lördag 12 mars 2022

Ryska hot och "räddningar"

Vid Ivösjön lördag. Foto: Astrid Nydahl
 

Nu hotar Ryssland också oss - igen:

"Ryssland krävde inför invasionen av Ukraina att Nato inte skulle godkänna nya ansökningar om medlemskap av länder som Ukraina, Sverige och Finland. Dagen efter invasionen sade en talesperson för det ryska utrikesdepartementet att en eventuell svensk och finsk anslutning skulle få ”allvarliga militärpolitiska konsekvenser” och kräva att ”vårt land vidtar ömsesidiga åtgärder”, enligt den ryska statligt kontrollerade nyhetsbyrån Ria.

Nu upprepar Ryssland varningen till Sverige och Finland, enligt ryska nyhetsbyrån Interfax som intervjuat en högt uppsatt tjänsteman på ryska utrikesdepartementet.

– Det är uppenbart att Finlands och Sveriges anslutning till Nato, som i första hand är en militär organisation, skulle få allvarliga militära och politiska konsekvenser som kräver att man reviderar hela skalan av relationen till dessa länder och vidtar vedergällningsåtgärder, säger Sergej Beljajev till Interfax."

Nå, det är ju klarspråk. Låt oss se vad Anders Björnsson skriver i Clarte:

"Viktigt dock att inte falla in i rysshetsen. Ryssland, som stat och folk, har många gånger räddat Europa, inklusive Ukraina."

Roligt är det, att just en kommunistisk publikation ger oss dessa trösterika ord. Ska vi utgå ifrån att han ser på Holodomor som en räddning? Eller den femtioåriga ockupationen av halva Europa? Kanske är det delningen av Polen mellan Ryssland och Hitlertyskland han syftar på. Gud bevare oss för sådana räddningar.

 

1975, en värld i krig och en skånsk resenär

Mitt pass från 1975

 

1975 var jag 23 år. Min förste son var inne på tredje året, min första dotter föddes. I passet står min adress och ett telefonnummer jag minns: 896 93. Yrke: dekoratör, längd 184 cm. Två in- och utresor är stämplade, båda Albanien. Parisresorna saknar stämplar i detta pass, fanns förmodligen i ett tidigare.

Vietnamkriget upphörde 1975, med FNL:s seger och USA flykt med svansen mellan benen. Inbördeskriget i Libanon började. 1975 tog Pol Pots mordregim makten i Kambodja. Folkmordet inleddes.

Mycket mer hände förstås. Efter Sovjetunionens inmarsch och ockupation av Tjeckoslovakien 1968 inleddes 1975 perioden av stagnation. En våt filt av förtryck.

I Albanien drabbades Ismail Kadare av ett treårigt publiceringsförbud det året. Men det var ett undantag.

Kalla kriget är mycket kallt. Det kambodjansk-vietnamesiska kriget bryter ut. Ett par år senare, 1979, invaderar Sovjetunionen Afghanistan. Där skövlar, plundrar och bombar de i tio år, så som de gör det i Rysslands namn nu i Ukraina.

Spåren förskräcker. 

PS: Självklart är detta inte en komplett redovisning av krigen, ockupationerna och förstörelsen. Hela det Europa som levde bakom järnridån drabbades ju av det sovjetiska förtrycket!


fredag 11 mars 2022

Terrorkrig förr och nu

Aberystwyth, Wales. Foto: Astrid Nydahl
 

Ruinerna av Aberystwyth Castle minner om en tid, lika präglad av krig som vår:

"The last castle built at Aberystwyth was its most imposing, and once ranked among the greatest in Wales. Today, the structure is entirely ruined, a forlorn jumble of towers and foundations most striking for their proximity to the pounding waters of the temperamental sea. For centuries before the castle's construction, the Welsh had proved quarrelsome, wanting their own Prince of Wales and demanding their independence. In the middle of the 13th century, Henry III attempted to appease the Welsh."

Ruinerna är redan många i Ukraina, och så länge Putins gangsterregim får fortsätta härja blir de allt fler. Nej, de är inte historiska slottsruiner - än så länge har till exempel gamla kyrkor klarat sig undan bomberna - men de är bostadshus, skolor, sjukhus, barnbördshus, hamnar, flygplatser, idrottsanläggningar, butiker, stadsparker - allt som kan göra en terrorregim tillfreds bombas. 

Teorierna om empati med offren om de finns i väst eller öst håller inte. Nog minns jag den massiva solidaritets- och proteströrelsen i Sverige under Vietnamkriget! Men att svensken hellre tar emot ukrainare än islamister från Syrien eller Afghanistan, är väl inte svårt att förstå.

Resterna av en flygbombad skofabrik i ukrainska Dnipro i dag. Skärmdump

 


Krigstid, iskyla och krigets eufemismer

Foto: Astrid Nydahl
 

Isen är snart helt borta från Hammarsjön. Ändå är det låga temperaturer dagtid, och minusgrader varje natt. Profitörerna började ta ut extrema el-priser redan före nyår, det är bekant för alla. När kriget började hörde man ord som "Putin-priser". De var nog mer till för att dölja verkliga orsaker bakom de skenande priserna. 

Men ett faktum är det att bensinen nu är så dyr att vi nästan inte alls använder bilen. Däremot sker det ett undantag under fredagen, då vi för en gångs skull kan ta till Åhus för kustpromenad och inköp av ett gott rödvin för fredagskvällen. Det är möjligt tack vare en generös gåva från vännen Per.

I nästa vecka återvänder allt till krigstidens "normalitet". För insamling av fakta läser jag de mest groteska försvaren för Putins/Rysslands våldsamma angreppskrig på Ukraina. Undanflykterna och "vi vill tala om annat" förekommer också, de är mest tragiska. Det kommer en dag när kriget är över. Då kan vi summera, precis som vi gjorde efter Balkankrigen. Att känna igen eufemism-intellektuella är inte svårt.

Foto: Astrid Nydahl
 


torsdag 10 mars 2022

"Resan gick bra, men kantades av oro och ovisshet. Hur länge blir de kvar? Vad ska hända nu?"

Tomek till vänster på bilden
 

Peter Handberg berättar:

 

Hösten 2020 reste jag i Polen tillsammans med historikern och dokumentärfilmaren Tomek Wisniewski för arbetet med min nya bok om Förintelsen och östeuropeiskt judiskt liv före andra världskriget. Tomek har i 40 år ägnat mycket av sin kraft åt att dokumentera just detta – i böcker, filmer, utställningar och på senare år också med arbetet att skapa ett centrum i staden Bialystok i nordöstra Polen för ättlingar till Bialystoks judar: ”De ska känna sig hemma här!”

 

Staden Bialystok var före andra världskriget den stad med städer över 100 000 invånare som hade den största andelen judisk befolkning. En på många sätt blomstrande stad och hemvist för esperantons skapare Ludwik Zamenhof.

 

Min bok – Strö aska över ditt huvud. Tusen och en röst – är vid det här laget färdig och rullar i denna stund förhoppningsvis fram ur tryckpressarna i Riga, Lettland.

 

Tomek själv är upptagen med annat. I natt körde han från Bialystok till Berdytjiv cirka 15 mil sydväst om Kyjiv och hämtade två ukrainska familjer. Nu på eftermiddagen kom de fram till hans sommarhus norr om Bialystok där de ska bo. Väskorna är inställda, värmen är på, det eldas i spisar och kaminer, förråden är välfyllda. Resan gick bra, men kantades av oro och ovisshet. Hur länge blir de kvar? Vad ska hända nu? Ingen vet. Först ska de acklimatisera sig. Komma till ro. Sedan blir det dags att tänka på sysselsättning och barnens skolgång. Alla byborna är införstådda och positiva.

 

I denna fruktansvärda tid värms hjärtat av sådana små historier.


"Omkring er är barbari, 1800-talets skrumpna skit bepansrad i metall­plåtar. Ni står för något annat"

Skärmdump. Artikelförfattaren och en källare i Kiev
 

Jasenko Selimovic skriver i DN i dag. Läs hans fina betraktelse om Ukraina, utifrån den egna erfarenheten av Bosnien och Sarajevo:

Kremls och Putins propagandastationer vill backa oss tillbaka till kalla krigets och realismens logik. Därför handlar ert krig inte bara om Ukraina, utan om något mycket större. I Ukraina försvaras inte bara ert land utan också en annorlunda framtid för oss alla.

I Sarajevo kände vi oss svikna av västerländska politiker, utlämnade åt våra bödlar genom det bisarra vapenembargot, utsatta för granatbeskjutning som väst inte orkade stoppa, belägrade. Ni har redan era egna anledningar att också känna så. Jag förstår mycket väl hur frustrerande det är att se västs politiker inte göra tillräckligt för att stoppa det som pågår i Ukraina. Men om det är till någon tröst så ska ni veta att politiken och våra politiker inte utgör hela bilden. Det finns ett annat universum också. Vanliga människor som samlar in förnödenheter, skickar pengar, som skäms när våra politiker pratar om att andra måste ta ansvar för flyktingar, som demonstrerar för att visa stöd, för att politiker ska göra mer, som ber för er, samlar information, tänker på er. Döm inte stödet till er endast efter det som politiker säger, gör eller inte gör. Ni är inte så ensamma som ni tror!

Slutligen, härda ut vänner.Kriget är kaos. Vi var väldigt hjälpta av viljan att skapa ordning. Vi försökte städa ­gatorna framför våra hus när granatbeskjutningen upphörde, även om det var meningslöst, se anständiga ut även om det krävde att man tvättade sig med så lite vatten som ryms i en kopp. Ordningen är det som håller ihop en, möjliggör mening. Jag vet inte hur ni gör, ni kommer säkert att hitta ert eget sätt, men kom ihåg att det ni representerar för oss är civilisationen. Omkring er är barbari, 1800-talets skrumpna skit bepansrad i metall­plåtar. Ni står för något annat.

Slava Ukraini!

Ryska krigsförbrytelser och svensk språkvård

Skärmdump

De ryska krigsförbrytelserna blir allt värre. Bombningen i går överträffar det mesta som hänt hittills. Den som inte är upprörd - arg, ilsken, förtvivlad - har ett hjärta av sten. Putin, den ryska överheten, den ryska krigsmaskinen, kommer att ställas till svars, men det ligger långt fram i tiden. Är det för mycket begärt att önska livet ur Putin?

I Sverige finns det en sida som heter Alliansfriheten. Jag har läst den sedan kriget började. Där är man också upprörd. Men inte över krigsförbrytelserna. Anders Björnsson, författaren jag läst och recenserat med stor uppskattning, skrev i går inledningsvis:

Under krig och krigsliknande tillstånd bryter konsensus och lagstiftning samman. Det händer också med språket. Man debatterar inte, man attackerar. Så har det blivit inför och under Ukrainakriget. Den erfarna ledarskribenten Barbro Hedvall tycker sig ha urskilt ”ett drag av illvilja […] i den politiska diskussionen” (Dagens Nyheter 7/3) Den mindre erfarna Paula Neuding citerar (Svenska Dagbladet 7/3) med gillande en brittisk Rysslandshatare som anser att förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder ”stinker” och att han borde förvägras inre i Storbritannien och USA. Anledningen är att han har lett ett ryskt-europeiskt energikonsortium, och alla vet ju att ryssar stinker – av vitlök, eller hur?

Om man lyckas bortse från krigsförbrytelserna kan man koncentrera sig på språkligheter som ovan. Det är inte så lite pinsamt. Om ryssarna så bombar Ukraina bortom existensen så är det människors förtvivlan och hjälplöshet, man bör ägna sig åt, att kritisera och ironisera kring. 

Låt vår tids Hitler härja! Vill man läsa hela hans utspel finns det här.

 

Massa och makt av Elias Canetti

Mitt exemplar av Massa och makt, väl använt genom åren
 

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

"Ofta talas det om massans förstörelselusta, den är det första man lägger märke till hos massan... Vad massan helst förstör är hus och föremål... Det mest verkningsfulla av alla förstörelsemedel är elden. Den syns på långt håll och drar till sig folk. Den förstör oåterkalleligt... Den massa som härjar med eld anser sig oemotståndlig. Alla kommer att ansluta sig till den..."

(Ur kapitlet Förstörelselusta, sidan 16)

 

onsdag 9 mars 2022

Kriget, el- och bränslepriserna. En personlig fundering

Foto: Astrid Nydahl

När jag står vid Hammarsjön, alldeles nära vårt hem, är det flera hotfulla saker jag grubblar på.

Kriget först och främst. Efter president Zelenskys gripande tal i brittiska underhuset i går tänkte jag att det blir omöjligt att fasthålla den förda linjen gentemot Ryssland. Alls inte. Vita huset sade i dag nej till det polska förslaget att skänka stridsplan till Ukraina av äldre östmodell. Sanktionslinjen är bred och omfattande, men jag tvivlar på att en aggressiv maktberusad ledare som Putin faller med den.

Annat jag tänker på är bränsle- och el-priserna. Vi trodde att elräkningen som kom i januari var det högsta man kunde nå. Nu slås det radikalt av marsnoteringarna. Nästan tre kronor kwh i dag. I april ska kompensationerna börja betalas ut. Men de är retroaktiva och gäller inte alls de priser som noteras nu.

Vi fattade två viktiga beslut. Efter alla år av dagliga bilturer till kusten har de upphört. Vi har helt enkelt inte råd med dem. Vi tar till Hammarsjön, som ligger nästan runt hörnet, eller stannar bara inne.

Vi har också slagit av alla element i huset. Vi har nu en inomhustemperatur på 15 grader. Det var lite kallt i natt, men dagtid går det bra.

Inga bomber faller över oss. Vad sker framöver?

Skönheten vid havet en dag i mars

Charlottenlund Strand. I baggrunden Sverige. Foto: Steen R./Snaphanen
 

Stå vid en strand. Begrunda två års avskärmad tillvaro. Förstå att Putins krigsmaskin nu maler sönder hela Ukraina. Begrunda, försöka förstå.

Steens vackra bild är ett "trots allt" - skönheten kan ingen ta ifrån oss, trots att det ibland är svårt att hävda den.

Fascismens återkomst. Mikael Nydahl om situationen


 Min son Mikael är i dag intervjuad i en artikel i SDS/HD. Jag lägger ut den i sin helhet:

I en protestdikt om dagen formulerade Dmitrij Strotsev 2020 motståndet mot diktaturen i Belarus. Han är en av de författare som de senaste dagarna har tvingats lämna platsen där han sökt skydd och är nu på väg till Sverige. Kriget i Ukraina har gjort att hela regionen befinner sig i fritt fall, enligt Mikael Nydahl, översättare från ryska.

– Det här förändrar allt, inte bara för Ukraina. Nu är det Ukraina som ska stå i centrum för vår uppmärksamhet och solidaritet, för de ryska övergreppen mot landet är så avskyvärda. Men det är omöjligt att inte prata om vad som sker i Belarus och Ryssland samtidigt, säger han.

Det är mer än ett år sedan Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko krossade civilsamhällets fredliga demonstrationer för demokrati och nu ser Mikael Nydahl samma sak hända i Ryssland. Hela hans kontaktnät av vänner och kulturarbetare är drabbat.


– Det finns inga plattformar kvar och många går i exil.

 

Fascismens återkomst

 

I Belarus blev kulturen en central kraft i upproret. Men där var samhället på många vis redo för förändring – medan situationen i Ryssland är en annan, hävdar Mikael Nydahl. Han tycker att kriget tydligt har visat hur Putin har varit en garant för den belarusiska repressionen.

– Det vi har sett de senaste två åren är fascismens återkomst till Europa. Först Belarus och nu också Ryssland har förvandlats till klassiska, fullskaliga diktaturer.

Han är för "maximalt hårda" sanktioner mot det officiella Ryssland, men understryker att den kultur som borde blockeras är den regimtrogna – stjärndirigenter, stjärnsopraner och andra som bidrar till att ge legitimitet och prestige till regimen. De författare och översättare han har kontakt med har däremot länge försökt skapa och upprätthålla en demokratisk kultur i Ryssland, i kombination med ett människorättsengagemang.

Även de krafterna drabbas nu hårt och behöver stöd, understryker Mikael Nydahl. Han inskärper också att man från svenskt håll bör vara försiktig med kraven på vad människor ska säga och göra när det kan ge upp till 15 år i fängelse att ens kalla kriget för ett krig.

Kulturpersonligheter i Ryssland och Belarus känner starka skuldkänslor för vad som görs i deras namn, berättar Mikael Nydahl. Belarusierna har efter två års repression blivit gisslan hos sin statsledning, som hjälper Putin med kriget. En av Nydahls vänner i Minsk skrev att ”det är som Belarus 1939 med den enda skillnaden att vi belarusier nu är nazister och judar samtidigt”.

 

– När jag pratar med människor i Belarus är de fullkomligt sönderslitna av att ha varit offer för detta otroliga övervåld i nästan två år och nu finna sig på samma sida som sina egna bödlar. Det sliter upp förfärliga sår mellan människor som borde vara bundsförvanter i Belarus och Ukraina, säger Mikael Nydahl.

Även den ryska konstnären Tatijana, som bor i Sverige sedan sju år och arbetar på en kulturinstitution, vittnar om rädslan och skulden. Samtliga av hennes konstnärsvänner har demonstrerat mot kriget. Nu får hon inte längre kontakt med flera av dem.

– Alla har panik och många lämnar landet. De som jag har jobbat mest med är helt emot kriget och har motverkat Putins politik så gott de har kunnat, säger hon.

Tatijana känner sig liten och maktlös inför att hennes vänner plötsligt delas upp i "ryssar" och "ukrainare". Hon upplever att många skuldbeläggs för att de inte har gjort nog motstånd.

– Men jag och mina vänner är inte soldater. De flesta vill bara leva ett vanligt liv. Jag trodde inte på kriget i Ukraina. Jag och mina vänner älskar Ukraina, så det var omöjligt att tänka sig det här.

Demokratiska krafter nyckeln

Tatijana har samlat in pengar till konstnärer i Ukraina, via ett inofficiellt nätverk mellan konstnärer som delar samma språk efter Sovjetunionens fall, där också Belarus ingår. Nu vågar hennes kontakter inte prata längre och flera av dem har lyckats fly.

– Men det finns också de som varken har pengar eller visum. De har panik. Många är inte bara konstnärer utan också aktivister. De vill fly men det är svårt.

Mikael Nydahl ser inga gränser för hur våldsam den ryska repressionen kan bli. Han understryker att de ukrainska flyktingarna behöver Europas akuta hjälp – men att den europeiska politiken bör utformas på ett sätt som gör det möjligt också för belarusier och ryssar att få stöd.

– Om de demokratiska miljöerna i de här länderna blir blockerade från Europa, nekas visum och inte längre går att nå ens med ekonomisk hjälp – då straffar vi dem som är våra viktigaste bundsförvanter i kampen mot den ryska totalitarismen.

Inget kommer att lösa sig för förrän regimen i Ryssland har fallit, tror Mikael Nydahl.

– Gud give att den faller på ett sätt som möjliggör en demokratisk utveckling i Ryssland, det är långt från säkert. Just därför är de ryska och belarusiska demokratiska krafterna nycklarna till hela framtiden.

Fotnot: Tatijana heter egentligen något annat.

 

tisdag 8 mars 2022

Det ryska imperiets våldtäkt och svenskt mummel

Vintergäck här hemma i dag. Foto: Astrid Nydahl
 

Mitt inre påminner om en tryckkokare. Vreden växer för varje timme som det ryska överfallet på Ukraina fortsätter.

Jag har kontakt med ett antal mycket kloka människor. Några av dem har på sin egen hud fått erfara vad det ryska imperiet förmår. Övergrepp, tortyr, mord, övervakning, beskjutningar, ockupationer.

Några andra människor mumlar. I bästa fall mumlar de. Några tydliga ställningstaganden hör eller läser jag inte. Inte ens privat, men framför allt inte offentligt. Varför de tiger är en gåta. Ingenting hotar dem. Frihet att yttra sig har de. Eller vill de helgardera sig inför ett större krig?

Medan byar och städer mals sönder och människor dödas sitter alldeles för många skyddade av sin tystnad. Det övergår mitt förstånd. Och ökar min vrede.

Dagens Cioran

 

"Varför dra oss tillbaka och ge upp spelet, när det finns så många människor kvar att göra besvikna?"  (översättning: Jon Milos)
 
 

Ur DN:s ledare i dag

 

Möjligen hoppas Putin fortfarande att allt ska återgå till hur det var före kriget bara han lyckas knäcka Kiev.

Det kan han i så fall glömma. Någon väg tillbaka in i den europeiska värmen är otänkbar för Putin efter den fullskaliga invasionen – och i synnerhet efter de krigsbrott som det rapporteras om från städer som Mariupol och Charkiv, bombningar av bostadshus, skolor och sjukhus.

I och med invasionen har han i stället rest en ny järnridå. På den ena sidan ett demokratiskt Europa. Och på den andra – ett nytt Sovjetunionen?

Trots repressionen valde tusentals ryssar, över hela landet, också den här helgen att protestera mot kriget.

Knappast med innebörden supermakt. Men kanske i bemärkelsen att det blir ett totalitärt samhälle. Ett nytt Nordkorea. Totalitärt, isolerat, utblottat.

Så måste det dock inte sluta. Ukraina håller fortfarande emot. Det fortsätter att rapporteras om låg moral bland de ryska soldaterna. Rysslands ekonomi står på randen till kollaps.

Och trots repressionen valde tusentals ryssar, över hela landet, också den här helgen att protestera mot kriget.

En liten grupp män ur militären, säkerhetstjänsten och den ekonomiska eliten håller Putin om ryggen. Nu är deras dollarkonton frysta och den enda vägen framåt går via illdåd i Ukraina och förtryck på hemmaplan.

Även för dem utan moraliska skrupler borde det bli allt mindre attraktivt.