Vårens skönhet och krigets quislingar

Foto: Astrid Nydahl

 

Denna overkligt vackra dag satt vi länge vid vattnet. Fåglarna sjöng, passerande människor samtalade i ljus ton. Kaffet smakade gott, det blev påtår. Vi själva talade om Hasse Alfredsson och Tage Danielsson och saknaden. Deras humor hade alltid en allvarlig klangbotten. 

Men så...

Kriget, det förbannade kriget!

Att Putins fascistiska angreppskrig på Ukraina får fortgå gör att nästan allt vackert drunknar i de dagliga påminnelserna. Jag följer fortfarande BBC och jag läser de tre sidorna Cornucopia, Euromaidanpress och Meduza. Skulle våga påstå att jag är mycket väl informerad och uppdaterad. Men vad gör det för skillnad?

Patrik Oksanen har en ledare i Svenskan där han berättar om de svenska quislingarna som de senaste åren fjäskat för Putins Ryssland. Där finns KG Hammar, där finns Åsa Linderborg, Anne Ramberg, Ulf Bjereld, Jimmie Åkesson, Chang Frick, Anders Borg och andra. Jag hade kunnat lägga många till listan, men bara att skriva deras namn bär emot. Då hade jag också berättat om att de varit mycket ivriga att frekvent publicera videor från RT, denna statliga, ryska desinformations-kanal. Det är något jag aldrig gjort, och inte ens hade kunnat tänka mig. Mot den dåraktiga svenska politiken har jag helst argumenterat själv, inte med någon stormakts mediapropaganda.

Edward Lucas i Mail on Sunday: 

”De kostymklädda förrädarna borde donera varje öre som man tjänat på den ryska elitens 30-åriga plundringståg till ukrainska humanitära och militära insamlingar. Ukrainarna, militärt underlägsna, hungriga och ensamma slåss och dör för frihet – deras och vår”.

 

Ingen uppståndelse att skåda. Påskdagen i krig

Skärmdump om den ukrainska fullträffen mot det ryska krigsfartyget

 

Påskdagen till trots blir det inte tal om någon uppståndelse för krigsherrarna ombord på flaggskeppet Moskva. Alla de drygt 500 ombord ska ha gått till botten med sitt fartyg. Det är en väl så god nyhet som bara kan applåderas. Varje angripande militär - oavsett vem han eller hon är - ska sändas i döden. Liksom deras Putin. Fascismen går inte att förhandla med. Churchill förstod det och avvisade alla förslag om förhandlingar med Hitler. 

"Ryssarna gjorde oss till djur"

Skärmdump

 

”Ryssarna tvingade oss att förvandlas till djur, djur som kämpar för att överleva, för att få tag på mat och vatten. Vi berövades all värdighet. Det var en hemsk känsla. Vi vill bara att den här skräcken ska ta slut.”

 

Maria, 42, från Mariupol, intervjuad i Aftonbladet i dag.

Det räcker att läsa hennes ord. Ryssland visar sitt grymmaste och mest primitiva ansikte. Putin är Hitler i vår tid. När ska han stoppas? När ska Europa ingripa?

Allt står skrivet på himlen men ingen tycks läskunnig.

En tönt som bränner böcker och en förortspöbel

Foto: Astrid Nydahl

Det finns en sedelärande liten vits om det vanskliga i att få fria människors motstridiga behov och intressen tillgodosedda: ”Slå mig,” sade masochisten. ”Näe, det tänker jag inte göra,” svarade sadisten. (ur krönika av Lena Andersson i Svenska Dagbladet)

Denna vits kom ytterst lägligt i dag. När de svenska förorterna brinner för att tönten Paludan bränner en grön bok, finns det anledning att fundera på just detta. Använder förortspöbeln bränningen som en ursäkt för att misshandla poliser, elda upp deras fordon och skapa total anarki, eller ser de tönten som själva urfienden?

Jag vill varken ha den gröna boken eller dess minaretförsedda bönehus i Sverige. Den svenska politikerklassen har alltid sett saken annorlunda, därför har den också sett till att vi hamnat i den här situationen. Det massiva inflödet av unga män från islams länder i Asien, Mellanöstern och Afrika har fungerat som en destabiliserande faktor i vårt land. Det lär inte bli bättre, det lär däremot bli mycket värre.

Det rasar ett fruktansvärt krig i Ukraina. Putinfascismen skördar tiotusentals människoliv. Vi behöver sannerligen inte det lågintensiva inbördeskriget i Sverige samtidigt. 

Principen är enkel: den som bränner böcker bränner snart också människor. De som blir upphetsade av eller uppmuntrar Paludan i hans skitiga hantering bidrar till den fördärvliga processen.

Péter Nádas: Illuminerade detaljer I. Minnesblad ur ett författarliv (Bonniers, översättning av Daniel Gustafsson)

Péter Nádas bok där den hör hemma.

 

Det börjar stilenligt: ”DEN ONSDAGEN NÄR JAG” – ofullbordat med versaler.

 

Stilenligt är det därför att Péter Nádas väldiga verk (totalt tvåtusen sidor, denna första översatta del är 572 sidor) kastar läsaren in i en berättelse som är till synes mer slumpartat impulsiv, än kronologisk i fullbordade avsnitt. Texten är inte kapitelindelad men har små hack när den bjuder på nytt stycke.

 

Jo, det tar ett tag att komma in i hans metod. Det frestar på utan att man för den skull kan förbanna Péter Nádas. Han har den fulla makten över sitt skapande och det är bara att följa med.

 

Onsdagen i den ofullbordade inledningen är Péter Nádas födelsedag, den 14 oktober 1942. Just den dagen pågick en av många massakrer. Nakna män, kvinnor och barn sköts och hamnade i en väldig massgrav. Nádas väjer inte för detaljerna. Han använder dem för att framställa judemördarnas smutsiga hantverk sådant det verkligen var, med hjärnsubstansen sprutande och människorna skrikande.

 

Nádas födelsedag är förstås navet för boken. Runt den kretsar familjens och släktens historia både bakåt och samtida. Han är lika hemtam i skildringen av sina barn- och ungdomsår, som i berättelserna kring den tidens Pilkorsare och senare den kommunistiska regimen i Budapest.

 

I ungdomen omges Nádas av den aktiva kommunismen som motståndsrörelse. Många är aktiva på det sättet, inte minst hans närmaste. De skildras som rörande, engagerade och lojala människor som tillämpar hela den kommunistiska rörelsens arsenal av hemligheter och celltänkande, som förstås kunde förklaras logiskt utifrån den rådande situationen.

 

I en enda, dräpande mening sammanfattar Nádas det: 

 

”Kommunismens utopi stod i kontrast till andra former av kärlek, och skapade för en utomstående ibland skrämmande känslor.”

 

För en författare är språket själva förutsättningen. Här får vi följa honom i berättelser kring språkets rent fysiska närvaro, som skrivna ord och talat språk. I barndomen försöken att avkoda ord, sära på delarna, analysera och förstå dem genom ljuden. Som i vuxenlivet, det medvetna stammandet när han ska tala inför publik, ”för att komma över den inre stamningen”. Här anar jag en nyckel till författarskapet och hanterandet av livet.

 

Péter Nádas har inte skrivit en självbiografi som börjar med hans egen födelse. Tvärtom är boken ett slags familje- och släkthistoria - minnesblad - kring vilken vi ser Europas 1900-talshistoria genom krigen, de totalitära systemen och den judiska identiteten. Ibland måste jag under läsningen hejda mig och förstå att en tortyrberättelse utspelar sig under de år Pilkorsarna har makten i Ungern (1944-45), en annan sådan berättelse utspelar sig istället under den kommunistiska eran (från krigsslutet fram till 1989). Det vore förmätet att ”kvalitativt” skilja dem åt, de har samma grundläggande syn på och metod mot verkliga och inbillade fiender.

 

Judehatet var centralt för Pilkorsarna. Men antisemitismen hade också fotfäste i den kommunistiska maktkretsen.

 

I Péter Nádas bok finns det ett gripande avsnitt om en kvinna vid namn Ilona Kojsza som förs bort, fängslas och torteras av sina kommunistiska ”kamrater”. Berättelsen utspelar sig på 1960-talet. Péter Nádas vandrar med henne och ställer frågor. Kojsza är då i 60-årsåldern. 

 

På en näsduk i cellen hade hon skrivit:

 

”Bästa kamrat Rákosi (partiledare 1948-1956, min anm.), vad vi utsätts för är fruktansvärt. Med slag och hot vill ni tvinga oss att avge graverande vittnesmål mot våra bästa partikamrater. De säger att vi var fascister, främmande agenter, och att vi bara kom tillbaka till Ungern för att inifrån förstöra Partiet”.

 

Drygt 800.000 medlemmar av kommunistpartiet drabbades av sådana metoder, många av dem avrättades.

 

Copyright/fotograf: Gáspár Stekovics

Dessa inslag i Péter Nádas bok är viktiga som en metod att hålla kvar de torterade och mördade i ett kollektivt minne. Hela hans bok kan sägas vara det. Att berätta om alla aspekter av arbetet här, är förstås omöjligt.

 

Illuminera betyder belysa. Det är detaljerna som är belysta i Péter Nádas bok. Därmed blir de tydligare och väl synliga. Det gäller allt det personliga och det gäller i lika hög grad allt det samhälleliga. I bägge avseendena är första delen av hans bok svindlande läsning av ett slag vi sällan ser.

Långfredagen, Putinfascismen. Ukraina hade rätt om det sjunkna flaggskeppet

Långfredagens betydelse är välbekant. Och betydelsefull för också den svenska kulturen. Även om de flesta svenskar struntar i allt utanför populärkulturens sfär och helst inte vill bli påminda kommer dagen varje år. Vill vi "fira" påsk eller vill vi låta den stämma till eftertanke? För mig är saken glasklar, särskilt som så många människor offras på Putin-fascismens maskinmilitära versioner av korset.

När vi bodde i Birmingham vårterminen 1998 - Astrid studerade vid ett college i staden - undertecknades Good Friday Agreement mellan Storbritannien och Irland/ Nordirland. Det skänkte stort hopp just då. Om det håller står skrivet i stjärnorna. De som skadat, förstört och dödat stod sida vid sida.

Motbilden från det avtalet håller jag mig med i dag, men jag sörjer samtidigt alla som plågas och mördas av de ryska massmördarna, liksom allt som lagts i grus och aska i landet. 

 

***

Cornucopia skriver i dag:

Som Ukraina rapporterade från början – och det mesta Ukraina rapporterar visar sig stämma, medan det mesta Kreml rapporterar visar sig vara lögner – så sänktes alltså Svarta Havsflottans flaggskepp RFS Moskva av ukrainska sjömålsrobotar. Samtidigt rapporterades det om hur övriga fartyg ur Svarta Havsflottan tämligen omgående flydde bort från de fortfarande fria delarna av Ukraina, vilket är ett kvitto på att man nu är livrädda för Ukrainas kustartilleriförmåga i form av tung kustrobot Neptun.

Detta omintetgör rimligtvis alla planer på att genomföra en landstigning mot Odesa, vilket oavsett förutsätter att man även kan nå staden landvägen. Vilket stoppades vid Mykolajiv, från vilket Ukraina gått till motoffensiv och nu är framme vid Cherson.

 

Kriget rasar. Putin-fascismen och Hitler-nazismen

 

Handbergs bok

Kriget rasar. Många verkar tagna på sängen. Det är inte jag. Putin-fascismens logiska mål var just detta.

Putin har en företrädare i Hitler. När hans nazism förödde Europa var målet inte minst att förinta det judiska folket.

Peter Handberg är kanske den främste att skildra konsekvenserna. I sin förra bok, Världens yttersta platser, gjorde han det. I uppföljaren, Strö aska över ditt huvud, gör han det.

Jag kommer att recensera boken. Det tar tid att läsa när krigets bilder ockuperar en helt. Vill bara rekommendera den inför påskhelgen. 

Jag vill också rekommendera Peter Nádas Illuminerade detaljer. Den griper in i samma tidsepok på ett lysande sätt. Också den tar tid att läsa, av samma skäl som ovan. Men det är Nádas jag kommer att skriva om först. Räknar med att jag läser resten under påskens stilla dagar (nej, jag ska inte på några middagar eller konserter, endast på en konstutställning i trakten).

Nadas bok

Ukraina i ljuset av Tjetjenien - repris från 2014

Följande text är en repris från februari 2014, men mycket aktuell.

Efter Anna Politkovskajas brutala försvinnande från den internationella scenen utkom en bok som jag läste på samma sätt som jag läste Politkovskaja. Jag läste den som ett vittnesbörd, men också som ett närmast desperat skri ut i den värld som helt tycks ha glömt bort det folkmord som pågår i den lilla kaukasiska republiken. Politkovskaja var nog den enda ryska journalist som kunde få omvärlden att lyssna.

När nu det ukrainska dramat gått in i en ny fas tror jag att det är många i omvärlden som håller andan. Vad blir Putins nästa drag? Var befinner sig det störtade ledarskiktet, och har de eventuellt några planer som ska sättas i verket? Medan vi väntar på nya svar och nya skeenden kan vi med fördel komma en aning närmare den ryska politikens logik med läsningen av Aluminiumdrottningen (översättning av Tora Hedin), skriven av den tjeckiska krigsjournalisten Petra Procházkova. Hennes sätt att närma sig situationen är inte alldeles olik Politkovskajas, även om hon av förklarliga skäl (hon är inte ryska) inte kan uppbåda den glödande passion Politkovskaja visade i allt hon skrev.

Petra Procházkova har gjort sex stycken omfattande intervjuer som väl tecknar bilden av situationen för kvinnor som blivit kvar i helvetets och krigets Groznyj, både av tjetjensk och av rysk härkomst, samt i ett fall en intervju med en kvinna som tillsammans med man och barn lyckats ta sig ut därifrån och hamnat på en eländig flyktingförläggning i Tjeckien. Det är i alla sex fallen kuslig läsning som påminner oss om den verkliga situationen i det Europa som stolt pratar demokrati och frihet men samtidigt tillåter Rysslands nya härskare, med tsar Putin i spetsen, att samvetslöst bomba en hel nation till grus och aska och sedan man mördat hundratusentals fortsätta förfölja, våldta, tortera och kränka de människor som förvisso överlevde flygbombningarna men tvingas leva som råttor på ett sjunkande skepp.

Inte sedan jag läste Politkovskajas böcker om Putins Ryssland och Tjetjenienkriget har jag blivit så skakad av en bok. Den är hårdvaluta för alla som inbillar sig att fred råder i Kaukasus och att det som marionettregimen i Groznyj i samarbete med ryska armén sysslar med kan kallas "terroristbekämpning". Om man lever i den vanföreställningen ska man definitivt läsa Aluminiumdrottningen.

Och av just den kvinna som kallas så, för att hon försörjer sig och familjen på att samla aluminiumskrot och sälja det, tycker jag att man gott kan stå ut med att få höra: "Först kvävdes vi av Stalin, slutligen av Jeltsin. Redan våra förfäder sa att tjetjenerna drabbas av en katastrof varje halvsekel. Nu har intervallen blivit kortare. Efter första kriget, som slutade 1996, började vi komma på fötter igen. Många människor reparerade sina hus eller lägenheter. Så fick vi ett nytt slag mellan ögonen. De gav oss inte femtio års andhämtningspaus, utan slog till efter bara tre år. "

När man läst nästan trehundra sidor sådana vittnesmål kan man ställa sig frågan varför omvärlden godtar att detta sker, genom att man återvänder till just denna skrotsamlerska vars riktiga namn är Elza Dugajeva, och fundera på hennes omdöme om oss, de tysta och medskyldiga: "Det finns säkert människor som är skyldiga i de översta skikten – i Ryssland, här i Groznyj, men också i världen. Eftersom alla glatt fortsätter att handla med Ryssland, ger dem miljardlån, trots att alla vet att de har gjort sig skyldiga till brott. Själv skulle jag aldrig gå på visit hos en granne som slog sina egna barn."

 

Går vi på sådana visiter om vi blir lovade bra betalning för det? Ska man döma av europeisk politik gentemot Putins Ryssland är det just det som sker. Det är en skam. Och just därför är det så viktigt att böcker som denna publiceras.

Nu har vi sett ukrainska poliser gå ner på knä för att be landet och människorna om ursäkt. Samtidigt påpekade de att de själva varit "offer för omständigheterna". Jag har alltsedan det hände i förra veckan försökt förstå vilka de krypskyttar var som mördade flest människor där på torget. Jag har inte sett några svar, men tvivlar starkt på att de skulle vara poliser. Idag läggs skulden på kravallpolisen Berkut, som sägs ha upplösts helt.

Kanske kan en kaukasisk situation förhindras, kanske slipper ukrainarna det öde som blev tjetjenernas. Men ingenting tycks självklart just nu. 

 

PS 2022: Nu vet vi att de inte slapp samma öde som tjetjenerna. I skrivande stund rasar det grymma angreppskriget i Ukraina.

 

"Kalla dem putinister rätt och slätt"

Från Sofi Oksanens artikel i DN nu i eftermiddag: 

Enligt det oberoende forskningsinstitutet Levada center, stöder majoriteten av Rysslands medborgare sin president och hans ”specialoperation” i Ukraina. Eftersom det rör sig om majoriteten av befolkningen, kan man kalla dem ”vanliga ryssar”. Från tidigare krig vet vi att diktatorernas fälttåg brukar åtnjuta uppriktigt stöd ända tills segern börjar framstå som osäker för dem som först berusat sig i övermod. Men dit är det ännu lång väg för det vissnande imperiet.

 

Extasen som följde på Rysslands annektering av Krim gav Putin fullmakt att fortsätta sitt erövringskrig i Ukraina. Den del av befolkningen som deltagit i entusiasmen har möjliggjort tyrannens välde och de får inte min förlåtelse, liksom inte heller de kretsar i väst, som i åratal strukit envåldshärskarens terror medhårs. Putins bejakare och supportrar – alla dessa miljoner människor – är för sin del skyldiga till massgravarna i Butja. Nu är det dags att börja kalla dem putinister rätt och slätt.

"Putinregimen har förklarat krig mot hela idén om frihet, demokrati och nationellt självbestämmande"

På tiden att också de olika tidskrifter som utges i Sverige tar bladet från munnen. Tidskriften Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt skriver i en ledare bland annat detta:

"Putinregimen kommer att gå precis så långt som vi tillåter den att göra. Personligen tror jag att frågeställningen om risken för ett tredje världskrig med kärnvapen i själva verket är en potemkinkuliss avsedd att dölja den verkliga, och lite mindre smickrande frågan: Vad är vi egentligen beredda att göra för slags uppoffringar i Ukrainas kamp för frihet?

Medan ukrainska familjers bostäder sprängs i bitar och vanliga civila – lärare, busschaufförer och snickare – blir nedtvingade på knä och mördade med nackskott diskuterar vi konsekvenserna av att inte få någon rysk gas för att värma europeiska hus. Det finns en avslöjande obalans i den bilden."

*

Den sida som kallar sig alliansfriheten har en intressant kommentar som visar var de står:

"Geopolitik

12 april, 2022

Mats Björkenfeldt

 

Den tidigare brittiske Labour-ledaren Jeremy Corbyn uppgav enligt Financial Times den 19 augusti 2015, att ”Nato’s attempt to encircle Russia is one of the big threats of our time”. (Paul D’Anieri, Ukraine and Russia. Cambridge University Press, 2019, s. 277) Denna varning bör påminnas om när Finland nu överväger att bidra till att cirkeln sluts."

 

Kan den mediala "vänstern" blotta sig tydligare än så? Hand i hand med Corbyn talar de om att "Ryssland omringas". Putin måste glädja sig åt den så kallade "alliansfriheten".

 

*

Det är så att svenska quislingar fortfarande tar sig in i min blogg. De uppträder och "argumenterar" som Putins män. Jag har därför stängt kommentarfunktionen. 

Ryssen knackar på. Vill du vara ensam hemma då?

Skärndump från DN tisdag 12/4

 

Det blir allt tydligare att Putin-maffian har planer efter Ukraina. De tror i alla fall att de kommer att ta Ukraina, vilket jag är långt ifrån säker på.

Finansmannen Bill Browder intervjuas i DN 12/4 av Ida Yttergren:

Tror du att ryssarna kommer att knacka på vår dörr?

– Utan tvekan. De kan och kommer att göra det. Det är en politisk oaktsamhet under två decennier att Sverige inte har gått med i Nato.

Han säger också:

– Det är en anmärkningsvärd brist på handlingskraft av era politiker att ni inte har gått med i Nato och jag hoppas för er skull att ni går med för ni behöver all hjälp ni kan få om Putin kommer efter er. Se vad som händer i Ukraina. Väst hjälper till med vapen men det finns en motvillighet mot att bli involverade så ukrainarna är ensamma i detta. Jag tror inte att svenskarna vill vara ensamma när ryssarna knackar på er dörr.

Det finns starka skäl till att denna ”brist på handlingskraft” varit ledstjärna i Sverige. Ett är myten om alliansfriheten (men inte ens under andra världskriget var den sann, det skulle Hitlers militära styrkor kunnat vittna om), ett annat är den gängse bilden av USA och NATO som frihetens fiender. Inte ens slakten av ukrainarna och den totala, materiella förstörelsen av landet kan ändra på det. Däremot kan en instinktiv självbevarelsedrift och nationellt omfattande rädsla bidra till en annan politik.

 

I Expressen skriver Göran Rosenberg:

I den nymornade debatten om svenskt Nato-medlemskap lever fortfarande föreställningen att Sverige kan och bör hålla sig utanför en allians som riskerar att dra oss in i försvaret av andra länders frihet – som om andra länders frihet inte hade med vår egen frihet att göra. Eller att den frihet som Nato är till för att försvara har sina brister och därför inte är värd att gå i krig för.

Är man en vapenskramlande krigsromantiker när man instämmer i detta? Rakt tvärtom. Själv gjorde jag vapenfri värnplikt på staben FO 11 i Malmö. Att bära vapen framstod som djupt omoraliskt.

Nu är situationen en helt annan. Varför inte se det och välja en klarsyn inför det som med mycket stor sannolikhet också kommer att drabba resten av Europa?

 

Putins Ryssland på väg mot finska gränsen?

 

Nedanstående ingress är publicerad i dagens nummer av Daily Mail. Bilderna visar hur ryska missilsystem fraktas i riktning mot finska gränsen.

Detta är obekräftade uppgifter. Observera det. Men inte finns det anledning känna sig det minsta trygg i Putins Europa. Hans fascistiska regim har flera gånger redan varnat Finland och Sverige inför ett eventuellt medlemskap i NATO.

Här finns hela materialet, som jag nedan citerar ur:

Russia 'moves heavy military equipment including missile systems towards Finnish border after warning Finland not to join NATO'

• Video appears to show two Russian coastal defence missile systems driving past a sign to Helsinki
• Finnish prime minister Sanna Marin has said her country may apply to join NATO by summer following support
• Kremlin said move would 'not improve' security situation in Europe as NATO 'geared towards confrontation'
• Opinion polls have put 84% of Finns as viewing Russia as a 'significant military threat', up by 25% on last year
• Sweden is also debating the possibility of abandoning neutrality to join the military alliance amid Ukraine war

Putin drömde om ett nytt ryskt imperium

Skärmdump från Daily Mail

 

Putin drömde om ett nytt ryskt imperium, men Ryssland är istället på god väg att bli ett försupet och genomkorrumperat Nordkorea, totalt avskuret från den civiliserade världen.

 

Magnus Ranstorp i Svenska Dagbladet

 

Ranstorp har rätt i att den putinska imperie-drömmen redan är förstörd – av Putin och hans gäng alldeles själva! De modiga och eniga ukrainarna har med all tänkbar kraft och uppfinningsrikedom varit honom behjälpliga med förstörelsen av Ryssland.

 

Jag är varken siare eller har någon särskild och dold kunskap om vad detta krig kommer att leda till. Men jag är helt överens med analytiker som säger att det är just Ryssland och ryssarna som på andra sidan kriget sitter riktigt i klistret. En raserat civilsamhälle, en totalitär och fascistisk envåldshärskare, en jättenation utan demokratiska institutioner, medier eller mötesplatser. Se där Ryssland 2022! Till det ska läggas en djup fattigdom, varubrist av sovjetiskt snitt, raskt stigande priser på livsmedel och en internationell isolering.

 

Putin gjorde vad han kunde för att förstöra landet. Men man får inte glömma att han hade en hel stab av medhjälpare, från militärapparaten till kyrkan.

 

Som krigsförbrytare ska de både betraktas och behandlas.

 

Osäkra ryssar, leende ryssar, ruttnande ryssar

Skärmdump från DN

 

– Att så många är osäkra är ett första tecken på att många rysktalande nu förstår att allt inte står rätt till i Moskva. Men om man har levt igenom 20 år av propaganda kan man inte byta åsikt över en natt. Detta är en process som kan ta tid.

 

Historikern Valdis Krisans om den ryska minoriteten i Lettland (DN 11 april)

 

De insikter som förmedlas i artikeln, skriven av Ingmar Nevéus, är ett tecken som man måste ha den största respekt för. Till skillnad från de intervjuade ryssarna i Lettland står annars ryssar utmed vägarna och applåderar krigsmaskinen när den rullar vidare på väg in i Ukraina. De leende tycks inte veta hur många av dessa unga män som reser rakt mot sin död.

 

Döden är det enda säkra i ett fascistiskt angreppskrig. Den våldtagna nationen Ukraina kan glädja sig – om glädje alls är ett passande ord – över att våldtäktsmännen dör i så stort antal. Där brödsäden normalt ska växa fylls den svarta jorden av ruttnande lik. Europa 2022! Putins version av det moderna Ryssland 2022! Måtte han själv snart ruttna.

 

***

 

För övrigt anser jag att hela frågan om "alliansfriheten eller NATO" är förlegad. Den nya, mycket farliga, situation hela Europa befinner sig i tillåter ingen nostalgi eller forntida beskrivning av kontinenten. Alliansfriheten är död, därmed irrelevant, så länge en fascistisk diktator som Putin, med vapenmakt, vill störta och förstöra en europeisk nation.