torsdag 14 december 2017

Thoreaus dagböcker äntligen på svenska

Äspet, Åhus

Henry David Thoreau: Dagboksanteckningar 1837-1861 (Natur & Kultur, urval, översättning, efterord och kommentarer av Peter Handberg)

”Medan jag skriver det här hör jag rävarna trampa bland de torra löven, och nu mjukt gräs, som om de inte vill störa daggen som faller” (ur dagboken, 31 augusti 1838)

Det är knappast nödvändigt att här presentera Henry David Thoreau, mest berömd för sitt verk Walden, om skogslivet vid Walden Pond. Däremot påminner jag gärna om tidigare artiklar här i bloggen, både om Thoreau och hans översättare Peter Handberg.

Det jag nu vill uttrycka tacksamhet och glädje över är att ett rikt urval av Thoreaus dagböcker finns tillgängliga på svenska (nästan 600 sidor i Handbergs översättning). Att läsa dessa anteckningar är inget som görs på en vecka eller två. Tvärtom anser jag att man ska njuta dem i låg takt och försöka föreställa sig omständigheterna då de skrevs, åren 1837-1861.

Peter Handberg skriver i sitt mycket intressanta efterord att Thoreau och andra transcendentalister ”vände brittisk kunskapsteori och rationalism ryggen och insöp istället atmosfär och tankegods från tysk romantik och idealism; inte minst Goethe”. Den lilla staden Concord väster om Boston kunde rent av betraktas som ”ett amerikanskt Weimar”.

Transcendentalister kunde vara kunniga i såväl grekiska som latin och både Emerson och Thoreau var influerade av hinduiska, buddistiska och andra tänkare. Thoreau utmanade sin samtid och han ”brände raka vägen ut i skogen” när kyrkklockorna ringde, den var hans verkliga religion!

Peter Handberg finner hos honom ”kritik av den industrialisering som pågick” och mot ”hävdvunna levnadssätt” – han jämför hans krets med vår samtids hippies och beatniks. Dessutom – påpekar han – är många av den kretsens idéer idag allmänt erkända, som att barn lär bäst genom lek och att jämlikhet mellan könen och ett närmande till naturen är att föredra.

Äspet, Åhus

Man bör påpeka att Handberg lyfter fram det faktum att det idag kanske betraktas som självklart att det är dagböckerna som är Thoreau viktigaste verk. I dem finns allt det som återkommer i andra böcker, inte minst i Walden. Thoreau stod för så mycket mer än bilden av enslingen i sin skogskoja. Han var till exempel aktiv i det som kom att kallas ”den underjordiska järnvägen” då man gömde och skyddade förrymda slavar. Han kritiserade det lönearbete som innebar förslavning vid maskinerna och den kritiken skulle under industrialismens era visa sig mer än giltig.

Att fördjupa sig i dessa dagböcker är inte kuriosa och nyfikenhet på en förfluten tid. Det är i högsta grad något som är aktuellt och politiskt brännande för vår egen tid. Vill man se sambanden en smula djupare kommer man inte undan Thoreau.

***

Äspet, Åhus

Bilder från Äspet, strandskogen söder om Åhus, med mobilen av T.N.

När man vandrar i strandskogen hör man det kraftfulla bruset från havet. Annars är tystnaden härskare här om vintern. Jag vandrar backe upp och backe ner tills jag når ända fram till havet. Sedan återvänder jag till termosen och häller upp en kopp hett kaffe.


onsdag 13 december 2017

Hédi Fried om chanukian i fönstret

Hédi Fried skriver i DN idag:
Vi brukar ställa chanukian i fönstret. Under de sekler som har gått har mången jude fått sitt fönster inslaget och sitt hus vandaliserat på grund detta speciella ljus i fönstret. Ska vi vara rädda för samma sak i dag, i det upplysta Sverige? Risken finns. Men jag ställer ut mitt ljus i dag. Och tre i morgon, och fyra i övermorgon. Om du som läser detta, är den vän som jag tror att du är, ställer du också ut din chanukia. Du tänder också ett ljus i kväll och fortsätter i åtta dagar som en markering att Sverige inte tillåter skändning av sina egna medborgare. Sverige accepterar inte judehat.


Den är tänd i mitt fönster i Kristianstad.

Jag har sedan 1992 alltid min i fönstret. Här är den, tänd med alla ljusen lite för tidigt. När jag då för 25 år sedan köpte den fanns den som elektrisk variant, jag valde den för att slippa risken att katten som då levde skulle välta den. Skulle någon slå sönder min fönsterruta av detta skäl skulle jag insistera. Men jag förstår Hédi Frieds rädsla, hon har varit med om riktigt fasansfulla saker. Med dagens våldsamma islamister i Sverige vet vi inte vad som kan hända. Den senaste veckan har givit oss exempel från såväl Göteborg som Malmö.

Om den judiska högtiden Chanuka kan man läsa mer här.

Partiväsendet som ondska. Om Simone Weil och synen på de politiska partiernas existens

Simone Weil med Lanza del Vasto, Marseille 1941

"Men inga lidanden och kval väntar den som överger rättvisan och sanningen. Medan däremot partisystemet håller sig med de mest smärtsamma straff för ohörsamhet. Straff som slår mot nästan allt - karriär, känslor, vänskap, anseende, yttre ära, ibland till och med familjelivet. Kommunistpartiet har utvecklat detta system till fulländning. Till och med hos dem som i sitt inre inte gett efter förvränger straffens existens urskillningsförmågan. För om de vill värja sig mot partiets makt är själva denna vilja en bevekelsegrund som är sanningen främmande och som man därför måste misstro." 

(Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande. Översättning av Thomas Andersson)

Jag ska här inte presentera Simone Weil (1909-1943), jag tror att de flesta antingen känner till henne eller lätt kan finna grundläggande fakta om henne. Jag vill bara nämna att hon i landsflykt från krigets Frankrike skrev en hel del intressant som sammanfogats till böcker, bland annat det material som blev boken Att slå rot (för övrigt den enda volym hon själv redigerade och färdigställde för tryckning). Den finns översatt till svenska, liksom tre andra postuma volymer: Tyngden och nåden, Väntan på Gud och Personen och det heliga.

Den lilla skrift, Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, som nu föreligger på svenska skrevs 1943, alltså samma år som Weil avled av tuberkulos och självsvält. Med tanke på att hon hade ett uppdrag att teckna väsentliga linjer om vad slags samhälle Frankrike skulle bli efter befrielsen – vilket Att slå rot är det väsentliga bidraget till – faller bitarna snabbt på plats i hennes djupgående och principiella kritik mot de politiska partierna.
Albert Camus skrev om den: 
“Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.”
Ändå är det tämligen klart att hennes visioner mer eller mindre kastades på sophögen när Europa återuppbyggdes. I tidskriften Signum (7/2011) skriver författaren Einar Askestad:
”’Varför inte förbjuda politiska partier? säger Weil, ’överallt där det finns politiska partier är demokratin död’. Vi har glömt statsapparatens främsta funktion (som alltså inte är att ansvara för skattebetalarnas pengar) och därmed omöjliggjort det goda samhället: ’Statens rättsskipande funktion är oförenlig med propaganda. Följaktligen med partiväsendet.’ Ett annat andligt behov är Ordning, som definieras som ’en vävnad av sociala sammanhang, av bindande förpliktelser’. Titeln Att slå rot syftar på detta: nödvändigheten av att skapa en jordmån där det är möjligt att slå rot. Weil skräder inte orden här: ’Allt som har den effekten att det gör en människa rotlös eller som hindrar henne från att slå rot är kriminellt.’”
Den fråga Askestad här nämner, att förbjuda politiska partier, står alltså i centrum för Simone Weils essä.

Weil säger att partiväsendet är något ont som sticker i ögonen. Det hon kallar ”flertalets makt” hör inte heller till det goda. Hon exemplifierar med Hitler, glöm inte att denna text skrevs 1943, och säger att ”endast det rätta är berättigat”. De politiska partierna tycks i hennes ögon endast ha två funktioner: att växa sig stora och att kanalisera människors lidelser. ”Om en enda lidelse får grepp om ett helt land är landet förenat i brottslighet. Om landet splittras mellan två eller fem eller tio kollektiva lidelser sönderdelas det i ett flertal rövarband.”

Om man mot en sådan bakgrund ska bedöma de politiska partierna menar Weil att man kan konstatera tre saker. Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. För det andra utövar det
kollektivt tryck på medlemmarnas sätt att tänka, och för det tredje är deras främsta och strängt taget enda mål att växa ohämmat.

Av det drar hon slutsatsen att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar - skulle man därtill godta partiers tillväxt som kriterium på det goda skulle vi leva med en tillvänjning som dödat våra sinnen för sanning och rättvisa.

Här kommer sedan ett centralt resonemang hos Weil. Man måste leva i sanning säger hon. Om man ljuger har man redan förbrutit sig mot något grundläggande. Och en partipolitiskt ansluten makthavare ljuger alltid, eftersom han eller hon tvingas anpassa sig till en partilinje som inte alltid står i överensstämmelse med den egna övertygelsen. Att tala ”som socialist” eller ”som konservativ” innebär att man ljuger. Det enda man borde utgå ifrån är sanningen. Erkänner man existensen av en sanning så kan man bara tänka på ett eller annat sätt utifrån den: ”Om en människa, en partimedlem, är fast besluten att bland alla sina tankar endast vara trogen det inre ljuset och ingenting annat kan hon inte meddela sitt parti detta beslut. I förhållande till partiet befinner hon sig således i ett tillstånd av lögn.”

Om man släpper in lögnen så straffas man med ”inre mörker” säger hon. Partiväsendet tvingar varje samhällsintresserad eller engagerad person att gå partivägen för att alls ha något inflytande, man måste ”spela spelet”. Och resultatet av det är fasansfullt: ”Om man överlät samhällslivets organisation till djävulen skulle han inte kunna tänka ut något lömskare.”

Ser hon då något alternativ för det nya Europa som ska växa fram efter kriget? Ja, hon gör det. Hon säger att ”avskaffandet av partierna vore nästan något rent och oförfalskat gott” eftersom de individer som då skulle kandidera till samhälleliga funktioner och poster skulle slippa presentera sig under en beteckning utan istället vända sig till människor utifrån ett ”jag tänker så, så och så vad beträffar det, det och det stora problemet.” Folkvalda skulle gå samman utifrån konkreta ställningstaganden, inte utifrån partibeteckningar.

Är det någon som känner igen Sveriges riksdag i frågeställningarna? Vad betyder partipiskan i vår tid, i vårt eget land? Jag tror att Simone Weil, om inte annat, med sina strikt principiella resonemang, kunde tillföra något till den sidan av den politiska debatten. Sin essä avslutar hon med dessa ord:
”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”

tisdag 12 december 2017

På besök i poeten Inger Christensens papper

Den under sin levnad ofta Nobelpristippade danska poeten Inger Christensen (1935-2009) lämnade förstås efter sig både fullbordade och påbörjade dikter och prosatexter. Den svenska poeten Marie Silkeberg som översatt mycket av Christensens verk har fått tillstånd av sonen Peter Borum att orientera sig i de efterlämnade pappren på Det Kongelige Bibliotek. Förlagschefen Johannes Riis på Gyldendals forlag i København är minst sagt entusiastisk, vilket framgår av förordet till den idag utkommande Som var mit sind lidt græs der blev fortalt. Boken innehåller vad som kallas "60 kapsler" som består av dikter, prosatexter, teckningar, handskrifter och annat och är en minst sagt fascinerande resa in i ett författarskap som aldrig upphör att intressera. Om jag förstått saken rätt är detta bara en försmak av vad som kan komma i framtiden. Det skulle innebär att vi har mer att se fram emot ur detta rika författarskap. Dagens utgåva är redan den en gåva som gnistrar i vintermörkret. 

Jag läser ett fragment: "vågner så præcist/ som om jeg drømte/ at jeg sov/ som en fugl/ der sad og sang/ fordi den drømte/ den var vågen"