NYDAHLS OCCIDENT

onsdag 18 maj 2022

Jag är fruktansvärt arg varje dag

Foto: Astrid Nydahl

”Jag kan välja mellan att vara arg och upprörd. Jag föredrar att vara arg, det är en aktiv attityd, att vara upprörd är en passiv, då blir man ett offer och börjar känna sig som ett sådant. Om man är ett offer klarar man inte att vara aktiv.”

Andrej Kurkov, ukrainsk författare

Jag förstår vad han menar. Jag är fruktansvärt arg varje dag. Arg på den omvärld som låter Ryssland misshandla, tortera, skjuta, bomba och förstöra ukrainarna och deras land.

Jag vet att min vrede inte påverkar någon eller något. Min vrede gör ont i magen och stör nattsömnen. Är inte det ett litet pris när fascismen nu härjar i Europa? De som drabbas av de konkreta krigshandlingarna utstår ofattbara övergrepp, de dödas. På håll sitter jag på min kammare. Jag säger ja till NATO av ett enda skäl: mot den ryska fascismen och imperialismen måste vi ha allierade. Inte i vackra ord utan i militärt förberedda allierade.

Ett enat folk kan inte besegras

Botaniska trädgården i Lund i måndags. Foto: Astrid Nydahl

Efter militärkuppen i Chile 1973 började ett slagord spridas också i Sverige: El Pueblo Unido Jamás Será Vencido!. Här hette det i demonstrationer: Ett enat folk kan inte besegras.

Nog kan vi säga att den tidens motstånd gav resultat, även om det dröjde. Därför kan vi med fog säga att detsamma gäller i Ukraina.

Nu visar det sig varje dag att det enade ukrainska folket bjuder Putin-fascismen sådant motstånd att de lider nederlag gång på gång. I Svenska Dagbladet i dag läser jag:

Det blir alltmer tydligt att kriget håller på att vända till Ukrainas fördel. Det säger överstelöjtnant Joakim Paasikivi till Sveriges Radios P1 Morgon.
– Det strategiska initiativet tror jag har gått över till ukrainarna. Det betyder att de på sikt har en tillväxt. De kan mobilisera, och de kan få västmateriel som de kan använda, medan den ryska invasionsstyrkan, raljant sagt, är en engångsarmé där man har satt in det man har, säger han.

Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur

Foto: Astrid Nydahl

"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp - det är inte blott och bart ett brott mot 'tryckfriheten', det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten - och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden."

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

"Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (...) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (...) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att "jag har post med mig från Moskva". Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (...) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet "Gulagarkipelagen" och gjorde det känt. Han skrev bl a att "där blev det mitt öde att överleva medan andra - kanske med större begåvning och styrka än jag - gick under".

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Putins fascistiska maffia för angreppskrig i Ukraina. Tystnaden breder ut sig i Ryssland. Massorna tiger medan deras söner och män slaktar ukrainare och sedan själva slaktas. I denna situation ställer jag frågorna: Vilken litteratur skrivs? Vilken kommer att skrivas?

Solsjenitsyn säger bland annat att "landsmän upphör att förstå landsmän". Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred där angreppskriget är en av flera faktorer.

Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter.

En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur, texter som är hala och anpassliga. I skuggan av det pågående kriget ställs vi alla inför avgörande val.

tisdag 17 maj 2022

Bombad och nerbränd unik genbank

Yuriev Institute of Plant Industry före förstörelsen

Rapport i The Insider i dag:

As a result of the shelling of Kharkiv by the Russian army Ukraine's only Plant Genetic Resources Bank, one of the largest in the world, was destroyed, reported doctor of agricultural sciences Serhiy Avramenko, leading researcher at the Yuriev Institute of Plant Industry of the National Academy of Sciences of Ukraine. According to him, the Ukrainian military were never present in the institute building, it was a scientific institution that was targeted.

More than 160,000 varieties and hybrids of crops from all over the world were stored in the bank.
«Everything turned to ashes - tens of thousands of samples of seed material! Including varieties that are hundreds of years old, ancient, which can no longer be restored. Everything burnt out,» the scientist said.

Tack till bloggens läsare och ekonomiska hjälpare

Foto: Astrid Nydahl

För en tid sedan berättade jag här i bloggen om betydelsen av riktiga vänner. Jag nämnde både Ervin och Per. Och Anne-Marie förstås, hon som lämnade oss.

Idag vill jag sända en rad av tacksamhet till de läsare som ekonomiskt bidragit till verksamheten. Först vill jag nämna Anders W. i Finland som med sin donation fick mig på fötterna. Och så vill jag nämna generösa Eva B i Stockholm, Karin L i de småländska skogarna, Daniela, Lennart R i Helsingborg, Antti i Norge, Marika C, Hideo M i Stockholm. Har jag glömt någon som ekonomiskt bidragit så påminn mig gärna.

Under bloggens två årtionden långa existens har fler människor bidragit ekonomiskt. I dag nämner jag de människor som gjort det nutid.

Jag vill också tacka alla de läsare som köpt mina böcker. Det har också bidragit till att jag uthärdat, också när det sett som mörkast ut.

Sist men inte minst vill jag tacka alla de läsare som stannat kvar hos min blogg trots det vidriga kriget. Efter Putin-regimens anfall på Ukraina försvann mellan en tredjedel och hälften av alla mina läsare. Vad det beror på står skrivet i stjärnorna.

”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här."

Foto Landöns hamn: Astrid Nydahl

När jag återvänder till det jag skrev om Stefan Zweig (Världen av igår. En europés minnen. (Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011) ser jag hur jag resonerade:

Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen, och tänker ändå högt med orden ”Det behöver ju inte betyda krig” som han säger till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.

Begreppet "förkrigstid" har jag använt otaliga gånger, i många år, både i mitt författarskap och här i bloggen. Det är nu meningslöst. Det är det därför att vi lever i en konkret krigstid. Det Zweig kallar "världen av igår", är plötsligt inte heller nu verklighet. Vi lever i världen av i dag. Världen av i dag är en värld av grymmast tänkbara angreppskrig. De skyldiga kan ges namn som Putin och Lavrov, men i själva verket är hela den ryska makten och "eliten" skyldig. Att det ryska folket i så hög utsträckning instämmer kan jag bara förklara med en effektiv, monolitisk mediapropaganda, i press, radio och tv.

Världen av i dag är en skitig värld som jag helst hade velat slippa leva i.

måndag 16 maj 2022

Att frukta och förakta Ryssland - är det en mental störning, en fobi rentav?

Foto: Astrid Nydahl

Att bläddra i press och bloggar är lika förvirrande som klargörande. Ämnena är självklara: Putin-regimens fascistiska överfall på Ukraina, Sveriges och Finlands NATO-ansökningar och... ja, vad?

Veckan började förstås med de två i särklass viktigaste ämnena. Att enskilda politiker och politiska partier ändrar ståndpunkt när den säkerhetspolitiska situationen radikalt har förändrats är för mig en självklarhet.

Vänsterpartiet blir förstås berömda i regimpressen i Ryssland. Nooshi Dadgostars hela familj fick handfast hjälp av Sverige för att leva ett bättre liv sedan de flytt mullornas Iran (själv är hon född i Ängelholm, då hennes föräldrar bodde på ett asylboende i skånska Perstorp). När Sverige ber andra nationer om hjälp i en synnerligen farlig tid, blir det kalla handen från hennes del. Vänsterhyckleriet är motbjudande.

Inför det hot Ryssland utgör för oss alla - inklusive Baltikum och Skandinavien - vore det med en dåres envishet man höll fast vid det så kallade "oberoendet". Att instämma i NATO-anslutning ses av dessa människor som en blandning av "russofobi" och "ren dumhet".

Under alla år jag skrivit om islamismens våld och övergrepp har jag kallats för "islamofob". Men politiska ståndpunkter är inte sjukdomar - de är alltså inte fobier, utan i den verkliga världen förankrade ståndpunkter. Att människor föraktar och fruktar Ryssland i dag är ingen fobi. Det är en självklar reaktion på den fascism som utgår från Kreml, föröder Ryssland och pulveriserar hela Ukraina. Att detta Ryssland isolerats är den enda rimliga åtgärden i en omvärld som vägrar lyda Putin-maffian.

Korkade och obildbara poliser i ett obildat land

Boklöv vid Bosarpasjön. Foto: Astrid Nydahl

Bildningsnivån i vårt arma land är ett ämne jag återkommande skrivit om. Den förekommer i samhällets alla segment och är lika förödande i politikerklassen som i folkdjupen.

Låg bildningsnivå gör varje samhälle sårbart. På ren svenska man kan säga att korkade människor är mer lättlurade än människor som i alla fall ansträngt sig att skaffa den kunskap som grundskolan numera varken kan eller vill förmedla.

Jag läser en skrämmande text om Johan Siverland, polisinspektör och lärare på polisutbildningen vid Södertörns högskola, som berättar om den låga begåvning som märks bland blivande poliser.

Han skriver att det ska finnas studenter som är klart olämpliga för yrket, och ”som ertappats med att fuska, som måste äta psykofarmaka för att klara vardagen och som visar upp sina egna körkort och frågar hur man vet vilka siffror som är personnumret”.

Siverland skriver att rådande antagningskrav kan leda till att vi får poliser som saknar de kunskaper som krävs, som kan komma att fabricera bevis och som har ”så låg begåvningsnivå att de inte skulle få göra värnplikten”.

Orsaken? Ingen skulle säga det rent ut. Det är förmodligen straffbart.

"Vi måste ta plats bland västvärldens fria, demokratiska nationer" skriver Jens Liljestrand

Landön söndag, foto: Astrid Nydahl

Jens Liljestrand i Expressen:

Eftergiftspolitiken under andra världskriget var och är en skam, baltutlämningen ett trauma, Raoul Wallenbergs öde ett nationellt sår. Rösterna som velat ansluta oss till västmakterna har alltid funnits där – redan Vilhelm Moberg skällde på ”neutralitetsidioterna”, redan Eyvind Johnson kritiserade tredjeståndpunktarna. Kanske var allianslösheten nödvändig, kanske har den rentav låtit Sverige tala självständigt för antiimperialism och nedrustning med ett patos vi annars hade saknat.

Men på grund av Vladimir Putins vidriga krig är den epoken nu över och vi måste, en gång för alla, ta plats bland västvärldens fria, demokratiska nationer. Över det kan jag inte känna annat än lättnad och stolthet.

Vegeterande eller närvarande?

Foto Landön: Astrid Nydahl

Att finnas till kan betyda olika saker. När jag nu på morgonen tog en promenad utmed byvägen blev jag påmind om smärtan i ryggen. Glömde ta käppen med mig. Finnas till kan betyda att vegetera, och det kan betyda att vara närvarande i ord och tanke.

Denna bilfria måndag ska jag, med käppens hjälp, försöka vara mer än vegeterande.

Fågelsången utanför mitt öppna fönster är intensiv. Krigets mördande ljud hörs inte här, men jag vet att de pågår hela tiden.

Hela förra veckan pågick det en större militärövning med många länder medverkande. Vi mötte de militära fordonen varje dag. Nu har de ljuden också tystnat.

Trasigheten mitt i vårljuset

Foto 15 maj: Astrid Nydahl

Vi satt i går eftermiddag på Landöns hamn. Ungdomar kom och gick med sina fiskespön, solen slungade sitt varma ljus över oss.

När jag fick bilderna av Astrid var det närmast chockerande att se mig själv i profil. Så trasig jag blivit av det gångna halvårets sjukdomar. Så nertryckt och så uppgiven av det pågående angreppskriget och den ryska fascismens måttlösa massmord och totala förstörelse av Ukraina.

Kan något hjälpa mig upp? Jag ser en enda sådan chans. När 70-årsdagen infaller kommer vi att ta oss iväg, oklart vart. Jag själv ska gratulera min äldste son och hans pojke som fyller sex år.

''The rest is silence'' säger Hamlet. Jag skulle också vilja uttrycka det så.

Annons för bokkväll i Stockholm. Kaj Schueler och Peter Handberg i samtal. Klezmer med Dejversiti

söndag 15 maj 2022

Ryska söndagsbombningar (från The Guardian)

Here are some of the key images emerging from Ukraine today, day 81 of the Russian invasion.

Kyiv

Kharkiv

Vilkhivka

In this village of about 2,000 inhabitants, near the eastern city of Kharkiv, dozens of houses were gutted by shells, explosions or fires. Debris – including bullet casings, and remains of ammunition - litters the streets, AFP reports.

Karl Erik Welin (1934-1992) fotograferad av Lennart Romberg

Det är söndag. Veckans enda dag för musik. Jag fick den unika chansen att visa en bildserie tagen av Lennart Romberg av kompositören och musikern Karl Erik Wallin, på Mallorca. Där levde och dog han. Bilderna är oerhört vackra och får tala för sig själv

Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg

"Ett tidvis ohälsosamt alkoholbruk bidrog också fram till hans död på Mallorca 1992 till återkommande disharmonier.

– Jag fick veta av en journalist att han var död. Dödsattesten visade på hjärnblödning. Strax innan hade Monica Zetterlund hälsat på honom därnere."

"– Jag ser honom på Mallorca när han summerar sitt liv. Hade han fått leva en gång till så tror jag inte han skulle ha blivit musiker.

– Samtidigt drömde han ända till slutet om att det bästa i musiken skulle kunna hjälpa till att skapa en bättre värld."

(Brodern Georg Welin i Sydsvenskan)

Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg