Vänskapens gångbroar

Foto: Astrid Nydahl

 

Skriv om stunderna

då vänskapens gångbroar

verkar hållfastare

än förtvivlan

Adam Zagajewski, ur Törst

i översättning av Anders Bodegård

Anteckningar inför det kommande valet

Foto: Astrid Nydahl

 

Man kan undra över mycket. Höstens kommande val ser redan ut att vara avgjort (inte uppgjort, jag är ingen konspirationsteoretiker). Siffrorna pekar åt samma håll varje gång det undersöks. Slutsatsen: ingenting kommer att förändras i den svenska riksdagen, mer än att MP äntligen försvinner därifrån. 

 

Orsakerna är flera: Sverige har ansökt om att få ingå i NATO, Putinfascismens våldtäkt på Ukraina pågår för fullt. Det vi människor efterfrågar mest av allt är trygghet och beskydd. Svenska folket verkar ha bestämt sig för att S bäst tillvaratar intressena (med eventuell släpvagn där C och V sitter efter valet). Det kan man ha olika åsikter om, men som talesättet lyder: man vet vad man har, men inte vad man får.

Krossade illusioner är livsfarliga och den monumentala besvikelsen kan snabbt vändas i något mindre hälsosamt. Folkhemsillusionen är en sådan. Men oavsett NATO-anslutning kommer vinterns elpriser att vara skyhöga, matpriserna kommer att stiga mer radikalt liksom bensinpriserna. Slipper vi Putins ”återtagande” av mark kan vi däremot slippa också bomber och beskjutning. Ingen vet hur framtidsplanerna ser ut, men de flesta kan nog instämma i att de är dystra.

Allt luktar lögn och bedrägeri, så i det avseendet blir dock allt som tidigare.

 

Författaren Abraham B. Yehoshua är död

Skärmdump från Times of Israel

 

Ett dödsbud kom från Israel i dag: Abraham B. Yehoshua är död. Han blev 85 år gammal. I telegrammet kunde man läsa:

Eulogizing Yehoshua, President Isaac Herzog called him “one of Israel’s greatest authors in all generations, who gifted us his unforgettable works, which will continue to accompany us for generations.

“His works, which drew inspiration from our nation’s treasures, reflected us in an accurate, sharp, loving and sometimes painful mirror image. He aroused in us a mosaic of deep emotions,” Herzog added.

Samt detta:

Prof. Nitza Ben-Dov, herself an Israel Prize-winning scholar of literature, says that while his literary work shifted notably over the years, from surrealist stories to realist novels, he remained, above all, attuned to the society in which he lived. “He was very rooted to this place,” she said. “Practically a Canaanite.”

Several of his greatest works arguably came to define the era in which they were published. “Facing the Forests,” released in 1968, at the apex of the post-Six Day War euphoria, is to this day widely seen as the most arresting exploration of the Palestinian Nakba in Hebrew literature, signaling an awakening among his generation; and his first novel, “The Lover,” published in 1977, managed to herald the seismic shift in Israeli society with the rise of the Likud party to power and the decline of the Laborite and largely Ashkenazi left. (Yehoshua’s fiction was translated by Philip Simpson, Hillel Halkin, Nicholas de Lange, Stuart Schoffman, and others.)

Med anledning av dödsbudet får ni här min artikel om hans roman Den befriade bruden.

***

Abraham B. Yehoshua, född 1936 i Jerusalem men var sedan länge bosatt och verksam i kuststaden Haifa. Tidigare verk av honom på svenska som jag fäst mig vid är Sen skilsmässa (1984) och Herr Mani tio år senare (båda översatta från hebreiska av Viveka Heyman), två lysande prosaberättelser om livet i det moderna Israel och dess historiska skuggor och dagrar.

Caj Lundgren har gjort svenska av Hillel Halkins engelska version av det hebreiska originales Den befriade bruden och Marion Wajngot har granskat den. Med en man som Halkin i första ledet oroar jag mig inte för översättningen. Tvärtom är han ansedd som en av de riktigt stora översättarna från modern hebreiska.

Den befriade bruden skär rakt in i de moderna israelisk/palestinska samhällena. För låt det vara sagt med en gång: detta är en roman som inte blundar för att två folk gör anspråk på samma lilla bit land som haft mänsklighetens blickar på sig i evinnerliga tider, därför att den av de stora världsreligionerna betraktats som helig. Det har varit både judars och arabers (kristna eller muslimska) stora olycka, och det är den som lyser igenom varje ord och varje handling i Yehoshuas nya roman. Därmed inte sagt att detta är en politisk roman i ytlig mening, tvärtom är den djupt övertygande i sin framställning av mänskliga tillkortakommanden och de vardagsliv människor i den lever.

Yehoshuas romangestalter är personligheter av kött och blod. I centrum står Jochanan Rivlin, professor vid Haifas universitet, hans hustru Hagia som är domare, deras son Ofer och hans förra fru Galia.

Men inte minst står det arabisk-israeliska samhället och dess släkter i centrum, när de i bokens magnifika inledning symboliskt bjuder professor Rivlin och hans kollegor till ett bröllop, där en av studenterna, arabiska Samaher ska gifta sig.

Den upptakten slår an tonen för hela berättelsen; den böljar fram som det galileiska landskapet själv, ömsom vackert och harmoniskt, ömsom fullt av faror och konflikter. Ofta är den komplicerad, men skildringen rymmer både humor och värme. Familjen Rivlin har mycket som döljer sig under sociala och privata konventioner och i romanen blottläggs både konflikter och kärleksfulla relationer på ett litterärt rikt och komplext sätt.

När jag läser den slår det mig, att de braskande löpsedlarna och de snabbt förbirusande inslagen i tv-nyheterna inte kommer i närheten av det som är den israelisk-arabiska människans verklighet. Man får gå till sådana som Yehoshua för att ens ana hur den ser ut, och vilka mönster det är som bestämmer hennes liv. Med Den befriade bruden tycker jag mig ha kommit närmare än på länge.

 

John Prines sista sång - "I Remember Everything"

Alright

I've been down this road before

I remember every tree

Every single blade of grass

Holds a special place for me

And I remember every town

And every hotel room

Every song I ever sang

On a guitar out of tune

I remember everything

Things I can't forget

The way you turned and smiled on me

On the night that we first met

And I remember every night

Your ocean eyes of blue

How I miss you in the morning light 

Like roses miss the dew

I've been down this road before 

Alone as I can be

Careful not to let my past 

Go sneaking up on me

Got no future in my happiness

Though regrets are very few

Sometimes a little tenderness

Was the best that I could do

I remember everything

Things I can't forget

Swimming pools of butterflies

That slipped right through the net

And I remember every night

Your ocean eyes of blue

How I miss you in the morning light 

Like roses miss the dew

How I miss you in the morning light 

Like roses miss the dew

"Vi får religionskrig och fruktansvärda raskrig"

Foto: Astrid Nydahl

"... we will destroy ourselves, we will have religious wars, terrible racial wars. Malraux saw this coming with stunning clarity."
(ur A Long Saturday. Coversations, av George Steiner och Laure Adler.)

Just nu befinner jag mig i Steiner/Adlers bok. Den är, trots sitt ringa omfång, så intressant och lärorik att jag läser om hela kapitel. Det kapitel jag läste om ute på Korsholmen under söndagen heter To Be a Guest on Earth: Reflections on Judaism. Detta, att vara en gäst hämtar han delvis från Heidegger, som skrev att vi alla är gäster i livet.

Citatet jag inleder med, där Steiner säger att konsekvenserna blir dessa - religiösa krig och raskrig - utgår ifrån att "vi" inte lär oss att vara gäster i andra människors kulturer. Många européer har den hårda vägen fått erfara vad det innebär, när det de trodde var gäster visar sig vara erövrare. Hur den dumheten fick grepp om oss ska jag inte fördjupa mig i. 

Men jag tar tillfället i akt att påpeka att Steiner själv helt avfärdar rasbegreppet. "Jag begriper mig inte på det", skriver han. I det är jag enig, det finns en människoras och den innehåller många variationer, bland annat hudfärd, kroppsform, språk och seder. Det som skiljer oss åt är slumpvisa skillnader bestämda av plats, klimat, ekonomi, traditioner och kultur (eller i vissa fall brist på kultur). Ska utreda detta inom kort i min recension av Den övre luftens gudar av Charles King. Boken har underrubriken Hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön

Men jag är också enig i Steiners farhåga, att det blir raskrigen som slutligen raserar allt. Av den enkla anledningen att lata människor låter sitt tänkande styras av sådana idéer. Det är människor som hellre ser ras än kultur, som hellre ser hudfärg än civilisatoriska/kulturella omständigheter, människor som avstår från att studera och bilda sig på egen hand, för att leva kvar i urgamla och farliga föreställningar om världen och människan. 

Åskan mullrar. Vem står på tur i kriget?

Foto: Astrid Nydahl

När åskan mullrar över bygden sänker sig ett försonande mörker.

Men tankarna flyr snabbt till Ukraina. Varje blixt som lyser genom fönstren här hemma blir en liten påminnelse om det fruktansvärda kriget. Det går inte att rationalisera. När jag läser statistik - hur många granater här eller där, hur många stridsvagnar - blir jag mest trött. Det är en helt annan sak med siffrorna på antalet döda soldater. De är chockerande många nu, varje dag. 

En före detta rysk minister uttalar sig med ett tungt allvar om det som pågår. Michail Kasianov var Vladimir Putins första premiärminister. Hans framtidsbild är minst sagt skrämmande:

"Om Ukraina faller så står baltstaterna på tur" säger han.

Alexander Hemon: Love and Obstacles

 

Aleksandar Hemon, född i Sarajevo, bosatt i USA och en författare som skriver på engelska, har jag många gånger skrivit om.

Jag har tidigare skrivit om de böcker som finns utgivna till svenska, bland annat om hans stora roman Lazarusprojektet, här.

Boken heter Love and Obstacles, vilket också är titeln på en av de dikter Hemon skrev som ung i Sarajevo. Om den berättar han i den långa och dråpliga texten The Conductor, där han ser tillbaka på ungdomsåren i Bosniens huvudstad. Där flockas kretsen av missförstådda genier och ännu inte upptäckta diktare. I centrum står bland andra diktaren Muhamed D. – ”den största nu levande bosniske poeten”.

Hemon anser förstås att omdömet är felaktigt – det är han, och ingen annan, som är den store, ”a far better, more soulful poet”. Här berättar nu Hemon om sitt livsöde. Det är bekant för de flesta, men förtjänar att upprepas. Han befann sig på stipendium i USA när det bosniska kriget började. Han fick se sin stad förstöras, på tv. Men hans vän Dedo finns kvar i Sarajevo, och det blir också han som skriver dikten med stadens namn. ”So I struggled to make a living, while Dedo struggled to stay alive” skriver han.

Här blir det självbiografiska stoffet mycket tydligt. Boken sorteras under ”fiction”, ändå skulle jag säga att det är självbiografiska berättelser jag läser. Inte noveller, inte fiktion, utan livsberättelser. Den innehåller så mycket av livets sorger och glädjeämnen, och det som kanske gör starkast intryck på mig är de avsnitt där han skildrar sin egen väg in i det amerikanska samhället.

Riktigt rolig är texten om hur han går runt i Chicago och försöker sälja amerikanska tidskriftsprenumerationer. Det blir ett tröstlöst knackande på dörrar, fram till dess han träffar en gammal alkoholiserad präst som allra helst bara vill sitta och dricka whisky och berätta anekdoter ur det egna livet. Men Hemon lyckas sälja två prenumerationer till honom, och det gör allting så mycket lättare. Vid varje dörr efter det börjar han med att berätta om vilka tidskrifter präster prenumererat på, och så öppnar sig också möjligheten att nya presumtiva köpare står i dörröppningarna.

Aleksandar Hemons författarskap är stort, konstnärligt sett, och mänskligt sett. Han angår mig mer än de flesta, kanske just för att hans bakgrund knyter ihop 1990-talets folkmord med dagens situation, full av nya europeiska turbulenser och frågetecken inför framtiden, och ett nytt barbariskt krig i Ukraina, drivet och orkestrerat av Putin-fascismen. Serberna ville utplåna bosniakerna, Ryssland vill utplåna ukrainarna. Hemon är en viktig påminnelse om litteraturens roll i förintelsetider.

 

Hat mellan folk är som en gigantversion av det individuella hatet

Kafkas grav i Prag. Foto: Mikael Nydahl

 

Den 17 januari 1920 skriver Franz Kafka i sin dagbok:

"Somliga förnekar eländet genom att hänvisa till solen, han förnekar solen genom att hänvisa till eländet."

 

En god vän uppmärksammade mig tidigare på vad Kafka skrivit efter en pogrom riktad mot Prags judar 1920. Det brevet finns i en volym av Kafkas samlade verk som utges av förlaget Bakhåll i översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren, liksom dagbokscitatet ovan. 

Nå, när Kafka skriver en rad som den ovan i sin dagbok ser jag att också det som var mycket privat bör läsas av oss efterlevande. Kan man balansera förnekelserna av eländet respektive solen? Det måste i så fall vara den balans som är svårast att uppnå. Just nu, så brukar vi säga... just nu är situationen svår. Men det är en illusion att tala om att den är svår just nu. Människans liv på jorden har alltid varit svårt. Det beror ju på människan själv. Hennes behov av hatobjekt har under många hundra år lett till pogromer riktade mot judarna. Som på medeltiden, så också nu. 

 

Man får utgå ifrån att det ryska hatet mot Ukraina och dess folk bygger på samma stinkande grund. Hat mellan folk är som en gigantversion av det individuella hatet. Men hatet är bara det som syns, vad som i själva verket är Putins avsikt framgår allt tydligare:

"Den ryske presidenten jämförde sitt agerande i Ukraina med Peter den stores krigföring mot Sverige i Östersjöområdet under Det stora nordiska kriget (1700–1721).

Det kriget inleddes med ett ryskt bakslag mot den svenska armén i Narva.

Men det slutade med att Ryssland ersatte Sverige som den dominerande stormakten i norra Europa.

Det var under detta krig som tsar Peter grundlade det ryska imperiet och dessutom byggde en ny huvudstad, Sankt Petersburg, på territorium som då tillhörde Sverige. Men det hade enligt Putin ingen betydelse:

–     När Peter I grundlade den nya huvudstaden var det inget land i Europa som erkände det territoriet som ryskt. De betraktade det som en del av Sverige. Men sedan urminnes tid levde slaviska människor där, vid sidan av de finsk-ugriska, sade Putin, och han tillade:

–     Vad gjorde han? Det har sagts att han krigade mot Sverige för att erövra mark, men han erövrade inget, han tog tillbaka. Han tog tillbaka och befäste. Nu är det vårt ansvar att ta tillbaka land och befästa det.

Eller som Putin sade i sitt anförande:

–     Det är märkligt, nästan ingenting har förändrats.

Det är ett språkbruk som måste betraktas som hotfullt av Rysslands grannländer, särskilt de som under långa perioder ingick i det ryska och senare sovjetiska imperiet. Estland, Lettland, Litauen, Polen och Finland.

Det är förmodligen inte heller av en slump som ett lagförslag samma dag lades fram i den ryska statsduman; att Litauens självständighet, erkänd av Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov den 6 september 1991, ska betraktas som olaglig." (Michael Winiarsky i DN 6 juni)

I Charkiv kan man snappa upp följande (ur söndagens DN):

 

– Inte ens i mina värsta mardrömmar skulle jag ha kunnat tänka mig att ryssarna anfaller oss. Att de skulle göra så här! De var ju våra bröder.

 

och:

Charkiv är Ukrainas näst största stad, med 1,4 miljoner invånare före kriget. Ryska gränsen ligger 30 kilometer bort. Majoriteten av invånarna har ryska som sitt modersmål, i likhet med Nikolaj Rjabynin och Olga Rjabynina, och en mycket stor del är av blandad härkomst. Nikolaj Rjabynin är ett typiskt exempel; hans pappa flyttade hit från ryska Belgorod på 1950-talet för att arbeta i en traktorfabrik.

– Pappa var ryss. Mamma ukrainska. Jag förstår ukrainska utan problem, men jag har alltid talat ryska. Över halva befolkningen i Charkiv har sina rötter på ryska sidan – Kursk, Voronezj, Belgorod... men nu är ryssarna inte längre våra bröder. Inte på hundra år, säger Nikolaj Rjabynin.

 

 

 

 

Invasiva arter? Skarven och människan

Skarv i Åhus. Foto: Astrid Nydahl

 

Skarv, Phalacrocora´cidae. Skarven är en sjöfågel som tillhör släktet pelikanfåglar. Det finns flera olika sorters skarvar, bland annat storskarv, dvärgskarv och toppskarv. Skarven har länge varit ett hatobjekt bland svenska fiskare. Antalet skarvar har ökat kraftigt under senare tid och har tack vare det nästan blivit som en ny art. 

Det sägs att skarven är en invasiv art. Inte alla håller med:

"Skarven är inte en invasiv art och har varit en del av den europeiska faunan i tusentals år. Däremot är skarven en flyttfågel som från och med vårmånaderna etablerar kolonier och häckar innan det är dags för flytten till sydligare breddgrader under sensommar och höst" 
(Claes Kyrk, ornitolog och verksam i Stockholms ornitologiska förening). 

Då tar vi nästa fråga. Är människan en invasiv art? Man skulle kunna säga att människans bygge av den civilisation som är samtida med de fossila bränslena, innebar att hon också började hota allt annat liv på jorden. Nej, jag vet att ni inte håller med mig, men det är inte en åsikt utan ett väletablerat faktum. Det som kallas massutrotandet av arter på jorden pågår för fullt. Ingen tror väl på allvar att vi kan fortsätta vår privatbilism, med husbilssomrarna som groteska uttryck, våra elslukande, maskinella hem och vår patologiska konsumtion, med enbart solcellspaneler och vindkraftverk? En grundläggande förändring som inte hotar livets själva förutsättningar kräver förstås något helt annat. Att utvinnandet av fossila bränslen låtit människan härja fritt, innebär inte att andra energislag medger en fortsättning och mer av samma sak. Tvärtom. 

Vi gör vad vi kan för att titta åt ett annat håll.

Skarven får kanske just därför fungera som symbol, eftersom massmänniskan alltid svär sig fri. Dagens tidiga besök i Åhus blev en alltför tydlig illustration av det. Husbilsmänniskan rullar runt för att exploatera nya platser, också där förstås. Skarven vankade där, alldeles ensam (kanske skadad?) som om den förlorat sin flock.  

Samma skarv vid gräsplätten. Foto: Astrid Nydahl

Vad tjänar allt till?

Selly Oak, Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

 

Ingenting blev bättre av försöket. Tvärtom. De senaste årens händelser har förstärkt mitt mörker. Ingenting blir som man avser, man missförstås, man säger fel saker... allt det har jag fått slängt över mig i efterhand. Vad tjänar allt till? Fåfängt är det och tankarna blir smutsade av det som ryktas, sägs, avses eller antyds. 

Är detta något att prata om? Naturligtvis inte. Jag gör det endast preliminärt, så får vi se senare. Om inte annat bidrar det till att jag är bättre förberedd nästa gång. Att säga nej är ofta klokare än ett förfluget ja. Diskutera krig och fascism med halvanalfabeter är meningslöst.

Cioran skriver i Utopins mekanism, i Historia och utopi (Symposion 1992, översättning av Jon Milos): 

"Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sig i ett samhälle för att bättre kunna plåga varandra."

 

Jag är varken djur eller människa. Jag icke-är

Foto: Astrid Nydahl

 

Brutalt medveten om att det alltid står nya dagar och bultar på dörren går jag till sängs vid midnatt, glömsk och rusig, tänker att natten blir rofylld och lång utan att jag ens behöver skänka dagsljuset en tanke. 

Där under lakanet med huvudet mot en mjuk och len huvudkudde finns en form av urstadium. Jag är varken djur eller människa. Jag icke-är. Det finns absolut inte en enda anledning att tänka på motsatsen. Skulle jag ha gjort det hade jag fått vaka i sommarljuset, höra tidningsbäraren bromsa in bredvid grannen och efter det kanske fått en stunds vila före havsturen.

Dagen bjuder in. Jag är inte bjuden personligen och trots att jag förstår att den egentligen riktar sig till alla och envar låtsas jag som om jag inte hört eller sett. Östersjö-kusten väntar. 

 

I mitt levda liv är jag mer författare än en som lever

Foto: Astrid Nydahl

”Det levda livet är också läsningen, förståelsen av tingen. Jag är mer författare än en levande person, än en som är i livet. I mitt levda liv är jag mer författare än en som lever. Det är så jag ser på mig själv. Att läsa är också att skriva.” (Marguerite Duras, ur Le Monde extérieur – Outside 2, 1993). 

 

Duras går hela vägen ut. Hon kompromissar inte med det erfarna. För henne står det klart att skrift och liv inte alltid hänger ihop, utan att skriften är mer verklig än själva livet. Skrivandet inrymmer allt det som kallas liv. På samma sätt förhåller det sig med läsandet; i det ryms hela spektrat av liv, i olika gestalter och tider.

 

”Att ta tillbaka” tycks vara formeln. Då pågår det således inte ett krig

Foto: Astrid Nydahl

På sin 84-årsdag, den 26 februari 2022, gav den ryske författaren Aleksandr Prochanov en live-intervju från cockpiten på ett stridsflygplan som flög över Ukraina. Under honom höll hans dröm om att återupprätta det sovjetiska imperiet på att ta form med våld: ”Jag flyger över den svarta ukrainska jorden som de ryska stridsvagnarna korsar medan de reparerar den fruktansvärda skada som begicks mot den ryska historien 1991. (…) I dag gifter vi oss på nytt med Ukraina”, (ur artikel av Juliette Faure).

 

Aleksandr Prochanov är en av de mest framträdande ”nationalpatrioterna”, uppger Faure och tillägger, att denna idéströmning bildades direkt efter att perestrojkan infördes (1985–1991) i opposition mot de ”västtillvända” (zapadniki) och ”liberaldemokraterna”.

 

Om detta finns mycket att säga, men jag visar det för att ge en liten antydan om vad slags politiska strömningar Putin länge lutat sig mot, och hur de värsta mörkermän ser ut, som aktivt understödjer kriget.

 

Putin talade sockrat om 350-årsminnet av Peter den Stores födelse i torsdags. Han sa bland annat:

” – Det är uppenbart att vi måste försvara oss själva och slåss. Nu har vi besökt en utställning ägnad åt den 350:e årsdagen av Peter den Stores födelse. Nästan ingenting har ändrats (sedan dess), sade Putin enligt ryska nyhetsbyrån Interfax.

– Peter den Store stred i det Stora nordiska kriget i 21 år (1700–1721). Det verkar som om han bekämpade Sverige, och delade upp någonting. . . Men han delade inte upp utan tog tillbaka. Ja. Det är vad han gjorde.

– När Peter den Store började grunda den nya norra huvudstaden var det inget europeiskt land som erkände territoriet som ryskt. Alla ansåg att det var Sverige. Men slaver hade levt där i århundraden tillsammans med finsk-ugriska folk.”

Om vi bortser ifrån att Putin gärna vill se sig som jämbördig med Peter den Store, så finns det också ett budskap riktat till Sverige. Ryssland ”tar tillbaka” territorium. Det är alltså det som pågår i Ukraina, aktivt sedan 2014 och med ett blodigt angreppskrig sedan februari i år.

Kan man tänka sig att Putin-maffian redan har framtida planer klara? Vad av Skandinavien, Baltikum och andra nationer kan de röra sig om?

”Att ta tillbaka” tycks vara formeln. Då pågår det således inte ett krig.

Det grundfalska i Putins världsbild förtrollar imperiet. Man behöver inte vara extremist som Aleksandr Prochanov för att verka i det klimatet. Det räcker att man bekänner sig till det storryska rike som Putin kallar Novorossyia (Nya Ryssland)

 

 

Utbildningen är fullbordad, yrkeslivet finns runt hörnet

Foto: Astrid Nydahl

 

Det är ju inte vilken fredag som helst. Också i vår närmaste krets får man mössa, champagne, blommor och presenter. Utbildningen är fullbordad, yrkeslivet finns runt hörnet.

Stor fest blir det från och med i eftermiddag. Jag avstår. För många människor, för mycket av allt.

Vid havet i förmiddags fick vi sitta själva. Bara truten vakade över oss, förmodligen besviken över uteblivet bröd.

Jag önskar alla läsare en så god helg som möjligt, trots Putin-fascismen och den ryska krigsmaktens förstörelse av grannlandet. De verkliga problemen får aldrig förtigas, ändå kan man unna sig livets goda. Det gör jag denna helg, när jag avstår den stora festen och har en mycket liten för mig själv.