lördag 22 januari 2022

Anders Björnsson: Tid och tanke. Impressioner, distraktioner

 

Bokens omslag är gjort av Björnssons son Adam Ulveson (1990)
 

Som av det godaste vin, den vackraste cellosonat, den trognaste och mest tillgivna hunden eller den varmaste svenska sommarvinden – ungefär så påverkas jag av Anders Björnssons språk. Det är inte ett försök att vara pretentiös från min sida. Det är inte heller ett försök att slippa lindrigt undan. Men när jag de senaste dagarna har läst Tid och tanke. Impressioner, distraktioner ser jag hur lätt och självklart han får det att verka. Och så är det precis tvärtom. Det är naturligtvis allt annat än lätt eller självklart.

 

Jag vet att Anders Björnsson skriver för hand. Jag vet att han spelar piano. Det är med en sådan hand texterna framkallas. Bestämt men också trevande. Varför trevande? För att den rätta tonen – kanske också de rätta orden – ska uppstå.

 

I boken är det kortheten som premieras. Den skulle ha kommit ut på hans 70-årsdag i höstas, men kommer av olika skäl först nu. Kortheten har alltså parats med långsamheten, med en utdragen väntan. Det tycks inte bekomma honom.

 

Kortheten kan vara en uppmaning: ”Slå vakt om ditt utanförskap!”, den kan vara en notis: ”En enda bok har han slängt, berättade Alberto Manguel för mig: Bret Easton Ellis American Psycho. Den var för pervers, människofientlig. Hans mentor Jorge Luis Borges slängde nästan alla böcker han fick.” 

 

Den kan också vara en eftertanke: 


"Minns du, vi planterade träd

Många sorter skulle det vara. För evigheten

Det hände att vi förtog oss -

annat som skulle göras blev liggande

Träden gick före allt

Det var våra egna rötter som tog skada"

 

Men kanske ännu viktigare är den fjärilslätthet många av texterna visar. Då uppstår ibland också en fin, melankolisk ton:

 

”Vissnad vit amaryllis, sorgsen, missfärgad

En snöflinga lägger sig på fönsterblecket

Ljuset återvänder. Snart blir det barmark

Varsamt går jag fram till cd-skåpet,

Mattan glider, på parketten askan av en kubansk cigarr”

 

Och på tal om hans språk, låt mig i sin helhet citera bokens sista text. Den heter kort och gott M.

 

”Det finns föremål så dyrbara

att de inte kan ersättas

De saknar ett pris

eftersom de är ovärderliga

Sådan är du, min vän,

sådant det språk

som vi omhuldar och

som håller oss samman”

 

Det är ytterst välgörande att läsa Anders Björnsson.

*

Boken är ett privattryck i 99 onumrerade exemplar.

 

fredag 21 januari 2022

"Den medicinska religionen"?

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl
 

”I likhet med kapitalismen, men till skillnad från kristendomen, erbjuder den medicinska religionen inga utsikter till frälsning och förlossning. Tvärtom, det tillfrisknande som den eftersträvar kan endast vara provisoriskt, med tanke på att den ondsinte guden, viruset, inte kan utplånas en gång för alla, utan rentav muterar oupphörligt och ständigt antar nya och förmodat mer riskfyllda former. Som termens etymologi antyder är epidemin framför allt ett politiskt begrepp, som är på god väg att bli världspolitikens – eller icke-politikens – nya terräng. Det är rentav möjligt att den epidemi som vi upplever är ett förverkligande av det globala inbördeskrig som enligt de mest lyhörda politologerna har ersatt de traditionella världskrigen. Alla nationer och alla folk är nu varaktigt i krig med sig själva, eftersom den osynliga och ogripbara fiende som de strider mot finns inom oss.” 

 

Ur Giorgio Agamben: Vilken punkt har vi nått. Epidemin som politik 2020 (översättning: Gustav Sjöberg)

 

*** 

Dagens EKO Sveriges radio i dag, fredagen den 21 januari:

 

Omikron mindre farlig än deltavarianten enligt stor studie från USA


 
Risken att hamna på sjukhus är hälften så hög med omikron och risken att dö i sjukdomen är 90 procent lägre än med deltavarianten.

Den slutsatsen drar forskare vid bland annat University of California, Berkeley, USA, i en studie som omfattar 70 000 personer och som ännu inte är vetenskapligt granskad.

"Viktig och välgjord studie", säger Magnus Gisslén, professor i infektionssjukdomar vid Sahlgrenska Akademien.

 

Min enda, högst ovetenskapliga tanke är att det Agamben utifrån situationen 2020 beskrev som "förmodat mer riskfyllda former" kanske rent av blir slutet på hela processen. Med 90 procent lägre dödlighet är det förmodligen riktigt att beskriva omikron som en säsongsinfluensa? Det sker redan, såväl i nyhetsmedier som i seriösa diskussioner.

 

Natten och grubblandet. Vad hände med Sverige?

Foto: Astrid Nydahl
 

Vad är det jag grubblar på när natten är svart? Ett försök att reda ut nystat av grubblerier är meningslöst eftersom allt egentligen hänger ihop. Jag oroar mig mycket för mina barnbarn. I mörka stunder tror jag mig veta vad som väntar dem. Sedan tänds de inre lysrören och jag ser väldigt tydligt att det inte behövs några mörka stunder för att framkalla den oron.

Sverige har aldrig varit en isolerad ö. Vi som föddes på 1950-talet, ja egentligen hela den generation som föddes vid krigsslutet och ett tiotal år framåt, växte upp i en magnifik trygghet. Vi promenerade varje söndag med föräldrar och syskon. Vi var klädda i kortbyxor och höll mamma så fint i handen när pappa tog bilder. Vi firade midsommar antingen på Augustenborgs torg eller på Tallriken i Pildammsparken. Vi hade just avslutat våra lekar i sandlådan på Sevedsplan. Ingenting visste eller anade vi om något som helst annat. Det var som det var och vi var förmodligen lyckliga.


Det sprack i den muren. Men då var vi tonåringar. Omvärldskrigen sipprade in i våra medvetanden. Omvärlden kom också till oss för att arbeta. Tyskarna kallade dem Gastarbeiter och det förmodades då vara ett vackert ord. De var gäster på tillfälligt besök för att arbeta. Till Sverige kom också sådana människor. De arbetade i industrin landet runt. 

 

I de etniska enklaverna har det utvecklats en parallell, svart ekonomi. Officiellt arbetslösa är dessa människor fullt upptagna med sitt. Pengar går från hand till hand. Skatteverket har de ingenting med att göra. Det är den ena, väl så problematiska sidan av saken. Den andra är att etniska enklaver blir samhällen i sig, parallella men helt utanför det Sverige vi tror oss känna. Därför har också islamismen fått sådant fäste. Därför gängkriminalitet och terrorism. Därför särkraven. Det är inte enbart att slippa granater i Mosul eller Aleppo, det är också att etablera en annan ordning, en som rättar sig efter sharia och det moralisk-religiösa system som aldrig skulle vilja kompromissa med en sekulär, för oss andra självklar, samhällsmodell.
 

Jag tänker: När skedde det kvalitativa språnget ner i kaos? När blev mitt barndoms land ett helt annat? Vad är det som socialt och kulturellt avviker från det som var min barndoms Sverige? Allt jag grubblar på har sina svar. Jag lever med frågorna. De kommer dag och natt och jag känner inget som helst hopp inför framtiden. Tack och lov är min framtid kort. Men barnens är längre. Och barnbarnens är mycket lång.

torsdag 20 januari 2022

ESSÄ Nr 11-12. En critic öfver critiker

 

Sveriges vitalaste och seriösaste tidskrift har utkommit med ett dubbelnummer. Medverkar gör Roland Lysell, Helen Korpak, Leif Zern, Gunnar D Hansson,Lina Samuelsson, Maxim Grigoriev, Rebecka Kärde och Björn Ranelid

 

Och det är som alltid Emi-Simone Zawall som gör det möjligt. Texten allt kretsar kring den här gången är En critic öfver critiker från 1791, skriven av Thomas Thorild.

 

Det tar tid att läsa allt detta, vi talar om 144 textspäckade tidskriftsidor. Materialet har också en karaktär som gör läsningen svårare för mig. Men det ska jag inte orda om, det är tidskriftens innehåll som är det väsentliga. Där finns både det akademiska och det individualistiskt fria, det lite högtidliga och det alldeles osvärmiskt drabbande. Tre av inläggen tycker jag är de viktigaste och jag vill begränsa mig till att tala om dem. Det är Maxim Grigorievs En känslig kritiker, Björn Ranelids Författaren och konstnären som sina egna lagstiftare, och Gunnar D Hanssons Det engelska äventyret.

 

Att befinna sig i Grigorievs essä är att vistas i ett mycket syrerikt rum, där fönstren står och slår medan de friska tankarna cirklar runt läsandet. Läs detta:

 

”Folket är nu inte att förväxla med allmänheten. Allmänheten är den halvbildade, men per definition omdömeslösa grupp som faktiskt läser det som skrivs: den part i triangeln som smädas och förnekas. Folket är den formlösa, naturliga lera, per definition språklöst och i behov av språkrör. Ur dess frånvaro formar den intellektuelle, först författaren och sedan kritikern, sitt begärsobjekt. I takt med demokratiseringen blir folket allt mindre grupp och alltmer eteriskt, medan allmänheten blir alltmer folklig. Till sist upplöses de två i varandra: kvar står det nakna språkröret som inte längre talar för någon annan än sig själv och sin bultande empati.”

 

Grigoriev påpekar att vår samtids underhållning och konsumism saknades på Thorilds tid.

 

”Till den förmoderna litteraturens sedelärande funktion har man nu bara lagt till den underhållande.”

 

En sådan skarp blick på vår samtid, i ljuset av en förflutenhet och en annan litterär offentlighet, är förstås den stora behållningen av denna essä.

 

Men man kan säga att Björn Ranelid på samma sätt närmar sig Thorild genom att låta honom göra sällskap med Lars Vilks.

 

Ranelid har givit sin essä titeln Författaren och konstnären som sina egna lagstiftare. Den är ytterst delikat eftersom Vilks i texten står som en unik lagstiftare vid sitt Nimis (man bör här påpeka att Nimis ligger i mikronationen Ladonien, med egna regler för medborgarskap, val,  med många ministrar och en drottning, egen valuta och mycket annat, allt handgripliga uttryck för den vilkska fantasin och humorn).

 

”Hela Naturen i dess största och minsta form levde i Thorild. Det var en nåd för honom att födas och det var inte hans förtjänst. Glädjen över att kunna det som man kan är livets största sällhet. All tröst och allt hopp har sin grund däri.

Lars Vilks och Thomas Thorild följde sina egna lagar. Drivveden, plankorna och trädgrenarna blev bokstäver och incitament till ett konstverk. Båda herrarna grep om materialet som stod dem till buds och skapade ett verk som mottagarna kunde betrakta och tolka.”

 

Jag hade velat citera mer, eftersom Ranelids resonemang rymmer så många intressanta aspekter. Jag kände Lars Vilks och är säker på att han skulle ha blivit glad att läsa texten just i Essä.

 

Gunnar D Hansson citerar Thorild i några drabbande rader: ”Svenska folket vaknar icke på denna sida domen; om det vaknar , är det enligt historien, likasom det sofve.”

 

Hanssons essä kretsar kring Thorilds engelska äventyr 1788-1790, då han sökte ”reformera den engelska vitterheten och styrelseskicket.” Men som Hansson konstaterar ville inte engelsmännen lyssna ”till den snillrike svensken som tog deras rigida klassamhälle i upptuktelse.”

 

Ett brev finns bevarat från hans engelska vistelse, det är allt och det handlar om sjösjuka.

 

Men en notisbok med blandat material röjer i alla fall hans relation till Kellgren.

 

En mig närstående människa sa för en tid sedan: ”Att vi inte har något litteraturkritik i pressen att tala om, beror ytterst på att vi saknar verklig litteratur i vårt land.”

 

 

Sasja Filipenko: Röda korset (Ersatz, översättning från ryska av Mikael Nydahl)

 


En roman som utspelar sig i Minsk, Belarus, men mest handlar om Moskva, den stora terrorn, förvisningsorterna och fånglägren, och alla döda, fungerar det? Jag har inte läst något liknande, även om tusentals böcker handlar om Stalin-tidens terror, Andra världskriget och förhållandet med Hitlers Tyskland. Det inte bara fungerar, det övertygar.

 

Sasja Filipenko är född 1984 i Minsk och var bara barnet när Sovjetunionen upplöstes. Han är universitetsutbildad i S:t Petersburg och hans böcker är översatta till många språk. Röda korset är hans första roman i svensk översättning.

 

Boktiteln är fyndig, för den syftar både på Internationella Röda korset och på de röda kors som berättaren i romanen, 91-åriga Londonfödda Tatiana Aleksejevna, ritar på grannars dörrar för att lätta orientera sig i hyreshuset. Internationella Röda korset uppvaktar regimen i Moskva gång på gång för att få till stånd hjälp för alla de sovjetiska pojkar som tagits av nazisterna, utan att få minsta respons. Resonemanget är cyniskt: att bli krigsfånge är att göra sig skyldig till förräderi, därför vill man inte kännas vid dem.

 

Hennes berättelse är full av fasor, och samtidigt blir den ett äreminne över en kvinna som valde att bli sovjetmedborgare och förlorade både sin man och sin dotter.

 

Stalinterrorn blir konkret i hennes livsberättelse och därmed både lärorikt dokumentär i tonen, och spännande som varje skönlitterär bok bör vara. Med spännande menar jag inget annat än att läsaren inte ska veta vad som väntar i kommande avsnitt.

 

Jag är förstås jävig, eftersom min son översatt boken från ryska. Vi fick den i julklapp av honom. Just för att den är så bra ville jag visa den här i bloggen.

 

onsdag 19 januari 2022

Peaky Blinders från Birmingham

Scen ur filmen
 

När vi reste i Black Country, med bas i Birmingham, var det för femte gången. Jag hade bestämt mig för att slutföra arbetet med bok som kom att heta just Black Country (utgiven 2012 och här recenserad av Björn Kohlström). Det talades om serien som spelades in i staden, Peaky Blinders. Jag tog med saken i min bok och kopplade den till Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen. Använde mig av Philip Goodersons bok From The Sloggers to The Peaky Blinders. The Gangs of Birmingham som referens. 

Nå, vad jag ville säga är, att hela serien nu visas på tv för er som har fiber. Vi har inte det, så vi beställde boxen från England. Engelsktextad är den. Det var länge sedan jag såg något så gripande och starkt. Den väjer inte heller för etnicitet, vilket är en laddad sak i dessa gangsterkretsar runt förra sekelskiftet. I centrum står familjen Shelby och dramatiken rör sig fram kring tiden för första världskriget. Cillian Murphy gör huvudrollen på ett mycket övertygande sätt. Att han tillhör de irländska travellers gör man ingen hemlighet av. Han och de andra i gängen kändes igen på sina långa svarta rockar och kepsar, så kallade flat caps.

Det är en självklarhet att jag ser tydliga paralleller till den gängkriminalitet som plågar Sverige i dag.

 

tisdag 18 januari 2022

Fransk varning för islamismen

Foto: Astrid Nydahl

I danska Weekendavisen skriver Aske Munk om hoten från islamismen. Fokus är Frankrike, men den 77-årige filosofen och historikern Elisabeth Badinter understryker att hoten är aktuella i hela Europa. Hon säger om den europeiska vänsterns vurm för islamismen och dess stämpling av kritikerna som "rasister"bland annat detta:

»I alt for mange år har venstrefløjen fortiet islamismens fremmarch; undskyldt den med ’kulturelle forskelle’ og kaldt os, der forsøgte at råbe op om den, 'racister' og 'Le Pens nyttige idioter’. Men nu er det nok,« siger hun: »Vi må føre krig mod islamismen på den hjemlige front, for det er hele samfundets sammenhængskraft, der står på spil.«

Det där känner jag så väl igen. I åtskilliga sammanhang har jag själv omnämnts som "rasist", "islamofob" och "sverigedemokrat". Att försvara sig inför sådana anklagelser har ju varit meningslöst. En stämpel fungerar socialt frånstötande och är därför så effektiv. Khomeini visste vad han gjorde när han introducerade begreppet islamofobi som en sådan stämpel.


Aske Munk skriver:


Og islamismens fremmarch i Frankrig er siden 1990erne blevet akkompagneret af en næsten endeløs række af blodige terrorattentater: Først likvideringen af muslimske soldater og jødiske skolebørn i Toulouse og Montauban i 2012. Så terrorangrebene mod Charlie Hebdo og det jødiske supermarked HyperCacher i januar 2015. Dernæst angrebene på Stade de France, fortovscafeerne og Bataclan i november 2015. Lastbilsmassakren på Promenade des Anglais i Nice på nationaldagen året efter. Og dernæst den katolske pater, der blev halshugget under gudstjenesten i en normannisk kirke i Saint-Etienne-du-Rouvray. Og som »kronen på værket«: skolelæreren Samuel Paty, der fik hovedet skåret af på åben gade i en forstadskommune til Paris.

Elisabeth Badinter

Elisabeth Badinter fortsätter:

»Hvad er det egentlig, de her muslimske migranter vil i Frankrig? Eller i Europa for den sags skyld? Hver gang nogen åbner døren for dem, ender det med problemer. Hvis ikke de har tænkt sig at tilpasse sig kulturen i det nye land, ville de da ikke være lykkeligere i et muslimsk land? Måske? Spørgsmålet fortjener da at blive stillet? Medmindre altså deres endemål er at gøre deres kultur gældende på bekostning af den lokale vestlige kultur. Som en slags historisk revanche over Vesten?«


måndag 17 januari 2022

Utdrag ur Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund.

En hälsning från Anne-Marie Berglund 2006

 

"Det vore roligt med en 'julbok', kanske du kan sälja som  julklappsbok via nätet? Men titeln 'Klockan tre går jag ut' är kanske bra. Tema Omöjlighet. Klaustrofobia." 10/10-2006

 

"Inte en rad skriven i Nice. Inte en skiss av en psalm ens, ingen bok köpt, inga oliver till Thomas (...) stått i fiskhandelsköer, slaktarens köer, biljettköer... en kaffe på café, ensamdrucken, då läste jag den vedervärdiga blaskan Nice Matin.

(...)

Hela Nice uppbrutet, en byggarbetsplats för att spårväg ska dras genom staden alla vackra plataner slaktade. Målet är en bilfri innerstad, så man kan inte klandra projektet, men visst blir det lite mycket gågata av det hela sen." 26/10-2006

 

"Guds plötsliga ingripande, kärlekens eller tvång av något slag, kan avbryta förtrollningen. Jag anser detta behov av att berusa sig är en självhypnos man försätter sig i, ungefär som sexuell besatthet och har man varit där en gång är man sedan biten. Och vi som pressar våra 'hjärnor', klämmer ur tankarna de mest tröttande slutledningar och resonemang, vi finner i  berusningen just den tändande elden, men snabbt blir ju glöden kol och aska. Man brinner kort, förkolnas långsamt." 3/11-2006

 

Citaten ur Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund.

Här kan du läsa utförligt om boken.

Och beställa den kan du göra med ett mail till:

thomas.nydahl@gmail.com


Året var 1975. Platsen Nydala i Malmö

Nydala i Malmö ansågs vara en stabil och trygg plats att leva med barn. Vi gjorde ett försök. Men redan efter ett år lämnade vi både Nydala och Malmö.

Jag hade just genom Oktoberbokhandeln publicerat mitt andra lilla dikthäfte. Det hette Vardagar. Titeln förekommer numera hos flera svenska författare. Spontant tänker jag på Ulf Lundell.

Nå, varför säger jag då detta?

Jag gör det därför att bilden påminner mig om ett Malmö väldigt olikt det nu existerande. Jag hade bakom mig åren på Nordsjö färgfabrik, liksom utbildningen till dekoratör. Jag hade lämnat den stalinistiska sekten och blivit pappa. Om man vore okunnig om fortsättningen kunde man tro att allt såg ljust och bra ut.

Det gjorde det inte, varken för privatlivet eller staden Malmö i landet Sverige. 

När vi återvände till Malmö för ett sex år långt försök på Bellevuegården blev det bara ett tyngre argument för att lämna för alltid. Det gjorde vi, det är 39 år sedan och jag har aldrig ens så mycket som tänkt tanken på att återvända till födelsestaden.


I det här huset på Bellevuegården hade vi sista lägenheten före definitiv flyttning. Foto: Astrid Nydahl 2012.

 

söndag 16 januari 2022

Anders Björnsson: Tid och tanke. Impressioner, distraktioner

Bokens omslag är gjort av Björnssons son Adam Ulveson (1990)
 

Som av det godaste vin, den vackraste cellosonat, den trognaste och mest tillgivna hunden eller den varmaste svenska sommarvinden – ungefär så påverkas jag av Anders Björnssons språk. Det är inte ett försök att vara pretentiös från min sida. Det är inte heller ett försök att slippa lindrigt undan. Men när jag de senaste dagarna har läst Tid och tanke. Impressioner, distraktioner ser jag hur lätt och självklart han får det att verka. Och så är det precis tvärtom. Det är naturligtvis allt annat än lätt eller självklart.

 

Jag vet att Anders Björnsson skriver för hand. Jag vet att han spelar piano. Det är med en sådan hand texterna framkallas. Bestämt men också trevande. Varför trevande? För att den rätta tonen – kanske också de rätta orden – ska uppstå.

 

I boken är det kortheten som premieras. Den skulle ha kommit ut på hans 70-årsdag i höstas, men kommer av olika skäl först nu. Kortheten har alltså parats med långsamheten, med en utdragen väntan. Det tycks inte bekomma honom.

 

Kortheten kan vara en uppmaning: ”Slå vakt om ditt utanförskap!”, den kan vara en notis: ”En enda bok har han slängt, berättade Alberto Manguel för mig: Bret Easton Ellis American Psycho. Den var för pervers, människofientlig. Hans mentor Jorge Luis Borges slängde nästan alla böcker han fick.” 

 

Den kan också vara en eftertanke: 


"Minns du, vi planterade träd

Många sorter skulle det vara. För evigheten

Det hände att vi förtog oss -

annat som skulle göras blev liggande

Träden gick före allt

Det var våra egna rötter som tog skada"

 

Men kanske ännu viktigare är den fjärilslätthet många av texterna visar. Då uppstår ibland också en fin, melankolisk ton:

 

”Vissnad vit amaryllis, sorgsen, missfärgad

En snöflinga lägger sig på fönsterblecket

Ljuset återvänder. Snart blir det barmark

Varsamt går jag fram till cd-skåpet,

Mattan glider, på parketten askan av en kubansk cigarr”

 

Och på tal om hans språk, låt mig i sin helhet citera bokens sista text. Den heter kort och gott M.

 

”Det finns föremål så dyrbara

att de inte kan ersättas

De saknar ett pris

eftersom de är ovärderliga

Sådan är du, min vän,

sådant det språk

som vi omhuldar och

som håller oss samman”

 

Det är ytterst välgörande att läsa Anders Björnsson.

*

Boken är ett privattryck i 99 onumrerade exemplar.

 

Förstörelsen av vårt arma land

Mobilfoto: T.N.

På väg till Bromölla under lördagen stannade vi för att plocka blåbärsris. Så här såg det ut i diket. Varje gång jag ser att samvetslösa idioter har svinat ner blir jag lika arg - och uppgiven. All förstörelse av gemensam egendom - från busshållplatser till offentliga byggnader - i kombination med svineriet i naturen, är också tydliga signaler om att det vi kallade folkhemmet tillhör det förflutna.

 

lördag 15 januari 2022

Folkhem? Existerar inte

Foto: Astrid Nydahl
 

Det får vara sluttjatat om elpriserna. Vill bara citera en bedragen pensionär som säger att det som pågår är "ovärdigt ett folkhem". Jag gör det därför att jag är helt införstådd med att något folkhem inte existerar. Det har det inte gjort på många år. 

Folkhemmet är som bekant utbytt och kallas numera "den globala byn".


fredag 14 januari 2022

Elräkningar, Tel Aviv och Instagram-albumet

Jag intervjuar den israeliske författaren Yoram Kaniuk i Tel Aviv, 1980-talets mitt.
 

Det är inte lätt att hantera de chockerande el-räkningarna. Mycket omvärderas, och har så gjort sedan början av november. Då stängde vi biblioteket, som är mitt favoritrum. Hela perioden 18 december - 10 januari, då jag var gräsänkling, stängde jag av två rum till.

Allt går. Men när pengarna tar helt slut blir det surt. Det måste finnas till bensin. Får jag inte börja dagarna vid havet blir det mest oro och leda av allt.

Hur har era el-räkningar sett ut?

Mitt Instagram är ett fotoalbum om barndomen och yrkeslivet, finns här att bläddra i.

torsdag 13 januari 2022

Vilks och Nydahl, två seriösa spexare

Foto: Astrid Nydahl
 

När jag ser den här bilden i mitt album blir jag alltid glad. Den gången här hemma var Lars på sitt allra bästa humör. Vi hade riktigt rolig, åt en god middag och drack några glas vin.

Men glädjen försvinner snabbt. Lars är död. Sättet han dog går inte att acceptera. Undrar när utredningen kommer att presenteras?