som röstar för Brexit och Le Pen, menar David Adler och Ben Ansell i tidskriften West European Politics (7/6 2019). 

Lika talande uppgifter om den svenska bostadsmarknaden med dess skenande priser och hårda segregation hittar man i ”Girig-Sverige”.

”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället”, sade Göran Persson inför valet 1998. ”Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” Efter att han avgått som statsminister blev han konsult åt en pr-firma, och bjöds in till flera bolagsstyrelser, vilket gjorde att han kunde köpa ett par gårdar i Sörmland för 30 miljoner kronor. Cervenka uppskattar Perssons intäkter 2009–2020 till 100 miljoner kronor.

Trots det finns det upplysta personer som föredrar att tro att politikerföraktet beror på vilka memes som sprids på nätet. ”Vad driver detta hat? Varifrån kommer så mycket vrede?” frågar sig Björn Wiman i en artikel om hoten mot Miljöpartiet (DN 18/6). Inte en enda gång prövar han tanken att förtroendekrisen kan bero på politikernas eget agerande. Det är väljarna det är fel på.

Skribenter som försvarar den goda tonen har börjat påminna om det konservativa etablissemanget på Strindbergs tid.

Diktonius i brev: ...bortom slaskridåer och annat hägrar stunder då vi suttit samman och haft det fint och gott. Det minns man till slutet."

Diktonius, Ekelöf och Edith Södergrans mamma framför hennes hem i Raivola 1938. Foto: Ebbe Linde.

Överraskande bokpresenter (x) är något av det bästa jag vet. Så när paketet från vännerna Ulrika och Anders i Västra Nyland anlände kunde jag glädjas åt två antikvariska volymer. Den första är nu utläst, en brevväxling mellan Gunnar Ekelöf och Elmer Diktonius, åren 1932-51, sammanställd av Ulf Thomas Moberg och med titeln Frysom: lysom! Det är märkvärdig läsning på flera olika sätt. De kärva villkoren, både för litterära tidskrifter och för litteraturen i stort känns väl igen. Också det ständiga slitet med att få saker färdiga och tryckta. Men eftersom brevväxlingen pågår också under andra världskriget har jag särskilt fäst mig vid vad de två skriver i ämnet. Diktonius skyr politiken som pesten och talar väldigt lite om kriget. Han funderar bara kring drömmen att få lämna Finland. Ekelöf säger så mycket mer, både om Hitler och nazismen, och om tidens svårigheter. De två diktarna är ju unga och får småningom familjeplikter. Och supen finns ofta med i breven.

"Fy fan för det lilla livet, men var finns det stora?" kan Ekelöf utbrista. "Äst du sjuk eller annars ihålig i skallom eftersom inga ord på länge sen" klagar Diktonius. Även om Ekelöf faller in i några suspekta formuleringar om judar i allmänhet och en specifik jude i kretsen kring tidskriften Spektrum så är hans hållning nog tydligast uttryck i följande: "Jag inser mer och mer den enda möjligheten: att dra sig undan" och "Varje större samling mänskor drar ner det sanna till ett riksdagsbeslut eller en föreningsfråga. Det personligt sanna. Jag avskyr människor i klump, jag avskyr myror och termiter." Ekelöfs aversioner formuleras tidigt, mellan 1933 och 1935, sedan återkommer de under kriget inte i breven: "Jag är principiellt ingen judehatare, men börjar bli mänskohatare". 1940 gör han ett viktigt utfall mot Erik Blomberg:

"Blomberg ringde häromveckan, vi var ute och gick och han fröjdades över franskengelska motgångar och kallade finska kriget humbug etc. Talade om att judediktaturen skulle bort osv. Det där värkte in i mig en tid, så jag skrev ett kort och sade ifrån att jag gav fan i hans personliga rankyner och sociala läseri och inte ville ha me´t att göra. De många krigen har vänt upp och ner på många, många här."

 

Som historiska dokument är de här breven ovärderliga. Man stiger ner i en tid och tycker sig plötsligt höra människor runt om sig som diskuterar och grälar över det pågående stora kriget. Mitt i samtalen kan jag framför mig se Diktonius, som i ett av sina brev skrev:

"Ja, så det ser ut i världen. Och vad fan kan man åt den saken. Bara vara lugniman och lugnifru."

Nog ville han helst slippa alltsamman, utan resonemang men med desto mer litteratur och diktning. När de två tappar kontakten skriver Diktonius ett brev (i juli 1951) där han säger:

"Ja vart fan vi hamnat från varandra - och varför vete fan (...) Men dina samlade tillhör i alla fall min hyllas mest använda don, och bortom slaskridåer och annat hägrar stunder då vi suttit samman och haft det fint och gott. Det minns man till slutet."

 

Det är bokens sista brev och ett vackert slutackord mot bakgrund av de stormiga åren och allt det som hotade och dödade människor.

(X): Paketet ankom 2014, så texten är en sommarrepris.

 

 

Glöm inte Boris Johnsons insats för Ukraina - mot Rysslands anfallskrig

Skärmdump

"Undantaget var Ukrainakriget, där Johnson gick i täten för västvärldens kompromisslösa stöd för ukrainarna. Han var viktig för att se till att USA landade rätt från början och för att snabba på vapenleveranserna. Det finns goda skäl till att Boris Johnson är den i särklass mest uppskattade västpolitikern i Ukraina. Johnsons självbild som ett slags modern Churchill har givit upphov till rätt mycket löje, men det ligger något i den. Churchill var också för stor för sitt parti, uppfylld av sin egen betydelse och ibland utmattande okonventionell. Han var illa omtyckt av många, precis som Johnson, men han hade en exceptionell förmåga att förstå vikten av att inte backa för internationella våldsverkare. Det var världskriget som gjorde Churchill."

Johan Hakelius i Fokus

Min enda fråga efter Johnsons avgång: kommer nästa brittiska premiärminister att fortsätta samma politik gentemot Ukraina och mot Ryssland?

Smaka på detta:

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson har tagit en framträdande roll i västvärldens svar på kriget i Ukraina. Johnson får beröm och tack från Ukraina efter att han meddelat sin avgång.

 

Johnson har varit ett stöd för Ukraina i "den svåraste av tider" efter Rysslands invasion, skriver president Volodymyr Zelenskyjs rådgivare Mychailo Podolyak på Twitter.

 

"Tack Boris Johnson för att du insåg vilket hot monster-Ryssland utgör och för att alltid ha gått i täten när det gäller att stötta Ukraina", skriver han.

 

En familjebild från barndomen och en från tonåren

Foto: Thomas Nydahl på 1960-talet

Bredvid min barndoms Lorensborg i Malmö låg det ett stillsamt villaområde. Det hände att mamma och pappa ville promenera där med oss barn en söndag då och då. Från vänster står min bror, min yngsta syster i barnvagnen, pappa och mamma, samt framför mamma min äldsta syster.

Jag hade utsetts till dagens fotograf. Med de gamla Instamatic-kamerorna visste man ingenting om avstånd, teknik och liknande. Man gick helt enkelt baklänges tills alla kom med på bilden.

Just denna är lite rörande. Vi hade sedan kanske fem år lämnat Rasmusgatan på Sevedsplan, där tre av oss föddes. Vi hade kommit till Stadiongatan på Lorensborg. Jag och min bror hade hunnit börja skolan.

Allt stod skrivet i stjärnorna. Vad förväntade vi oss av livet? Tänker man som barn ens sådana tankar, eller läser man bara av situationen dag för dag?

På nästa bild vet jag att tankarna börjat klarna. Jag deltar i Folkfestens spontana ringdans (som nummer tre kommer jag virvlande, tunn och runt 19 år ung). Föräldrahemmet tillhörde det förflutna. Min yrkesutbildnings första anställning har jag lämnat, det var inte dekoratör jag ville vara. Det var något annat jag drömde om. Något annat? Större, friare. De första resorna till Paris kunde vara en antydan om vad det i så fall kunde vara. Och sedan drunknade frihetsdrömmen när både jag och vännerna hamnade i en vänstergrupp som visade sig bära på den totalitära traditionens värsta avarter. Men i ringdansen visste jag inget om det.

Pressbild från första Folkfesten i Malmö, 1971.

 

Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde. Av Johan Ulvenlöv, Matti Palm, Anders Larsson

 

Jag har mer än tillräcklig kunskap om Förintelsen. Det beror inte minst på att jag ända sedan ungdomsåren läst allt jag kommit över i ämnet.

 

När därför boken om det vettlösa mördandet av judar i det lilla samhället Husiatyn kom fanns det ändå en avgörande faktor för mig att köpa den. Orten ligger i nuvarande Ukraina och kom att bli en centralpunkt i de massakrer som utfördes av tyska, polska och sovjetiska trupper – och av ukrainska civilpersoner och därtill nedresta svenska och andra nordiska nazister. Grundad på 1500-talet har förstås Husiatyn tillhört andra nationer i t.ex. det polsk-litauiska samväldet och i Österrike. 1939 annekterades orten av Sovjetunionen tilllsammans med resten av Ukraina.

 

Låt mig säga rakt på sak att detta är en av de starkaste skildringar av Förintelsen jag läst. Det beror på att författarna följer enskilda, namngivna människor. Vi är med dem när de flyr för sina liv, när de gömmer sig i egentillverkade bunkrar och när de försöker dölja sin judiska identitet.

 

Vid sidan av huvudberättelsen finner vi detaljerade beskrivningar av hur eftervärlden hanterade saken. Det är fruktansvärd läsning för var och en som lever i villfarelsen om en genomgripande uppgörelse med Förintelsens exekutörer, ideologi och konsekvenser.

 

Inte minst mot bakgrund av det ryska krigsövergreppet på Ukraina menar jag att boken är av största vikt. Här finns pusselbitar ur det nära förflutna!

 

Jag kommer nog inte att glömma Dov Altschuler och Sabina Badian i första taget. Inte heller alla de andra som finns med i de gripande och mycket upprörande berättelser som boken består av.

*

Jag har just läst en omfattande intervju med Timothy Snyder i Euromaidan Press.

I den säger han bland annat detta centrala:

"There’s also just this basic problem that no one knows anything about Ukrainian history. Some of us have been working very hard on trying to solve these last few years. But if nobody knows anything about history, then it gets in the way of simple narratives like Ukraine has never existed or Ukrainian culture has always been part of Russian culture. These simple narratives are appealing because of their simplicity. History gets in the way of that. And so we need much more history than we actually have."

Förlagets presentation

1943 erkänner en svensk nazist för polisen att hans SS-förband utförde en massaker på judar i den lilla staden Husiatyn i nuvarande Ukraina. 80 år senare försöker författarna genomföra förundersökningen som aldrig blev av, tillsammans med den sista överlevaren.

Vi möter två judiska barn från Husiatyn som flyr från nazisterna. Dov Altschuler är pojken som gömmer sig i en bunker under jorden, och Sabina Badian försöker lära sig att bli en ukrainsk bondflicka för att klara sig. Det är två av de personer vars liv slås i spillror när den lilla staden ockuperas. De som har tur att överleva massakern får det allt värre. Till slut finns bara döden kvar. Vi får också följa förövarna från krigets mordplatser till efterkrigstidens bristfälliga rättsprocesser.

Boken bygger bland annat på vittnesmål som aldrig tidigare har presenterats samt ett omfattande researcharbete genomfört under många år, både i arkiv och på plats i Ukraina. Berättelsen slutar först vid Tysklands särskilda åklagarmyndighet i Ludwigsburg, som än idag utreder nazitidens brott.

 

Gästbloggare Ullmar Qvick om Georg Trakl och dikterna i svensk tolkning

 

ULLMAR QVICK OM GEORG TRAKL

Men stilla samlas över ängsmarkerna

röda moln, där en vredgad gud bor

och det spillda blodet, månkylan;

alla gator mynnar ut i svart förruttnelse.

Under nattens och stjärnornas gyllene grenverk

svajar systerns skugga genom den tigande lunden,

för att hälsa hjältarnas andar, de blödande huvudena;

och stilla i vassen ljuder höstens mörka flöjter.

 

Det finns många olyckliga diktare genom historien. En av de mest drabbade är österrikaren Georg Trakl (1887-1914). Han plågades av depressioner och ångest, utbildade sig olyckligtvis till farmaceut och blev drogberoende, med tillgång till narkotika. Då första världskriget bröt ut hamnade han efter slaget vid Grodek i södra Polen som sjukvårdare för ett hundratal svårt sårade soldater utan att ha medel att lindra deras plågor. Helt utom sig råkade Trakl i sammanbrott och hamnade på sjukhus, där han avled efter en överdos kokain.

Nu har förlaget Lejd gett ut en samlingsvolym på svenska med Trakls dikter, i urval och tolkning av Camilla Hammarström. Recensionerna och min tidigare läsning fick mig att köpa boken, som just kommit med posten.

Orkar man läsa en så olycklig människas dikter? Ja, trots mycket av undergångsstämning är det framför allt skönheten i Trakls poesi som dominerar. Kanske detta kan betyda mycket i vår tid då olycka och sorg ryckt allt närmare. Jag påminns än en gång om en okänd nordisk poet för tusen år sedan som yttrade: "Jag undfick smärtans gåva, därför blev jag skald."

Att vältra sig i elände och undergång är inte meningsfullt. Men att skåda det tragiska i ögonen kan ge oss en värdefull beredskap då vi vet att det enda säkra är osäkerheten. Så kan vi vinna styrka.

 

FÖRLAGETS PRESENTATION:

 

Georg Trakl (1887–1914) hör till de största tyskspråkiga diktarna. Med sin symboltyngda och färgmättade poesi kom han att bli en förgrundsgestalt inom expressionismen. Relationen mellan himmel och jord, de gudomliga och de döda är ett återkommande tema i dikterna. Här finns gestalter som främlingen, den föräldralösa, gossen, ängeln och systern. Dystra scenerier där förruttnelse och död är ständigt närvarande. Trakl lyckas förbinda det ljuvaste skira med det mest brutala. Vägen mellan liv och död öppen för kommunikation, de avlidna vill oss något. Så även de ofödda. För tolkning och urval står Camilla Hammarström. Magnus Halldin har skrivit en inledning.

Georg Trakl

Bävande under höstliga stjärnor

Dikter i urval och tolkning av Camilla Hammarström

 

Privat om sjukdomar och psykiatrin

Farfar Hans, kusin Lars Olof, jag och farmor Sandra, alla med efternamnet Nydahl, i Kämpinge 1964

 

Får man tala om det privata när de allmänna är som allra värst? Det kan man visst det göra, men det ter sig en smula ointressant.

I går måndag reste min kära livskamrat till engelska Lake District för vandringar med äldsta barnbarnet och hans sambo. Jag unnar dem allt det bästa där. Själv hade jag tackat nej. När kroppen inte orkar mer än det minimala och ryggen skriker efter vila, då varken ska eller bör man resa.

Det som väntar mig är en kur med radikal viktnedgång som syfte. Att berätta det är privat i överkant, men också sådant hör till bloggens realiteter.

En av de skottskadade från söndagens attentat på danska Amager kommer härifrån stan. Hon hade rest dit för att gå på konsert men träffades av en kula. Det är bedrövligt att psykiatrin inte tar mer handgripligt hand om en människa som skytten. Jag har själv funnits i psykiatrin sedan 1985, så jag vet vad jag talar om. Det finns individer som allmänheten både ska och kan skyddas från.

Det går inte att vara vänster, säger Slavoj Žižek. Och några ord om masskjutningen på köpcenter i närheten av Kastrup, Köpenhamn

Foto: Astrid Nydahl

Vad Socialdemokraterna faktiskt står för är fullständigt oklart. Det är i och för sig förståeligt. Det är svårt att stå utan ryggrad. Jenny Bengtsson i ETC.

 

Det är inte svårt att formulera fyndiga saker om den svenska – socialdemokratiska – regeringens svassande för Erdogan. Inte det minsta svårt.

 

Samtidigt – i en minst sagt osäker situation – kan man vara för ett svenskt NATO-medlemskap. Och då citerar jag detta:

 

Det minsta vi är skyldiga Ukraina är vårt fulla stöd. För att kunna ge det behöver vi ett starkare Nato. Det går inte ignorera en brutal verklighet. Det går inte att vara vänster och acceptera Putins imperialistiska ambition. Slavoj Žižek i ETC.

 

Det går inte att vara vänster. Det är hårda men alldeles riktiga ord han formulerar. Vänstern har visat en total impotens och okunskap inför den ryska imperialismen. Jag kunde säga att det inte går att förstå, men det vore fel. Det går att förstå! Vänstern hade en sjuttio år lång solidaritet med det sovjetiska systemet. Trots att Putin står för något annat - han är bara "sovjetisk" i territoriellt avseende - sitter känslan av samhörighet kvar. Den aspekten är obegriplig. I bästa fall bygger den på 100% okunskap.

*

Mördaren på Fields i Köpenhamn - tre döda och fyra allvarligt skadade - verkar vara en helt vardaglig galning, tidstypisk och missanpassad konsument. Söndagskvällens händelse med förödande resultat. Tillgång till vapnen i familjen. Gått på tung medicin - "känd inom psykiatrin" som det heter - och medlem av skytteklubb på Amager.

Skärmdump från Politiken.dk

Förbjud ordet optimism! Hör turkens dagliga rytande

Foto: Astrid Nydahl

 

Det finns sannerligen ingen anledning till optimism. I mina mörkaste stunder tänker jag på fado-drottningen Amália Rodrigues uttalande: "Ordet optimism borde förbjudas." Det låg helt konsekvent inom ramarna för den världsbild som är en historisk ingrediens i fado-kulturen.

Det är ljusa dagar och nätter. Ändå är mörkret kompakt. Insikten växer: vi kommer under många år framåt att få leva med den ryska imperialismens nycker och med Putin-maffians krigiska beslut. Att några matvaror stigit i pris är sannerligen lätt att leva med, till skillnad från de skenande el-priserna här nere i Skåne.

Det kompakta mörkret djupnar också av annat, som turkens rytanden mot oss, som den politiska syltryggens allt konkretare betydelse för överheten, som den kommande "val"-omgången där svenska folket erbjuds att rösta på åtta nära nog identiska politiska partier av socialliberalt slag, inklusive SD:s gäng som i anpassningsambitioner liknar de sju andra, men utanför riksdagen inte ens förmår leda en kommunal församling. Det djupnar också av mycket privata skäl, men de får vänta med ventileringen.

Skamlösheten. Den politiska lögnens poker-face

Foto: Astrid Nydahl

 

Skamlösheten? Att hålla god min i elakt spel. Hela den socialdemokratiska ledningen gör ju detta på heltid.

Statsministern låter sig citeras med rosenröda ord om svensk vapenindustri och dess höga kvalitet:

"Den här upprustningen är en stor möjlighet för svensk försvarsindustri. Vi har bra prylar. De är kostnadseffektiva också, säger hon vid en presskonferens efter EU-toppmötet." (Här)

Vi har bra prylar är alltså ramsan som svenska folket bör kunna utantill.

I de turkiska tortyrkamrarna krävs det också bra prylar. Hur långt är den svenska regeringen beredd att gå, för att sultanen ska släppa in oss i NATO? Är Turkiet en nation som ensam kan besluta i dessa frågor?

Den stora anstormningen från Ankara mot både Sverige och Finland tyder på en gigantisk och välorganiserad kampanj som syftar till att stärka islamofascismen grepp i Turkiet. Vilka grupper eller individer som drabbas vet vi redan. Kurderna ett sådant folk. Armenierna ett annat.

Skamlösheten borde fälla socialdemokraterna. Men så kommer inte att ske. Orsaken är lätt att beskriva: Putin-regimens vidriga krigsöverfall på Ukraina.

När jag ser dessa två bilder och känner vreden stiga i mig vet jag också varför politikerklassen vandrar vilse (The resort in Odessa's Serhiivka before and after the Russian missile strike):

Hämtat från Euromaidan Press

Turkarna tar sig ton. Nationellt självmordsavtal för Sverige

Vid Ivösjön i dag. Mobilfoto: A.N.

 

Att sitta vid Ivösjön i dag var ingen värmeupplevelse. Tvärtom. Första gången sommarkavajen kom på igen.

 

Ullmar Qvick skriver i mail till mig i dag:

”Sverige måste givetvis vända ryggen åt allt babbel från Turkiet. Det enda Erdogan behöver höra är att han ska studera svensk lag och rättsordning. Den hanterar vi inte som turkarna och den bestäms inte av dem. Läs och håll sedan käften, Erdogan.”

 

Det är väl alldeles uppenbart att Sveriges politiska ledning gått i fällan. Att ens skriva på ett sådant "samförstånds"- avtal är både nationellt och politiskt självmord. Klart turkarna tar sig ton och passar på. Till exempel kräver de nu lagändringar i Finland, vilket är häpnadsväckande, minst sagt. Läs här

 

Absoluta värden, krigsmaskinen och värmen

Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad. Ett av flera danska byggnadsverk i vår stad. Mobilfoto: T.N.

Finns det absoluta värden? Alldeles självklart! Medan kriget fortsätter våldta och mörda i Ukraina kan vi tala om ett sådant, absolut värde. När Putin-fascismen släppte loss det besinningslösa våldet var det inga problem att ta ställning. För de flesta. Men det finns nu, som alltid, en politisk riktning som vill "förstå" och "förklara". Inför ett absolut värde som fredlig samlevnad känner de sig obekväma.

Varje dag är en värmeplåga. Men det har varken med värderingar eller moral att göra.

Det har däremot de globalt avgörande problemen. Att vi ställt till det för planeten kan diskuteras i evighet. Men vi ställs varje dag inför fakta.

Kriget kan anta olika former. Ett försvarskrig ligger rimligen inom ramen för absoluta värden av positiv karaktär. Den som inte försvarar sig är de facto på samma sida som angriparen.

Den senaste bombningen av Odessa riktades enbart mot civila och kan sorteras in under den värdeskala som endast har ondskan och erövringen som "moral" och rättesnöre. Just därför är Ryssland ett hot mot oss alla, så länge Putin-maffian styr.

Bild från bombningen av Odessa

Löv till läkedom och badhytter i Åhus

Badhytter vid Åhusstranden. Mobilfoto: T.N.

 

Det är de små stunderna av frihet och lättja som möjliggör det tyngre.

Varje dag tar vi till havet, men på söndag blir det sista gången för en 11-dagarsperiod. Då är jag själv (men inte ensam) hemma i huset, utan möjlighet att ta bilen. Kusten får dröja den tiden. Möjligen tar jag bussen in till den stora parken och sätter mig på en bänk med fika vid Helge å.

Nu läser jag en intressant antologi om författaren Lars Andersson. Den får mig bland annat att minnas hans bok Löv till läkedom från 1986, som kom att betyda så mycket för mig.

Under torsdagen konfronterades jag med stadskärnan. Jag behövde göra ett apoteksärende. De två tjänstgörande var en ung albanska och hennes syriska elev. Vi samtalade länge och väl om såväl Balkans som Syriens problem. De lyste upp och deltog med iver i samtalet. När jag skulle gå sa de inte hejdå, de sa tack för det här, var rädd om dig. Och jag tänkte på hur många gånger jag engagerat mig i individfrågor bland dessa folk, som fått slåss på liv och död för själva existensen.