En av krigets hjältar

Skärmdump

Redaktören Marina Ovsiannikova, en av det ryska aggressionskrigets hjältar. Från en central plats i Putinregimens propagandamaskin ställer hon sig mitt i bild och säger nej.

Hon är förstås försvunnen. Men miljoner människor har sett henne. Också Ukrainas president som i dag tackade för hennes mod.

Motstånd i alla former krävs. Marina Ovsiannikova är ett föredöme. Hennes mod inspirerande.

Robert Walser, något ur bokhyllan

 

"Eftersom det är skönt att intala sig att man ännu kan växa, finner jag känslan av att vara liten angenäm." 

Ur Mikroskrifter av Robert Walser (född 1878 i Biel, Schweiz, intagen på mentalsjukhus i Waldau 1929, avled 1956 under en promenad), översättning av Peter Handberg.

Robert Walser (1878–1956). Foto: Carl Seelig

Turisten som befinner sig utanför platsen

 

Theodor W. Adorno skriver i Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman):

”Turister som gör skäl för sig är i själva verket mästare på att lösa upp det fasta och låta det förflyktigas. Först och främst utför de bedriften att inte tillhöra den plats de besöker; miraklet är att de befinner sig på och utanför platsen på en och samma gång (…) Poängen med turistlivet är att vara i rörelse, att inte komma fram; turisterna betraktar inte som sina föregångare, pilgrimerna, de successiva anhalterna som stationer på vägen, eftersom det inte finns något mål vid livsresans slut som kan göra dem till stationer.”

I rysk propaganda-tv talas om erövring av Baltikum och ockupation av Gotland. Ur Bulletin

Igor Korotchenko framträder ofta i ryska propagandakanaler på tv som ”utrikesexpert”. Nyligen diskuterade han där hur Ryssland ska kunna erövra de baltiska staterna och delar av Sverige.

Enligt Korotchenko kan de baltiska länderna erövras genom att man plötsligt låter ”artiga människor” dyka upp, som välkomnas av lokalbefolkningen. Samtidigt rullar de västliga ryska militärkommandona över gränsen. Radion – som varit undertryckt under en tid – släpps fri och via den får Västvärlden och NATO veta att Ryssland proklamerat en överflygningsfri zon inom en radie av fyrahundra kilometer från Gotland. På så vis blir hela Östersjöområdet i praktiken kontrollerat av Ryssland, säger Korotchenko.

Varför rysk tv visar detta och den ryska nyhetsbyrån Interfax meddelar hot från ryska statstjänstemän att Sverige har ”vedergällningsåtgärder” att vänta om vi närmar oss NATO, kan man bara gissa om. Betyder det att kretsen kring Putin, där Korotchenko ingår, verkligen umgås med planer på att ockupera Gotland, eller är det skrämselpropaganda? Det kan bara framtiden utvisa.

Dan Korn

Dan Korn är Bulletins opinionschef, författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.

Stefan Zweig: Världen av igår. En europés minnen

Mobilfoto söndag: Åhus vid Östersjön

 

Krigstid råder. Lär av denna man, lär av denna bok:

(Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011).

Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen, och tänker ändå högt med orden ”Det behöver ju inte betyda krig” som han säger till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.

Stefan Zweig (1881-1942) var en av de tyskspråkiga författare som var läst och populär under 1900-talets första hälft. Han var österrikare, född i Wien, men slutade sina dagar i Brasilien. Han kunde inte se någon möjlighet att leva i krigets och terrorns värld. Han hade då avslutat arbetet med Die Welt von Gestern, memoaren som skulle bli inte bara ett personligt vittnesmål utan också en gripande skildring av det Europa som två gånger slungas ut i den mest meningslösa förstörelse man kan föreställa sig. Därmed blev hans bok också en bild av alternativet: den trygga och goda barndomen, hemmet och familjen – allt som en skriande kontrast till de härskande tyrannernas ständiga expansionsvilja och krigshets. ”Jag är medveten om de ogynnsamma, men för vår tid högst karakteristiska omständigheter under vilka jag försöker utforma mina hågkomster. Jag nedskriver dem mitt under pågående krig, jag nedskriver dem i främmande land utan minsta stöd för minne (…) Från hela mitt förflutna har jag alltså inte med mig mer än vad som finns bakom min panna.”

Det märkvärdiga med Zweigs memoarer, som inleds med en tillbakablick på familjens bakgrund i Mähren, där man på faderns sida, som judar levde i ”bästa samförstånd med bönderna och småborgarna. De visste ingenting om det som tryckte de galiziska östjudarna och saknade helt deras djärva otålighet, deras vilja att ta sig fram”, är att han också med sin egen familj som exempel lyckas åskådliggöra den europeiska judenhetens öde. Modern kom från Ancona i Italien, utan att för den skull vara italiensk, utan ”avgjort internationell.” Familjen hade från Hohenems, en ort vid den österrikiska gränsen till Schweiz, spridit sig åt olika håll, till Sankt Gallen, New York, Wien och Paris. De talade alla flera språk. Stefan Zweig kom således att födas och växa upp i en trygg, ekonomiskt välbärgad miljö, där man alltid påmindes om att man var av ”fin familj”. När han blir lite äldre kommer han att betrakta detta som ”en konstlad pseudoaristokratis parodiska fars”. Det han tillägnade sig i denna miljö, var Wiens dragning ”till det kulturella” där man med självklarhet beundrade de stora kompositörerna. Det här var platsen där Beethoven spelat och Haydn varit gäst hos Eszterhâzys. Zweig kallar Wien ”en underbart orkestrerad stad”. Här skulle han komma att gå fem år i folkskola och åtta på gymnasiet. Den miljö han tillhörde hade också stora krav på allmänbildning, vilket innebar studier i franska, engelska, italienska, grekiska och latin, ”alltså fem språk, förutom geometri och fysik och de övriga skolämnena.” Zweig understryker att man i alla förmögna familjer betraktade det som en självklarhet att ha ”bildade söner.”

Zweig berättar på ett gripande sätt om barndom och ungdom, om den uppväxt som också blir ett möte med eros, ”då varje form av fri kärlek utom äktenskapet stred mot den borgerliga anständigheten.”

Som ung började han sitt skrivande liv med att skicka texter till Neue Freie Press, vars kulturredaktör var den senare mytomspunne Theodor Herzl. Herzl betraktades som en begåvad person som ägnade sig åt litterära intressen och som senare kom att visa ”en bländande journalistisk begåvning.” Av Herzl fick Zweig så positiva omdömen och en väg till publicering, att hans självförtroende växte: ”Det var som om Napoleon på slagfältet hade fäst hederslegionens riddarkors på en ung sergeants bröst.” skriver han om stunden då hans första essä antas för publicering i tidningen. Herzl kom som bekant senare att bli talesman för det judiska folket och han formulerade den dröm om det judiska nationalhemmet som än idag är levande i den sionistiska rörelsen.

Zweig skildrar sedan sitt kringflackande liv och uppehållen i städer som Bryssel, Berlin, Milano, Amsterdam, London och Paris. Hans omfattande författarskap inleddes 1904, då han bara var i tjugoårsåldern, och det kom att omfatta allt från skönlitterära verk och libretton för opera tillsammans med Richard Strauss, till flera viktiga biografier (Erasmus av Rotterdam, Roman Rolland, Nietzsche, Marie Antoinette, Balzac och andra) och skådespel. Det är ganska lite han berättat om sina egna verk i självbiografin, den har tyngdpunkten lagd på det vardagligt mänskliga, och därmed också på de mellanmänskliga relationerna, inte minst med tidens stora konstnärer och tänkare. Så möter vi storheter som Rilke, Joyce, W.B. Yeats, Freud och andra. Det intressanta är att han ger miniatyrporträtt också av dessa som är hans kollegor och vänner. De skildras med inlevelse och sympati. Helt annorlunda är det med Första världskrigets drivande figurer, som snarare äcklar honom när de bjuder på sin falska krigsoptimism och sina förljugna rapporter från slagfälten.

Zweig har blivit bekant med Romain Rolland, som han kallar ”Europas samvete i den avgörande stunden”. Året var 1913. Han möter Berta von Suttner, som i vrede säger: ”Kriget står för dörren… Varför gör ni ingenting, ni som är unga?”

När kriget börjar konstaterar han att sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig också utan olyckan. Ingen vackrare sommar kunde han minnas, ”dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska.” Kriget meddelar sin ankomst i etapper och snart nog var det allmän mobilisering också i Österrike. Hela Wien gick som i ett rus, ”fanor vajade, musiken spelade” som om marschen mot fronten vore en folkfest. Massornas reaktion finner han svår att stå emot, men undrar varför människor aldrig visade eller kände sådan gemenskap i fredstid. Det skulle ta två år, så visade man öppet sin leda vid kriget. Gemenskapskänslan luckrades upp, folk och länder rämnade i två halvor: ”vid fronten kämpade soldaterna under fruktansvärda umbäranden, inne i landet fortsatte de hemmavarande att sorglöst leva sina liv.” Europa gick mot stora förändringar, Zweig bidar sin tid i frivillig schweizisk exil. Han umgås med kollegor och vänner, och i ett hörn på Café Odeon sitter en mestadels ensam man, som visar sig vara James Joyce, som han snart blir vän med. Zweig reflekterar över vad som gått förlorat i kriget, och det finns några tankar i hans resonemang jag särskilt fäster mig vid: ”Ju mer europeiskt en människa hade levt i Europa, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa.” Tänker vi den tanken idag? Vad står på spel just nu, 2011, när Europa-tanken tycks krackelera en bit varje dag? Jag skulle önska att den diskussionen övertrumfade dagsrapporterna om enskilda banker och regeringar – eftersom det som hotar oss i form av en ny, omfattande och djupgående ekonomisk kris i grund och botten också hotar just det Zweig kallar ett europeiskt liv.

Efter krigsskildringarna följer det en lång och stark del av boken som berättar om nöden efter kriget, den fasansfulla mat- och förnödenhetsbristen i Österrike, och det som sedan blir superinflationen, den som drabbar Österrike och Tyskland, och som en herr Hitler skickligt utnyttjar för sin agitation och som lägger grunden för ännu ett världskrig, mer omfattande och mer förödande än det första. Tiden var hård, och varje människa som kunde identifieras som tysk eller skrivande på tyska fick känna av utlandets hat, ”allt detta var så katastrofalt att man redan hunnit vänja sig vid tanken på att tillbringa återstoden av sitt liv i hemmets trånga sfär.”

När han ändå reser iväg till Italien lättar trycket för ett tag. Allt han möter i Florens ”var som förr, nej, ännu hjärtligare än förr. Jag drog en suck av lättnad: Kriget var begravt. Kriget var över.” Och så börjar han på nästa stycke i texten: ”Men det var inte över. Vi visste det bara inte. Vi tog alla fel i vår godtrogenhet och förväxlade vår personliga optimism med världen.” Zweig menar att kriget förflyttas från den nationella till den sociala scenen, och att det faktum att man skrev ”Viva Lenin” på husväggarna i Italien och att friskaror marscherade i Baltikum och i Rhenlandet var illavarslande tecken. Han skulle också bli vittne till den italienska utvecklingen, där socialisten Mussolini blir den organiserade fascismens ledare.

I kapitlet Solnedgång talar han om åren 1924 till 1933 som en lugn period för Europa, där inte ”en enda människa störtade hela vår värld i elände”. Under dessa år besöker han bl.a. Sovjetunionen vid ett firande av hundraårsminnet av Tolstojs födelse, där han får tillfälle att bekanta sig med Maksim Gorkij, författaren som han senare också umgås med i Sorrento. Hemma i Salzburg tog han i hemmet emot gräddan av europeiska intellektuella, Rolland och Thomas Mann bodde hos honom, H.G. Wells,  Joyce, Franz Werfel, Georg Brandes och Arthur Schnitzler likaså. Musiker och kompositörer som Ravel, Richard Strauss, Alban Berg och Bartók gästade honom, liksom bildkonstnärer, skådespelare och vetenskapsmän.

Så kom Hitlers tid. Livet för en författare blir svårare. Man väntade sig både obehag och fientligheter från Hitlers regim. Men, säger Zweig, inte för ett ögonblick hade han själv eller någon ur hans krets i Österrike och Tyskland trott ”att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde kunde vara möjligt.” Men han summerar: ”Att få dela den fullständiga litterära förintelsens öde i Tyskland med så eminenta samtida som Thomas Mann, Heinrich Mann, Werfel, Freud, Einstein  och många andra, vars arbeten jag betraktar som oändligt mycket värdefullare än mina egna, upplevde jag snarare som en heder än som en smälek.”

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.

Lucifer ger Putin det rätta svaret

Foto: Peter Handberg

 

Hunden Lucifer pinkar på Putin! Peter Handberg står för dagens krigstida bild.

"Är det verkligen fred vi vill ha?" Ska Putin få det han vill så tar han mer

Ivösjön med Ivö i bakgrunden. Foto: Astrid Nydahl

 "Är det verkligen fred vi vill ha?" löd refrängen i en mycket populär 1970-talssång. 

När Ukraina bombas sönder och samman undrar jag vad det är för fred resten av Europa ska njuta av. Bilderna av Ukrainas städer och landsbygd är plågsamma att se. Det ser ut så, därför att ingen ens försöker stoppa Putin. Det ser ut så, för att vi andra ska njuta "freden".

Men om han tar Ukraina? Är vi säkra på att han nöjer sig med det? Hitler nöjde sig inte med Polen. Inte Stalin heller. När ska Europas folk och nationer lära sig läxan? Förmodligen aldrig, och det blir våra barn och barnbarn som får betala det högsta priset. Först ska bara Ukrainas barn begravas eller fördrivas.

Ryska hot och "räddningar"

Vid Ivösjön lördag. Foto: Astrid Nydahl

 

Nu hotar Ryssland också oss - igen:

"Ryssland krävde inför invasionen av Ukraina att Nato inte skulle godkänna nya ansökningar om medlemskap av länder som Ukraina, Sverige och Finland. Dagen efter invasionen sade en talesperson för det ryska utrikesdepartementet att en eventuell svensk och finsk anslutning skulle få ”allvarliga militärpolitiska konsekvenser” och kräva att ”vårt land vidtar ömsesidiga åtgärder”, enligt den ryska statligt kontrollerade nyhetsbyrån Ria.

Nu upprepar Ryssland varningen till Sverige och Finland, enligt ryska nyhetsbyrån Interfax som intervjuat en högt uppsatt tjänsteman på ryska utrikesdepartementet.

– Det är uppenbart att Finlands och Sveriges anslutning till Nato, som i första hand är en militär organisation, skulle få allvarliga militära och politiska konsekvenser som kräver att man reviderar hela skalan av relationen till dessa länder och vidtar vedergällningsåtgärder, säger Sergej Beljajev till Interfax."

Nå, det är ju klarspråk. Låt oss se vad Anders Björnsson skriver i Clarte:

"Viktigt dock att inte falla in i rysshetsen. Ryssland, som stat och folk, har många gånger räddat Europa, inklusive Ukraina."

Roligt är det, att just en kommunistisk publikation ger oss dessa trösterika ord. Ska vi utgå ifrån att han ser på Holodomor som en räddning? Eller den femtioåriga ockupationen av halva Europa? Kanske är det delningen av Polen mellan Ryssland och Hitlertyskland han syftar på. Gud bevare oss för sådana räddningar.

 

1975, en värld i krig och en skånsk resenär

Mitt pass från 1975

 

1975 var jag 23 år. Min förste son var inne på tredje året, min första dotter föddes. I passet står min adress och ett telefonnummer jag minns: 896 93. Yrke: dekoratör, längd 184 cm. Två in- och utresor är stämplade, båda Albanien. Parisresorna saknar stämplar i detta pass, fanns förmodligen i ett tidigare.

Vietnamkriget upphörde 1975, med FNL:s seger och USA flykt med svansen mellan benen. Inbördeskriget i Libanon började. 1975 tog Pol Pots mordregim makten i Kambodja. Folkmordet inleddes.

Mycket mer hände förstås. Efter Sovjetunionens inmarsch och ockupation av Tjeckoslovakien 1968 inleddes 1975 perioden av stagnation. En våt filt av förtryck.

I Albanien drabbades Ismail Kadare av ett treårigt publiceringsförbud det året. Men det var ett undantag.

Kalla kriget är mycket kallt. Det kambodjansk-vietnamesiska kriget bryter ut. Ett par år senare, 1979, invaderar Sovjetunionen Afghanistan. Där skövlar, plundrar och bombar de i tio år, så som de gör det i Rysslands namn nu i Ukraina.

Spåren förskräcker. 

PS: Självklart är detta inte en komplett redovisning av krigen, ockupationerna och förstörelsen. Hela det Europa som levde bakom järnridån drabbades ju av det sovjetiska förtrycket!

Terrorkrig förr och nu

Aberystwyth, Wales. Foto: Astrid Nydahl

 

Ruinerna av Aberystwyth Castle minner om en tid, lika präglad av krig som vår:

"The last castle built at Aberystwyth was its most imposing, and once ranked among the greatest in Wales. Today, the structure is entirely ruined, a forlorn jumble of towers and foundations most striking for their proximity to the pounding waters of the temperamental sea. For centuries before the castle's construction, the Welsh had proved quarrelsome, wanting their own Prince of Wales and demanding their independence. In the middle of the 13th century, Henry III attempted to appease the Welsh."

Ruinerna är redan många i Ukraina, och så länge Putins gangsterregim får fortsätta härja blir de allt fler. Nej, de är inte historiska slottsruiner - än så länge har till exempel gamla kyrkor klarat sig undan bomberna - men de är bostadshus, skolor, sjukhus, barnbördshus, hamnar, flygplatser, idrottsanläggningar, butiker, stadsparker - allt som kan göra en terrorregim tillfreds bombas. 

Teorierna om empati med offren om de finns i väst eller öst håller inte. Nog minns jag den massiva solidaritets- och proteströrelsen i Sverige under Vietnamkriget! Men att svensken hellre tar emot ukrainare än islamister från Syrien eller Afghanistan, är väl inte svårt att förstå.

Resterna av en flygbombad skofabrik i ukrainska Dnipro i dag. Skärmdump

 

Krigstid, iskyla och krigets eufemismer

Foto: Astrid Nydahl

 

Isen är snart helt borta från Hammarsjön. Ändå är det låga temperaturer dagtid, och minusgrader varje natt. Profitörerna började ta ut extrema el-priser redan före nyår, det är bekant för alla. När kriget började hörde man ord som "Putin-priser". De var nog mer till för att dölja verkliga orsaker bakom de skenande priserna. 

Men ett faktum är det att bensinen nu är så dyr att vi nästan inte alls använder bilen. Däremot sker det ett undantag under fredagen, då vi för en gångs skull kan ta till Åhus för kustpromenad och inköp av ett gott rödvin för fredagskvällen. Det är möjligt tack vare en generös gåva från vännen Per.

I nästa vecka återvänder allt till krigstidens "normalitet". För insamling av fakta läser jag de mest groteska försvaren för Putins/Rysslands våldsamma angreppskrig på Ukraina. Undanflykterna och "vi vill tala om annat" förekommer också, de är mest tragiska. Det kommer en dag när kriget är över. Då kan vi summera, precis som vi gjorde efter Balkankrigen. Att känna igen eufemism-intellektuella är inte svårt.

Foto: Astrid Nydahl
 

"Resan gick bra, men kantades av oro och ovisshet. Hur länge blir de kvar? Vad ska hända nu?"

Tomek till vänster på bilden

 

Peter Handberg berättar:

 

Hösten 2020 reste jag i Polen tillsammans med historikern och dokumentärfilmaren Tomek Wisniewski för arbetet med min nya bok om Förintelsen och östeuropeiskt judiskt liv före andra världskriget. Tomek har i 40 år ägnat mycket av sin kraft åt att dokumentera just detta – i böcker, filmer, utställningar och på senare år också med arbetet att skapa ett centrum i staden Bialystok i nordöstra Polen för ättlingar till Bialystoks judar: ”De ska känna sig hemma här!”

 

Staden Bialystok var före andra världskriget den stad med städer över 100 000 invånare som hade den största andelen judisk befolkning. En på många sätt blomstrande stad och hemvist för esperantons skapare Ludwik Zamenhof.

 

Min bok – Strö aska över ditt huvud. Tusen och en röst – är vid det här laget färdig och rullar i denna stund förhoppningsvis fram ur tryckpressarna i Riga, Lettland.

 

Tomek själv är upptagen med annat. I natt körde han från Bialystok till Berdytjiv cirka 15 mil sydväst om Kyjiv och hämtade två ukrainska familjer. Nu på eftermiddagen kom de fram till hans sommarhus norr om Bialystok där de ska bo. Väskorna är inställda, värmen är på, det eldas i spisar och kaminer, förråden är välfyllda. Resan gick bra, men kantades av oro och ovisshet. Hur länge blir de kvar? Vad ska hända nu? Ingen vet. Först ska de acklimatisera sig. Komma till ro. Sedan blir det dags att tänka på sysselsättning och barnens skolgång. Alla byborna är införstådda och positiva.

 

I denna fruktansvärda tid värms hjärtat av sådana små historier.

"Omkring er är barbari, 1800-talets skrumpna skit bepansrad i metall­plåtar. Ni står för något annat"

Skärmdump. Artikelförfattaren och en källare i Kiev

 

Jasenko Selimovic skriver i DN i dag. Läs hans fina betraktelse om Ukraina, utifrån den egna erfarenheten av Bosnien och Sarajevo:

Kremls och Putins propagandastationer vill backa oss tillbaka till kalla krigets och realismens logik. Därför handlar ert krig inte bara om Ukraina, utan om något mycket större. I Ukraina försvaras inte bara ert land utan också en annorlunda framtid för oss alla.

I Sarajevo kände vi oss svikna av västerländska politiker, utlämnade åt våra bödlar genom det bisarra vapenembargot, utsatta för granatbeskjutning som väst inte orkade stoppa, belägrade. Ni har redan era egna anledningar att också känna så. Jag förstår mycket väl hur frustrerande det är att se västs politiker inte göra tillräckligt för att stoppa det som pågår i Ukraina. Men om det är till någon tröst så ska ni veta att politiken och våra politiker inte utgör hela bilden. Det finns ett annat universum också. Vanliga människor som samlar in förnödenheter, skickar pengar, som skäms när våra politiker pratar om att andra måste ta ansvar för flyktingar, som demonstrerar för att visa stöd, för att politiker ska göra mer, som ber för er, samlar information, tänker på er. Döm inte stödet till er endast efter det som politiker säger, gör eller inte gör. Ni är inte så ensamma som ni tror!

Slutligen, härda ut vänner.Kriget är kaos. Vi var väldigt hjälpta av viljan att skapa ordning. Vi försökte städa ­gatorna framför våra hus när granatbeskjutningen upphörde, även om det var meningslöst, se anständiga ut även om det krävde att man tvättade sig med så lite vatten som ryms i en kopp. Ordningen är det som håller ihop en, möjliggör mening. Jag vet inte hur ni gör, ni kommer säkert att hitta ert eget sätt, men kom ihåg att det ni representerar för oss är civilisationen. Omkring er är barbari, 1800-talets skrumpna skit bepansrad i metall­plåtar. Ni står för något annat.

Slava Ukraini!

Ryska krigsförbrytelser och svensk språkvård

Skärmdump

De ryska krigsförbrytelserna blir allt värre. Bombningen i går överträffar det mesta som hänt hittills. Den som inte är upprörd - arg, ilsken, förtvivlad - har ett hjärta av sten. Putin, den ryska överheten, den ryska krigsmaskinen, kommer att ställas till svars, men det ligger långt fram i tiden. Är det för mycket begärt att önska livet ur Putin?

I Sverige finns det en sida som heter Alliansfriheten. Jag har läst den sedan kriget började. Där är man också upprörd. Men inte över krigsförbrytelserna. Anders Björnsson, författaren jag läst och recenserat med stor uppskattning, skrev i går inledningsvis:

Under krig och krigsliknande tillstånd bryter konsensus och lagstiftning samman. Det händer också med språket. Man debatterar inte, man attackerar. Så har det blivit inför och under Ukrainakriget. Den erfarna ledarskribenten Barbro Hedvall tycker sig ha urskilt ”ett drag av illvilja […] i den politiska diskussionen” (Dagens Nyheter 7/3) Den mindre erfarna Paula Neuding citerar (Svenska Dagbladet 7/3) med gillande en brittisk Rysslandshatare som anser att förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder ”stinker” och att han borde förvägras inre i Storbritannien och USA. Anledningen är att han har lett ett ryskt-europeiskt energikonsortium, och alla vet ju att ryssar stinker – av vitlök, eller hur?

Om man lyckas bortse från krigsförbrytelserna kan man koncentrera sig på språkligheter som ovan. Det är inte så lite pinsamt. Om ryssarna så bombar Ukraina bortom existensen så är det människors förtvivlan och hjälplöshet, man bör ägna sig åt, att kritisera och ironisera kring. 

Låt vår tids Hitler härja! Vill man läsa hela hans utspel finns det här.