Få unga människor - i eller utanför dagens vänster - är ens
medvetna om vad den marxist-leninistiska och maoistiska rörelsen på 1970-talet
stod för. För svenska organisationer som SKP och KFML(r) eller norska AKP (ml)
var dogmen och disciplinen de två huvudpelarna.
Där gavs inte mycket utrymme
för idémässig oklarhet eller socialt flum. Man var, så sade de egna stadgarna, proletariatets förtrupp och det samhälle man ville ersätta kapitalismen med var
en socialism som förverkligade proletariatets diktatur.
Inte heller de gamla kommunistpartierna – som svenska VPK, nuvarande
Vänsterpartiet – hade något att erbjuda denna grupp unga revolutionärer på 1970-talet. Dessa gamla partier var fortfarande Moskvatrogna och
reste i skytteltrafik till kongresser i östra Europa. De hade inget att emot
att skåla med Kremls vänner.
Det som skilde
ml-rörelserna och den gamla, revisionistiska rörelsen var vem man skålade med
och utifrån vilka principer.
I svenska SKP och
norska AKP (ml) var det främst Kina och Albanien som betraktades som "socialistiska förebilder" (eller som man sa om Albanien, "socialismens fyrbåk i Europa"). Men sedan de kinesiska kommunisterna lanserat sin
teori om de tre världarna började sprickan uppträda och 1978 resulterade det i
total brytning mellan länderna och partierna.
Det är i den
verkligheten Rune Ottosen befinner sig. Han är aktiv i det
norska ml-partiet. Han har centrala funktioner i AKP (ml)-pressen och han kommer
1978 till albanska Durrës för att vara platsansvarig för de revolutionsturister
som kommer dit. Jag har själv samma uppgift för den svenska resegruppen. Vad
som väntade oss kunde vi inte ens ana. Mitt i sommarsträndernas vila och revolutionsromantiken på rundresorna släpps den politiska bomben: Kina och Albanien bryter alltså med varandra och Kina ställer in all ekonomisk hjälp till det lilla Balkanlandet.
Ottosen har på senare år återvänt till Albanien. Han har utifrån de fyrtio år gamla erfarenheterna och
de nyförvärvade kunskaperna utifrån möten och samtal, utifrån läsning och
studier, skrivit en lysande bok om vad ideologi-trohet och dogmatism leder
till. Att vår generation, rebellisk och antikapitalistisk, blev talespersoner
för en av Europas grymmaste diktaturer kan se ut som en motsägelse. Men det är
det inte. Tvärtom var det alldeles logiskt och förankrat i den stalinistiska
ideologi vi bekände oss till. Vad en rebell egentligen var visste vi kanske
inte så noga, däremot ville vi gärna se hur de ideologiska begreppen
praktiserades. Det fick vi i Albanien. Varje vaken stund blev en skola i
totalitärt förtryck, frånvaro av yttrande- och tryckfrihet, kulturell enfald,
materiell nöd och total brist på likhet inför lagen (som tillämpades av domstolar som saknade varje form av självständighet och där varje avkunnad dom var politiskt motiverad).
Ottosen
skriver kunnigt om det lilla
Balkanlandet i sin bok Turist i Utopia.
Reiser i ideologi og albansk landskap, dess
historia och dess postkommunistiska verklighet. Han tar upp såväl diktaturårens
omständigheter som nuets; korruptionen, stats- och medialögnerna, maffiaekonomien, det politiska våldet. Det kanske viktigaste han reder ut är det faktum att Albanien som nation
och albanerna som folk aldrig gjort upp med diktaturåren och dess maktelit. Ett
av skälen är att många av diktaturens maktmänniskor alltjämt sitter i orubbat bo,
som politiker, domare, tjänstemän. Enver Hoxha må vara död, men albanismen som
extremnationalism är i högsta grad levande. Ottosen visar oss också utifrån
konkreta besök hur lidandet kunde se ut fram till 1991, då fängelserna
överbefolkades och gruvorna hölls i drift av politiska fångar.
Slutligen kan jag
inte låta bli att nämna att jag fann det intressant att läsa om mitt eget
agerande i denna norska bok. Ottosen och jag var verksamma på samma plats vid
samma tid den sommaren, 1978. I en kort sammanfattning visar han hur absurd
situationen var för honom och mig: ”Den gangen på stranda i Durrës var vi bitre
fiender fordi vi valgte å støtte to ulike diktaturer som var blitt uvenner.” Idag drar vi liknande slutsatser av det vi erfarit.