Elräkningar, Tel Aviv och Instagram-albumet

Jag intervjuar den israeliske författaren Yoram Kaniuk i Tel Aviv, 1980-talets mitt.

 

Det är inte lätt att hantera de chockerande el-räkningarna. Mycket omvärderas, och har så gjort sedan början av november. Då stängde vi biblioteket, som är mitt favoritrum. Hela perioden 18 december - 10 januari, då jag var gräsänkling, stängde jag av två rum till.

Allt går. Men när pengarna tar helt slut blir det surt. Det måste finnas till bensin. Får jag inte börja dagarna vid havet blir det mest oro och leda av allt.

Hur har era el-räkningar sett ut?

Mitt Instagram är ett fotoalbum om barndomen och yrkeslivet, finns här att bläddra i.

Vilks och Nydahl, två seriösa spexare

Foto: Astrid Nydahl

 

När jag ser den här bilden i mitt album blir jag alltid glad. Den gången här hemma var Lars på sitt allra bästa humör. Vi hade riktigt rolig, åt en god middag och drack några glas vin.

Men glädjen försvinner snabbt. Lars är död. Sättet han dog går inte att acceptera. Undrar när utredningen kommer att presenteras?

Julpaketens läsning

George Ault heter konstnären

Det fantastiska julkortet kom från Per Helge, han skrev bland annat:

Den är målad av en amerikansk konstnär som hette George Ault och levde mellan 1891 och 1948. Han var född i Ohio. Ladan som jag sände, omgiven av snö och belyst av månen, heter ”January Full Moon” (1941).

 

Julens böcker från Per var Stephen Johnsons fantastiska och djupt personliga Sjostakovitj förändrade mitt liv, klassikern Gullberg av Carl Fehrman från 1958, utgiven som PAN-bok 1967, i den lär jag mycket om vår fina diktare Hjalmar Gullberg. En annan diktare han sände mig var Kjell Espmark med Kvällens frihet, som med hans egna ord ”utgår från Theodor Adornos analys av Beethovens sena tonspråk, hans ’Spätstil’”. Jasenko Selimovic Sarajevo. Minnen från en belägring är kusligt aktuell och påminner mig om allt den bosniska huvudstaden utsattes för under 90-talskriget. 

 

Från vännerna i Finland kom två bokpaket. Av Ulrika fick jag Tomas Mikael Bäcks De tysta gatorna, en underfundig och mycket fin diktsamling. Diktsamlingar kom också från Anders; Vild iris av Nobelpristagaren Louise Glück och Winter Morning Walks av Ted Kooser. 

 

Kooser är ju en favorit hos oss. Min son Mikael har rentav givit ut en volym av honom, med titeln Det här är alltså Nebraska, i översättning av Per Helge.

 

Sådana julklappar varar länge. De ligger alltjämt på läsbordet och det är bara Sjostakovitj-boken som är utläst.

 

En bok att se fram emot

 

 

Knivattackens fakta och recensionernas minimala effekt

Birmingham UK. Foto: Astrid Nydahl

 

Det är ju alltid roligt med positiva recensioner. Men eftersom det inte finns något litteraturliv att tala om i denna arma nation leder det aldrig till sålda böcker. Det är den bistra sanningen.

Om det kom en recension i DN eller Svenskan kanske det skulle få en minimal fjärilseffekt. Men inte ens det är jag säker på.

I måndags lyckades jag ta fram alla fakta om människan bakom knivattacken. Jag lade aldrig ut namnen och bilderna i bloggen, sådant kan vänta tills det blir rättegång. Men jag var helt klar över att gärningsmannen i Eslöv var mycket nära vän med gärningsmannen i Kristianstad. När sedan TV4-nyheterna presenterade samma fakta hade det gått flera timmar. Det kan man också lära något av. Nätet är en fantastisk gruva att söka i, men man måste först veta vad det är man söker.

Helsingborgs Dagblad hade i går en föredömlig genomgång av de två gärningsmännen i Eslöv och Kristianstad. Mycket läsvärd.

Thomas Kjellgren om Anne-Marie Berglund-boken

Foto: Hideo Matsumoto

Behöver man mer uppmuntran kan man gå till Kristianstadsbladet i dag och läsa Thomas Kjellgrens recension av min nya bok:

 

Anne-Marie Berglunds författarskap är ett av våra mest egensinniga och personliga. Jag har inte bara följt henne sedan debuten med diktsamlingen ”Luftberusning” 1977 utan jag har ständigt återvänt till hennes inspirerande, förtätade och rörliga kortprosa. Hon utvecklade ett språk som i ett och samma andetag kunde beskriva en sönderfallande existens och ett uppbyggligt frihetsbegär.

 

Det kategoriskt fastslagna rubbade hon mer än gärna på – det gällde såväl sociala hierarkier, mönster och moral som själva könets och jagets gränser. En av titlarna på hennes böcker säger det mesta: ”Mellan extas och fångenskap”. 

 

Och:

 

Breven från Anne-Marie Berglund ger oss inblickar i ett liv och skapande som vidgar min förståelse och som jag inte vill vara utan. Bokens auktoritet förstärks ytterligare genom alla de fantastiska fotografiska porträtten av Berglund, tagna av livskamraten Hideo Matsumoto. 

 

I hennes ansikte fångar han känsligt in bräckligheten, beslutsamheten och den tidlösa nyfikenheten – allt detta som skapade en originell och oumbärlig författare.

 

Macron och andra om icke-medborgare, idioter, kvinnohatare och rasister

Marknadsdag i engelska Dudley. Foto: T.N.

 

President Macron säger att de som inte vaccinerar sig "inte är medborgare" och att han ska göra allt för att "jävlas med dem". Man kan med fördel lyssna till Neil Olivers lilla föreläsning om saken, i World leaders think the unvaccinated are next door to idiots, racists and misogynists på You Tube. Hur kan det komma sig att presidenter och statsministrar uttalar sig på det viset? Det är för mig obegripligt, om det inte är en medveten och avtalad strategi. I så fall är den ytterst kontraproduktiv och bidrar till stämningen av konfrontation. 

Att ens uttala sig om vaccinfrågor har blivit obekvämt. Det innebär att man drar på sig läsares vrede, trots att man inte medverkar i någon kampanj. Men när europeiska och nordamerikanska ledare uttalar sig så som Macron och andra bör det väl vara hög tid att anmäla sin avvikande åsikt?

Knivdådet i Kristianstad i dag

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag satt på busshållplatsen i morse. Hade gjort mina inköp på Coop och Bolaget.

Ser att bussarna kör en märklig omväg. Polisen har spärrat av hela kvarteret runt lokaltidningen. Går in på deras sida och läser att det just ägt rum ett knivdåd på en skola som ligger i samma byggnad. En elev svårt skadad, en lärare knivhuggen. Redan på förmiddagen ser jag detta.

Livlig diskussion uppstod, både på hållplatsen och sedan på bussen. 

"Sverigedemokraterna blir de stora vinnarna i valet", sa en äldre man. Jag kontrade med att om de så vinner en skrällseger kommer det inte att förändra något. "Nej, det har du nog rätt i", sa han. Jag avslutade upplysningsvis att jag inte har för avsikt att rösta. Då blev det alldeles tyst.

***

Sedan några timmar tillbaka vet jag vem gärningsmannen är. Kommer inte att sätta ut hans namn i bloggen, nöjer mig med att säga att det finns en stark förbindelse med skolattacken i Eslöv i fjol. Dagens angripare hade varken politiska eller religiösa motiv, utan är snarare en ung förvirrad människa som söker "sanningen" i rätt så mörka regioner. Tids nog blir det rättegång och hans identitet blir känd.

Gunilla Kindstrand om Anne-Marie Berglundboken

Skärmdump från Fokus

Gunilla Kindstrand skriver fint om den nya boken i tidskriften Fokus, bland annat detta:

Anne-Marie Berglund var en utbrytardrottning. Som ingen annan kunde hon ta sig ur roller och förväntningar och spränga språkets klichéer. Hon skrev fram något som kom att likna ett frihetsrum. Våt jord. Svindlande syre. Kaos var granne med Eros.

(...)

Thomas Nydahls nyutkomna bok Sedan möttes vi i Paris –breven från Anne-Marie Berglund är ett ovärderligt tillägg till detta fullkomligt unika författarskap. De båda brevväxlade under 24 år och av boken att döma kom det att betyda mycket för deras förmåga att uthärda och hantera livets omständigheter.

 

Urvalet (på över 300 sidor) är omsorgsfullt och finkänsligt, så också fotnoter och förtydliganden. Det händer att man tycker sig urskilja en darrande förbindelse mellan dem. Hideo Matsumotos porträttfotografier av brevskrivaren är nära utan att vara närgångna. De rytmiserar vackert åren som går.

(...)

ÖVERTYGELSEN OM VARJE MÄNNISKAS unika utgångspunkt och erfarenhet återkommer i breven. Våra inre universum är oerhört specifika, slår hon fast: »Vi vet inte så mycket om varandra därför. Man kan inte säga något om vilka liv som är tomma och vilka som har mening.«

 

Som alla arbetarbarn har hon lärt sig att bli betraktad uppifrån. Det inger en instinktiv misstänksamhet. Parnassen, med kollegor och kritiker, framställs som en arena där hon inte passar in.

Mitt yrke är att skriva

Ett temporärt skrivbord i Birmingham. Foto: T.N.

 

"Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge. Jag hoppas att jag inte blir missförstådd: om värdet i det jag kan skriva vet jag ingenting", skriver Natalia Ginzburg. Mitt första äktenskaps svärmor sa till mig: "Kan du inte skaffa dig ett riktigt jobb".

I den pendelrörelsen har jag levt sedan jag var i tjugofemårsåldern. Jag hade bokdebuterat i början på sjuttiotalet, men den första bok som ett förlag antog och utgav kom 1976, då jag var 24. I samma stund jag tog farväl av arbetslivet - det kallas så när man är anställd någonstans - började man hacka på mig.

Jag kunde inte redovisa några större inkomster, men allt flöt på. Det gick att leva på sin penna och skrivmaskin. Som det ser ut nu i pensionärslivet skulle jag aldrig ha tillåtit någon att anmärka på mitt vägval. Jag skulle ha svarat dem med Ginzburgs ord: "Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge".

Lördagliga erfarenheter och svunna vardagar

Vid Nordsjö färgfabrik 1972, okänd fotograf

 

Denna lördag drar jag mig till minnes en allt annat än vardaglig händelse. Jag var anställd som fabriksarbetare på Nordsjö Färgfabrik i Sege, utanför Malmö.

Mest av allt arbetade vi. Pauserna tog vi i rökrummet. När missnöjet började pyra gällde det både lönen (tolv kronor i timmen hade vi) och arbetsmiljön (de flesta blev exponerade för lösningsmedel).

Strejken blev ändå en blixt från klar himmel. Den rullade som en våg genom fabriken och plötsligt stod allt stilla. Vi ringde Malmös tidningar och bad dem komma ut. De blev förstås inte insläppta. Journalisterna intervjuade oss vid grindarna. Det är i en sådan situation jag befinner mig med tre arbetskamrater.

En erfarenhet jag inte hade velat vara utan. Att strejken också blev framgångsrik gör sitt till.

 

Gamla mästare på nytt

Foto: Astrid Nydahl

Ur Thomas Bernhards bok Gamla mästare (i svensk översättning av Jan Erik Bornlid) läser jag:

”I ensamheten står vi ju inte ut särskilt länge, enligt Reger, vi tror att vi kan vara ensamma, vi tror att vi kan vara övergivna, vi intalar oss att vi kan leva vidare ensamma, enligt Reger, men det är ett hjärnspöke. Vi tror att vi kan klara oss utan människor, ja, vi tror till och med att vi klarar oss utan en enda människa och inbillar oss också att vi bara har en chans om vi bara är ensamma med oss själva, men det är ett hjärnspöke. Utan människor har vi inte den minsta överlevnadsmöjlighet, sade Reger, vi kan ha tagit till oss aldrig så många stora andar och aldrig så många Gamla mästare som följeslagare, enligt Reger, de ersätter inga människor, enligt Reger…”

Jag tror på det Bernhard/Reger säger. Just därför kom jag fram till att valet av människa/människor i min närhet är det främsta och avgörande. Att säga nej till de flesta invitationer och ja bara till de alldeles särskilda. Människor kan vara mördande farliga. Men människor har jag i min omedelbara närhet. 

Covidpass och öppna skolor

Foto: Astrid Nydahl

 

Något lurt är det. Man diskuterar nu införandet av Covidpass för olika aktiviteter, samtidigt som landets alla skolor öppnar. Vad är det som smittar så starkt på en plats men inte på en annan?

Att misstro makten är regel nummer ett. Men hur ska man underbygga den misstron med fakta? Jag är varken virolog eller frisörutbildad minister, och då är det inte läge för argumentation. Mitt enda argument är misstron.Varför skulle jag lita på makten den här gången? 

Ter sig mer och mer omöjligt och ogrundat.

Varför måste vi fjärma oss från den politiska klassen?

Foto: Astrid Nydahl

Tidningsredaktörer, prästerskap, politiker, dagens folktalare och statstjänstemän - även om de kan tyckas ha högst olika politiska inställning och uppfattning i religiösa frågor - är i grund och botten en och samma grupp såtillvida de endast är olika ingredienser i det skum som alltid flyter på samhällets yta. (Thoreau: Dagboksanteckningar, översättning av Peter Handberg)

Jag brukar här i bloggen tala om den politiska klassen. Med det menar jag varje man och kvinna som försörjer sig - får betalt! - för att befinna sig i ett parti, ett pressorgan eller på annat sätt tjäna makten. Den politiska klassen inkluderar i högsta grad den svenska kyrkan och de intresseföreningar som lever i symbios med den översta makten.

Varför måste vi fjärma oss från den politiska klassen? Det är i grund och botten en banal fråga. Vi måste helt enkelt göra det för att bevara vår inre frihet, den som möjliggör reflektioner, tankar och handlingar som präglas av just friheten. Att inte tillhöra är att vara människa fullt ut. Den politiska klassens spel försöker framställa dessa partier som varande olika ideologiskt och praktiskt. Det är de inte. I själva verket är de alla en del av den ideologi som stavas med stort M som i Makten, stort Å som i Åsiktskorridoren, och med stort P som i Penningen.

Du säger att du rest omkring en hel del. Hur många män träffade du som inte tillhörde en sekt, ett parti eller ett kotteri? (Thoreau: Dagboksanteckningar, översättning av Peter Handberg)

Thoreau var ännu en ganska ung man när han ställde den frågan. Jag skulle själv vilja besvara med den med en reservation. Det är trots allt så att jag träffat några människor som inte tillhör. Jag betraktar dem som vänner, i alla avseenden.

Om nyttan av "pass" och underdånighet

Foto: Astrid Nydahl

 

Nej, jag är inte en anhängare av konspirationsteorier. Inte heller ägnar jag mig åt häxkonster och seanser av olika slag.

Men... som man brukar säga. Och fortsättningen hos mig skulle då lyda: varför i hela friden kartläggs hela befolkningar? Varför ska jag bära på ett "pass" som bevisar något för att ens få besöka en restaurang i framtiden?

Jag har alltid varit av den olydiga sorten. Det är mig helt främmande att lyda sådana direktiv. Men om jag måste visa detta "pass" för att ens ta bussen? Då får jag avstå bussen också. Läkarbesöken då? Tre stycken är inbokade januari-februari. Jag är kallad till dem. Jag tar förstås på mig munskyddet. Men "pass"? Aldrig i livet.