lördag 30 december 2017

Tankar om en fotobiografi över Pessoa


Dagarna mellan jul och nyår inbjuder till botaniserande i biblioteket. Jag läser mina nya böcker och jag bläddrar i gamla.

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Fernando Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. 

Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. 

Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg? Hur kunde det komma sig att just jag skulle bestämma mig för att rota i de dammiga högarna på golvet i det antikvariatet? Jag vill minnas att jag betalade några futtiga kronor för boken. Den är mycket värdefull för mig. Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon.


“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

fredag 29 december 2017

Rune Ottosen: Turist i Utopia. Reiser i ideologi og albansk landskap (Dreyers forlag, Oslo 2017)


Få unga människor - i eller utanför dagens vänster - är ens medvetna om vad den marxist-leninistiska och maoistiska rörelsen på 1970-talet stod för. För svenska organisationer som SKP och KFML(r) eller norska AKP (ml) var dogmen och disciplinen de två huvudpelarna. 

Där gavs inte mycket utrymme för idémässig oklarhet eller socialt flum. Man var, så sade de egna stadgarna, proletariatets förtrupp och det samhälle man ville ersätta kapitalismen med var en socialism som förverkligade proletariatets diktatur.

Inte heller de gamla kommunistpartierna – som svenska VPK, nuvarande Vänsterpartiet – hade något att erbjuda denna grupp unga revolutionärer på 1970-talet. Dessa gamla partier var fortfarande Moskvatrogna och reste i skytteltrafik till kongresser i östra Europa. De hade inget att emot att skåla med Kremls vänner.

Det som skilde ml-rörelserna och den gamla, revisionistiska rörelsen var vem man skålade med och utifrån vilka principer.

I svenska SKP och norska AKP (ml) var det främst Kina och Albanien som betraktades som "socialistiska förebilder" (eller som man sa om Albanien, "socialismens fyrbåk i Europa"). Men sedan de kinesiska kommunisterna lanserat sin teori om de tre världarna började sprickan uppträda och 1978 resulterade det i total brytning mellan länderna och partierna.

Det är i den verkligheten Rune Ottosen befinner sig. Han är aktiv i det norska ml-partiet. Han har centrala funktioner i AKP (ml)-pressen och han kommer 1978 till albanska Durrës för att vara platsansvarig för de revolutionsturister som kommer dit. Jag har själv samma uppgift för den svenska resegruppen. Vad som väntade oss kunde vi inte ens ana. Mitt i sommarsträndernas vila och revolutionsromantiken på rundresorna släpps den politiska bomben: Kina och Albanien bryter alltså med varandra och Kina ställer in all ekonomisk hjälp till det lilla Balkanlandet.

Ottosen har på senare år återvänt till Albanien. Han har utifrån de fyrtio år gamla erfarenheterna och de nyförvärvade kunskaperna utifrån möten och samtal, utifrån läsning och studier, skrivit en lysande bok om vad ideologi-trohet och dogmatism leder till. Att vår generation, rebellisk och antikapitalistisk, blev talespersoner för en av Europas grymmaste diktaturer kan se ut som en motsägelse. Men det är det inte. Tvärtom var det alldeles logiskt och förankrat i den stalinistiska ideologi vi bekände oss till. Vad en rebell egentligen var visste vi kanske inte så noga, däremot ville vi gärna se hur de ideologiska begreppen praktiserades. Det fick vi i Albanien. Varje vaken stund blev en skola i totalitärt förtryck, frånvaro av yttrande- och tryckfrihet, kulturell enfald, materiell nöd och total brist på likhet inför lagen (som tillämpades av domstolar som saknade varje form av självständighet och där varje avkunnad dom var politiskt motiverad).

Ottosen skriver kunnigt om det lilla Balkanlandet i sin bok Turist i Utopia. Reiser i ideologi og albansk landskap, dess historia och dess postkommunistiska verklighet. Han tar upp såväl diktaturårens omständigheter som nuets; korruptionen, stats- och medialögnerna, maffiaekonomien, det politiska våldet. Det kanske viktigaste han reder ut är det faktum att Albanien som nation och albanerna som folk aldrig gjort upp med diktaturåren och dess maktelit. Ett av skälen är att många av diktaturens maktmänniskor alltjämt sitter i orubbat bo, som politiker, domare, tjänstemän. Enver Hoxha må vara död, men albanismen som extremnationalism är i högsta grad levande. Ottosen visar oss också utifrån konkreta besök hur lidandet kunde se ut fram till 1991, då fängelserna överbefolkades och gruvorna hölls i drift av politiska fångar. 

Slutligen kan jag inte låta bli att nämna att jag fann det intressant att läsa om mitt eget agerande i denna norska bok. Ottosen och jag var verksamma på samma plats vid samma tid den sommaren, 1978. I en kort sammanfattning visar han hur absurd situationen var för honom och mig: ”Den gangen på stranda i Durrës var vi bitre fiender fordi vi valgte å støtte to ulike diktaturer som var blitt uvenner.” Idag drar vi liknande slutsatser av det vi erfarit.

Ottosen valde Kina, jag valde Albanien. Men redan samma år började jag publicera texter i olika tidningar om hur det stod till i Enver Hoxhas Albanien. Jag skrev inte minst om avrättningarna i maktens centrum och blev förstås utesluten från Svensk-Albanska föreningen. Bara några månader tidigare hade jag uteslutits från SKP, det Kinatrogna svenska ml-partiet. 1978 blev därför – sett i backspegeln – ett bra år, där lades grunden för ett liv som fri intellektuell. Vänstern lade jag för alltid bakom mig. Vurmen för diktaturer och de totalitära idétraditionerna likaså. Umgänget med den albanska diktaturen vaccinerade mig för alltid mot sådana ideologier, vilket också gjort det lättare att genomskåda islamismen och dess slutna tankesystem.

Tack till Antti K.

Annat om Albanien här i bloggen:
Om Peter Kadhammars bok Vi som var så lyckliga.
Albanska frågor och några svar.
Ismail Kadaré: Drömmarnas palats.
Albanien mellan kaos och demokrati.
Om begreppet Besa i en ny fotobok.

Köpta röster och skottlossning vägen in i EU.
Kan Albanien bli ett "normalt land".
Albanskheten och identiteten i exil.

Ullmar Qvick: Dagen faller mot natten.
Albanien, förintelsen och judarna.
The History of the Albanians.
Kosova mellan serbisk dominans och nationellt oberoende.
Ingenting eller vi har inte sådana problem.